Efter Ebbe Carlssonaffären står i alla fall en sak fullkomligt klar. Hur gärna än Ingvar Carlsson eller andra medlemmar i regeringen vill vara med och utöva någon sorts aktiv kontroll över mordutredningen är de tvungna att släppa de ambitionerna nu. Satsningen på Holmér slutade i en enda stor kris. Försöket att återupprätta PKK-spåret med Ebbe Carlsson som hemlig ersättare för Holmér ledde till en större kris. Det finns inget utrymme att försöka igen. Dessutom har mer än två år gått sedan mordet. Det kanske inte är så farligt att släppa greppet och låta Palmeåklagarna i samarbete med den nye spaningsledaren Hans Ölvebro göra ett försök att lösa det hela på sitt sätt.
Det kan ju i alla fall inte bli värre.
Ibland, när två parter i en konflikt försöker hitta en fredlig och konstruktiv lösning, är det som om de intuitivt kan förstå varandra. Den ena sidan sänder förtroendeskapande signaler till den andra för att visa att man är vettig och resonabel och så får man ett liknande budskap tillbaka.
På något sätt är det nog vad som händer i detta skede mellan å ena sidan kanslihuset, å andra sidan Palmeåklagarna och deras samarbetspartners i polisen. Regeringen gör klart att man inte ska smyga bakom den officiella utredningens rygg. Och de officiella utredarna gör å sin sida klart att man ska jobba seriöst och konstruktivt på ett sätt som inte ska äventyra nationens övergripande intressen.
Egentligen finns det ett rejält utrymme att mötas på. Det var inget självändamål för Ingvar Carlssons regering att knyta PKK till mordet. Det som var viktigt var att få en lösning på mordgåtan, en lösning som kunde godtas av allmänheten och skingra den oro som funnits i nationen.
Och Palmeåklagarna och spaningsledningen har egentligen inga andra syften.
Finns det något man kan enas om från båda sidor så är det att det vore bra med en lösning så fort som möjligt. Erfarenheterna från Ulf Karlssons tid som spaningsledare under 1987 har ju bekräftat att uteblivna framgångar i mordspaningarna ger utrymme åt obehagliga spekulationer om rättsröta, polisinblandning och så vidare. Och det är varken regeringen, åklagarna eller den nye spaningsledaren Hans Ölvebro särskilt roade av.
Utredningsmaterialet kring mordet är redan gigantiskt. Så frågan är förstås: vad ska Palmeutredarna koncentrera sig på när de nu försöker med en nystart? Strategin kommer i stor utsträckning att växa fram under sommaren 1988, samtidigt som Ebbe Carlssonaffären rasar. Det är egentligen bästa tänkbara tidpunkt för Ölvebro och Palmeåklagarna – det finns absolut ingen på den politiska sidan som har lust eller förmåga att komma med några egna påstridiga synpunkter.
I vilket fall: utredningen står på sätt och vis och stampar på samma fläck som den gjort sedan start. Inte särskilt mycket är känt om gärningsmannen. Det är fortfarande en dimfigur utan några karakteristiska drag: inte särskilt ung, inte särskilt gammal. Ungefär av normallängd. Varken extremt tjock eller extremt mager. Åtminstone i hyfsad kondition men inte nödvändigtvis vältränad som en idrottsman. Av okänd nationalitet. Och så vidare.
Och spåren kallnar hela tiden. Han ser förmodligen lite annorlunda ut redan två år efter mordet. I alla fall har han haft gott om tid på sig att förändra sitt utseende.
Han kanske inte finns i Sverige. Han kanske inte lever.
Det är som att leta efter en nål i en höstack.
