Förföljda?

Det sista vittnet från biografen vi ska bekanta oss med är Mårten Palme.

Han förhörs första gången av kriminalinspektören Börje Wingren tidigt på morgonen den 1 mars, alltså bara några timmar efter mordet.

Mårten berättar att när han, flickvännen och föräldrarna stod och pratade efter bioföreställningen kom de att dra sig bortåt en liten bit så att de hamnade utanför bokhandeln strax söder om Grand. När han och flickvännen skiljs åt från Olof och Lisbeth passerar de en man som står och tittar i ett skyltfönster till en möbelaffär mellan bokhandeln och Grand.

I förhöret beskrivs mannen så här: ”omkring 40 år gammal, c:a 180 cm lång och kraftigt byggd”. Mannen bar ”en blå täckjacka som var ganska så lång” och var också ”iklädd en keps med knäppe till skärmen”. Vidare heter det att mannen ”såg ganska så bufflig ut utan att vara sjaskig”. Och längre ner i förhöret heter det: ”Mårten tillägger att mannen troligen bar på ett par stålbågade glasögon”.

Uppgifterna här är ju intressanta, särskilt i förhållande till vad de andra citerade Grandvittnena har sagt. Ålder och längd lägger sig i mittfåran av de övrigas beskrivningar. Kepsen och de stålbågade glasögonen är två tydliga detaljer som tycks knyta samman Mårten Palmes observation med de övriga vittnesmålen.

Lägger man samman de iakttagelser vi gått igenom ser vi alltså framför oss en man som tycks ha stått utanför biografen och spanat både innan den sena föreställningen av ”Bröderna Mozart” började och efter filmens slut.

Det är ett besynnerligt beteende och mycket pekar därför på att mannen har en roll i mordet på Olof Palme – i synnerhet som han inte ger sig till känna efter mordet.

Kan man dra flera slutsatser?

En person som har en del att säga om den saken är den pensionerade kriminalkommissarien Elving Gruvedal. När jag pratar med honom våren 2010 är han 88 år och har inte varit i tjänst sedan december 1986. Men hans engagemang för brottsutredande har inte minskat och han har just kommit ut med en bok som han kallat ”Den slutliga sanningen om Palmemordet”.

Där kommer han med en hård kritik av hur mordutredarna struntat i konkreta vittnesuppgifter om gärningsmannens och Grandmannens klädsel.

”Allt har varit fokuserat på att vittnena skulle koppla samman sina minnen av att de sett en stirrande blick med just Christer Pettersson. Utredarna har försökt skapa intrycket att Pettersson skulle vara den enda mannen i världen med en sådan blick. Men så är det ju inte.”

Elving Gruvedal menar att det är viktigt att fokusera på vittnesuppgifterna om kläderna och anser att Palmeutredarna i stort sett har struntat i det. Han pekar till exempel på de där tydliga återkommande uppgifterna i vittnesmålen om Grandmannen: han tycks ha haft keps, glasögon och jacka. Vittnena från Sveavägen har lyft fram andra saker, framför allt menar de flesta att gärningsmannen hade en lång fladdrande rock.

”Det betyder att Grandmannen knappast är mördaren. Däremot kan han vara mördarens medhjälpare”, säger Elving Gruvedal.

Gruvedal arbetade som kriminalkommissarie vid Stockholmspolisens tekniska rotel under de sista åren i tjänst. Och under 1986, alldeles innan han gick i pension, var han sysselsatt just med Palmeutredningen. Han var chef för spårsektionen på roteln och hade därmed ansvar för den tekniska utredningen av bland annat kläder. Så det är lätt för honom att tänka i banorna av att kläder ofta är viktiga bevis – både de fysiska plaggen och iakttagelser av dem.

Det finns fler slutsatser att dra från uppgifterna om Grandmannens och gärningsmannens klädsel, menar Elving Gruvedal.

”Christer Pettersson använde varken huvudbonad eller glasögon, så han passar illa som Grandman”, säger Gruvedal. Och på samma sätt menar den pensionerade kriminalkommissarien att vittnesmålen från Dekorima starkt pekar på att Pettersson inte heller var gärningsman – han hade aldrig lång rock, alltid jacka.

För egen del tror Elving Gruvedal att mordet var ett professionellt attentat och att det troligtvis var Sydafrika som låg bakom.

Han berättar för mig att det faktiskt gick rätt många år efter pensioneringen innan han på egen hand började göra en granskning av Palmemordet.

”Det kom upp i och med att Wincent Lange som varit min chef på tekniska roteln avled 2005. Lange hade haft en egen uppsättning av förundersökningsprotokollet om Christer Pettersson. Och det fick jag överta. Så jag satte mig ner och gick igenom hela det offentliga källmaterialet och bestämde mig för att skriva en bok där jag framförde min kritik av utredningen. Det tog mig fem år, men nu är jag klar.”¹⁰²

Vi ska nu gå tillbaka till Börje Wingrens förhör med Mårten Palme, det som hölls under mordnatten. Det innehåller nämligen en annan uppgift om Grandmannen som kommer att spela en viktig roll senare i mordutredningen.

Där står att i samma ögonblick som Mårten och Ingrid passerar mannen som står och tittar in i skyltfönstret ”så börjar denne man gå efter makarna Palme”.

Det här är förstås dramatiskt. Är det korrekt så har Grandmannen inlett förföljandet. Wingren förtydligar i sitt förhörsprotokoll: ”Mårten är helt säker på att mannen följde efter hans föräldrar men tänkte då inte närmare på detta skeende.”

Wingren är en polis som vid tiden för Palmemordet är känd för sina diskutabla arbetsmetoder. I klartext: finns inte bevisen så har han en tendens att fixa dem. Även vid detta förhör händer något som han senare kommer att kritiseras för. Han känner till att det finns en psykiskt obalanserad österrikare som för kort tid sedan hotat att mörda både Olof Palme och länspolismästaren Hans Holmér. Han har tagit med sig en bild av österrikaren och sedan Mårten berättat om mannen som tittade in i skyltfönstret tar Wingren fram bilden och frågar om det är den personen.

Enligt Wingrens egna uppgifter reagerar Mårten direkt och menar att det mycket väl kan vara den mannen. Mårten Palme har å sin sida senare berättat att Wingren mer eller mindre försökte pådyvla honom ett medgivande om att det var figuren på fotot han sett på Sveavägen.

Uppgiften om att den mystiske mannen börjar röra sig söderut på Sveavägen när Mårten och Ingrid passerar honom dyker upp igen i ett par sammanfattande protokoll även från senare polisförhör.

Men när Mårten själv vittnar i rätten låter det intressant nog inte på det viset. Hans vittnesmål kännetecknas av en uppenbar vilja att vara exakt och korrekt. Och så här förlöper en bit av försvararen Arne Liljeros förhör med honom i hovrätten. Liljeros har just återgett en uppgift från ett förhör om att Mårten bara såg mannen i en sekund.

Mårten Palme: ”Det var mer ett uttryck för att jag gjorde observationen under kort tid.”

Arne Liljeros: ”Under kort tid.”

Mårten Palme: ”Ja.”

Arne Liljeros: ”Såg du den här personen i ansiktet vid något tillfälle?”

Mårten Palme: ”Ja, som jag sa så tittade han först in i fönstret och sedan när jag var i jämnhöjd så tittade han mot mina föräldrar, ser dem i ryggen.”

Arne Liljeros: ”Men du har tydligen inte sett honom rakt i i ansiktet?”

Mårten Palme: ”Jo, jag såg hans ansikte, men inte rakt in i ögonen.”

