Kapitel 2
De internationella mänskliga rättigheternas historia
När regeringar, aktivister eller FN-dokument i dag refererar till ”mänskliga rättigheter” gäller det nästan alltid de mänskliga rättigheter som erkänns i internationell och nationell lag, inte rättigheter i moralisk eller filosofisk bemärkelse. Givetvis kommer filosofiska diskussioner att fortsatt belysa (och ibland fördunkla) skälen till varför vi anser att mänskliga rättigheter är viktiga och hur vi bäst utvecklar dem. Men för tillfället förstås vanligen de mänskliga rättigheternas innehåll med hänvisning till den juridiska katalog av mänskliga rättigheter som vi har sett utvecklas i internationella texter. Detta juridiska perspektiv svarar mot kraven på ett konkret skydd för inneboende naturliga rättigheter och har viss betydelse för att bemöta kritiken att vi enbart talar om själviskhet och sådant vi önskar oss. Inriktningen på positiv lagstiftning slår också fast dessa rättigheter i skriven form på ett sätt vi kan vara överens om. Hersch Lauterpachts inflytelserika bok An International Bill of the Rights of Man, utgiven 1945, påverkades av ett brett spektrum av tänkande kring naturrätt och konstitutionellt värnade rättigheter för att hävda behovet av en nedtecknad Bill of Rights som kunde värnas av FN.
I dag är vår nyckeltext Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, antagen av FN:s generalförsamling 1948 (se appendix). Men uppräkningen av mänskliga rättigheter frystes inte i tiden genom proklamationen 1948. Sedan dess har dussintals avtal (överenskommelser som skapar juridiskt bindande åtaganden för stater) och mellanstatliga deklarationer gjort tillägg till den ursprungliga rättighetsförklaringen. År 1984, när hysterin att teckna ner fler rättigheter var som störst, föreslog Philip Alston att nya internationella mänskliga rättigheter likt vin borde underkastas en ”kvalitetskontroll”, utförd av FN:s generalförsamling. Den relevanta FN-resolutionen antogs 1986 och förklarade att internationella mänskliga rättigheter borde:
a) Vara förenliga med den rådande sammanställningen av internationella människorättslagar;
b) Vara grundläggande till sitt väsen och härledas ur människans inneboende värdighet och värde;
c) Vara tillräckligt konkret för att leda till identifierbara och praktiska rättigheter och skyldigheter;
d) Erbjuda, när så är lämpligt, realistiska och effektiva implementeringsfunktioner, inklusive rapporteringssystem;
e) Locka till brett, internationellt stöd.
En del kanske menar att det finns texter som inte har levt upp till denna resolution, men på det hela taget tillfredsställer FN:s grundläggande människorättsinstrument kriterierna. Låt oss ta en närmare titt på hur denna människorättskatalog har utvecklats.
Värnandet av mänskliga rättigheter och hur det utvecklats historiskt förtjänar vår uppmärksamhet, då det säger något om hur och varför stater använder mänskliga rättigheter i sin utrikespolitik. Berättelsen om mänskliga rättigheter under 1900-talet har många skikt. På en nivå åberopades mänskliga rättigheter som skäl för att slåss i de båda världskrigen. År 1915 byggde Sir Francis Younghusband upp organisationen Fight for Right med inriktning på första världskriget; ett av dess uttalade mål var ”att övertyga landet om att vi kämpar för något större än vårt eget försvar, att vi kämpar ett slag för hela mänskligheten och för att bevara mänskliga rättigheter för kommande generationer”. På en annan, mera akademisk nivå drev 1917 den chilenske rättsfilosofen Alejandro Alvarez, generalsekreterare för Amerikanska institutet för internationell rätt, på för ett internationellt erkännande av rättigheter för individer och organisationer.
I sitt tal till kongressen 1918 talade president Wilson om hur han ville ”skapa en värld som engagerar sig för rättvisa och rättvis fördelning”. Hans idéer utvecklades till ett ”14-punktsprogram”, som innehöll uttalade referenser till rätten till självbestämmande och nationsstatus för nationaliteter som eftersträvade autonomi. Wilsons 14-punktsprogram utgjorde grunden för freden vid Versailles 1919, som etablerade Nationernas förbund och Internationella arbetsorganisationen. Förbundets syfte var att bevara internationell fred och säkerhet genom att dess medlemsstater riktade gemensamma insatser mot varje land som bedrev krig eller hotade med krig. Tre utvecklingar är relevanta: minoritetsavtalen, framväxten av internationella rättigheter för arbetare och arbetet för att avskaffa slaveri.
De allierade, tillsammans med ett antal östeuropeiska länder, ingick en följd av minoritetsavtal och deklarationer för att värna olika minoriteters rättigheter i Albanien, Österrike, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Estland, Finland, Grekland, Ungern, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Turkiet och Jugoslavien. Man upplevde att man borde vara på sin vakt mot att minoriteter särbehandlades, i takt med att gränser ritades om och nya stater skapades, för att på så vis undvika att den nya ”världsfreden” stördes. Dessa avtal signalerade de första multilaterala försöken att på internationell nivå skydda specifika gruppers rättigheter. Alla avtalen innehöll liknande bestämmelser för att garantera att minoriteters rättigheter skyddades i de stater som ingick avtalen, däribland rätten till liv och frihet för alla invånare och medborgerliga och politiska rättigheter för nationaliteter.
Nationernas förbunds ansträngningar att juridiskt erkänna och värna minoriteters rättigheter var en viktig utveckling, då det å ena sidan signalerade försök att skydda individuella rättigheter med hjälp av internationell lag och, å andra sidan, vederlade argumentet att staters sätt att behandla sina invånare inte är ämnat för det internationella samfundets legitima oro. Trots dess viktiga bidrag för att skydda minoriteters rättigheter var dock det skydd som erbjöds av Nationernas förbund för mänskliga rättigheter uppenbart begränsat till vissa grupper och vissa länder.
Nationernas förbund var dessutom aktivt när det gällde att värna arbetares rättigheter. Målet, som var ”… rättvisa och humana arbetsvillkor för män, kvinnor och barn”, formulerades uttryckligen i förbundsavtalet. Det blev centralt för Internationella arbetsorganisationen, som ännu i dag lever kvar som ett FN-organ. Samtidigt som minoritetsavtalen och framväxten av rättigheter för arbetare kan betraktas som frön till den kommande framväxten av internationella mänskliga rättigheter, bör vi också vara medvetna om att dessa arrangemang instiftades av regeringar i sina egna staters intressen. Mänskliga rättigheter för individer gavs ett juridiskt skydd mot bakgrund av individernas band till en stat och för att minska de politiska spänningar inom stater, som annars skulle kunna ge upphov till krig. Arbetares rättigheter skulle erkännas och värnas, då en del stater uppfattade det som bästa sättet att hindra befolkningen från att vända sig till kommunism och därigenom minska risken för revolution.
Vid fredskonferensen i Paris 1919 föreslog flera delegater att respekt för rätten till jämlikhet skulle skrivas in i Nationernas förbunds stadgar. Man oroade sig för religionsfrihet och ville försäkra sig mot rasistisk och etisk diskriminering. Storbritanniens delegat, Lord Cecil, föreslog till och med att stater skulle ha rätten att ”ingripa” mot andra stater om dessa ägnade sig åt någon form av religiös intolerans som kunde riskera världsfreden. Den japanske delegaten, utrikesminister baron Makino, föreslog särskilt att man skulle skriva in en mening som förband medlemsländerna att så fort som möjligt garantera lika och rättvis behandling av utlänningar som bodde i medlemsländer, utan hänsyn till nationalitet och ras.