I det läget beslutar sig åklagare och spaningsledning för att välja en klar och avgränsad inriktning: man tänker noga gå igenom det vanliga kriminella klientelet i grannskapet omkring Grand och mordplatsen. Så här beskrivs detta beslut i förundersökningsprotokollet till åtalet mot Christer Pettersson:
”Spaningsledningen vid RK-A2 [Rikskriminalens Palmegrupp] beslöt i slutet av augusti 1988 att prioritera fortsatt spaning och utredning beträffande fakta kring brottsplatsen och speciellt uppgifter om grovkalibriga vapen i närheten av brottsplatsen. Vid överläggningar med åklagarna i augusti 1988 överenskoms att spaningsinsatserna skulle fokuseras på Sveavägen men också på spelklubben Oxen som var belägen inte långt från brottsplatsen.”282
Spelklubben Oxen var, som många påminner sig, ett tillhåll för kriminella med Sigge Cedergren som en av delägarna. Cedergren var en gammal kassaskåpssprängare som hade etablerat sig som amfetaminlangare och hälare. Bland mycket annat handlade han med stulna skjutvapen.
Därmed har åklagare och spaningsledning hittat en praktisk formel som tills vidare besvarar frågan: vad ska vi göra nu? Den är praktisk bland annat därför att det handlar om en avgränsad grupp människor, och dessutom människor som polisen känner väl till.
Är det rimligt att göra en sådan insnävning? Det är mer diskutabelt. Visserligen är det väl en god hypotes att räkna med möjligheten av att mördaren skulle kunna finnas bland dem som står för den reguljära vardagsbrottsligheten i Stockholms norra innerstad: den lösligt sammanhållna kretsen av knarklangare, tjuvar, rånare, hälare och mer eller mindre utslagna småbanditer. Men bara för att något är möjligt, är det därmed troligt också? Kanske inte. Även om man väljer bort stora internationella motiv och inhemska konspirationer är det långt ifrån säkert att man landar i de här kretsarna. Är det en ensam gärningsman kan det röra sig om en enstöring som inte har några särskilda kontakter med kriminella kretsar.
När Ulf Åsgård och Jan Olsson kom med sin gärningsmannaprofil 1994, en profil som då entuasiastiskt godtogs som spaningsinstrument av Palmeutredarna, skissade de en bild av en lite annan sorts person. Åsgård/Olsson beskriver Palmes mördare som att han ”lever ett liv fattigt på omväxling och utan större ambitioner. Han trivs bäst i sin ensamhet men ägnar sig inte åt krävande hobbies. Hans liv kan för omgivningen te sig händelsefattigt och tråkigt”. Vidare heter det att om han inte är långtidsarbetslös har han ”ett okvalificerat arbete i vilket arbetsuppgifterna inte innebär vidlyftigare kontakter med andra människor”. Han kan vara missbrukare av alkohol eller narkotika men är i så fall varken gravt eller måttligt nedgången. Han kan ha begått andra brott, i första hand olaga hot och misshandel som en följd av hans ”oförmåga att hantera frustrationer och kränkningar”.283
Med andra ord: gärningsmannen kan ha umgåtts i kriminella kretsar, men det är inte det som är utgångspunkten för analysen i gärningsmannaprofilen. Och som det visar sig när Palmeutredarna i mitten av 90-talet tar fram 86 olika spaningsuppslag ur utredningen som skulle kunna stämma med denna profil visar det sig att åtskilliga av uppslagen inte alls handlar om personer som hör hemma i traditionellt kriminella miljöer. Det är i rätt stor utsträckning en blandning av enstöringar, psykiskt sjuka, mytomaner och politiska extremister som visserligen i en del fall kan betecknas som farliga men som ofta inte alls har en kriminell identitet.284
Det finns inga övertygande bevis för att ”gärningsmannaprofilen” är ett bättre sökinstrument efter Olof Palmes mördare än den hypotes som polis och åklagare slog in på 1988, att han fanns bland ”buset”. Däremot påminns vi genom detta att mordutredarna egentligen inte har vetat så noga, man har helt enkelt låtit den ena spaningsmetoden avlösas av den andra.
