D en 23 november 2006 dog en man vid namn Alexander Litvinenko på ett sjukhus i London. Han var en fyrtioettårig FSB-officer och hans sista dagar hade följts, praktiskt taget i direktsändning, av både brittiska och en del ryska nyhetsmedier. ”För bara tre veckor sedan var han en glad och lycklig och fullt frisk man med allt sitt hår i behåll, en man som brukade jogga tio kilometer varje dag”, skrev Daily Mail den 21 november.1 Artikeln illustrerades av en bild på en utmärglad och flintskallig Litvinenko i en sjukhussäng, med bröstet täckt av elektroder. ”Mr Litvinenkos nackmuskler är så svaga att han knappt orkar lyfta på huvudet. Det är väldigt smärtsamt för honom att tala och orden kommer i korta, plågade stötar.” Dagen efter det att artikeln publicerades föll Alexander Litvinenko i koma. Dagen därpå fann man spår av giftet som dödade honom i hans urin: det rörde sig om polonium, ett sällsynt och mycket radioaktivt grundämne. Några timmar senare stannade Litvinenkos hjärta för andra gången på två dygn och han dog.
Litvinenko hade varit en klassisk whistleblower – en visselblåsare. År 1998 hade han uppträtt vid en tevesänd presskonferens tillsammans med fyra av sina kolleger i säkerhetstjänsten. De uppgav att de hade fått olagliga uppdrag från FSB, bland annat att mörda Boris Berezovskij. Presskonferensen hade faktiskt sammankallats av Berezovskij, som Litvinenko hade träffat i samband med utredningen av ett annat mordförsök år 1994, som inte hade med Berezovskij att göra. Båda männen satte värde på sin bekantskap och de tycks ha haft överdrivet stora förväntningar på varandra. Berezovskij föreställde sig att det erbjöd ett visst mått av skydd att känna en rakryggad man i FSB; Litvinenko förlitade sig på att den inflytelserika miljardären skulle hjälpa honom att ändra på det som var fel med systemet. Litvinenko hade burit uniform sedan han var arton, han var en av de yngsta överstelöjtnanterna som säkerhetstjänsten någonsin hade haft och han var hundraprocentigt hängiven systemet som hade fostrat honom. Men han var samtidigt en av dessa sällsynta människor som är oförmögna att acceptera systemets fel och brister, och som vägrar att lyssna på argumenten från dem som finner sig i sakernas tillstånd.
Vladimir Putin utsågs till chef för FSB i augusti 1998, då allvarliga anklagelser om korruption riktades mot säkerhetstjänstens tidigare ledning. ”När han blev utsedd frågade jag Sasja vem han var”, berättade Litvinenkos änka Marina för mig flera år senare. ”Han berättade att det fanns folk som påstod att han [Putin] aldrig hade patrullerat på gatorna. Det gjorde att de såg ner på honom – han hade inte jobbat sig upp inom hierarkin.” Men Berezovskij arrangerade ett möte mellan sin protegé, chefen för säkerhetstjänsten, och sin vän visselblåsaren. Det här var under den period då Putin inbillade sig att hans arbetsmiljö var så antagonistisk att han måste hålla sina möten med Berezovskij i en hiss som inte längre var i bruk i FSB:s högkvarter. Berezovskij ville att de båda männen skulle betrakta varandra som bundsförvanter. Litvinenko kom till mötet med dokument som han påstod visade på oegentliga förbindelser mellan olika avdelningar inom FSB och de vägar som såväl otillåtna instruktioner som pengar tog. Han berättade också om ordern att mörda Berezovskij, en order som varken visselblåsaren eller oligarken trodde att Putin kände till. Putin var inte intresserad, berättade Litvinenko senare för sin fru och för Berezovskij; mötet var över på tio minuter. Han kom hem besviken och orolig för framtiden, och – vilket är typiskt för dessa människor – fast besluten att göra något åt saken.
Nästa steg blev att hålla presskonferensen om FSB:s illegala verksamhet. Litvinenko hävdade att han, förutom ordern att mörda Berezovskij, också hade fått i uppdrag att kidnappa och misshandla framstående affärsmän. Putin kontrade med ett tevesänt uttalande där han ifrågasatte Litvinenkos karaktär och påstod att Litvinenko hade underlåtit att betala underhåll till sin första fru (hans hustru nummer två hävdade att hon själv hade betalat underhållet varje månad och att hon hade kvittona som bevisade att betalningarna hade gjorts).
Tre månader senare arresterades Litvinenko, anklagad för att tre år tidigare ha misshandlat en misstänkt. Åtalet var så illa underbyggt att han frikändes i en militärdomstol i november 1999. Men han tilläts inte att lämna rättssalen: han arresterades av FSB-agenter, anklagad för andra förbrytelser. Fallet nådde aldrig domstol; det gjorde däremot ett tredje åtal. Men domaren frigav honom mot borgen, i avvaktan på rättegång. När Litvinenko fick veta att rättegången skulle hållas i en liten stad ungefär tio mil från Moskva – dit få journalister och oberoende observatörer kunde förväntas åka – bestämde han sig för att lämna Ryssland.
