Kapitel 8

Diskriminering och jämlikhet

Som vi redan har sett genom hela den här lilla boken är diskriminering förbjuden i relation till åtnjutandet av rättigheter. Vi har funnit den omedelbara skyldigheten att förhindra diskriminering, inte bara i samband med åtnjutandet av medborgerliga och politiska rättigheter (som personlig frihet från godtyckligt frihetsberövande, yttrandefrihet, politiskt deltagande och föreningsfrihet), utan också på områden som gäller mat, hälsa, utbildning, bostad och arbete. Nu ska vi betrakta vilka grunder som är förbjudna att använda för diskriminering, vilka nya sådana grunder som kan vara på väg att växa fram, och när det kan uppfattas som rimligt och därför också legitimt att göra skillnad på folk.

För somliga kan grunderna för mänskliga rättigheter spåras till den dubbla idén att människor föds jämlika när det gäller värdighet och rättigheter och att alla människor måste behandlas med samma omtanke och respekt. Exakt varför vi bör behandla andra på det viset och exakt hur långt vi bör gå för att försäkra att de visas sådan respekt förblir en knivig fråga för moralfilosoferna. Dessa diskussioner kommer vanligtvis nära att erkänna att det finns något ”heligt” hos varje individuell människa och att rättvisan kräver att vi, trots förekomsten av uppenbar ojämlikhet vid födseln, skapar ett system som ger alla tillgång till samma möjligheter och, enligt en del versioner, omfördelar resurser för att garantera att de som är fattigast prioriteras i våra försök att uppnå jämlikhet som utfall. Dessa filosofiska perspektiv skänker mycket av tyngden åt människorättens regler beträffande diskriminering och erbjuder ett moraliskt argument för att utveckla dessa regler så att vi uppnår större social rättvisa över hela världen.

Ett annat sätt att betrakta icke-diskriminering är från det perspektiv som erbjuds av aktivisterna och kampanjerna som lett fram till människorättsrörelsen: antislaveriet, kampen för kvinnors rättigheter, antikolonialism, antiapartheid, antirasism. Diskriminering är dessutom central för begreppet folkmord. Den orättvisa som följer av att man behandlas sämre på grund av sitt kön, hudfärgen eller religionstillhörighet gav upphov till den mänskliga rättigheten att inte diskrimineras, sådan den ser ut i dag. Allmänna förklaringen för mänskliga rättigheter förklarade 1948 att:

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.

Det första att lägga märke till är att förbudet mot diskriminering inskränktes till att gälla åtnjutandet av förklaringens övriga rättigheter. Sedan dess har internationella och nationella regler utsträckt räckvidden för skyldigheten att inte diskriminera till att gälla de flesta av livets områden och att, förutom staten, också omfatta det sätt på vilket privata (eller icke-statliga) aktörer beter sig. Hyresvärdar, restauranger, arbetsgivare, transportföretag, vatten- och elleverantörer, parker, badhus och försäkringsgivare bör förbjudas att diskriminera av något av de skäl som nämnts ovan. Den andra saken att lägga märke till är att listan inte är definitiv. Andra skäl för diskriminering kan komma att förbjudas. Än så länge har det inte vuxit fram någon stark, universell konsensus, men den FN-kommitté som bär ansvaret för att övervaka juridiska skyldigheter under konventionerna från 1966, har utsträckt skyldigheten att inte diskriminera till att förbjuda diskriminering i samband med de rättigheter avtalen skyddar till att gälla sexuell läggning, hälsostatus (inklusive hiv och aids), fysisk eller psykisk sjukdom och nationalitet. Den tredje poängen att förstå är att i en del fall kan det finnas goda skäl, byggda på förnuft, att göra en distinktion mellan olika människor, exempelvis kan religiösa skolor ha som krav att de som anställs är av samma tro.

Ett fall om åldersdiskriminering erbjuder ytterligare ett exempel. En australisk pilot, Mr Love, klagade hos FN:s Människorättskommission på att den obligatoriska pensioneringen från Australian Airlines, som han drabbades av vid sextio års ålder, utgjorde olaglig diskriminering enligt konventionen. Först slog kommissionen fast att ålder kunde betraktas som otillåtet skäl för diskriminering och menade att ålder var en ”status” som föll under konventionen, även om den inte nämns explicit i jämlikhetsreglerna. För det andra noterades att obligatorisk pensionsålder faktiskt kunde innebära ett skydd för arbetarna, genom att begränsa hur mycket man arbetar under hela livet. För det tredje accepterade Människorättskommissionen att åtskillnaden man gjort mot bakgrund av mannens ålder hade ett legitimt syfte: att maximera passagerarnas och andras säkerhet. Den var varken godtycklig eller oresonabel. För att parafrasera en av medlemmarna, domare Bhagwati från Indiens Högsta domstol: man diskriminerar inte varje gång man gör skillnad.

