”IBRA, KOM IN HIT”
Fabio Capello, Europas kanske mest framgångsrika tränare de senaste tio åren, ropade på mig, och jag tänkte: Vad har jag gjort nu? Hela min barndoms ångest för möten kom tillbaka, och Capello kunde göra vem som helst nervös. Wayne Rooney har sagt att när Capello går förbi en i korridoren, känns det som man är död ungefär, och det är sant. Han brukade bara ta sitt kaffe och passera en utan en min, det var nästan kusligt. Ibland muttrade han ”ciao” lite kort. Annars försvann han bara iväg, och det kändes som om man inte stått där överhuvudtaget.
Jag sa att stjärnorna i Italien inte hoppar bara för att tränaren säger det. Det gäller inte med Capello. Varenda spelare står på linje när han dyker upp. Inför Capello uppför man sig, och jag vet en journalist som frågade om det där:
”Hur får du en sån respekt från alla?”
”Respekt får man inte. Den tar man”, svarar Capello, och det är något jag kommit ihåg.
När Capello blir arg vågar knappt någon se honom i ögonen, och har han gett dig en chans och du inte tar den, får du sälja korv utanför arenan i stort sett. Till Capello går du inte med dina problem. Capello är inte din kompis. Han snackar inte med spelarna, inte på det viset. Han är sergente di ferro, sergeanten av stål, och det är inget bra tecken när han ropar på dig. Å andra sidan vet du aldrig. Han bryter ner och bygger upp. Jag minns en träning när vi precis började köra lite positionsspel. Då blåste Capello i visslan, och skrek:
”In med er. Försvinn från plan”, och ingen fattade något.
”Vad har vi gjort? Vad är det frågan om?”
”Ni har varit slöa. Ni har varit skit!”
Det blev ingen mer träning den dagen, och det kändes förvirrande, men självklart, han hade en tanke. Han ville att vi skulle komma taggade som krigare nästa dag, och jag gillade den stilen, för som sagt, jag är inte uppvuxen med massa gull. Jag tycker om gubbar med makt och attityd och Capello trodde på mig.
”Du har inget att bevisa, jag vet vem du är och vad du kan”, sa han en av de första dagarna, och det gav mig trygghet.
Jag kunde slappna av lite grand. Det hade varit ett jävla tryck. Flera tidningar hade ifrågasatt köpet och skrivit att jag gjorde för lite mål. Många trodde att jag bara skulle få sitta på bänken: Hur kan Zlatan platsa i ett sånt gäng?
”Är Zlatan redo för Italien?” skrev de.
”Är Italien redo för Zlatan?” kontrade Mino, och det var precis rätt.
Det var med såna kaxiga citat man skulle svara. Man måste vara tuff tillbaka, och ibland undrar jag: hade jag klarat mig utan Mino? Jag tror inte det. Om jag anlänt till Juventus som jag kom till Ajax, skulle pressen ha ätit upp mig. I Italien är de som galna i fotboll, och om vi i Sverige skriver om matcherna dagen före och efter, håller de på hela veckan i Italien. Det bara pågår, och du betygsätts hela tiden. Du granskas uppifrån och ner, och innan du vänjer dig är det tufft.
Men nu hade jag Mino. Han var skyddsmuren, och jag ringde honom ständigt. Jag menar: Ajax, vad var det? En småskola i jämförelse! Skulle jag göra mål på träningen hade jag inte bara Cannavaro och Thuram att ta mig igenom, det var Buffon i mål också, och ingen behandlade mig snällt bara för att jag var ny, tvärtom.
Capello hade en assistent som heter Italo Galbiati. Galbiati är en äldre man, Gamlingen kallade jag honom. Han var skön. Han och Capello är lite bad cop, good cop. Capello säger de hårda, tuffa sakerna medan Galbiati står för det andra, och redan efter första träningen hade Capello skickat mig till honom:
”Italo, kör hårt med grabben!”
Alla de andra i laget hade gått in och duschat, och jag var helt slut. Jag hade gärna klappat ihop jag med. Men från sidan kom en målvakt från juniorerna, och jag började fatta. Italo skulle mata mig med bollar, bam, bam. De kom emot mig i alla möjliga lägen. Det var inlägg, passningar, han slängde bollen, han väggspelade, och jag sköt mot mål, skott efter skott, och jag fick aldrig lämna boxen, straffområdet. Det var mitt område, sa han. Det var där jag skulle vara och skjuta, skjuta, och det var inte tal om att pausa eller ta det lugnt. Det var högt tempo.
