Det finns en intressant fråga som gäller utredningen av misstankarna mot Christer Pettersson: exakt hur gick det till när han blev den mest intressanta personen för Palmeutredarna av alla de kriminella som fanns i kretsarna kring Oxen?
Det var en fråga som Granskningskommissionen försökte få svar på. Man hade i princip förutsättningarna eftersom man hade tillgång till polisens hela skriftliga utredningsmaterial, också sådant som inte var offentligt. Men kommissionen tvingas ändå konstatera:
”Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett substantiellt spår i utredningen.”295
Den som själv tar del av det stora förundersökningsprotokollet mot Christer Pettersson – som nästan helt är offentligt – ser i alla fall en sak. Det finns en person som spelar en nyckelroll när det gäller att styra in spaningarna på Pettersson och det är Sigge Cedergren, delägare i Oxen. Och som vi nyss noterade var det också Sigge som vid tiden för mordet brukade förse Pettersson med amfetamin.
Sigge är en välbekant person för Palmeutredarna. När de hösten 1988 tar itu med genomgången av hans kundkrets från Oxen har han redan varit hörd elva gånger tidigare i utredningen med start mindre än tre veckor efter mordet. Dessa elva tidiga förhör har inte alls handlat om Pettersson, med ett undantag. Han kommer upp i det femte förhöret, det hålls i augusti 1986. Det har beteckningen M 4248-4 vilket visar att det är en uppföljning av det tidiga tipset från rättspsykiatrin i Huddinge, det om att Pettersson liknar ”Skuggan”.
Det är en ganska rutinmässig uppföljning kan väl tilläggas. Förhörsledaren Thure Nässén ställer lite frågor till Sigge med anledning av att Pettersson när han förhörts i maj sagt att han varit inne på Oxen under mordkvällen och gett sig av hem strax efter klockan 22.
Sigge bekräftar den saken: Pettersson hade varit på klubben och det var nog strax efter 22 som han begav sig iväg.
I protokollet står också:
”Därefter tillade Cedergren följande: ’Jag förstår att Christer har blivit utpekad, för han liknar ju en av ”fantombilderna” som figurerat i pressen’, men han vill samtidigt betona att Christer var en varm anhängare av Olof Palme och skulle ’för allt i världen inte göra honom något illa’.”
I övrigt handlar dessa tidiga förhör med Sigge alltså om helt andra saker.
Men så plötsligt i ett förhör från den 13 oktober 1988 – det tolfte av Palmeutredarnas förhör med Sigge – pekar spelklubbsägaren ut Christer Pettersson som en tänkbar Grandman.296
Förhöret hålls av Nässén och en kollega till honom. Och så här inleds protokollet:
”Cedergren har själv begärt att få komplettera sina tidigare i förhör lämnade uppgifter med en del detaljer som han erinrat sig.
Han uppger följande:
Anledningen till att han erinrat sig nya detaljer beror till stor del på de ’tidningsskriverier, framför allt i Expressen’, som handlat om en person/man som ’vankat fram och tillbaka’ utanför biografen Grand på Sveavägen i korsningen med Tegnérgatan den 28 februari 1986 på kvällen.
Vidare har han genom en bekant vid namn [Maj N] fått kännedom om att hon vid ett förhör hos polisen berättat om en mystisk man som hon sammanträffat med i porten till Cedergrens bostad, som då var Tegnérgatan 16.
Cedergren tycker vidare att den beskrivningen av mannen utanför biografen som lämnats i pressen mycket väl ’stämde in’ på en bekant till honom. Den bekante som han avser heter Christer Pettersson och bor i Rotebro.”
Så startar alltså protokollet. Sigge berättar senare i förhöret att Christer Pettersson brukade besöka honom i lägenheten på Tegnérgatan fram till april 1986. Besöken handlade om att Pettersson gärna ville ha amfetamin och det brukade Sigge ge honom. Pettersson var ingen stor brukare, han använde amfetamin kanske en gång i månaden.
Sigge säger vidare i det här förhöret att Pettersson kunde göra på lite olika sätt när han ville komma på besök för att få narkotika. Ibland ringde han innan han åkte in till stan, andra gånger åkte han in och ringde från en telefonkiosk vid Centralen. Eller också tog han T-banan till Rådmansgatan och ringde från en av telefonkioskerna på Sveavägen. Ifall Sigge inte svarade så kunde Pettersson vanka fram och tillbaka på Sveavägen och gatorna intill i timtal medan han väntade på att Sigge skulle dyka upp. Eller också gick Pettersson upp till spelklubben.
Om Pettersson och Sigge stämt träff den 28 februari minns inte Sigge. I vilket fall har han en känsla av att Pettersson var uppe på klubben en kort stund vid 22-tiden och fick något gram amfetamin.
Sigge spekulerar i förhöret om att Pettersson kan ha träffat på Olof och Lisbeth ”och sett att de gick in på biografen Grand och då kanske väckt lite uppmärksamhet om han stått och tittat efter makarna”. Det kan ju också ha varit så, menar Sigge, att Pettersson ”stått och värmt sig inne i foajén” eftersom det var kallt ute och att någon iakttagit honom då.
Sigge menar att Christer ”har en otäck blick” och att det därför är naturligt att han kan ha väckt uppmärksamhet. I så fall kan det helt enkelt vara han som är Grandmannen.
Samtidigt säger Sigge att han ”ej vill tro att ’Grandmannen’ och mördaren är samma person”.
I slutet av förhöret nämner Sigge att han vill säga en sak till, men han vill inte att Pettersson eller den andre personen det handlar om ska få veta att han sagt det:
”Christer har en mycket god vän som heter Lars Tingström, mera känd som ’Bombmannen’. Denne person ser Christer upp till och skulle han ’be’ Christer mörda eller skjuta Olof Palme så skulle Christer utan vidare mörda Palme, så ’i händerna’ är han på Lars Tingström. Därefter tillade Sigge: ’Som du förstår vill jag leva några år till.’ Vad han menade med detta ville han ej kommentera.”297
Här har vi grunden till något som skulle kunna bli ett åtal mot Pettersson. Här skissas ett möjligt händelseförlopp som visar hur han kan ha träffat på makarna Palme, här knyts han till observationerna om Grandmannen och här förses han också med ett tänkbart motiv till dådet.