Och 1988, när det alltså gällde ”buset”, fanns det ett naturligt ställe att börja på. Det var den miljö som vid tiden för Palmemordet hade funnits kring spelklubben Oxen.
Oxen var inhyst i källaren till Oxtorgsgränd 2, en adress ett par hundra meter från Dekorimahörnan men söder om Kungsgatan. Det var alltså inte ett ställe som makarna Palme kom i nära kontakt med under sin promenad från Grand till Tunnelgatan. Däremot hade Sigge Cedergren sin bostad på Tegnérgatan, bara hundra meter från Grandbiografen.
På klubben fanns olika typer av spelmaskiner. En del av dem var av det slag som man kunde vinna pengar på. Här fanns också några kortspelsbord och en servering. Det kunde vara rätt stora penningsummor som bytte ägare i samband med att människor besökte Oxen – och inte bara i samband med spel. Klubben var också en mötesplats för dem som ville köpa och sälja stöldgods och narkotika, låt vara att själva överlämnandet av pengar och varor med fördel skedde någonstans utanför klubblokalerna.
Palmeutredarna hade det ganska väl förspänt när de nu sent omsider skulle syna de personer som frekventerade klubben, och särskilt dem som varit där under mordnatten. Det var nämligen så att spelklubben denna kväll hållits under uppsikt av en civil spaningsgrupp som i första hand kontrollerade gatuprostitutionen på den närbelägna Malmskillnadsgatan. Jag talade 1989 med en av gruppens medlemmar, kriminalinspektör Hans Ljunglin. Han berättade för mig att det ingick i jobbet att hålla ett öga på Oxen eftersom klubben besöktes av ”horor, narkomaner och gangsters av olika kaliber”.
Ett par timmar efter mordet gjorde Stockholmspolisen, för övrigt på initiativ från Ljunglins grupp, ett tillslag på Oxen för att leta efter misstänkta. Någon Palmemördare avslöjades förvisso inte. Däremot kom det fram misstankar om olaglig spelverksamhet. Som det heter i ett polispapper från razzian var ”mycket stora penningsummor i omlopp” på klubben. Och så fick man ju på detta sätt en lista över personer som befann sig där just då. Det skulle senare visa sig användbart.285
Det fanns åtminstone en person som ganska snart efter Palmemordet verkligen ville fästa polisens uppmärksamhet på Oxen.
Den 16 april får Palmeutredarna via statsrådsberedningen in ett maskinskrivet anonymt brev som ursprungligen skickats till Lisbeth Palme. Brevet handlar om Oxen. Stället beskrivs summariskt som en ”illegal spritoch vapenklubb” där det också finns narkotika och där det ”omsätts 20 000 kronor per natt i spel”. Brevskrivaren hävdar att mördaren gömde sig just på Oxen sedan han skjutit Palme och att det fortfarande i klubbens lokaler finns kvar ”en sådan pistol som Eder man har mördats med”.
Den anonyme skribenten tillägger:
”Mördaren är av utländsk härkomst och fick efter mordet Kr 250 000:- för mordet. Flera politiker skall mördas under detta år.
Varför granskar inte polisen denna illegala klubb?”
Avslutningsvis uppmanas Lisbeth Palme att vidarebefordra upplysningarna till ”den höga polisledningen” och till pressen.
Det märkliga brevet kan sannerligen inte tolkas som en tidig läcka från den undre världen om att Christer Pettersson var Palmes mördare. Det som skissas – utländsk gärningsman, organiserat mord – ligger avsevärt närmare PKK-spåret. Förmodligen är det anonyma budskapet ren desinformation – åtminstone tycks inte den systematiska granskningen av Oxen och dess besökare som Palmeutredarna genomfört från och med hösten -88 ha gett några belägg för att en hyrd, utländsk mördare tog sin tillflykt till spelklubben.
