Efter mötet på förlaget förändras förutsättningarna för vad Kegö och Barrling kan göra i förhållande till Cetiner. Ebbe har övertygat dem om att han har rikspolischefen på gång. Om Cetiner vill hoppa av och etablera samarbete med Kegös grupp så ska inget stå i vägen för det. Och mycket riktigt: det dröjer inte länge innan Ali Cetiner dyker upp i Stockholm.
Bakgrunden till hans ankomst är delvis höljd i dunkel. Men det är tydligt att en informatör som fungerar som mellanhand mellan Kegös grupp och Cetiner reser ner från Sverige till Västtyskland för att hämta PKK-avhopparen. Tillsammans kliver de två männen på ett plan till Stockholm den 1 februari 1988. Cetiner är utrustad med ett pass som är utfärdat på en Ibrahim Govenc och det visar han upp. Arlandapolisen låter sig dock inte luras utan konstaterar att han bluffar om sin identitet. Cetiner förklarar då i stället att han hette Mustafa Cöplü och att han är politisk flykting. Han lyckas göra sig tillräckligt trovärdig för att hans fall ska gå till vidare utredning. I väntan på beslut får han tillstånd att vistas i Sverige.
Dagen innan Cetiner tar flyget till Arlanda skriver han ett brev till Abdullah Öcalan.
Bakgrunden till brevet är att Cetiner varit i konflikt med PKK-ledaren. Han har varit betraktad som en vacklande och opålitlig person och under en tid har han suttit i ett ”partifängelse” på ett jordbrukskooperativ nära Marseilles, Frankrike. Nu är han tills vidare fri och har tillfälle att rehabilitera sig i Öcalans ögon.
Och det är vad han försöker göra i detta brev.
Tonen i brevet kan närmast beskrivas som krypande. Cetiner beklagar sig över att han kommit på konfrontationskurs med partiet och försäkrar att detta aldrig varit hans önskan:
”Mitt handlande i kampen har kraftigt påverkats av min svaghet i viljan, av min bristande trosvisshet och av att hela min personlighet är besmittad med obeslutsamhet.”
Han refererar till att han tidigare ibland opponerat sig mot Öcalan och förklarar att han nu ångrar det djupt. Bland annat heter det:
”Jag tänker på mina relationer till Er i det förgångna och på situationen nu. Och när jag då dömer mitt eget tidigare förhållningssätt vill jag påstå att jag inte i rättan tid kunnat förstå Era egenskaper som ledare, Era strävanden och Er begåvning.”
Cetiner förklarar att han är villig att göra vad som helst för partiet, oavsett om uppgifterna tilltalar honom eller inte. Särskilt nämner han kampen mot sådana som i PKK-ledningens ögon är förrädare:
”Jag besitter tillräckligt mycket kraft för att framgångsrikt kunna bekämpa samarbetsmännens och det sociala förräderiets front, detta blödande sår i vårt samhälle.”
Brevet avslutas med orden:
”Så långt jag kan klara av det kommer jag att betala tillbaka min tacksamhetsskuld till slaveriets fiende, till frihetens sanna språkrör, alltså till PKK och till Er, dess officiella företrädare. Jag önskar Er mycket framgång med Ert framåtsträvande arbete. Högaktningsfullt och med hälsningar,
Cafer.” 242
”Cafer” är det hemliga partinamn han använt i organisationen.
Det är ett märkligt brev mot bakgrund av att Cetiner i själva verket beslutat sig för att hoppa av från organisationen. Men han förklarar senare för västtyska myndigheter att han skrivit på detta sätt till Öcalan just för att dölja sitt avhopp och därmed också fördröja de förföljelser från PKK som han väntat sig.
Det ligger säkert en del i den förklaringen. Men den haltar ändå lite grann. Om Cetiner bara planerat att försjunka i politisk passivitet är det kanske inte så troligt att han hade haft några repressalier att frukta från sina forna kamrater. Och då hade det i vilket fall knappast varit meningsfullt för honom att skriva ett brev där han formligen tiggde om att åter få bevisa sin lojalitet – särskilt genom att utföra uppdrag som riktade sig mot ”förräderiet”.
