Den här dagen, den 6 april, kommer ”Ö” och kollegan ”G” till Hamburg och besöker säkerhetsföretaget PK Electronic. ”G” är ute efter att köpa röntgenutrustning åt sydafrikanska legationen i Stockholm. ”Ö” tar tillfället i akt att fråga den västtyska firmans direktör om han kan få köpa buggningsutrustning. Han får ett nedslående svar, det krävs västtysk exportlicens och det betyder att det mottagande landets myndigheter kommer att informeras om köpet. Dessutom kan PK Electronic bara tänka sig att sälja sådan utrustning till statliga institutioner, inte till privatpersoner, så om ”Ö” vill beställa måste han avslöja vem som ska köpa. Och det har ”Ö” förstått att han inte får berätta, allt ska ju skötas på ett maximalt hemlighetsfullt sätt.
”Ö” kontaktar P-O som kontaktar Ebbe och det blir en hel del telefonsamtal fram och tillbaka. Flera lösningar diskuteras, men ingen som verkar fungera. Det mest realistiska alternativet är att utrustningen officiellt skickas till en myndighet i ett arabland och att den lastas om där för vidare transport till Sverige. Det tror ”Ö” att han kan ordna, även om det blir dyrt. Han får nej på det förslaget. Pengarna är visserligen inget problem, men ”Ö” har berättat att en sådan lösning skulle ta tid. Och tid finns det dåligt med. ”Ö” får i uppdrag att försöka hitta en annan lösning.
Den 7 april fattar regeringen beslut om att låta Näss bli länspolismästare i Uppsala.
Några dagar senare hör ”Ö” av sig till P-O igen. Nu ser det ut som om han lyckats. Han har nämligen listat ut att det går att köpa PK Electronics produkter via en elegant butik i London, P3 – The Security Shop i stadsdelen Mayfair. Här är det inte statliga kunder som är målgruppen, tvärtom. ”P3” i firmanamnet står för Personal Protection Products, personliga skyddsprodukter. Den som kan betala är välkommen. Även om det gäller buggningsutrustning. ”Ö” kan faktiskt, visar det sig, lämna sin beställning i Hamburg och hämta ut varorna i London. Enda haken är att det krävs en extra slant till vissa hjälpsamma personer. P-O kollar med Ebbe och får godkännande. Affären kan göras upp. Eftersom papperen skrivs i Hamburg gäller fortfarande formellt att det ska vara en myndighet som ska ha utrustningen men det där är inget som kommer att ställa till krångel nu, förstår ”Ö”. Eftersom han och hans kompanjon har med sig handlingar från sydafrikanska legationen blir det alltså apartheidregimen som officiellt står som köpare.
Själva beställningen är stor och det kommer att ta ett tag innan allt är klart att hämta ut i London. En del är slut på fabrikslagret och måste tillverkas. Annat finns inte ens i PK Electronics sortiment utan måste framställas speciellt efter önskemålen på ”Ö”:s beställningslista.261
Och det är nu, under april, som Ebbe rekryterar Per J, den tidigare nämnde livvakten som fick höra antydningarna om Schori. Per får ganska omgående ett första uppdrag: han ska hämta hem den första delsändningen med avlyssningsutrustning från P3-butiken i London. Egentligen skulle P-O kunna göra det, kan man tycka. Men förmodligen inser Ebbe vid det här laget att eftersom Åhmansson och Sandström konstrar är det onödigt att skicka P-O, som ju formellt ska vara Ebbes livvakt. Ebbe ska själv till Frankrike med Kegö och Barrling för att träffa den franska säkerhetstjänsten och då är det förstås lämpligt att P-O följer med och vaktar honom.
Per J får sina instruktioner. Så här har han själv sammanfattat dem i efterhand: han ska resa till London den 26 april och ha med sig 175 000 kronor i kontanter att betala delleveransen med. När han har utrustningen ska han ta den med sig på ett flyg till Paris. Han kommer att få hjälp genom tullen av en man från den franska säkerhetstjänsten, en tjock man i blå kostym. En hyrbil kommer sedan att vänta på honom för att ta honom till den svenska ambassaden i Paris. Där ska han sedan lämna över utrustningen till Carl Lidbom som ska ordna så att den kommer till Sverige med diplomatposten. Detta är, enligt Per J, huvudplanen.
