G ruppen som Berezovskij hade gett i uppdrag att skriva Putins biografi hade bara tre veckor på sig att producera en bok. Listan med källor var kort: de hade förstås Putin själv – sex långa intervjuer – hans fru, hans bästa vän, en av hans gamla lärare och en före detta sekreterare i stadshuset i Sankt Petersburg. De hade inte i uppgift att anställa en personundersökning; deras jobb var att teckna bilden av en stor man. Det visade sig bli bilden av en ligist i efterkrigstidens Leningrad.
Sankt Petersburg är en rysk stad med storslagen historia och praktfull arkitektur, men i det sovjetiska Leningrad där Putin föddes 1952 mindes människorna en stad som karakteriserades av svält, fattigdom, ödeläggelse, aggressivitet och död. Det hade bara gått åtta år sedan tyskarnas belägring av Leningrad hävdes.1
Belägringen hade börjat då de nazistiska trupperna den 8 september 1941 slöt ringen runt Leningrad och skar av all kontakt med staden, och den slutade åttahundrasjuttiotvå dagar senare. Över en miljon civila dog av svält eller i den mördande artillerielden som pågick under hela blockaden. Nära hälften av dessa människor dog när de försökte lämna staden längs den enda väg som inte kontrollerades av tyskarna: den fick namnet Livets väg och längs den dog hundratusentals civila av hunger eller de fallande bomberna. Ingen annan stad har i modern tid upplevt svält och förlust av människoliv i denna skala – och ändå trodde många av de överlevande att myndigheterna avsiktligt hade mörkat det verkliga antalet offer.
Ingen vet hur lång tid det tar för en stad att återhämta sig från ett våld som är så ofattbart och en sorg som går så djupt. ”Föreställ er en soldat som lever ett helt vanligt liv i fredstid, men omgiven av de murar och föremål han levde med i skyttegravarna”, skrev författarna till ett historiskt verk om Leningrads belägring, i ett försök att visa hur närvarande belägringen fortfarande var i staden. ”Rumstakets stuckatur bär spår av granatsplitter. Pianots blanka yta är repat av glasskärvor. Det bonade parkettgolvet har brännmärken där kaminen brukade stå.”2
Burzjuika – den vedeldade flyttbara gjutjärnskaminen – värmde upp rummen i Leningradbornas lägenheter under belägringen.3 Stadens möbler och böcker hade eldats upp i den. Den svarta, bukiga kaminen blev en symbol för förtvivlan och besvikelse: myndigheterna, som hade försäkrat sovjetmedborgarna om att de var väl skyddade mot alla fiender – och om att Tyskland var en vän, inte en fiende – hade låtit invånarna i landets näst största stad svälta och frysa ihjäl. Och sedan – när belägringen hävdes – hade de satsat på att restaurera de vackra palatsen i stadens omgivningar, som tyskarna omsorgsfullt hade plundrat, men inte bostadskvarteren inne i själva staden. Vladimir Putin växte upp i en lägenhet som hade en vedeldad kamin i varje rum.4
Hans föräldrar, Maria och Vladimir Putin, hade överlevt belägringen.5 Vladimir Putin senior hade tagit värvning i Röda armén en kort tid efter Tysklands invasion av Sovjetunionen och blivit svårt sårad i striderna inte långt från Leningrad. Han fördes till ett sjukhus i den belägrade staden, där Maria fann honom. När han efter flera månader skrevs ut från sjukhuset var han svårt rörelsehindrad: båda benen var deformerade och förorsakade honom svåra plågor under resten av hans liv. Putin senior fick avsked ur det militära och återvände hem tillsammans med Maria. Deras ende son, som vid den här tiden måste ha varit mellan åtta och tio år gammal, bodde på ett av stadens många barnhem, där man hoppades kunna ge barnen en bättre uppväxt än deras desperata och svältande föräldrar mäktade med. Pojken dog på barnhemmet. Maria var själv nära att dö: när belägringen hävdes förmådde hon inte gå utan hjälp.
Detta var alltså den blivande presidentens föräldrar: en svårt handikappad man och en kvinna som varit väldigt nära att svälta ihjäl – och som hade förlorat sina barn (en annan son hade dött i späd ålder flera år före kriget). Men med sovjetiska efterkrigsmått mätt var makarna Putin lyckligt lottade: de hade varandra. Efter kriget fanns det nästan dubbelt så många kvinnor i fertil ålder som det fanns män.6 Krigets tragedier hade drabbat praktiskt taget varenda familj: de hade skilt äkta makar åt, förstört hem och tvingat miljontals människor på flykt. Att ha genomlevt inte bara belägringen, utan också resten av kriget, och ha sin make eller maka kvar – och sin bostad – var ett mirakel.
Sonen Vladimirs födelse var också ett mirakel, så osannolik att den har gett upphov till envisa rykten om att makarna Putin adopterat honom. Dagen innan Putin valdes till president första gången framträdde en kvinna i Georgien i Kaukasus och påstod att hon hade adopterat bort honom när han var nio år.7 Därefter följde ett antal tidningsartiklar och en eller att par böcker som hävdade samma sak, och till och med Natalja Gevorkjan var faktiskt benägen att tro på ryktena: hon fann föräldrarna häpnadsväckande kärleksfulla och det faktum att Putins tre levnadstecknare inte kunde hitta någon som mindes honom innan han började skolan förstärkte hennes misstankar.8 Men det är omöjligt att vare sig bevisa eller vederlägga adoptionsteorin; det är inte heller nödvändigt: det är ett oemotsägligt faktum att Vladimir Putin, oavsett om han var adopterad eller ej, med den tidens mått var ett mirakelbarn.
EFTERSOM PUTIN TRÄDDE FRAM ur skuggorna och på nolltid blev Rysslands mäktigaste man och eftersom han tillbringat hela sitt vuxna liv innanför en hemlig och hemlighetsfull organisations väggar har han kunnat utöva bättre kontroll över vad som är känt om honom än många andra moderna politiker – och utan tvekan bättre än någon modern politiker i väst. Han har skapat sin egen mytologi. Och detta är något positivt, eftersom Vladimir Putin i betydligt större utsträckning än vad som normalt sett är möjligt för en människa har kunnat meddela omvärlden direkt vad han vill att omvärlden ska veta om honom och hur han vill bli betraktad. Det omvärlden har fått se är en mytologi om ett barn i Leningrad efter belägringen, en tuff, svältande, fattig stad som alstrade tuffa, hungriga, vildsinta barn. Det var i alla fall de som överlevde.
Man kommer in i huset där Putin växte upp via en gård som på alla sidor omges av höga hyreshus och som får det att kännas som om man står på bottnen av en djup stenbrunn, en gård som Sankt Petersburgsborna brukar kalla en ”brunnsgård”. I likhet med alla sådana innergårdar var den här oupplyst och full av skräp och gropar. Själva huset var likadant: 1800-talstrapporna var vittrade, de flesta glödlamporna i trapphuset var trasiga. Delar av ledstången saknades och resten av trappräcket satt löst. Familjen Putin bodde högst upp i huset, på femte våningen, och vägen uppför trapporna var riskfylld, i synnerhet under dygnets mörka timmar.