Men Cetiner har inte bara velat sluta i organisationen i största allmänhet. Han har bestämt sig för att byta sida – det vill säga: erbjuda västeuropeisk polis sina tjänster i utbyte mot ekonomisk och annan hjälp att starta ett nytt liv. Han skulle kunna nöja sig med att berätta om sådant han känner till sedan tidigare. Men han blir mer värd som avhoppare om han fortsätter att ha kontakt med organisationen.
Det är den inställningen som gör att Kegö ser honom som en ny Gordievskij. Förhoppningsvis ska Cetiner etablera sig i Sverige som en synbarligen lojal PKK-förkämpe, en person som organiserar striden mot fienden. Och med tanke på Cetiners bakgrund som chef för organisationens europeiska mordkommando erbjuder det möjligheter.
Enligt vad Kegö senare berättat dröjer det ett par dagar efter Cetiners ankomst innan Säpo lyckas etablera kontakt med honom. Efter en tid, det är lite oklart hur länge, får Näss höra av Kegö och Barrling att Cetiner kommit till Sverige och att de arbetar på att förhöra honom. De har till och med lite utlägg som ska godkännas. Men Näss tar det med ro, det är Säpos uppgift att göra vissa rutinåtgärder när personer som Cetiner dyker upp. Det han motsatt sig var att hans eget folk aktivt skulle ta avhopparen till Sverige.
Den 11 februari har Kegö och Barrling sitt första möte med Cetiner.
Kegö har berättat att de började samtalen försiktigt, precis som man måste göra med folk ”av den här kalibern”:
”Man kan inte förvänta sig att de med en gång ska lätta sitt hjärta.”
Det första mötet följdes snart av flera. En av de första träffarna skedde i form av ”en mycket trevlig måltid” som Barrling senare uttryckt det. Han har förtjust påmint sig att det var ”en mycket speciell situation att sitta och äta mat med en person av den här digniteten”.
Enligt Kegö är det vid slutet av det tredje mötet som Cetiner gör sitt viktiga drag:
”Det är ganska sent på kvällen. Han ber oss att stanna kvar och berättar då att han skickats till Sverige av sin organisation för att vara samordnare eller koordinator inför nya attentat. Avsikten är att han ska mörda … jag kan inte minnas siffran exakt, jag tror det var tre kurder och vi får även namnen på dessa.”
”Han säger: ’Jag har tröttnat på de här morden och våldsamheterna. Jag vill samarbeta med svensk säkerhetspolis.’” Han erbjuder sig att bli så kallad dubbelagent.
Samtalen blir nu enligt Kegö och Barrling mycket intressanta. Barrling har berättat att Cetiner ”talar om hur hotbilden ser ut för framtiden”. I det sammanhanget finns det ”ett element som kan tyda på att man vid sidan av de normala morden också kan planera för ett nytt mord i likhet med Palmemordet”.243
Kanske Cetiner verkligen säger något sådant. Och kanske Säpomännen i så fall verkligen tror honom. Men det har i efterhand inte kommit fram några belägg för att Öcalan verkligen gett honom ett uppdrag.
I vilket fall: vad som nu framtonar är möjligheten att Cetiner framgångsrikt ska kunna agera som en polisprovokatör i den svenska PKK-miljön. Han kan introducera planer på mord och andra våldsdåd och dra in personer i dem. På det sättet kan han hjälpa till att leverera de bevis för den svenska PKK-kretsens farlighet som varit så svåra att samla in hittills. Och sådana bevis måste rimligen också ha betydelse för att värdera misstankarna om att PKK ligger bakom Palmemordet – vad Näss än säger …
Det här kommer att bli en stor operation ser det ut som. Syftet med det hela är ju att producera bevismaterial. Och det kommer med all sannolikhet främst att handla om att spela in vad folk säger. Då krävs det buggningsutrustning. Och det ska vara bra grejor.