Dagen innan Per ska resa till London sitter Ebbe, Kegö, Barrling och P-O i möte hos den franska säkerhetstjänsten tillsammans med en hel delegation DST-funktionärer. Mötet pågår i flera timmar och ämnet är PKK. Ebbe är egentligen med som tolk, men han tar snart över en stor del av samtalet. I fransmännens ögon framstår Ebbe som en sorts regerings-representant. I efterhand, när Ebbe Carlssons operationer slutat i en stor offentlig skandal, är de franska säkerhetsmännen rätt benägna att betona att de varit skeptiska till Ebbe hela tiden. Men det är förmodligen delvis en efterhandskonstruktion. Av allt att döma tycker de som är med på mötet att det är ganska lyckat.
Samma kväll anländer Ebbe och hans vänner till Wien. Där ska de träffa Holmér.
På morgonen den 26 april beger sig Per J till Arlanda för att flyga till London. Eftersom det är en hemlig operation han ska delta i har han inte bett om ledigt från jobbet utan sjukskrivit sig för en knäskada. När han kommer till Heathrow möts han av ”Ö” som ska hjälpa honom att få ut utrustningen. De åker till London tillsammans. Där ägnar sig Per J åt att gå runt på olika banker och växla in de svenska pengarna till engelska pund. Under tiden tar ”Ö” kontakt med P3-butiken för att kolla att allt är klart. Det är det inte, varorna är försenade. Per J kan inte ta planet till Paris samma dag. Han tar in på ”Ö”:s hotell och försöker hela eftermiddagen och kvällen ringa till P-O för nya instruktioner. P-O ska vid det här laget vara i Düsseldorf med Ebbe som ska sköta ett förlagsärende där. Men det blir natt innan Per får tag i P-O. Som Per i efterhand berättar får han då beskedet att det inte längre är aktuellt att lämna utrustningen på svenska ambassaden i Paris. Per får inte veta varför, men det låter som om Lidbom backat ur. Efter en del dividerande om hur saken ska lösas får Per instruktion om att flyga hem själv med varorna så fort han fått dem. Det är bara att hoppas på att allt ska gå bra.
Lidbom förnekar senare att han över huvud taget skulle ha varit inblandad i planer på smuggling. Men utöver Per J:s bestämda berättelse finns det omständigheter som talar emot Lidbom. Per J hade när han gav sig iväg från Arlanda en flygbiljett för sträckan London–Paris med avgång eftermiddagen den 26 april. Och den resan var inte till för att träffa Ebbe och de andra. De hade redan gett sig iväg från Frankrike då.
Att Per, som han själv berättat, fick instruktioner att avblåsa projektet med Lidbom är också rimligt trovärdigt mot bakgrund av en omständighet: den 27 april flög Lidbom till Stockholm för att sammanträffa med Säpokommittén. Och han var inte tillbaka i Paris förrän den 2 maj. Eftersom Per J missade att komma till ambassaden den 26 så fanns det inte någon ambassadör där som skulle kunna hjälpa honom.
Slutligen berättade Ebbe Carlsson i ett förhör att sedan det visat sig att Per J:s planer blivit ändrade hade Ebbe själv varit tvungen att ringa till DST och beklaga att den tjocke mannen i blå kostymen hade fått vänta förgäves på att hjälpa Per J genom tullen. Därmed kan vi nog konstatera att planen ursprungligen sett ut som Per J berättat och att den ändrades i sista stund.
Sent på onsdagskvällen den 27 april är Ebbe tillbaka i Sverige. Nästa dag, den 28, visar sig bli späckad. Åhmansson ringer på morgonen och säger att på eftermiddagen måste Ebbe komma till justitiedepartementet och göra en föredragning om vad han sysslar med för Kjell Larsson och Sten Heckscher, Ingvar Carlssons respektive Leijons statssekreterare.