De här uppgifterna kommer med tiden att återges på många håll och väcka stor uppmärksamhet. De kommer ibland också att förvrängas och överdrivas så att de får orimliga och oriktiga proportioner.
Att Petterssons sista besök hos Sigge på Tegnérgatan var i april 1986 blir då och då översatt till att han slutar besöka Sigge kort tid efter mordet – och det låter ju mystiskt. Men april är inte alldeles efter mordet och att det sista besöket blev då är ganska lätt att förklara. Pettersson förefaller ha gjort sina uppvaktningar av Sigge med ungefär en månads intervall. Tidigt på sommaren 1986 flyttade Sigge ut till sin sommarstuga och mot slutet av sommaren greps han för narkotikabrott och fick ett fängelsestraff. Han muckade först i februari 1988 och flyttade i den vevan in i en ny bostad på Gärdet. Så om Petterssons sista besök var i april 1986 kan det naturligt förklaras med att kort tid efter det fanns Sigge helt enkelt inte där.
En annan sak som låter lite kuslig är den observation från Maj N som Sigge berättar om. Av formuleringen i förhöret är det lätt att dra slutsatsen att Pettersson uppehöll sig vid Sigges port just under mordkvällen och att han då var i ett märkligt psykiskt tillstånd – kanske för att han var på väg att ta sig in för att få tag i ett vapen.
Förhöret med Maj N, som gjordes före förhöret med Sigge, skulle kunna ses som själva starten på Petterssonspåret. Men det finns inte med i förundersökningsprotokollet, och trots att jag under åren gjort mer än ett försök att få ut det från polisen har jag alltid fått avslag.
Granskningskommissionen, som fått läsa förhöret, berättar dock en del om dess innehåll – Maj säger verkligen att hon mött en man i Sigges port. Han hade haft ”hotfulla ögon” och ”stirrande blick” och vägrat släppa in henne i porten. Senare hade hon träffat honom hemma hos Sigge och det hade visat sig att det var Christer Pettersson. Nu är det i och för sig inte något konstigt med att människor inte vill släppa in obehöriga i låsta portar till bostadshus. Och dessutom konstaterar kommissionen att Maj N säger att händelsen i porten inträffade i december 1985. Den visar alltså bara att Pettersson ibland besökte Sigge och ingenting om mordkvällen.298
Sigges spekulationer om att Pettersson kan ha gått in och värmt sig på bion är inte heller relevanta eftersom observationerna av Grandmannen handlade om någon som envist stod kvar utanför.
På samma sätt kan man inte förklara Grandmannen med att Pettersson kastat en blick efter makarna Palme. Grandmannen förefaller ha funnits utanför biografen en bra stund omkring klockan 21 och en bra stund kring klockan 23. Det finns en målmedvetenhet i hans agerande som gör att om man vill överväga slutsatsen att den person som vittnena sett var Christer Pettersson så faller också allvarliga misstankar mot honom.
I det sammanhanget blir givetvis Sigges påstående om Pettersson och ”bombmannen” Lars Tingström intressant – att Pettersson skulle ha varit beredd att mörda Palme ifall Tingström bett honom om det.
Tingström satt vid tiden för Palmemordet dömd till livstids fängelse för två bombdåd, ett mot kronofogdemyndigheten i Nacka och ett mot en åklagares hem, en villa i samma kommun. Vid sprängningen av villan hade en person omkommit. Tingström hade varit åtalad för ännu ett bombdåd med dödlig utgång, mot Skatteskrapan i Stockholm. Han hade fällts för det i tingsrätten, men hovrätten hade menat att bevisen inte räckte.
Tingström, en stillsam och prydlig man som inte alls motsvarade bilden av en typisk våldsbrottsling, hade en starkt rättshaveristisk läggning. Och om man får tro de fällande domarna hade han utnyttjat sina kunskaper i elektronik och sprängämnesteknik för att få sin hämnd på det samhälle som han av olika skäl ansåg att han blivit illa behandlad av.
Tingströms kamp mot rättvisan hade börjat med att han 1979 hade dömts för att ha skickat en brevbomb till en företagare i spelautomatsbranschen. Tingström hade gjort en misslyckad investering i företaget, som gått i konkurs, och det var känt att han var upprörd. I den vevan fick företagaren ett vadderat kuvert med posten. När han försökte öppna det utlöstes en explosion och han blev allvarligt skadad. Tingström dömdes för bombdådet mot sitt nekande – och trots att det fanns andra tänkbara gärningsmän som också förlorat pengar, ett par av dem med kriminell bakgrund.
En orsak till Tingströms starka samhällshat var att den fällande domen i brevbombsmålet – som kan ha varit felaktig – hade sin bakgrund i rättsvidriga förhållanden.
Det hade nämligen visat sig med tiden att åklagaren som fått honom fälld för brevbombsmålet i hemlighet hade haft ett förhållande med Tingströms sambo – som samtidigt var åklagarsidans huvudvittne.
Sent omsider fick Tingström faktiskt resning i brevbombsmålet och friades av hovrätten. Men det var 1990 och då satt han redan på livstid för bomberna mot åklagarvillan och kronofogdemyndigheten.
Det var när Tingström satt på Kumlaanstalten efter brevbombsmålet som han och Pettersson hade träffats. Pettersson berättade senare om sina minnen från det. Han hade sett en ”pedant” som gick omkring i två par byxor och inte såg det minsta farlig ut. När Pettersson fick höra att Tingström var dömd för en brevbomb hade han brustit ut i skratt för att det lät så osannolikt. En av Petterssons medfångar började kalla Tingström för ”Terro” som en skämtsam benämning på en terrorist och namnet satte sig. Pettersson ingick vid den här tiden i fångarnas förtroenderåd och där behövdes en pålitlig kassör, någon som inte var alltför benägen att köpa knark för de magra tillgångar som fanns att förvalta. Tingström fick det uppdraget och ”det skötte han ju med den äran”, som Pettersson senare uttryckte det.299
Nästa gång Pettersson träffar Tingström är i december 1983 när de båda kommit ut ur fängelset. En av Petterssons vänner, bankrånaren Harri M, ringer och säger att han är hemma hos en gemensam bekant. Det visar sig vara Tingström. Harri jobbar på en artikelserie åt tidningen ETC på temat att Tingström utsatts för rättsövergrepp. De tre kommer överens om att gå och äta julbord på restaurang Gröne Jägaren på Götgatan.