Det är just där det stora praktiska problemet sitter. Kegö och Barrling kan inte gå till till Näss med det här. De känner till hans inställning sedan tidigare och han är ju inte ens informerad om deras omfattande planer på den här punkten. Utan godkännande av Näss kan de inte använda sig av Säpos tekniska resurser på området utan måste skaffa det externt. Och för det krävs pengar.
Som tur är finns Ebbe Carlsson, sådant måste han kunna ordna.
Att Kegö och Barrling vill låta Ebbe ta hand om saken betyder inte att de är illojala mot sin egen polisorganisation – det tycker inte de själva i alla fall. Ebbe Carlsson har ju försänkningar hos självaste rikspolischefen.
Sedan Ebbe fått situationen klar för sig lovar han att göra vad han kan. Det gäller bara att hitta ett sätt. Han är visserligen inte fattig själv, men här kan det snabbt komma att röra sig om miljonbelopp och så mycket kan han inte ta ur egen ficka.
Förlagsdirektören vänder sig till sin vän, finansmannen Tomas Fischer.
Ebbe vet att Fischer är lockad av sådant som doftar äventyr och internationell politik. Han förklarar för sin gode vän att en PKK-are i ledande ställning håller på att hoppa av och vill samarbeta med Säpo. Nu handlar det om att skaffa en bostad och fickpengar åt honom. Och av bland annat sekretesskäl bör pengarna skaffas utifrån. En del folk i Säpo är nämligen opålitliga. Fischer ger, enligt vad han senare påminner sig, 50 000–100 000 kronor kontant till Ebbe.
Rätt snart återkom Ebbe och förklarade att det behövdes mer pengar för diverse utgifter som hade att göra med avhopparen.
Ebbe fick enligt Fischer löfte om att ta ut upp till en miljon kronor – det var bara för honom att säga till hos finansmannens sekreterare så skulle hon betala ut beloppet i den takt han önskade. Ebbe kontaktade sekreteraren och berättade om överenskommelsen, men bättrade på en detalj. Han meddelade henne nämligen att lånetaket var två miljoner, inte en. Fischer fick i sinom tid veta hur hans gode vän plussat på men beslutade sig för att inte bråka om saken.
Såvitt Fischer förstod var pengarna tänkta som ett förskott och att polisen sedan skulle betala igen dem. Det var förstås inte helt riskfritt, men för en person i hans ekonomiska ställning var det inte ”någon våldsamt heroisk uppoffring”. Han förklarade för Ebbe att om polisen inte fick några anslag och han själv blev sittande ”med skägget i brevlådan” skulle han acceptera det utan protester.
Det är också nu, efter Cetiners utspel om de planerade våldsdåden, som Kegö och Barrling hyser in honom i en lägenhet i Hägersten. Andrahandshyra för tre månader, 12 000 kronor, betalas av Kegös grupp till den ordinarie hyresgästen den 25 februari – kontant och i förskott. Pengarna kommer från Fischer. Vid det här laget är det alltså ett obestridligt faktum att Säpos Palmegrupp har fått en extern sponsor.
Den närmaste tiden kommer en ström av utbetalningar till Ebbe från Fischer. På bara några månader blir det sammanlagt så mycket som 1 300 000 kronor. Det mesta går, som vi ska se, till inköp av buggningsutrustning.
Fischer uppgav senare att han inte forskade i vad Ebbe använde pengarna till – det kunde ju vara hemligt. Däremot berättade han senare för smuggelutredarna att han träffat Carl Lidbom hemma hos Ebbe och att denne då präntat in i honom att det projekt han finansierade måste hållas absolut hemligt. Ambassadören underströk att det skulle kunna vara farligt inte bara för Fischer utan också för hans familj om saken blev känd.
Lidbom medgav senare, under utredningen av Ebbe Carlssonaffären, att han känt till att Ebbe ordnat med externa pengar till Säpo, men att han egentligen inte gillat det och att han i alla fall inte vetat att det handlat om att köpa buggningsutrustning.244
Nu är det dags att ta itu med Åhmansson.
