P å valdagen, den 26 mars, 2000 befann jag mig i Tjetjenien. Jag ville undvika dilemmat att rösta i ett val som jag tyckte var en parodi, efter en valkampanj som bäst kan beskrivas som en travesti. Under de knappa tre månader som gått sedan Jeltsin frånträdde posten som president hade Putin inte gjort några politiska uttalanden – och det var, tycktes han själv och hans mediestrateger tro, en dygd: han ansåg att det var under hans värdighet att sjunga och dansa för rösterna. Hans valkampanj hade i princip utgjorts av boken som presenterade hans bild av sig själv som en ligist – och dessutom hade han egenhändigt flugit ett jaktplan inför ett stort pressuppbåd och landat på flygplatsen i Groznyj en vecka före valet. Kontentan av hans politiska budskap tycktes vara: ”Jävlas inte med mig.”
Så jag tackade ja till den militära informationsavdelningens inbjudan att rapportera från valet i Tjetjenien. Jag förstod att jag inte skulle få många tillfällen att röra mig fritt och att ryska officerare skulle bevaka varje steg jag tog, men jag föreställde mig att jag ändå skulle få en uppfattning om tillståndet i ett land jag hade lärt känna ganska väl; det hade gått ungefär tre år sedan mitt senaste besök, en kort tid efter det att vapenstilleståndet hade trätt i kraft.
Före det senaste kriget hade Groznyj varit en stad med knappt en miljon invånare; efter stridigheterna låg befolkningen på drygt en halv miljon. Jag var ganska bekant med Groznyjs geografi: det var en lagom stor stad med några kullar och lätt igenkännliga stadsdelar med tillräckligt många höghus för att man skulle kunna orientera sig. Efter bombningarna av staden under det första kriget hade några europeiska observatörer jämfört den med Dresden, den tyska staden som bombats till grus av britterna och amerikanerna i andra världskrigets slutskede. Det var en ganska träffande jämförelse, tyckte jag – men Groznyj hade ändå behållit sina grundläggande topografiska särdrag.
Nu var de försvunna. Jag kunde inte se några höghus. Jag kunde inte hitta några av de många monumenten. Stadsdelarna såg likadana ut och de luktade likadant: svedd hud och betongdamm. Det var skrämmande, öronbedövande tyst. Jag läste desperat på skyltarna: KAFÉ, INTERNET, BILRESERVDELAR, HÄR BOR MÄNNISKOR. Det sista var ordalydelsen på hemgjorda skyltar som folk satt upp när de återvände till sina hem efter det sista kriget, i hopp om att förhindra plundring och beskjutning.
Ett dussintal högtalare hade satts upp runt om i det som en gång hade varit en stad, ljudmarkeringar av vallokaler eller det federala beredskapsministeriets soppkök. Människor, till övervägande del kvinnor, gick längs gatorna i par eller tre och tre, rörde sig tyst i riktning mot ljudet från den närmaste högtalaren, helt säkert i förhoppning om att finna ett soppkök snarare än en vallokal.
Vi journalister eskorterades av våra militärer till en av de nio vallokalerna. Vi kom dit vid lunchtid och fann en skara människor – återigen mestadels kvinnor – som hade väntat sedan soluppgången. De hade kommit i hopp om att få humanitär hjälp: antingen hade någon lovat dem att mat och kläder skulle delas ut, eller så hade de helt enkelt lockats dit av ett rykte. DEMOKRATI ÄR LAGENS DIKTATUR förkunnade skylten ovanför ingången till en liten byggnad – ett citat av ett oxymoroniskt uttalande som Putin gjort, och ett direkt brott mot vallagen. Någon humanitär hjälp syntes inte till.
En gammal kvinna kom fram och bönföll mig att skriva att hon nu tvingades bo och leva på gatan.
”Har ni röstat?” frågade jag.
”Jag har röstat”, svarade hon.
”Vem röstade ni på?”
”Det vet jag inte”, sa hon. ”Jag kan inte läsa. ”Jag hade en röstsedel och jag stoppade ner den.”
Senare på eftermiddagen, vid en vallokal i en annan del av staden, såg jag några människor närma sig på avstånd. Jag smet ifrån mina bevakare i hopp om att få prata med några Groznyjbor utanför vallokalen. Det visade sig vara de tre personer, två av dem mycket gamla, som jag hade sett vid den första vallokalen. De drog på tomma kärror. De berättade, att när bussen med journalister hade åkt så kom lokala tjänstemän och sa att det inte fanns någon hjälp att få; de hade återvänt till det som varit deras hem, en vandring på ett par timmar.
Fri från mina bevakare frågade jag dem varför de hade kommit tillbaka till Groznyj. Det gamla paret uppmanade den yngre kvinnan att berätta. Hon var ovillig och sa bara: ”Vad är det för mening att prata om det?”, men måste till slut göra som hon blivit tillsagd. ”Vi kom tillbaka för att hämta våra släktingars döda kroppar. De visade oss var de låg. De var bundna med ståltråd. Men ett av huvudena hittade vi inte.” Åtta av hennes familjemedlemmar hade befunnit sig bland de många tusen som fångats och utan vidare avrättats av ryska trupper. Kvinnan och hennes närmaste anhöriga hade lämnat Groznyj för flera månader sedan och bott hos släktingar i en liten by. De åtta familjemedlemmarna hade inte haft råd att lämna staden: varje gång man passerade en av de ryska vägspärrarna måste man betala. Medan vi samtalade kom en annan kvinna fram med sina två systerdöttrar, en blek åttaåring och en surmulen tonåring. ”Deras far dog i bombningarna”, sa kvinnan. ”Deras mor orkade inte med det och dog, och deras mormor också. Flickorna begravde dem på gården. Vi grävde upp deras far i går och tvättade kroppen, men männen vågar inte gå ut och begrava honom, så nu ligger han bara där.” Hon bad flickan intyga att det hon berättat var sant, men flickan började gråta och drog sig undan.
De här människorna hade röstat på en människorättsaktivist som i den slutgiltiga sammanställningen fick så få röster – färre än tio – att massmedierna inte brydde sig om att nämna henne. Men jag fann också många bland tjetjenerna som röstade på Putin. ”Jag är trött på krig”, sa en medelålders man i Groznyj. ”Jag är trött på att skickas vidare, likt en stafettpinne, från det ena ligistgänget till det andra.” Jag såg mig omkring: vi befann oss i en del av Groznyj som en gång hade bestått av villakvarter; nu skildes de övergivna spökhusen åt av metallstaket. ”Var det inte Putin som gjorde det här?” frågade jag.
”Kriget har pågått i tio år.” Mannens svar var bara en lätt överdrift: den första väpnade resningen i Tjetjenien hade inträffat 1991. ”Vad skulle han ha kunnat ändra på? Vi längtar efter en stark kraft, en kraft som är enande. Vi är det slags människor som behöver en envåldshärskare.”
Det fanns en tjetjensk man bland de tio mer eller mindre okända kandidater som utan hopp om framgång kämpade mot Putin i valet. Han var en miljonär från Moskva, en fastighetsspekulant som inför valet hade skeppat tonvis med mjöl till de tjetjenska flyktinglägren. ”Det är meningslöst att rösta på honom”, sa den tjetjenske biträdande föreståndaren för ett av dessa läger, i den intilliggande delrepubliken Ingusjien, till mig. ”Jag kanske skulle kunna rösta på honom, men ingen i Ryssland kommer att göra det.” Han tänkte rösta på Putin. ”Han är en bra människa. Han gjorde inte det här mot oss för sin egen skull; det var många andra som var intresserade av att börja om med det här.”