”På dem, hårdare, mer bestämd, tveka inte”, skrek Italo, och det där blev en rutin, en vana.
Ibland kom Del Piero och Trézéguet ner också, men oftast var det bara jag. Det var jag och Italo, och det var femtio, sextio, hundra skott mot mål. Då och då dök Capello upp, och han är ju som han är.
”Jag ska banka Ajax ur kroppen på dig”, sa han.
”Okej, visst.”
”Jag behöver inte den där holländska stilen. Ett, två, ett, två, spela vägg, spela fint och tekniskt. Dribbla igenom hela laget. Jag klarar mig utan sånt. Jag behöver mål. Fattar du det! Jag måste få in det italienska tänkesättet i dig. Du måste få killer instinct.”
Det var en process som redan börjat i mig. Jag hade haft mina samtal med van Basten, och med Mino. Men jag såg mig ändå inte som en riktig goalgetter, trots att min plats var där uppe på topp. Jag var snarare killen som skulle kunna allt, och det var fortfarande mycket morsans gård och finter i mitt huvud. Men under Capello förändrades jag. Hans hårdhet smittade av sig och jag blev mindre av en artist och mera av en slugger som ville vinna till varje pris.
Inte så att jag inte hade velat vinna förut. Jag var född med en vinnarskalle. Men ändå, glöm inte, fotbollen hade varit mitt sätt att synas! Det var med konsterna på plan jag hade blivit någon annan än ännu en unge från Rosengård. Det var alla ”Oj, oj”, ”Wow, se på den!” som kickat igång mig. Det var applåderna för tricksen som fått mig att växa, och länge skulle jag förmodligen ha sett dig som dum i huvudet om du påstått att ett fult mål var lika mycket värt som ett vackert!
Men nu fattade jag alltmer, ingen tackar dig för dina konster och klacksparkar om ditt lag förlorar. Ingen bryr sig ens om du gjort ett drömmål om ni inte vinner, och långsamt blev jag tuffare och ännu mer av en krigare på plan. Givetvis slutade jag inte med det där lyssna, lyssna inte. Hur stark och hård Capello än var, höll jag i mina egna grejer. Jag kommer ihåg lektionerna i italienska. Det var inte alltid lätt med språket. På plan var det aldrig problem. Fotboll har sitt eget språk. Men utanför kände jag mig lost ibland, och klubben skickade en lärarinna i italienska på mig. Jag skulle träffa henne två gånger i veckan och lära mig grammatik. Grammatik? Var jag tillbaka i skolan, eller? Jag pallade inte. Jag sa åt henne:
”Behåll pengarna och säg det inte till någon, inte till din chef, ingen. Men stanna hemma. Låtsas att du har varit här bara, och ta det verkligen inte personligt”, och absolut, hon gjorde som jag sa. Hon stack och låtsades. Det var tack och hej, men tro inte att jag struntade i italienskan.
Jag ville verkligen lära mig, och jag snappade upp det på annat sätt, i omklädningsrummet och på hotellen, och jag hade lätt för att koppla. Jag lärde mig fort och jag var dum och kaxig nog att våga prata även om grammatiken blev fel. Till och med inför journalister började jag på italienska innan jag gick över till engelska och jag tror att det uppskattades. Här är en kille, typ, som kanske inte kan, men han försöker, och jag höll på så där med allt i stort sett, jag lyssnade. Jag lyssnade inte.
Men ändå, på kort tid förändrades jag både i huvudet och i kroppen. Jag minns första matchen i Juventus. Det var den tolfte september och vi mötte Brescia, och jag inledde på bänken. Uppe på hedersläktaren stod ägarfamiljen Agnelli och det var klart, de kollade särskilt på mig: Är han värd pengarna, liksom? Efter pausen kom jag in istället för Nedvĕd, Nedvĕd som ju också var Minos kille och som hade blivit utnämnd till Europas bäste spelare året innan och som förmodligen är den största träningsnarkoman jag mött. Nedvĕd cyklade en timme före träningen på egen hand. Efter den sprang han lika länge. Han var ingen lätt kille att ersätta, och det är sant, det är ingen katastrof om det går dåligt i första matchen. Men det hjälper då inte heller, och jag minns att jag sprang på vänsterkanten och fick två backar på mig. Situationen kändes låst. Men jag ryckte, jag bröt igenom och gjorde mål och hörde supportrarna ropa från läktaren: ”Ibrahimović, Ibrahimović!” Det var mäktigt, och det blev inte sista gången.