Inget av dessa två sista förslag antogs. Att man misslyckades med att skriva in en paragraf i fördraget som förbjöd diskriminering kommenterades av Antonio Cassese sålunda:
de stora västmakterna varken kunde eller ville acceptera en princip som kraftigt skulle ha inskränkt deras praxis att diskriminera medborgare från andra delar av världen, och som dessutom skulle ha hotat det liknande beteende som de fortfarande tolererade inom sina egna system (jag tänker såklart först och främst på rasdiskriminering i USA).
Här bör vi kort nämna kampen för att göra slavhandel olaglig och att avskaffa slaveriet. Försök att bekämpa slaveriet hade pågått under hela 1800-talet. Även om strategiska och ekonomiska krafter spelade en roll när slaveriet avskaffades, fanns det också en genuin känsla av att slaveri var inhumant; icke-statliga organisationer som Anti-Slavery Society (i dag kallad Anti-Slavery International) ägnade sig åt lobbyverksamhet för att göra frågan internationell och kampen mot slaveriet betraktas ibland som starten för rörelsen för mänskliga rättigheter. Förbundet skapade kommissioner mot slaveri, antog 1926 en slaverikonvention och utvecklade konventioner mot trafficking av kvinnor och barn, för att bekämpa det som vid en konferens år 1910 kallades för ”vit slavhandel”.
Sorgligt nog ägnar sig det internationella samfundet för mänskliga rättigheter fortfarande, nästan hundra år senare, åt vad som nu kallas för ”samtida former av slaveri” (som trafficking av personer och tvångsarbete). De äldre, internationella normerna mot slaveri har utgjort kärnan i den internationella kriminaliseringen av trafficking och likaså varit centrala för förlikningarna på 1990-talet för tvångsarbete utfört under andra världskriget. På senare tid har dessa rättigheter utgjort kärnan i de rättstvister som drivits i amerikanska federala domstolar av bybor från Myanmar (Burma) mot oljeföretag som anklagats för att ha agerat medbrottslingar till militärdiktaturen när bybor tvingats bygga pipelines. År 2005 nådde företaget Unocal en förlikning med byborna utanför domstolen och erbjöd en hemlig summa för att ersätta byborna och utveckla program ”för att förbättra levnadsvillkoren, sjukvården och utbildningen och värna människors rättigheter i de områden där det läggs pipelines”.
I och med Nationernas förbund fick vi ett strategiskt arbete för vissa nationella minoriteter, fokus på arbetares svåra situation och ett paternalistiskt engagemang för kvinnor som ägnade sig åt prostitution. Men fortfarande fanns inga meningsfulla internationella rättigheter eller skyldigheter som skyddade människor i egenskap av att vara människor.
Under mellankrigsperioden visades en del intresse för att utveckla den internationella rättens räckvidd till att omfatta engagemanget för individuella rättigheter. Professorn i internationell rätt vid universitetet i Paris, Albert de Lapradelle, lade fram ett utkast till ”Deklaration för internationella mänskliga rättigheter” vid Institut de droit international (Institutet för internationell rätt). Lapradelle hade inspirerats av Nationernas förbunds minoritetsavtal och försökte skapa en text som skulle vara universell till sin karaktär samtidigt som den lockade alla det internationella samfundets stater. André Mandelstam, rysk professor, utvecklade en text som lade grunden till en möjlig deklaration. Det var av vikt att den slutgiltiga deklarationen, antagen 1929 vid ett möte i New York med institutets viktigaste medlemmar, inte refererade till medborgare (som var ett begrepp som omfattades av inhemska lagar och politik), utan i stället förklarade att rätten till liv, frihet och egendom tillhörde individuella människor. Dessa rättigheter ska respekteras utan diskriminering på grund av nationalitet, kön, ras, språk eller religion. Texten var emellertid skriven av framstående jurister – de viktiga staterna var fortsatt mindre lockade av ett internationellt skydd för mänskliga rättigheter. År 1933 hävdade delegaten från Haiti, Antoine Frangulis, att staters skyldighet borde gå bortom minoritetskategorier och utvidgas till en generell konvention som erbjöd samma skydd och frihet åt alla. Ett sådant förslag passade inte de mäktiga staterna. Historikern Paul Lauren citerar en brittisk tjänsteman, som sade att ”han inte ville bli citerad” när han påstod att ”det skulle vara helt omöjligt för Hans Majestäts regering att godkänna ett sådant förslag med tanke på vår koloniala erfarenhet”.
Nästan från första början av andra världskriget ser vi hur mänskliga rättigheter åberopas. År 1939 skrev den brittiske författaren H. G. Wells till The Times i London och argumenterade för en diskussion om syftet med krig. Han hävdade att Nationernas förbund var ett ”svagt och ineffektivt resultat av det revolutionära förslaget att förvisa väpnade konflikter från jordens yta och instifta en ny era för mänskligheten”. Wells var ”skräckslagen” för att ”skenbilden från Genève” skulle upprepas. I ett uppföljande brev bifogade han en rättighetsförklaring, dels för att definiera den anda i vilken ”vårt folk slåss, mer eller mindre medvetet”, dels för att ”framföra en mycket stark vädjan till varje mottaglig själ som sliter under oket av de upplysningsfientliga och totalitära tyrannier med vilka vi befinner oss i konflikt”. Wells ansåg med andra ord att dessa rättigheter ägde en universell dragningskraft och skänkte mening åt striderna. Hans deklaration utvecklades till Världsdeklaration för mänskliga rättigheter, spreds till mer än 300 redaktörer i 48 länder och ådrog sig världsomspännande uppmärksamhet. De tio paragraferna gällde: diskriminering; naturresurser; hälsa; utbildning; lönearbete; rätten att köpa och sälja privat egendom; rätten att resa fritt i världen; ingen inspärrning längre än sex dagar utan åtal och därefter inte längre än tre månader utan offentlig rättegång; tillgång till myndighetsdokument gällande individer; och ett förbud mot stympning, sterilisering, tortyr och annan kroppslig bestraffning.
Deklarationen ingick i Wells välspridda Penguin Special från 1940, The Rights of Man: or what are we fighting for? Boken innehöll andra rättighetsförklaringar, däribland Complèment à la Déclaration des Droits de l’homme, sammanställd år 1936 av Ligue des Droits de l’homme.
Wells uttryckte oro över att det stiftades lagar som inte stod i rimlig proportion till de hot som kom från förrädare och utlänningar (se ruta 5). Intressant nog är dessa diskussioner högst relevanta för dagens debatt om terrorister, flyktingar och andra. Den omarbetade versionen av Wells skrift, 1942 års Rights of the World Citizen, avslutades med följande upprop:
Dessa är rättigheter för alla människor. De tillhör dig vem du än är. Kräv att dina makthavare och politiker skriver under och följer dessa deklarationer. Om de vägrar, om de slingrar sig, då finns det ingen plats för dem i den nya värld som gryr för mänskligheten.
3. H. G. Wells pocket; det berättas att allierade styrkor spred den bakom fiendelinjen. Wells Rättighetsdeklaration spreds i vida kretsar och översattes inte bara till europeiska språk, utan också till kinesiska, japanska, arabiska, urdu, hindi, bengaliska, gujarati, hausa, swahili, yoruba, zulu och esperanto.
Så andra världskrigets hemskheter gav alltså en impuls åt den moderna rörelsen för mänskliga rättigheter. Wells diskuterade sin deklaration med en mängd olika människor och, viktigast av allt, med dem som själva ombads att strida. De motiverades inte bara av att ”få slut på våldet”, utan i mer betydande grad ”hade de rörts på djupet av de nidingsdåd mot den mänskliga värdigheten som begåtts av nazisterna”.