I likhet med de flesta lägenheter i centrala Leningrad var familjen Putins en del av en våning som byggts med välbärgade hyresgäster i åtanke och som sedan delats i två eller tre lägenheter, som i sin tur vid ett senare tillfälle delats i flera mindre bostäder. Familjen Putins lägenhet saknade ett riktigt kök; den lilla gasspisen och diskhon fanns i den smala hall man kom in i från trapphuset.9 Tre familjer lagade sin mat på gasspisen med fyra lågor. En del av trappavsatsen hade byggts om till en provisorisk och ouppvärmd, men permanent, toalett. Den som ville bada fick värma vatten på spisen och sedan tvaga sig uppflugen på toalettstolen i det trånga, kalla ”badrummet”.
Vladimir Putin junior var det enda barnet i den delade lägenheten. Ett äldre gift par bodde i ett fönsterlöst rum som med tiden dömdes ut som obeboeligt. Ett gammalt troende judiskt par bodde med sin vuxna dotter på andra sidan den kombinerade hallen och köket från familjen Putin sett. Konflikter blossade ständigt upp i det gemensamma köket, men de vuxna var eniga om att de inte skulle gräla när pojken var närvarande. Putin lekte ofta i den judiska familjens rum – och under samtalen med sina levnadstecknare kom han med det anmärkningsvärda påståendet att han inte gjorde någon skillnad mellan sina föräldrar och de gamla judarna.10
Familjen Putin hade lägenhetens största rum på nästan tjugo kvadratmeter. Med den tidens standard var detta en nästan palatsliknande bostad för en familj på tre. De hade också, vilket är häpnadsväckande, en teveapparat, telefon och datja – ett litet hus på landet. Putins far arbetade på en fabrik som tillverkade järnvägsvagnar; Maria tog slitsamma påhugg som gjorde det möjligt för henne att tillbringa tid tillsammans med sin son – hon jobbade som nattvakt, städerska, lastare. Men om man skärskådar de finare schatteringarna i den sovjetiska fattigdomen efter andra världskriget framstår makarna Putin nästan som rika och detta faktum kom, tillsammans med deras kärleksfullhet, ibland till uttryck på ett häpnadsväckande sätt, som till exempel att förstaklassaren Vladimir hade ett armbandsur, en både dyr och prestigefylld accessoar för såväl ung som gammal i Leningrad vid den här tiden.11
Skolan låg bokstavligen bara ett par steg från huset där familjen Putin bodde. Den utbildning som tillhandahölls var, av allt att döma, föga märkvärdig. Läraren i de fyra lägsta årskurserna var en mycket ung kvinna som höll på att avsluta sina egna högre studier på aftonskola. Inte för att utbildning var något som prioriterades år 1960, då den nästan åttaårige Putin började i första klass. Hans far var av allt att döma huvudsakligen intresserad av disciplin, inte av kvaliteten på sin sons undervisning. Och skolan intog inte heller någon framträdande plats i den unge Putins tankar om framgång; han har varit mycket mån om att framställa sig själv som en ungdomsligist, och i detta hade han sina barndomsvänners fulla stöd. Övervägande delen av den mängd biografiska data som finns om honom – det vill säga den information hans levnadstecknare fick ta del av – handlar om de många slagsmål han var inblandad i under sin barn- och ungdom.
INNERGÅRDEN INTAR EN CENTRAL PLATS i vardagslivet i efterkrigstidens Sovjetunionen och Vladimir Putins privata mytologi är fast rotad på den. De vuxna jobbade sex dagar i veckan och barnomsorgen var obefintlig, varför de sovjetiska barnen ofta växte upp på de gemensamma utrymmena utanför de överbefolkade hyreshusen. I Putins fall betydde det att han växte upp på botten av den skräpiga stenbrunnen som befolkades av hårdingar. ”Snacka om tuff gård”, sa Putins klasskamrat och gamla vän Viktor Borisenko till en av levnadstecknarna. ”Ligister hela bunten. Otvättade, orakade killar med cigaretter och pavor med billigt vin. Ett evigt supande, svärande, ständiga slagsmål. Och Putin fanns mitt i smeten … När vi blev äldre hände det att vi sprang på ligisterna från hans gård. De var söndersupna, de hade nått botten. Många av dem hade suttit inne. De lyckades alltså inte skapa goda liv åt sig själva.”12
Putin, som var yngre än råskinnen och spensligt byggd, försökte alltid hävda sig mot dem. ”Om någon förolämpade honom på något sätt”, berättade vännen, ”så hoppade Vladimir bara på killen och klöste honom, bet honom, slet loss stora hårtussar från hans skalle – han gjorde vad som helst för att de aldrig skulle våga förolämpa honom igen.”13
Putin tog med sig sina busfasoner till grundskolan. De minnen som etsat sig fast djupast hos hans gamla skolkamrater är just slagsmålen och följande skildring ger en talande ögonblicksbild av den blivande presidentens temperament: ”Metallslöjdsläraren högg tag i Putins krage och släpade in honom i vår sal. De hade hållit på att tillverka sopskyfflar på lektionen och Vladimir hade gjort något fel … Det tog en bra stund innan han lugnade ner sig. Själva processen var intressant. Det kunde se ut som om han hade dämpat sig, som om det var över. Men så brusade han upp igen och fick ett nytt vredesutbrott. Det hände flera gånger.”14
Skolan straffade Putin genom att utestänga honom från Unga pionjärer – en sällsynt, nästan exotisk, form av straff som annars bara drabbade kvarsittare och hopplösa fall. Putin var märkt: under tre år var han den enda pojken på skolan som inte bar den röda halsduken som kännetecknade medlemmarna i den kommunistiska organisationen för tio- till fjortonåringar. Putins pariastatus var så mycket konstigare eftersom han betraktades som relativt välsituerad jämfört med sina skolkamrater, av vilka de flesta var barn till ensamstående föräldrar.
Men för Putin representerade hans ligistmeriter hög status och han var inte sen att framhålla dem för sina levnadstecknare år 2000:
”Varför fick du inte gå med i Unga pionjärer förrän du gick i sjätte klass? Uppförde du dig verkligen så illa?”
”Absolut. Jag var ingen pionjär; jag var en huligan.”
”Gör du dig inte lite märkvärdig nu?”
”Nu förolämpar ni mig. Jag var en riktig ungdomsligist.”15
Putins sociala, politiska och akademiska ställning förändrades när han var tretton år och gick i sjätte klass. Han började intressera sig för studierna och belönades inte bara med medlemskap i Unga pionjärer, utan också genom att bli vald till klassombud.16 Men han slutade inte att slåss: Putins vänner berättade för hans levnadstecknare om oräkneliga incidenter som följde samma mönster år efter år.
”Vi lekte tafatt ute på gatan”, berättade en av de forna klasskamraterna från grundskolan. ”Vladimir råkade komma förbi och såg att jag blev jagad av en kille som var mycket äldre och starkare än mig. Han hoppade in och ställde sig i vägen och försökte skydda mig. De började förstås slåss. Men det redde ut sig till slut.”17
”Vi gick väl i åttan och stod och väntade vid en spårvagnshållplats”, berättade en annan skolkompis. ”Spårvagnen kom, men det var inte den vi skulle med. Ett par dyngpackade karlar klev av och började mucka gräl med någon som stod och väntade. De svor och knuffade folk. Vovka räckte mig sin skolväska och i nästa sekund låg gubbjäveln halvt begravd i snödrivan. Den andra tänkte ge sig på Volodja och vrålade: ’Vad fan håller du på med?’ Det fick han minsann veta, för han hamnade snart i samma snödriva som sin kompis. Precis då kom vår spårvagn. Om det är något jag med säkerhet kan säga om Vovka, så är det att han aldrig lät någon som trackade folk eller jävlades med dem slippa undan.”18
Putin slutade inte slåss ens som ung KGB-rekryt.