Jag började kallas Ibra då – det var Moggi som kom på det – eller till och med Flamingon en tid. Jag var fortfarande rätt spinkig. Jag var hundranittiosex centimeter lång men vägde bara åttiofyra kilo, och Capello såg det som för lite.
”Har du någonsin styrketränat?” frågade han.
”Aldrig”, sa jag.
Jag hade inte ens hållit i en skivstång, och han betraktade det som en mindre skandal. Han fick fystränaren att pressa mig hårt i gymmet, och för första gången i livet började jag bry mig om vad jag stoppade i mig, okej, det kanske fortfarande blev för mycket pasta, det skulle straffa sig senare. Men allt var noggrannare i Juventus och jag gick upp i vikt och blev en tyngre och kraftfullare spelare. I Ajax släppte man killarna lite vind för våg. Underligt egentligen med alla de unga talangerna! I Italien åt vi både före och efter träningen och innan matcherna bodde vi på hotell och hade tre gemensamma måltider om dagen. Det var inte konstigt alls att jag blev bitigare.
Jag kom upp till nittioåtta kilo som mest, och det kändes som för mycket. Jag blev lite klumpig, och fick trappa ner på styrketräningen och köra mer löpträning. Men på det stora hela förvandlades jag till en tuffare, snabbare och bättre spelare, och jag lärde mig att vara helt respektlös mot de stora stjärnorna. Det lönar sig inte att stiga undan. Capello fick mig att förstå det. Du måste ta plats. Stjärnorna ska inte få hämma dig, tvärtom. Du ska triggas av dem, och jag flyttade fram positionerna. Jag växte. Jag fick respekt, eller snarare, jag tog den.
Steg för steg blev jag till den jag är idag, han som kliver ut från en förlorad match så jävla osande av ilska att ingen vågar komma i närheten, och absolut, det kan verka negativt. Jag skrämmer många yngre spelare. Jag skriker och lever om. Jag får vredesutbrott.
Men attityden har jag med mig sen Juventus, och precis som Capello slutade jag bry mig om vilka folk var. De kunde heta Zambrotta eller Nedvĕd, gav de inte allt på träningen, skulle de få höra det. Capello bankade inte bara Ajax ur kroppen på mig. Han gjorde mig till killen som kommer till en klubb och kräver att man ska vinna ligan, oavsett vad, och det där har hjälpt mig mycket, inget tvivel om det. Det förvandlade mig som fotbollsspelare.
Men det gjorde mig inte lugnare. Vi hade en back i laget, en fransman som hette Jonathan Zebina. Han hade spelat i Roma med Capello och vunnit scudetton med klubben 2001. Nu var han hos oss. Jag tror inte han mådde särskilt bra. Han hade personliga problem och på träningarna spelade han aggressivt. En dag tacklade han mig brutalt. Jag steg fram till honom och ställde mig riktigt nära:
”Vill du spela fult, säg till i förväg, så jag ska spela fult tillbaka!”
Då skallade han mig, bang bara, och därefter gick det snabbt. Jag hann inte tänka. Det var ren reflex. Jag slog till honom och det hände direkt. Han var inte ens klar med skallningen. Men jag måste ha slagit hårt. Han gick ner i gräset, och jag har ingen aning vad jag förväntade mig. En galen Capello kanske som sprang fram och skällde. Men Capello bara stod där en bit bort helt iskall som om grejen inte berörde honom. Alla andra snackade förstås: Vad hände? Vad var det där? Det surrade överallt, och jag minns Cannavaro, Cannavaro och jag som alltid hjälpte varandra.
”Ibra”, sa han. ”Vad har du gjort?” Ett ögonblick trodde jag att han var upprörd.
Men så blinkade han, typ, det förtjänade Zebina. Cannavaro tyckte inte heller om grabben, inte som han uppträtt på sistone, men Lilian Thuram, fransmannen, körde en helt annan stil.
”Ibra”, gick han på. ”Du är ung och dum. Man gör inte så. Du är bara korkad.” Men längre hann han inte. Ett vrål ekade över planen och det fanns bara en person som kunde skrika på det viset.
”Thuuuraaam”, skrek Capello. ”Håll käften och gå därifrån”, och givetvis, Thuram stack iväg, han blev som ett litet barn, och själv drog jag, jag behövde lugna ner mig.