När de sitter där och äter är de omedvetna om en man som sitter vid ett bord ganska nära dem och lyssnar intensivt. Det är en kriminalpolis, Alf Andersson, som är biträdande chef för de omfattande spaningar som just då pågår mot Tingström. Det handlar om misstankar för bombdåden mot åklagarvillan, Skatteskrapan och kronofogdemyndigheten i Nacka.
Alf Andersson berättade om saken för mig i en intervju 1998:
”Jag hade maskerat mig lite lätt så att inte Harri skulle känna igen mig, för han och jag hade träffats förut. De satt och pratade om artikelserien Harri skulle göra. Allt hörde jag inte förstås. Jag satt visserligen ganska nära, men de talade med mat i munnen, det slamrade en del i lokalen och ibland gick folk emellan mig och dem.”
Dagen efter åker Harri och Christer Petterson hem till Tingström som bor ute på Ingarö. Pettersson blir kvar där. Det har efteråt spekulerats om att han fungerade som livvakt åt Tingström. Själv har Pettersson påstått att det var för att han tills vidare ville komma undan ett kortare fängelsestraff som han trodde att han snart skulle behöva avtjäna. Harri gissar för sin del när han senare intervjuas om saken att Pettersson nog var pank och var glad över att Tingström bjöd på mat. Det ena utesluter inte det andra.300
Spaningarna mot Tingström fortsätter. Han är telefonavlyssnad dygnet runt och så fort han rör sig utanför bostaden följs han av polisens spaningsbilar. Och nu utsätts också Pettersson för övervakningen.
Dessutom spanar polisen på en bekant till Tingström, Hannu Hyttinen. I likhet med Tingström anser sig Hyttinen vara förföljd av samhället, han har kunskaper om sprängämnen och han är också misstänkt för de bombdåd som polisen nu utreder.
Alf Andersson minns att Hyttinen i den här vevan har fått besked av länsrätten att han skulle sköntaxeras. En dag när polisen som vanligt diskret övervakar honom gör han en utflykt till länsrätten, men han beter sig väldigt underligt på vägen dit – han åker upp och ner i rulltrapporna i tunnelbanan som för att kolla om han är skuggad.
När han återvänder till bostaden, en lägenhet i Tensta, sysselsätter han sig intensivt med något. Polisens spanare sitter i en lägenhet mitt emot och kan konstatera att han är uppe hela natten. Alf Andersson berättar:
”Vi förstod ju att han höll på att pula med något. Och så, på morgonsidan vid femrycket, smäller det så att eldslågorna slår ända ut genom hans fönster. Jag var själv hemma och var ledig men personalen ringde hem till min bostadstelefon, så jag studsade ur sängen.”
Det visar sig att Hyttinen sprängt sig till döds medan han hållit på med bombtillverkning. Snart kommer det igång spekulationer om att Tingström kan ha haft ett finger med i spelet, kanske genom att ha gett Hyttinen ett felaktigt kretskort som orsakat explosionen. Det finns saker som tyder på att Tingströms och Hyttinens relationer inte var de bästa och att de inte litade på varann. Men att Tingström skulle haft del i Hyttinens död blir aldrig bevisat. Att han själv var hemma på Ingarö när det smällde är hur som helst klart, det har polisens spanare haft koll på.
Den dramatiska händelsen får i vilket fall polisen att trappa upp sina insatser mot Tingström. Den 23 december tas han till förhör och Pettersson, som hållit sig kvar på Ingarö, får följa med. Pettersson släpps efter några timmar. För Tingström slutar det i stället med åtal och en livstids fängelsedom för två av de bombdåd han misstänkts för.
Ska man tolka det som att Petterssons besök hos Tingström före jul 1983 betydde att han höll på att närma sig dennes föreställningar om hämnd på samhället?
Det trodde i alla fall inte Alf Andersson, förklarade han för mig.
Och det tror inte heller Ingemar Krusell, den före detta biträdande spaningsledaren som i övrigt är fast övertygad om Petterssons skuld till Palmemordet. Krusell skriver i sin bok att ”ingenting tyder på” att Pettersson och Tingström ”hade utvecklat några gemensamma idéer i terroristisk riktning, bortsett från vad som senare skulle påstås av advokaten Pelle Svensson”.
Och det där sista ska inte tolkas som att Krusell lämnar frågan öppen. När jag ber honom kommentera Pelle Svenssons trovärdighet som källa svarar Krusell bara:
”Honom vill jag förbigå med tystnad.”301
Vi ska dock återkomma till Svensson.
Christer Pettersson fortsatte att brevväxla med Tingström sedan denne dömts till sitt livstidsstraff. Enligt Pettersson svalnade dock hans eget intresse för fortsatta kontakter sedan den livstidsdömde dubbelmördaren Leif Axmyr skrivit och berättat att Tingström var ”en angivare av värsta sorten”. Axmyr var en gammal fängelsekompis som Pettersson kände stor respekt för.302
Sammanfattningsvis är det alltså ingen tvekan om att Pettersson var bekant med Tingström och i alla fall tidvis var välvilligt inställd till honom. Men det är ju inte samma sak som att han skulle ha varit ”i händerna” på den pedantiske rättshaveristen med de dubbla byxorna.
Och även om han hade varit det återstod ju ett praktiskt problem. Sedan Lars Tingström i december 1983 togs av polisen hade han suttit häktad i stort sett hela tiden medan utredningen pågick och fram till dess att han fick sin livstidsdom. Några enstaka dagar hade han varit i frihet mellan omhäktningar, men sedan augusti 1984 hade han varit ständigt inlåst. Ifall han beställt ett Palmemord av Pettersson måste han ha gjort det väldigt lång tid i förväg.303
Inför det hindret backade Palmeutredarna trots att tanken med Tingström som inspiratör till mordet hade varit lockande. Och när allt kom omkring behövdes det inget motiv för att gå till åtal. Det var en etablerad uppfattning bland kriminalpoliser och åklagare att det var bättre att tiga när det gällde den frågan än att trassla in sig i resonemang som de inte kunde få någon riktig ordning på.
Långt efter mordet, inför skrivandet av den här boken, talar jag med Lars Hamrén som då ingick i Palmegruppen som kriminalinspektör och som jobbade med utredningen av Pettersson. I dag är han chef på utredningsroteln på länskriminalen i Halland.
