På hemväg från bion

Anders B är ett viktigt vittne till mordet. Men det finns förstås ett ännu viktigare vittne, Lisbeth Palme själv. Av begripliga skäl har hon en helt central ställning i mordutredningen. Hon befann sig alldeles intill Olof Palme när han blev skjuten och hon hade varit vid hans sida hela kvällen. Det gjorde att man kunde ha speciella förhoppningar om att hon gjort viktiga observationer. Dessutom blev hon själv beskjuten av mördaren, vilket gjorde henne till brottsoffer. Rent juridiskt innebar det att hon räknades som målsägande och inte som vittne.

Vad har då Lisbeth Palme haft att berätta? Som vi ska se: vid sidan av utpekandet av Pettersson egentligen inte så väldigt mycket. I alla fall mindre än man kunde vänta sig. Och det hon haft att säga finns det ibland anledning att sätta frågetecken kring.

Är det anmärkningsvärt att det är så? Nej, det kan man nog inte säga rent allmänt. Det är ganska vanligt att människor råkar bevittna allvarliga brott och ändå inte kan bidra med särskilt konkreta upplysningar.

Det speciella med Lisbeth Palme är att det hon sagt fått en sådan tyngd. Det var i princip på hennes utpekande och inte mycket annat som Stockholms tingsrätt fällde Pettersson för Palmemordet.

Vad hade hon då haft att berätta från de första förhören och framåt? Hur mycket hade hon sett? Exakt vad hade hon sett? Höll hon fast vid samma uppgifter genom förhören eller ändrade hon sig allt eftersom tiden gick?

Låt oss följa Lisbeth Palme på den sista promenaden som hon går tillsammans med Olof, från Grandbiografen fram till hörnet Tunnelgatan– Sveavägen.

Bakgrunden är att paret Palme har varit på biografen Grand i korsningen Sveavägen–Tegnérgatan och tittat på den sena föreställningen av filmen ”Bröderna Mozart”. Makarna Palme bestämmer sig för att promenera hem till fots.

I tingsrätten berättar Lisbeth Palme för åklagaren Anders Helin:

”Vi gick något hundratal meter på samma sida som biografen. Sedan sneddade vi över, vid Adolf Fredriks kyrkogata.”

Paret Palme kommer över till andra sidan, till den östra trottoaren. Där ligger en dammodebutik, Sari.

Anders Helin: ”Stannade ni där?”

Lisbeth Palme: ”Ungefär tio sekunder. Det var mycket kort vi stannade där. Jag gick fram till fönstret litet hastigt. Sedan gick vi.”

Anders Helin: ”Sedan går ni vidare på den sidan?”

Lisbeth Palme: ”Ja, tillsammans arm i arm.”

Anders Helin: ”På vilken sida om Olof Palme går du?”

Lisbeth Palme: ”Jag går på yttersidan.”

Anders Helin: ”På hans högra sida?”

Lisbeth Palme: ”Ja.”

Anders Helin: ”Går ni fort?”

Lisbeth Palme: ”Ja, ganska fort.”

Anders Helin: ”Avsikten var att promenera hela vägen hem?”

Lisbeth Palme: ”Ja.”

Anders Helin: ”Kommer du ihåg om det var mycket folk i rörelse på Sveavägen?”

Lisbeth Palme: ”Nej, inte mycket. Vi mötte något par, tror jag.”

Anders Helin: ”Du har inte lagt märke till om någon följer efter?”

Lisbeth Palme: ”Nej, jag har inte lagt märke till det.”

Här bryter vi. Makarna Palme har alltså korsat Sveavägen under sin promenad hemåt så att de hamnar på den östra sidan. Går de över gatan för att Lisbeth Palme vill titta i Saris skyltfönster? Det finns en tidigare förhörsanteckning med henne där man kan få det intrycket. Men i tingsrätten förklarar inte Lisbeth varför de går över. Det är klart att de stannar och tittar i skyltfönstret på hennes initiativ, men de blir bara kvar där ett kort ögonblick.

Kan det ha funnits något annat skäl för makarna Palme att byta sida av gatan? Frågan inställer sig, för det var inte det mest naturliga att göra vid en promenad hemåt. Redan att gå Sveavägen söderut i stället för Drottninggatan var lite grann åt fel håll med tanke på att makarna Palme var på väg till Gamla Stan. Att gå över till Sveavägens östra sida var ännu mer fel.

Intressant är också att notera att Lisbeth Palme inte har något konkret att berätta om vad som händer från det att de lämnar Saris skyltfönster mer än att makarna kanske möter något par. Sari ligger i norra änden av det långa kvarteret mellan Adolf Fredriks Kyrkogata och Tunnelgatan. I andra änden ligger Dekorima. Det bör ha tagit makarna Palme något i stil med ett par minuter att gå den sträckan. Varje observation från de ögonblicken skulle kunna vara värdefulla för utredningen. Men Lisbeth Palme har inget att säga.

Åter till förhöret på det ställde där vi slutade nyss.

Anders Helin: ”Kan du berätta vad som händer sedan?”