Arne Liljeros: ”Inte rakt in i ögonen.”

Mårten Palme: ”Nej.”

Arne Liljeros: ”Och när du passerar då, har du sett honom röra sig över huvud taget?”

Mårten Palme: ”Han vrider ju kroppen.”

Arne Liljeros: ”Men har du sett honom gå?”

Mårten Palme: ”Nej.”

Arne Liljeros: ”Det har du inte gjort?”

Mårten Palme: ”Nej, jag tror inte det i alla fall, nej.”

Arne Liljeros: ”Och du säger att han tittar då mot Kungsgatshållet?”

Mårten Palme: ”Ja.”

Arne Liljeros: ”Är det så?”

Mårten Palme: ”Det är jag säker på.”

Arne Liljeros: ”Men kan du då över huvud taget uttala dig om han så att säga fixerar någon person eller om han bara tittar i största allmänhet söderut.”

Mårten Palme: ”Jag fick intryck av att han tittade mot mina föräldrar.”

Arne Liljeros: ”Du fick ett intryck av det.”

Mårten Palme: ”Ja.”

Mårten säger alltså att han troligen aldrig sett att Grandmannen följde efter hans föräldrar. Det är en viktig markering han gör ur försvararens synpunkt eftersom det försvagar åtalet mot Pettersson.¹⁰³

Sedan Mårten Palme slagit fast att han nog inte sett att Grandmannen följde efter makarna Palme fanns det bara kvar två vittnen från polisens förundersökningsprotokoll som hade uppgifter som tydde på ett sådant förföljande.

Det första av dessa vittnen var gatukökskocken Ljubisa N. Han hörs första gången redan på mordnatten och berättar då att han ser makarna Palme gå förbi någon gång vid 23-tiden på kvällen. Tio meter efter dem kommer en man i 45–50-årsåldern. Han är över 180 cm lång och kraftigt byggd, vilket enligt förhörsanteckningen ska tolkas som ”fetlagd och grov”. Hårfärgen är ljust melerad. Mannen har en gråaktig sliten rock som räcker ner till knäna. Några timmar senare kommer Ljubisa med kompletterande och delvis ändrade uppgifter – den viktigaste skillnaden är att mannen nu går bara tre meter efter makarna Palme, inte tio. Några veckor senare förhörs Ljubisa igen och nu ger han på ett par olika sätt lite andra uppgifter om mannen än vad han sagt tidigare: mannen är 30–40 år och kraftigt byggd men inte tjock. Han har en grön eller grå jacka som troligen är försedd med luva och går nästan till knäna. Mannen går med jackan uppknäppt. Han är ovårdad och går klumpigt.

Det här är ett mycket svårbedömt vittnesmål, inte bara för att Ljubisa ändrar sina uppgifter en del. Om uppgifterna är någorlunda riktiga – betyder de då att makarna Palme var förföljda? Det behöver de ju inte göra. På en trottoar med någorlunda livlig gångtrafik är det är inte onormalt att någon går så nära som tio eller till och med tre meter efter andra personer. Mannens knälånga rock och sjaskiga framtoning stämmer inte så bra med uppgifterna om Grandmannen, inte heller säger Ljubisa något om vare sig glasögon eller keps. Det tycks inte finnas några uppgifter från annat håll, som till exempel Dekorimahörnet, som på ett tydligt sätt leder tankarna till en man med det här utseendet. Det är alltså fullt tänkbart att han inte är en förföljare utan bara en man som råkar gå samma väg som makarna Palme. I så fall skiljs deras vägar naturligt när Olof och Lisbeth strax efter gatuköket går över till andra sidan Sveavägen.¹⁰⁴

Eller är det ändå så att mannen följer efter? Att han gör det är den möjliga innebörden av pensionären Kerstin N:s vittnesmål.

Hon bor vid tiden för mordet ensam i sin lägenhet sex trappor upp på Sveavägen 39 i korsningen med Adolf Fredriks Kyrkogata.

När hon hörs av polisen tycker hon sig minnas omständigheterna ganska väl – utom i ett avseende där hon är tveksam. Hon vet att hon suttit uppe och sett en film på TV. När den var slut gick hon efter en stund in i sovrummet för att lägga sig. Hon gick fram till fönstret för att dra för gardinen och blickade då ut en stund över Sveavägen. Då såg hon ett par, en man och kvinna, som korsade gatan i riktning österut vid övergångsstället nedanför hennes lägenhet. När paret kommit över såg hon att en ensam mörkklädd man korsade Sveavägen i samma riktning. Hon stod kvar en stund och såg paret fortsätta Sveavägen söderut medan de tittade i skyltfönster. Däremot observerade hon inte åt vilket håll den ensamme mannen tog vägen. Sedan gick hon tillbaka till vardagsrummet för att öppna balkongdörren och släppa in lite luft i lägenheten.

Det är kring frågan om vad som händer nu som hon är osäker. Antingen öppnar hon balkongdörren direkt eller också sätter hon sig först framför TV:n och stickar i 15–30 minuter för att sedan gå upp och öppna dörren. Det är i vilket fall när hon gjort det och tagit ett par steg tillbaka in i rummet som hon hör ljudet av skott. När hon tittar på sin klocka är den 23.22. Hon tittar ut och ser tre, fyra personer i korsningen borta vid Tunnelgatan. En av dem ligger ner, någon annan försöker tydligen ge hjärtmassage. Hon hör folk som skriker och snart hörs också sirener.

Problemet är framför allt skillnaden mellan hennes två minnesbilder. Den är väsentlig. Om den senare varianten är sann, om hon suttit och stickat i en kvart eller mer sedan människorna gick över gatan, kan det inte vara makarna Palme och heller inte förföljaren som hon sett. Och om det var dem hon såg är det fortfarande långt ifrån säkert att den ensamme mannen som korsade Sveavägen var en förföljare – hon såg ju aldrig att han gick åt deras håll sedan han kommit över gatan.¹⁰⁵

Hur är det sedan då, när paret Palme kommit över till andra sidan och fortsätter den sista delen av sträckan längs Skandiahusets fasad?

Sanningen är att det inte finns några vittnen som lägger märke till att makarna Palme är förföljda. Däremot finns det ett viktigt vittne vars iakttagelser pekar på att de inte är det.

Det är kocken Nicola F. Han kommer gående Sveavägen norrut på samma trottoar som makarna Palme, sedan de korsat gatan. Polisförhören med honom är lite förvirrande. I det första förhöret från den 3 mars är det antecknat att han möter makarna Palme i höjd med Bonnierhuset, Sveavägen 56. Det är en orimlig uppgift. Den adressen ligger mitt emot Adolf Fredriks kyrka och då har statsministerparet ännu inte korsat Sveavägen. Tre veckor senare vallas Nicola F på plats och nya förhörsanteckningar upprättas. Då rättas misstaget från det förra förhöret till. Nicola visar att han själv befinner sig mitt för ingången till Sveavägen 44 när han på ungefär tjugo meters avstånd ser en man och en kvinna som kommer emot honom. De är då vid presentbutiken La Carterie. När de kommer närmare ser han att det är Olof och Lisbeth Palme. Olof Palme går vid husväggen och Lisbeth vid hans sida. Nicola själv passerar dem på den sida av trottoaren som är närmare gatan. Han lägger märke till en man i blå jacka som kommer efter makarna Palme men i långsammare takt och som går ännu närmare gatan än Nicola själv. Nicola hinner tänka att det kan vara en livvakt som ska hålla ögonen på dem även om han tycker att mannen går lite underligt. Någon mer person ser inte Nicola på trottoaren i samband med detta.