Men om innehållet i brevet nog kan avfärdas är det ändå intressant att spekulera om varför det skrevs. Är det uttänkt av en kriminellt belastad person som kommit på kant med någon av Oxens delägare, exempelvis med Sigge Cedergren? Eller kan författaren rentav vara en frustrerad polis som inte fått tillräckligt gehör hos Holmér för sin åsikt att klientelet kring spelklubben borde synas i sömmarna?286
Brevet om Oxen stack väl inte precis ut ur mängden under de första kaotiska veckorna då det strömmade in tips om i stort sett allting. Och det förefaller inte som om det kom några tips om just Oxen av särskilt intresse senare heller fram till augusti 1988 då spelklubben och dess klientel plötsligt skulle få en central roll i de fortsatta spaningarna.
Den senkomna satsningen på Oxen framstår därför som något slumpartad. Om man tillhör dem som tror att det var Christer Pettersson som var skyldig till mordet känns det förstås naturligt att se det hela som en glädjande lyckträff – för han ingick ju just i dessa kretsar om än i utkanterna.
Många menar också att det inte bara var en lyckträff utan en begåvad sådan, det slutliga beviset på att utredningen äntligen låg i händerna på poliser som kunde sitt jobb och som utförde det väl.
Ibland har det sagts att om de Palmespanare som arbetade med fallet direkt efter mordet varit mer alerta kunde de ha kommit fram till Pettersson redan då. Det kom nämligen in intressant information om honom i den tidiga strömmen av tips, brukar det heta. Var det så? Kom det in sådant som utredarna borde ha tagit till sig och gått vidare på direkt?
Vi ska se. Det är helt riktigt att det kommer in några tidiga tips om Christer Pettersson. Inte på en gång, men efter några veckor. I Ingemar Krusells sammanfattande inledning till förundersökningsprotokollet mot Pettersson står det: ”I april 1986 inkom tre av varandra oberoende spaningsuppslag avseende Christer Pettersson. Två av dessa föranleddes av likheten med den s k ’fantombilden’, det tredje spaningsuppslaget grundades på uppgiftslämnarens uppfattning att Pettersson skulle vara fullkomligt galen.”287
Tipsen finns. Men Krusells korta beskrivning innehåller ett par fel eller tveksamheter.
Det första tipset som kommer in om Pettersson är ett i strömmen av spaningsuppslag som översköljer Palmeutredarna efter publiceringen av signalementsbilden på ”Skuggan”, inte ”Fantombilden”. Det kommer in den 9 april och är från en man som arbetar vid rättspsykiatriska kliniken på Huddinge sjukhus. Christer Pettersson har suttit där efter bajonettdådet och det enda tipsaren vill säga är just att han vill minnas att Pettersson liknar ”Skuggan”.
Två dagar senare, den 11 april, kommer det in ett annat tips om Pettersson. Det är ett brev från en fånge på Hall som tidigare suttit med honom på Kumlaanstalten. Han tycker att Pettersson nästan är ”en kopia på bilden på Palmes mördare”. Den polis som gör en anteckning om brevet drar slutsatsen att det också syftar på ”Skuggan”. Men här är det möjligen Krusell som har rätt. ”Skuggan” skulle ju föreställa en medhjälpare, inte mördaren. Och det kan ju tänkas att tipsaren hade den skillnaden klar för sig.
I så fall kan man konstatera att Christer Pettersson först dyker upp i utredningen genom ett par tips där det ena liknar honom vid den ena signalementsbilden och det andra tipset liknar honom vid den andra.
Som utgångspunkter för en granskning av Pettersson var dessa tips nog värdelösa, inte minst eftersom de tog ut varann. När Pettersson senare åtalades hade Palmeutredarna också förlorat allt intresse för båda signalementsbilderna och till och med hävdat att ”Skuggan” var resultat av ett rent påhitt från en uppgiftslämnare.