Lisbeth Palme: ”Då hör jag i jämnhöjd med färgaffären att det smäller. Jag rycker till, och jag tror att jag vänder mig – förmodligen i 90 graders vinkel – mot Olof. Och under tiden som jag vänder mig säger jag något om barnens smällare … att det är skrämmande på något sätt. Och i och med att jag vänder mig mot honom noterar jag att det har hänt och samtidigt blir jag själv beskjuten … utefter hela ryggen. Det är mycket kort tidsrymd … och jag ser att Olof sjunker ihop. Jag bestämmer mig för att söka hjälp. Allt detta sker mycket fort. Jag kanske i detta sammanhang ska säga att jag är yrkesmässigt tränad till observation och att göra faktiska iakttagelser utan att göra analyser i första steget. (Paus). Jag hade mycket skärpt uppmärksamhet då eftersom jag var mycket hotad. Jag visste inte själv hur skadad jag var, eftersom Olof sjunker ned och jag själv är skjuten.”

Lisbeth Palme observerar alltså ingenting särskilt förrän hon hör vad hon tror är smällare. Utgår vi från hennes vittnesmål är det naturligt att dra slutsatsen att gärningsmannen hållit sig gömd eftersom hon inte lagt märke till honom före mordet.

Det är klarlagt att Olof Palme blivit skjuten bakifrån på nära håll just när han passerat Dekorimahörnet. Åklagarnas ståndpunkt i Palmerättegången blir därför att Pettersson stått dold bakom avfasningen så att han inte varit synlig när makarna Palme närmat sig. ”Han har stått i hörnet bakom Dekorima”, som Anders Helin uttrycker sig i åklagarnas slutplädering. Så fort makarna passerat hörnan har Pettersson glidit upp bakifrån och omedelbart avfyrat sitt vapen i Olof Palmes rygg. Det är tanken.

Det finns några uppenbart störande moment med ett sådant scenario. För det första har ingen sett gärningsmannen stå och gömma sig på det sättet. Det enda vittne i rättegången som verkligen sett mördaren stå och vänta, musikläraren Inge M, har absolut inget intryck av att han håller sig dold.

För det andra skulle det ju verka mycket mer uppseendeväckande på förbipasserande om mördaren stod och kurade bakom hörnet än om han ställde sig synlig på trottoaren.

Och för det tredje: en mördare som väljer att gömma sig på det sättet ser inte själv när hans offer närmar sig.

Men Lisbeth Palme vittnar alltså om att hon inte sett någonting innan hon hör den första smällen. Inte ens när den kommer kan hon tänka sig att det finns någon i närheten som skjutit, hon utgår från att det är en smällare hon hört. Och eftersom det är hennes utpekande som åtalet mot Pettersson lutar sig mot är det naturligt att åklagarna bygger upp sitt scenario så att det ska passa ihop med vad hon säger.

Åter till åklagarförhöret med Lisbeth Palme, vi fortsätter där vi avbröt oss. Hon vet alltså att maken är svårt skadad och hon ser sig om efter hjälp.

Anders Helin: ”Vad ser du?”

Lisbeth Palme: ”Då ser jag en person som står under hörnet och stirrar … mot mig och Olof …”

Anders Helin: ”Hur långt ifrån er är han tror du?”

Lisbeth Palme: ”Det går att mäta upp. Jag trodde först att det var längre än det egentligen är. Jag måste ha varit väldigt nära, kanske fem meter bara – men det är ingen närmare.”

Det där sista betyder att det inte finns någon person som just då är närmare henne än den man hon nu talar om.

Anders Helin ber henne beskriva honom. Hon anger honom som ungefär 180 cm lång, med uppdragna axlar och mörk jacka, antagligen blå. Mörka byxor som hon inte uppfattat som jeans. Och så kommer en beskrivning av ansiktet som hon försöker göra mycket exakt men som är lite svårtolkad:

”Ansiktet hade påfallande ljushet under näsan … det var rektangulärt och med markerade kindsidor. Munnen gav ett rakt intryck. Det fanns nästan en vikning under den ljusa ytan under näsan, liksom framskjutet käkparti – eller kanske snarare haka. Blicken var mycket stirrande. Den såg inte mörk ut egentligen, utan ljus – som jag uppfattade det. Ljuset föll ju på något sätt på den här platsen, men med skuggningar.”²⁴

Lisbeth Palme berättar också i förhöret att hon något senare ser hur mannen springer in på Tunnelgatan.

Där lämnar vi Anders Helins förhör med Lisbeth Palme.

Hur tillförlitlig är den beskrivning av mördaren som hon nu lämnat i rättssalen? Ett sätt att bedöma det är att se efter hur hon tidigare beskrivit mannen.

Som vi snart ska se kan man märka tydliga förändringar från de tidiga till de sena beskrivningarna. Det där blev förstås en viktig fråga under rättegången och den är fortfarande viktig om man vill bedöma tillförlitligheten i vad hon tycker sig minnas.