Ebbe har under de veckor som gått faktiskt lyckats plantera hos honom att Kegö och Barrling inte får de resurser de behöver. Och när Åhmansson varit på en föredragning på Säpo har han lovat Kegö att titta på resursbiten. Men just nu gäller det inte pengar för Ebbe, Kegö och Barrling, för sådana finns ju. Nu är det viktiga att Åhmansson ger OK till det som de ska användas till.
Åhmansson är på sportlovssemester i Härjedalen när Cetiner definitivt klargör att han vill bli dubbelagent. Kegö vet inte vart han ska ringa för att få tag i Åhmansson och ber Ebbe om hjälp.
Ebbe lyckas bättre. Han får rikspolischefen på tråden. Det visar sig då att Åhmansson ska göra ett avbrott i sin fjällsemester för att delta i ett sammanträde i riksdagens justitieutskott den 25 februari. Samtalet avslutas med att Åhmansson går med på att Ebbe, Kegö och Barrling kommer hem till honom i Bergshamra kvällen före utskottsmötet, alltså den 24.
När de tre besökarna anländer får Åhmansson höra att Cetiner är utsänd till Sverige av PKK för att genomföra attentat men att han nu lovat att hjälpa den svenska polisen.
Tar han intryck av det? Otvivelaktigt. Dels är det förstås uppskakande att få höra att PKK planerat våldsdåd och att det hela bara ser ut att kunna avvärjas därför att Cetiner kommit på bättre tankar. Och dels är situationen, som han uttryckt det, ”oerhört anmärkningsvärd”: två Säpomän på lägre nivå besöker honom hemma i bostaden i stället för att prata med sin närmaste chef.
Åhmansson har påmint sig att han tyckte att det hela gav ett visst intryck av att ”någon försökte hindra att informationen kom fram”. Åtminstone var det klart att Kegö och Barrling ”inte vågade lita på sina överordnade”.
Allt detta syftade förstås på Näss – så även om inte Åhmansson tidigare ifrågasatt att den operative byråchefen verkade göra sitt jobb tycks han nu ha blivit orolig på den punkten.
Det var kanske inte så märkligt. Den här kvällen hade Ebbes dramatiska regikonst fört fram händelseförloppet till en första kulmen.
Detta var första gången Ebbe själv, Åhmansson, Kegö och Barrling träffades samtidigt. Under Ebbes övervakning lyssnade nu rikspolischefen och de två säkerhetspoliserna på varandra och fann att de inte längre litade på Säpos operative chef.
En som observerade detta var Danielsson. I ett förhör med Kegö formulerade han en lite elak hypotes:
”Är det inte så att det kan ha varit en rundgång? Vi får den gamla klassiska modellen att först går Ebbe Carlsson till dig och säger att Åhmansson hyser misstro mot P-G Näss och sedan går han till Åhmansson och säger att Kegö och Barrling hyser misstro mot P-G Näss.”245
Det var nog ett rätt välfunnet sätt att beskriva vad Ebbe lyckats åstadkomma. Stämningen denna kväll ute i Bergshamra tycks verkligen ha varit rätt speciell – och förmodligen blev samtalet också rätt okonventionellt.
Ebbe, Kegö och Barrling har alla tre hävdat att diskussionen kom att röra sig om buggning. De två senare har intygat att de under mötet berättade för Åhmansson om Säpos tidigare buggningar av PKK-anhängare. Och i det sammanhanget tog de upp att det vore lämpligt att ordna avlyssning av Cetiners samtal med folk i PKK-kretsen. Som Barrling senare förklarat var det aldrig ens uppe på förslag att man skulle använda sig av legal telefonavlyssning – Cetiner var ju efterspanad och borde enligt regelboken ha gripits av polisen.