I september 2000 talade han om för Marina att han tänkte åka och hälsa på sina gamla föräldrar i deras hemstad i södra Ryssland. En knapp månad senare ringde han till henne och uppmanade henne att åka på semester. ”Jag sa: ’Det passar inte så bra just nu’”, berättade Marina. ”Tolja, vår son, hade just börjat med sina privatlektioner i musik, varför skulle vi åka på semester? Han sa: ’Du har ju alltid velat åka på semester. Du bör åka nu.’ Och jag förstod – ibland använde han en alldeles speciell röst och jag förstod att det var bäst att göra som han sa.” Hon bokade två veckor i Spanien och reste dit med deras sexårige son. När de fjorton dagarna hade gått uppmanade Litvinenko henne att bege sig till flygplatsen i Málaga vid midnatt. Hon åkte dit, rädd och förvirrad, och möttes av en bekant som tog henne och Tolja med till Turkiet i ett privat jetplan som troligtvis tillhörde Berezovskij. Alexander väntade på henne i den turkiska semesterorten Antalya.
”Det var precis som i en film”, sa hon. ”Helt ofattbart.” Det var bara det att det inte stod något i manuset om deras fortsatta flykt. Mannen som hade eskorterat Marina från Málaga – en av Berezovskijs män – hade åkt. Efter att ha firat återföreningen ett par dagar på ett hotell i Antalya började Alexander och Marina förstå att de var flyktingar som inte hade någonstans att ta vägen. Berezovskij hade lovat att hjälpa dem med pengar, men han hade ingen aning om hur han skulle hjälpa dem med logistiken, så han ringde till sin vän Alex Goldfarb i New York och bad honom flyga till Turkiet och lösa problemet. Det gjorde han, men hans inblandning i Litvinenkos flykt fick till följd att han förlorade sitt jobb hos George Soros. Goldfarb tog med sig Litvinenko till den amerikanska ambassaden i Ankara, där visselblåsaren förhördes och vänligt men bestämt visades på dörren: han hade visserligen varit agent i den ryska säkerhetstjänsten, men han hade inte varit spion och amerikanerna var inte intresserade av den information han kunde ge dem. Litvinenko var väl medveten om att han genom sitt besök i Ankara hade exponerat sig för de ryska agenter som bevakade USA:s ambassad. Situationen var, minst sagt, kritisk.
Goldfarb löste problemet med en genial plan: Alla fyra köpte flygbiljetter som krävde mellanlandning på London Heathrow, där familjen Litvinenko skulle begära politisk asyl. Vilket de gjorde – och hamnade i London, där Berezovskij betalade deras hyra och sonen Toljas skolgång.
Efter att ha gått sysslolös några månader började Litvinenko skriva. Tillsammans med den rysk-amerikanske historikern Yuri Felshtinsky, som Litvinenko hade träffat när Felshtinsky under en kort period jobbade åt Berezovskij i Moskva, skrev han en bok om sprängattentaten mot hyreshusen 1999. Litvinenko utnyttjade sin yrkeskunnighet för att analysera bevisen som redan granskats i rysk teve, och lyfte fram ett antal inkonsekvenser och motsägelser i FSB:s officiella version av det ”misslyckade” attentatet i Ryazan. Litvinenko och Felshtinsky nagelfor dessutom de ledtrådar som grävts fram av reportrar på Novaja Gazeta, en veckotidning i Moskva som specialiserade sig på undersökande journalistik. Dessa reportrar hade lyckats hitta ett par värnpliktiga som på hösten 1999 hade tagit sig in i en av flygvapnets förrådsbyggnader i Ryazan på jakt efter socker att söta sitt te med. De fann det de hade hoppats finna: mängder av femtiokilossäckar märkta SOCKER. Men när de hällde ”sockret” i teet smakade det så konstigt att de rapporterade hela incidenten, inklusive sitt eget inbrott, till sitt befäl. Denne lät analysera innehållet i säcken, som visade sig vara sprängämnet hexogen. Litvinenko och Felshtinsky fann dessutom bevis för att flygvapnets förrådsbyggnad användes av FSB som, menade de, förvarade säckarna med sprängämne där.3
Nu började nya ledtrådar och bevis successivt träda i dagen. Den oppositionella parlamentsledamoten Julij Rybakov – en av de två männen som hade vägrat att resa sig när den sovjet-ryska nationalsången spelades – gav Litvinenko en utskrift av dumans session den 13 september. Talmannen hade avbrutit debatten och meddelat: ”Vi har just fått höra nyheten att ett bostadshus i Volgodonsk sprängdes i går natt.” Faktum är att huset i Volgodonsk inte skulle sprängas förrän tre dagar senare. Det verkar som om FSB:s mullvad i talmannens kansli – som Litvinenko senare skulle komma att namnge – hade gett talmannen fel meddelande vid fel tidpunkt, men han hade uppenbarligen känt till den planerade sprängningen i Volgodonsk i förväg.