Han tror nu, precis som då, att det var Pettersson som sköt Palme. Och när jag frågar om motivet svarar han:
”Motiv är bara en njutning för överklassen.”
Det är en aspekt som inte är så intressant i sammanhanget, menar du?
”Nej, det är det inte alltid.”
Och inte i det här fallet?
”Skulle kunna vara det. Men motivet är inte det allenarådande. Jag har ingen bild av vad motivet skulle vara, i alla fall inget jag går till torgs med.”304
Och det blev också åklagarsidans hållning i Petterssonrättegången.
Det vi kan konstatera nu är i vilket fall att Sigge Cedergren i detta elfte förhör med honom just har dragit upp riktlinjerna för det som senare ska bli åtalet mot Pettersson – förutom det där med motivbilden och Tingström som inte kommer med. Men Tingström får å andra sidan komma igen senare i samband med riksåklagarens resningsansökan.
Och hela detta mordscenario har Cedergren lagt grunden för genom att egentligen bara komma med en gissning, även om det är en högst tänkbar sådan: att när Pettersson åkte in till centrala Stockholm den 28 februari för att få ut lite amfetamin så gjorde han som han brukade göra ibland – han begav sig till Tegnérgatan utan att ringa i förväg och kolla om Sigge var hemma.
Ur Palmeutredarnas synvinkel framstår det här som en tänkbar början på ett genombrott.
Kanske är det typiskt att det är just Thure Nässén som pratat med Sigge. Nässén är inte vilken polis som helst. Som Tommy Lindström säger till mig:
”Thure är ju en en duktig jävel, rent ut sagt, på att spana och plocka fram uppgifter.”305
Och Ingemar Krusell skriver om Nässén i sin bok:
”Han tillhörde dem som åtnjöt förtroenden från de kriminellas sida och därför blev mottagare av sådan information som normalt förtiges vid polisförhör. Det är ingen idé att i umgänget med sådana personer sätta sig ned i ett förhörsrum med bandspelaren påslagen och pennan vässad.”306
Särskilt lätt är det för Nässén att få just Sigge att prata. De är gamla bekanta sedan många år. Det är kanske att gå till överdrift att säga att de är kompisar. Men det är inte långt ifrån.
Thure Nässén säger till mig om Sigge:
”Jag kände honom sedan 60-talet. Han tillhörde den gamla stammen, han var en snäll kille som följde med lugnt och stilla när man hämtade hem honom. Det var lätt att prata med honom, han trivdes på kriminalen.”307
Och den här gången pratade verkligen Sigge. Precis som Ingemar Krusell är inne på så använde sig Nässén inte av bandspelare. Hans förhörsprotokoll är sammanfattningar av vad som har sagts. När man läser dem är det därför omöjligt att avgöra om uppgiftslämnaren i stort sett är självgående i förhöret eller om han uppmuntras och vägleds av Nässén. Och precis så är det med detta protokoll med Sigge Cedergren också.
Det går alltså inte att riktigt veta hur detta förhör kommer till och hur mycket Nässén och Sigge diskuterar innan det får sin slutliga form på papper. I vilket fall kan vi konstatera att Nässén faktiskt börjat formulera tanken att Pettersson skulle kunna vara Palmes mördare redan innan Sigge kommer med sina uppgifter.
Thure Nässén är nämligen aktiv på två fronter under veckorna som föregår det här förhöret. Den ena är klientelet kring spelklubben. Den andra är miljön kring just Pettersson.
Tio dagar innan Sigge kommer med sin berättelse, den 3 oktober, talar Nässén med en kvinnlig missbrukare, Kicki E, som i slutet av 1987 lämnat uppgifter om Christer Pettersson. Hon hade berättat att hon våren 1986 hade varit ute och åkt bil med ett par manliga bekanta. En av dem hade varit Harri M, den andre kallades ”Lidingö-Kjelle”. Kicki hade varit ganska påverkad av narkotika så hon hade en suddig bild av vad som hänt den dagen. De hade i alla fall hamnat hemma hos Christer Pettersson som hon inte kände sedan tidigare. Hon tyckte att han var väldigt lik fantombilden. Och så hade han haft ett porträtt av Palme i lägenheten, det hade hon tyckt varit konstigt.
Nässén får inte så värst mycket mer ur henne. Men han fortsätter med Pettersson ändå.308
Två dagar senare, åtta dagar innan Sigge lättar sitt hjärta, håller Nässén och en kollega ett förhör med en kvinna som arbetat med kriminalvårdens frivårdsinsatser när det gällt ”Spinnarn”. Just ”Spinnarn” är som person inte alls intressant om syftet är att kartlägga klientelet på Oxen. Han har aldrig varit på spelklubben och hittar inte ens dit. Däremot känner han ju Christer Pettersson och mycket riktigt: förhöret glider snabbt över till att handla om ”Spinnarns” relationer med honom samt om tillgången på vapen i deras kretsar.
Några dagar senare, den 11 oktober 1988, förhör Nässén en egen företagare som är gammal bekant till ”Spinnarn”. Nässén inleder lite dramatiskt med att be företagaren att berätta om vad han själv gjorde under mordkvällen. Sedan styr han över förhöret till att handla om Christer Pettersson, som vid ett tillfälle följt med ”Spinnarn” hem till företagaren. Under besöket har Pettersson passat på att stjäla en förskärare som han tydligen tänker använda för att råna folk. Det finns ingen anknytning till spelklubben Oxen i förhöret. Och inte heller finns det någon uppenbar anknytning till Palmemordet utom att företagaren blir ombedd att redovisa sitt alibi. Vad som intresserar Nässén är just Christer Pettersson.
Detta förhör bekräftar egentligen bara sådant som är känt sedan tidigare, att Pettersson kan vara våldsam och att han stjäl saker. Men redan nästa dag tar företagaren kontakt med Nässén och har mer att berätta sedan en okänd person ringt hem till honom och lämnat hälsningen att han ”inte ska springa omkring och snacka skit för då kommer hans hus att sprängas i luften”. Kanske hotet från den okände har gjort företagaren lite mer pratsam. Under detta andra förhör kommer han i alla fall med lite flera detaljer om Pettersson. De har inte betydelse för Palmeutredningen, men de visar företagarens goda vilja. Den 14 december, när Pettersson anhållits, hörs företagaren en tredje gång och nu blir det bättre: han säger att han hört av ”Spinnarn” att ”Christer hade pistolen som dödade Olof Palme hemma hos sig”. 309
Det är som det ofta blir när Thure Nässén förhör olika personer med anknytning till kriminella kretsar, det har en tendens till att bli bättre och bättre så fort de förstår vad han intresserar sig för. Vad som är tydligt är i alla fall att Nässén har ett bestämt fokus på Pettersson redan innan Sigge börjar resonera om att mannen från Rotebro kan ha varit Grandmannen. Men det är först med Sigge han får riktigt napp.