Mannens chef, en femtiofemårig tunn och tärd man som hette Hamzat, sa: ”De tyckte att vi skulle rösta på Putin, för han kommer att bli president i vilket fall som helst.” Hamzat hade suttit i ryskt interneringsläger i tjugonio dagar under det första tjetjenska kriget; han hade fortfarande ärr på huvudet och ett skadat skulderblad efter några slag med en gevärskolv. Han visade mig ett foto på sin son, en lockig sextonåring med fylliga läppar som nu satt i rysk fångenskap. Hamzat fann lägret där pojken satt, men fångvakterna krävde tusen dollar i lösen för honom – vilket var praxis för båda sidor i konflikten. Hamzat berättade inte vad som sedan hände, men det gjorde några andra flyktingar i lägret: de gjorde en insamling men lyckades bara skrapa ihop en tiondel av den begärda summan. Pojken befann sig fortfarande i fångenskap.
Lägret utgjordes av ett fält fullt av tält från militära överskottslager och tio ditbogserade järnvägsvagnar – en nog så vanlig lösning på problemet med permanent inkvartering. Jag bodde själv i en järnvägsvagn i en stad ett stycke från lägret. Hamzats kontor var en tågkupé. Utanför den fanns ett papper uppsatt med de handskrivna namnen på sextioen personer i åldrarna sexton till femtiotvå år, under rubriken: ”Återfunna i Naurskijfängelset, sedan förda till sjukhuset i Pjatigorsk”. Detta var tydligen fångar som hade flyttats till ett sjukhus innan en grupp journalister besökte Tjetjeniens mest ökända fängelse. En lägerfånge hade upprättat listan i hopp om att kunna hjälpa människor att hitta sina försvunna släktingar. Vid ett av namnen hade någon tillfogat ”mördad” med blå kulspets.
I enlighet med militärens bestämmelser tillbringade jag det mesta av min tid i sällskap av uniformerade ryssar. Jag skulle ha föredragit att vara på den tjetjenska sidan, inte för att jag var mer positivt inställd till deras sak, utan därför att jag upplevde ryssarnas konstanta rädsla som fruktansvärt påfrestande. Soldater hamnade i bakhåll varje dag och de unga värnpliktiga och deras befäl kunde inte koppla av ens när de försökte supa sig redlösa, vilket de gjorde varje kväll för att slippa höra skottlossningen som aldrig ville upphöra. Det sköts runt omkring oss på dagtid också, till och med på valdagen. När jag försökte bege mig in i en tidigare tättbefolkad stadsdel i Groznyj bad mina båda övervakare mig att låta bli. ”Det finns i alla fall ingen där”, sa en av dem. ”Varför vill ni dit? Vi kommer att bli knäppta alla tre.” Han menade dödade. Det påstods att dessa soldater – som alla på uppmaning av sina befäl röstade på Putin – hade kontroll över Groznyj, men ryssarna kom att förlora manskap här varenda dag i åratal.
En ny, av ryssarna tillsatt stadsdelsordförande i Groznyj började sjunga Putins lov, som hade jag tryckt på en knapp. ”En ädel man har kommit till makten i Ryssland i dag”, sa han. ”En stark man.” Inför valet hade de lokala organisatörerna finkammat källarna i stadsdelen och gjort upp ett slags röstlängd. Den räknade 3 400 namn och det var det antal röstsedlar de fick – men de tog slut vid lunchtid. ”Jag hade talat om för dem att det skulle komma mer folk”, beklagade sig stadsdelsordföranden, ”men det var ingen som lyssnade! Varifrån kom alla dessa människor? De kom trots allt inte från underjorden!”
Men det var faktiskt precis vad de gjorde och inte bara i bokstavlig mening – de bodde i källarna under sina sönderbombade hus – utan även såtillvida att många av de som röstade, till övervägande del äldre kvinnor, kom till vallokalerna med två eller tre pass var, sitt eget och de som tillhörde familjemedlemmar som de, förmodar jag, hoppades fortfarande var i livet. De som hade förlorat sina pass fick använda en speciell blankett när de röstade, trots att det betydde att deras egna id-handlingar kunde användas för att rösta i en annan vallokal. Jag testade min teori i olika valdistrikt och överallt fick jag rösta bara jag visade mina id-handlingar från Moskva – men på vissa ställen krävdes ingen legitimation alls.
Innan det andra kriget började hade Tjetjenien officiellt en befolkning på 380 000, men på valdagen fanns det 460 000 röstberättigade. De 80 000 nya var inte bara rysk militär, utan också de döda själar vilkas verkliga eller imaginära pass visades upp i vallokalerna.1 Knappa trettio procent röstade på Putin, hans sämsta resultat i hela Ryssland. Men totalt fick mannen utan ansikte, mannen som inte hade någon politisk plattform och som inte hade bedrivit någon valkampanj, över femtiotvå procent av rösterna. Det behövdes alltså inte någon andra valomgång.2
DEN 7 MAJ ÅR 2000 installerades Vladimir Putin som Rysslands president. Det var den första ceremonin av det slaget i historien: Jeltsin hade valts till sin första period som president medan Ryssland fortfarande var en del av Sovjetunionen. Putin hade alltså möjlighet att skapa en ritual. Ceremonin skulle ha hållits i Kremls Kongresspalats från 1960-talet, där kommunistpartiet hade hållit sina kongresser och Jeltsins administration hade arrangerat konferenser, men på Putins tillskyndan flyttades den till det historiska Stora Kremlpalatset, där tsarerna hade bott.3 När Putin gick längs den långa röda mattan svängde han med vänsterarmen, men höll av någon outgrundlig anledning den högra, med lätt böjd armbåge, stel och orörlig; ett sätt att gå som de ryska tevetittarna snart fick vänja sig vid och som fick en amerikansk observatör att spekulera om huruvida Putin fått något slags förlossningsskada eller till och med haft en stroke i livmodern.4 Jag tror snarare att hans gång är exakt det den ser ut att vara: agerandet hos en man som genomför alla sina offentliga framträdanden mekaniskt och motvilligt, och som med varje steg ger uttryck både för extrem vaksamhet och extrem aggressivitet. Ryssarna såg dessutom hans gång som en för en tonåring typisk tillgjordhet, precis som hans vana att bära armbandsuret på höger handled (trots att han är högerhänt). Detta koketteri blev genast högsta mode bland byråkraterna på alla nivåer och landets ledande klocktillverkare, i Tatarstan, lanserade snart en ny modell som kallades Kremlklockan för vänsterhänta – och gav Putin det allra första exemplaret i serien i present.5 Ingen såg honom någonsin bära detta billiga ryska armbandsur offentligt – men det finns många fotografier från de följande åren där han bär olika klockor, oftast en Patek Philippe Perpetual Calendar i vitt guld, värd cirka sextiotusen dollar.6
Femtonhundra gäster var inbjudna till installationsceremonin, häpnadsväckande många i uniform. En av gästerna förtjänar lite extra uppmärksamhet: Vladimir Krjutjkov, den före detta chefen för KGB och en av hjärnorna bakom kuppen 1991. En reporter på plats beskrev honom som ”en kortvuxen gammal man som hade svårt att stå och som bara reste sig vid ett tillfälle, när nationalhymnen spelades”.7 Krjutjkov var lätt att upptäcka eftersom han satt avskild från de andra gästerna: han tillhörde inte direkt den samtida ryska politiska eliten. Men ändå var det ingen som öppet vågade protestera mot närvaron av en man som med vapenmakt hade försökt krossa den spirande ryska demokratin. Han hade suttit i fängelse i sjutton månader, men benådades av parlamentet 1994. I de flesta av tidningsrapporterna från installationen figurerade han över huvud taget inte. I Kommersant, den ledande affärstidningen, dök han upp i det tjugonde stycket av totalt trettiofyra. Om journalisterna hade haft tillgång till kristallkulor skulle de antagligen ha gett honom en mer framträdande plats, för Ryssland firade inte bara ett ledarbyte utan också ett regimskifte – ett som Krjutjkov välkomnade.