Lisbeth Palmes första beskrivningar kom på Sabbatsbergs sjukhus under mordnatten då hon talade med två poliskommissarier. Den förste, Åke Rimborn, skrev en PM där han konstaterade att hon berättat att hon en tid före mordet sett två mystiska män utanför paret Palmes lägenhet i Gamla Stan. Båda hade varit i 40–45-årsåldern och båda hade varit mörkhåriga. En av dem hade haft en mörkblå täckjacka och hon trodde att det var honom hon sett springa från mordplatsen.²⁵

Den andre kommissarien, Lars Christianson, får ett signalement som lyder så här: ”Stor, kraftig, mörkhårig, iklädd midje- eller trekvartslång blå eller mörkblå täckjacka.” ²⁶

Detta är vad hon säger. Här märker vi något intressant. Under dessa tidiga samtal med polisen under mordnatten finns det inga uppgifter om gärningsmannens ansikte, bara om hans klädsel. Och klädseln stämmer för all del ganska bra med vad Lisbeth Palme säger i rätten mer än tre år senare, sommaren 1989.

Det första regelrätta polisförhöret med Lisbeth hålls den 1 mars. Där står det så här om den man som hon tror är gärningsmannen:

”… i 40-årsåldern, ca 180 cm lång och med ’kompakt’ kropp med kort hals. Han var mörk men inte på ett direkt sydländskt sätt utan håret var mer brunaktigt. Han var iklädd en blå, något litet ’bullig’ täckjacka som gick en bit nedanför midjan. Han hade vidare mörka, troligen grå byxor. I övrigt lade fru Palme inte märke till några detaljer vare sig i utseende eller klädsel.” ²⁷

Det där sista är anmärkningsvärt. Lisbeth Palme betonar alltså indirekt men ganska klart att hon verkligen inte kan beskriva mannens ansikte.

En vecka senare har Lisbeth Palme sett ”fantombilden”, polisens konstruerade signalementsbild – som för övrigt senare visar sig sakna all rimlig koppling till vittnesiakttagelserna på Sveavägen. Lisbeth har alltså fått anledning att fråga sig: var det så här han såg ut, mannen jag observerade? Och det stämmer inte riktigt, tycker hon. Hon hör av sig till polisen och hennes uppgifter registreras som en komplettering till det tidigare förhöret. Så här står det: ”Hon uppfattade det som om mannen som sprang in på Tunnelgatan hade ett något rundare, fylligare ansikte än det på fotot. Dragen i övrigt, mun och näsa, uppfattade hon som raka. Den korta halsen kan kanske förklaras med att han rörde sig med uppdragna axlar.”²⁸

Den sista kommentaren är intressant. Den tecknade mannen på ”fantombilden” har inte särskilt kort hals. Det förefaller som om Lisbeth Palme nu försöker hitta en förlösande slutsats som på något sätt ska kunna förena hennes minnesbild med fantombilden.

I slutet av mars 1986 håller Hans Holmér ett förhör med Lisbeth Palme:

”Gärningsmannen har stirrande blick. Ljus blick. Kindknotorna är liksom bulliga. Han har vit överläpp. Kort hals, uppdragna axlar, ett kompakt utseende. Han bär mörkblå jacka. Den är inte midjelång, inte heller väldigt lång. Han har mörka byxor. Det är inte jeans. När Lisbeth ser honom går han ut till vänster snett fram mot det upplysta fönstret i affären i hörnan. Han blickar tillbaka som för att kontrollera att han lyckats och fortsätter in i gränden. Lisbeth har sedan intrycket att han kan ha stått kvar inne i gränden en stund och stirrat tillbaka på henne.”

Nu tycks fantombilden ha ingått någon sorts förening i full skala med den man hon tidigare beskrivit. Den stirrande blicken dyker upp för första gången, liksom den ljusa överläppen. Tittar man noga på fantombilden, som Lisbet Palme med all säkerhet gjorde, ser man tydligt ett ljust parti alldeles ovanför den smala munnen. De bulliga kindknotorna är förmodligen en hänsyftning på hennes tidigare kommentar om att mannen hon sett hade ett ”rundare, fylligare” ansikte än den extremt magerlagda fantombilden. Och hon har kvar den korta halsen och de uppdragna axlarna från förra förhöret.

I månadsskiftet april–maj 1986 håller Tommy Lindström och två av hans medarbetare på rikskriminalen ett förhör uppdelat på tre tillfällen med Lisbeth Palme. Och nu är det väldigt mycket fantombild: ”Hon beskriver mannen som vara i 40-årsåldern och omkring 180 cm lång, ha en intensivt stirrande blick, ha smala, tunna läppar och ljus, platt överläpp, ha en rak panna med raka ögonbryn samt ha ett rektangulärt och stelt stirrande ansikte med kraftigt, något framskjutet hakparti och markerade kindsidor.” Det här är också första gången hon anger ett avstånd till mannen. Hon gissar på 10–15 meter.²⁹

I det här förhöret finns det inte längre något runt över gärningsmannens ansikte. Nästan varje detalj har sin tydliga motsvarighet i fantombilden. Och när Lisbeth Palme sommaren 1989 berättar i domstolen om gärningsmannen är det i stort sett den här bilden hon förmedlar igen – men den intressanta kompletteringen om att blicken inte bara är stirrande utan också ”ljus”. Tittar vi på fantombilden igen ser vi tydligt hur inte bara ett smalt stråk ovanför överläppen utan också partiet kring ögonen är ljusare än ansiktet som helhet.

Men om förändringen av den beskrivning Lisbeth Palme gör landar på fantombilden – som man med lite god vilja kan klämma in Pettersson i – så återstår förstås frågan: vad var det för sorts person hon beskrev från början? Har vi en mer genuin beskrivning av mördaren där?