Sigge låter i förhöret som om han alldeles nyss spontant kommit på att han måste lämna just de här uppgifterna om sin vän Christer. Hur kommer det sig? Det är ju besvärande saker han berättar. Och vi påminner oss att han i ett tidigare förhör både bekräftat Petterssons uppgift om besöket på Oxen och understrukit vilka positiva känslor Pettersson hade för Olof Palme.
En bidragande orsak till Sigges hastigt påkomna samarbetsvilja skulle kunna vara att han blivit medveten om att han själv är föremål för polisens, och särskilt Nässéns, intensiva utredningsintresse. Personer i Sigges närmaste omgivning har under de senaste veckorna förhörts av Nässén på ett sätt som måste ha framstått som direkt obehagligt för spelklubbsägaren.
Thure Nässén pratade till exempel den 12 september med en av Sigges gamla bekanta, Janne L, om ett dubbelpipigt avsågat hagelgevär som Janne hittat i Sigges garage. Och den 21 september talade Nässén och en kollega med Lena Å, en ung kvinna som sällskapade med Sigge vid tiden för Palmemordet. Hon fick frågor om hon kom ihåg att Sigge brukade ha vapen i lägenheten.310
Kan det vara så Sigge känner sig alltmer pressad och till sist väljer att säga något som Nässén kan tänkas vilja höra? Om spelklubbsägaren visar sin samarbetsvilja kan han ju alltid hoppas på att han blir lämnad lite mer i fred.
Att det i så fall vore särskilt efterlängtat om Sigge pratade om Pettersson kan han ha fått klart för sig på många sätt, även om inte Nässén sagt det rent ut. Sigge kan till exempel ha fått höra av Janne L hur det nyss nämnda förhöret med honom förlöpt. Då hade Nässén visat ett stort intresse när Janne nämnde en av Sigges besökare, en ”psykopat” med ”vild blick” som Janne inte kände till namnet på. Med största sannolikhet var det Pettersson som Janne hade träffat.311
Frågan som oundvikligen kommer upp är: Har Nässéns önskan att hitta saker på Pettersson blivit självuppfyllande – har Sigge helt enkelt gett de svar Nässén velat ha?
När jag träffar Nässén under arbetet med den här boken frågar jag honom om hur han gjorde för att bedöma om en kriminell person talade sanning eller inte i ett förhör.
”Det är mycket svårt. Det kan jag säga. Det beror på vilket humör de är på och i vilket tillstånd de befinner sig. Är de avtända brukar de inte berätta så mycket men då kan de i alla fall lämna uppgifter som vi kanske kan bedöma som någorlunda trovärdiga.”
Men sedan kan väl en person ha skäl att ljuga även om han är avtänd?
”Det är helt riktigt.”
Och så kan ju någon säga det han tror att du vill höra för att han kan vinna någon fördel av det, eller hur?
”Ja. Det är ännu värre.”312
Det är säkert så att Thure Nässén med sina omfattande kontakter i den kriminella världen var väl medveten om de mänskliga svagheter som kan leda fram till felaktiga vittnesuttalanden. Men det finns de som anser att han inte bara kände till dessa svagheter utan att han lät dem få fritt spelrum när så behövdes.
En av dem som framfört detta med störst kraft är Lillemor Östlin, författare och Sveriges kanske mest berömda kvinnliga kåkfarare.
I sin självbiografiska bok ”Hinsehäxan” berättar hon om hur Palmespanaren Tore, en lätt identifierad Thure Nässén, sitter tillsammans med Sigge Cedergren och några av dennes bekanta. Sällskapet bestämmer sig för att sätta fast Christer Pettersson för Palmemordet. En av dem som är med på mötet, en man som brukar kallas ”Ove Gotland”, reagerar dock över det hela.
Upprörd tar Ove kontakt med en av sina vänner, en knarklangare som kallas ”Lillen” och bor i Gröndal. ”Lillen” har tidigare varit Lillemors livspartner och hon umgås fortfarande med honom. Ove berättar om saken för ”Lillen” och Lillemor får också ta del av berättelsen. Kort tid efteråt händer det: Christer Pettersson anhålls som misstänkt för Palmemordet. Lillemor Östlin drar slutsatsen att det verkligen var som ”Ove Gotland” berättade. Utpekandet av Christer Pettersson var fixat.
Lillemor Östlin kände samtliga som enligt ”Ove Gotland” skulle ha varit med på mötet. Förutom Nässén, Sigge och Ove var det två personer till: Harri M och Roger Ö – båda blir senare åklagarvittnen i Palmerättegången.
Jag får kontakt med Lillemor Östlin där hon sitter på en kriminalvårdsanstalt och avtjänar ett straff för narkotikabrott. Hon säger till mig:
”’Ove Gotland’ är ju död nu så han kan inte berätta. Men jag minns hur upprörd han var. Thure Nässén hade lovat att Sigge och de andra skulle få pengar ur belöningen för Palmemordet om de pekade ut Christer Pettersson som gärningsman.”
Enligt Lillemor hade det inte alls handlat om att Nässén verkligen ansåg sig veta att det var Pettersson som var skyldig:
”Det handlade bara om att polisen var frustrerad över att de inte lyckats lösa gåtan med mordet. Och Sigge ställde upp på det där för att Thure hade tummen i ögat på Sigge.”
Lillemor Östlin minns att hon och ”Lillen” först inte hade trott på ”Ove Gotland” när de hörde hans berättelse:
”Fast han brukade inte ljuga, det visste vi. Han snackade sällan skit.”