Det tredje tipset är från ett datum senare i april 1986. Det består av en kort samtalsanteckning från en polis som för Palmeutredningens räkning talat med en anställd på Kumlaanstaltens kansliavdelning. Den enda informationen i anteckningen är att Pettersson satt på anstalten 1983 och att personen på kansliet påminner sig att han var ”fullkomligt galen”.288
Det framgår inte av anteckningen vem som tagit kontakten. Men de två tidigare tipsen om Pettersson som nyss kommit in har faktiskt blivit klassade som högprioriterade av den kriminalkommissarie som just jobbat med att sortera tips. Anledningen är att han tycker att Pettersson är en ”psykopat” och därför en ”bra typ” i sammanhanget. Med all sannolikhet är det alltså polisen som ringt till Kumlaanstaltens kansli för att kolla att Pettersson verkligen suttit där vid den tid som hans gamle medfånge påstått. Och i så fall har Krusell fel när han kallar anteckningen för ett ”oberoende spaningsuppslag”.
Att missbrukaren från Rotebro inte blir någon centralfigur i mordutredningen under våren 1986 bör därför inte skyllas på några brister hos Hans Holmér. Vilken spaningsledning som helst hade nog på det magra underlaget kunnat bortse från Pettersson, även om han var en ”bra typ”.
I vilket fall hålls det ett kort förhör med Pettersson i maj. Där säger han att han varit inne i centrala Stockholm under mordkvällen och att han då befunnit sig på spelklubben Oxen från klockan 19 till strax efter 22. Sedan har han gått till Centralen och tagit pendeltåget hem till Rotebro. Han var hemma igen omkring 23.30. På morgonen när han läser tidningen får han se att Palme är mördad. Som det står i protokollet:
”Eftersom Christer är en ’sann vän’ till Olof Palme satte han sig ner vid köksbordet och grät.”289
Det här är alltså Petterssons ursprungliga berättelse om vad han gjorde under mordkvällen och den han bestämmer sig för att hålla fast vid – förutom att han senare justerar tiden för hemkomsten en halvtimme med hänvisning till att han somnat på tåget, åkt för långt och fått åka tillbaka.290
Med tanke på Petterssons långa bana av brottslighet är det väl ingen polis som är helt övertygad om att han tämligen beskedligt befunnit sig på spelklubben hela kvällen. Men det finns heller inget uppenbart alarmerande i vad man vet om hans fredagskväll just nu. Så det får räcka med detta tills vidare.
Betydligt senare dyker Pettersson upp i Palmeutredningen igen, men då inte som tänkbar mördare utan som alibivittne. Polisen har under hösten 1986 fått in vaga spaningstips om en av Petterssons bekanta, en missbrukare som går under smeknamnet ”Spinnarn”. Denne ska vara ”våldsbenägen, farlig och labil” och ska ha gjort konstiga uttalanden om Palmemordet.
När Palmeutredarna förhör ”Spinnarn” är han förtrytsam. Visst kan han ”klappa till” någon kompis när han druckit sprit men några grövre våldsbrott ägnar han sig inte åt, menar han. Därför tycker ”Spinnarn” att det är konstigt att han skulle vara misstänkt. För övrigt berättar han följande: under mordkvällen hade han varit hemma hos Christer Pettersson medan Petterson var en sväng in till Stockholms city. Anledningen var att Pettersson tappat bort sina nycklar och ville ha lägenheten vaktad under tiden. Pettersson hade kommit tillbaka till lägenheten vid 1-tiden på natten och då hade ”Spinnarn” gått hem till sin egen bostad i närheten. Vid femtiden på morgonen hade han slagit på radion. Då hade han fått höra att Palme var mördad.
Det där berättar ”Spinnarn” i november 1986. Det är ingen som tar sig tid att kolla hans berättelse då. Som vi vet håller Holmérs poliser i första hand på att förbereda tillslaget mot PKK. Men några månader senare, i april 1987 då Holmér är borta ur bilden, blir Pettersson hörd per telefon om sin bekants alibi.