Bara ett par månader tidigare, den 18 december, 1999 – två veckor innan han blev tillförordnad president – hade Putin hållit ett tal vid en bankett med anledning av årsdagen av säkerhetstjänstens grundande, en ganska obemärkt högtidsdag som dock skulle komma att bli mer framträdande med åren, med hyllningsbanderoller på gatorna och rapportering i teve från högtidligheterna. ”Jag vill meddela”, sa Putin på banketten, ”att den grupp FSB-officerare som arbetat i hemlighet i den federala regeringen framgångsrikt har genomfört sitt första uppdrag.”8 salen var full av höga officerare inom säkerhetstjänsten och nu vrålade de av skratt. Putin försökte senare bagatellisera händelsen – den var menad som ett skämt – men samma dag hade han låtit sätta tillbaka den minnestavla på FSB-högkvarterets fasad som påminde världen om att Jurij Andropov, den ende chefen för säkerhetstjänsten som hade blivit generalsekreterare i kommunistpartiet, hade arbetat där.
Eftersom Putin själv och kampanjen att välja honom verkade ha existerat parallellt med varandra hade Putin gjort mycket få offentliga utspel under tiden mellan december och installationen. Han hade utsett sin premiärminister, en man vars imponerande kroppsbyggnad, mullrande basröst och bländande hollywoodleende i högsta grad stred mot hans brist på politiska ambitioner. Michail Kasianov verkade vara född till byråkrat: han hade arbetat sig upp genom de sovjetiska ministerierna, gjort en friktionsfri övergång till diverse poster hos olika ministrar i en rad av Jeltsins administrationer, och hade nyligen utnämnts till finansminister.
”Han kallade in mig den 2 januari”, bara tre dagar efter det att Jeltsin hade avgått, berättade Kasianov för mig. ”Han presenterade villkoren för min utnämning. Han sa: ’Så länge ni inte klampar in på mitt revir, så kommer allt att funka bra.’”9 Ovan som han var vid gatuspråket, slogs Kasianov mer av Putins uttryckssätt än av innehållet i det han sa. Författningen gav premiärministern vittgående befogenheter över militären; Putin upplyste honom om att han skulle bli tvungen att avstå från denna makt om han ville bli premiärminister. Kasianov avstod gärna, men bad Putin att i gengäld låta honom fortsätta arbetet med det planerade ekonomiska reformprogrammet. Putin gick med på detta och utnämnde Kasianov till förste vice premiärminister, med löfte om att plocka bort både förste och vice efter installationen.
Kasianov tog nu i princip över ledningen av regeringen. Putin började bereda det han hade kallat sitt ”revir”. Hans första dekret som tillförordnad president gav Boris Jeltsin åtalsimmunitet. Hans andra dekret lade fast en ny rysk militärdoktrin genom att överge den gamla principen att inte vara den part som först använde kärnvapen, för att i stället hävda rätten att använda dem mot en angripare ”om andra åtgärder för konfliktlösning har uttömts eller bedömts vara verkningslösa”. Snart följde ett annat dekret som återinförde de obligatoriska repetitionsövningarna för reservister (alla arbetsföra ryska män betraktades som reservister) – något som hade avskaffats efter det att de ryska trupperna hade lämnat Afghanistan, till stor lättnad för landets hustrur och mödrar. Två av dekretets paragrafer var hemligstämplade, vilket tydde på att de kunde besvara frågan om reservisterna kunde förvänta sig att bli skickade till Tjetjenien. Några dagar senare utfärdade Putin en order som gav fyrtio ministrar och andra höga tjänstemän rätt att hemligstämpla information, vilket var ett direkt brott mot konstitutionen. Putin återinförde också militärutbildningen på högstadiet, både i de kommunala och i de privata skolorna – som för pojkarnas del bland annat innebar att de fick lära sig att plocka isär, rengöra och sätta ihop en kalasjnikov – något som avskaffats under perestrojkan. Sex av de elva dekret som Putin utfärdade under sina två första månader som tillförordnad president avsåg militären. Den 27 januari tillkännagav Kasianov att försvarsbudgeten skulle öka med femtio procent – detta i ett land som fortfarande inte kunde betala sina utlandsskulder och där en stor del av befolkningen sjönk allt djupare ned i fattigdomen.10
Om någon innanför eller utanför Ryska federationens gränser gjort sig omaket att vara lite mer uppmärksam så hade de kunnat konstatera att alla ledtrådar till hur den nya regimen skulle agera avtecknade sig nog så tydligt bara några veckor efter det att Putin hade bestigit sin temporära tron. Men Ryssland var fullt upptaget av att välja en president och det skulle dröja flera år innan västvärlden började ifrågasätta ryssarnas val.
NÄR PUTIN INSTALLERADES befann jag mig återigen i Tjetjenien: ställd inför det som nu kallades politik och politisk journalistik var jag i stort behov av att få känna att jag gjorde något som var meningsfullt. Landets politiska system vittrade sönder inför mina ögon och jag var väl medveten om att jag var lyckligt lottad som ändå kunde göra research för, och publicera, artiklar som jag tyckte var viktiga. Den här gången hade jag rest runt tillsammans med officerare och frivilliga som letade efter ryska soldater som rapporterats saknade i Tjetjenien; det rörde sig om ungefär tusen man, varav hälften hade försvunnit under det andra kriget.
Jag återvände från Tjetjenien samma helg som Putin installerades. Den andra dagen på redaktionen, som också råkade vara Vladimir Putins andra dag som fullvärdig president, gjorde polisens insatsstyrka ett tillslag på Vladimir Gusinskijs medieföretag Media-Most, som bland annat ägde tidskriften jag jobbade på. Horder av män i kamouflagemundering och svarta stickade rånarluvor, beväpnade med kortpipiga automatvapen, trängde sig in i det nyrenoverade huvudkontoret i Moskvas centrum, ungefär en och en halv kilometer från Kreml, misshandlade några av de anställda och slängde travar av dokument i pappkartonger som sedan fördes bort med lastbilar. Åklagarmyndigheten, presidentens administration och skattepolisen gjorde senare virriga och förvirrande offentliga uttalanden om anledningen till razzian: de misstänkte skattefiffel, de misstänkte Media-Mosts säkerhetspersonal för oegentligheter, de misstänkte till och med att företaget spionerade på sina egna journalister. Den här typen av razzia var faktiskt välbekant för alla som varit engagerade i affärsverksamhet eller bara följt affärsverksamheten i Ryssland under 1990-talet: tillslaget var ett hot. Razziorna iscensattes oftast av någon grupp inom den organiserade brottsligheten som ville visa vem det var som bestämde – och vem som hade störst inflytande över polisen. Men just det här tillslaget var ovanligt på flera punkter: omfattningen (det stora antalet poliser, flera lastbilslaster med dokument), platsen (centrala Moskva), tidpunkten (mitt på ljusa dagen) och målet (en av landets sju mest inflytelserika företagare). Den som påstods ha tagit initiativ till razzian var också lite speciell; han identifierades av Media-Most som Vladimir Putin. Putin själv påstod att han inte kände till razzian; när tillslaget gjordes satt han i ett möte med Ted Turner i Kreml, där de båda männen berättade gamla minnen från Goodwill Games i Sankt Petersburg på 1990-talet och diskuterade massmedias framtid.11
Månaderna omedelbart efter tillslaget mot Media-Mosts huvudkontor är den typ av period som alltid brukar vara svår att minnas och beskriva: tiden mellan diagnosen och den oundvikliga utgången, mellan den dag då man inser hur historien kommer att sluta och den dag då det sker. Jag tror att det är korrekt att påstå att de cirka sjuttio anställda på min tidskrift och de cirka hundra personer som jobbade på Gusinskijs dagstidning och tevebolag NTV – den kanal som hade sänt programmet om de söndersprängda hyreshusen – redan den dag då razzian genomfördes visste att det var början på slutet för Rysslands största privata medieföretag. Men vi fortsatte att jobba nästan som om ingenting hade hänt, som om företagets problem var ännu en nyhet att rapportera.