Lillemor menar att Sigges förhållande till Pettersson var lite komplicerat och att det var därför han med vissa våndor kunde ställa upp och peka ut honom:
”Sigge tyckte nog om Christer egentligen och de var inte osams. Det gick liksom inte att vara osams med Christer. Men samtidigt var Christer svår att ha att göra med även för Sigge. Han brukade tjata om amfetamin och hade aldrig några pengar att betala med. Om inte Sigge var hemma när han kom dit kunde han sparka in porten för att komma in i huset, det vågade inte Sigges andra kunder göra.”
”Sigge fick sådana som Christer på halsen därför att han var snäll, helt enkelt. Men Christer var en snutmagnet. Sigge kunde inte langa pulver och ha en sådan som Christer runt omkring sig för det kunde så lätt bli bråk. Bland annat därför ville inte Sigge ha Christer på Oxen. Och sedan fanns det andra skäl till att inte Christer passade in där: han var dåligt klädd, brukade vara full och hade inte några pengar. Så han var ingen bra kund, helt enkelt.”
Själv har Lillemor Östlin mycket svårt att tänka sig att Christer Pettersson mördat Olof Palme. Hon menar att det har varit ett stort slöseri med tid och pengar att försöka sätta fast honom.
I och för sig tror hon att Lisbeth Palme såg rätt. Det var inget konstigt med att Christer Pettersson råkade befinna sig vid Dekorimahörnan – det var ju längs sträckan mellan Sigges bostad och Oxen. Hon tror också att han kan ha varit synlig vid Grand. Med hans vanor var det naturligt att han rörde sig där i väntan på att Sigge skulle dyka upp. Men det är motivet som fullständigt saknas, som hon ser saken – till skillnad från många poliser tar hon motivfrågan på allvar.
”Jag tror det var med Christer som med mig. Jag kom från arbetarhem. Om jag skjutit Palme, skulle mamma inte ha förlåtit mig. För övrigt tror jag inte Christer tänkte så mycket på politik. Han hade nog med att hitta pulver och brännvin, han var en fattig rövare.”
Lika skeptisk är Lillemor Östlin när det gäller den hypotes om mordvapnet som Palmeutredarna fastnade för på 90-talet sedan Sigge sagt att han möjligen lånat ut en Smith & Wesson magnumrevolver till Pettersson flera månader före mordet:
”En revolver kostar ju flera tusen kronor. Om Christer fått tag i ett sådant vapen skulle han ha sålt det för att få pengar.”313
Jag frågar Thure Nässén om det Lillemor Östlin gått ut med i sin bok. Han reagerar direkt när jag nämner hennes namn:
”Jag skulle inte vilja göra ett brott ihop med henne, för hon tog alla med sig. Hon var den som berättade allt för polisen.”
Det var en intressant kommentar, men inte riktigt det jag tänkt fråga om. Det jag ville veta var om det låg någon sanning i hennes uppgifter om det där mötet där Nässén, Sigge och de andra skulle ha planerat ett utpekande av Pettersson, förklarar jag.
”Det är rena fantasier, kan jag säga dig”, svarar Thure Nässén. ”Jag har inte ens diskuterat Palmemordet med ’Ove Gotland’.”314
Det är en tydlig dementi. Men det hände ändå saker under hösten 1988 som gör att frågorna finns kvar – frågorna om hur det gick till när Petterssons kriminella bekanta hörde av Nässén och dennes kollegor.
En av dem som enligt Lillemor skulle ha varit med på mötet var Petterssons och Sigges gemensamme bekant Harri M. Han ingick bland de personer som Nässén hörde om Pettersson före förhöret med Sigge. Så här står det i ett protokoll från den 4 oktober:
”Harri tillfrågades nu om han kände till vilken inställning Christer hade till Olof Palme. På den frågan kan jag bara säga att någon älskare av Olof Palme var han icke. Tvärtom vill jag påstå att han hatade honom otroligt och visade många gånger ett hatiskt förakt mot honom. Denna sin uppfattning grundade Harri på uttalanden som Christer gjort under deras långvariga bekantskap.”315
Förhöret innehåller mer material i samma stil. Det hålls av Nässén och en annan polis.
När Harri är inkallad som åklagarvittne i tingsrätten förnekar han dock uttryckligen att Pettersson skulle ha känt något hat mot Palme. Dessutom försäkrar Harri att han själv skulle ha märkt på Petterssons beteende om denne gått och burit på skulden över att ha begått mordet.
När åklagaren Anders Helin läser upp det nyss återgivna citatet hävdar Harri att han blivit fullständigt felciterad av polisen. Tonen i replikväxlingen mellan Harri och Helin blir allt skarpare. Helin undrar om Harri tycker att det är svårt att stå för vad han tidigare sagt när Pettersson sitter i närheten. Till sist blir Harri så upprörd att han återger en episod som han hävdar har inträffat i samband med ett av förhören. Det hela händer i november 1988. Harri bor i en villa på en liten ort i Norrland och försöker rent allmänt få ordning på sitt liv. Han har just blivit hämtad i bil av Nässén och en kollega för ett förhör på ortens polisstation. Harri:
”Jag hade precis utgjutit min rädsla för att inte ha råd att köpa huset, jag hyrde det bara då, va. Och då säger jag så här: ’Hur fan ska jag få ett lån på banken med min bakgrund?’ Och då säger en av de här poliserna: ’Hör du du, hjälper du oss så kan du inte bara köpa det här huset utan hela samhället!’”
Harri hävdar att han först blir så upprörd att han ber poliserna stanna bilen så att han kan hoppa ur. Det hela lugnar dock ner sig.316
Hur ska det här tolkas? Två alternativ är förstås uppenbara. Det ena är: Harri talar sanning i polisförhören men vågar inte stå för det i rätten. Alternativt: polisprotokollen är en felaktig sammanfattning av vad Harri sagt.
Men det finns förstås ett tredje alternativ: att Harri har låtit sig övertalas under polisförhören – kanske med hjälp av den hägrande belöningen – att säga saker som han egentligen inte står för.