Ruta 5: H. G. Wells, Mänskliga rättigheter: eller vad är det vi slåss för?
… det har vuxit fram en omfattande härva av akut lagstiftning, regleringar, hinder och begränsningar, bortom alla proportioner och ofta vid sidan om målet och till besvär för de behov situationen gett upphov till. Om vi ska kunna återbygga och modernisera den mänskliga civilisationen måste denna överdrivna kriminalisering av medborgare som vi finner det passande att misstänka som förrädare eller revolutionärer, liksom främlingarna vid vår dörr, tyglas och återföras till de mänskliga rättigheternas domän.
Med ett liknande (men inte nödvändigtvis förknippat) numera berömt initiativ 1941 slogs fyra essentiella mänskliga friheter fast av USA:s president, Franklin D. Roosevelt, i dennes årliga tal till kongressen om nationens tillstånd: yttrandefrihet, religionsfrihet, frihet från fattigdom och frihet från rädsla. I talet förklarade han dessutom att ”Frihet innebär att mänskliga rättigheter kommer först i alla sammanhang”. Samma år utfärdade president Roosevelt och premiärminister Winston Churchill en gemensam deklaration, i dag känd som Atlantdeklarationen, som gav deras vision av världen efter kriget. Den gemensamma deklarationen sade:
när det nazistiska tyranniet slutgiltigt har krossats, hoppas de få se en fred växa fram som kan erbjuda alla nationer det de behöver för att leva i säkerhet inom sina gränser och som kan erbjuda en garanti åt alla människor i alla länder för att de ska kunna leva sina liv i frihet från rädsla och fattigdom.
Som en följd skrev representanter från 26 av de allierade nationerna den 1 januari 1942 under en Deklaration av Förenta nationer, som försvor sig till de mål och principer som återfanns i Atlantdeklarationen och slog fast att de var:
övertygade om att en total seger över fienden är avgörande för att skydda liv, frihet, självständighet och religionsfrihet och för att värna mänskliga rättigheter och rättvisa i deras egna länder såväl som andra länder, och att de nu är involverade i en gemensam strid mot våldsamma och brutala krafter som eftersträvar att underkuva sig världen.
Förutom de allierade länder som låg i krig med axelmakterna skrev ytterligare 21 länder på deklarationen före augusti 1945. Denna sammanslutning skulle komma att utgöra kärnan av de 51 ursprungliga medlemsstater som bildade Förenta nationerna. FN-stadgarna, som antogs 1945, förband organisationen att uppmuntra till respekt för mänskliga rättigheter och försvor medlemsstaterna att samarbeta med FN för att driva frågan om universell respekt för, och själva leva upp till, mänskliga rättigheter. Försöken att samtidigt inkludera ett juridiskt bindande förslag till en rättighetsdeklaration ledde emellertid inte någonstans. I stället riktades det omedelbara fokuset mot att åtala krigsförbrytare.
Åtal av internationella brott
Vid andra världskrigets slut skapade segermakterna Internationella militärtribunalen i Nürnberg för att ställa inför rätta ”den europeiska axelns viktigaste krigsförbrytare” och Tokyotribunalen för att ställa inför rätta ”Bortre Asiens viktigaste krigsförbrytare”. Dessa båda tribunaler åtalade individer för brott mot freden (aggression), krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten (i samband med aggression eller krigsförbrytelser). Nürnbergtribunalen dömde tolv åtalade till döden och fem till långa fängelsestraff. Tokyotribunalen dömde sju åtalade till döden och gav sexton livstidsstraff. För en del var poängen med dessa domstolar att visa att de allierade var bättre än fascisterna och därigenom skulle de äga ett visst utbildningssyfte. Rättegångarna kan dock också betraktas från andra håll. Ur ett perspektiv representerade de segrarnas rättvisa: krigsförbrytelser som kanske begåtts av allierade låg utanför tribunalernas jurisdiktion och anklagelserna om brott mot freden och brott mot mänskligheten tycktes vila på en bräcklig juridisk grund.
Ur ett annat perspektiv innebar Nürnbergrättegångarna början på ett nytt sätt att tänka när det gällde internationell rätt och dess verkningar för individer. De åtalade uppfattades som att de brutit mot internationella krigslagar, lagar som kunde vaskas fram ur allmänna rättsprinciper som tillämpades av militärdomstolar. Tribunalen förklarade: ”Dessa lagar är inte statiska, utan anpassas ständigt för att följa en föränderlig världs behov.” Tribunalen fortsatte med att avfärda varje uppfattning om att dessa lagar begränsades av tribunalens skyldigheter gentemot vissa stater eller att individer kunde gömma sig bakom en traditionell uppfattning om statsimmunitet: ”Brott mot internationella lagar begås av människor, inte av abstrakta entiteter, och det är bara genom att straffa individerna som begår dessa brott som den internationella rättens lagar kan upprätthållas.” Vidare, framväxten av den brottskategori som kallades ”brott mot mänskligheten” cementerade slutgiltigt föreställningen att internationella förpliktelser gentemot individer finns på grund av dessas människovärde, snarare än på grund av att de skyddas också i utlandet av sin nationalitet eller genom något avtal som skyddar nationella minoriteter ad hoc.
Själva begreppet brott mot mänskligheten i internationell rätt kan spåras bakåt till en gemensam deklaration från 1915 av Frankrike, Storbritannien, och Ryssland gällande armenierna. De diplomatiska depescherna visar att det ursprungliga ryska förslaget refererade till ”brott mot kristenheten och civilisationen”. Frankrike oroade sig emellertid för att den muslimska befolkningen som levde under franskt och brittiskt styre skulle dra slutsatsen att dessa två makter bara ägde intresse av att gripa in när kristna hotades. Britterna höll med om att frasen borde strykas. Det ryska imperiets utrikesminister hade fått en vädjan från den armeniska Dachnaksoutiun att ”av kärlek till mänskligheten” hålla medlemmarna i regeringen individuellt ansvariga. Hellre än att utesluta frasen lyckades Ryssland få ”kristenhet” ersatt med ”mänskligheten”. Den slutgiltiga deklarationen refererade till specifika platser och slog fast att mot bakgrund av ”Turkiets nya brott mot mänskligheten och civilisationen” skulle alla de som ”varit inblandade i sådana massakrer” hållas ”personligen ansvariga” av de allierade regeringarna. Faktum är att löftet från Turkiet 1920 att utlämna alla de personer som de allierade ansåg ansvariga för massakrerna fanns med i ett avtal som aldrig trädde i kraft och det senare fredsavtalet från 1923 innehöll en amnesti.
Kategorin brott mot mänskligheten användes i stadgarna för Nürnbergtribunalen 1945 för att garantera att det skulle vara möjligt att åtala tyskar som deporterat andra tyskar till koncentrationsläger, där de sedan behandlats illa och dödats. Enligt de internationella lagar som rådde vid den tiden var en stats behandling av sina egna medborgare helt och hållet en inrikesfråga och inget för det internationella samfundet att bry sig om, oavsett hur hemska handlingar som utfördes. Därför användes begreppet brott mot mänskligheten för att inkludera dessa grymheter som en del av det internationella åtalet. De allierade var emellertid noga med att brott mot mänskligheten bara kunde användas i den mån de hade med kriget att göra. Vid den tiden syftade det som en garanti för att begreppet inte utan vidare skulle utvidgas och leda till åtal för dem som skulle kunna anklagas för att förnedra invånarna i kolonierna eller i USA.