Jag kommer inte ihåg hur jag fick veta att Vladimir Gusinskij hade arresterats den 13 juni. Jag kan ha hört det på bilradion, men det är mindre sannolikt: sommaren år 2000 var den andra sommaren jag tog mig fram med cykel i Moskva. Cykeln var då ett relativt exotiskt transportmedel i huvudstaden och just den här junimånaden skrev jag till och med en artikel om cyklandet i Moskva. En kollega kan ha berättat nyheten för mig. En vän kan ha ringt och talat om vad som hänt. Hur det än gick till så var det viktigaste inte att en av landets mest inflytelserika män – som också råkade betala min lön – hade arresterats, utan att han arresterats på grund av privatiseringen av ett företag som hette Russkoje Video. Det här var en story som jag bara måste skriva.
RUSSKOJE VIDEO var ett teveproduktionsbolag som hade tillhört Dmitrij Rozjdestvenskij, en man från Sankt Petersburg som vid det här laget hade suttit i fängelse i två år. Jag hade följt storyn om honom under en tid, med början när jag reste till Sankt Petersburg för att skriva om mordet på Galina Starovoitova.
Mina källor – bland andra Starovoitovas rådgivare, som hade överlevt skotten i trapphuset – tog mig med till ett äldre par som bodde i en stor och vacker våning vid Gribojedovkanalen. Under ett antal möten spridda över några månader berättade de om sin son Dmitrij Rozjdestvenskij, en välutbildad, relativt framgångsrik, fyrtiofyraårig teveproducent som hade hjälpt Sobtjak i hans återvalskampanj och nu alltså satt i fängelse.
Det verkade som om någon var ute efter att sätta dit Rozjdestvenskij. I mars 1997 blev han föremål för skönstaxering. I maj samma år fick han ett brev från den lokala säkerhetstjänsten, som hävdade att sändaren som användes av tevebolaget han ägde en del av utgjorde ett hot mot landets säkerhet. Därefter förhördes Rozjdestvenskij ett antal gånger i samband med anklagelserna mot Sobtjak. ”De misstänkte honom för att ha tvättat Sobtjaks pengar”, berättade hans mor. ”Men Dmitrij hade tur: Sobtjak betalade aldrig de pengar han var skyldig bolaget för att det hade producerat och sänt annonserna i hans valkampanj.” I mars 1998 åtalades Rozjdestvenskij till slut för skattefusk. En kväll kom specialåklagarens män och gjorde husrannsakan i fyrtioen lägenheter där det bodde människor som på olika sätt var involverade i Rozjdestvenskijs verksamhet, till och med frilansare.
”Nu började de dra åt tumskruvarna på allvar”, sa den gamla kvinnan. Hennes son kallades till förhör nästan dagligen; hans lägenhet, kontor och datja genomsöktes om och om igen. I augusti 1998 fick Rozjdestvenskijs hustru en stroke. ”Vi var i datjan när det hände”, sa hans mor. ”Han utsattes för dagliga förhör och vi kunde aldrig känna oss säkra på att han skulle komma hem igen. Jag klarade av det, min egen far fängslades tre gånger under Stalin – men [Dmitrijs fru] Natasja var inte lika stark.”
I september 1998 anhölls Dmitrij Rozjdestvenskij, på sannolika skäl misstänkt för förskingring, och häktades. Två månader senare träffade jag hans föräldrar för första gången. Under de följande tjugo månaderna besökte jag Rozjdestvenskijs mor och far vid flera tillfällen och blev uppdaterad om sonens fall. Dmitrij flyttades mellan olika fängelser, hamnade i Moskva och senare i ett av säkerhetstjänstens fängelser utanför Sankt Petersburg. Åtalet ändrades med jämna mellanrum: först skulle han ha avyttrat en bil på olaglig väg, sedan skulle han ha förskingrat pengar från reklamfilmskontrakt, därefter skulle han ha tillskansat sig medel för att bygga en retreatanläggning. Såvitt jag kunde förstå var hans privata affärer så hopplöst hopblandade med produktionsbolagets att åklagarna antagligen kunde ha hittat på sätt att hålla honom häktad hur länge som helst. Det jag inte förstod var varför någon prompt ville att Rozjdestvenskij skulle skaka galler.
Hans föräldrar trodde att det var Vladimir Jakovlev, mannen som hade efterträtt Sobtjak, som ville hämnas därför att Rozjdestvenskij hade varit involverad i Sobtjaks återvalskampanj. Men det fanns många andra som också hade hjälpt Sobtjak. Skulle Rozjdestvenskij göras till syndabock därför att andra aktörer, till exempel Putin, nu var så mäktiga att de inte gick att komma åt? Det är möjligt. Eller var det inte Jakovlev som var ute efter revansch, utan någon av Rozjdestvenskijs forna affärskompanjoner, bland vilka Putin också figurerade tillsammans med flera andra inflytelserika män i Sankt Petersburg som tydligen hade bildat ett teveproduktionsbolag kopplat till stadens kasinon? Det är också möjligt. Eller var det, som Starovoitovas rådgivare trodde, ett makabert fall av utpressning av en entreprenör som inte hade lyckats övertyga Rozjdestvenskij om att han borde sälja sitt produktionsbolag till honom? Även det var möjligt.
Jag besökte Rozjdestvenskijs föräldrar så ofta därför att jag inte kunde bestämma hur jag skulle skriva berättelsen om deras son. Ju mer jag fick veta, desto mindre förstod jag. Entreprenören som misstänktes för att ha övat utpressning mot Rozjdestvenskij anhölls till slut och åtalades för ett antal beställningsmord, bland annat på en ställföreträdande borgmästare med ansvar för stadens byggnadsverksamhet: han hade skjutits ned på Nevskij Prospekt mitt på ljusa dagen 1997. En sak var emellertid klar: det som Rozjdestvenskij utsattes för hade mycket lite, eller inget alls, att göra med några rättsliga aspekter, men allt att göra med det sätt på vilket både affärsverksamhet och politik bedrevs i Sankt Petersburg.12
Nu hade fallet och företaget som var okända för ryssar i allmänhet på något sätt resulterat i att Vladimir Gusinskij satt i fängsligt förvar. Jag slog mig ned och började gå igenom mapparna med det material jag hade samlat på mig i fallet – huvudsakligen juridiska inlagor med tillhörande dokumentation – för vilken gång i ordningen vet jag inte. Och för första gången började saker och ting falla på plats – även om jag fortfarande inte kunde se att det fanns någon grund för Gusinskijs frihetsberövande. Det kunde inte heller Media-Mosts driftiga jurister: ”Det finns ingen vettig grund för åtalet”, uppgav en mycket förbryllad, medelålders kvinnlig affärsjurist. ”Jag kan inte ens förstå vad det är för brott han ska ha begått. Jag begriper inte varifrån de har fått siffrorna de hänvisar till. De påstår att själva bolagsbildningen inte var laglig, men de hänvisar till ett lagrum som inte är tillämpligt. Och även om bolagsbildningen inte gick rätt till, så hade Media-Most inte med saken att göra.13 Det större företaget hade köpt Russkoje Video tillsammans med dussintals andra lokala produktions- och radio- och tevebolag, i syfte att bygga upp ett landstäckande underhållningsimperium. Bolaget i Sankt Petersburg var inget av de största reklamproducenterna; det köptes huvudsakligen för att det ägde visningsrätten till mängder av B-filmer som Media-Most kunde fylla ut tablåerna med tills de hade kapacitet att producera egna program.
”Det här skulle vara roligt om det inte var så tragiskt”, sa juristen. ”Jag önskar att den ryska brottsligheten också såg ut så här”, tillade hon – och menade att den var full av motsägelser och felaktigheter.
Men den ryska brottsligheten var inte sådan, även om många ryska rättsfall skulle komma att likna just det här: illa underbyggda och fulla av motsägelser. Jag förstod att min ursprungliga teori om fallet Dmitrij Rozjdestvenskij hade varit riktig: det handlade om en privat vendetta. Men boven var varken Sankt Petersburgs guvernör, vilket många menade, och inte heller någon maffiaboss i fängsligt förvar, vilket andra trodde.