Rikspolischefens tre besökare har enigt hävdat att deras värd inte gav uttryck för minsta invändning mot buggning som arbetsmetod. Som Ebbe sagt: om inte Åhmanssons inställning på den punkten varit alldeles uppenbar när kvällen var slut ”hade händelseförloppet blivit ett helt annat”.
Åhmansson själv har emellertid förklarat att han över huvud taget inte minns något prat om avlyssning – och att om ämnet alls kom upp måste han ha trott att det gällde telefonavlyssning som beslutades av domstol.
När Åhmansson sent omsider tvingades att svara på frågor från olika utredande instanser om vad som egentligen hände den där kvällen var det inte bara gästernas påståenden om att man diskuterat buggning som var en het potatis att hantera för honom.
Minst lika känsligt var att han lyssnade på allvarliga anklagelser mot en hög polischef utan att gå vidare med dem till den utpekade personen själv. Det dröjde nämligen ända till juni innan Åhmansson pratade med Näss om att denne var misstänkt för att vara opålitlig. Det var väldigt sent i två viktiga avseenden: dels hade Näss redan slutat vid Säpo då och dels hade de första avslöjandena om Ebbe Carlssonaffären redan nått ut i massmedia.
JK noterade senare i sin granskning av Åhmansson att denne hade haft tre olika sorters ursäkter för att han inte underrättat den misstänkte byråchefen.
För det första skulle det vara fel att varna Näss om anklagelserna var sanna.
För det andra såg det ut som om Näss var på väg bort från Säpo. Han hade sökt tjänsten som länspolismästare i Uppsala. Och eftersom han nog snart skulle sluta var det inte nödvändigt att ta upp saken.
Och för det tredje kom kritiken mot den operative Säpochefen bara från två enstaka poliser.
JK menade att de skälen för att tiga gentemot Näss inte höll och att saken blev än värre eftersom Åhmansson inte på lång tid gjorde något för att undersöka om anklagelserna var sanna.246
Dagen efter det omskakande mötet är Åhmansson kvar i Stockholm för sammanträdet i justitieutskottet. Han äter lunch med Sandström.
Under lunchen säger Åhmansson ingenting om de tre gästerna han hade hemma under gårdagskvällen.
Sandström har efteråt hävdat att det var synd:
”Han skulle ha berättat om besöket. Då hade vi satt punkt för den här historien.”
Kanske, kanske inte. För Sandström skulle i sinom tid – mycket snart, faktiskt – bli lika hjälplöst och patetiskt involverad som Åhmansson.
Barrling har berättat att under hans och Kegös överinseende tar Ali Cetiner de följande veckorna kontakt med personer i PKK-kretsen. Syftet är att bygga upp en roll som infiltratör.
Kegö och Barrling har vid det här laget beslutat sig för att lita obetingat på sin dubbelagent. Barrling har senare uttryckt det med orden:
”Han har varit ärlig i sin ambition att hjälpa oss och samarbeta med oss. Han har sin själ och hjärta i den verksamhet vi bedriver för att omöjliggöra PKK:s våldsanvändning i Europa.”
Cetiner kan röra sig fritt och ta kontakt med vem han vill. Som Barrling senare förklarat utövar Säpos Palmegrupp under dessa månader ”inte någon som helst kontroll” över vad deras skyddsling sysslar med – man sätter varken in spaning eller telefonavlyssning.
Cetiner ska visserligen avlyssnas när alla förberedelser är klara, men då handlar det om en operation med hans samtycke. Den tanke man i Kegögruppen närmast är inne på vid denna tidpunkt är, enligt Barrling, ”att försöka hyra två lägenheter bredvid varann” och att låta Cetiner bo i den ena medan buggningen sköts från den andra.