En annan whistleblower, Michail Trepasjkin, en före detta FSB-agent som deltagit vid Litvinenkos beryktade presskonferens 1998, anslöt sig nu till utredningen. Han lyckades avslöja kopplingarna mellan FSB och hyreshusen i Moskva, identifiera en affärsman vars namn hade använts för att hyra utrymme i båda husen, FSB-agenten som lurade affärsmannen och till och med två av männen som iscensatte själva attentaten. Det mest chockerande var att Trepasjkin hade funnit bevis för att fantombilden av en misstänkt hade bytts ut mot en annan. Två män hade arresterats och Trepasjkin, som var jurist, planerade att biträda två av de överlevande i rättegången och använda detta forum för att lägga fram sina bevis. Men en vecka innan huvudförhandlingen skulle börja häktades Trepasjkin, misstänkt för olaga vapeninnehav; han skulle komma att tillbringa fem år i fängelse. Rättegången hölls bakom lyckta dörrar; de båda anklagade fick livstidsdomar, men ingen fick någonsin veta vilka de var och varför de hade begått sina brott.
PÅ KVÄLLEN DEN 23 OKTOBER 2002 tittade ett par vänner in på en drink: jag hade en treåring och en ettåring och tillbringade för det mesta kvällarna hemma. En av mina vänner var teveproducent och föreslog att vi skulle titta på en ny pratshow som jag dittills inte hade sett. Efter bara några minuter avbröts programmet av en extrainsatt nyhetssändning: ett gisslandrama var under uppsegling på en av Moskvas teatrar. Vid det här laget var jag redaktör för polit.ru, en oberoende webbplats för politisk analys. Under de följande tre dygnen skulle jag bara komma att få sova ungefär tre timmar, medan mina reportrar vakade i skift vid Dubrovkateatern och jag redigerade och laddade upp deras material på webbplatsen.
Klockan var strax efter nio på kvällen när belägringen började. I musikalen som spelades på teatern ingick en scen med ett jaktplan från andra världskriget. Det var i just det ögonblicket som maskerade män med kulsprutor kom in på scenen och i salongens gångar – och för några ögonblick var det många i publiken som trodde att det var en del av föreställningen. Det fanns ungefär åttahundra åskådare i salongen den här kvällen; bortsett från ett antal barn och utländska medborgare som snart släpptes – och flera av skådespelarna, bland dem några barn, som lyckades klättra ut genom fönstret i en av logerna – skulle de komma att tillbringa de följande femtioåtta timmarna på teatern, utmattade, uttorkade, livrädda och desperata. Trots att de tvingades lämna ifrån sig sina mobiltelefoner var det flera i publiken som under dramat kunde ringa till en radiostation: den skräckslagna staden runt Dubrovkateatern kunde alltså höra röster inifrån den.
Vid sjutiden på morgonen på belägringens tredje dag anlände ett antal höga regeringstjänstemän till samlingssalen i den högskola i närheten av teatern där de anhöriga till gisslan hade tillbringat de senaste tre dagarna. ”De var mycket glada och upprymda”, erinrade sig en av dessa anhöriga. ”De gick fram till mikrofonen. Det blev dödstyst i salen. En av dem uttalade orden vi hade hoppats på: ’Operationen genomfördes utan problem.’ De berättade att alla terroristerna hade dödats och att ingen i gisslan hade kommit till skada. Alla i salen applåderade och jublade och tackade myndigheterna för att de hade räddat deras nära och kära.”5 Inte ett ord i det segervissa uttalandet var sant.
Slutfasen i teaterdramat i Moskva är en av de mest framgångsrika fritagningsoperationerna i historien och samtidigt en av de allra klantigaste. Under hela belägringen var terroristerna, som gav intryck av att vara både oorganiserade och desorienterade, beredda att förhandla med i princip vem som helst – och de släppte med jämna mellanrum några av de tillfångatagna. En salig blandning av läkare, politiker och journalister tilläts komma in för att förhandla fram bättre villkor för gisslan. Gisslans anhöriga hoppades desperat på en fredlig upplösning av dramat och samlades på belägringens andra dag till ett möte som resulterade i en petition med tvåhundrafemtio namnunderskrifter:
Ärade president:
Vi är barn, släktingar och vänner till gisslan inne på teatern. Vi vädjar till ert förnuft och er barmhärtighet. Vi vet att byggnaden är minerad och att användandet av våld kommer att resultera i att teatern sprängs. Vi är övertygade om att inga eftergifter är för stora när sjuhundra människors liv står på spel. Vi ber er att inte låta människor dö. Fortsätt att förhandla! Acceptera några av deras krav! Om våra kära dör kommer vi inte längre att tro att vår nation är stark och dess regering verklig. Gör oss inte till föräldralösa barn!6
Några timmar senare ringde en av våra reportrar och berättade att ett sjukhus i närheten av teatern hade evakuerats. Jag drog slutsatsen att militären tänkte storma teaterbyggnaden och beredde plats för eventuella offer.