Två timmar senare såg jag en kille i massagerummet som tryckte en isbit mot ansiktet. Det var Zebina. Jag måste ha slagit honom hårt. Han hade fortfarande ont. Han skulle ha en blåtira länge, och Moggi gav oss böter bägge två. Men Capello gjorde aldrig något. Han kallade inte ens till möte. Han sa bara en sak:
”Det var bra för laget!”
Det var allt. Han var sån. Han var hård. Han ville ha adrenalin. Man kunde få fightas, och vara triggad som en tjur. Men en sak fick man definitivt inte göra: ifrågasätta hans auktoritet eller uppträda övermodigt. Då flippade han ut. Jag minns när vi spelade kvartsfinal mot Liverpool i Champions League. Vi förlorade med två–noll, och före matchen hade Capello lagt taktiken och bestämt vem som skulle bevaka vem vid Liverpools hörnor. Men Lilian Thuram hade fått för sig att byta kille. Han tog hand om en annan Liverpoolspelare och vid det tillfället blev det mål. I omklädningsrummet efteråt gick Capello sin vanliga runda fram och tillbaka medan vi andra satt där på bänken i en ring runt om honom och undrade vad som skulle hända.
”Vem har sagt åt dig att byta spelare?” sa han till Thuram.
”Ingen, men jag tyckte det var bättre så”, svarade Thuram.
Capello andades ett par sekunder.
”Vem har sagt åt dig att byta spelare?” upprepade han.
”Jag tyckte det var bättre så.”
Det var samma förklaring igen, och Capello ställde frågan för tredje gången och fick återigen samma svar. Då kom utbrottet, det som legat och väntat som en bomb i honom.
”Har jag sagt till dig att byta spelare eller va? Är det jag eller någon annan som bestämmer? Det är jag, hör du det! Det är jag som säger åt dig vad du ska göra. Har du fattat det?”
Sen sparkade han till massagebänken som snurrade mot oss med en jävla kraft, och i såna lägen vågar ingen titta upp. Alla bara sitter där runt om honom och stirrar ner i golvet, allihop, Trézéguet, Cannavaro, Buffon, varenda en. Ingen rörde sig, och ingen skulle få tanken att göra något liknande som Thuram igen. Ingen ville möta samma rasande ögon. Det var mycket sånt. Det var tufft. Det var inga små förväntningar. Men jag fortsatte att spela bra.
Capello hade bytt ut Alessandro Del Piero för att ge plats åt mig, och ingen hade bänkat Del Piero på tio år. Att bänka Del Piero var som att sätta symbolen för klubben på avbytarplats, och det gjorde fansen galna. De buade åt Capello och skrek på Del Piero – ”Il pinturicchio, il fenomeno vero”.
Alessandro Del Piero hade vunnit ligan sju gånger med Juventus och varit en nyckelspelare vartenda år. Han hade tagit hem Champions League med klubben och han älskades av ägarfamiljen. Han var den stora stjärnan. Nej, ingen normal coach bänkar Del Piero. Men Capello var inte normal. Han brydde sig aldrig om historia eller status. Han bara tog ut sitt lag, och jag var tacksam för det. Men det satte också press på mig. Jag måste spela särskilt bra när Del Piero var på bänken, och faktiskt, jag hörde mindre och mindre av hans namn från läktaren. Jag hörde ”Ibra, Ibra”, och i december valde fansen mig till månadens spelare, och det var stort.
Jag höll på att slå igenom på allvar i Italien, och ändå, det visste jag förstås, det behövs så lite i fotboll. Ena stunden är du hjälte, i nästa är du skit. Specialträningen med Galbiati hade gett resultat, inget snack om det. Genom att matas med bollar framför mål hade jag blivit effektivare och tuffare i boxen. Jag hade fått in en hel räcka nya situationer i blodomloppet, och jag behövde tänka mindre, det bara hände, bam, bam.
Ändå, och det får man inte glömma: målfarlighet är en feeling, en instinkt. Du har den eller inte. Du kan erövra den, visst, men sen förlora den igen när känslan och självförtroendet försvinner, och jag hade aldrig bara sett mig som en målgörare. Jag var spelaren som ville göra skillnad på alla plan. Jag var den som ville kunna allt, och någon gång i januari försvann flytet.
Jag gjorde inte mål på fem omgångar. På tre månader sköt jag bara ett mål, varför vet jag inte. Det bara blev så, och Capello börja angripa mig. Lika mycket som han byggt upp mig förut, tryckte han ner mig nu. ”Du har inte gjort ett skit. Du har spelat värdelöst”, sa han, men samtidigt, han lät mig spela.