Den här dagen beger sig Per J och ”Ö” från London. De har äntligen fått ut varorna från P3-butiken. Allt är förpackat i små pappkartonger som ryms i en ordinär snabbköpskasse. Per lägger alltihop i sin resväska. Tillsammans med ”Ö” reser han till Arlanda med ett British Airwaysplan. När Per närmar sig den svenska tullen tänker han:
”Blir jag stoppad så blir jag. Och då tänker jag inte tillåta någon att titta i väskorna.”
Han säger till ”Ö” att han vill gå genom tullen ensam. Så väljer han grönt … och slinker igenom utan problem.262
En timme före mötet på justitiedepartementet kommer Ebbe till Åhmanssons tjänsterum. Där för de en privat diskussion. I efterhand är de helt överens om ämnet för diskussionen: den har gällt om buggning ska vara tillåten i mordutredningen eller inte. De är också överens om att meningsutbytet mycket tydligt slutar med att Åhmansson säger nej. Det är bara en sak de är oeniga om egentligen. Och det är hur diskussionen börjar.
Åhmansson har beskrivit det som att Ebbe utan förvarning väcker förslaget om att det råder ett nödläge och att det därför krävs avlyssning av ”källa A”. Ebbe säger att det tvärtom är Åhmansson som tar initiativ till diskussionen. Han säger att han ändrat ståndpunkt mot vad han tyckt förut: han vill inte längre vara med om buggning. Ebbe säger, enligt sin egen version, att det är ”sent påkommet och jävla fegt” av Åhmansson att backa nu. Men Åhmansson viker inte från sitt nej.
Och sanningen? Mycket talar för att båda parter har vissa pinsamheter att dölja. Åhmansson vet förmodligen med sig att han hittills låtit Ebbe gå för långt. Och Ebbe vet å sin sida med sig att han bakom Åhmanssons rygg gått ännu längre.
Så åker Ebbe och Åhmansson tillsammans till justitiedepartementet för ett möte med Leijon, Sten Heckscher och Kjell Larsson. Samtliga närvarande säger efteråt att buggning inte diskuteras under mötet. Det är nog sant. Men ämnet kommer upp under en eftersittning hemma hos Ebbe på kvällen. Där deltar Åhmansson, Heckscher och Ebbe själv – plus Lidbom som är i stan och passar på att dyka upp.
I den här kretsen tar nu Ebbe upp en diskussion om buggning. Det är en kvalificerad samling personer som ska avhandla ämnet. Både Sten Heckscher och Carl Lidbom är politiska tungviktare och kompetenta jurister. Ebbe räknar med att Åhmansson nu ska få besked om att det finns tvetydigheter i lagen som gör att man kan sätta in buggning i speciella situationer utan att behöva ängslas.
Det är inte någon alldeles långsökt förhoppning från Ebbes sida. Alldeles efter Palmemordet var ju rättschefen på justitiedepartementet Johan Munck inne på liknande tankegångar. Dessutom vet Ebbe att det tidigare bedrivits omfattande buggningar i Palmeutredningen – och vid den här tidpunkten är det ingen som har åtalats eller straffats för dem. Han vet också att Säpo regelmässigt bedriver buggning inom ramen för kontraspionaget. Likaså vet han att man från regeringshåll aldrig har försökt göra något åt dessa systematiska olagligheter, utan att man ansett det vara i nationens intresse att blunda och hålla för öronen.
Har Ebbe försäkrat sig om att Heckscher har samma vidsynta inställning som Munck? Det vet vi inte. Men det är känt att statssekreteraren är god vän med Holmér och att han tidigare under året fungerat som dennes kontaktlänk med regeringen.
I efterhand har Heckscher bestämt förnekat att han begav sig hem till Ebbe i avsikt att spela rollen av politiskt och juridiskt orakel – tvärtom har han påstått att han kom att ansluta sig till de övriga på ett improviserat sätt och med rent sällskapliga motiv.
Så här har han berättat: när Ebbe och Åhmansson lämnade justitiedepartementet hade de nämnt att de skulle hem till Ebbes bostad och frågat om han ”hade lust att följa med”. De hade också berättat att Lidbom skulle komma. Heckscher hade för all del aldrig träffat Ebbe förr men kände Lidbom sedan tidigare och tyckte att det ”kunde vara kul” att få en pratstund med denne. Eftersom han haft arbete kvar att göra på departementet begav han sig till Tantogatan först lite senare när de andra redan kommit igång.