Klockan 05:30 på lördagen, dramats tredje dag, ringde två i gisslan till den populära radiostationen Echo Moskvy. ”Jag förstår inte vad som händer här”, snyftade en av dem i telefon. ”Det kommer in gas. Alla sitter i salongen. Vi vädjar till er, snälla, vi bara hoppas att vi inte ska bli ett nytt Kursk.” Hon kunde inte fortsätta, utan gav telefonen till sin vän, som sa: ”Det verkar som om de börjar använda våld. Överge oss inte, är ni snälla, vi ber er.” Det är helt uppenbart att varken gisslan eller deras nära och kära kände sig säkra på att den ryska krigsmakten skulle rädda dem. Hänvisningen till Kursk visade med all önskvärd tydlighet att de inte trodde att regeringen hyste någon aktning för människoliv.
Det var faktiskt inget fel på räddningsplanen, snarare tvärtom. Den insatta specialstyrkan utnyttjade underjordiska gångar för att fylla teatern med en gas som skulle få alla att somna och på så sätt förhindra att terroristerna detonerade sina sprängladdningar – svartklädda kvinnor som såg ut att bära västar med sprängämne var utposterade runt om i lokalerna. De sovande terroristerna skulle sedan tillfångatas och gisslan befrias av soldater som tog sig in genom de underjordiska passagerna såväl som genom teaterns huvudentré.
Men inget gick som planerat. Det dröjde flera minuter innan terroristerna somnade. Det är oklart varför de inte detonerade sina sprängladdningar, vilket ledde till spekulationer om att det över huvud taget inte hade funnits några. Gisslan, fullständigt utmattad och svårt uttorkad – åtminstone delvis därför att två insatsstyrkor som var posterade utanför teatern inte kunde enas om att släppa fram en leverans vatten och juice som terroristerna gått med på att ta emot – somnade däremot snabbt och kunde bara väckas med hjälp av sjukvårdspersonal. Hjälpen gavs inte omedelbart, utan offren bars ut och lades på trappan till teatern, många av dem på rygg i stället för i sidoläge. Många av offren på trappan kvävdes till döds av sitt eget maginnehåll, utan att återfå medvetandet. Därefter lastades de döda och de medvetslösa in i bussar där de placerades i sittande ställning, vilket resulterade i att många omkom av kvävning när deras huvuden vickade bakåt. I stället för att tas till det intilliggande sjukhuset fördes offren, till övervägande del med buss, till olika sjukhus i centrala Moskva, där läkarna inte kunde hjälpa dem eftersom militären och polisen vägrade att tala om vilket kemiskt ämne som hade använts inne på teatern. Flera av offren föll i koma och avled på sjukhus, några så sent som en vecka efter dramats upplösning. Totalt dog etthundratjugonio personer.
Regeringen utropade sig till segrare. Bilder på terroristerna, som alla avrättades i sömnen av ryska soldater, visades om och om igen i teve: män och kvinnor hopsjunkna i teaterstolar eller över bord, med fullt synliga skottsår i huvudet. När jag skrev en artikel om den totala brist på respekt för människoliv som regeringen visat genom att förklara sig som segrare, de etthundratjugonio dödsoffren till trots, fick jag själv ta emot en rad dödshot: segern över terrorismen fick inte ifrågasättas. Det dröjde flera månader innan en grupp människorättsaktivister vågade påpeka att Ryssland hade brutit mot en rad internationella konventioner och mot landets egna lagar genom att använda gas och våld när terroristerna fortfarande var beredda att förhandla. Få ryssar fick någonsin veta att terroristerna, anförda av en tjugofemåring som aldrig tidigare varit utanför Tjetjenien, hade ställt krav som borde ha varit skrattretande enkla att tillmötesgå – vilket kunde ha lett till att hela gisslan släpptes. De ville att president Putin offentligt skulle meddela att han ville se ett slut på kriget i Tjetjenien och att han skulle visa sin goda vilja genom att beordra ett trupptillbakadragande från en del, vilken som helst, av utbrytarrepubliken.
Kraven kunde vid första anblicken te sig nästan löjligt anspråkslösa, men terroristerna krävde att Putin skulle agera på ett sätt som gick stick i stäv mot hans natur. Pojken som aldrig gav upp i ett slagsmål – han som tycktes lugna ner sig, bara för att brusa upp och gå till förnyat angrepp – var nu presidenten som hade lovat att ”knäppa dem på skithuset”, och presidenten skulle knappast ha några problem att offra etthundratjugonio av sina egna medborgare hellre än att offentligt säga att han ville ha fred. För det ville han inte.