Förmodligen inte. Men det mesta pekar på att hon beskriver en person som hon verkligen såg.

Nämligen Anders B.

Den förste spaningsledaren i Palmeutredningen, Hans Holmér, och den förste Palmeåklagaren, K G Svensson, var oeniga om i stort sett allting. Men i en fråga gick deras slutsatser åt samma håll. De trodde det var Anders B som Lisbeth Palme observerat på brottsplatsen. Inte gärningsmannen.³⁰

Det fanns förstås skäl till den slutsatsen. Ett par foton som polisen tog av Anders B i samband med rekonstruktionen visar en man som har uppenbara likheter med den man Lisbeth beskriver i de tidiga förhören. Han har en blå, lite bullig täckjacka som går en bit nedanför midjan och mörka byxor. Brunaktigt hår. Han är inte någon lång och gänglig person och med den klädsel han har framstår hans kropp som aningen kompakt och halsen kort. Ansiktet är också tydligt rundare och fylligare än fantombildens.³¹ Och när han kliver in i Dekorimas port befinner han sig drygt tio meter från henne, alltså det avstånd hon anger i det förhör från våren -86 första gången hos försöker uppskatta distansen till den man hon observerat. När mördaren just försvunnit från scenen finns det ingen annan person som är så nära som Anders. Att det är Anders, och inte mördaren, det handlar om understryks också av formuleringen i Holmérs förhör: ”När Lisbeth ser honom går han ut till vänster snett fram mot det upplysta fönstret i affären i hörnan.” Det är rimligt att tolka det som att hon upptäcker Anders B just då han kliver in i Dekorimas port för att ta skydd. Slutligen är Anders B i just 40-årsåldern, han ska fylla 40 senare under året.

Under rättegången är Lisbeth Palme medveten om att det avstånd hon först angett till mannen hon beskriver, 10–15 meter, är för långt om det ska vara gärningsmannen hon sett. De snabba ögonblick han är kvar på platsen innan han ger sig in i gränden måste han vara mycket närmare. Som vi noterat säger hon i rätten: ”Jag måste ha varit väldigt nära, kanske fem meter bara.”

Christer Petterssons försvarare Arne Liljeros tar fasta på den förändringen i hennes uppgifter och frågade varför hon tidigare talat om 10–15 meters avstånd.

Lisbeth Palme svarar: ”Jag är inte van att bedöma sträckor. Jag tänkte igenom det senare och förstår att det måste ha varit en kortare sträcka. Det finns en tendens att skjuta det längre bort i psykologisk mening.”³²

Det är ett uttalande som är intressant på flera sätt. Det speglar att Lisbeth drar en slutsats och inser att hennes första avståndsbedömning inte passar ihop med vad hon tror sig ha sett. Och vi ser också hur hon försöker ta kommandot över situationen genom att som psykolog göra en kommentar om misstaget. Det rimmar förstås aningen illa med det hon själv sagt tidigare i förhöret om sin förmåga att göra korrekta iakttagelser på mordplatsen: att hon är ”yrkesmässigt tränad till observation”.

Lisbeth Palme beskriver för Anders Helin i tingsrätten vad som händer sedan hon tittat mot mannen hon nyss beskrivit i hopp om att han ska hjälpa henne: ”Jag gjorde omedelbart bedömningen att jag inte kunde få hjälp av personen.”³³

Det där stämmer, som vi kan konstatera, väldigt väl med Anders B:s egen minnesbild av hur Lisbeth tittar mot honom samtidigt som han inser att han inte kan förmå sig till att lämna porten och hjälpa henne.

Vad som ytterligare bidrar till slutsatsen att det är Anders B som Lisbeth betraktar är att hon inte ser något vapen. Inte heller av andra skäl slås hon av tanken att det kan vara gärningsmannen hon tittar på. Det är något hon sluter sig till efteråt, sedan hon lämnat mordplatsen, när hon får klart för sig att mördaren skjutit på mycket nära håll.

Lisbeth Palme gör alltså en hastig observation av en man som hon inte känner igen från något annat sammanhang och som hon just då inte alls uppfattar som mördaren. Ändå är det denna snabba iakttagelse som nästan tre år senare blir underlag för hennes slutsats att det är Christer Pettersson som stått där.

Som vi märkte tidigare har Lisbeth Palme också ett minne av att mannen hon sett sprungit in på Tunnelgatan. Det gjorde ju inte Anders B, och därmed kan man förstås dra slutsatsen att det ändå måste ha varit gärningsmannen hon såg.

Låt oss titta närmare på den saken. Av Lisbeth Palmes olika uttalanden kan vi då konstatera att hon har tre separata minnesbilder av den man hon tror är mördaren. Den första har vi noga bekantat oss med, det är den då hon tydligt ser en man framifrån.

Den andra minnesbilden är när hon ser en man springa in på Tunnelgatan. Men är det samma man? Lisbeth Palme tror det, men hon har inte hållit kvar blicken på den man som vägrat hjälpa henne utan sett sig om vidare i omgivningen. I hovrätten säger hon:

”Och sedan vrider jag mig tillbaka igen och då ser jag de här stegen som mannen med den stirrande blicken tar in i gränden.”