Pettersson menar inte alls att ”Spinnarn” varit hemma hos honom för att vakta lägenheten. I stället berättar han att kamraten ”stannade kvar för han hoppades att jag skulle skaffa lite amfetamin åt honom i stan.”
Så var det nog. När ”Spinnarn” hörs senare, i december 1988, medger han att den ”största anledningen” till att han stannade kvar i Christers lägenhet just var att han räknade med att bli bjuden på knark. Om Christer verkligen saknat sina nycklar vid tidpunkten minns inte ”Spinnarn” längre i det förhöret.291
Tillbaka till telefonförhöret med Pettersson: när polisen frågar honom om ”Spinnarns” alibi får han inga frågor om sitt eget – fastän ”Spinnarn” sagt att han kom hem först klockan ett.
Det där blir längre fram, när Pettersson blir misstänkt, en fråga som polisen kommer att ägna stort intresse. Och intresset blir inte mindre sedan ”Spinnarn” i ett polisförhör berättar att Pettersson blivit arg när de två diskuterat vilken tid han kommit hem under mordkvällen och ”Spinnarn” hävdat en senare tid än Pettersson.
Att Palmespanarna reagerar över en sådan sak kan man förstå. Men egentligen finns det väl ingen anledning att dra några större växlar på Christer Petterssons reaktion. Utgångspunkten var ju att Pettersson under ett första rutinartat polisförhör hade kommit med tidsuppgifter som gav honom själv alibi. Eftersom han hade ett långt och fult brottsregister ska man väl inte förvånas över att han var noga med en sådan sak. Och om någon i hans omgivning ifrågasatte detta alibi är det givet att det av samma skäl kändes olustigt för honom. Det säger fortfarande ingenting om hur det förhöll sig i verkligheten, vare sig med Petterssons tider eller med hans eventuella inblandning i mordet.
Att Pettersson kände obehag inför risken att bli misstänkt råder det i alla fall knappast någon tvekan om. ”Spinnarn” berättade i polisförhör i november 1988 att Pettersson under tiden efter mordet hade varit bekymrad över att han tyckte att ”fantombilden” hade likheter med honom själv. Och han hade också nämnt en annan sak han inte varit glad över: att en del omständigheter kring Palmemordet kunde föra tankarna till bajonettdådet.
När ”Spinnarn” hörs närmare av polisen om tiden för Petterssons hemkomst visar det sig att han har svårt att bestämma sig. Och när han hörs i Palmemålet i tingsrätten säger han att Palmeutredarna under dessa polisförhör försökte pressa honom att säga saker som han egentligen inte trodde på:
”Jag blev så manipulerad. ’Du får femtio miljoner, du får femtio miljoner’, sa polisen.”
Den tingsrätt som ändå fäller Pettersson för mordet bryr sig inte om att gå in på frågan om polisens eventuellt inte så snygga påverkan av ”Spinnarn”. I stället skriver rätten bara i domen att utifrån ”Spinnarns” vittnesmål kan man inte ”dra någon som helst slutsats om när Christer Pettersson kommit hem”.
En sak kan läggas till om Petterssons hemkomst till lägenheten, en omständighet som med viss kraft pekar på att han var oskyldig.
Och det är hur ”Spinnarn” uppfattar att han är när han dyker upp. Här är ”Spinnarns” berättelse entydig från det han första gången talar med polisen och fram till och med hans vittnesmål i rätten: Christer är helt enkelt som vanligt.
Som vi har förstått är ”Spinnarn” uppfylld av två frågor: kommer Christer att få tag i amfetamin – och kommer han i så fall att bjuda? När Pettersson kommer hem får hans gäst svaret att det inte blivit något. ”Spinnarn” godtar det och ger sig snart iväg hem.