För Kegö och Barrling blir det nu centralt att få fram avlyssningsutrustningen och mer personal så att operationen ska kunna komma igång. Vad som intresserar dem avsevärt mindre är att pumpa Cetiner på den information han otvivelaktigt besitter om PKK – information som skulle göra det möjligt att dra slutsatser om organisationens eventuella inblandning i Palmemordet. Kegö har i efterhand förklarat att han och Barrling ville ”ta det väldigt försiktigt med källan”:
”Man måste för det första vinna hans förtroende, man måste få honom att må bra. Det är en helt ny värld som öppnar sig och man får ta det väldigt varsamt och försiktigt. Vi lät honom berätta själv det mesta och gjorde det under så gemytliga former som möjligt, genom att sitta och dricka te och kaffe och småprata. Vi hann alltså egentligen aldrig tappa honom på den information som vi skulle ha velat. Det var lite förpostfäktningar bara.”247
Det ska tilläggas att detta varsamma tedrickande och småpratande pågick i flera månader. Kanske de två Säpomännen kände på sig att avhopparen inte hade något att säga om Palmemordet – och då var det ju nästan synd att väcka frågan och få ett negativt svar. Bättre då att satsa på handling.
Under våren började Ebbe i olika sammanhang att argumentera i samma banor som Lidbom hade gjort: att Holmérs motivbild var för tunn – PKK hade inte tillräcklig anledning att mörda Palme. I stället utvecklade han teorin om att den kurdiska organisationen egentligen utfört mordet på uppdrag av Iran. Och Irans motiv var att Olof Palme som medlare i kriget mellan Iran och Irak hade ställt till med svårigheter för Irans vapenhandel. En beståndsdel i teorin var ett obekräftat rykte med dunkel bakgrund om ett möte som skulle ha hållits i Damaskus i augusti 1985 med Iran och PKK närvarande. Det finns väl i dag i stort sett inget som tyder på vare sig att teorin skulle stämma i sina allmänna drag eller att något sådant möte skulle ha ägt rum. Men det finns några omständigheter kring PKK-Iranspåret som ändå är värda att notera.
En sådan sak är att Ebbe genom att satsa på det här scenariot egentligen gick fullkomligt på kollisionskurs med vad som varit en av Holmérs viktigaste tankegångar: att mordet hade planerats i Sverige, inte utomlands. Här befinner vi oss plötsligt långt från den alkoholiserade Seppo som ska hitta ett par revolvrar åt sina kompisar. Här är det ledningen för en av de mest inflytelserika staterna i Mellanöstern som gör en professionell beställning på en avrättning och som säkerligen väntar sig att den ska bli professionellt utförd.
Ebbes intresse för de här tankegångarna ledde till att han frampå vårkanten intervjuade Irans expresident Abolhassan Banisadr i dennes bostad utanför Paris. Intervjun gav inget stöd för denna nya variant på PKK-spåret, tvärtom menade Banisadr att samarbetet PKK-Iran var ”en svensk teori” som han inte fäste tilltro till.
När jag pratade med Ebbe Carlsson om PKK-Iranspåret hävdade han dock snarast motsatsen: att samarbetet PKK-Iran var väl känt i Mellanöstern och att precisa uppgifter om det förekommit i ”öppna och hemliga källor” där. På min fråga om dessa preciserade uppgifter någonsin återgetts i svensk press svarade Ebbe bara:
”Nej, självfallet inte. Det passar inte.”
När februari övergick i mars hade det, kan vi konstatera, bildats en lite inofficiell Palmeutredning med den beslutsamme Ebbe Carlsson i centrum. Från honom gick det en axel ut till Åhmansson och en annan till Kegö/Barrling.
Det var visserligen mot polisreglementet. Men det var inte mindre sant för det.
Den ena axeln har kommenterats så här av Kegö:
”Åhmansson hade Ebbe som sin högra hand. Eller tvärtom, jag vet inte vad som är det mest riktiga. Det kanske var Åhmansson som var Ebbes högra hand.”248
Och Åhmansson har å sin sida beskrivit hur häpen han blev när han insåg vilken sorts relation Ebbe hade till Kegö och Barrling:
”Jag hade förutsatt att man hade ett visst samarbete på det sätt som alltid sker inom säkerhetstjänsten: nämligen att en polisman driver olika informatörer, olika källor. Men jag hade ju inte föreställt mig att det skulle vara tvärtom.”249
Samtidigt som allt detta hände skapades inom polisen en ny spaningsorganisation för Palmeutredningen.