Petterssons försvarare Arne Liljeros frågar i hovrätten om det är så att hon under ett visst skede inte sett mannen. Hon medger det och säger att han hunnit förflytta sig från platsen där han stod och in på Tunnelgatan:

”Då är han på väg bort. Jag uppfattar att det är samma person.”

Liljeros: ”Men i det läget ser ni inte personen i ansiktet?”

Lisbeth Palme: ”Nej.”³⁴

Den tredje minnesbilden gäller en man inne i gränden. I hovrätten säger Lisbeth Palme i åklagarens förhör:

”När jag ser in i gränden vid ett annat, senare tillfälle – allting sker ju mycket snabbt, det är svårt att ha en tidsuppfattning – står en person med ryggen mot baracken som fanns då inne i gränden …”

Hon minns att han stirrar mot henne och tillägger:

”Jag får då en uppfattning att det är samma person. Men det är på längre avstånd. Mörkret ligger ganska djupt där inne. Genom att jag såg ansiktet så tydligt första gången får jag ett intryck av att det är samma”.³⁵

Hon har nämnt saken redan i förhöret med Tommy Lindström våren -86. Då säger hon att det är 1–3 minuter efter skottlossningen hon gör denna iakttagelse och att mannen står omkring 75 meter in på Tunnelgatan.³⁶

Under rättegången gissar hon att mannen står betydligt närmare, 20–40 meter in i gränden, men hon ifrågasätter inte tidrymden fram till observationen. Och hon drar slutsatsen att det är samma person ”på grund av den stirrande blicken”.

Arne Liljeros: ”Kunde ni se det på 40-talet meter?”

Lisbeth Palme: ”Ja”.

Arne Liljeros: ”Har ni verkligen möjlighet att se på sådant avstånd när det är tämligen mörkt?”

Lisbeth Palme: ”Ja. Jag har ju beskrivit detta på ett tidigt stadium.”

Arne Liljeros: ”Är det verkligen rimligt att tänka sig att en mördare stannar en till tre minuter?”

Lisbeth Palme: ”Det är en orimlighet. Men det är naturligtvis en orimlig person.”³⁷

Vad är det då Lisbeth Palme har sett? Den sista iakttagelsen föreställer med all sannolikhet inte gärningsmannen. Det finns ett vittne, Lars J, som befann sig i korsningen Tunnelgatan–Luntmakargatan, ungefär 50 meter från Dekorimahörnet, när mördaren sköt. Han såg mordet och han såg också mördaren springa förbi korsningen och vidare upp i trapporna mot Brunkebergsåsen. Lars J följde efter mördaren uppför trapporna om än, av begripliga skäl, med viss försiktighet. Och av Lars vittnesmål är det fullkomligt klart att mördaren inte stannade upp och tittade tillbaka mot Sveavägen. Den person som Lisbeth Palme såg inne i gränden kan däremot ha varit Lars J själv.

Med andra ord kan vi tänka oss att av de tre iakttagelserna Lisbeth Palme minns handlar den första om Anders B, den tredje om Lars J och den andra om gärningsmannen. Men då såg hon inte hans ansikte.

Är det så här? Det kan vi förstås inte säga säkert. Men bara den uppenbara möjligheten att det är så gör att det viktigaste enskilda inslaget i misstankarna mot Christer Pettersson, Lisbeth Palmes utpekande, är ifrågasatt.

Det finns andra omständigheter med anknytning till vad Lisbeth Palme berättat som sätter ytterligare frågetecken kring vad som ofta uppfattas som hennes säkra och otvetydiga utpekande av Pettersson.

En sådan omständighet är att det finns tecken på att Lisbeth Palme i början av utredningen föreställde sig att det fanns två gärningsmän på mordplatsen, skytten och någon sorts medarbetare till honom.

Vi har lite tidigare konstaterat att kommissarien Åke Rimborn skrivit en PM med de uppgifter han fick av Lisbeth Palme på Sabbatsberg. Där berättade han att hon trodde att den flyende mannen var en av de två män som hon tidigare sett utanför makarna Palmes bostad i Gamla Stan. I Rimborns PM framgår också att hon föreställer sig att det kan vara ”person eller personer från organisationen Ustasja som låg bakom beskjutningen”. Ustasja är den kroatiska fascistorganisation som mördade den jugoslaviske ambassadören i Stockholm 1971. En av mördarna, Miro Baresic, sitter i svenskt fängelse vid den här tidpunkten och är känd för sitt hat mot Olof Palme.

Vad som inte står i Rimborns PM, men som han berättat i flera andra sammanhang, är att Lisbeth Palme faktiskt menade att hon sett båda männen från Gamla Stan när hon befann sig utanför Dekorima.

Och både uppgiften om Ustasja och om de två gärningsmännen kom att ingå i det första rikslarm som sändes ut av polisen sedan Rimborn rapporterat om samtalet med Lisbeth på polisens ledningscentral.

Så här lydde texten i meddelandet:

”RIKSLARM, 86-03-01-020542

MORD, STOCKHOLMS PD.