Bara två veckor efter gisslandramat på Dubrovkateatern befann sig Putin i Bryssel för ett toppmöte med Europeiska Unionen, i första hand för att diskutera det internationella islamistiska terroristhotet. Under presskonferensen efter mötet ställde en journalist på den franska tidningen Le Monde en fråga om användande av tungt artilleri mot civila i Tjetjenien. Putin verkade lugn och samlad – han log till och med avmätt – när han svarade: ”Om ni tänker bli en radikal anhängare av islam och om ni är beredd att låta er omskäras, så erbjuder jag er att komma till Moskva. Vi är ett land med många religioner. Vi har specialister på sådant här. Jag ska rekommendera att operationen görs på ett sådant sätt att ingenting någonsin kommer att växa där igen.” Tolken vågade inte översätta hela Putins svar och det omnämndes inte ens i New York Times följande dag: tidningen var finkänslig nog att översätta Putins sista mening som: ”Ni är välkommen, allt och alla tolereras i Moskva.”7 Men en video från presskonferensen var fortfarande viral på RuTube nio år efter det att Putin hotade den franske journalisten – och gav prov på sin totala oförmåga att ens låtsas att han kunde tänka sig en fredlig lösning på konflikten i Tjetjenien.8
ALEXANDER LITVINENKO bodde nu i ett radhus i norra London; mitt emot honom på den smala gatan bodde Ahmed Zakajev, en före detta skådespelare från Tjetjeniens huvudstad Groznyj, som i slutet av 1990-talet blev det fria Tjetjeniens intelligenta, charmerande, offentliga ansikte. Han hade varit en nyckelmedlem i den tjetjenska regeringen efter vapenstilleståndet och republikens representant i Väst. År 2000 sårades han och lämnade Tjetjenien för att få läkarvård utomlands, och till slut sökte han politisk asyl i Storbritannien. Han bodde nu i London och levde på pengar som han fick av sin gamle förhandlingspartner Boris Berezovskij – precis som Litvinenko, som under andra halvan av 1990-talet hade tillbringat långa perioder tillsammans med de ryska trupperna i Tjetjenien. Zakajevs anhängare betraktade honom som Tjetjeniens premiärminister i exil.
Litvinenko och Zakajev lusläste dokument och tittade på videoupptagningar från gisslandramat på teatern i Moskva och gjorde en häpnadsväckande upptäckt: en av terroristerna hade inte dödats; det verkade tvärtom som om han hade lämnat teaterbyggnaden alldeles innan den stormades. De identifierade mannen som Chanpasj Terkibajev, en journalist som, misstänkte de, länge hade arbetat för den ryska säkerhetstjänsten.9 Den 31 mars 2003 stötte Zakajev på Terkibajev i Strasbourg, dit båda hade rest för att delta i ett möte i Europaparlamentet. Båda var på plats som representanter för det tjetjenska folket, men skillnaden var att Terkibajev var sanktionerad av Moskva, vilket Zakajev inte var. I början av april sökte Litvinenko upp Sergej Jusjenkov, den liberale översten som Marina Salye hade samarbetat med innan hon flydde från Moskva, som nu arbetade med en av parlamentet tillsatt utredning av gisslandramat på teatern, och gav honom allt det material han hade samlat på sig om Terkibajev.10 Två veckor senare sköts Jusjenkov ihjäl i Moskva, mitt på ljusa dagen. Litvinenko var övertygad om att hans död hade ett direkt samband med utredningen av teaterdramat.
Men Jusjenkov hade redan hunnit vidarebefordra materialet han fått av Litvinenko till en annan person. Den fyrtiofemåriga journalisten Anna Politkovskaja hade haft en relativt undanskymd karriär, men skrivit noggrant underbyggda och lätt förvirrande artiklar om sociala missförhållanden av skilda slag. Under det andra tjetjenska kriget framträdde hon som en dumdristig reporter som tillbringade veckor i sträck i Tjetjenien, där hon undersökte anklagelser om oegentligheter och krigsförbrytelser, uppenbarligen totalt obekymrad om den ryska militärens restriktioner. På några år hade hon blivit en av de få ryssar som tjetjenerna ansåg sig kunna lita på. Med sitt gråa hår och sina glasögon framstod denna mor till två vuxna barn som en högst osannolik grävande journalist och krigskorrespondent, och det räddade henne antagligen vid flera tillfällen. Under teaterbelägringen tilläts hon gå in i byggnaden för att försöka förhandla med terroristerna, och hon verkar ha varit den som fick dem att gå med på att ta mot leveransen med vatten och juice.