Det verkar som om något hade gått fruktansvärt snett mellan Dmitrij Rozjdestvenskij och Vladimir Putin när de båda männen hjälpte Sobtjak i hans återvalskampanj. Det är förklaringen till att jag – efter att ha följt fallet i nära två år – blev hotad av åklagaren sista gången jag ringde till honom. ”Släpp det här”, sa han. ”Tro mig, Masha, du vill inte gräva djupare i det här. I så fall kommer du att få ångra dig.” Jag hade skrivit om ryska rättsfall i åratal och ingen – inte ens brottslingarna på de anklagades bänk och deras skumma kumpaner – hade någonsin talat till mig på det sättet. Vad var det som var så viktigt och farligt med just det här fallet? Bara det faktum att det hölls vid liv för en viss persons räkning – och den personen var nu Ryska federationens tillförordnade president. Åklagaren, Jurij Vanjusjin, var en gammal studiekamrat till Putin från juristutbildningen. Han hade börjat arbeta på åklagarmyndigheten direkt efter universitetet, precis som Putin hade börjat jobba inom KGB, och när Putin återvände till Leningrad och blev en av Sobtjaks ställföreträdare anslöt sig Vanjusjin till dem i stadshuset. När Putin sex år senare flyttade till Moskva återvände Vanjusjin till åklagarmyndigheten, nu som en utredare specialiserad på ”mycket viktiga fall”. Fallet Rozjdestvenskij uppfyllde visserligen inte kriterierna för ett ”mycket viktigt fall”, men det var uppenbarligen mycket viktigt för en mycket viktig person.
En annan av Putins medarbetare, Viktor Tjerkesov – som efter hårda påtryckningar från Putin och högljudda protester från före detta dissidenter, hade utsetts till chef för FSB i Sankt Petersburg – ingrep när det verkade som om fallet Rozjdestvenskij hotade att köra fast. När en skönstaxering inte gav grund för åtal skrev Tjerkesov ett brev till Rozjdestvenskij och informerade honom om att Russkoje Videos sändare utgjorde ett hot mot den nationella säkerheten. Russkoje Video lät en annan kanal ta över sändaren – och då var den tydligen inte längre något hot.14 Ett år senare flyttade Tjerkesov till Moskva och blev Putins högra hand inom FSB.
Rozjdestvenskijs föräldrar hoppades att deras son skulle släppas ur fängelset när hans gamle vän Vladimir Putin först blev chef för säkerhetstjänsten, sedan regeringschef och till slut statsöverhuvud. Men Vanjusjin höll liv i fallet trots att den ena förundersökningen efter den andra fick läggas ned; han hittade bara på nya, synnerligen diskutabla, åtalspunkter för att kunna behålla honom bakom galler. På sensommaren år 2000 tog en domstol äntligen hänsyn till Rozjdestvenskijs sviktande hälsa och frigav honom i avvaktan på rättegång.15 Rozjdestvenskij dog i juni 2002, fyrtioåtta år gammal.
Det jag insåg när jag gick igenom dokumenten som jag hade behållit i nästan två år var exakt detsamma som Natalja Gevorkjan hade insett när hon konfronterade Putin om journalisten Andreij Babitskij: ”Han är en hämndlysten liten man”, som hon uttryckte saken. Processen mot Gusinskij var, precis som den mot Rozjdestvenskij, en privat vendetta. Gusinskij hade inte stött Putin i valet. Han var god vän med och gjorde betydande affärsöverenskommelser med Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov, som ledde oppositionskoalitionen mot Familjen. Det var Gusinskijs tevebolag som bara två dagar före valet hade sänt programmet om hyreshusen som sprängdes i luften.
Gusinskijs arresteringen var inte kopplad till Russkoje Video; det råkade bara vara så att mannen som låg bakom gripandet hade detaljerad kunskap om de rättsliga åtgärder som vidtagits mot Russkoje Video – vilket var alldeles tillräckligt när det enda syftet var att placera en av Rysslands mäktigaste män bakom lås och bom. Om det fanns några oegentligheter i bolagets stiftelseurkund så kände Putin till dem också: när jag letade bland mina papper hittade jag ett dokument som gav klartecken till bildandet av bolaget, undertecknat av Vladimir Putin.
Vladimir Gusinskij satt bara fängslad i tre dagar. Så fort han hade släppts mot borgen – som han själv betalade – lämnade han landet och blev på så vis den första politiska flyktingen från Putins regim – bara fem veckor efter det att den nye presidenten hade installerats.
TILL SKILLNAD FRÅN ÄGAREN av mitt medieföretag befann jag mig fortfarande i Moskva. Och det verkade som om jag hade fått problem, stora problem, precis som åklagare Vanjusjin hade aviserat. Jag hade skrivit en artikel om fallet Russkoje Video som publicerades ett par dagar efter det att Gusinskij hade lämnat landet; artikeln illustrerades av en bild på dokumentet jag hade hittat – det som var underskrivet av Putin. Innan jag visste ordet av stod det en karl uppflugen på en stege utanför dörren till min lägenhet – tjugofyra timmar om dygnet. ”Vad håller ni på med?” frågade jag varje gång jag öppnade dörren. ”Fixar en sak”, brukade han morra till svar.
Några dagar senare slutade min hemtelefon att fungera. Telebolaget påstod att det inte var deras fel, men det dröjde flera dagar innan jag kunde använda den igen. Det här var klassiska KGB-åtgärder som var avsedda att få mig att förstå att jag aldrig kunde känna mig trygg och att jag aldrig var ensam. Det var en taktik som inte hade ändrats sedan 1970-talet, när agenter bosatte sig i folks trapphus för att påminna dem om att de var bevakade. Denna vetskap gjorde inte saken lättare för mig. Intrångstaktiken fungerade lika bra nu som den hade gjort för trettio år sedan och efter några dagar höll den gnagande olusten och rädslan på att driva mig till vansinne.
Jag fick möjlighet att lämna landet några veckor med anledning av ett utlandsuppdrag – och jag bestämde mig för att se mig om efter ett nytt jobb. Jag hade det bästa jobbet i världen, även om det innebar att jag tvingats riskera livet vid ett flertal tillfällen i Tjetjenien, det forna Jugoslavien och på andra postsovjetiska krigsskådeplatser. Men jag var inte beredd att leva under konstant hot, oavsett hur vagt det var, och jag nappade därför på U.S. News & World Reports erbjudande om att få bli deras redaktionschef i Moskva.
Gusinskij, som nu pendlade mellan England och Spanien – där han ägde ett hus – förhandlade med den ryska staten om sitt medieimperiums öde. Han ägde själv sextio procent av aktierna i bolaget; trettio procent ägdes av det statliga gasmonopolet Gazprom och resterande tio procent av privatpersoner, huvudsakligen höga chefer i Media-Most. Gusinskij hade tagit stora lån i en statsägd bank för att bekosta sina satelliter. För mindre än ett år sedan hade han fortfarande hyst gott hopp om att skulderna skulle skrivas av – rimliga förväntningar om man betänker hans en gång mycket goda relationer till Jeltsin och den roll han hade spelat i Jeltsins återvalskampanj 1996.16 Nu skulle en del av lånen betalas tillbaka och staten sa upp de andra och krävde betalning i form av aktier – i akt och mening att ge det statliga gasmonopolet kontroll över företaget. Gusinskij försökte strukturera om lånen på ett sådant sätt att ingen av aktieägarna skulle få en kontrollerande andel, vilket var en garanti för fortsatt redaktionellt oberoende.
