Som vi minns hade Hans Ölvebro suckat smått desperat över de stora mängder av spaningstips som kommit in till polisen om mystiska observationer nära makarna Palmes bostad. Hans spontana reaktion hade helt uppenbart varit att avfärda det allra mesta utan närmare funderingar.
Så kan man förstås inte göra. Men Ölvebros reaktion hade handlat om ett verkligt problem. Den totala mängden av information som kommit in till utredningen var gigantisk. Med all säkerhet var större delen av denna information fullständigt oväsentlig i sammanhanget. Men hur kunde man avgöra vad som var guldkorn och vad som var skräp? Det var ingen lätt fråga och problemet hade en tendens att växa hela tiden så länge mordet var olöst.
Exakt hur mycket utredningsmaterialet hade hunnit svälla i början av 90-talet när en irriterad Ölvebro avfärdade riksdagsvaktmästaren Henry N är osäkert. Men när Granskningskommissionen avslutade sin genomgång av Palmeutredningen sommaren 1999 uppskattade man det mycket grovt till att materialet omfattade någonstans mellan 300 000 och 500 000 A4-sidor. Och det materialet kunde i sin tur delas in i omkring 18 500 uppslag, alltså vad man kan kalla spaningstips. Vissa av uppslagen var förstås mycket kortfattade, till exempel en enstaka notering om ett telefonsamtal till polisen om något som såg misstänkt ut. Andra enskilda tips hadeibland producerat lika tjocka pappersbuntar som hela utredningar av andra mord.90
Och sedan dess har materialet fortsatt att växa i mer än tio år.
Stig Edqvist och hans numera ganska fåtaliga medarbetare sitter på något som närmast kan beskrivas som ett berg av spaningsmaterial.
Hur mycket är det? Edqvist har inga exakta mått annat än att utredningsmaterialet fyller pärmar som tar upp 300 hyllmeter i polisens arkiv. Han tror att det skulle ta ungefär tretton år på heltid för en erfaren jurist att läsa igenom utredningsmaterialet. Det är ett annat sätt att säga att det var mycket länge sedan den punkten passerades då någon enskild person kunde ha ens en hygglig överblick över utredningen i huvudet.
Det är förstås ett tecken på att mordspaningarna kört fast rejält. Men om det kan vara en tröst för någon så har det hela i alla fall resulterat i en sorts makabert rekord. Palmeutredningen brukar nämligen betraktas som världens största mordutredning.
”Man brukar tala om tre stora utredningar i världen”, säger Stig Edqvist till mig när jag träffar honom i februari 2010. ”Mordet på John F Kennedy 1963, sprängningen av Pan Am-planet som störtade i Lockerbie i Skottland 1988 och Palmeutredningen. Och nu tror jag att Palmeutredningen är störst.91
Det låter rimligt. Palmemordet är det enda av de tre brotten som officiellt räknas som icke uppklarat. Därför fortsätter utredningen med automatik att växa. Och så kommer den att fortsätta göra eftersom riksdagen nyligen beslutat att mordet inte ska preskriberas.
Så problemet med Palmemordet är inte att det saknas utredningsmaterial, tvärtom.
Ändå, trots mängden av information i polisens pärmar, vet vi egentligen väldigt lite om detta mord. Så låt oss gå igenom vad vi någorlunda säkert kan slå fast för att sedan reflektera över det vi inte vet.
Olof och Lisbeth Palme ser den sena föreställningen av Suzanne Ostens film ”Bröderna Mozart” som visas i en av de fyra salongerna på biografen Grand på Sveavägen i Stockholm. Filmen börjar 21.15 och slutar mellan 23.05 och 23.10. Makarna dröjer sig kvar i salongen och börjar gå ut först när den är nästan tom. Efter föreställningen står makarna på trottoaren utanför biografen i några minuter och talar med sonen Mårten och dennes flickvän Ingrid som också sett filmen. Det finns ett förslag om att alla fyra ska gå och dricka te tillsammans. Men till sist blir det så att Olof och Lisbeth bestämmer sig för att promenera hem till Gamla Stan själva medan Mårten och Ingrid beger sig åt sitt håll.92
De två paren skiljs åt redan vid biografen. Olof och Lisbeth går söderut, passerar ABF-huset och korsar Kammakargatan, en liten tvärgata. På höger hand har de sedan Adolf Fredriks kyrka som ligger omgiven av sin lilla kyrkogård. Till vänster på trottoaren står ett gatukök som de passerar. Vid Adolf Fredriks kyrkogata korsar de Sveavägen och fortsätter på den östra trottoaren fram mot nästa gathörn. Det är en bit att gå, på vänster hand har makarna Palme den långsträckta fasaden till Skandiahuset. Längre in åt vänster, bortom Skandiahuset, reser sig Brunkebergsåsen som går genom centrala Stockholm.