Generalförsamlingen antog Konvention om förebyggande av och bestraffning för folkmord den 9 december 1948 för att komma till rätta med begränsningar i lagstiftningen som användes vid Nürnbergrättegångarna (se ruta 6). Konventionen förklarar att folkmord är ett brott mot internationell lag oavsett om det sker i krigstid eller fredstid. Den definierar folkmord som någon av följande handlingar, utförd med målet att helt eller delvis krossa en nationell, etnisk, rashomogen eller religiös grupp som sådan:
a) döda medlemmar av gruppen;
b) åsamka medlemmar av gruppen allvarlig kroppslig eller psykisk skada;
c) medvetet utsätta gruppen för levnadsvillkor som syftar till att helt eller delvis krossa den;
d) vidta mått som syftar till att förhindra födslar inom gruppen;
e) tvångsförflytta barn i gruppen till andra grupper.
Ruta 6: W. A. Schabas, Förhindra folkmord och massmord: utmaningen för Förenta nationerna*
I oktober 1946, bara dagar efter att domarna fallit vid Nürnbergtribunalen, krävde Kuba, Indien, Panama och Saudiarabien att generalförsamlingens första sammanträde korrigerade de begränsningar för brott mot mänskligheten som de fyra stormakterna bestämt. De föreslog att detta skulle göras, inte genom att omdefiniera brott mot mänskligheten, så att sambandet med väpnade konflikter eliminerades, utan genom att erkänna förekomsten av ett likartat begrepp, det internationella brottet folkmord. Det krävdes dock ett pris för att få stormakterna att gå med på att ansvar kunde utkrävas för grymheter mot den egna befolkningen i fredstid, något de vägrat för brott mot mänskligheten. För det första var det den snäva definitionen av brottet folkmord. De kategorier som övervägdes för folkmord begränsades till ”nationella, etniska, rashomogena eller religiösa” grupper, medan brott mot mänskligheten innehöll andra diskriminerande kriterier, som exempelvis politiska grupper.
Begreppet folkmord föddes med förintelsen i tankarna, formulerades av Raphael Lemkin, en beslutsam judisk advokat från Polen, och skrevs in i den nya konventionen för att förpliktiga stater att förhindra och bestraffa folkmord. En viktig aspekt är att konventionen gör det möjligt att bestraffa individer ”vare sig de är konstitutionellt ansvariga ledare, officiella tjänstemän eller privata individer”. Konventionen har varit central för det arbete som utförts av de internationella brottstribunaler som skapades ad hoc av FN:s säkerhetsråd för att hantera de brott som begicks i forna Jugoslavien och Rwanda.
Rwandas förre premiärminister, Jean Kambanda, dömdes till livstids fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten. Radislav Krstic, stabschef i den bosnisk-serbiska armén (Drinakåren), dömdes till 35 års fängelse för medhjälp till folkmord i Srebrenica genom att ha låtit militär personal som stod under hans befäl användas till att mörda omkring 8 000 människor (se ruta 7).
Ruta 7: Internationella brottstribunalen för forna Jugoslavien, Krstic-fallet
Genom att försöka eliminera delar av Bosniens muslimer begick de bosnisk-serbiska styrkorna folkmord. De utsåg fyrtio tusen muslimer i Srebrenica som mål för utrotning, en grupp som var symbolisk för den vidare bosnisk-muslimska befolkningen. De rensade alla manliga muslimska fångar, militära såväl som civila, gamla som unga, på deras personliga ägodelar och legitimation och dödade dem sedan medvetet och metodiskt enbart på grund av deras identitet. De bosnisk-serbiska styrkorna var, när de påbörjade detta folkmord, medvetna om att den skada de åsamkade skulle fortsätta att plåga de bosniska muslimerna. Rätten för överklagande slår enhälligt fast att lagen i passande termer fördömer den svåra och ihållande skada som åsamkats och kallar massakern i Srebrenica vid dess rätta namn: folkmord. De ansvariga ska bära detta stigma och det ska tjäna som en varning för dem som i framtiden överväger att beordra den sortens fruktansvärda handlingar.
Även om brott mot mänskligheten typiskt uppfattas som skilt från mänskliga rättigheter har folkmord och andra brott mot mänskligheten i dag alltmer kommit att betraktas som ett kapitel i berättelsen om mänskliga rättigheter. År 1991 sammanblandades termerna av Internationella lagkommissionen i dess utkast till Code of Crimes against the Peace and Security of Mankind, då den använde uttrycket ”systematiska eller massutförda brott mot mänskliga rättigheter” som titel på den artikel som år 1996 kom att bli ”brott mot mänskligheten”.
Det erkännande som växte fram för att vissa brott mot mänskliga rättigheter kunde åtalas enligt internationell lag återspeglades i den lista av åtalbara brott som presenterades för de Internationella brottstribunalerna för forna Jugoslavien och Rwanda. FN:s säkerhetsråd skapade dessa tribunaler på 1990-talet som en något försenad respons på de hemskheter som begåtts i forna Jugoslavien och Rwanda. Den här gången fick tribunalerna ingen jurisdiktion över brott mot freden, men de kunde åtala individer för tre sorters internationella brott: folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Internationella brottmålsdomstolen, som skapades 2002, har numera jurisdiktion över vissa individer för liknande sorters brott (inklusive en lång lista med brott mot mänskligheten, se ruta 8). Till skillnad från tribunalerna som nämnts ovan, då jurisdiktion etablerades efter framgångsrik ockupation eller efter en bindande resolution av FN:s säkerhetsråd, kan Internationella brottmålsdomstolen typiskt bara åtala individer som antingen tillhör en stat som har accepterat domstolens avtal eller som har begått sina brott i en sådan stat. Det finns i dag mer än hundra sådana stater, däribland Afghanistan, Australien, Burundi, Kanada, Colombia, Demokratiska republiken Kongo, Tyskland, Italien, Jordanien, Liberia, Nigeria, Peru, Senegal, Sierra Leone, Uganda och Storbritannien. Om säkerhetsrådet bedömer att en situation hotar internationell fred och säkerhet kan det dessutom hänvisa den till domstolen, som då kan inleda en undersökning och eventuellt åtala individer för folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser. Detta hände 2005 i samband med situationen i Darfur (Sudan). När detta skrivs undersökte åklagare även brott begångna i Uganda och Demokratiska republiken Kongo. Första gripandet gällde Thomas Lubango Dyilo (som påstods tillhöra rebellgruppen Union des Patriotes Congolois), som anklagades för krigsförbrytelser, bland annat för att ”värva och tvångsvärva barn under 15 år och utnyttja dem till att aktivt delta i stridigheter”.
4. Radislav Krstic: befälhavare över Drinakåren, del av den bosnisk-serbiska armén, och senare åtalad för folkmord.
Möjligen är det för tidigt att avgöra hur Internationella brottmålsdomstolen kommer att utvecklas för att skydda mänskliga rättigheter. Den viktiga poängen är att alla har uppmärksammats på att man kan åtalas inför denna domstol om man begår, eller hjälper andra att begå, vissa internationella brott som strider mot mänskliga rättigheter. Det har väckt en viss medvetenhet i alla möjliga kretsar om att vissa sorters beteenden inte är acceptabla, ens när det är krig. Domstolens existens är uppenbarligen inte tillräcklig för att stoppa flodvågen av onda brott mot mänskliga rättigheter – bara en handfull människor kommer att åtalas under de kommande åren – men vi måste icke desto mindre hoppas att det finns en del andra personer på en del andra platser som åtminstone ibland avskräcks från att begå brott mot de mänskliga rättigheterna.