Det är ingen orimlig tolkning. Med facit i hand kan man nämligen konstatera att Harri stundtals tycks ha en benägenhet att ändra sina uppgifter i intressant riktning. I Stig Edlings Palmemordsdokumentär ”Satans mördare” från 1995 intervjuas Harri och framkastar nu teorin att Pettersson tänkt skjuta Sigge Cedergren men tog fel på person och mördade Palme av misstag. Och i en ännu senare Palmedokumentär, Mikael Hylins ”Jag såg mordet på Palme” som visades i SVT 2006 framträder Harri och Roger Ö, båda i fysiskt och psykiskt nedgånget skick, och hävdar att de själva hjälpte Pettersson att mörda Palme av misstag – de trodde också att det var Sigge Cedergren.317
Jag frågar Lillemor Östlin om Harri. Hon säger att hon under årens lopp inte haft någon större tilltro till vad han sagt om olika saker, berättar hon för mig. Om Sigge ville att Harri skulle säga någonting i utbyte mot narkotika så brukade han ställa upp.318
Över till Nässén. Jag frågar om han brukade locka med belöningen. Han svarar:
”Jag kan svära mig fri, den som säger att jag lockade med pengar, den personen ljuger. Jag köpte inga uppgifter. Det var den största dumheten de gjorde, det där att gå ut med belöningen. Det ledde ju bara till att alla kom och pratade.”
Det ligger mycket i den synpunkten. Men alldeles oavsett om Thure Nässén påminde om belöningen eller om han inte gjorde det var den förstås välkänd bland dem han talade med. Och det var ju meningen att den skulle vara det också. Mycket talar, precis som Nässén säger, för att det varit bättre om den inte funnits. Men när den nu fanns kan man tycka att det låg ett särskilt ansvar på Palmeutredarna att inte kritiklöst godta sådana uppgifter som de själva gärna ville höra.
Under årens lopp har utpekanden av Christer Pettersson vuxit till en något som nästan liknar en smärre industri. Och Palmeutredarnas starkaste sida har inte varit att ställa rimligt hårda krav på uppgifternas trovärdighet.
Tvärtom har just det här informella arbetssättet där saker och ting pratas fram utanför protokollet fått en framträdande plats i utredandet av misstankar mot just Pettersson. Och den främste representanten för metoden har utan tvekan varit Thure Nässén. Baksidan för hans del har varit att det lett fram till motbilder mot hans egna förhör, berättelser från kriminella som gett sin version av hur han arbetat.
I bröderna Poutiainens bok intervjuas en numera avliden kriminell man, Tommy A, som säger att han i mars 1986 blev erbjuden en miljon kronor av Nässén om han erkände att han levererat mordvapnet till ”33-åringen”. Jag frågar Nässén om saken.
”Jag mår illa när jag läser det där”, svarar Nässén mig. ”Jag har aldrig pratat med den mannen om Palmemordet.”
Jag tar upp ytterligare en sak som stått om Nässén i litteraturen om Palmeutredningen och som förbryllat mig lite. I Holmérs bok berättar den förre spaningsledaren att en tjallare från den undre världen ger Nässén ett tips kort tid efter mordet: en kriminell man som brukar kallas ”Janne Värmland” ska ha skjutit Palme av misstag. Det är en märklig uppgift, i synnerhet som det ju längre fram i tiden kommer att cirkulera påståenden av okänt ursprung om att Christer Pettersson begått just ett sådant misstag och skjutit Palme i stället för Sigge.
När jag frågar Thure Nässén om det här tipset och hur han ser på det i dag ställer han sig alldeles frågande:
”Jag förstår inte var Holmér har fått det där ifrån.”319
Ett tips som inte handlar om Nässén men som berör vad som senare blir hans speciella arbetsområde är det tidigare nämnda brevet till Lisbeth Palme om den utländske mannen som ska ha skjutit Palme, gömt sig på Oxen efter mordet och fått 250 000 kronor för utfört uppdrag. Eftersom Nässén mer än någon annan polis kom att jobba med klientelet kring Oxen vill jag veta om han har något spontant att säga om den här saken. Jag visar honom därför en kopia på brevet.
”Det är första gången jag ser det här tipset”, säger han till mig.
Det finns ju i förundersökningsprotokollet, säger jag.
”Ja, jag har hört talas om det”, säger Nässén. ”Men jag har icke sett det.”320
Den viktigaste insatsen Thure Nässén gjort för Palmeutredningen är förmodligen hans många förhör just med Sigge Cedergren. Och det var något som startade långt innan utredarna bestämde sig för att satsa på spelklubben Oxen och Christer Pettersson. Innan Sigge kommer med de nyss citerade uppgifterna om Pettersson har han alltså hörts elva gånger. Åtta av dessa elva förhör har hållits av Thure Nässén.
Det är inte många vittnen i Palmeutredningen som blivit så grundligt förhörda – och det här var alltså redan innan Sigge blivit ett viktigt vittne i Petterssonutredningen. Det speglar att Nässén från början hyst starka förhoppningar om att hans bekant spelklubbsägaren skulle kunna bidra med något av intresse. Och till en början handlar det om att Sigge kanske sett mördaren under sin hemresa från Oxen under mordkvällen.
Så här börjar Sigges karriär som Palmevittne: ett par veckor efter mordet kommer det in en rapport till Palmeutredarna från en anställd på Kronobergshäktet. En intagen har just berättat att Sigge och en vän till honom, Reine J, ska ha kommit körande i bil nära Dekorimahörnan just då Palme mördades och att de blivit hindrade i sin framfart av en annan bil som ställt sig i vägen på ett lite märkligt sätt.
Några dagar efter att tipset kommit in, den 19 mars, hörs så Sigge om saken. Så här lyder hans berättelse: på kvällen den 28 februari befinner han sig på Oxen. Han lämnar lokalen tillsammans med Reine för att köra hem till bostaden på Tegnérgatan 500 meter norrut. Sigge kör först Malmskillnadsgatan och svänger sedan ner på Apelbergsgatan. Därifrån tar han in på Luntmakargatan trots att denna till en början är enkelriktad åt fel håll. Men det är raka vägen hem.
Första korsningen är Tunnelgatan. Där möter han en vit Volvo som inte vill släppa fram honom. Sigge tar sig till sist förbi och fortsätter hemåt. Under den fortsatta färden hör han sirener från ambulans eller polis. När Sigge parkerat bilen intill bostaden ser han en man som kommer springande Luntmakargatan norrut – alltså i riktning bort från brottsplatsen. Mannen är i 35-årsåldern och bär en halvlång ljus, troligen blåaktig jacka. Han ser inte utländsk ut.
Sigge och Reine går upp i lägenheten. När de kommit in ringer telefonen efter en liten stund. Det är en bekant som säger att han lyssnat på polisradion och hört att Palme är skjuten.