Signalement på gärningsmän efter beskjutning av Sveriges Statsminister 2 gärningsmän, 40–45 år, mörkhåriga, en av gärningsmännen är påfallande lång, en av männen var iklädd mörkblå täckjacka, tillhör ev Ustasjarörelsen. Meddela polisen Stockholm, KCV, tfn 08-769 30 00.”³⁸

Rimborn blev senare beskylld för att ha missuppfattat Lisbeth Palme, men han stod på sig. Till juristkommissionen, som senare granskade mordutredningen och förhörde ett antal poliser, sa han till exempel att Lisbeth visserligen varit ”mycket chockad vid samtalstillfället” men att det var helt klart att hon nämnt att ”det hade varit två gärningsmän och att det troligen var de två män som hon vid ett tidigare tillfälle hade iakttagit utanför bostaden på Västerlånggatan.”

Man kan tycka att saken borde ha kommit upp i något av de förhör som hölls av polisen med Lisbeth Palme, om inte annat för att klargöra det eventuella missförståndet. Men om det var någon som frågade så kom svaret i alla fall inte ner på papper.

Vad som är klart av Lisbeths egna uttalanden under Palmerättegången är i alla fall att hon ögonblicken efter mordet faktiskt lade märke till ännu en man, förutom personen i den blå jackan.

I rikskriminalens förhör med henne våren -86 nämner hon att i samband med att hon efter skottlossningen ser sig omkring efter hjälp upptäcker hon en man som befinner ”ca 30 meter norrut på Sveavägen”. Han är ”spensligt byggd och förhållandevis lång” och är iklädd ”något beige plagg”. När hon försöker påkalla hans uppmärksamhet gör han ett avvärjande intryck.

Männen utanför bostaden i Gamla Stan har hon tidigare beskrivit som klädda i en blå respektive en vinröd jacka. Men när Lisbeth Palme frågas ut i hovrätten av Liljeros säger hon:

”Jag har uppfattat att en var klädd i mörkare blått, den kortare av dem, och den längre i beige eller vinrött eller något sådant där – den färgskalan.”

I samma förhör kommer hon igen till mannen i beige på Sveavägen. Hon säger att hon ser honom ett tjugotal meter bort, han kommer emot henne norrifrån och i likhet med mannen i den blå jackan beter han sig avvärjande. Hon vet inte vart han tar vägen.³⁹

Det finns en uppgift från ”Chevamannen”, vittnet Leif L, som kanske ger ett svar på den frågan. I ett polisförhör säger han att en kort stund efter mordet ser han hur ”folkmassan kom i rörelse” igen åt olika håll på Sveavägen och att han då lägger märke till ”en figur som har förflyttat sig snabbare än alla andra upp mot Kungsgatan. Jag kan inte avgöra ifall det är en man eller en kvinna, men jag kan avgöra att människan hade något ljusare kläder på sig eftersom den avvek från den här andra mörka massan”. Om Leif i det kaos som råder ser en spensligt byggd man bakifrån är det begripligt om han har svårt att se om det är en man eller en kvinna.⁴⁰

Under rättegången mot Pettersson försöker Lisbeth Palme inte på något sätt knyta mannen i beige till iakttagelsen i Gamla Stan. Och det gör hon inte heller med mannen i blått. Det är begripligt. Åtalet mot Pettersson handlar tydligt om att han agerat ensam, inte att han skulle ha konspirerat med en medhjälpare och att de två spanat utanför statsministerbostaden någon gång före mordet. Och inte heller finns det några kända kopplingar mellan Pettersson och Ustasja. Därför är det enklast om dessa tidiga tankar som sysselsatte Lisbeth Palme inte kommer in i rättens bedömningar. Allt ska handla om Pettersson.

Hur intressanta är då Lisbeth Palmes iakttagelser av de två männen i Gamla Stan och av mannen i beige på Sveavägen?

Det vet vi inte. Kanske inte alls. Men med tanke på att hon i samband med rättegången mot Pettersson behandlades som ett mycket tillförlitligt och viktigt vittne av Palmeutredarna kunde man tänka sig att alla hennes iakttagelser och reflektioner borde ha behandlats seriöst och omsorgsfullt. Så var inte fallet.

Märkligt nog tycks det nämligen som om Palmeutredarna inte på allvar försökt att identifiera vare sig männen i Gamla Stan eller mannen i beige. Det skulle ju inte ha varit svårt att göra ett allvarligt försök, till exempel genom att vända sig till media och be personerna själva eller den som visste något om dem att kontakta polisen. Men så tycks aldrig ha skett.

När det gäller männen i Gamla Stan är utredarnas ointresse anmärkningsvärt av en särskild anledning. Det finns nämligen en känd vittnesuppgift som kan ha anknytning till vad Lisbeth såg och som kanske skulle kunna hjälpa till att förklara hennes observation på det ena eller andra sättet.

En deltidspensionär, Henry N, som arbetade i riksdagshuset med utdelning av post, tog i början av 90-talet kontakt med bröderna Poutiainen som var kända för att debattera Palmemordet. Han berättade att han dagligen gick förbi makarna Palmes bostad på väg till och från jobbet. Under veckan före mordet hade han lagt märke till tre män som verkade hålla till utanför statsministerbostaden hela dagarna. Två av männen var mörkhåriga med sydländskt utseende, den ene lång och den andre kort. Den tredje mannen var rödlätt och Henry N tyckte han såg ut som en irländare. De mörkhåriga männen verkade ta order av ”irländaren”. Männen talade med varandra på ett utländskt språk, kanske tyska. Efter mordet hade de inte synts till.