I gathörnet utanför Dekorima händer det. Det smäller två snabba skott. Det första träffar Olof Palme i ryggen och är omedelbart dödande, det andra snuddar vid Lisbeth.
Bara några få personer ser mördaren innan skotten. Anders B är en av dem. Minst tre ytterligare personer gör det också. Musikläraren Inge M, chauffören i en bil från Järfälla Taxi och en ung kvinna, Cecilia A. Vi ska ta del av vad de har att berätta senare. Alla tre har intressant information men den är inte alldeles lätt att tolka och den hör därför inte automatiskt hemma i en kortfattad sammanställning av vad vi med någorlunda säkerhet vet om mordet.
När skotten har smällt blir mördaren observerad av ett antal personer som befinner sig i omgivningarna. Att döma av de tidiga förhören är det ingen som egentligen ser hans ansikte, utom möjligen Lisbeth Palme. Klädseln finns det däremot en del uppgifter om, men de är inte entydiga vilket är förståeligt. Det är mörkt och allt händer fort. Vittnena är oeniga om han har huvudbonad eller inte. Ungefär hälften, bland andra Lisbeth Palme, har ingen åsikt om den saken. Han tycks ha mörka kläder och de flesta anser att han har ett ytterplagg som är längre än en jacka, alltså en rock eller liknande. Uppgifterna om att det är en rock förstärks av att flera vittnen ger beskrivningar av att plagget fladdrar, rör sig eller ser sladdrigt ut när mördaren förflyttar sig. Lisbeth Palme anser, som vi vet, att mannen hon sett bar en jacka.
Sedan mördaren skjutit ger han sig iväg in på Tunnelgatan. Han beger sig dit ganska snabbt, men utan extrem brådska. Småspringande passerar han vittnet Lars J och fortsätter uppför den långa trappan till Brunkebergsåsen. Där uppe på åsen, på David Bagares gata, blir han hastigt observerad av vittnet Yvonne N när han springer förbi henne. Sedan är han försvunnen.93
Mördaren har inte sagt eller ropat något som vittnen uppfattat. Han har inte tappat något på marken. Inte heller har han hamnat i handgemäng som gjort att han börjat blöda, blivit av med en knapp eller liknande. Det enda han lämnar efter sig på brottsplatsen är kulorna. Hade han skjutit med pistol hade han också lämnat kvar patronhylsor. Men om man skjuter med revolver stannar hylsorna kvar i trumman.
Kulan som träffade Olof Palme gick tvärs igenom honom och den som snuddade Lisbeth fortsatte också vidare. Men ingen av kulorna påträffas av polisens tekniker under natten. I stället hittas de och lämnas in av två olika privatpersoner: den ena på lördagsmorgonen och den andra mitt på dagen på söndagen. Polisen har förstås anledning att fråga sig om det är rätt kulor. Men när de jämförs kemiskt med ammunitionsrester på makarna Palmes kläder blir slutsatsen att de med största sannolikhet kommit från mördarens vapen.
Kulorna är tillverkade av fabrikören Winchester-Western. De är av typen ”metal piercing” eller pansarbrytande. Det innebär att de exempelvis klarar av att tränga igenom en skottsäker väst. I det här fallet spelade det ingen roll, eftersom Palme inte använde en sådan.94
De här kulorna är av en typ som är gjorda för att användas i en kraftig revolver av modellen .357 Magnum. Den vanligast förekommande Magnumrevolvern tillverkas av företaget Smith & Wesson, men det finns andra märken också. Polisens hållning blir från första början och framöver att mordvapnet med all säkerhet är en magnumrevolver, och man letar därför över huvud taget inte efter andra mordvapen. Det kan tyckas vara en naturlig slutsats. Men om gärningsmannen har velat ställa till med svårigheter när det gäller identifieringen av vapnet kan det inte uteslutas att han har använt sig av någon av de tekniska manipulationsmetoder som gör det möjligt att skjuta magnumkulor från en annan vanlig typ av handeldvapen, en .38 Special.95
Den rättskemiska analysen av makarna Palmes kläder gör det också möjligt att ganska exakt bestämma på vilket avstånd mördaren befann sig när han sköt eftersom det stänkt partiklar från ammunitionen på makarnas ytterplagg. Som nämnts tidigare visar det sig att Olof Palme sköts på ett avstånd av omkring 20 cm medan mordvapnets avstånd till Lisbeth Palme var mellan 70 och 100 cm.