Förhandlingarna blev allt mer fientliga – vilket parterna skyllde på varandra – och någon läckte ett av Gusinskij undertecknat dokument till pressen. Det verkade som om han, skriftligen, hade gått med på att överlåta en majoritet av aktierna i sitt företag till Gazprom i utbyte mot sin frihet. Det som var mest graverande var att dokumentet inte bara var underskrivet av Gusinskij och chefen för Gazproms medieavdelning – som återuppstått just för detta tillfälle – utan också av medieministern Michail Lesin.17 Det var med andra ord ett av den organiserade brottslighetens klassiska kontrakt, en formalisering av utbytet av ens företag mot ens personliga trygghet – och staten hade ett finger med i spelet. När läckan väl var ett faktum uppgav Gusinskij offentligt att ministern personligen hade hotat honom och tvingat honom att överlåta företaget, ”praktiskt taget under pistolhot”. Han kallade hela processen för ”statlig, organiserad utpressning”.18
Putin vägrade att kommentera, men ingen tycktes tvivla på att ordern om att Gusinskij skulle tvingas lämna ifrån sig sitt medieföretag kom direkt från honom. Hans premiärminister, Michail Kasianov, mannen med de bländvita tänderna, verkade förbryllad, till och med chockad, över avslöjandena och gav Lesin en skarp tillrättavisning inför tevekamerorna. Tre dagar senare dök Michail Gorbatjov upp, efter nio år i den politiska öknen, för ett möte med Putin där han bad honom att ställa affären Gusinskij till rätta. Gorbatjov lämnade mötet nedslagen och uppgav för medierna att Putin vägrade att ingripa.19 Dagen därpå inledde premiärminister Kasianov kabinettssammanträdet med att återigen ge medieminister Lesin en skrapa.20 Ryska journalister och politiska analytiker tolkade detta som ett tydligt tecken på att premiärministern var maktlös i en situation som iscensatts av presidenten själv.
Det dröjde inte länge förrän den här typen av övertagande av små och stora privata företag blev vanlig. Men det system som Boris Jeltsin hade lämnat efter sig var inte riktigt redo för den ”statligt organiserade utpressningen”. Jeltsins administrationer hade visserligen inte lyckats förvandla de ryska domstolarna till en fungerande organisation för rättsskipningen i landet, men de hade lyckats så ett ambitionens frö hos dem. Nu vägrade en del av dessa domstolar, framför allt de lägre instanserna, att godta vissa av Gazproms yrkanden – och en domstol underkände till och med åtalet mot Gusinskij. Det tog det statliga gasmonopolet nästan ett år att få kontroll över Gusinskijs medieimperium. I april 2001, efter ett veckolångt dödläge då NTV direktsände hela övertagandet, tvingades den gamla redaktionen bort. När mina forna kolleger på Itogi en vecka senare kom till jobbet var dörrarna låsta och samtliga anställda avskedade.
JAG HADE SAGT UPP MIG redan föregående sommar och börjat jobba på U.S. News & World Report, men innan dess åkte jag till Svarta havet på en kort semester. Efter bara ett par dagar i solen blev jag tvungen att flyga norrut igen: en atomubåt hade förlist i Barents hav och tagit hela besättningen, etthundraarton man, med sig i djupet.
Av alla hjärtslitande nyheter jag någonsin har rapporterat och det ryska folket tvingats bevittna var Kurskkatastrofen kanske den mest förödande. I nio dagar hoppades besättningsmännens mödrar, hustrur och barn – och hela landet – att några av sjömännen fortfarande var i livet. Nationen vakade medan marinledningen och regeringen uppförde sig som yra höns, inte minst vad gällde räddningsinsatserna: man tackade till exempel nej till hjälp från brittiska och norska djuphavsdykare, eftersom man menade att de utgjorde en säkerhetsrisk. Och värst av allt: den nya presidenten förhöll sig tyst. Han semestrade vid svartahavskusten.
Kursk är tacksam att använda som symbol för de postsovjetiska samhällsproblemen. Ubåten började byggas år 1990, då Sovjetunionen stod på sammanbrottets rand; hon togs i drift 1994, ett år som måste betecknas som ett lågvattenmärke i den ryska militärhistorien – men samtidigt som de ryska supermaktsambitioner som legat i träda medan imperiet avvecklades började vakna till liv igen. Atomubåten var jättelik, lika stor som dessa ambitioner en gång hade varit – och skulle komma att bli igen med en Putin vid makten som lovade att knäppa fienden på skithuset. Kursks underhåll hade varit eftersatt ända sedan hon sjösattes. Hon fullgjorde sitt första uppdrag på sommaren 1999, när Putin kom till makten, och skulle delta i sin första större manöver i augusti 2000.
Det uppdagades senare att varken atomubåten eller dess besättning – eller för den delen Norra marinen över huvud taget – hade varit redo för manövern. Faktum är att den officiellt inte ens kallades ”manöver”, åtminstone delvis därför att de deltagande fartygen och deras besättningar inte skulle ha uppfyllt alla de juridiska och tekniska krav som ställdes på en flottmanöver. Atomubåten och de andra stridsfartygen som avseglade den 12 augusti deltog i stället i något som kallades för en ”formeringsuppvisning”, en beteckning som inte fanns och som därför inte var förenad med några specifika krav. Ubåten seglade med en oerfaren och undermåligt utbildad besättning som hade plockats ihop från ett antal andra fartyg; männen hade alltså ingen erfarenhet av att arbeta tillsammans. Ubåten var bestyckad med övningstorpeder, av vilka några hade passerat sitt bäst-före-datum, medan de andra inte hade blivit underhållna. Några av torpederna hade synliga rosthål; andra var utrustade med gummipackningar som hade använts mer än en gång, vilket var ett flagrant brott mot säkerhetsföreskrifterna. ”Vi har döden ombord”, sa en av besättningsmännen till sin mor sex dagar före katastrofen; han avsåg torpederna.21
Det var tydligen en av dessa torpeder som fattade eld och exploderade. Två explosioner utlöstes ombord på ubåten och de flesta i besättningen dog omedelbart. Tjugotre överlevande tog sin tillflykt till det ännu inte vattenfyllda akterpartiet och inväntade räddningen. De hade den utrustning som behövdes för att överleva en viss tid ombord och kunde rimligtvis förvänta sig att bli räddade – de deltog ju trots allt i en manöver, det fanns åtskilliga stridsfartyg i ubåtens omedelbara närhet och olyckan borde ha upptäckts nästan med en gång.
Medan explosionerna kunde avläsas bland annat av en seismologisk station i Norge, föreföll det som om de ryska fartyg som befann sig betydligt närmare ubåten inte noterade att något hade hänt. Det dröjde nio timmar innan Norra marinen medgav att en olycka hade inträffat och ungefär nio timmar till innan landets semestrande president informerades. Räddningsarbetet inleddes, men de som deltog i det var uppenbarligen så dåligt utbildade att de inte klarade sina jobb. De lyckades inte ens ansluta till Kursk.
De flesta av de tjugotre överlevande kunde kanske ha tagit sig ut själva – förlisningen inträffade på relativt grunt vatten – men den här avdelningen av ubåten hade, tvärt emot föreskrifterna, ingen evakueringssluss. De tjugotre besättningsmännen satt i mörkret tills en reningskassett fattade eld och fyllde utrymmet med giftiga gaser.
Under mer än två dygn knackade de tjugotre männen sina SOS på tryckskrovet i ett försök att underlätta det räddningsarbete som först var obefintligt och sedan värdelöst. Mot slutet blev deras knackningar osammanhängande och desperata. De fick aldrig något svar på sina nödsignaler: räddningspersonalen följde marinens oskrivna regel att iaktta tystnad, till synes för att förhindra fientliga fartyg från att lokalisera dem. Av samma anledning tackade ryssarna nej till brittiska och norska djuphavsdykares erbjudande om hjälp med räddningsarbetet. När norska dykare till slut, åtta dagar efter katastrofen, fick tillstånd att gå in på ryskt vatten och ned till Kursk kunde de ansluta till ubåten vid första försöket. När de inte lyckades öppna den aktre luckan tillverkade de ett verktyg som gjorde det möjligt för dem att ta sig in i ubåten och där kunna konstatera att det inte fanns några överlevande ombord.22
I tio dagar satt nationen klistrad vid teveapparaterna och väntade på nyheter från Kursk. Eller från den nye presidenten, han som hade lovat att återställa Rysslands militära makt. Först sa han ingenting. Sedan fällde han, medan han fortfarande var på semester, en vag kommentar som tycktes betyda att han ansåg att det var viktigare att rädda utrustningen ombord på Kursk än att rädda ubåtens besättning. På katastrofens sjunde dag gick han till slut med på att flyga tillbaka till Moskva – och ställdes mot väggen av ett teveteam i semesterorten Jalta vid Svarta havet. ”Det jag gjorde var rätt”, sa Putin. ”Det är inte till någon hjälp om icke-specialister eller högt uppsatta tjänstemän kommer till ett katastrofområde; det är oftast till hinder för arbetet. Alla bör stanna på sin plats.”