”En påsk bad han mig komma och titta på korsprocessionen”, erinrade sig en annan vän. ”Han var i tjänst och hjälpte till med avspärrningarna. Han frågade om jag ville följa med och titta på altaret i kyrkan. Jag svarade naturligtvis ja; det var ett typiskt pojkstreck – ingen släpptes fram till altaret, men vi kunde bara knalla in. När vi var på väg hem efter processionen ställde vi oss att vänta på bussen. Några förbipasserande kom fram till oss. De såg inte ut som brottslingar, mer som unga högskolestudenter som var överförfriskade. De sa: ’Har du en cigg?’ Vovka svarade nej. ’Vad är det för jävla svar?’ undrade de. ’Jag har inga cigaretter’, sa Vovka. Och sedan hann jag inte se vad som hände. En av dem måste ha knuffat honom eller gett honom en snyting. Jag såg bara ett par fötter glida förbi. Killen bara flög i väg. Och Volod’ka är lugn som en filbunke och säger: ’Nu sticker vi.’ Och så gick vi. Jag gillade hans sätt att behandla den där killen som försökte mucka gräl med honom. En sekund – sedan for han i väg som en vante.”
Samme vän berättade om en annan incident som inträffade några år senare, när Putin gick på KGB:s spionskola i Moskva. Han var hemma i Leningrad på några dagar och råkade i slagsmål i tunnelbanan. ”Det var någon jävel som trackade honom – så han spöade upp honom”, berättade vännen för Putins levnadstecknare. ”Volodja var mycket upprörd. ’De kommer inte att visa någon förståelse för det här i Moskva’, sa han. ’Det kommer att få konsekvenser.’ Och jag misstänker att han fick något slags uppsträckning, men han berättade aldrig några detaljer. Det ordnade sig i alla fall till slut.”19
Det verkar som om Putin reagerade på minsta provokation med att ta till knytnävarna. Han riskerade sin KGB-karriär, och den skulle ha spårat ur om han hade gripits för slagsmålet i Leningrads tunnelbana eller om polisen hade sett det. Historiernas sanningshalt kan kanske diskuteras, men det är anmärkningsvärt att Putin har framställt sig själv – och tillåtit andra att framställa honom – som en obetänksam och våldsbenägen man med svårkontrollerat temperament. Bilden han har valt att teckna är så mycket märkligare som den inte tycks stämma överens med den sport Putin ägnade sig åt under tonåren.
När Putin var tio eller elva började han se sig om efter ett ställe där han kunde lära sig färdigheter som kompletterade hans medfödda stridslust. Boxningen visade sig vara för smärtsam – han bröt näsbenet under ett av sina allra första träningspass. Då upptäckte han sambo. Sambo – en akronym för en rysk fras som betyder ”självförsvar utan vapen” – är en form av kampsport som utvecklades i Sovjetunionen, en blandning av judo, karate och brottningsgrepp. Putins föräldrar gillade inte hans nya hobby. Maria tyckte den var ”dumheter” och var orolig för att han kunde skada sig, hans far förbjöd honom att gå på träningen. Tränaren tvingades göra flera hembesök innan unge Putin till slut tilläts att regelbundet delta i de dagliga träningspassen.
Med sin stränga disciplin blev sambo ett led i Putins förvandling från grundskolebusfrö till målinriktad och strävsam tonåring. Kampsporten kopplades också till vad som hade blivit en helt dominerande ambition: Putin hade hört att KGB förväntade av sina nya rekryter att de skulle vara skickliga i närstrid.20
”FÖRESTÄLL DIG EN POJKE som drömmer om att bli KGB-agent när alla andra vill bli kosmonauter”, sa Gevorkjan i ett försök att förklara hur udda hon tyckte att Putins passion var. Själv tyckte jag inte att Putins drömmar var särskilt långsökta: under 1960-talet satsade de sovjetiska kulturmyndigheterna intensivt på att skapa en romantisk, till och med glamorös, bild av den hemliga polisen. När Vladimir Putin var tolv år gammal blev romanen ”Skölden och svärdet” en stor bästsäljare. Bokens huvudperson var en sovjetisk agent som arbetade i Västtyskland. När Putin var femton blev boken en våldsamt populär miniserie. Fyrtiotre år senare skulle premiärminister Putin komma att träffa elva ryska spioner som deporterats från USA – och tillsammans sjöng de, i ett slags uppvisning i kamratanda och nostalgi, teveseriens signaturmelodi.21
”När jag gick i nian påverkades jag av filmer och böcker och började nära en önskan att få jobba inom KGB”, berättade Putin för sina levnadstecknare. ”Det är inget konstigt med det.”22 Men man kan undra om hans bedyranden inte döljer det faktum att det, vid sidan av böckerna och filmerna, fanns en annan förklaring till Putins enkelspåriga passion. Det verkar så och Putin har gömt den där alla kan se den, som alla skickliga spioner gör.
Alla vill vi att våra barn ska växa upp och bli bättre och mer framgångsrika versioner av oss själva. Vladimir Putin, den senkomne sonen till två människor som lemlästats och fördärvats av andra världskriget, var född att bli sovjetisk spion – eller närmare bestämt: född att bli sovjetisk spion i Tyskland. Under andra världskriget hade Vladimir Putin senior ingått i ett av de så kallade subversiva förbanden som verkade bakom fiendens linjer.23 Dessa förband rapporterade till NKVD, som den sovjetiska hemliga polisen då kallades, och bestod till övervägande del av manskap från NKVD. Förbanden hade i princip tilldelats ett självmordsuppdrag – det var bara femton procent av soldaterna som överlevde den tyska invasionens sex första månader. Vladimir Putins förband tycks ha varit ganska typiskt: tjugoåtta soldater som luftlandsattes i en skog bakom tyskarnas linje ungefär femton mil från Leningrad. De hade precis hunnit orientera sig och spränga ett tåg i luften när deras ransoner tog slut. De bad lokalbefolkningen om hjälp; byborna bjöd dem på ett mål mat och angav dem för tyskarna. Flera av männen lyckades fly. Tyskarna tog upp jakten, Vladimir Putin gömde sig i ett kärr och andades genom ett vassrör tills spaningspatrullerna gav upp. Han var en av de blott fyra som överlevde uppdraget.24
Krig ger upphov till bisarra historier och den som den unge Putin växte upp med är förmodligen lika sann som vilken som helst av alla de oräkneliga historierna om överlevnad och spontan heroism. Den kan också mycket väl förklara varför han valde att börja läsa tyska i fjärde klass, då han fortfarande var en notoriskt dålig elev. Den förklarar utan tvekan varför skolpojken Putin hade ett porträtt av grundaren av den sovjetiska underrättelseverksamheten på sitt skrivbord i familjens datja. Hans närmaste barndomsvän mindes att det var ”någon agent, för det var vad Volod’ka sa”, och Putin försåg sina levnadstecknare med namnet på sin idol.25 Revolutionshjälten Jan Berzin, grundaren av den sovjetiska militära underrättelsetjänsten och skaparen av spionnästen i alla Europas länder blev, i likhet med många av de tidiga bolsjevikerna, arresterad och skjuten i slutet av 1930-talet, misstänkt för att ha ingått i en föregiven sammansvärjning mot Stalin. Han återupprättades 1956, men har förblivit okänd ända sedan dess. Det fordrades att man var en sann KGB-nörd för att känna till namnet och dessutom ha kunnat komma över en bild på mannen ifråga.