Av Heckschers egen beskrivning att döma lät det alltså som om han väntade sig en allmänt trevlig social begivenhet. Någon sådan blev det i alla fall inte och inget tyder på att Ebbe skulle ha haft planer i någon så lättsam riktning.
Vad var det då som utspelades under kvällen på Tantogatan?
Sammanfattningsvis kan det beskrivas mycket enkelt: Ebbe tar upp att det skulle behövas någon form av medgivande från högre ort för att använda buggning i projektet med ”källa A” och vill veta om det finns några legala kautschukparagrafer att ta till. Det blir en diskussion som avslutas med att de tre övriga förklarar att det som Ebbe talar om inte ryms inom lagens ram.
Misslyckande! Åhmansson som skulle fås att ändra sig får i stället vatten på sin kvarn.
Varför slår det då så fel ur Ebbes synpunkt? Vi kommer till det. Låt oss först bara ta del av hur de närvarande beskrivit vad som händer.
Enligt Ebbe är det helt klart för samtliga vad saken gäller:
”Vi för en diskussion i klartext hela gänget som är där, Heckscher, Lidbom, Åhmansson och jag om användning, va.”
Samtalet kommer bland annat att gälla om Johan Muncks departementspromemoria skulle kunna användas för att sanktionera Ebbes planer. Men Heckscher och Lidbom avvisar det. Och Åhmansson står fast vid sitt motstånd mot att bugga.
Så långt Ebbe. Låt oss titta lite närmare på hur de tre nejsägarna har beskrivit sina egna positioner och motiv.
Först Åhmansson. Han har förklarat att han avvisar buggning på samma grunder som tidigare under dagen, att det är olagligt. Det är möjligt, har han medgett, att han tillägger något om att det vore bra om lagen ändrades. Han har också påmint sig att under diskussionens lopp kommer gisslandramat vid Norrmalmstorg 1973 upp som exempel på en nödsituation som skulle tillåta buggning. Lika klart utreds det att någon sådan situation inte är för handen i samband med Palmeutredningen. Han själv, Lidbom och Heckscher är överens om allt detta.
Så Lidbom. Han har vältaligt gett sin version av diskussionen och i första hand gått i god för sig själv och sin gamle bekant statssekreteraren:
”Den reaktion som kom från Sten Heckscher och mig var fullständigt klar och tydlig: aldrig i livet! Jag fick uppfattningen att Åhmansson hade samma inställning som vi, men jag minns inte vad han sa och är inte kategorisk på hans reaktion.”
Lidbom hävdar vidare att det är först vid det här tillfället som han själv får höra talas om ”källa A” eller i vilket fall ”mera konkret får reda på vad det handlar om”. Inför smuggelutredarna har han försökt teckna bilden av sig själv som djupt chockerad:
”Det äventyrligaste av allt som jag hade hört här var denna avhoppare. Låt vara att säkerhetspolisen jobbar med okonventionella metoder lite varstans i världen, men att ta in och försörja, underhålla en avhoppare, om vilken man inte vet om han fortfarande är terrorist som planerar att begå attentat i Sverige. När han kommit till Sverige har han fått en våning med Säpos hjälp och så vidare och pengar för att leva såvitt jag förstår. Hur i herrans namn vågar man ägna sig åt det dubbelspelet? Tänk om det skulle /ohörbart/ begått attentat. Vilken enorm skandal, va?”
Trots att Lidbom känner sig skrämd av att ”källa A” springer omkring lös och ledig argumenterar han under mötet med skärpa mot att polisen skulle ta till olagliga metoder för att få kontroll över den hotfulla situationen. Så här har han själv återgett sina repliker:
”Riksdagen har bestämt att vi hellre tar risken att vissa skurkar går fria eller att vissa attentat inte kan förhindras än att tillåta den här typen av ingrepp i den personliga integriteten. Var och en kan tycka vad han vill om detta, men det är ju alldeles uppenbart att varje politiker och varje ämbetsman måste respektera detta.”