Kommentaren avslöjar att Putin såg sig själv som en byråkrat – en mycket viktig och mäktig byråkrat, men ändå en byråkrat. ”Jag hade alltid trott att om man blev president, även om man bara blev utnämnd till det, så måste man ändra sig”, sa Marina Litvinovitj, den intelligenta unga kvinnan som hade hjälpt till att skapa Putins image inför presidentvalet. ”Om nationen gråter, så måste man gråta med den.”
Vid tiden för Kursk-katastrofen var Litvinovitj – som ännu inte hade fyllt trettio – permanent medlem i det som hade blivit ett permanent mediedirektorat i Kreml. En gång i veckan hade cheferna för de tre största tevebolagen och Litvinovitj ett möte med Putins stabschef Alexander Volosjin för att diskutera aktuella frågor och planera hur de skulle bevakas och rapporteras. I augusti 2000 var bara tre av medlemmarna närvarande: Litvinovitj, Volosjin och chefen för det statliga teve- och radiobolaget; de andra var på semester, vilket moskoviterna oftast är i augusti. ”Jag skrek åt Volosjin”, berättade Litvinovitj. ”Jag skrek att han [Putin] måste åka dit. Och till slut lyfte Volosjin luren och ringde till Putin och sa: ’Det finns de här som tycker att ni bör åka dit.’ Och jag tänkte: Putin borde vara den som ringer och vrålar: ’Var är mitt plan?’ Och jag förstod, att om jag inte hade varit med på det där mötet så skulle Putin inte ha åkt upp till Barents hav.”23
KLUSTRET AV MILITÄRSTÄDER som utgör Norra marinens hem är en egen värld, stängd för och fientligt inställd till utomstående. Myndigheterna har man däremot oftast förtroende för. Journalister släpps inte in i Vidjajevo, Kursks hemmahamn. Besättningsmännens familjer lastades på chartrade bussar som i rasande fart körde igenom vägspärrarna. Några gånger vandrade anhöriga de fem kilometrarna (de hade inte tillgång till några transportmedel när de väl var på plats) från inkvarteringen i Vidjajevo till den sista vägspärren, där journalisterna hade samlats. En grupp kvinnor ville spela in ett videobudskap där de krävde att räddningsarbetet skulle fortsätta. En kvinna bad journalisterna att skjutsa en annan grupp till Murmansk, så att de kunde köpa minneskransar och kasta dem i havet.
Lokalbefolkningen betraktade dessa upprörda kvinnor med en blandning av medömkan och fruktan. Här, i denna stad av femvåningshus av betong med trasiga fönster och där värmen ofta inte fungerade, var man van vid faror och förfall. ”Olyckor inträffar”, sa sjömännen och deras kvinnor om och om igen. Kvinnor med hinkar och långskaftade borstar skurade trottoarer och öppna platser med såpa och vatten i hopp om att kunna skydda staden mot den radioaktiva strålning som eventuellt kunde ha läckt ut från Kursk, trots att myndigheterna hade satt upp anslag som försäkrade allmänheten om att det inte förelåg någon strålningsrisk.
Tio dagar efter katastrofen kunde besättningsmännens anhöriga äntligen samlas i Vidjajevo, där de förväntade sig att få träffa Putin. Medan de väntade – och de väntade i flera timmar – talade chefen för den ryska flottan, amiral Vladimir Kurojedov, till dem. Amiralen, en storvuxen man med grovt, väderbitet ansikte, var mycket skicklig på att avleda frågor. En av de få journalister som släppts in i salen – det råkade vara en av de tre författarna till Putins officiella biografi – beskrev scenen så här:
Han fick frågan: ”Tror ni att killarna är vid liv?”
Och vet ni vad han sa?
”Det är en bra fråga! Jag ska besvara den lika direkt som ni ställde den. Jag tror fortfarande att min far, som dog 1991, är i livet.”
Sedan fick han en annan fråga – antagligen även den en bra fråga.
”Varför bad ni inte om hjälp från utlandet med en gång?”
”Jag förstår”, sa han, ”att ni tittar mer på Kanal 4 än på Kanal 2.”
”När informerade ni myndigheterna om att ni inte hade den utrustning som krävdes för att rädda dem?”
”För tre år sedan.”
”Jag trodde att någon skulle klappa till honom. Men de tappade liksom bara modet och förlorade intresset.24
Kurojedovs undvikande svar gjorde givetvis åhörarna frustrerade. Vice premiärminister Ilja Klebanov, som ledde räddningsarbetet, var också närvarande. En kvinna hoppade upp på podiet, grabbade tag i hans kavajslag, skakade honom och skrek: ”Din jävel, åk ut dit och rädda dem!” När Putin äntligen kom, fyra timmar efter den utsatta tiden och klädd i svart kostym och svart skjorta som snarare fick honom att se ut som en maffiaboss än en sörjande, angrep de anhöriga honom också. Putins levnadstecknare var nu den enda journalisten som tilläts stanna kvar i salen, och så här beskrev han mötet i sin artikel följande dag:
”Ställ in sorgedagen!” ropade någon i andra änden av salen. [En nationell sorgedag hade utlysts till följande dag.]
”Sorgedag?” sa Putin. ”Jag var, precis som ni, full av hopp ända in i det sista. Det är jag fortfarande, jag hoppas i alla fall på ett mirakel. Men en sak vet vi säkert: Människor har dött.”
”Håll käften!” skrek någon.
”Jag menar att det finns människor som definitivt har dött. Det finns sådana människor på ubåten. Det är dem sorgedagen avser. Inga andra.”
Någon försökte komma med invändningar, men det var lönlöst.
”Lyssna på mig, lyssna på vad jag har att säga. Lyssna på mig! Det har alltid inträffat tragedier till havs, även på den tiden då vi föreställde oss att vi levde i ett mycket framgångsrikt land. Tragedier har alltid inträffat. Men jag hade aldrig trott att det kunde vara så här illa ställt …”
”Varför tog det så lång tid innan ni begärde hjälp från utlandet?” frågade en ung kvinna.
Hon hade en bror ombord på ubåten. Putins förklaring var lång och omständlig. Han sa att ubåtens konstruktion daterade sig från slutet av 1970-talet och detsamma gällde all den räddningsutrustning som Norra marinen hade till sitt förfogande. Han sa att [försvarsminister] Sergejev ringde till honom klockan sju på morgonen den 13:e och dessförinnan hade Putin inte vetat något … Han sa att erbjudandet om utländsk hjälp hade kommit den 15:e och att det hade accepterats med en gång …
”Har vi inga egna sådana dykare?” ropade en förtvivlad röst.
”Vi har inte ett skit i det här landet!” utbrast den rasande presidenten.25
Enligt artikeln tillbringade Putin två timmar och fyrtio minuter med besättningsmännens anhöriga och han lyckades till slut lugna dem, mycket tack vare att han ägnade en timme åt att förklara detaljerna i den kompensation de skulle få. Han gick också med på att ställa in sorgedagen som, ironiskt och makabert nog, högtidlighölls överallt i Ryssland, utom i Vidjajevo. Men Putin lämnade mötet illa tilltufsad och bitter, och ovillig att i framtiden uppträda inför en sådan publik. Ingen annan katastrof – och det inträffade många under hans tid som president – kunde förmå honom att offentligt försöka mäta sig med lidandet.