Det är oklart om Vladimir Putin senior hade jobbat för den hemliga polisen före kriget eller om han fortsatte att jobba för NKVD efter freden. Det troliga är att han ingick i den så kallade aktiva reserven, en jättelik grupp hemliga poliser som hade vanliga jobb, samtidigt som de fungerade som angivare för – och fick lön från – KGB. Detta kan vara förklaringen till att familjen Putin levde relativt gott: datjan, teveapparaten och telefonen – i synnerhet telefonen.
Vid sexton års ålder, ett år innan han slutade högstadiet, begav sig Vladimir Putin till KGB:s högkvarter i Leningrad för att försöka anmäla sig som frivillig. ”En man kom ut”, berättade han för en av levnadstecknarna. ”Han visste inte vem jag var. Och jag såg honom aldrig igen. Jag talade om för honom att jag gick i skolan och att jag i framtiden skulle vilja arbeta inom den federala säkerhetstjänsten. Jag frågade om det var möjligt och om vad jag behövde göra för att nå mitt mål. Mannen sa att de inte brukade anta frivilliga, men att det bästa för mig vore att läsa på högskola eller ta värvning. Jag frågade vilken högskola. En för juridik, sa han, eller juridiklinjen på universitetet.”26
”Han förvånade alla när han sa att han tänkte söka till universitetet”, berättade hans klassföreståndare för journalisterna som skrev hans biografi. ”’Hur ska det gå till?’ frågade jag. ’Det problemet löser jag själv’, svarade han.”27 Leningrads universitet var ett av de två tre mest aktade högre lärosätena i Sovjetunionen och utan tvekan det bästa i staden. Hur en medelmåttig elev från en familj som knappast kunde påstås ha goda kontakter – även om jag skulle ha rätt när jag gissar att Putins far jobbade för den hemliga polisen – tänkte bära sig åt för att få tillträde är ett mysterium. Hans föräldrar gjorde tydligen invändningar, precis som hans sambotränare: alla tre förespråkade en högskola där Putin skulle ha större chanser att komma in, vilket i sin tur innebar att han skulle slippa den obligatoriska militärtjänsten och kunna bo kvar hemma.
Putin gick ut gymnasiet med blandade vitsord: han var bäst i historia, tyska och gymnastik, hade hyfsade resultat i geografi, ryska och litteraturhistoria, och lite sämre i fysik, kemi, algebra och geometri.28 Hur denne medelmåttige elev lyckades komma in på Leningrads universitet – där fyrtio sökande slogs om varje studieplats – är en gåta. Det är möjligt att hans målmedvetenhet var så stor att han kunde förbereda sig ordentligt för de oerhört tuffa inträdesproven, på bekostnad av gymnasiestudierna – en strategi som drog fördel av det faktum att universitetet baserade inträdet enbart på en rad muntliga och skriftliga prov och inte på gymnasiebetygen. Det är också möjligt att KGB såg till att han kom in.
PUTIN TYCKS HA HÅLLIT SIG FÖR SIG SJÄLV på universitetet – precis som han hade gjort under de sista två åren på gymnasiet – och deltog inte i studentlivet eller Komsomols verksamhet. Han skötte studierna och ägnade fritiden åt judoträning (hans tränare och lagkamrater hade övergivit sambon till förmån för en kampsport som var en olympisk gren) och åt att köra omkring i sin bil. Det är högst troligt att Putin var den enda studenten vid Leningrads universitet som hade egen bil. I början av 1970-talet var en bil bokstavligen en raritet i Sovjetunionen: masstillverkningen av bilar befann sig på utvecklingsstadiet – tjugo år senare var antalet bilar per tusen invånare fortfarande bara omkring sextio (jämfört med sjuhundraåttioen i USA).29 En bil kostade ungefär lika mycket som en datja. Makarna Putin vann bilen, en tvådörrarsmodell med motorcykelmotor, på ett lotteri, och hellre än att ta pengarna – som skulle ha gjort det möjligt för dem att flytta från den delade lägenheten till en egen i ett av de nybyggda husen i stadens utkant – gav de bilen till sin son.30 Att de gav Putin denna frikostiga gåva, och att han tog emot den, är ytterligare exempel på makarna Putins kärleksfulla förhållande till sin son, eller på deras rikedom – eller kanske på båda sakerna.
Oavsett hur det förhöll sig verkar det som om Putins förhållande till pengar – extravagant och häpnadsväckande själviskt med tanke på hans sociala bakgrund – formades under åren på universitetet. I likhet med andra studenter jobbade han under sommarferierna på avlägset belägna byggplatser där lönen var mycket bra: staten kompenserade arbetarna väl för de slitsamma och riskfyllda jobben långt uppe i norr. Putin tjänade tusen rubel ena sommaren och femhundra den andra – tillräckligt, låt säga, för att lägga nytt tak på datjan.31 En ung sovjetisk man i Putins situation – familjens ende son, som bodde hemma och var ekonomiskt beroende av sina pensionerade föräldrar – skulle ha förväntats ge hela, eller åtminstone större delen av, sommarlönen till familjen. Men den första sommaren reste Putin och ett par studiekamrater raka vägen ner till staden Gagry vid Georgiens svartahavskust, där han lyckades sätta sprätt på pengarna på bara några dagar. Året därpå återvände han till Leningrad efter sommarjobbet och spenderade pengarna han tjänat på en överrock åt sig själv – och på en sockerkaka med glasyr till sin mor.32
”UNDER ÅREN VID UNIVERSITETET väntade jag hela tiden på att mannen jag hade pratat med på KGB:s högkvarter skulle komma ihåg mig”, berättade Putin för journalisterna som skrev hans biografi. ”Men de hade glömt bort mig; jag var ju bara en skolpojke när jag var där … Men jag mindes att de inte antog frivilliga, så jag avvaktade. Det gick fyra år. Tystnad. Jag trodde att saken var avslutad och började se mig om efter andra arbetsuppgifter … Men under det fjärde läsåret blev jag kontaktad av en man som påstod att han ville träffa mig. Han sa inte vem han var, men jag förstod det med en gång. Han sa nämligen: ’Vi ska prata om dina framtida arbetsuppgifter, det är dem jag vill diskutera med dig. Jag tänker inte ge några närmare detaljer nu.’ Det var då jag förstod. Om han inte vill tala om var han jobbar, så betyder det att han jobbar där.”33
Mannen från KGB träffade Putin fyra eller fem gånger och kom till slut fram till att Putin var ”energisk, flexibel och modig, men inte särskilt sällskaplig. Han var bra på att snabbt få kontakt med folk – en viktig egenskap för en KGB-agent, i synnerhet om han tänker ägna sig åt underrättelseverksamhet.”34
Samma dag som Putin fick veta att han skulle arbeta inom KGB hälsade han på Viktor Borisenko, som förblivit hans bästa vän sedan grundskolan. ”’Kom så åker vi’, säger han. ’Vart då, och varför?’ undrar jag. Han svarar inte. Vi sätter oss i hans bil och åker”, berättade Borisenko för en av de tre journalisterna. ”Han kör till en kaukasisk restaurang. Jag är naturligtvis nyfiken och försöker lista ut vad som är meningen med bilfärden. Men jag lyckas inte. Fast det var uppenbart att något oerhört viktigt hade hänt. Putin berättar bara inte vad. Han gör inte ens några antydningar. Men han var på firarhumör. Något mycket viktigt hade hänt i hans liv. Det var först senare som jag förstod att det var så här min vän, tillsammans med mig, ville fira att han skulle jobba för KGB.”35
Senare tycks Putin inte ha gjort någon hemlighet av sitt arbete inom KGB. Han berättade det för cellisten Sergej Roldugin – som blev hans bästa vän – nästan så fort de hade lärt känna varandra. Roldugin, som hade spelat utomlands med sin orkester och sett KGB:s övervakare i aktion, säger att han var både nyfiken och samtidigt på sin vakt. ”En gång försökte jag prata med honom om någon operation som de hade genomfört, men jag misslyckades”, berättade han för Putins levnadstecknare. ”Vid ett annat tillfälle sa jag: ’Jag är cellist; det betyder att jag spelar cello. Jag skulle aldrig kunna bli kirurg. Vad jobbar du med? Jag vet ju att du är underrättelseofficer, men vad innebär det egentligen? Vem är du? Vad kan du göra?’ Och han svarade: ’Jag är expert på mänskliga relationer.’ Där tog samtalet slut. Han trodde faktiskt att han begrep sig på människor … Och jag blev imponerad. Jag var stolt över, och gillade verkligen, det faktum att han var expert på mänskliga relationer.”36 (Det skeptiska tonfallet i Roldugins ”han trodde faktiskt att han begrep sig på …” är lika omisskännligt på ryska som i översättning, men det verkar som om både Roldugin och Putin, som naturligtvis godkänt citatet, missade detta.)