Det här låter som gärningsmannen, kan man tycka. Men det förefaller faktiskt inte så att döma av Nicolas fortsatta berättelse i vallningsförhöret. Han går vidare och när han hunnit fram till Sveavägen 56 (Bonnierhuset alltså) hör han två skott. Hans första tanke är att nu har Palme blivit skjuten. Nicola går inte fram till mordplatsen, men alldeles tydligt går han en bra bit tillbaka söderut för att se vad som händer. Han berättar nämligen att när han ser detaljerna står det fyra, fem personer i gathörnet. Och när någon flyttar sig ser han att en person ligger ner på trottoaren. Till en början ser han inte mannen i blå jacka som följt efter makarna Palme. Men snart upptäcker Nicola en man just i en sådan jacka. Mannen befinner sig halvvägs inne i en port och där blir han kvar fast han tittar ut vid något tillfälle. Nicola drar slutsatsen att det är den mannen han sett tidigare.

Det låter alltså som om det är Anders B som Nicola möter. Han placerar honom i och för sig lite grann norr om bankomaten. Den ligger nämligen söder om den plats där Nicola ser makarna Palme. Men Anders kan ha traskat några meter fram och tillbaka när han väntat på sina arbetskamrater. Och Nicola kan ha förlagt sitt möte med makarna Palme något längre norrut än vad som var fallet. Omständigheterna tyder i vilket fall på att det är Anders som Nicola ser. Särskilt Nicolas iakttagelse av att mannen går långsamt och lite underligt för att vara livvakt för ju tankarna till den inte helt nyktre Anders.

I vilket fall blir det klart under rättegången att Palmeåklagarna godtar att det inte är gärningsmannen Nicola ser. Åklagarna utgår, som vi vet, ifrån att mördaren står och väntar bakom avfasningen vid Dekorima. Det kan han inte gärna göra om han befinner sig efter makarna Palme när Nicola möter honom – särskilt inte om han rör sig långsamt. Då har Olof och Lisbeth bara drygt femtio meter kvar till mordplatsen.

Vi noterar också att Anders B, om vi godtar att det var han, ännu inte tycks ha upptäckt Olof och Lisbeth i det här skedet. När han ser dem är det tre personer som rör sig framåt, då finns gärningsmannen med i bilden. Eftersom Anders tycks befinna sig norr om bankomaten då Nicola observerar honom kan vi fråga oss om han verkligen bestämt sig för att gå hem i det här skedet eller om han traskar lite planlöst på platsen. I vilket fall tycks han röra sig långsamt – så frågan kommer upp: hur kommer det sig att han snart är ifatt makarna Palme?

Under vallningen med Nicola genomför polisen ett test för att bedöma den tid det bör ha tagit för Olof och Lisbeth att gå till den plats där mördaren skjuter – respektive hur lång tid det bör ha tagit för Nicola att gå till den plats där han hör skotten. Om allt stämmer ska det förstås ha tagit exakt lika lång tid.

Resultatet är intressant och lite förbryllande. Makarna Palmes väg till mordplatsen klockas till 52 sekunder i promenadtakt. Och Nicolas promenad åt andra hållet klockas till en minut och 35 sekunder. Det är en inte alldeles begriplig skillnad på 43 sekunder. Om Nicola som var med vid denna tidmätning gav en riktig bild av hur han själv gått är det makarna Palme som tagit längre tid på sig att gå den sista delen av sträckan än vad som kommit fram på annat håll i utredningen. Vi ska återkomma till detta.¹⁰⁶

Mycket pekar alltså på att Grandmannen inte förföljde makarna Palme. Men inom Palmeutredningen har man länge gärna föreställt sig att han gjorde det. Det senaste utförliga försöket att konstruera ett scenario med den innebörden var det som presenterades i gärningsmannaprofilen i mitten av 90-talet. Det var psykiatern Ulf Åsgård och kriminalkommissarien Jan Olsson som för Palmegruppens räkning hade gjort ett försök att tilllämpa de amerikanska utredningsmetoder som framför allt blivit berömda i jakten på seriemördare.

Själva utgångspunkten i profilen är att det är en ensam gärningsman. Den rapport som Åsgård och Olsson sammanställt är därför ett mycket kraftfullt försök att tolka alla uppgifter omkring mordet så att de ska passa in i det mönstret.

Åsgård/Olsson godtar att vittnesuppgifterna om Grandmannen har bäring för mordet och ska tas på allvar. Eftersom de letar efter en ensam gärningsman hamnar de oundvikligen i att det var mördaren som var vid biografen, att det var han som var Grandmannen. Och det betyder i sin tur att han också måste ha förföljt makarna Palme därifrån – trots att inte ett enda av vittnena från Grand sett att så skedde.

Det ligger förstås en sorts logik i deras ståndpunkt. Inte desto mindre finns det en fråga som bör ställas i sammanhanget. Den kan formuleras så här: varför skulle någon göra sig besväret att förfölja makarna Palme hela vägen från Grand till Dekorima?

Frågan kan verka enfaldig och i praktiken redan besvarad: för att kunna ta sig till brottsplatsen och skjuta Palme.

Men det är förstås ett omvänt svar som spänner vagnen framför hästen, baserat på att vi vet att Palme blev skjuten just vid konstnärsbutiken. Den grundläggande frågan man måste ställa sig är: om gärningsmannen var med redan vid Grand, varför valde han inte att skjuta Palme tidigare?

Ifall han agerade ensam hade han begränsade möjligheter att planera upplägget på det dåd han tänkte utföra. Han måste göra allting själv. Och ju längre han väntade, desto större var risken att han skulle bli distraherad eller avbruten. Palme skulle vilket ögonblick som helst kunna vinka in en taxi. Eller kanske var makarna på väg någonstans så att de plötsligt skulle slinka in i en port och vara oåtkomliga för honom.

Invändningar finns alltså. Åsgård/Olsson måste därför försöka förankra sin berättelse i fakta och får ta det magra utbud som finns. Till exempel väljer de att förlita sig på att Kerstin N:s observation verkligen visar att gärningsmannen följde efter makarna Palme över Sveavägen.

På fri hand skissar de sedan ett fortsatt scenario: gärningsmannen ser att makarna Palme stannar och tittar i Saris skyltfönster. Han kommer alldeles inpå dem och har chansen att skjuta då, men bestämmer sig för att avstå, kanske för att han blir störd av något: ”Men eftersom han följt efter så nära tvingas han passera paret Palme”, skriver de. Det är en dramatisk situation, som hämtad ur en actionfilm. Men det är, som vi påminner oss, en gissning som inte har något stöd i Kerstin N:s observationer – tvärtom ser hon ju inte den man som kan vara förföljaren sedan han gått över gatan, trots att hon lägger märke till att paret tittar i skyltfönster när de går vidare. Ifall det är paret Palme hon ser känner vi bara till ett enda tillfälle när de tittar i skyltfönster för övrigt, och det är vid Sari. Om mördaren passerar dem när de står där borde Kerstin se det. Men det gör hon inte.

Åsgård och Olsson har alltså placerat mördaren på Sveavägens östra trottoar, samma som den som makarna Palme gått över till. Och de har skickat iväg honom söderut, före statsministerparet. För att deras scenario ska få någon tyngd är det viktigt att ytterligare förankra det i verkliga observationer. I det perspektivet är det intressant för dem att titta på vad Nicola F har berättat. Åsgård/Olsson noterar att han sett en man gå efter paret Palme och drar slutsatsen: ”Det innebär att gärningsmannen måste ha väntat in paret någonstans eftersom de stod en stund vid Saributiken.” Det vill säga: han har inte bara väntat in Olof och Lisbeth, utan också låtit dem passera.