NU HÄNDE TVÅ SAKER i snabb följd som befäste Putins åsikt att besöket i Vidjajevo hade varit en katastrof. Den 2 september – tre veckor efter förlisningen – deltog Kanal Ett:s nyhetsankare Sergej Dorenko, som ett år tidigare hade stått för det mesta av planeringsarbetet bakom Berezovskijs tevekampanj för att skapa Putin, i ett program som var mycket kritiskt till Putins sätt att hantera ubåtskatastrofen. Dorenko hade kommit över bandupptagningar från mötet med de anhöriga och spelade upp klipp som fick levnadstecknarens tidningsartikel att framstå som en hyllning till presidenten. I ett av klippen börjar Putin gorma: ”Ni såg det på teve!” skrek han. ”Det betyder att de ljuger. De ljuger! De ljuger! Det finns folk på teve som i tio års tid har försökt underminera armén och marinen. Nu låter de som om de är militärens främsta försvarare. Det enda de vill är att göra sig av med den! De har stulit en massa pengar och nu använder de pengarna för att muta alla och stiftar de lagar de vill!” avslutade Putin med gäll röst.26
Dorenko, en karismatisk machoperson med en djup baryton, ägnade nästan en timme åt att dissekera Putins uppträdande, bland annat genom att gång på gång spela upp hans mest pinsamma kommentarer, och att visa honom när han, solbränd och i ljusa fritidskläder, log och skrattade tillsammans med sitt semestersällskap, av vilka de flesta var höga tjänstemän. Han kunde om och om igen visa att Putin ljög. Presidenten påstod att det hade stormat i åtta dagar och det hade hindrat hjälpinsatserna. Dorenko påpekade att det faktiskt bara hade varit dåligt väder de första få dagarna, och att vädret faktiskt inte hade någon större betydelse på det djup där Kursk låg. Dorenko jämförde Putin med en elev som kommer för sent till lektionen. ”Vi vet inte vad det är för slags lärare som de här lögnerna är avsedda för, men vi vet vad en lärare skulle säga i just en sådan här situation: ’Jag är inte intresserad av dina bortförklaringar – jag är bara intresserad av att du passar tiden.’”
Dorenko fortsatte med delar av en intervju som den statliga televisionen hade gjort med Putin dagen efter hans besök i Vidjajevo. Presidenten verkade ämbetsmannaaktig och samlad och sa att det knappt hade gått hundra dagar sedan han axlade bördan att styra landet. Dorenko påpekade att det faktiskt hade gått trehundranittio dagar sedan Putin utsågs till premiärminister och i praktiken till Jeltsins efterträdare – och dessförinnan hade han varit chef för FSB, ”som väl har till uppgift att hålla ett öga på amiralerna”.
”Regimen respekterar oss inte och det är därför den ljuger för oss”, sa Dorenko avslutningsvis.
Jag tror det var då, ett år efter det att han anträtt den mirakulösa marschen mot makten, som Putin insåg att han bar ansvaret för hela det sönderfallande supermaktsbygget. Han hade inte längre rätt att reta upp sig på de människor som hade omintetgjort Sovjets militära potential och stormaktsstolthet: när han blev president blev han också, i många av sina landsmäns ögon, en av just dessa människor. Hans förvandling var inte olik den som en politiker som länge varit i opposition genomgår då han plötsligt får makt – men Putin hade aldrig varit politiker, så hans vrede var privat, även om hans förödmjukelse nu var offentlig. Han kanske tyckte att han hade blivit lurad: människorna han hade beklagat sig så högljutt över i Vidjajevo – de som hade dragit vanära över militären i teve och stiftat ”de lagar de ville” – hade fört honom till makten bara för att göra honom till syndabock. Och sedan använde de sina tevebolag för att förödmjuka honom ännu mer.
Sex dagar efter Dorenkos program framträdde Putin i CNN:s Larry King Live. När King frågade: ”Vad var det som hände?” ryckte Putin på axlarna, log – lite spjuveraktigt, verkade det som – och svarade: ”Den sjönk.”27 Repliken blev ökänd: den uppfattades som cynisk, nedlåtande nonchalant och djupt sårande av alla som på något sätt drabbats av tragedin. Det var först när jag tio år senare läste en utskrift av dialogen som jag förstod vad Putin hade försökt säga. Han antydde att han inte tänkte gå på den linje som någon olycksalig rysk spinndoktor hade hittat på – att Kursk hade kolliderat med en amerikansk ubåt. Bry er inte om den där vansinniga konspirationsteorin, var vad axelryckningen betydde. Ubåten sjönk, helt enkelt.
Världen såg något helt annat och Putin lärde sig en viktig läxa. Tevemediet – samma medium som hade skapat honom, plockat en president ur tomma intet – kunde vända sig mot honom och krossa honom precis lika snabbt och lika enkelt.
Så Putin kallade till sig Berezovskij, den forna kungamakaren och mannen som fortfarande var chef för Kanal Ett, och krävde att oligarken lämnade över sina aktier i tevebolaget. ”Jag sa nej, i närvaro av [Putins stabschef] Volosjin”, berättade Berezovskij. ”Då ändrade Putin tonläge och sa: ’Ja, vi ses sen, Boris Abramovitj’, och så reste han sig för att gå. Och jag sa: ’Volodja, det här är farväl.’ Vi avslutade samtalet i den tonen, uppfyllda av patos. När jag lämnade rummet vände jag mig mot Volosjin och sa: ”Sasja, vad har vi gjort? Har vi gett makten till de svarta överstarna?’ Volosjin kliade sig i huvudet och sa: ’Det tror jag inte.’” När Volosjin många år senare vittnade i en domstol i London kunde han inte erinra sig mötet i detalj, utan sa bara att syftet med det hade varit att informera Berezovskij om att ”konserten var slut, showen var över”.28
Berezovskij uppger att han genast satte sig och skrev ett brev till sin gamle skyddsling och bad stabschefen att vidarebefordra det till Putin. ”Jag skrev om en amerikansk journalist som en gång sa att alla svåra problem alltid har en enkel lösning och att den lösningen alltid är fel. Och jag skrev att Ryssland är ett kolossalt invecklat problem och att han begår ett kolossalt misstag om han tror att han kan lösa det med enkla metoder.”29 Berezovskij fick aldrig något svar på sitt brev. Några dagar senare hade han rest till Frankrike, sedan fortsatt till Storbritannien och sällat sig till sin gamle rival Gusinskij i politisk exil. Snart nog hade det utfärdats en arresteringsorder på honom i Ryssland och han hade lämnat ifrån sig sina aktier i Kanal Ett.
Tre månader efter installationen hade två av landets rikaste män fråntagits sitt inflytande och i praktiken sparkats ut ur landet. Mindre än ett år efter det att Putin blev president kontrollerades alla de tre nationella tevebolagen av staten.
”JAG HAR ALLTID HÄVDAT att det inte är någon mening med att gå i fängelse frivilligt”, berättade Andrej Sacharovs änka Jelena Bonner för en liten grupp journalister i Moskva i november 2000.30 Hon sa att Berezovskij hade ringt till henne på sommaren och bett om råd, och hon hade rått honom att stanna kvar utanför landets gränser. ”På dissidenttiden förordade jag alltid emigration för dem som hotades”, förklarade hon. Hon hade kallat oss till presskonferens för att berätta om Berezovskijs bidrag till Sacharovmuseet och Centrum för mänskliga rättigheter i Moskva, som skulle tvingas stänga om det inte fick pengar.
”Vilken jävla tid vi tvingas leva i”, sa museidirektören, den forne dissidenten Jurij Samodurov, ”när vi måste försvara människor vi inte gillar, som Gusinskij och Berezovskij. Vi levde en gång i tiden i en totalitär stat som hade två utmärkande drag: en av staten sanktionerad total terror och en av staten sanktionerad total lögn. Jag hoppas att total terror inte längre är möjlig i vårt land, men vi har nu gått in i en ny era som karakteriseras av en total lögn.”