Också de nya kraven på lika rättigheter på områden som könsneutrala äktenskap utgår i grund och botten från tänkandet kring mänskliga rättigheter. Till och med innan man kunde urskilja någon utveckling inom den internationella människorätten dömde Sydafrikas konstitutionsdomstol till fördel för två kvinnor som ville gifta sig med varandra. På en nivå gäller fallet hur konstitutionen ska tillämpas; på en annan nivå är beslutet en logisk utvidgning av människorättsfilosofin. Domen skrevs av domare Albie Sachs, som hade hela domstolen bakom sig:

Ett demokratiskt, universalistiskt, omtänksamt samhälle som eftersträvar jämlikhet omfattar alla och accepterar människor för vilka de är. Att straffa människor för att de är de och det som de är, är djupt respektlöst och ett brott mot jämlikheten. Jämlikhet innebär lika omtanke och respekt trots alla olikheter. Den förutsätter inte att skillnader ska elimineras eller undertryckas. Respekten för mänskliga rättigheter kräver att jaget bekräftas, inte att jaget förnekas. Jämlikhet implicerar därmed inte en utjämning eller homogenisering av beteenden eller utnämner ett sådant som överlägset, ett annat som underlägset, utan erkänner och accepterar skillnader. Som ett minimum bekräftar den att skillnader inte får utgöra grunden för uteslutning, marginalisering och stigmatisering. När den är som bäst hyllar den vitaliteten som skillnader skapar åt varje samhälle.

En viktig jämlikhetsfråga har att göra med vilka begränsningar som tillåts för utlänningar. På en nivå är diskriminering mot utlänningar en form av rasism eller främlingsfientlighet som är motbjudande och irrationell. På en annan nivå är det acceptabelt att stater kan kontrollera invandringen, kan begränsa vem som har rösträtt och är valbar, och kan begränsa tillgången till anställningar eller vissa aspekter av sjukvården och utbildningen. Icke desto mindre kräver människorättsprinciperna att alla sådana distinktioner rättfärdigas som proportionella i förhållande till ett legitimt syfte. En regel som förbjuder utlänningar att anställas inom säkerhetstjänsten kan betraktas som proportionell i förhållande till målet att garantera rikets säkerhet. Regler som kräver högre universitetsavgifter av utlänningar kan vara proportionella i förhållande till målet att garantera tillgång till utbildning för den lokala, skattebetalande allmänheten. Å andra sidan skyddas gästarbetare inte bara av en specialiserad konvention (som trätt i kraft bara i ett fåtal stater), utan dessutom av ett antal internationella redogörelser och förklarande utlåtanden. FN:s Kommitté för eliminering av rasdiskriminering hävdade nyligen att:

medan stater som ingått avtalet kan vägra att erbjuda jobb åt icke-medborgare utan arbetstillstånd har alla individer rätt att åtnjuta arbets- och anställningsskydd, inklusive förenings- och mötesrätt, så snart en anställningsrelation har inletts och tills den har avslutats.

Samma kommitté påminner dessa stater att:

Vidta effektiva åtgärder för att förhindra och avhjälpa de allvarliga problem som ofta uppstår för utländska arbetare, framför allt utländska arbetare bosatta i landet, däribland skuldslaveri, beslagtagande av passet, olagligt frihetsberövande, våldtäkt och fysiska övergrepp.

Detta för oss till frågan om mänsklig trafficking.

Trafficking illustrerar hur människorättens ramverk rör sig bort från ett ensidigt fokus på jämlikhet till att utveckla nya skydd. Trafficking utsätter sina offer för andra övergrepp i destinationslandet, inklusive brott mot rätten att inte utsättas för tvångsarbete och rätten att skyddas från inhuman behandling. År 2000 antogs ett nytt avtal för att ”Förhindra, motverka och straffa trafficking av personer”. Avtalet vänder sig mot människohandlare som använder bedrägeri eller tvång när de rekryterar, transporterar, inhyser eller tar emot personer. Deras syfte är att exploatera, vilket antas gälla ”som ett minimum, utnyttjandet av andras prostituering eller annan form av sexuellt utnyttjande, tvångsarbete eller att tvinga till sig tjänster, slaveri eller sådant som påminner om slaveri, träldom och att stjäla organ”. Avtalet slår fast att offrets medgivande är irrelevant. I stället för att rikta in sig på offren för trafficking, fokuserar det på att skapa brottsjurisdiktion för människohandlarna. De utsatta kvinnornas öden utlämnas emellertid till ganska vaga krav på att mottagarlandet ska överväga att vidta mått som tillåter kvinnorna att stanna. Stater är fortfarande beredda att använda sig av möjligheten att utvisa kvinnorna, vilket avskräcker dessa från att söka hjälp och i en del fall dessutom exponerar dem för ytterligare risker i deras ursprungsländer. De mänskliga rättigheternas löfte till alla män och kvinnor sviks i hög grad när det gäller offren för trafficking. Jämlikhetsprincipen visar sig vara ganska tom när den ställs mot regeln som tillåter att utlänningar utvisas.