Åsgård/Olsson väljer alltså att bortse från alla de omständigheter som tyder på att det var Anders B som Nicola sett – nämligen att Nicola själv trodde att det var Anders B, att signalementet stämmer rimligt väl och att vi faktiskt vet att Anders B fanns på trottoaren ungefär på den plats där Nicola B såg mannen med den blå jackan.

Nu har Åsgård/Olsson fått tillbaka gärningsmannen efter makarna Palme igen. Men samtidigt godtar de den etablerade slutsatsen att mördaren stod och väntade framme vid Dekorima. De måste alltså på något sätt låta honom passera statsministerparet en andra gång. Och det gör de också.

Åsgård/Olsson skriver: ”Enligt Lisbeth Palme stannade man vid ytterligare något butiksfönster. I detta läge tvingas gärningsmannen passera Palme och ett rimligt val i den situationen är att gå en rejäl bit framför dem och invänta vid en lämplig plats.”

Och det blir alltså Dekorimahörnet. Orsaken är enligt Åsgård/Olsson att om han inte slår till nu närmar sig paret Palme Kungsgatan där det finns risk att de tar taxi eller tunnelbana.

Frågan är bara varifrån Åsgård/Olsson hämtar informationen att Lisbeth Palme sagt att hon och maken stannade vid något fönster efter Sari. De ger ingen källhänvisning.

Sannolikt kan de inte det. På ett ställe lite längre fram i rapporten tar nämligen Åsgård/Olsson i förbigående tillbaka sitt påstående om att makarna Palme stannat vid ännu ett fönster! Det är i ett sammanhang när de återkommer till frågan om hur det kan ha gått till när gärningsmannen passerade makarna Palme efter mötet med Nicola F. Och nu låter det så här i stället:

”Om Nicola F:s vittnesmål är riktigt torde det ha skett i samband med att paret Palme stannade vid ytterligare någon butik, utöver SARI-butiken. Lisbeth Palme minns inte om de stannade vid något ytterligare skyltfönster. Däremot framgår att paret gick långsamt och det torde räcka för gm [gärningsmannen] att passera dem.” (Min kursivering.)

Det är oklart hur Åsgård/Olsson vet att paret går långsamt. Vi har sett att Lisbeth Palme själv sagt att de går ganska hastigt. Och vi vet att Nicola F sagt att de går fortare än mannen som kommer släntrande efter dem. Självklart kan vi ändå tänka oss att gärningsmannen är kapabel att gå ännu snabbare än de. Men vi ska ha klart för oss att det Åsgård/Olsson argumenterar för här är att han mycket hastigt tar sig förbi statsministerparet strax innan de kommer till mordplatsen, under de sista femtio meterna före Dekorimahörnet. Det måste ske kvickt om han ska ha någon tid alls över för att stanna upp, samla ihop sig och ställa sig i en diskret position i väntan på Olof och Lisbeth. Men det ska inte bara ske snabbt utan också elegant och omärkligt så att makarna Palme inte märker någonting och låter sig oroas.¹⁰⁷

Det Åsgård/Olsson beskriver är ett komplicerat rörelseschema från mördarens sida. Under den korta promenaden på Sveavägens östra trottoar har han växlat i position i förhållande till makarna Palme så att han befinner sig efter dem, före dem, efter dem och så före dem igen – innan de passerar och han skjuter Olof bakifrån.

Spontant kan man tycka att det vore lättare att föreställa sig att gärningsmannen har befunnit sig i gathörnet i flera minuter innan makarna Palme kommer fram än att han studsar runt dem som en gummiboll. Framför allt är det dessutom så att det vittne som tycks ha sett den väntande mördaren under längst tid vid Dekorimahörnet, musikläraren Inge M, hävdar att han fanns på plats i flera minuter – medan inget vittne har skrivit under på någon del av Åsgård/Olssons beskrivning av mördarens rörelser på den östra trottoaren.

Frågan inställer sig därför: vad är det som får Åsgård/Olsson att kämpa så tappert, men med så tvivelaktig framgång, för sitt scenario. Det finns ett högst rimligt svar på den saken.

Det finns nämligen ett grundläggande tids- och logistikproblem att lösa när det gäller den ensamme gärningsmannens rörelser. Annorlunda uttryckt: han ska samtidigt lyckas med två saker. Han ska både övervaka vart makarna Palme är på väg så att han inte missar dem och klara av att placera sig på mordplatsen i god tid och vänta in dem. Åsgård/Olssons sätt att lösa problemet kan förefalla komplicerat. Men andra som ägnat sig åt frågan har lyckats ännu sämre.

Låt oss bekanta oss med vad Ingemar Krusell har att säga.

Krusell förkroppsligar mer än någon annan Palmeutredarnas åtal mot Christer Pettersson. Som biträdande spaningsledare under Hans Ölvebro hade han uppdraget att skriva den del av förundersökningsprotokollet inför åtalet som kallades huvudprotokollet. Där beskrevs i koncentrerad form själva brottet och hur misstankarna mot Pettersson växte fram.

Åklagarnas budskap i rätten var att Christer Pettersson var den ende tänkbare gärningsmannen och att de kunde bevisa detta bortom rimligt tvivel. I efterhand har en av åklagarna, Anders Helin, medgett att det var en spelad säkerhet som inte riktigt hade täckning i verkligheten – han hade helst velat vänta med åtalet för att samla in mer bevisning. Och Ölvebro skulle med tiden leta efter andra ensamma gärningsmän med hjälp av gärningsmannaprofilen.

Men Krusell, som slutade i utredningen ganska snart efter frikännandet av Pettersson, har aldrig tvivlat. Som han skriver i sin bok: ”Någon annan gärningsman kan aldrig komma i fråga. När jag själv lämnade Palmeutredningen 1990 hade jag insett att jag inte kunde fortsätta att söka en sanning som vi redan funnit i förundersökningen mot Pettersson.”

Och det var en övertygelse som skulle stanna kvar. Andra spår som Sydafrikaspåret avfärdar Krusell kategoriskt som ”pseudoföreteelser”. Han beskriver fallet som ”polisiärt” uppklarat och hänvisar gärna i allmänna ordalag till att ”kriminalistiska fakta” visar detta. Det betyder inte att han har svalt och vidarebefordrat vilka påståenden som helst som handlat om att peka ut Pettersson. Tvärtom. När uppgifter cirkulerat i media till exempel om att Pettersson egentligen tänkt skjuta knarkhandlaren Sigge Cedergren men tagit fel på person och dödat Palme i stället har Krusell varit kategorisk med att avfärda allt sådant. ”Det vill jag kalla skitsnack”, som han säger till mig när jag träffar honom i februari 2010.

Krusell kan med andra ord betraktas som en konsekvent representant för polisens och åklagarnas ståndpunkter vid åtalet mot Pettersson. Och därför blir det givetvis intressant att ta del av hur han hanterar problemen med gärningsmannens tidsschema och logistik.