Så långt Lidbom. Heckscher, slutligen, har skildrat diskussionen i helt andra termer: han hör aldrig något konkret tal om vem som ska avlyssnas eller varför, utan deltar bara i ett resonemang som förs ”på ett principiellt plan”. Temat är, som han lite krångligt uttryckt det i KU, ”huruvida den omständigheten att det förelåg ett konkret hot skulle kunna utgöra en sådan nödsituation att avlyssning som eljest skulle vara olaglig skulle vara tillåten”. Det hela framstår, försäkrar Heckscher, för honom själv som samma sorts allmänna juridiska tankeproblem som han brukar dryfta med advokater, domare, poliser och andra bekanta. Heckscher tillägger att detta kan bero på att han kommer hem till Ebbe lite senare än de övriga och därför har missat början på samtalet. Vad gäller inställningen till den fråga som debatteras, slutligen, hävdar han att han ”lika tydligt som Carl Lidbom” och ”i mycket bestämda ordalag” tar avstånd från att avlyssning ”skulle kunna få ske”.
Heckschers berättelse är lite problematisk, minst sagt. Det är svårt att föreställa sig att han så fullständigt kan ha missförstått syftet med diskussionen. I synnerhet gäller förstås det om Lidbom var så upprörd som han själv i efterhand påstått.
Den största svagheten i Heckschers version är kanske ändå att han som deltagare i en ren principdiskussion kategoriskt säger nej till polisens rätt att bugga i en nödsituation. Den totalt dominerande ståndpunkten bland de jurister som rent allmänt yttrat sig om just den frågan är att det självklart kan finnas kritiska lägen som tillåter avlyssning som annars är olovlig. Enligt Åhmansson nämndes ju också Norrmalmstorgsdramat som ett exempel på detta. Det är därför knappast någon tvekan om att det nej som Åhmansson, Lidbom och Heckscher enades kring gällde ett högst konkret scenario från Ebbes sida.
Vi tvingas därför fråga oss om det i efterhand har funnits något starkt skäl för Heckscher att mot bättre vetande låtsas som om han aldrig förstod allvaret i diskussionen. Och förvisso har det funnits det. Han var Leijons närmaste medarbetare. Om han plötsligt och chockartat fick höra att Ebbe försökte få rikspolischefen att bryta mot lagen var det hans skyldighet att ofördröjligen informera justitieministern om detta. Och vidare: om Leijon fick en sådan larmrapport borde hon ha reagerat så att såväl Ebbe som Åhmansson märkte det. Ingenting sådant tycks ha hänt. Alltså är den enda anständiga förklaringen att Heckscher aldrig fattade vad samtalet hemma hos Ebbe egentligen gällde.263
Nu kan vi nog utgå ifrån att den erkänt begåvade statssekreteraren inte bara förstod alldeles utmärkt utan också rapporterade korrekt och utförligt till justitieministern. Det är först i efterhand, inför KU, som han tvingas fabulera ihop sin oförargliga men ologiska och föga trovärdiga historia.
Men Heckscher ljuger inte ensam. I ett väsentligt avseende är inte heller Lidboms historia trovärdig – det är omöjligt att lita på hans försäkran om att han först nu fick inblick i vad ”källa A” egentligen handlade om.
Låt oss bara påminna oss att Ebbe själv kände till Cetiners planerade avhopp till Sverige åtminstone från och med januari; att Åhmansson blev utförligt informerad allra senast den 24 februari; och att Leijon, slutligen, fick en rapport av Ebbe den 27 mars – och då hade hon redan tidigare genom polis och åklagare fått höra att det fanns en PKK-avhoppare i landet.
Skulle Lidbom då inte ha blivit insatt i saken förrän den 28 april? Under hela denna period hade han ju intensiva kontakter med Ebbe och träffade också såväl Leijon som Åhmansson. Skulle ingen av dessa tre ha förklarat saker och ting för honom som ändå var regeringens Säpoutredare?
Det faller på sin egen orimlighet.