I Putins egna beskrivningar av sina relationer framstår han snarare som raka motsatsen till en människokännare. Han hade bara ett längre förhållande med en kvinna innan han träffade sin blivande fru; han övergav henne vid altaret. ”Det var vad som hände”, berättade han för sina tre journalister, utan att ge någon närmare förklaring. ”Det var verkligen svårt.”37 Han var inte mer talför när det gällde kvinnan han faktiskt gifte sig med – och det verkar inte som om han var särskilt framgångsrik med att ge uttryck för sina känslor under de drygt tre år de var tillsammans innan de växlade ringar. Tre år är en lång tid med sovjetiska eller ryska mått mätt och Putin var nästan trettioett år gammal när de gifte sig, vilket placerade honom i en minoritet – mindre än tio procent – av ryssar som fortfarande var ogifta när de fyllde trettio.38 Den blivande fru Putin var flygvärdinna på inrikesflyget, kom från Kaliningrad vid Östersjön, och han hade träffat henne genom en bekant. Hon har officiellt uppgivit att det långt ifrån handlade om kärlek vid första ögonkastet – vid första ögonkastet framstod Putin som oansenlig och illa klädd. Själv har han aldrig offentligt sagt något om sin kärlek till henne. Det verkar som om hon både var den mer känslosamma och den mer påstridiga. Hennes beskrivning av den dag då han äntligen friade tecknar en bild av ett misslyckande att kommunicera som är så kapitalt att det är ett under att dessa båda människor faktiskt lyckades gifta sig och få två barn.
”En kväll när vi satt i hans lägenhet sa han: ’Lilla vän, vid det här laget vet du hurdan jag är. Jag är inte särskilt lätt att umgås med.’ Sedan beskrev han sig själv: talträngd, kan vara ganska hård och barsk, kan såra dina känslor, och så vidare. Inte en bra människa att tillbringa resten av sitt liv med. Och så fortsätter han: ’Under de här tre och ett halvt åren har du antagligen hunnit bestämma dig.’ Jag trodde att vi var på väg att göra slut. Så jag sa: ’Jo, ja, jag har bestämt mig.’ Det fanns osäkerhet i hans röst när han sa: ’Har du?’ Det var då jag blev helt säker på att vårt förhållande var över. ’I så fall’, fortsatte han, ’så älskar jag dig och föreslår att vi gifter oss på den eller den dagen.’ Hans ’frieri’ kom som en total överraskning.”39
De gifte sig tre månader senare. Ludmila slutade jobba och flyttade till Leningrad, där hon och Putin bodde i det mindre av de två rummen i lägenheten som hans föräldrar hade haft sedan 1997 – i en anskrämlig nyuppförd betongkloss ungefär fyrtio minuters tunnelbaneresa från Leningrads centrum. Vladimir junior hade alltså varit tjugofem när han fick sitt första egna rum. Rummet var på ungefär tolv kvadratmeter och det enda fönstret satt så högt upp att han måste ställa sig upp för att kunna titta ut. De nygiftas levnadsförhållanden skilde sig med andra ord inte mycket från miljontals andra sovjetiska pars.
Ludmila skrev in sig vid Leningrads universitet och började läsa filologi. Hon blev gravid med parets första barn ungefär ett år efter bröllopet. Under hela graviditeten och ett par månader efter Marias födelse befann sig Vladimir i Moskva, där han gick en årslång kurs som skulle förbereda honom för hans utlandsstationering som underrättelseofficer. Hon hade vetat att han jobbade inom KGB långt innan de gifte sig, men han hade sagt att han var kriminalpolis: det var hans täckmantel.40
ATT PUTIN INTE VERKAR ha varit så noga med att använda sin täckmantel är antagligen ett tecken på att han inte var säker på vad den var en täckmantel för. Hans ambition, eller snarare hans dröm, hade varit att ha något slags hemlig makt. ”Det som förvånade mig mest var hur en liten styrka, egentligen en enda person, kan uppnå resultat som en hel armé inte klarar av”, sa han till sina levnadstecknare. ”En enda underrättelseofficer kunde styra över tusentals människors öden. Det var åtminstone så jag såg det.”
Putin ville styra världen, eller en del av den, från kulisserna. Det var i princip vad han kom att göra, men i början av hans KGB-karriär var det långt ifrån säkert att han skulle få några viktiga eller ens någorlunda intressanta arbetsuppgifter.41
Under den senare delen av 1970-talet, då Putin började vid KGB, genomgick säkerhetstjänsten i likhet med alla sovjetiska institutioner en period av enorm tillväxt. De allt fler direktoraten och avdelningarna producerade berg av information som saknade bestämt syfte, tillämplighet eller betydelse. En hel armé av män och ett fåtal kvinnor ägnade sina liv åt att kompilera tidningsklipp, utskrifter av avlyssnade telefonsamtal, rapporter om personer som stod under övervakning och triviala fakta, och allt detta material – som till övervägande del var obearbetat och oanalyserat – hamnade till slut i toppen av KGB-pyramiden och därefter hos ledningen för kommunistpartiet. ”Det var bara kommunistpartiets centralkommitté som hade tillåtelse att tänka i breda politiska kategorier”, skrev KGB:s siste ordförande, vars uppgift det var att lägga ned den federala säkerhetstjänsten. ”KGB fick nöja sig med att samla in primärinformation och verkställa beslut som fattades på annat håll. Denna struktur uteslöt möjligheten av att utveckla en tradition av strategiskt politiskt tänkande inom själva säkerhetstjänsten. Men KGB var helt enastående på att tillhandahålla det slags information, och i den omfattning, den var ålagd att göra.”42 KGB förde med andra ord principen om orderlydnad till dess ytterlighet: agenterna såg det de var tillsagda att se, hörde det de var tillsagda att höra och rapporterade tillbaka exakt det som förväntades av dem.