Politkovskaja letade reda på Terkibajev, som hon påstod sig känna igen från teatern, och intervjuade honom. Han visade sig vara oerhört fåfäng och hon hade inga svårigheter att få honom att skryta med att han hade befunnit sig på teatern under belägringen, om att han hade lett terroristerna dit, sett till att deras skåpbilar fulla med vapen inte hade stoppats i vägspärrarna i Tjetjenien eller vid polisposteringarna utanför Moskva, och om att han hade haft en detaljerad ritning över teatern, vilket varken terroristerna eller de federala trupperna hade haft. Vem jobbade han för? Moskva, sa han.11
Politkovskaja var försiktig med att dra några slutsatser av intervjun. Terkibajev ljög ofta och mycket, det var helt uppenbart. Men hon måste också ta hänsyn till fakta: han hade befunnit sig bland gisslantagarna; han var fortfarande i livet; han rörde sig fritt, till och med som medlem av officiella delegationer utomlands. Det verkade som om hans påstående att han jobbade för säkerhetstjänsten måste vara sant. Och han sa något annat som var viktigt: anledningen till att terroristerna inte hade detonerat sina sprängladdningar ens när de märkte att teatern höll på att fyllas av gas – en omisskännlig inledning på en stormning av byggnaden – var att det inte fanns några sprängladdningar. Kvinnorna som hade varit utposterade i bänkraderna, som bevakade gisslan och höll ett finger på utlösningsknappen, hade burit attrapper. Om detta var sant – och det fanns det all anledning att tro – så hade alla på Dubrovkateatern dött förgäves. Och eftersom Chanpasj Terkibajev hade lämnat byggnaden innan den stormades visste Kreml antagligen om det.
DEN 3 JULI 2003 dog ytterligare en medlem i den oberoende kommitté som utredde bombdåden mot hyreshusen 1999. Jurij Sjtjekotjichin, en frispråkig liberal politiker och undersökande journalist – han var biträdande chefredaktör på Novaja Gazeta, och i sin egenskap av chef för tidningens grävande journalister, också Politkovskajas närmaste chef – hade lagts in på sjukhus två veckor tidigare med mystiska symptom: han hade klagat över att det kändes som om hela kroppen brann och han hade kräkts. En vecka senare låg han i koma, huden på hela hans kropp hade flagnat och han hade tappat allt hår. Han dog av multipel organsvikt, förorsakad av ett okänt gift.12 Läkarna på Moskvas bäst utrustade sjukhus hade ställt diagnosen ”allergiskt syndrom” och de hade varit oförmögna att vare sig hejda sjukdomsförloppet eller lindra hans smärtor.
Sjtjekotjichin hade varit inblandad i så många undersökningar att hans vänner och kolleger – som i allmänhet trodde att han hade blivit mördad – inte kunde säga vilket av hans självmordsuppdrag som hade lett till hans död. Zakajev var övertygad om att Sjtjekotjichin mördades för att han inte skulle kunna offentliggöra den information han hade om gisslandramat på teatern: nämligen bevis för att några av de kvinnliga terroristerna var dömda brottslingar som fortfarande avtjänade sina straff i ryska fängelser vid tiden för dramat i Moskva. Deras frigivning hade med andra ord sannolikt getts grönt ljus av någon med utomrättslig makt – något som också tydde på att säkerhetstjänsten varit inblandad i planeringen av terrordådet.
NÄR POLITKOVSKAJA den 1 september 2004 fick höra nyheten om gisslandramat i skolan i Beslan skyndade hon sig givetvis till flygplatsen för att flyga till Nordossetien. Det gjorde många andra journalister också, till exempel den andra reportern som var så välkänd i Tjetjenien, Andrej Babitskij – mannen som hade blivit kidnappad av ryska trupper omedelbart efter det att Putin kommit till makten. Babitskij hölls kvar på Moskvas flygplats, misstänkt för att medföra sprängämnen. Inga sprängämnen hittades och han släpptes, men lyckades inte ta sig till Beslan. Politkovskaja hade bokat biljett på tre olika flyg, som alla ställdes in innan passagerarna hann gå ombord, och kom till slut med ett plan till Rostov-na-Donu, den största staden i södra Ryssland, ungefär 65 mil från Beslan. Hon planerade att avverka denna sista etapp med hyrbil. Hon tänkte inte bara uppträda som reporter, utan också, precis som hon hade gjort under teaterbelägringen, som förhandlare.14 Innan hon lämnade Moskva hade hon haft långa samtal med Zakajev i London och uppmanat honom att mobilisera så många tjetjenska ledare han kunde, och be dem att försöka övertyga terroristerna om att de borde frige barnen i gisslan. Hon ansåg att rebelledarna skulle lämna sina gömställen och ta på sig denna uppgift, utan att ställa några egna villkor. Zakajev höll med henne.
Politkovskaja hade vid det här laget utsatts för åtskilliga mordhot, hon hade sett sin redaktör, Jurij Sjtjekotjichin dö av förgiftning, och som en försiktighetsåtgärd tog hon med sin egen matsäck ombord på planet; hon bad bara om att få en kopp te. Tio minuter senare förlorade hon medvetandet. När planet landade låg hon i koma. Att hon vaknade upp ur koman var, enligt läkarna som behandlade henne i Rostov-na-Donu, ett mirakel. Läkarna i Moskva, dit hon fördes två dagar senare, kom till slut fram till att hon hade fått i sig ett okänt gift som orsakade svåra skador på hennes njurar, lever och endokrina organ.
