Melek Bengtsson, alltså Julius mamma, jobbar med sådana som snart ska dö.
Melek tar hand om gamla människor som inte kan ta hand om sig själva. När de blir tillräckligt gamla dör de. Då gråter Melek. I alla fall om det är någon tant eller farbror som hon tycker särskilt mycket om.
Julius pappa heter Björn och är författare. Björn skriver böcker om de stora frågorna. Vad det är för slags frågor har Julius ingen aning om. Men ibland går han runt, runt i lägenheten och då är det helt omöjligt att prata med honom.
Julius har en lillasyster också, Lydia, som är ganska vild, men inte dummare än andra två-åringar.
Tillsammans bor de i ett område utanför Stockholm, som heter Sickla.
I området finns hus, lekplatser, ett centrum och en sjö.
Idag är det lördag och mamma föreslår att de ska ha picknick vid sjön. Det tycker pappa är en bra idé. Lydia tycker också att det är en bra idé.
– Bada, bada! skriker hon.
Den enda som inte tycker att det är en bra idé är Julius, som sitter och grubblar. Tänk om Linn alltid kommer att vara arg på honom, då kanske det är kört, då kanske han aldrig får chansen att ställa den där frågan.
Det är sådant Julius behöver grubbla över. Och Julius har tur. Han hinner grubbla. Det brukar nämligen ta ungefär fyra hundra timmar när hans familj ska göra något, innan de ens kommer iväg. Pappa kommer på något han måste skriva i sitt block. Lydia springer runt och letar efter sitt gosedjur Tiger, som egentligen är en giraff. Och mamma går ut och in i rummen för att se så att de inte har glömt att packa ner något.
Till slut verkar de i alla fall klara och Julius följer motvilligt med dem ut i solen.
– Hur är det Julle?
Pappa är den enda i hela världen som kallar Julius för Julle. I vanliga fall har Julius ingenting emot det, men nu retar det honom.
– Jag heter faktiskt Julius, fräser han.
– Okej, förlåt då, säger pappa snopet.
För att komma till sjön behöver man bara följa cykelvägen förbi alla husen.
På en av balkongerna till det sista huset står en gubbe med solglasögon och röker. Julius har sett honom förr och tycker att han är lite mystisk. Oavsett om det är sommar, vinter, vår eller höst står han där i sina solglasögon och spejar ut över området.
De kommer ner till stranden. Det är ganska varmt ute. Massvis av människor verkar ha fått samma idé som mamma och sitter redan på handdukar och hopfällbara stolar vid vattnet.
Till slut hittar mamma en plats mellan två tanter med jättestora bröst och en gubbe med pyttesmå badbyxor.
– Här blir väl bra, säger hon, och packar upp en stor filt som hon breder ut framför dem.
Pappa, som inte tycker om att vara på platser där det är mycket folk, nickar stressat.
– Bada, kvittrar Lydia. Bada.
– Det är för kallt, förklarar pappa. Men om du vill kan vi bygga sandslott.
Sedan vänder han sig mot mamma som håller på att packa upp hinkar, spadar, och en tidning med korsord i.
– Jag är vrålhungrig. Vad har du gjort för mackor? frågar han.
Mamma tittar förvånat på pappa.
– Men du sa ju att du skulle göra mackor.
– Det sa jag väl inte.
– BADA! skriker Lydia.
Julius ser sig omkring. Kanske är Isak här med sin pappa. Isak har berättat att de brukar gå hit och grilla korv och lyssna på hårdrock. Egentligen borde Julius vara arg på Isak. Det är han inte, i alla fall inte längre. På Isak kan Julius bara vara arg en liten stund, sedan vill han leka med honom igen. Men han ser inte Isak någonstans. Istället får han syn på … Linn! Hon går bredvid sin mamma en bit bort på vägen.
Julius blir alldeles kall. Han kastar sig ner på marken och försöker göra sig osynlig. Typiskt nog glömmer han att stänga munnen.
– Vad gör du, säger pappa?
Julius spottar.
– Jag fick lite sand i munnen bara, väser Julius och lägger sig ner igen.
– Jaha, säger mamma, då får vi väl gå och köpa mackor.