Ett problem med den mänskliga rättigheten att inte diskrimineras är att den oftast utgår från att du blir diskriminerad från att åtnjuta dina rättigheter. Gästarbetare och offren för trafficking äger inte rättigheten att resa in i ett land eller att få tillgång till arbetsmarknaden. Dessutom vilar principerna om diskriminering på föreställningen om någon sorts jämförelse. Mänskliga rättigheter kränks när du behandlas mindre fördelaktigt än någon annan i motsvarande situation. Men vad händer om det inte finns någon att jämföra med? Kvinnor som diskrimineras för att de är gravida eller minoriteter vars kulturer löper risk att utrotas kan komma att märka att principerna för diskriminering är föga användbara. Ett ytterligare problem har att göra med positiv särbehandling (också känt som tillfälliga extraåtgärder). Människorättsprinciper tillåter tillfälliga extraåtgärder i samband med diskriminering på grund av ras eller kön, men den sortens åtgärder löper uppenbarligen risk att ifrågasättas som nya former av diskriminering. Huruvida ett program för positiv särbehandling är acceptabelt kommer att bero helt och hållet på sammanhanget. Också här kommer olika samhällen att göra olika prioriteringar för att uppnå representation för vissa minoriteter eller missgynnade grupper inom olika samhällssektorer.

15. Amnesty Internationals högprofilerade kampanj, som här får stöd av Patrick Stewart, uppmuntrar människor att höja rösten för att våld i hemmet ska betraktas som en människorättsfråga.

Trots dessa fundamentala svårigheter med begreppet icke-diskriminering har ramverket för människorätten och föreställningen om jämlikhet använts för att driva en kraftfull kampanj mot våld mot kvinnor (se ruta 35). Fokus har skiftat från frågor som gäller formell jämlikhet och statens agerande i riktning mot att betona staters passivitet och privata skyldigheter (se ruta 36).

Ruta 35: Amnesty International, Det ligger i våra händer: Stoppa våldet mot kvinnor (2004)*

En av de saker som kvinnorättsaktivister har uppnått har varit att visa att våld mot kvinnor är ett brott mot mänskliga rättigheter. Det förändrar perceptionen av våld mot kvinnor från att vara en privatsak till att vara av allmän betydelse och innebär ett krav på att offentliga myndigheter agerar. Den parallella utvecklingen av internationella och regionala standarder för mänskliga rättigheter förstärker ansvaret. Att formulera våld mot kvinnor som en människorättsfråga skapar ett gemensamt språk för dem som arbetar med antivåldsaktioner och underlättar globala och regionala nätverk … Ramverket för människorätten definierar också regeringarnas skyldigheter enligt internationell lag för att främja och värna kvinnors mänskliga rättigheter. Det erbjuder mekanismer för att hålla regeringar ansvariga om de misslyckas att leva upp till dessa skyldigheter.

En av de mäktigaste egenskaperna hos ramverket för människorätten är grundprincipen att mänskliga rättigheter är universella – alla människor har lika rättigheter till följd av att de är människor. Hänvisningen till universalitet övervinner en av de vanligaste ursäkterna för att rättfärdiga våld mot kvinnor, nämligen att det är acceptabelt eftersom det är en del av det samhällets kultur. Alla mänskliga rättigheter bör åtnjutas av alla människor och kultur eller tradition ursäktar inte brott mot kvinnors grundläggande mänskliga rättigheter. Universalitet tvingar inte på någon konformitet och ingen förvägras mångfald. Mänskliga rättigheter kan bara vara universella om de förstås i termer av ett brett spektrum av olika kulturer och erfarenheter.

Ruta 36: Irene Khan, Amnesty Internationals generalsekreterare, 2004*

Syftet med vår kampanj är inte att framställa kvinnor som offer och stigmatisera män som förövare; det är att fördöma själva våldshandlingen. Det kräver att vi alla förändras, inte bara som organisationer och institutioner, utan som individer.

Den här kampanjen liknar ingen annan som vi har organiserat tidigare, då den kräver av var och en av oss att vi tar vårt ansvar. Våld mot kvinnor kommer bara att upphöra när var och en av oss är beredd att avge det löftet: att inte göra det eller tillåta andra att göra det eller tolerera det eller vila innan det är utrotat.