Henry N hade ringt polisen och berättat om vad han sett men hade aldrig blivit kallad till förhör. Han var besviken. Det var därför han nu sent omsider tog kontakt med bröderna Poutiainen sedan han i ett TV-inslag fått klart för sig att de var intresserade av de två männen i Gamla Stan som Lisbeth Palme berättat om. Och bröderna Poutiainen slogs av att de mörka männen som Henry N nämnde kunde stämma överens med de två som Lisbeth Palme observerat. De funderade också över uppgifter i pressen om ett sydafrikanskt mördarteam på tre män som skulle kunna stämma med Henrys observation.

I den vevan blev de kontaktade av en journalist på Aftonbladet som ville ha tips om vittnen i Palmeutredningen som polisen inte tagit på allvar. Det ledde till att de förmedlade en kontakt med Henry N. Journalisten tyckte det han hade att säga var intressant och skrev sin artikel. I den återgav han också en kommentar han fått från dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro som avfärdade Henry N som ”inte trovärdig”. Ölvebro förtydligade sig med: ”Om alla vittnesuppgifter vi har från Västerlånggatan stämmer skulle det vara ett hundratal man som bevakat makarna Palme …”

Bröderna Poutiainen reagerar över Ölvebros kommentar: på dem har Henry N verkat trovärdig även om det givetvis är osäkert vad hans tips kan vara värt. De tar kontakt med Ölvebro och ser till att spela in vad som blir sagt. Under samtalets gång backar Ölvebro lite och menar att han egentligen inte ifrågasatt om Henry N rent allmänt är trovärdig som person. Däremot, säger Ölvebro, har Henry vid det här laget varit i kontakt med Palmeutredarna vid flera tillfällen och hans uppgifter har varierat en del. Till exempel har han gissat lite olika på vilket utländskt språk männen talade. Ölvebros sammanfattande värdering är: ”Skulle man ta allting för gott vad folk säger, då vet jag attan var vi skulle hamna … Det skulle väl sluta med att Ingvar Carlsson är den som har mördat Olof Palme …”

Några dagar senare ska bröderna Poutiainen delta i en radiohearing där också Ölvebro ska medverka. De tar med sig Henry N för att han ska få möjligheter att presentera vad han sett direkt för spaningsledaren. Henry gör ett sympatiskt intryck på radiolyssnarna och när Ölvebro ska svara avstår han från att ifrågasätta Henrys uppgifter. I stället beklagar han om Henry inte blivit väl bemött när han kontaktade polisen tidigare. Och så kommer bomben, i alla fall ur bröderna Poutiainens perspektiv: Ölvebro tillägger att man lyckats identifiera de män Henry såg och att tipset därför numera kan läggas åt sidan. Sedan brödernas senaste kontakt med Ölvebro har alltså Henry N:s uppgifter förvandlats från något felaktigt man helt ska bortse ifrån till information som är så klar och korrekt att det snabbt gått att klarlägga vilka personer han sett.⁴¹

En tid efter radiohearingen publiceras i media uppgifter om att den sydafrikanske agenten Craig Williamson varit i Stockholm dagarna före mordet. Henry N hajar till när han får se ett foto på Williamson i en tidning och talar med Expressen om saken. Just så tycker han att ”irländaren” såg ut.⁴²

Hade Henry N rätt? Eller hade kanske Ölvebro rätt när han sa att de personer Henry sett saknade intresse för utredningen? Det vet vi inte. Men en sak är klar. Om Palmeutredarna verkligen hade varit intresserade av att kontrollera om Lisbeth Palmes iakttagelse av de två mystiska männen utanför bostaden hade någon betydelse borde de från första början ha visat stort intresse för Henry N:s berättelse. Det gjorde de alltså inte.

Bröderna Poutiainen kom under årens lopp att också ägna mannen i beige stort intresse. När åtalet mot Christer Pettersson kom och förundersökningsprotokollet publicerades visade det sig att inget av de vittnen från mordplatsen som redovisades där tycktes stämma med mannen i beige. Medan Palmerättegången pågick sommaren 1989 kontaktade bröderna därför Hans Ölvebro och frågade om mannen var identifierad. Indirekt medgav Ölvebro att han inte var det. Och lite senare medgav biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell öppet samma sak i en intervju i Sydsvenska Dagbladet.⁴³

Det var onekligen en brist i utredningen av mordplatsen.

När det gällde de två männen i Gamla Stan frågade jag själv betydligt senare, våren 1995, Lars Jonsson i spaningsledningen om polisen visste vilka de var. Då hade frågan inte högre prioritet än att han var tvungen att förklara att han faktiskt inte visste det. Sedan han kontrollerat saken ringde han upp och berättade att polisen faktiskt inte kände till vilka de var eller vad de gjort utanför statsministerbostaden.⁴⁴

Kunde mystiken kring männen i Gamla Stan och mannen i beige på Sveavägen ha blivit utredd ännu senare? Under arbetet med denna bok gjorde jag en förnyad koll med Palmeutredningens nuvarande spaningsledare Stig Edqvist och frågade om polisen identifierat dessa personer.