Han hade fortfarande Del Piero på bänken och jag antog att han skällde för att motivera mig, jag hoppades det åtminstone. Capello ville ju visserligen att spelarna skulle tro på sig själva, men de får inte heller bli för säkra och kaxiga. Övermod hatar han och därför håller han på så där. Han bygger upp och bryter ner, och jag hade ingen aning om vad som gällde nu.
”Ibra, kom in hit!”
Ångesten över att bli inkallad går aldrig över hos mig, och jag började undra: Har jag snott en cykel igen? Eller skallat fel kille? På väg mot omklädningsrummet där han stod och väntade försökte jag tänka ut smarta bortförklaringar. Men det är svårt när du inte vet vad det handlar om. Det var bara att hoppas på det bästa, och när jag kom in hade Capello enbart en handduk på sig.
Han hade duschat. Glasögonen var immiga, och omklädningsrummet var lika nedgånget som vanligt. Luciano Moggi älskade tjusiga saker. Men omklädningsrummen skulle vara slitna. Det var en del av hans filosofi. ”Det är viktigare att vinna än att det ska vara fint”, brukade han säga, och okej, visst, det får man hålla med om. Men var vi fyra personer samtidigt i duschen steg vattnet på golvet upp till vaderna, och alla visste att det inte tjänade något till att klaga. Moggi skulle bara se det som en bekräftelse på sin teori:
”Ser ni, ser ni, det behöver inte vara fantastiskt för att man ska vinna”, och därför var det som det var och Capello kom halvnaken emot mig i det där slitna rummet, och jag undrade återigen: Vad är det? Vad har jag gjort dig? Det är något med Capello, särskilt när du är ensam med honom, som får dig att känna dig liten. Han växer. Du krymper.
”Sätt dig”, sa han, och okej, visst, självklart, jag satte mig. Framför mig fanns en gammal teve med en ännu äldre VHS-spelare och i den sköt Capello in en videokassett.
”Du påminner mig om en spelare jag tränade i Milan”, sa han.
”Jag tror jag vet vem du menar.”
”Gör du?”
”Jag har hört det många gånger.”
”Utmärkt, och låt dig inte stressas av jämförelsen. Du är ingen ny van Basten. Du har din egen stil, och jag ser dig som en bättre spelare. Men Marco van Basten rörde sig skickligare i boxen. Här är en film där jag samlat hans mål. Studera hans rörelser. Sug in dem. Lär av dem.”
Därefter stack Capello, och jag blev ensam i omklädningsrummet och började titta, och alltså, det var verkligen van Bastenmål, från alla håll och kanter. Bollen bara dundrade in och Marco van Basten dök upp igen och igen, och jag satt där tio minuter, en kvart och undrade när jag kunde gå.
Hade Capello någon som kollade utanför dörren? Det vore inte omöjligt. Jag beslöt att titta igenom hela kassetten. Den var på tjugofem, trettio minuter, och sen, okej, tänkte jag. Nu borde det väl räcka. Jag drog. Jag smög ut, och ärligt talat, jag har ingen aning om jag lärde mig något. Men jag fattade budskapet, det var det vanliga. Capello ville få mig att göra mål. Jag skulle få in det i huvudet, i rörelserna, i hela mitt system och jag visste att det var allvar.
Vi befann oss i topp i ligan, jämsides med Milan, vi låg etta och tvåa om vartannat och för att vi skulle vinna behövde jag fortsätta att göra mål. Det var sanningen, inget annat, och jag minns att jag verkligen slet däruppe i boxen. Men jag hade bevakning på mig också. Motståndarbackarna var på mig som vargar, och det började bli känt att jag hade ett humör. Spelarna och publiken försökte provocera mig hela tiden med efterslängar och glåpord och skit. Zigenare, tattare, grejer om min morsa och min familj, allt möjligt skrek de, och det hände att jag tände till. Det var några skallningar, eller markeringar åt det hållet. Men jag spelar ju som bäst när jag är arg, och det lossnade verkligen. Den sjuttonde april sköt jag hattrick mot Lecce, och fansen blev vilda och galna och journalisterna skrev:
”De sa att han gjorde för lite mål. Nu har han redan gjort femton.”
Jag gick upp på tredje plats i italienska skytteligan. Det pratades om att jag var Juventus viktigaste spelare. Det var hyllningar överallt, det var ”Ibra, Ibra”. Men det låg annat i luften också.
Det lurade katastrofer runt hörnet.