”Grandmannen var helt säkert också gärningsmannen”, skriver Krusell i sin bok. Och lite längre fram kommer hans scenario: ”Medan makarna Palme promenerade över Sveavägen och dröjde något vid skyltfönstret kunde han korsa Sveavägen längre söderut och sedan ställa sig vid Dekorimabutikens ’avfasade’ hörn och invänta dem. Ännu befann de sig ett drygt hundratal meter därifrån.” Krusell fortsätter: ”Gärningsmannen kunde alltså själv välja platsen för mordet, och hans val tyder på god lokalkännedom.” Och lite senare: ”Efter några minuter passerar makarna hörnet och mördaren tar ett par steg framåt, lyfter revolvern och skjuter …”

Där har vi Krusells upplägg, det som också vägledde åklagarsidans argumentering i Palmerättegången. Det är, som vi ser, en annan version än Åsgård/Olssons. I Krusellvarianten behöver gärningsmannen inte stryka tätt intill makarna Palme upprepade gånger medan han passerar dem eller låter sig passeras. Krusell har på rätt goda grunder valt att bortse från Kerstin N:s osäkra vittnesmål (och hon kallades inte heller att vittna i rätten). Gärningsmannen håller sig på diskret och behörigt avstånd på andra sidan Sveavägen tills han närmar sig Dekorima, Först då går han över – och har sett till att vara där i mycket god tid dessutom.¹⁰⁸

Det är en mycket enklare och snyggare lösning än Åsgård/Olssons, kan man tycka. Och när jag talar med Krusell 2010 står det klart att han håller fast vid den.

Men vid närmare betraktande finns det ett problem. Tiden.

Som vi konstaterat tidigare slutade den sena föreställningen av ”Bröderna Mozart” enligt Palmeutredningens egna uppgifter mellan 23.05 och 23.10. Makarna Palme dröjde sig kvar i salongen enligt Lisbeth Palme. Det är nog korrekt: det tidigare nämna vittnet Pia E satt snett bakom paret Palme under föreställningen och hon berättar att de stod kvar vid sina platser när hon lämnade salongen. Och när Olof och Lisbeth kom ut på trottoaren stod de och pratade en stund med Mårten och Ingrid. Det är, som vi konstaterat, rimligt att tänka sig att de gick ungefär 23.15. Och det stämmer också bra med den tid det tar att gå i promenadtakt från Grand till mordplatsen – maximalt sex minuter.

Under arbetet med den här boken gick jag själv den här sträckan med en bekant och småpratade. Jag var så noga med detaljerna som det var möjligt. Vi stannade upp ordentligt innan vi korsade Sveavägen. Och vi stod stilla så mycket som en halv minut vid platsen för Saris skyltfönster. Promenaden tog 5 minuter och 46 sekunder.

Ingemar Krusell har laborerat med helt andra tider. När jag frågar honom uttryckligen säger han till mig:

”Makarna Palme gav sig iväg från Grand ungefär 23.10. Det tog dem ungefär elva minuter att gå från Grand till Dekorima.”

För säkerhets skull undrar jag hur säker är han är på de tidsuppgifterna. Han svarar:

”Nog klarar man det på elva minuter. Inte för att jag har provgått sträckan.”

Jo, nog klarar man det – om man står ut med att gå så extremt långsamt en kylig februarikväll. Men det finns inga vittnesmål som strider mot det Lisbeth Palme själv har sagt, att de gick ”ganska fort”. Dessutom är det mindre sannolikt att de kunde komma iväg så tidigt som 23.10 eftersom de först dröjde sig kvar i salongen och sedan stod och pratade en stund med Mårten och Ingrid.

Krusells resonemang handlar, som vi noterat, om att gärningsmannen kommer fram till gathörnet i god tid. Och för att få ihop det måste han sakta ner makarna Palme så mycket han kan. Låt oss därför – som ett tankeexperiment – hjälpa honom rimligt mycket och se om det kan fungera. Vi säger att Olof och Lisbeth kommer iväg från bion så tidigt som 23.13. Då tar de åtta minuter på sig för att gå till Dekorima.

Det är långsamt, men låt oss föreställa oss att de står en hel minut vid Saris fönster trots att Lisbeth Palme talar om tio sekunder. Och låt oss i övrigt tänka oss att de verkligen strosar i stället fär att gå raskt – återigen i motsättning till Lisbeth Palmes beskrivning.

Det ger Krusells gärningsman lite mer tid. Men inte så mycket. För mer än halva sträckan, fram till dess att makarna Palme korsar Sveavägen, är mördaren bakom dem – i alla fall om man ska utgå från vittnesmålet från Ljubisa N i gatuköket som var ett av åklagarnas viktigaste vittnen. Och lägger vi tid för makarna Palmes stopp vid Saris skyltfönster precis när de gått över gatan måste vi rimligtvis också låta den ensamme gärningsmannen stanna upp för att se vad deras närmaste planer verkar vara. Först när de återupptar promenaden kan han med någorlunda säkerhet föreställa sig att de kommer att fortsätta fram till nästa gathörn. Från Saris skyltfönster har makarna Palme en gångsträcka på ungefär 100 meter kvar.

Enligt Krusell befinner sig statsministerparet ett drygt hundratal meter från brottsplatsen när gärningsmannen ställer sig där. Han har alltså tagit sig dit på ingen tid alls, om han ger sig iväg med raska steg i samma ögonblick som Olof och Lisbeth lämnar Saris skyltfönster.

Några sådana övernaturliga egenskaper hade knappast mördaren. Men även om vi för resonemangets skull låter Olof och Lisbeth ha gått halva Skandiakvarteret innan mördaren ställer sig på plats är det ont om tid. Låt oss säga att de promenerar de sista hundra meterna i så maklig takt att det tar dem två minuter. Efter halva sträckan har de en minut kvar. Gärningsmannen har lite längre väg kvar än de eftersom han ska korsa Sveavägen också. Men om han rör sig lite mer än dubbelt så fort som de och inte stannar och tvekar längs vägen kan han vara på plats en minut innan han ska skjuta. Gör han ett sprinterlopp eller joggar hastigt går det förstås fortare. Men då skulle säkert en del vittnen ha lagt märke till hans framfart.

Så någonstans där, en minut i förväg, verkar gränsen gå. Längre tid före makarna Palme kan knappast gärningsmannen ha varit på plats vid Dekorima om han förföljt sina offer från Grand. Och det är under gynnsamma omständigheter han kan klara den marginalen, det vill säga om makarna Palme går mycket långsamt. Det bygger också på att mördaren åsidosätter alla andra överväganden än att han ska fram till just det gathörnet. Snabbt, målmedvetet och utan att tveka måste han satsa totalt på just detta kort. När makarna Palme går över gatan gäller det att han är kallblodig nog att stå kvar på västra trottoaren och vänta. Så fort de tittat färdigt i Saris skyltfönster och börjar gå söderut är det dags för honom. Då måste han själv hasta Sveavägen framåt i samma riktning men på sin sida av gatan. Det finns ingen tid att vänta in paret Palme och försäkra sig om att de verkligen kommer, där måste han chansa. Till sist, när han kommit fram till Tunnelgatan, är det dags att fullborda den kringgående rörelsen genom att ta sig över Sveavägen och ställa sig i position vid Dekorima, mer eller mindre med andan i halsen.

Varför allt detta? Han är tvungen att släppa kontakten med sitt tilltänkta offer. Och platsen han väljer att vänta på är en gatukorsning nära Hötorget där det cirkulerar rätt mycket folk och där bilar står och väntar vid rödljusen. Makarna Palme, å andra sidan, rör sig under tiden på en ganska folktom trottoar. Skulle det inte ha varit enklare för gärningsmannen att se till att behålla sin relativa närkontakt med sitt tilltänkta offer och försöka utföra dådet under den sträckan? Hans snabba manöver andas visserligen målmedvetenhet, men en smått obegriplig målmedvetenhet. Man måste fråga sig: vad är orsaken till att han följer denna invecklade plan? Därför, tvingas man nästan säga, att Krusells facit säger att han måste dit – för det är ju där det händer.