5. Barnsoldater i Demokratiska republiken Kongo.
Dessa internationella juridiska arrangemang saknar inte kritiker. Å ena sidan har den amerikanska regeringen motsatt sig Internationella brottmålsdomstolen tills det kan garanteras att det är omöjligt för domstolen att döma amerikanska medborgare. Å andra sidan har en del påstått att fredsförhandlingarna stördes och att potentiella vittnen utsattes för oacceptabla risker i samband med all publicitet som ägnades Internationella brottmålsdomstolens arresteringsfullmakter för ledarna av rebellrörelsen Herrens motståndsarmé i Uganda. En annan form av kritik går ut på att de internationella tribunalerna flyttar fokus bort från de samhällen som behöver komma till insikt om sin egen historia och att det kan försena framväxten av nationella juridiska system för vilka folket känner förtroende. Beslutet att pröva Saddam Hussein i en domstol i Bagdad visar emellertid hur problematiskt det kan vara att hålla lokala rättegångar när det handlar om brott mot mänskliga rättigheter. Vittnen och advokater skrämdes och mördades, domarna utsattes för politiska påtryckningar och Saddam Hussein dömdes till döden genom hängning. Sättet avrättningen utfördes på gav upphov till våldsam kritik då hånet filmades med en mobiltelefon och visades på internet världen över.
Ruta 8: Stadgar för Internationella brottmålsdomstolen
Artikel 7 Brott mot mänskligheten
1. Enligt syftet med denna stadga syftar ”brott mot mänskligheten” på någon av de följande handlingarna begångna i samband med vitt spridda eller systematiska angrepp riktade mot civilbefolkningar med kännedom om attacken:
a) mord;
b) utrotning;
c) förslavning;
d) deportation eller tvångsförflyttning av befolkning;
e) fängslande eller annan allvarlig begränsning av fysisk frihet i strid mot grundläggande föreskrifter inom internationell lag;
f) tortyr;
g) våldtäkt, sexuellt slaveri, tvångsprostituering, påtvingad graviditet, påtvingad sterilisering eller annan form av sexuellt våld av motsvarande grad;
h) förföljelse av någon identifierbar grupp eller kollektiv på grund av politik, ras, etnicitet, kultur, religion, kön … eller andra motiv som är universellt erkända som otillåtna enligt internationell lag, i samband med varje handling som refereras till i detta stycke eller annat brott som ligger inom domstolens jurisdiktion;
i) att tvinga personer att försvinna;
j) apartheid;
k) andra inhumana handlingar av liknande karaktär som är avsedda att orsaka stort lidande eller allvarlig kroppslig skada eller skada av den psykiska eller fysiska hälsan.
Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna
Låt oss lämna vår tids användning av begreppet om brott mot mänskligheten och återvända till slutet av andra världskriget. När Förenta nationerna skapades signalerade det inledningen på en period av exempellöst internationellt engagemang för värnet av mänskliga rättigheter. Under FN:s beskydd skapades flera nyckelverktyg för att främja och värna mänskliga rättigheter. Dagen efter att folkmordskonventionen antagits lade generalförsamlingen fram den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna ”som en gemensam standard för insatser av alla folk och alla nationer” (se bokens appendix).
En utvärdering av hur relevant den allmänna förklaringen varit efter sextio år måste utan tvekan dra slutsatsen att den haft ett enormt inflytande, både i termer av att sprida filosofin om mänskliga rättigheter och i termer av att inspirera lagtexter och beslut. Den har översatts till mer än trehundra språk och ofta varit kärnan i de krav som ställts av folk och individer världen över om att deras rättigheter ska respekteras och värnas. Flera konstitutioner har använt dess stadgar som grund för en rättighetsförklaring och nationella och internationella domstolar har åberopat förklaringen i sina domskäl. FN:s medlemsstater har kommit att inse att förklaringen, även om den inte är juridiskt bindande, innehåller faktiska förpliktelser beträffande mänskliga rättigheter. År 1968 förklarade Internationella konferensen i Teheran (den första världskonferensen om mänskliga rättigheter) ”högtidligt” att ”den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter uttrycker en gemensam förståelse bland världens folk för de oförytterliga och obestridbara rättigheter som tillkommer alla medlemmar av den mänskliga familjen och utgör en skyldighet för det internationella samfundets medlemmar”. Genom att slå fast den allmänna förklaringen 1948 och fortsätta att bekräfta de förpliktelser som följer av den har FN:s generalförsamling skänkt en internationell betydelse åt uttrycket ”mänskliga rättigheter”.
Artikel 1 slår fast förklaringens filosofiska grunder i ett språk som påminner om den franska deklarationen från 1989: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Förklaringen betonar därefter det inneboende värdet av mänsklig värdighet, som bör erkännas ”utan åtskillnad av något slag”. Förklaringen sätter vissa gränser för hur mänskliga rättigheter bör utövas och erkänner behovet av en samhällsordning för att rättigheterna fullt ut ska kunna realiseras. Artikel 29 uppmärksammar att individer är förpliktigade att utföra vissa plikter för samhället ”i vilket den fria och fullständiga utvecklingen av hans eller hennes personlighet ensamt är möjligt”. De gränser som dras av dessa förpliktelser måste slås fast i lag och får bara finnas för syftet att säkra det erkännande och den respekt som andras rättigheter kräver och för att leva upp till ”ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd”.
Vissa kommentatorer har beskrivit visionen som uttrycks i förklaringen som typiskt västlig och kommittén som skrev utkastet till förklaringen dominerades faktiskt av personer från västvärlden. Abdullah An-Na’im har påpekat att ”de enda representanterna från icke-västliga länder i den kommittén var Chang Peng-Chung från Kina och Charles Habib Malik från Libanon. Båda hade fått sin utbildning vid amerikanska universitet och de intryck de tagit av väst reflekterades i bådas ståndpunkter i debatten”. Men An-Na’ims poäng är inte att ett större deltagande av icke-västliga diplomater skulle ha lett till ett radikalt annorlunda dokument. An-Na’im vill understryka att det var osannolikt att ”dessa representanter rimligen kunde identifiera sig med och på ett genuint sätt representerade sina egna kulturella traditioner vid det tillfälle då den allmänna förklaringen och dess fördrag skrevs och antogs”. Bristen på intresse för kulturell legitimitet kan, enligt honom, ha ”minskat giltigheten för den internationella standarden för mänskliga rättigheter betraktade från ett icke-västligt kulturellt perspektiv”, då de huvudsakliga influenserna begränsades till de officiella representanterna från Latinamerika, Sovjetunionen, USA och Europa och inte hämtades från ett bredare kulturellt spektrum. Sedan dess har regeringarna för nya medlemsstater inte bara gett idén om mänskliga rättigheter sitt stöd, utan också betraktat den allmänna förklaringen som utgångspunkt för alla diskussioner om mänskliga rättigheter. För närvarande finns det ingen regering som ifrågasätter de förpliktelser som återfinns i den allmänna förklaringen.
Den huvudsakliga diplomatiska debatten vid tiden för förklaringens antagande gällde inte huruvida de värden som förklaringen utgick från var giltiga, utan i stället motsättningarna mellan socialistblocket och väst (se rutorna 9 och 10 för utdrag från tal av delegater från Sovjetunionen och Storbritannien). Det slutade med att socialiststaterna misslyckades med att uppnå sin vision av en effektiv implementering av ekonomiska och sociala rättigheter och avstod från att rösta på förklaringen. Samtidigt som västmakterna var ivriga att framhålla sin egen politiska modell som överlägsen såg man noga till att förklaringen inte innebar några omedelbara juridiska konsekvenser.