Administratören Ulf Karlsson, Holmérs efterträdare som spaningsledare, hade medvetet valt att, som han själv sagt, inte göra ”för stora ingrepp i organisationen”. Eftersom det ouppklarade mordet fortsatte att hänga som ett åskmoln över riket blev det alltmer uppenbart att spaningsarbetet fungerade tämligen bristfälligt. Under hösten -87 började man också inom rikspolisstyrelsen – och med stöd från kanslihuset – att skissa på en effektiviserad utredning som skulle ackompanjera beslutet om höjningen av belöningen till 50 miljoner kronor.
Tanken var att allt skulle samlas under en hatt på rikskriminalen i stället för att vara utspritt på fyra olika enheter inom polisen. Kommissarien Hans Ölvebro tillfrågades om han ville bli spaningsledare, tackade ja och började sätta sig in i utredningsmaterialet. Ölvebro var en ung och oprövad polis med lägsta tänkbara rang för uppdraget. Han skulle å andra sidan arbeta direkt under en gammal betrodd ringräv: chefen för rikskriminalen, Tommy Lindström. I sinom tid, hösten -94, skulle Lindströms poliskarriär krascha i och med att han fick en villkorlig fängelsedom för grovt bedrägeri. Men innan dess hann han i många år utöva det yttersta ansvaret för spaningsledningen.
Ulf Karlsson hoppades att han själv skulle få lämna ifrån sig ansvaret redan vid årsskiftet. Men den nytillträdde Åhmansson trampade på bromsen – han var inte bara mån om att markera revir utan också mycket intresserad av just organisatoriska frågor. Han ville själv ta beslutet om hur den nya, effektiviserade Palmeutredningen skulle se ut. Och det kunde han inte gärna göra utan att först ha hunnit bekanta sig med verksamheten.
Till sist gav Åhmansson sitt klartecken till den nya organisationen och den 1 mars tog Ölvebro över som Palmeutredningens tredje spaningsledare.
Ölvebro var fullt på det klara med de brister som varit, särskilt vad gällde den usla samordningen mellan olika enheter. Som han sagt till mig:
”En förutsättning för att jag skulle stiga på jobbet var att det bara skulle finnas en chef.”250
Måhända trodde han också att det var så när han tillträdde. Men det fanns en enklav han inte kom åt. På Säpo jobbade ju Kegö och Barrling vidare. Och nu hade de förhoppningar om att få utökade resurser precis som i gamla dagar.
Att Säpos PKK-utredning skulle få fortsätta en tid var i och för sig ingen hemlighet för den nye spaningsledaren. Och i det arbetet hade han åtminstone indirekt insyn genom Jörgen Almblad. Denne talade nästan dagligen med Kegö och Barrling och hade fullt klart för sig att Cetiner fanns i faggorna. Vad han inte visste var att Kegö och Barrling med Ebbe Carlssons hjälp och Fischers pengar planerade mycket mer än att bara fråga ut honom.
Och om sådana politiska finesser var inte heller Ölvebro informerad. När han tillträdde var han lyckligt ovetande om att det fanns en hemlig parallellorganisation med band till kanslihuset som planerade att lösa mordgåtan på sitt alldeles eget sätt.
Veckorna går och till sist känner Åhmansson att Sune Sandström inte riktigt fått den information han borde ha om Ebbes arbete. Man kan tycka att han själv borde prata med Sandström men han väljer den för tillfället lättaste vägen och ber Ebbe göra det i stället. Så Åhmansson säger åt Sandström att lyssna på Ebbe Carlsson som har intressant information att lämna. Och strax därefter ringer förlagsmannen Sandström och bokar en tid. Det är bara för Sandström att tacka ja. Och de enas om att ses hemma hos Ebbe klockan 12 kommande söndag.