Som vi minns berättade Lisbeth Palme att hon inte märkt något av gärningsmannen innan det smällde, att hon först inte förstod att det handlade om skottlossning och att när hon såg att hennes make var skjuten inte förstod att det skett på mycket nära håll. Men det hade det alltså gjort, och i det avseendet var Anders B:s iakttagelse av de tre personerna som befann sig mycket nära varandra alldeles korrekt.
Polisutredningen har också gett ganska exakta besked om när mordet inträffade: omkring klockan 23.21.30.96
Den tiden är framför allt beräknad utifrån försöken som två vittnen gjorde att slå larm om vad som skett.
Det ena vittnet är ”Chevamannen” Leif L som från sin biltelefon slår 90 000, den tidens 112. Han kommer till länsalarmeringscentralen och säger ”Ja, det är mord på Sveavägen”. Operatören kopplar honom vidare till polisen. Han blir kvar länge i luren och väntar på svar därifrån. Till sist, när han räknar med att polisen blivit larmad på annat sätt, ger han upp. För mordutredningen spelar hans samtal med länsalarmeringscentralen ändå en viktig roll eftersom det bandas och inspelningen är synkroniserad med Fröken Ur. Det visar sig att han får svar där klockan 23.22.14. Leif L och hans passagerare Jan A har ganska klart för sig det korta händelseförloppet från mordet och fram till det att Leif ringer. På det sättet kan man gå baklänges i tiden och rekonstruera en tidpunkt för skottet mot Olof Palme.97
Den uppskattningen har sedan jämförts med det samtal till länsalarmeringscentralen som rings från växeln på Järfälla Taxi. Där har man, som vi minns, blivit kontaktad av en av bolagets förare som befinner sig på Sveavägen. Även tidsuppgifterna från det samtalet pekar på att mordtiden är 23.21.30, med reservation för några sekunder hit eller dit.
Att tidpunkten för mordet kan fastslås någorlunda exakt kan ha sin betydelse på olika sätt. En aspekt av saken är att det klargör en del omständigheter kring makarna Palmes promenad från Grand till mordplatsen.
Det finns ingen direkt tidsangivelse av när Olof och Lisbeth skiljs åt från Mårten och Ingrid och börjar gå söderut. Men förloppet går att rekonstruera ganska bra utifrån andra uppgifter.
Lisbeth Palme sa i tingsrätten att hon och Olof bara stannade upp i ungefär tio sekunder när de kom till Saris skyltfönster och att de för övrigt gick ”ganska fort”.98
Hela sträckan från Grand till brottsplatsen är ungefär 330 meter. Den som går sträckan själv kommer fram till att makarna Palmes promenad bör ha tagit högst sex minuter, lite drygt fem minuter om de raskade på ordentligt. I så fall gick makarna från bion strax efter 23.15. Och det stämmer i sin tur bra med filmens sluttid, någon gång mellan 23.05 och 23.10. Makarna Palme tog som vi minns tid på sig ut från salongen och de stod sedan och pratade med Mårten och dennes flickvän i några minuter.99
Ungefär så här mycket vet vi med de reservationer som nämnts ovan. Men inte särskilt mycket mer.
Det är ganska lite. Ibland kan det hända att ett mord inte klarats upp därför att det finns en krets av kriminella personer som alla kan ha begått det och att någon i kretsen med säkerhet har gjort det. Osäkerheten består bara i exakt vem. Ibland är i alla fall motivet glasklart, det kan vara uppenbart att det är ett rånmord eller ett sexualbrott.
Här vet vi ingenting om gärningsmannen och ingenting om motivet. Vi vet inte om det var en ensam person som låg bakom eller om det var en grupp.
Vi vet inte heller om det var planerat sedan lång tid eller om det bestämdes mycket hastigt.
Och slutligen vet vi inte hur och när mördaren tog sig till mordplatsen. Hade han följt efter makarna Palme från biografen eller inte? Hade han stått vid Dekorima länge och väntat eller hade han kommit till gathörnet nästan samtidigt som Olof och Lisbeth?