Det är inte att undra på, förstår vi nu, att Åsgård och Olsson försökte konstruera en annan variant där gärningsmannen hade som ledstjärna att inte släppa offret ifrån sig. I deras värld hängde han sig mer eller mindre på Palme och valde platsen i sista stund, lite av en slump. När vi har bekantat oss med Krusells scenario och de svårigheter det för med sig framstår plötsligt inte Åsgård/Olssons variant som riktigt lika långsökt längre.

Ingemar Krusell har dock sina speciella skäl till att vilja placera Pettersson på plats flera minuter före mordet. Det finns nämligen ett vittne som inte förekom i rättegången mot Pettersson men som Krusell fäster stor vikt vid ändå, den så kallade ”checkmannen”.

Han beskriver som hastigast detta vittne i sin bok och i samtal med mig utvecklar han saken så här:

”Mannen berättade att han passerat Dekorima några minuter före mordet och att han stannat upp och rivit sönder en check som han kastat i en papperskorg som fanns där. Han hade sett en man som stod och väntade i gathörnet och när han fick se bilder av Christer Pettersson i tidningarna kände han igen honom. Då kontaktade han polisen. Problemet var att kriminalteknikerna som sökte igenom mordplatsen inte hade gjort en förteckning över innehållet i papperskorgen som fanns uppsatt i Dekorimahörnan. Om vi kunnat bekräfta den delen av hans berättelse så hade fortsättningen haft en större tyngd.”¹⁰⁹

Det är inte att undra på att en sådan vittnesberättelse väckte Krusells intresse.

Nu bör man dock lugna sig lite. Man bör tänka på att det finns all anledning att vara försiktig med att fästa tilltro till utpekanden om Christer Pettersson som kommit fram sedan han blivit känd som misstänkt Palmemördare. Även om vi utgår från att checkmannens berättelse är riktig i sina huvuddrag måste vi ändå fråga oss: hur troligt är det att han minns utseendet på en okänd man han sett i ett gathörn så väl att han kan känna igen honom på en bild som publiceras mer än tre år senare?

Risken är stor att han – kanske omedvetet – låtit fantasin skena iväg en bit. Och motiven? Det kan handla om en osjälvisk vilja att hjälpa polisen. Men det kan också handla om en längtan efter att själv få känna sig lite betydelsefull. Och slutligen får man inte bortse från att tipsaren kan ha påverkats av att det finns en belöning på 50 miljoner kronor som utfärdats av regeringen till den som kan lämna avgörande uppgifter om Palmes mördare. Det är inte ofta det talas om den belöningen nu för tiden, men den var uppmärksammad i samband med rättegången mot Christer Pettersson.

I vilket fall: om ”checkmannens” berättelse är sann i sina huvuddrag är den intressant, alldeles oavsett om det var Pettersson som stod där eller inte. För om det var som mannen berättat, att han passerat Dekorima några minuter före mordet och mördaren redan fanns på plats, kan vi dra slutsatsen att gärningsmannen inte kan ha kommit traskande från Grand.¹¹⁰

Oavsett vilken vikt vi ska lägga vid ”checkmannens” vittnesmål är han för övrigt inte den enda personen som uppgett att han observerat en väntande man just i hörnan utanför Dekorima flera minuter innan makarna Palme kom dit. Sex år efter mordet kom det till polisens kännedom att två unga kvinnor med finsk bakgrund berättat för olika personer att de passerat brottsplatsen en kort stund innan skotten smällde. Kvinnorna hade observerat en finsktalande man med walkie-talkie. Den ena av kvinnorna såg också att mannen hade ett skjutvapen innanför jackan. Hon hade för övrigt känt igen honom från ett gym i Upplands Väsby där hon själv brukade träna. Kvinnorna hade inte vågat berättat för polisen om saken efteråt.

Det här var sensationella uppgifter som väckte stort uppseende när de blev kända. De fick ytterligare uppmärksamhet genom att journalisten Olle Alsén lanserade hypotesen att mannen med walkie-talkien var polis, något som också författaren Sven Anér har drivit. Det råder fortfarande oklarhet om de två kvinnorna verkligen var vid Dekorima kort tid före mordet och vad de i så fall var med om där. Det är inte känt att någon annan har sett dem på platsen. Lars Borgnäs, som träffat den ena av dem, skriver dock att ”hon gav ett högst sansat och ’normalt’ intryck” och att den berättelse om vad hon varit med om som hon återgav för honom var ”klar, koncis och konsekvent”.¹¹¹

Det finns dock ett vittne som är ännu mer intressant när det gäller frågan om hur länge gärningsmannen fanns på plats i Dekorimahörnan, och det är musikläraren Inge M. I hans fall råder det inga tvivel, Inge befann sig verkligen i denna gatukorsning flera minuter före mordet och var kvar till efter det att mördaren hade flytt. Han var nykter. Han hade god utsikt över Dekorimahörnan från den position där han befann sig. Efter mordet betedde han sig i stort sett som polisen kunde önska sig av ett vittne. Han anmälde sig självmant och utan att dröja länge. Och han gick inte in för att söka publicitet. Tvärtom var han i stort sett avvisande mot journalister under de år som följde efter mordet.

Jag har talat med Inge M och har fått hans berättelse om hur mördaren betedde sig. Jag fick höra vad han tror om vem som mördade Olof Palme. Och han berättade också om sådant som inte direkt går i linje med vad han tror, men som ändå är minnesbilder som han står för att han har. Vi återkommer till detta. Nu ska bara sägas en sak. Han är mycket bestämd på att gärningsmannen fanns på plats i god tid innan makarna Palme kom till Dekorimahörnet.

Redan kort tid efter mordet gav Inge M sin bild av gärningsmannen som en person med full kontroll över situationen, inte någon som stressat fram till gathörnet för att ta chansen i sista stund. Så här sa Inge till exempel i ett polisförhör från april 1986: ”Han uppträdde så lugnt, han visste exakt vad han skulle göra. Han visste exakt hur han skulle bete sig för att inte en jäkel skulle lägga märke till honom. /…/ Jag trodde inte att någon över huvud taget kunde vara så iskall”.

Redan tidigt, och även under Palmerättegången, hävdade Inge bestämt att mördaren kom till platsen flera minuter före makarna Palme. Det anser han fortfarande – i dag är han snarare benägen att tro att han såg gärningsmannen så tidigt som sex, sju minuter före mordet.¹¹²

Exakt hur lång tid mördaren var där kan vi inte veta. Men om det ligger något rimligt mått av sanning i Inge M:s minnesbild pekar det mycket starkt på att mordet inte alls var begånget av en ensam gärningsman som följt makarna från biografen.

Och vid det här laget bör det inte förvåna oss. I själva verket har vi sett att det inte spelar någon större roll hur vi väljer: vi kan följa Krusells resonemang med mördaren som spurtar till Dekorima på andra sidan Sveavägen eller Åsgårds/Olssons variant med en gärningsman som nästan fysiskt hänger sig på makarna Palme. I båda fallen får vi improvisera utan stöd i vittnesmål och i båda fallen får vi resultat som skaver. Det som man kan kalla ”kriminalistiska fakta” tyder på att något är fel med dessa hypoteser som ska föra Grandmannen till mordplatsen.

Man kan förstås laborera med andra alternativ. Tänk om Grandmannen inte behövde gå till fots utan tog sig till mordplatsen i bil – då skulle han ju vara framme väldigt snabbt, eller hur?