Julius tycker att det låter bra. Allt som innebär att de inte ska vara kvar här är bra. För när han tittar upp igen kan han se hur Linn och hennes mamma har slagit sig ner bara en liten bit ifrån dem. Pappa nickar.
– Men kom då! säger mamma och packar ihop filten, hinkarna och spadarna.
Julius reser sig vinglande upp. Han får tag i pappas arm.
– Vad gör du? skrattar pappa.
Sickla centrum ligger på andra sidan stora vägen. Där finns affärer, bibliotek, restauranger och fik. De går till fiket som ligger mittemot biblioteket. Lydia skriker att hon vill bygga sandslott. Ett par tonårstjejer vid ett av borden tittar på dem.
– Lydia, försöker pappa, men Lydia lyssnar inte.
Hon trodde att hon skulle få bada, och när hon inte fick bada trodde hon att hon skulle få bygga sandslott, och eftersom inte heller det blev av är hon skitarg.
Allt fler vänder sig om och tittar. Julius tycker att det är pinsamt.
Mamma ställer sig i den långa kön för att köpa mackor.
– Det är kanske lika bra att vi äter dem här, säger pappa. Lydia verkar också hungrig.
– Ja, det är väl det, suckar mamma.
– Bulle, bulle, ylar Lydia.
– Ja, ja, säger pappa. Bara du slutar att skrika.
Mamma ger pappa en irriterad blick.
– Vi har ju bestämt att vi inte ska muta, säger hon.
Att muta är när man ger någon något för att den personen ska göra som man vill. Julius tycker att det är bra att pappa mutar Lydia, för äntligen tystnar hon.
Pappa torkar svetten från pannan och tar sedan Julius i ena handen och Lydia i den andra och går ut till borden på trottoaren.
Överallt sitter människor och skrattar och pratar. Julius tänker på Linn och undrar hur lång tid det kan ta för henne att förlåta honom för det hon tror att han har gjort. Lång tid, tror han.
– Skit också, utbrister pappa. Här finns ju inga lediga bord.
I samma stund kommer mamma med en bricka full av kaffekoppar, mackor, bullar och festis.
– Har ni sett vilka jag hittade, säger hon glatt.
Bakom henne kommer Klara med sin mamma och pappa.
Julius mamma och Klaras mamma jobbar på samma jobb och de båda familjerna har umgåtts så länge Julius kan minnas.
– Vilken tur, va? säger Klaras mamma och ler mot Julius. När vi har fikat kan ju Klara följa med dig hem och leka.
– Det finns inga lediga bord, suckar pappa.
– Finns det inte, säger Klaras mamma förvånat. Vi hade ett bord därinne, men …
– De lämnade det, eftersom jag sa att du hade tagit platser här ute, fyller mamma i.
De står tysta en stund. Pappa ser sig stressat omkring. Sedan säger han:
– Men ska vi inte bara ta med mackorna, så kan vi fika i lugn och ro hemma hos oss?
Då börjar Klaras mamma och pappa att skratta och Julius mamma säger att de nog inte har något val.
När de kommer hem dukar mamma fram inplastade mackor, bullar och pappmuggarna som pappa bad personalen på fiket att hälla kaffet i. Klara springer in i Julius rum och vill leka mamma-pappa-barn. Julius följer efter och muttrar att det inte är någon kill-lek.
– Det är det väl visst, säger Klara.
Hon går bort till Julius skrivbord där det ligger teckningar och pärlhalsband som Julius gjort på fritids.
– En pappa är en kille, säger hon, och en mamma är en tjej, alltså är det både en tjej- och kill-lek.
Klara trär ett av halsbanden över huvudet.
– Titta, säger hon och blinkar med ögonen.
– Mm, suckar Julius.
– Meh … Tycker du inte att jag är fin?
– Jo … visst.
Klara slänger med håret och kastar pussar i luften.
I skolan leker de nästan aldrig tillsammans, i alla fall inte bara de två. Men när Klaras familj kommer hem till Julius, eller när Julius familj kommer hem till henne har de oftast ganska kul. Och snart har Julius glömt bort sina grubblerier. De äter mackor med kyckling och curry, dricker festis och leker mamma-pappa-barn ända tills Klaras mamma kommer in till dem och säger åt Klara att det är dags att gå hem.