DET TOG MÅNADER FÖR POLITKOVSKAJA att återhämta sig och hon blev aldrig hundraprocentigt frisk igen – och hon förhindrades från att tillämpa sin undersökande journalistik på tragedin i Beslan. Andra antog utmaningen i hennes ställe, bland annat Marina Litvinovitj, Putins tidigare imageskapare. Efter teaterbelägringen lämnade hon sitt politiska konsultarbete i Kreml, inte så mycket därför att hon ogillade FSB:s hantering av gisslandramat, utan snarare därför att hon hade hållits utanför krisgruppen. Hon fuskade lite i den liberala politiken samtidigt som den liberala oppositionen praktiskt taget upphörde att existera, och sedan började hon jobba för oligarken Michail Chodorkovskij – som tämligen omgående blev arresterad. Hon hade rest till Beslan för att se hur hon kunde använda sina goda kontakter, sina kunskaper och sina färdigheter.
”Jag var rädd för att åka dit”, berättade hon för mig. ”Jag hade aldrig varit i Kaukasus.” Hon tyckte det var för genant att avslöja exakt vad hon hade förväntat sig, men det verkade som om hon var en typisk produkt av den tioåriga krigspropaganda hon själv varit med om att skapa: det sista hon hade väntat sig att finna så nära Tjetjenien var människor som hon själv. ”Vi besökte familj efter familj, hem efter hem, där de hade förlorat barn, och vart vi än kom så tog de fram vodkan och bjöd på ett ’minnesglas’. Och alla grät och jag grät, och i Beslan grät jag tills tårarna tog slut. Och de berättade sina historier och de grät och de bad om hjälp. Vid det här laget verkade det som om alla i Ryssland hade glömt Beslan, så de bad alla som kom dit om hjälp. De visste inte vilket slags hjälp de behövde och till en början förstod inte jag det heller. Jag gav dem banala råd, jag uppmanade dem att organisera sig. Det var en konstig sak att säga till kvinnor som hade varit hemmafruar hela sitt liv – och som, om de över huvud taget hade arbetat utanför hemmets fyra väggar förmodligen hade gjort det i familjens lilla butik. Jag började tillbringa mer och mer tid där, och jobbade på ett par projekt. Vi bildade en organisation. Sedan började vi fråga ut ögonvittnen. Och sedan började rättegången.”
Precis som i teaterbelägringen hade de flesta av gisslantagarna i Beslan skjutits av ryska soldater. Officiellt fanns det en enda överlevande och nu ställdes han inför rätta. Förhandlingarna skulle komma att pågå i två år och den anklagade – och, viktigare, ögonvittnena – tecknade en svidande kritisk bild av den ryska regeringens hantering av, och möjliga inblandning i, gisslandramat. Rättegången hölls i Beslan, huvudsakligen i närvaro av den sörjande lokalbefolkningen, och den skulle ha gått obemärkt förbi om Litvinovitj inte hade vidtagit en enkel åtgärd. Hon såg till att varje session bandades och att utskrifterna lades upp på en webbplats hon gett namnet ”Sanningen om Beslan”.
Med hjälp av de vittnesmål som avgavs i rättssalen lyckades Litvinovitj rekonstruera händelseförloppet i skolan timme för timme, och under dramats sista dag nästan minut för minut. Hon upptäckte att det hade funnit två räddningsoperationer som motarbetade varandra: en lokal insats som leddes av Nordossetiens guvernör Alexander Dzasochov (vars officiella titel var ”president”) och en annan som styrdes av FSB i Moskva. I dramats inledningsskede hade en av gisslantagarna lämnat ut ett meddelande med sitt mobilnummer och ett krav: de namngav fem personer, bland andra Dzasochov, som de ville skulle komma till skolan och förhandla. Dzasochov försökte ta sig in, men stoppades av soldater som rapporterade till FSB. Han lyckades ordna så att granndelrepubliken Ingusjiens president Ruslan Ausjev fick gå in i byggnaden och Ausjev kunde föra ut tjugosex gisslan, alla kvinnor med småbarn. Han fick också med sig en lista med krav, ställd till Vladimir Putin: terroristerna krävde ett fritt och oberoende Tjetjenien, tillbakadragande av trupper och ett slut på krigshandlingarna. På gisslandramats andra dag tog Dzasochov kontakt med Zakajev i London och Zakajev övertalade i sin tur presidenten i den självutnämnda republiken Tjetjenien att resa till Beslan och förhandla med terroristerna – ett arrangemang som Politkovskaja redan hade ordnat men som Dzasochov tvingades initiera på nytt.
Allt tydde på att terroristerna var beredda att förhandla; i de flesta länder skulle detta ha betytt att dödläget tilläts bestå så länge det fanns minsta chans att rädda någon i gisslan. Men under gisslandramat på Dubrovkateatern väntade Moskva inte tills alla möjligheter till förhandlingar var uttömda; det verkade snarare som om tidpunkten för den militära insatsen hade valts för att den skulle förhindra ett möte mellan terroristerna och Maschadov, som torde ha haft goda möjligheter att förhandla fram en fredlig lösning.