Är mänskliga rättigheter numera verkligt universella? Samtidigt som det är sant att afrikanska och asiatiska regeringar för närvarande accepterar den allmänna förklaringen och har skrivit under olika avtal för mänskliga rättigheter är den sortens formella bemötande inte tillräckligt för att fånga de kulturella svårigheterna med att inse vad mänskliga rättigheter handlar om och vilka nya förpliktelser som borde inkluderas i katalogen. An-Na’im har föreslagit att känslan av brist på kulturell legitimitet borde bemötas med tvärkulturell beteendekritik som bygger på lokalt accepterade normer. Den brännande frågan gäller inte så mycket huruvida 1948 års representanter legitimerar kravet på universalitet, utan snarare hur vi bygger en universell uppskattning av idéerna i dag.
Ruta 9: Mr Vyshinsky (Sovjetunionen), 9 december 1948, FN:s generalförsamling, sammanfattning av uttalande
Delegationen från Sovjetunionen kunde inte acceptera artikel 20, vilket inte bidrog till att lösa problemet. Fullständig frihet att sprida idéer löste inte problemet med yttrandefrihet. Det finns farliga idéer vars spridning bör förhindras, exempelvis krigshets och fascistiska idéer … Det hjälpte inte att hävda att idéer endast bör motarbetas med andra idéer; idéer hindrade inte Hitler från att gå i krig … Denna artikel innehöll heller inga bestämmelser beträffande spridningen av rättmätiga och ädla idéer. Om yttrandefriheten ska kunna fungera effektivt måste arbetarna ha medel för att uttrycka sina åsikter och för detta måste de ha tillgång till tryckpressar och tidningar. Delegationen från Sovjetunionen hade föreslagit att artikeln skulle ges ett tillägg så att den gav arbetare de materiella tillgångar med hjälp av vilka de kan uttrycka sig, men Sovjetunionens tillägg har avvisats med motiveringen att det kan tillåta staten att begränsa yttrandefriheten. Delegationen från Sovjetunionen å sin sida ansåg att avvisandet av det tillägget utgjorde ett försök att hindra folkmassan från att erhålla de medel för yttranden som skulle innebära att den stod oberoende från den kapitalistiska eller officiella pressen.
En del regeringar invänder mot kravet på att mänskliga rättigheter inkluderar begreppet ”kollektiva rättigheter” för ursprungsbefolkningar och minoriteter. Invändningen grundar sig i en särskild uppfattning om vad mänskliga rättigheter borde handla om (det finns, till exempel, de som härleder mänskliga rättigheter ur utgångspunkten att det finns ett tänkt samhällskontrakt mellan individen och staten); det är emellertid svårt att få denna begreppsliga invändning att gå ihop med det uttalade erkännandet i västliga stater av att vissa ”mänskliga” rättigheter garanterar förekomsten av sådant som tidningar (för yttrandefrihet), fackföreningar (för föreningsfrihet) och företag (för respekt för egendom och fastigheter). På ett liknande sätt hindras dagens debatt om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter av dem som menar att man inte kan betrakta rätten till bostad, hälsa och utbildning som juridiskt möjliga att genomdriva – det är bättre att betrakta dem som eftersträvansvärda mål, politiska mål eller helt enkelt socialistisk retorik. Vi ska senare se i vilken utsträckning experter på mänskliga rättigheter har skänkt mening åt den sortens ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Ruta 10: Mr Davies (Storbritannien), 10 december 1948, FN:s generalförsamling, sammanfattning av uttalande
Det har förekommit omnämnanden av territorier där alla sorters rättigheter har negligerats. Sådana territorier står inte att finna bland de brittiska territorierna, som i hög utsträckning var självstyrande, utan snarare bland de totalitära staterna i östra Europa, där det inte förekom någon pressfrihet förutom för dem som gav regeringen sitt stöd, där friheten underordnades politiska krav, där miljoner människor hölls inspärrade i koncentrationsläger och där parlamentets roll begränsades alltmer till att ratificera det styrande partiets beslut … Fascismens framväxt hade berott mera på att yttrandefriheten undertrycktes än på att lögner spreds. Det faktum att politiska flyktingar kom från öst till väst i Europa bevisade att samma faror fortfarande existerade i en del länder.
Även om det finns en synbar universell acceptans för de mänskliga rättigheternas budskap, finns det fortfarande oenighet om vad en mänsklig rättighet är för något och hur rättigheter bör implementeras. En utgångspunkt borde uppenbarligen vara att de bör genomdrivas på nationell nivå. I dag reproduceras eller verkställer många staters nationella lagar de internationella mänskliga rättigheterna (internationella mänskliga rättigheter ”översätts” exempelvis till den nationella, juridiska ordningen). Det behöver knappast sägas att det på inget sätt är en perfekt metod och att många rättigheter ”försvinner i översättningen”.
Dessutom, i takt med att vi rör oss från vidlyftiga proklamationer till detaljerad implementering och utkrävande av ansvar, stöter vi på reaktionen att rättigheter måste implementeras i enlighet med den kulturella och ekonomiska kontext som gäller för landet i fråga. Detta uppfattas ibland som dödsstöten för trovärdigheten hos så kallade ”universella” mänskliga rättigheter. Det är emellertid ett misstag att föreställa sig att mänskliga rättigheter kan eller borde fungera skilda från varje form av lokalt sammanhang. Till och med tillämpningen av en accepterad rättighet, som exempelvis rätten till liv, kan innebära olika tolkningar beroende på sammanhanget. I ett färskt fall gällande en dispyt mellan två frånskilda föräldrar till frusna embryon hävdade Europadomstolen[1] att:
… i avsaknad av en europeisk konsensus beträffande den juridiska och vetenskapliga definitionen av när livet börjar faller frågan om när rätten till liv börjar inom den marginal för beslut som domstolen i allmänhet anser att enskilda stater bör åtnjuta inom denna sfär.
De internationella domarna var av delad uppfattning i den separata frågan huruvida att förstöra embryona innebar ett brott mot moderns rätt till respekt för hennes privatliv. Återigen nådde de slutsatsen att frågan snarast borde avgöras av nationella lagstiftare än genom ett juridiskt dekret utifrån överordnade människorättsprinciper. Faderns rätt att ta tillbaka sitt medgivande till att implantera ett embryo har tilldelats olika värde i olika länder. I avsaknad av ”internationell konsensus” eller ”gemensam grund” mellan europeiska länder, har Europadomstolen beslutat att lagstiftningen som domstolen utgår ifrån (som kräver faderns medgivande för att embryot ska implanteras) befinner sig inom de marginaler som tillåts av den europeiska konventionen för mänskliga rättigheter. Människorätten tillåter kort sagt olika inställning till hur den ska implementeras i olika kulturer och länder. Samtidigt finns det såklart en känsla av att det finns en kärna av innehåll för varje rättighet och om man inte förmår respektera det innehållet kan man bli universellt klandrad.
Internationella fördrag
När den allmänna förklaringen antagits påbörjade FN:s människorättskommission arbetet med en juridiskt bindande text i form av avtal och åtgärder för dess implementering. Staterna hade bestämt att det borde finnas ett bindande, multilateralt avtal om mänskliga rättigheter som komplement till den existerande förklaringen. På grund av politiska meningsskiljaktigheter inför att ta med alla möjliga rättigheter i ett enda avtal bad generalförsamlingen att kommissionen skrev två skilda fördrag – ett om ”medborgerliga och politiska” rättigheter och ett om ”ekonomiska, sociala och kulturella” rättigheter. Den 16 december 1966 antog generalförsamlingen Internationell konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Båda trädde i kraft 1976.