Precis som i alla polisorganisationer baserades KGB:s interna ideologi på en klar uppfattning om fienden. Säkerhetstjänsten närdes av den belägringsmentalitet som varit drivkraften i Stalinerans omfattande utrensningar och jakt på oliktänkande. Putin började vid KGB under den poststalinistiska eran och dessutom under en av de få och mycket korta perioderna av fred i Sovjetunionens historia. Mellan Vietnam och Afghanistan var landet inte indraget i någon väpnad konflikt, vare sig öppet eller i form av hemliga operationer. De enda aktiva fienderna var dissidenterna, en handfull modiga själar som tog en oproportionerlig del av KGB:s resurser i anspråk. Enligt en ny lag, artikel 190 i strafflagen, var det brottsligt att ”sprida rykten eller information som var till förfång för Sovjetsamhället och dess statsskick”, vilket i praktiken gav KGB fria händer att förfölja och bekämpa dem som vågade tänka annorlunda.43 Dissidenter, misstänkta dissidenter och de som hade en benägenhet att agera på ett sätt som kunde betraktas som avvikande blev föremål för konstanta trakasserier och övervakning.44 Putin hävdar att han aldrig deltog i jakten på oliktänkande, men han har i intervjuer avslöjat att han mycket väl kände till hur den var organiserad – antagligen därför att han ljög när han påstod att han inte hade varit involverad i den.45 En av Putins forna kolleger, som hoppade av till väst i slutet av 1980-talet, uppger i sin berömmande bok om Putin att denne under sin tid i Leningrad arbetade vid Femte direktoratet, som inrättats speciellt för att bekämpa dissidenterna.46
Efter universitetsstudierna ägnade Putin ett halvår åt att vända papper på KGB:s högkvarter i Leningrad. De följande sex månaderna gick han på KGB:s officersskola. ”Det var en helt oansenlig skola i Leningrad”, berättade han för sina levnadstecknare – en av dussintals skolor runt om i landet där de universitetsutbildade rekryterna skaffade sig sina kvalifikationer som hemliga poliser47. Efter examen knöts Putin till avdelningen för kontraspionage i Leningrad. Det var ett av de tristaste uppdrag man kunde få. Agenterna inom kontraspionaget i Moskva ägnade sin tid åt att skugga misstänkta eller kända utländska spioner som nästan alla jobbade på de utländska ambassaderna i huvudstaden.48 I Leningrad fanns inga ambassader – och ingen att skugga.
Efter sex månader inom kontraspionaget skickades Putin till Moskva på en ettårig utbildning, varpå han återvände till Leningrad, men nu till avdelningen för spionage.49 Han hade hamnat i dödvatten igen. Putin trampade alltså vatten, precis som hundratals, kanske tusentals, andra oansenliga unga män som hade drömt om att bli spioner och som nu väntade på att någon skulle lägga märke till dem. Men de hade rekryterats till en organisation som svällt över alla bräddar, utan egentlig anledning och utan mål, så deras väntan kunde bli lång eller till och med ändlös. Putin väntade i fyra och ett halvt år.
Hans chans kom 1984, då han äntligen skickades till spionskolan i Moskva på ett år. Där tycks den trettiotvåårige KGB-majoren ha gjort allt som stod i hans makt för att visa hur hett han eftertraktade jobbet som spion. Han gick omkring i kostym med väst i den tryckande hettan för att visa respekt och disciplin. Det var en klok strategi: den långa och tuffa utbildningen handlade i princip om agentplacering – eleverna studerades ingående av lärarna som skulle ge rekommendationer om deras framtid.
En av lärarna kritiserade Putin för hans ”outvecklade känsla för fara” – en allvarlig brist hos en potentiell spion. Hans lärare i underrättelsearbete – i princip en kommunikationscoach – menade att Putin var en sluten och inte speciellt social person. Men på det hela taget var han en bra och djupt engagerad elev. Han utsågs till och med till årskursrepresentant – den första ledarposition han hade haft sedan han blev vald till klassombud i sjätte klass – och han skötte uppenbarligen sitt uppdrag med den äran.50
Om det inte inträffade någon oväntad katastrof kunde Putin räkna med att bli skickad till Tyskland; mycket av hans arbete på skolan hade handlat om att finslipa hans språkkunskaper. (Han kom med tiden att tala flytande tyska, men han lyckades aldrig bli av med sitt grötiga ryska uttal.) Den stora frågan var då om han skulle hamna i Öst- eller Västtyskland. Östtyskland var onekligen tilltalande eftersom det var en utlandspostering, men det var inte alls det Putin hade drömt om i nästan tjugo år – hans uppgift skulle inte bli att spionera. För att få göra det måste han skickas till Västtyskland.
DET SOM TILL SLUT HÄNDE kan inte betraktas som något annat än ett misslyckande. Efter ett år på spionskolan skulle Putin åka till Tyskland, men inte till Västtyskland och inte ens till Berlin: han sändes till den östtyska industristaden Dresden. Vid trettiotre års ålder reste Putin, Ludmila – som var gravid igen – och den ett år gamla Maria till ytterligare en avkrok. Det här var uppdraget han hade jobbat för och väntat på i tjugo år – och han skulle inte ens få arbeta under täckmantel. Familjen Putin fick, precis som fem andra ryska familjer, en lägenhet i ett stort hyreshus i en liten Stasi-värld: där bodde personal vid säkerhetstjänsten som jobbade i en byggnad fem minuters promenad från bostaden och som lämnade sina barn på dagis i samma byggnadskomplex.51 De gick hem och åt lunch och tillbringade kvällarna hemma, om de inte hälsade på kolleger i samma hus. Deras jobb bestod i att samla information om ”fienden”, det vill säga om väst, vilket innebar Västtyskland och framför allt de amerikanska militärbaserna i Västtyskland, som knappast var mer tillgängliga från Dresden än de skulle ha varit från Leningrad. Putin och hans kolleger tvingades sitta och samla tidningsurklipp och bidra till de växande bergen av meningslös information som KGB producerade.
Ludmila Putina gillade Tyskland och tyskarna. Jämfört med Sovjetunionen var Östtyskland ett rikt land, som dessutom var rent och välordnat: hon tilltalades av att de tyska grannarna hängde ut sin nästan identiska tvätt på parallella klädstreck vid samma tid varje morgon. Det verkade som om deras grannar levde ett bättre liv än de själva var vana vid. Makarna Putin sparade, de köpte inget till sin temporära bostad, utan hoppades kunna återvända hem med tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa en bil.
De fick ytterligare en dotter, som fick namnet Jekaterina. Putin drack öl och blev tjock.52 Han slutade träna, motionerade över huvud taget inte, och gick upp tio kilo – katastrofala extrakilon för hans korta och relativt spensliga kropp. Han var, av allt att döma, djupt deprimerad. Hans fru, som har beskrivit deras första år tillsammans som harmoniska och lyckliga, har nogsamt undvikit att uttala sig om deras familjeliv efter spionskolan. Det enda hon har sagt är att hennes man aldrig pratade om sitt arbete med henne.