Förhöret med Sigge tyder på bland annat en sak: det ursprungliga tipset om den mystiska bilen som ställt sig i vägen är värdelöst. Det är inte konstigt om det blivit problem för Sigge att ta sig fram eftersom han kört i förbjuden riktning. Men den springande mannen kan ju vara desto mer intressant. Om han är mördaren innebär spelklubbsägarens uppgifter att flyktvägen kan tecknas tydligare. Andra vittnesmål har ju pekat på att gärningsmannen flytt upp på Brunkebergsåsen och gissningen har varit att han fortsatt bortom den. Nu understryks möjligheten av att han kanske i stället tagit sig ner på samma sida av åsen igen, men längre norrut.
Sigge fyller på med lite detaljer i det andra förhöret. Tredje gången han hörs har Thure Nässén kommit in i bilden. Och nu blir det genast lite mer dramatiskt. Sigge säger att den springande mannen hade vissa likheter med popsångaren Ted Gärdestad. Det blir till ett av många tips som kommer vid den här tidpunkten och som går ut på att Gärdestad var Palmes mördare. Det hela blir lite längre fram i tiden övertygat avfärdat – i själva verket var sångaren utomlands när Palme sköts.321
Några dagar efter det tredje förhöret med Sigge talar Nässén även med Reine som i stort sett bekräftar vännens berättelse om hemfärden. Därmed får uppgifterna om den mystiske springande mannen ytterligare dignitet.
Polisen, oftast i form av Thure Nässén, fortsätter att förhöra Sigge. Den stora förändringen som inträffar är att Sigge under sensommaren grips, åtalas och slutligen döms för narkotikabrott. Under nionde förhöret, som hålls på häktet på Österåkersanstalten, kommer Sigge med en ny tankegång: den springande mannen kan vara bankrånaren och våldsbrottslingen Lars-Inge Svartenbrandt. Även detta visar sig senare vara ett villospår – Svartenbrandt blir med tiden friad från alla misstankar.322
Det tionde förhöret som hålls den 26 mars 1987 förändrar allting. Fram tills nu har Sigge, i alla fall i kontakterna med Nässén, framstått som intressant – som om han kanske kan ha avgörande information om mordet. Utan att förklara varför deklarerar nu plötsligt de två förhörsledarna, Thure Nässén och en annan polis, att de inte tror på Sigges berättelse. De ber honom att rannsaka sitt minne och inte vara rädd för att ändra sig. Trots polismännens demonstrativa misstro håller Sigge fast vid vad han sagt tidigare.
Vad hade hänt, varför var inte Sigge trovärdig längre? Jag har frågat Thure Nässén om detta och han har förklarat att spaningsledningen vid ungefär den här tidpunkten på något sätt fått reda på att narkotikaroteln hade tillgång till Sigges avlyssnade telefonsamtal från mordkvällen. Och dessa samtal hade spräckt spelklubbsägarens berättelse.
Med tiden blir ett par polisdokument om narkotikarotelns – legala – telefonavlyssning av Sigges bostad offentliga. Och där ser det ut som om han var hemma i lägenheten från åtminstone 23.02 och fram till i alla fall klockan ett på natten. Under dessa två timmar talar Sigge i telefon sex gånger och det förekommer inte att någon ringer till Sigge utan att han svarar. Tidigare på kvällen och senare på natten svarar han dock inte i telefonen när den ringer. Konsekvensen för Sigge som Palmevittne är avsevärd: det ser helt enkelt inte ut som om han kan ha passerat intill mordplatsen kort tid efter dådet.
Nässén och hans kollega vill ändå inte gärna släppa det Sigge berättat. De letar efter en åtminstone teoretisk möjlighet till att förena de viktigaste dragen i hans historia med avlyssningsprotokollet. Kan det tänkas att han kommit hem ensam ungefär vid klockan 23 och så gjort en mycket snabb bilresa till klubben igen för att hämta Reine lite senare? Det finns faktiskt en lucka mellan två telefonsamtal som skulle göra detta möjligt, mellan 23.21 och 23.49.
De två poliserna fiskar därför lite i den riktningen under det tionde förhöret med Sigge. Men han kan absolut inte påminna sig att han gjort någon extratur till klubben för att hämta Reine, de två åkte hem tillsammans och så var det med det. Inte ens när Sigge i det elfte förhöret får lite uppgifter om tre telefonsamtal han skulle ha haft mellan klockan 23.02 och 23.21 klarnar hans minne. Han är tydligt förbryllad över polisens uppgifter men säger att han är helt säker på sin egen version.
Det är lite ovanligt att Sigge är så bestämd i polisförhör när det gäller att gå emot förhörsledarna. Men så är det den här gången. Och när det gäller hemresan kommer han inte att ändra sig i fortsättningen heller.
I praktiken innebär det här att Sigge är körd som vittne när det gäller berättelsen om den springande mannen. Han får sitta av sitt straff utan ytterligare påhälsningar från Nässén och dennes kollegor.
Det som är uppenbart besynnerligt, kan man tycka, är att det har tagit Palmeutredarna ett år att komma underfund med att narkotikaroteln har haft tillgång till facit över Sigges aktiviteter hela tiden. Det har inte varit någon hemlighet för utredarna att knarket spanat på Sigge. Och det har för den delen inte heller varit någon hemlighet för narkotikaroteln att Palmegruppen har hyst ett visst intresse för spelklubbsägaren.
Det finns flera konstigheter med anknytning till denna telefonavlyssning. Vi återkommer till dem.
Sigge sitter i alla fall inlåst på tre olika anstalter, Norrtälje, Tillberga och Svartsjö ända tills han efter halva den utdömda strafftiden muckar i februari -88. Hans liv och verksamhet fortsätter som förut, bara med ändrade adresser. Snart kommer han igång med en spelklubb i nya lokaler. Och han bor inte längre på Tegnérgatan utan har flyttat till Gärdet, lite längre från citykärnan.
Månaderna går. Och så, när Thure Nässén har fått upp någon sorts vittring på Pettersson, återupptar han sin långa förhörsserie med Sigge igen. Det tolfte förhöret följs snart av flera. Inte minst vill Nässén att Sigge ska komma på saker som tyder på att Pettersson kan ha lånat, stulit eller fått en magnumrevolver av honom.