Den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter gäller mänskliga rättigheter på de områden som täcker utbildning, mat, bostad och sjukvård, liksom rätten till arbete och rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor. Stater som skriver under avtalet går med på att vidta åtgärder för att progressivt förverkliga avtalets rättigheter i så hög utsträckning som statens tillgängliga resurser tillåter. Den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter skyddar rättigheter som liv, frihet, rättvisa rättegångar, frihet att resa, tankefrihet, samvetsfrihet, fredliga sammankomster, familjen och privatlivet. Den förbjuder dessutom slaveri; tortyr; grym, inhuman eller förnedrande behandling; diskriminering och godtycklig bestraffning eller frihetsberövning och fängelse för att man är skuldsatt. Båda konventionerna inleds med en paragraf som lyder:
Alla folk äger rätten till självbestämmande. På grund av den rättigheten bestämmer de själva sin politiska status och driver i frihet sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.
Dessa två konventioner tillsammans med den allmänna förklaringen kallas ibland för den ”internationella rättighetsförklaringen”[2].
Den ideologiska och politiska kampen mellan supermakterna dominerade den internationella agendan för mänskliga rättigheter under 1950-talet och den drivkraft som funnits direkt efter kriget, och som ledde till att den allmänna förklaringen antogs, försvagades betydligt. De mänskliga rättigheterna fick emellertid ny skjuts i början av 1960-talet, framför allt som en följd av avkolonialiseringen. De flesta afrikanska och asiatiska länder som befunnit sig under kolonialt styre när FN bildades blev nu självständiga. Många av dessa stater ägde ett särskilt intresse av människorättsfrågor på grund av sin koloniala historia. Antalet medlemsstater i FN fördubblades på kort tid och i mitten av 1960-talet bestod det största blocket i generalförsamlingen av utvecklingsländer. Dessa staters deltagande stimulerade FN:s verksamhet kring mänskliga rättigheter och ändrade inriktningen för arbetet med de internationella mänskliga rättigheterna.
Ytterligare människorättsavtal som antagits av FN
Förutom den så kallade ”Internationella rättighetsförklaringen” har FN-systemet utgjort grogrund för ytterligare ett antal verktyg för internationella mänskliga rättigheter. Bland de ytterligare konventioner som betraktas som ”kärnan” i människorättssystemet återfinns Internationell konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, som trädde i kraft 1969 och som förbjuder:
varje åtskillnad, uteslutning, begränsning och favorisering grundad på ras, färg, härkomst och nationellt eller etniskt ursprung, som har till avsikt eller effekt att ogiltigförklara eller försämra erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på jämlik grund, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på de politiska, ekonomiska, sociala och kulturella områdena eller i andra delar av det offentliga livet.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering av kvinnor syftar till att garantera kvinnor jämlikt tillträde till det politiska eller offentliga livet, liksom till utbildning, hälsa och anställning. Enligt denna konvention, som trädde i kraft 1981, är stater skyldiga att:
anpassa de sociala och kulturella mönstren för mäns och kvinnors beteende, med inriktningen att avskaffa fördomar och vanor och all praxis som bygger på föreställningen att något av könen är underlägset eller överlägset eller som bygger på stereotypa mans- och kvinnoroller.
Konventionen mot tortyr och annan grym, inhuman eller förnedrande behandling eller bestraffning trädde i kraft 1987. Konventionen innehåller (för konventionens syften) en definition av tortyr och kräver att alla länder som skriver under fullföljer vissa skyldigheter: att vidta åtgärder för att förhindra att tortyr förekommer någonstans på något område som lyder under dess jurisdiktion, att inte lämna ut någon person till en stat för vilken det finns goda skäl att tro att personen där skulle löpa risken att utsättas för tortyr, och att garantera att tortyr kan åtalas i landets domstolar även om brotten begåtts utomlands. I nästa kapitel granskar vi förbudet mot tortyr och annan inhuman och förnedrande behandling.
Konventionen om barnets rättigheter definierar ett barn som ”varje människa yngre än arton år om inte myndig ålder uppnås tidigare enligt de lagar som är tillämpliga för barnet”. Den eftersträvar att skydda barn mot sådant som i särskild grad hotar deras välfärd, exempelvis ekonomiskt utnyttjande, trafficking, olaglig användning av droger och övergrepp. De vägledande principerna för konventionen består i behovet av att ha barnens bästa för ögonen, icke-diskriminering och respekt för barnets vilja. Konventionen trädde i kraft 1990 och har blivit en av de mest ratificerade av alla FN:s människorättsavtal. De enda medlemmarna av FN som inte ratificerat konventionen är Somalia och USA.
Det sjunde centrala människorättsavtalet är Internationell konvention om skydd av alla gästarbetares och deras familjers rättigheter, som trädde i kraft 2003. De stater som har accepterat konventionens förpliktelser är tyvärr i huvudsak sådana som exporterar gästarbetare, snarare än tar emot dem. Att just de stater som tar emot gästarbetare undkommer avtalets krav och utsikterna att övervakas av motsvarande kontrollmyndighet försvagar effektiviteten hos och räckvidden för avtalets förpliktelser.
Två nya konventioner antogs i slutet av 2006. Den första var Internationell konvention för handikappades rättigheter. Centrala rättigheter gäller rätten att fatta egna beslut, rätten att gifta sig, rätten att bilda familj, rätten att arbeta och rätten till utbildning. Stater är förpliktigade att inte diskriminera på grund av handikapp och att vidta åtgärder för att avskaffa sådan diskriminering av ”varje person, organisation eller privat företag”. Den andra konventionen är Internationell konvention för att skydda alla personer från påtvingat försvinnande. Den slår fast nationella åtal och utlämning som konsekvens av brottet påtvingat försvinnande. Brottet definieras som
arrestering, frihetsberövande, bortförande och varje annan form av frihetsförsakelse orsakad av statliga aktörer eller av personer eller grupper som handlar på uppdrag av staten eller med statens stöd eller samtycke, som följs av vägran att erkänna frihetsberövandet eller av att den försvunne personens öde eller vistelseort hemlighålls, vilket leder till att en sådan person lämnas utan lagens beskydd.
Att värna mänskliga rättigheter genom avtal
Dessa konventioner och en serie parallella motsvarande utvecklingar på regionala nivåer genom Organisationen för amerikanska stater, Europarådet och Afrikanska unionen, uttrycker en uppsättning rättigheter och vittnar om regeringars uttalade önskan att värna mänskliga rättigheter. Men fungerar de? Det är uppenbart att de dagliga bevisen för brott mot mänskliga rättigheter tyder på att det inte räcker med att skriva och underteckna avtal. Det har gjorts omfattande ansträngningar för att skapa mer effektiva avtalsgarantier. Arbetet har bedrivits längs ett antal olika fronter.
För det första, man har inrättat bevakningskommittéer med experter för att granska regeringarnas rapporter om hur man lever upp till sina åtaganden beträffande mänskliga rättigheter. Detta inbegriper en ”konstruktiv dialog” över två eller tre dagar och resulterar i ”sammanfattande observationer” från den relevanta kommittén ifråga. En del bevakningskommittéer ägnar sig åt efterforskningar och besöker olika länder. När det gäller att stoppa tortyr gör Europarådets expertkommitté både regelbundna besök och oannonserade besök till fängelser i 46 europeiska länder. En ny FN-kommitté kommer att göra liknande besök hos de stater som ratificerar ett nytt avtal.
För det andra kan, enligt vissa konventioner, klagomål på internationell nivå läggas fram av kränkta individer mot en stat (vanligtvis bara mot de stater som officiellt har erkänt ”rätten att klaga” som del av avtalet). Framför allt bör man notera det anmärkningsvärda arbete som utförs av regionala institutioner, som de europeiska och amerikanska människorättsdomstolarna och den afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och folkrätt. Dessa institutioner har utvecklat en imponerande rättsordning som inte bara utvecklat vår förståelse för de mänskliga rättigheternas räckvidd, utan dessutom har lett till en del konkreta förändringar och stärkt juridiskt skydd. Systemet för individuella klaganden är också anmärkningsvärt med tanke på den stora mängd fall som avgjorts i Europa (Europadomstolen förkunnade mer än 1 000 domar under 2005) och för dess förbluffande underutnyttjande i resten av världen (under en motsvarande period publicerade exempelvis FN:s kommitté för mänskliga rättigheter sin hållning mot bakgrund av 27 individuella kommunikéer).