Inte för att det fanns särskilt mycket att berätta. Personalen på KGB:s högkvarter i Dresden var uppdelad på olika direktorat och Putin tillhörde Direktorat S, den illegala underrättelseenheten (detta var KGB:s egen terminologi för agenter som opererade under falsk identitet och med förfalskade dokument, till skillnad från de ”legala” agenterna som inte dolde sin koppling till den sovjetiska statsapparaten).53 Det kunde ha varit en drömpostering – om den inte hade varit i Dresden. Det jobb som Putin en gång hade eftertraktat, att rekrytera framtida hemliga agenter, visade sig inte bara vara trist, utan också fruktlöst. Putin, hans båda kolleger på den illegala underrättelseenheten och en pensionerad polis från Dresden – som fick sin lön från Direktorat S – kontaktade utländska studenter vid Dresdens Tekniska Högskola (där fanns ett antal studenter från Latinamerika som KGB hoppades skulle kunna användas som hemliga agenter i USA) och ägnade månader åt att vinna deras förtroende, men ofta bara för att finna att de inte hade tillräckligt med pengar för att kunna locka ungdomarna att jobba för dem.54
Pengar var en ständig källa till oro och avundsjuka. Sovjetmedborgarna såg långa utlandsposteringar som en enastående inkomstkälla som ofta var tillräcklig för att lägga grunden till ett mycket komfortabelt framtida liv på hemmaplan. Men varken de vanliga människorna eller de sovjetiska myndigheterna betraktade Östtyskland som ett tillräckligt främmande land: löner och fringisar där kunde inte jämföras med dem i ett ”riktigt” främmande land, det vill säga i ett kapitalistland. Alldeles innan familjen Putin kom till Dresden beviljade regeringen äntligen små månatliga betalningar i hårdvaluta (motsvarande cirka hundra dollar) som en del av lönen till de sovjetiska medborgare som arbetade i de socialistiska länderna i Östblocket.55 Men KGB-personalen i Dresden tvingades ändå vända på slantarna för att kunna vara säkra på att deras posteringar i slutänden skulle ge några påtagliga ekonomiska resultat. Under årens lopp hade vissa sparsamhetskonventioner utvecklats – till exempel att använda tidningspapper i stället för gardiner i fönstren. Men medan alla de sovjetiska agenterna levde i samma slags misär åtnjöt Stasiagenterna i grannlägenheterna en betydligt högre levnadsstandard: de tjänade helt enkelt mycket mer.56
Men det var i Väst – så nära och ändå så långt borta för en sådan som Putin (vissa av de sovjetmedborgare som var stationerade i Östtyskland hade rätt att besöka Västberlin) – som människorna hade de saker Putin verkligen traktade efter.57 Han gjorde sina önskemål kända för det lilla fåtal västerlänningar han kom i kontakt med – medlemmar av den radikala Rote-Armee-Fraktion (Röda armé-fraktionen, RAF) som fick en del av sina order från KGB och ibland kom till Dresden för utbildning. ”Han ville alltid ha prylar”, berättade en före detta RAF-medlem för mig. ”Han nämnde för flera personer vad han ville ha från Väst.”58 Just den här mannen påstår sig ha gett Putin en Grundig Satellit, en avancerad kortvågsradio, och en bilstereo av märket Blaupunkt; radion köpte han och stereon plockade han ur en av de många bilar RAF hade stulit för att använda i sin verksamhet. De västtyska terroristerna hade alltid presenter med sig när de kom till Öst, berättade den före detta RAF-medlemmen, men det var skillnad på det sätt Stasiagenterna tog emot gåvorna och det sätt Putin gjorde det på. ”Östtyskarna förväntade sig inte att vi skulle betala för grejerna, så de brukade åtminstone ha den goda smaken att fråga: ’Hur mycket är jag skyldig er?’ Och vi svarade: ’Ingenting.’ Men det var en fråga Vova aldrig hade en tanke på att ställa.”
Att ge uppdrag till radikala RAF-medlemmar – som mellan 1970 och 1998 låg bakom mer än tjugofem mord och terrordåd – var exakt den typ av jobb som Putin hade drömt om, men det finns inget som tyder på att han var direkt involverad i den typen av verksamhet. I stället tillbringade han större delen av arbetsdagen bakom sitt skrivbord i det rum han delade med en annan agent (varannan agent i Dresden hade eget arbetsrum).59 Dagen började med personalmöte och därefter träffade han sin lokala kontakt, den pensionerade polisen; varje dag avslutades vid skrivmaskinen: alla agenter måste ge en komplett redogörelse för sin verksamhet, inklusive översättningar till ryska av all den information de hade samlat in. Före detta agenter uppskattar att de ägnade tre fjärdedelar av tiden åt att skriva rapporter.60 Putins största framgång under tiden i Dresden tycks ha varit rekryteringen av en colombiansk student som satte de sovjetiska agenterna i kontakt med en annan colombian på en skola i Västberlin, som i sin tur sammanförde dem med en i Colombia född amerikansk armésergeant, som sålde en icke hemligstämplad armémanual till dem för 800 mark.61 Putin och hans kolleger hade stora förhoppningar på sergeanten, men när de väl fick manualen närmade sig Putins postering i Dresden sitt slut.
SAMTIDIGT SOM MAKARNA PUTIN lämnade Sovjetunionen började landet genomgå dramatiska och oåterkalleliga förändringar. Michail Gorbatjov kom till makten i mars 1985. Två år senare hade han frigivit alla fängslade sovjetiska dissidenter och börjat ge östblocksländerna friare tyglar. Alla inom KGB, från ledarskiktet till de färskaste rekryterna, betraktade Gorbatjovs åtgärder som katastrofala.62 Under de närmast följande åren skulle motsättningarna mellan partiet och KGB komma att bli allt bittrare och de kulminerade med den misslyckade kuppen i augusti 1991.
Putin måste ha känt en vanmäktig vrede när han, omgiven enbart av andra säkerhetspoliser, betraktade dessa händelser på avstånd. Hemma i Sovjet förband sig KGB-ledningen att vara lojal mot generalsekreteraren och hans reformprogram. I juni 1989 gjorde KGB-chefen i Leningrad ett offentligt uttalande där han fördömde de brott som den hemliga polisen begått under Stalin.63 Både i Östtyskland och i Sovjetunionen började människor ge sig ut på gatorna för att demonstrera och det otänkbara började snabbt likna det sannolika – att de två tyska nationerna skulle återförenas. Det land som Putin hade sänts att skydda skulle helt sonika lämnas över till fienden. Allt han hade arbetat för var nu osäkert; allt han hade trott på hånades. Det var det slags förolämpning som skulle ha fått den lille spänstige pojken och den unge vältränade mannen Putin att kasta sig över provokatören och puckla på honom tills vreden bedarrade. Den medelålders Putin, som var i mycket dålig kondition, satt tyst och uppgiven medan hans drömmar och förhoppningar om framtiden krossades.
Under senvåren och försommaren 1989 konfronterades Dresden med stadens första icke sanktionerade demonstrationer: ett litet antal människor samlades på offentliga platser för att protestera, först mot de manipulerade lokalvalen i maj, för att sedan, precis som resten av Östtyskland, kräva rätten att få emigrera till väst. Men i augusti utnyttjade tiotusentals östtyskar upphävandet av reserestriktionerna inom östblocket och gav sig av österut – och överrumplade de västtyska ambassaderna i Prag, Budapest och Warszawa. Människorna i de östtyska städerna började nu demonstrera på måndagskvällarna, och demonstrationerna blev större för var vecka som gick. Östtyskland stängde sina gränser, men det var för sent att stoppa den mäktiga vågen av både emigranter och demonstranter, och till slut ingicks en överenskommelse om att föra tyskar från öst till väst. De skulle resa med tåg och tågen skulle gå via Dresden, den stad i Östtyskland som ligger närmast Prag. De första tomma tågen skulle passera Dresden på sin väg till Prag, där nästan åttatusen östtyskar ockuperade den västtyska ambassaden. Under de första dagarna i oktober samlades tusentals människor på järnvägsstationen i Dresden. En del av dem hade bagage och hoppades att på något sätt kunna komma med tågen till väst; andra var där bara för att få bevittna den mest häpnadsväckande händelsen i stadens efterkrigshistoria.