Stig Edqvist: ”(Lång tystnad). Jag kommer inte ihåg faktiskt. Det var för länge sedan jag höll på med detta.”

Jag följde upp med att fråga vilken ambition man hade i utredningen att försöka klargöra den här typen av iakttagelser från Lisbeth Palme. Edqvist svarade:

”Det garanterar jag att det gjorts allt som har varit möjligt faktiskt. I och med att jag inte vet är jag nästan säker på att i alla fall de här två vid bostaden är identifierade och hörda, annars borde jag komma ihåg det.”

Stig Edqvist tillade att han skulle kunna försöka ta fram uppgifterna senare. Längre fram under våren skrev jag därför till Palmeutredningen och undrade om jag kunde få besked i de här frågorna. Precis när denna bok skulle gå till tryck fick jag ett svarsbrev från Edqvist. Han berättade att utredarna faktiskt inte hittat någon uppgift i materialet om att männen i Gamla Stan var identifierade. Och vad gällde mannen i beige skrev Edqvist: ”Den person som Lisbeth Palme syftar på är troligen [Anders B].”⁴⁵

Det där sista är en rätt djärv slutsats, kan man tycka. Anders var inte klädd i beige, han var inte spensligt byggd och han kom inte emot Lisbeth Palme efter skottlossningen. Framför allt befann han sig inte 30 meter norrut utan på mycket närmare håll där han stod i Dekorimas port. Den saken är ju klargjord inte bara genom Anders egna uppgifter utan också genom vittnesmålen från ”Chevamannen” Leif L och hans passagerare Jan A.

När jag intervjuade Stig Edqvist om utredningen hade han själv med rätt stort engagemang kommit in på ett misstag som gjordes under den första kritiska fasen av spaningarna. Och det var att den förste spaningsledaren Hans Holmér inte sett till att vittnena på Sveavägen hördes utförligt om all den information de kunde lämna. Det var viktigt inte bara att de beskrev det de uppfattat av gärningsmannen. Nästan lika viktigt var att de beskrev hur de själva var klädda och hur andra vittnen såg ut och var klädda:

Edqvist: ”Låt oss säga att polisen fått kontakt med tolv vittnen som fanns på brottsplatsen. När man samlat in alla deras vittnesuppgifter ska man förhoppningsvis kunna se om det också fanns en trettonde person där som flera har sett och som inte är identifierad. Det kan ju i så fall vara en medhjälpare till gärningsmannen. Om man arbetar som proffs med spaningsmord måste man samla in sådana uppgifter i början, men här skedde inte det. Det såg jag som ett fruktansvärt fel när jag fick det klart för mig, jag kunde bara inte förstå att det var möjligt.”⁴⁶

Men Lisbeth Palme hade alltså självmant kommit med just en sådan uppgift som Edqvist efterlyser. Och av den anledning som han själv varit inne på kan det vara allvarligt att polisen missat den personen i sin utredning – han kan ha varit en medhjälpare till mördaren. Just det faktum att han inte gett sig till känna kan ju faktiskt peka på att han haft något att dölja.

De två männen i Gamla Stan och Lisbeth Palmes funderingar om att de kunde ha tillhört Ustasja är i vilket fall en påminnelse om något som tydligen sysselsatte hennes tankar ganska mycket tiden direkt efter mordet – att det kunde ha internationella politiska motiv.

I själva verket tycks den saken närmast ha varit en självklarhet för Lisbeth Palme under våren 1986, även om hon skjutit sådana tankar åt sidan vid tiden för Palmerättegången 1989.

När Lisbeth hördes av Hans Holmér den 25 mars hade hon flera förslag om vilka som kunde ligga bakom mordet. Samtliga hade anknytning till internationella motiv:

”Lisbeth tror att det kan vara kroater, tyskar, israeler, sydafrikaner eller amerikaner som ligger bakom mordet. Knappast kurderna”, skriver Holmér.⁴⁷

Det där sista är en intressant markering. Kort tid efter detta förhör skulle Hans Holmér lansera sitt huvudspår: att den terroriststämplade kurdiska organisationen PKK låg bakom mordet. Och misstankar mot PKK hade redan vädrats i pressen. Med tiden skulle det visa sig att Lisbeth Palme hade alldeles rätt i sin skepsis mot detta spår som numera i praktiken är avfört från mordutredningen.

Holmérs beskrivning av Lisbeth Palmes misstankar är som synes ganska slafsigt utförd. Självklart menar hon inte att till exempel tyskar i allmänhet skulle ha varit ute efter Olof Palme. En gissning är att listan ska tolkas som Ustasja i kroaternas fall, stadsgerillan RAF (Baader-Meinhofgruppens efterföljare) i tyskarnas fall och respektive länders underrättelsetjänster i israelernas, sydafrikanernas och amerikanernas fall.

Lisbeth Palmes kommentarer skapar onekligen kusliga associationer till de tjugotvå dödslistorna som Stig Edqvist berättade för mig om.

Frågan är bara på vilket allvar man ska ta dessa associationer. Det har trots allt gått omkring tjugofem år efter mordet utan att det kommit fram några bevis för att utländska hemliga tjänster eller organisationer låg bakom vad som skedde.