Enligt vad Pettersson med tiden berättar för Palmeutredarna har han dock lurat ”Spinnarn” där. Han har fått lite amfetamin gratis under sitt besök i stan, men det vill han ha själv. Så fort ”Spinnarn” gått hem injicerar han en dos. Och han fyller på med ytterligare doser under timmarna som följer.
Pettersson berättar att han fungerar så: när han tar sitt ”tjack” vill han inte träffa någon människa. Helst ägnar han sig åt att studera porr och det var också vad han gjorde den där gången. Han var vaken hela natten.292
När Pettersson får frågan av Palmeutredarna om vem som försåg honom med ”tjack” den där gången vill han inte berätta det. Först när han får klart för sig att Sigge Cedergren redan bekräftat att amfetaminet kommit från honom medger Pettersson att det stämmer.293
Så långt förefaller bilden ganska klar. Nästa fråga är om Pettersson tog en dos redan när han var inne i stan. Saken har sitt intresse eftersom en del av spekulationerna om Palmemordet har gått ut på att Pettersson skulle ha begått dådet påtänd av amfetamin.
Vi håller oss kvar vid ”Spinnarn” eftersom han onekligen är ett centralt vittne, dels eftersom han umgicks rätt mycket med Pettersson vid tiden för mordet, och dels eftersom han träffade sin vän när denne återvände till Rotebro den här kvällen. Så här noterar Palmeutredarna ”Spinnarns” uppfattning om Pettersson och narkotika i ett förhörsprotokoll:
”Då Christer blir påtänd, och särskilt då han varit vaken länge, blir han enligt [’Spinnarn’] manisk. På fråga om vad maniskheten består i, uppgav [’Spinnarn’] att Pettersson blir så till sitt sätt att han inte tål motsägelser. Det går då han kommit i nämnt tillstånd inte att diskutera med honom då hans ord är lag. Vid sådana tillfällen är Christer Pettersson beredd att ta till våld vid minsta lilla motgång. Enligt [’Spinnarn’] förhåller det sig dock så att Pettersson har lärt sig hur han blir vid dylika tillfällen, varför han aldrig går ut i de lägena.”
Det ”Spinnarn” säger här stämmer bra överens med Petterssons egen version att han tände på först sedan han blev ensam i lägenheten. Det stämmer också med det intryck Pettersson gjorde på sin vän när han kom hem. I det nyss citerade förhöret står att ”Spinnarn” är ”hundraprocentigt säker på att Christer Pettersson inte var påtänd då han återkom till lägenheten.”
Vi noterade tidigare att ”Spinnarn” också på andra sätt tyckte att hans vän var precis som vanligt när han kom tillbaka till bostaden. Kan man då kanske tänka sig att Pettersson lyckades hålla masken bara för att det handlade om en så väldigt kort tidrymd innan ”Spinnarn” gav sig iväg? Kanske det, men då borde väl ändå ”Spinnarn” ha märkt att något var konstigt med Pettersson nästa gång de träffades – eller gången efter den? Det gjorde han inte. ”Spinnarn” säger till Palmeutredarna att när det gäller hans umgänge med Pettersson efter mordet kan han ”inte säga annat än att det troligen var ungefär likadant som före mordet”.294
Som framgår är inte ”Spinnarn” ute efter att teckna en bild av Pettersson i ensidigt positiva färger. Just det gör att man måste fästa en viss vikt vid hans beskrivning både av Petterssons vanor och hur han var vid hemkomsten.
Med det lämnar vi ”Spinnarn”. Och samtidigt konstaterar vi att varken de tidiga spaningstipsen om Pettersson eller det hans vän berättade hade någon som helst betydelse för den fällande domen sommaren 1989 i tingsrätten. Annorlunda uttryckt: de påstådda bevisen för att Pettersson var Olof Palmes mördare växte fram helt och hållet i kölvattnet av polisens satsning på klientelet kring spelklubben Oxen.