Folkmassorna möttes av alla poliser Dresden kunde uppbringa: reguljära poliser och diverse förband ur säkerhetspolisen – och alla hotade, misshandlade och arresterade så många människor de kunde. Oroligheterna pågick i flera dagar. Den 7 oktober, då Vladimir Putin firade sin trettiosjuårsdag och Östtyskland den officiella årsdagen av landets bildande fyrtio år tidigare, bröt upplopp ut i Berlin och mer än tusen personer arresterades. Två dagar senare samlades hundratusentals östtyskar runt om i landet till ytterligare en måndagskvällsdemonstration – och två veckor senare var det dubbelt så många som protesterade. Den 9 november föll Berlinmuren, men demonstrationerna i Östtyskland fortsatte fram till de första fria valen i mars 1990.64
Den 15 januari 1990 samlades en skara människor utanför Stasis högkvarter i Berlin för att protestera mot att den hemliga polisen enligt rapporter förstörde stora mängder dokument. Demonstranterna lyckades övermanna säkerhetspoliserna och tog sig in i byggnaden. I andra östtyska städer hade demonstranter börjat storma statssäkerhetsministeriets byggnader ännu tidigare.
Putin berättade för sina levnadstecknare att han hade befunnit sig i folkmassan och sett när demonstranterna stormade Stasis högkvarter i Dresden. ”En kvinna vrålade: ’Leta reda på ingången till tunneln under Elbe! Där står deras interner i vatten upp till knäna!’ Vad var det för interner hon yrade om? Varför trodde hon att de var inspärrade under floden? Det fanns visserligen några celler där, men inte under Elbe.” Putin tyckte att demonstranternas vrede var överdriven och förbryllande. Det var hans vänner och grannar som angreps, de människor som han hade bott i samma hyreshus som, människor han hade umgåtts med under de senaste fyra åren – och han kunde inte föreställa sig att någon av dem var så ond som demonstranterna påstod: de var bara vanliga pappersvändare, precis som Putin själv.
Putin kände sig djupt kränkt när demonstranterna försökte ta sig in i byggnaden där han arbetade. ”Jag accepterar att tyskarna tränger sig in i sitt eget statssäkerhetsministerium”, sa han till sina levnadstecknare tolv år senare. ”Det är deras egen inre angelägenhet. Men vi var inte deras inre angelägenhet. De utgjorde ett allvarligt hot. Vi hade dokument i vår byggnad. Och ingen tycktes vara speciellt intresserad av att skydda oss.” Vakterna utanför KGB-byggnaden måste ha avlossat varningsskott – Putin sa bara att de gav prov på sin vilja att göra vad som krävdes för att skydda byggnaden – och demonstranterna lugnade ner sig. Putin påstod att han gick ut till dem när de på nytt hotade att ta sig in. ”Jag frågade vad de ville. Jag förklarade att det här var en sovjetisk organisation. Och någon i folkmassan ropar: ’Varför har ni bilar med tyska nummerskyltar? Vad gör ni här, förresten?’ Som om de visste exakt vad vi sysslade med. Jag sa att vårt kontrakt tillät oss att använda tyska nummerskyltar. ’Och vem är du? Du pratar alldeles för bra tyska’, skrek de. Jag sa att jag var en av tolkarna. De här människorna var oerhört aggressiva. Jag ringde till våra militära representanter och berättade vad som hände. Och de sa: ’Vi kan inte göra något förrän vi får order från Moskva. Och Moskva tiger.’ Några timmar senare dök vår militär upp och folkmassan skingrades. Men jag mindes de där orden: ’Moskva tiger.’ Jag insåg att Sovjetunionen var en sjuk nation. Landet hade en dödlig sjukdom som heter paralys, förlamning. Det led av maktförlamning.”
Putin hade övergivits av det land han hade tjänat efter bästa förmåga medan han tålmodigt accepterade de roller det valde att tilldela honom. Han var rädd och oförmögen att skydda sig, och Moskva teg. Han stannade kvar i den belägrade byggnaden tills militären kom och ägnade dessa timmar åt att elda upp papper i en vedkamin som blev så överhettad att den sprack. Han förstörde allt det som han och hans kolleger hade samlat in: kontaktuppgifter, personakter, övervakningsrapporter och, får man anta, mängder av tidningsklipp.
Östtyskland inledde den svåra och smärtsamma processen att rensa ut Stasi ur samhällskroppen redan innan demonstranterna hade jagat ut säkerhetspolisen ur deras byggnader. Putins grannar förlorade inte bara sina jobb, utan förbjöds att arbeta inom polisväsende, förvaltning och utbildning. ”En grannfru som hade blivit min vän grät i en hel vecka”, berättade Ludmila Putina för journalisterna som skrev hennes mans biografi. ”Hon grät över drömmarna som inte skulle förverkligas, över att allt hon trott på hade rasat samman. Allt hade krossats: deras liv, deras karriärer … Katja [Putins’ yngsta dotter Jekaterina] hade en lärarinna i förskolan, en underbar lärarinna – och hon förbjöds nu att jobba med barn. Bara för att hon hade arbetat för statssäkerhetsministeriet.” Tolv år senare tyckte det postsovjetiska Rysslands blivande första dam fortfarande att lustrationen var ologisk, obegriplig och omänsklig.
Familjen Putin återvände till Leningrad. Med sig hade de en tjugo år gammal tvättmaskin som de hade fått av en av sina forna grannar – som trots att de hade förlorat sina jobb hade högre levnadsstandard än makarna Putin kunde hoppas på att få hemma i Sovjet – och en summa pengar i amerikanska dollar, tillräckligt för att köpa den bästa sovjettillverkade bil som fanns att få. Detta var hela det synliga resultatet av de fyra och ett halvt åren utomlands – och av Vladimir Putins ofullbordade spionkarriär. Familjen skulle flytta tillbaka till det mindre av de två rummen i Putins föräldrars lägenhet. Ludmila Putina skulle tvingas ägna det mesta av tiden åt att jaga runt bland affärernas tomma hyllor eller stå i kö för att köpa det allra nödvändigaste. Det var vad de flesta kvinnorna i Sovjet ägnade dagarna åt, men efter fyra och ett halvt relativt komfortabla år i Östtyskland var det inte bara förödmjukande, utan också skrämmande. ”Jag var livrädd för att gå in i affärerna”, berättade hon senare. ”Jag försökte tillbringa så kort tid som möjligt i dem, bara tillräckligt för att handla det allra nödvändigaste – och sedan skyndade jag mig hem. Det var fruktansvärt.”66
Kunde återkomsten till Sovjetunionen ha varit värre? Cellisten Sergej Roldugin erinrade sig att Putin hade sagt: ”De kan bara inte göra så här. Hur är det möjligt? Jag vet att jag själv kan begå misstag, men hur kan dessa människor, folk som vi betraktar som professionella, begå misstag?”67 Han sa att han skulle lämna KGB. ”En gång spion, alltid spion”, blev hans vän cellistens kommentar; det var ett vanligt sovjetiskt ordspråk. Vladimir Putin kände sig sviken av sitt land och sin organisation – hans enda viktiga institutionella anknytning utanför judoklubben – men organisationen var full av människor som kände sig alltmer svikna, förda bakom ljuset och övergivna. Det är ingen överdrift att påstå att detta var den förhärskande känslan inom KGB år 1990.