För det tredje, att befästa dessa rättigheter i form av avtal, kan ge offer den styrka som krävs för att kunna påminna myndigheter om deras internationella förpliktelser, vilket i sin tur rättfärdigar en hel följd av krav och protester, oavsett om de är juridiska eller i form av andra, nationella processer.
Slutligen, när det gäller sådant som folkmord, tortyr och påtvingade försvinnanden, ger konventionerna det juridiska ramverk som krävs för att åtala individer som gripits utanför sitt hemland. Konventionen om tortyr användes för att tillbakavisa juridiska argument som hävdade att vissa individer ägde immunitet från den sortens åtal (det var exakt det som skedde när senator Pinochet kvarhölls i London).
Att förlita sig på dessa konventioner för att förbättra skyddet för mänskliga rättigheter förblir otillfredsställande. Övervakningen av hur regeringar lever upp till förpliktelserna i konventionerna är till stor del beroende av självrapportering och ”skuggrapporter” från det civila samhället. Bevakningskommittéerna (sammansatta av oberoende experter) gör en beundransvärd insats med att analysera läget för mänskliga rättigheter i enskilda länder och rekommendera mått och steg som regeringar behöver ta för att deras land ska leva upp till sina människorättsliga förpliktelser. Men om en stat vägrar att samarbeta har övervakningskommittéerna inget annat vapen att ta till än publicitet. Publicitet är bara verksam i den mån andra rapporterar och bryr sig om de offentliggjorda bristerna hos regeringen ifråga.
Det är svårt att mäta avtalens faktiska påverkan. Att översätta principerna är ett subtilt arbete och får effekt efter hand. Vi kommer aldrig att få veta något om alla de brott mot mänskliga rättigheter som undvikits på grund av att tjänstemän faktiskt tänkte efter en gång till innan de agerade. Det finns emellertid konkreta bevis på förbättringar som uppnåtts tack vare rekommendationer som getts i övervakningskommittéernas rapporter. I en del fall har politiska beslut på nationell nivå fattats för att länderna ska agera i enlighet med människorättsprinciperna, i andra fall har individuella klaganden lett till radikala förändringar av lagar och praxis. Konkreta exempel på sådana förändringar återfinns i uppföljningarna till Europarådets domar som tolkar och tillämpar Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Det går att nämna följande välbekanta exempel på hur Storbritannien har ändrat sina lagar som följd av olika fall som lagts fram inför Europadomstolen: förbudet mot förhörstekniker som använts mot misstänkta terrorister (att tvingas stå upp under långa perioder, att förses med heltäckande huva, att förvägras sömn och användandet av vitt brus[3]); avkriminaliseringen av sex mellan män i Nordirland; avskaffandet av aga i alla skolor; framtagandet av särskilda regler för telefonavlyssning; förhinder att avvisa individer till länder där den avvisade riskerar tortyr; avskaffa förbudet mot homosexuella i det militära; och erkännandet av transsexuellas rättigheter, däribland rätten att gifta sig. Sedan år 2000 har Storbritanniens människorättslag gjort det möjligt att framföra klagomål över brott mot de rättigheter som omfattas av Europakonventionen direkt till nationella domstolar.
Det rör sig om viktiga framsteg, men vi bör återvända till helheten. De årliga människorättsrapporter som tas fram av grupper som Amnesty International eller Human Rights Watch visar att situationen för mänskliga rättigheter runt om i världen förblir dyster. Trots de på många håll accepterade regionala och internationella avtalen fortsätter brotten mot mänskliga rättigheter i alla delar av världen. Följande avsnitt kanske ger en försmak av de utmaningar som kvarstår.
Amnesty International sammanfattade situationen i Afrika under 2005 enligt följande:
Miljoner män, kvinnor och barn befinner sig fortfarande i fattigdom och lider brist på rent vatten, godkänd bostad, mat, utbildning och primärvård. Situationen förvärrades av omfattande och systematisk korruption och regeringarnas synbara likgiltighet för att erbjuda sina medborgare de mest grundläggande ekonomiska och sociala rättigheter. Över hela regionen tvingades hundratusentals familjer att lämna sina hem, vilket var ytterligare ett brott mot deras grundläggande mänskliga rättigheter.
Amnestys bedömning av de amerikanska kontinenterna under 2005:
Medlemmar av säkerhetsstyrkorna fortsatte att begå omfattande brott mot mänskliga rättigheter utan att straffas. Över hela regionen rapporterades om tortyr och andra otillåtna behandlingar, ibland med följden att människor dog i fångenskap, samtidigt som ett fåtal av förövarna straffades. Offren, deras släktingar eller representanter när de klagade, såväl som vittnen, medlemmar av det juridiska systemet och undersökare, blev ofta skrämda, trakasserade, mordhotade och till och med mördade.
I Asien:
Attacker mot civila av väpnade grupper påverkade många delar av regionen, däribland Afghanistan, Bangladesh, Indien, Indonesien, Nepal och Sri Lanka. Bomber orsakade blodbad och berövade hundratals människor livet. En del länders svar på den sortens attacker saknade proportioner och var ibland diskriminerande mot marginal- eller minoritetsgrupper, vilket förstärkte redan förekommande missnöje eller förföljelse.
I Mellanöstern och Nordafrika:
Med få undantag fortsatte förövare av brott mot mänskliga rättigheter att åtnjuta straffrihet, då regeringar misslyckades att ställa dem till svars och garantera deras offer rättvisa. I många av regionens länder gavs säkerhets- och underrättelsestyrkor fri lejd att fängsla misstänkta under långa perioder, ofta utan möjligheter till att kommunicera med omvärlden och utan åtal, medan de utsattes för tortyr och otillåten behandling, i visshet om att de kunde göra detta med myndigheternas goda minne och utan rädsla för att det juridiska systemet skulle gripa in.
Och i Europa:
Många länder i regionen utgjorde magneter för dem som försökte fly från fattigdom, våld och förföljelse. Det faktum att asyl principiellt är en mänsklig rättighet gick fortsatt förlorat inför politiska påtryckningar för att kontrollera ”illegal invandring” eller för att prioritera ”säkerhetsåtgärder”. I strid med sina internationella åtaganden spärrade en del länder olagligt in asylsökande och visade ut dem utan den handläggning av ärendet som krävs, inklusive utvisningar till länder där de asylsökande löpte ytterligare risk att utsättas för våld. Asylsökande, migranter och minoriteter var fortsatt bland dem som drabbades av rasism och diskriminering över hela regionen.
Alla de regeringar som nämns i de detaljerade landsrapporterna är bundna till internationell människorätt. Att förlita sig till avtal och deklarationer kan tyckas ganska dumt. Men snarare än att avfärda de avtal som diskuterats i det här avsnittet som rena distraktioner eller otillräckliga för uppgiften, är det kanske bättre att betrakta dem som något som erbjuder det ramverk inom vilket vi på ett rättvist sätt kan bedöma hur olika regeringar uppför sig. Om inte den allmänna förklaringen, människorättskonventionerna och de därpå följande översättningarna av texterna till nationella lagar funnits, då hade det varit allt för enkelt att avfärda föreställningen om mänskliga rättigheter som nonsens eller som främmande värden någon försöker tvinga på oss.