Vittnet Pia E, som nämnts flera gånger tidigare, har faktiskt sett något som tycks tyda på det. Som vi vet hade hon inte sett någon konstig person som stod och stirrade på trottoaren utanför biografen. Och när makarna Palme gick från bion hade hon noterat att ingen följde efter dem, de verkade inte ha några livvakter. Men hon hade däremot gjort en annan observation som hade förbryllat henne en del. Så här har hon berättat för polisen: hon har alltså varit på samma föreställning som statsministerparet. När filmen är slut går hon ut från bion och ser en elegant silvergrå bil med en ensam man i. Hon kan inte mycket om bilar men hon kan tänka sig att det är en Rolls Royce eller en Jaguar. Framför den silvergrå bilen står en annan bil, men det är oklart om det sitter någon i den.

Pia ska ta bussen hem och beger sig till hållplatsen en bit söder om bion, samma hållplats där Hubert F ett par timmar tidigare observerat mannen som spanar mot biografen. Medan hon står och väntar, omkring klockan 23.16 tror hon, åker den silvergrå bilen förbi i riktning mot Kungsgatan körd av den ensamme föraren. Pia står kvar vid hållplatsen och väntar. Innan bussen kommer händer något nytt, hon träffar på en stökig, blödande och berusad man – vi ska återkomma till honom.

Det här är förstås dramatiska uppgifter. En övervakare har suttit i bil framför Grand och väntat på makarna Palme. Och vid en tidpunkt när de just börjat promenera söderut ger han sig iväg med bilen i samma riktning …

TV-journalisten Lars Borgnäs har tagit upp de här uppgifterna i sin bok om mordutredningen. Och en dansk författare, Paul Smith, har fäst stor vikt vid den silvergrå bilen i en ganska nyutkommen bok: ”Mordet på Olof Palme – den endelige opklaring [alltså: den slutliga lösningen]”.

Borgnäs nämner den silvergrå bilen som en av många mystiska omständigheter kring Sveavägen och är för sin del benägen att se en konspiration bakom mordet, inte en ensam Grandman. För Smith passar däremot den silvergrå bilen in i ett speciellt mordscenario med en ensam gärningsman som han fastnat för. Han är nämligen övertygad om att en numera avliden ensamstående man som bodde i Stockholms innerstad på egen hand mördat Olof Palme. I Granskningskommissionens betänkande kallas mannen för GH. Det är inte hans initialer. I själva verket hade han, nästan som ett utslag av ödets ironi, ett namn som var snarlikt Christer Petterssons.

Om Smith har rätt har vi alltså en bilburen ensam gärningsman – ett scenario som Palmeutredarna bortsett ifrån. Vad finns det då att säga om denne GH?

Han blev ganska tidigt föremål för Palmeutredarnas rutinmässiga uppmärksamhet eftersom han sedan 1980 varit registrerad innehavare av just en sådan revolver som misstänks vara mordvapnet, en Smith & Wesson .357 Magnum. Men när polisen försökte få in vapnet för provskjutning misslyckades man under lång tid med att få kontakt med honom. Till sist, i januari 1994, fick utredarna tag i GH. Han berättade då att han inte hade kvar vapnet, han hade sålt det till en ung man som han träffat på en uteservering vid Café Opera. Den unge mannen hade tagit kontakt för att sälja narkotika, men när inte GH var intresserad hade de börjat prata vapen och det hade slutat med att GH sålde revolvern eftersom han behövde pengar. Köparen hade aldrig presenterat sig med namn.

Svårigheten att få kontakt med GH och hans lite märkliga berättelse om revolvern ledde till att Palmeutredarna ringde honom igen och frågade vad han gjort under mordkvällen. Han påstod att han haft influensa och varit ensam hemma i lägenheten.

Vid det här laget arbetade polisen med en spaningsteknisk ”lathund” som hade upprättats med hjälp av experter från amerikanska FBI, den tidigare nämnda ”gärningsmannaprofilen”. Med hjälp av denna profil hade Palmeutredarna sorterat fram en lista på drygt åttio spaningstips som gällde tänkbara ensamma gärningsmän. En av dem var GH. Förhoppningen bland utredarna var att om det inte var Christer Pettersson måste det vara en av dessa. Och då borde man hitta honom.

Polisen gjorde därför vissa ytterligare kontroller av GH. Det visade sig att han var dömd för djurplågeri sedan han sparkat en grannes hund. Grannen påstod också att GH hotat att slå ihjäl honom, men det hade inte rätten ansett vara bevisat.

En tid före mordet på Palme hade GH skjutit sönder sin TV. Det var besynnerligt och kunde vara betydelsefullt: Palmeutredarna hade nämligen fått ett spaningstips om att Olof Palme hade synts i rutan när skottet avlossades.

När GH till sist formellt förhördes av Palmeutredarna sa han att han länge hade väntat sig en påstötning från polisen om att vapnet skulle provskjutas, men vad han kom ihåg hade han aldrig blivit kontaktad. Och vad gällde hans personliga liv sa GH att han under 1980- och 90-talen oftast inte haft något arbete utan klarat sig ändå; efter en spelvinst hade han försörjt sig på aktieaffärer. De hade dock med tiden gått sämre och sämre.

GH hade vid tiden för förhöret en del skulder, framför allt obetalda skatter. Ett spaningstips som kommit in till Palmegruppen gick ut på att han hade fått ekonomiska problem efter ett regeringsbeslut. Det var intressant, eftersom utredarna var väl medvetna om att det fanns ett sådant beslut som möjligen skulle kunna vara förklaringen till dådet på Sveavägen. Dagen före mordet på Palme hade nämligen regeringen annonserat en höjd skatt på aktiehandel. I en del kretsar började det redan talas om 27 februari som ”svarta torsdagen”. Men begreppet fick aldrig fotfäste på grund av den betydligt mer dramatiska händelse som inträffade på fredagen.

Palmeutredarna frågade GH om vad han tyckt om beslutet om aktieskatten. Han svarade att han inte gillat det, men att det inte varit någon stor sak för honom. Episoden med den sönderskjutna TV:n förklarade han med att han sysslat med vapenvård och då hade ett vådaskott gått av.

I vilket fall var Palmeutredarna så intresserade av skjutandet att man genomförde en husrannsakan i lägenheten. Teknikerna som deltog hittade fragment av en kula, av vilken typ gick inte att avgöra. Efter analys visade det sig dock att den inte hade samma kemiska sammansättning som kulorna på mordplatsen.¹¹³

Det var ungefär så långt utredarna kom. Vissa inslag i uppgifterna om GH var oroande. Det där med aktieskatten skulle kunna vara en viktig faktor, anser Paul Smith. Han menar att om GH spekulerat stort med lånade pengar kan en skattehöjning göra skillnaden mellan en stor vinst och en kännbar förlust.

Jag tar upp den höjda aktieskatten med Kjell-Olof Feldt när jag intervjuar honom för den här boken. Kunde det ha varit så att mordet utlösts av att sinnet rann över på någon hätsk aktiespekulant?

”Ja, tanken kom i alla fall upp i polisens medvetande”, svarar Feldt. ”Det fick jag mycket klart för mig 1987. När jag hade hållit tal på det årets partikongress hade jag föreslagit en ny skatt också på räntemarknaden. Efteråt stod det två poliser och väntade på mig utanför. De skulle följa med i min bil och en av dem skulle köra, fick jag veta. Orsaken var att de var oroliga för att nu var det jag som skulle skjutas. Jag hade ju kommit med vad många tyckte var ’en ny jävla skatt’. Så jag minns att jag hade bevakning i en vecka eller något sådant.”¹¹⁴

Paul Smith föreställer sig att GH skaffat sig en elegant bil efter sina framgångar på aktiemarknaden och att han nu sitter i den och väntar, fylld av förbittring mot Palme.