Dessutom tyder ju det mesta på att Lidbom åtagit sig att smuggla avlyssningsutrustning som behövdes för operationen med ”källa A”. Skulle han ha ställt upp på den smugglingen utan att ens ha känt till syftet med den? Det är närmast uteslutet.
Lidbom och Heckscher friserar båda två sanningen. Varför? Det finns en förklaring som ligger nära till hands. De kom inte oskuldsfullt till Tantogatan för att prata strunt en stund. De var indragna av Ebbe för att preparera Åhmansson.
Läsaren kan invända att de två herrarna i så fall gjorde raka motsatsen till vad deras värd hoppades på – de avvisade ju buggning. Men om vi reflekterar lite över saken inser vi att situationen hade en logik som drev dem till att svika Ebbe.
Om Åhmansson bara varit ängslig och velat att Rosenbad skulle hålla honom i handen när han gav Kegö tillstånd att bugga är det troligt att uppläggningen på kvällen skulle ha fungerat. Lidbom och Heckscher kunde tryggt ha trampat i Muncks fotspår och gjort allmänna och lugnande uttalanden om brottsbalkens nödregel.
Men problemet var att Åhmansson inte ville bugga. Och därmed gick allt över styr.
Otvivelaktigt var det ju så att den avlyssning Ebbe ville iscensätta handlade om utdragna förberedelser för en långvarig avlyssning. Om det verkligen gällde att avvärja ett hot fanns andra mycket mer rimliga, snabba och effektiva metoder att sätta in. Om man funderade på om Cetiner utgjorde ett hot och om man löste det genom att utsätta honom för en långvarig buggning var det en olaglig operation. Om man i stället var inne på att avlyssna Cetiner med dennes vetskap och att låta honom locka andra kurder till brott var det i och för sig inte olovlig avlyssning, inte så länge Cetiner deltog i de samtal som spelades in. Då var det i stället brottsprovokation, vilket inte heller är tillåtet för svensk polis.
Åhmansson som sagt nej till avlyssningen hade handlat fullkomligt efter såväl lagens anda som dess bokstav. Och därmed var Heckscher och Lidbom inmålade i ett hörn. Att diskret stryka en buggningsbenägen polischef medhårs var en sak, att uppmana en laglydig polischef att begå brott var en annan. Sedan de fått klart för sig Åhmanssons hållning kunde de inte annat än att med kraft försäkra att de minst lika mycket som han insåg att Ebbe var ute på farliga vägar. Och i efterhand, när denna intrikata kvällssittning blev utsatt för offentlighetens ljus, skissade de raskt ihop var sin anständiga – men pinsamt illa samkörda – version av hur de reagerat: Lidbom hade varit bestört, Heckscher hade inte fattat något.
Hur kunde det gå så här? Svaret är att Ebbe helt enkelt måste ha underskattat djupet i den nye rikspolischefens ovilja mot olagliga metoder. Det är i så fall inte konstigt. Åhmanssons företrädare Romander hade haft viss insyn i buggningarna i Palmeutredningen men inte rest några invändningar. Och en hel rad av cheferna under Romander hade varit mer eller mindre aktivt inblandade i saken. Dessutom: det mesta pekar på att Åhmansson länge känt till buggningsplanerna utan att tydligt ha tagit avstånd från dem. Eftersom hans samvetsnöd verkade vara sent påkommen var det lätt för Ebbe att dra slutsatsen att den var ganska så löst påklistrad.
Men så var det inte. Och Ebbes felbedömning fick sina konsekvenser. Efter aftonen på Tantogatan var det mindre sannolikt än någonsin att rikspolischefen skulle ge grönt ljus till buggning.
Sedan den juridiska diskussionen på fyra man avslutats kom Ebbe och Åhmansson en stund att sitta för sig själva och smågräla om saken. Ebbe har refererat replikväxlingen så här:
”Åhmansson konstaterade att som läget var kunde han inte ens med ministerns beslut tillåta att man gjorde det här. Då sa jag att jag tyckte det var jävla trist och att det skulle leda till att människor miste livet, va. Men att det ju var hans beslut, hans ansvar. Inte mitt.”