Smith, som hittat GH i Granskningskommissionens material, tycker definitivt att det förefaller vara en person som framstår som värd att syna i sömmarna: han hade haft ett magnumvapen, han förefaller ha varit psykiskt obalanserad, han bodde nära mordplatsen, han hade inget alibi, han var ingen vän av Palme. Och han kan för all del ha haft en dyr silverfärgad bil även om Smith inte lyckats bevisa det.

Men frågan återstår: Är just detta ett sannolikt scenario?

Vissa invändningar kommer upp direkt. Visst kan det gå fort och smidigt för en bilburen Grandman att köra till Dekorimahörnet. Men han kan ju inte vara säker på att det är dit han ska utan måste rimligtvis kontrollera vart makarna Palme är på väg. Och då är en bil inte idealisk just får att den går så fort. Gärningsmannen riskerar att tvingas krypköra parallellt med Olof och Lisbeth om han vill bevaka dem, det är ingen lyckad lösning. Och när han lyckas dra en slutsats om var han ska kunna skjuta statsministern – hur hittar han då en bra parkeringsplats snabbt utan att förlora kontakten med sitt offer? Det där är ingen oviktig sak. Han måste parkera fort, han måste parkera nära den tilltänkta mordplatsen, men inte för nära. Och han måste parkera lagligt för att undvika onödig uppmärksamhet och för att undvika att få bilen bortforslad. En annan nackdel han har som ensam bilförare är förstås att han måste hämta bilen någon gång efter mordet. Och en tredje nackdel är att bilen väcker uppmärksamhet hur han än gör, i alla fall om den är så lyxig som den verkar vara att döma av Pias beskrivning.

En annan invändning: Smith försöker inte i boken att knyta samman mannen i bilen med observationerna av Grandmannen på trottoaren. Är det GH som är Grandmannen? Det förefaller vara den mest rimliga hypotesen. Då får man förmoda att han kliver in i bilen strax efter det att Mårten Palme passerat honom. Men det finns ingen som har sett att Grandmannen sätter sig i en bil, trots att det måste ha skett mitt framför bioentrén om det är han som äger det eleganta silvergrå fordonet. Det tyder på att något är fel.

Men det här är ändå bara små invändningar jämfört med den tyngsta av dem alla.

Det är nämligen ganska klart att mannen som sitter och väntar i den silvergrå bilen är en person vi redan bekantat oss med, nämligen Lars-Erik E. Som vi påminner oss satt han precis utanför Grand i föräldrarnas bil. Och den var silvergrå, även om det var en Volvo och ingen Rolls Royce.¹¹⁵

Kan det ha funnits flera silvergrå bilar precis utanför Grand? Knappast, det har i alla fall inte Pia sett. Däremot har hon sett en bil i en annan färg framför den silvergrå bilen, dock utan att veta om det sitter någon i den. Och det stämmer bra med Lars-Erik E:s egna förhörsuppgifter. Han säger att det har stått en annan bil framför honom, precis som Pias vittnesmål antyder. Lars-Erik vill minnas att det är en Ford Escort. Den är tom till en början men när ”Bröderna Mozart” är slut kommer ett välklätt par ut från bion, sätter sig i bilen och kör iväg. Det är detaljerade uppgifter, vilket inte är så konstigt. Lars-Erik har haft tid på sig att se sig omkring där han har suttit bakom ratten och väntat. Men någon annan silvergrå bil har han uppenbarligen inte lagt märke till.

Att Pia sett fel på bilmärke är inte svårt att tänka sig eftersom hon medger att hon inte kan bilar. Men en fråga kvarstår förstås: hur kommer det sig att hon minns att hon sett den silvergrå bilen åka förbi mot Kungsgatan omkring klockan 23.16 när hon står vid busshållplatsen?

Det kan vi inte säkert veta. Men under förutsättning att något sådant verkligen skett är den mest naturliga förklaringen att det kom förbi en annan silvergrå bil med ensam förare när Pia stod vid busshållplatsen och att hon då drog den felaktiga men naturliga slutsatsen att det var den bil hon nyss sett utanför bion. Hon hade trots allt ingen anledning att titta alltför noga – hon visste ju inte att Olof Palme skulle mördas och till skillnad från Lars-Erik, Birgitta och de andra hade hon inte ens sett någon kusligt stirrande person som kunde ha oroat henne.

Vid det här laget börjar det kännas frestande att skriva av hypotesen om att Grandmannen följde efter statsministerparet till mordplatsen.

Det finns en ytterligare aspekt på problemet som kan vara intressant att reflektera över. Det är den fråga vi snuddat vid tidigare: varför sköt inte Grandmannen Palme redan vid bion?

Ett väldigt enkelt och fysiskt konkret svar på den frågan är: kanske för att han inte hade ett skjutvapen.

Om man går igenom de åtta vittnen från biografen som tycks ha sett en och samma Grandman (Hubert F, Birgitta W, Margareta S, Anneli K, Max D, Lars K, Lars-Erik E och Mårten Palme) är det några saker som är slående. Gärningsmannen tycks ha haft en jacka, inte en lång rock. Han hade ingenting i händerna och förmodligen ingen väska – det är bara Mårten Palme som sagt att mannen som stod och tittade i skyltfönstret ”eventuellt” kan ha haft en axelremsväska. Leif G W Persson beskriver i en av sina romaner den sortens revolver som sannolikt mördade Palme med formuleringen att den är ”stor som en liten spädgris”. Det vill säga: ingenting man stoppar ner i en vanlig jackficka. Det där med spädgrisen kommer från en roman för all del. Men som det mesta i Leif G W Perssons deckare är detaljerna grundade i verkligheten. Magnumrevolvrar finns med pipor i olika längd, den vanligaste pipan är sex tum och det skick de upphittade kulorna är i tyder på att de skjutits ur en revolver med en sådan piplängd. Då handlar det om ett vapen som väger en bit över ett kilo och som är nästan 30 cm långt.¹¹⁶

Slutsatsen ligger nära till hands: Grandmannen var inte beväpnad, åtminstone inte med mordvapnet eller med något annat vapen av liknande kaliber. Det var inte hans jobb att skjuta Palme. Den uppgiften var reserverad åt någon annan. Och det betydde i så fall att det var en gruppering på minst två personer som låg bakom mordet.

Man kan naturligtvis ställa sig frågan: även om det fanns en annan utsedd gärningsman – varför var inte Grandmannen också utrustad med ett kraftfullt vapen?

Svaret kan man bara gissa om. Men vem som helst klarar inte att begå ett attentat. Det gäller förstås att kunna hantera det vapen som ska användas. Och det handlar också om att kunna hålla nerverna i styr. En del av vittnesbeskrivningarna av Grandmannen tyder på att han kanske inte var så kapabel i det senare avseendet. Vi noterar omdömena: spänd och ångestfylld, härjad, brinnande blick och så vidare. Grandmannen fick duga till vakthållningsjobb, ser det ut som. Men han kanske inte var någon som man gav uppdraget att skjuta en statsminister.

En arbetsfördelning på den här punkten var säkert klok politik. Attentatsmannen borde inte i onödan exponera sig i närheten av det blivande offret. Ju färre personer som fick chansen att titta noga på honom, desto bättre. Krävdes det övervakning borde den alltså skötas av andra. Dessa andra personer tog inte heller samma uppenbara risker som attentatsmannen så länge de inte visade sig tillsammans med honom och så länge de inte själva bar vapen.