Ebbe har också påstått att Åhmansson var ”mycket angelägen” om att få fram en hälsning till Kegö att det inte skulle få bli någon avlyssning. Det lovade Ebbe att framföra men under protest:
”Jag sa: ’Jag förbehåller mig rätten att säga precis vad jag vill, och så får du bestämma.’”
Det lät ju rimligt, kan man tycka. I själva verket struntar Ebbe tills vidare i att rapportera om rikspolischefens ståndpunkt till Kegö och Barrling. Ebbe kan helt enkelt inte acceptera att nej är sista ordet när så stora saker står på spel – och då finns det ingen anledning att oroa de två Säpomännen.264
På valborgsmässoafton, den 30 april, möts Ingvar Carlsson och Lidbom hemma i Carlssons tjänstebostad på Slottsbacken. Det är två dagar efter Åhmanssons nej till buggning. Och två dagar sedan Per J kommit hem till Sverige med en första delleverans av buggningsutrustningen.
Temat för mötet är att Åhmansson inte tar Ebbes teorier tillräckligt på allvar. Ingvar Carlsson vill nu informera oppositionsledarna om teorierna – särskilt om Ebbes misstankar mot Säpo. Egentligen har han velat att Åhmansson ska komma med en utredning om saken först. Men Åhmansson gör inte det som förväntas av honom. I sina memoarer skriver Ingvar Carlsson att Lidbom beskriver rikspolischefen som ”handlingsförlamad”. Carlsson och Lidbom enas om att oppositionsledarna ska informeras om vad Ebbe har att säga oavsett vad Åhmansson lyckas åstadkomma.
Här finns det skäl att stanna upp. Ingvar Carlsson har ju varit noga med att framställa sig som någon som inte har vetat särskilt mycket om vad Ebbe sysslat med – och som inte tagit det lilla han fått höra på särskilt stort allvar. I memoarerna kallar Ingvar Carlsson till och med Ebbe för ”privatspanare” för att markera sin kritiska inställning. I så fall är det ett märkligt ställningstagande han gör nu tillsammans med Lidbom, kan man tycka. Folk som har teorier om Palmeutredningen går det ju tretton på dussinet av. Om statsministern skulle informera partiledarna varje gång någon ”privatspanare” öppnar munnen skulle han inte hinna göra något annat. Men nu ska alltså Ebbes tankar presenteras av regeringen för oppositionsledarna som något att ta på största allvar, även om rikspolischefen inte är med på noterna. Vad har partiledarna med saken att göra? Det är svårt att se någon annan förklaring än att om inte de ansvariga i rättsapparaten kan leverera uppbackning till Ebbe är det dags att försöka skapa en enig politisk plattform för att det han säger är sant. Och varför sådan brådska? När det gäller frågan om Säpos ansvar för att reagera på ”bröllopssamtalen” börjar det bli historia, särskilt som Näss är på väg bort från organisationen. Teorierna om PKK och Iran borde vara en sak för åklagarna och den nya spaningsledningen att titta på i lugn och ro. Det enda som egentligen är bråttom just nu är det som ligger Ebbe varmt om hjärtat: att få igång buggningsoperationen. Och den frågan har blivit än mer kritisk nu, sedan Åhmansson faktiskt visat beslutsamhet och sagt nej så bestämt att Lidbom känt sig tvungen att instämma.
Lidbom och Ingvar Carlsson är inte missnöjda enbart med rikspolischefen. De är också irriterade på Anna-Greta Leijon som inte fått någon ordning på Nils Erik Åhmansson. Någon gång under mötet slår Ingvar Carlsson en signal hem till henne.
Som Leijon berättat i sina memoarer hörs det på rösten att statsministern ”inte är på bästa humör”. Han klagar över att hon inte fått mer fart på Åhmansson. Och så frågar han en annan sak: om hon känner till allt som Ebbe berättat för Lidbom. Hon undrar om han tänker på något speciellt. Det vill han inte svara på i telefon utan tycker det är bättre om hon kommer in till stan.
Leijon ber att få slippa, detta är en av de få dagar då hon räknat med att hinna träffa familjen. Till sist ger Ingvar Carlsson med sig.
Leijon känner sig ändå, som hon skriver i memoarerna, ”stressad” och ”illa berörd”.265