Klockan ett på eftermiddagen den 3 september, bara några minuter efter det att räddningspersonal från beredskapsministeriet hade anlänt till skolan för att hämta liken efter ett antal män som dödats av terroristerna i dramats inledningsfas – en åtgärd som förhandlats fram av Ausjev – skakades byggnaden av två explosioner i tät följd. Vid det här laget hade de flesta i gisslan trängts i skolans gymnastiksal i mer än två dygn. De var uttorkade – många hade börjat dricka sin egen urin – och livrädda. De visste att gymnastiksalen var minerad – sprängladdningarna var fullt synliga – och två av terroristerna stod på vakt med varsin fot på pedalerna som skulle detonera laddningarna.
Men de båda explosionerna inträffade utanför skolbyggnaden. Litvinovitj kunde visa att det var ryska soldater som hade avfyrat granatkastare direkt mot den överfulla gymnastiksalen. ”Det var som om någonting hade flugit in, ett jättelikt eldklot”, uppgav en i gisslan i sitt vittnesmål. I likhet med de flesta andra vuxna i gymnastiksalen var hon en mor som var där med sitt barn. ”Jag tittade bort mot den plats där dörren till skolgården hade varit”, sa ett annat ögonvittne. ”Det var bara ett väldigt hål i taket, där det brann våldsamt.”
”När jag återfick medvetandet var jag begravd under döda kroppar”, berättade ett annat ögonvittne. ”Det brann överallt”, löd en annan kommentar. ”Jag låg på några lik. Och det satt döda människor på bänkarna.” En kvinna sa: ”När jag såg min flicka igen saknade hon huvud och en arm och ena foten var totalt krossad.”
Gisslan hade tillbringat två dygn i helvetet och nu ställdes infernot på huvudet. Terroristerna hade gripits av panik – och nu försökte de rädda livet på dem de hade tagit som gisslan. De eskorterade dem som kunde gå på egna ben till skolmatsalen, som var skyddad mot direkt eld. De uppmanade dem som var kvar i gymnastiksalen att ställa sig i fönstren så att de ryska soldaterna skulle se att salen var full av människor, att de sköt på kvinnor och barn. Ryssarna fortsatte att använda sina stridsvagnar, sina granat- och eldkastare, först mot gymnastiksalen och sedan också mot matsalen. Terroristerna försökte hela tiden flytta kvinnorna och barnen till klassrum som inte besköts. Utanför byggnaden gjorde lokalpolisen fåfänga försök att få ryssarna att upphöra med eldgivningen. Allt som allt dog trehundratolv personer, inklusive tio officerare som inte tillhörde FSB; de dog när de försökte rädda gisslan.15
Inför tvåårsdagen av tragedin i Beslan i september 2006 sammanställde Litvinovitj en skrift med sina slutsatser. Politkovskaja hade av förklarliga skäl inte kunnat skriva särskilt mycket om Beslan, men hennes bidrag var likafullt sensationellt: hon lyckades komma över ett dokument från polisen som avslöjade att en man som hade gripits fyra timmar före gisslandramat hade förvarnat polisen om vad som skulle ske. Varningen ignorerades; man brydde sig inte ens om att förstärka bevakningen vid skolan på Kunskapens dag.
HUR SKULLE MAN NU TOLKA DETTA? Det fanns de som var övertygade om att Beslan hade planerats och genomförts av säkerhetspolisen, precis som sprängningarna av hyreshusen. Det faktum att Putin bara tio dagar efter tragedin lade fram ett förslag om att guvernörsvalen skulle ställas in och att han som skäl angav att det var en åtgärd mot terrorismen, ger denna teori en visst mått av trovärdighet. Zakajev var säker på att FSB hade gett en tjetjensk utbrytargrupp i uppdrag att ockupera den lokale guvernörens kansli – för att ge Putin en ursäkt att införa direkt federal kontroll över de regionala administrationerna – men att något hade gått så snett att terroristerna ockuperade skolan i stället.
Jag tror att verkligheten är mer komplicerad. Det tycks ställt utom allt tvivel att sprängningarna av hyreshusen var säkerhetstjänstens verk. Jag har svårt att se belägringen av Dubrovkateatern och skolan i Beslan som välplanerade operationer; de framstår snarare som resultat av en rad felaktiga drag och beslut, oheliga allianser och stäckta planer. Det kan anses mer eller mindre bevisat att ett antal FSB-officerare upprätthöll långvariga kontakter med terrorister eller potentiella terrorister i Tjetjenien. En del av detta samarbete handlade om utbyte av tjänster mot pengar. Det är uppenbart att någon – det kan ha varit den reguljära polisen, men lika gärna säkerhetspolisen – måste ha hjälpt terroristerna att förflytta sig i Ryssland. Och slutligen: allt tyder på att Putins regering varken försökte förhindra terroristangrepp eller lösa konflikterna på fredlig väg när de inträffade; dessutom satte presidenten envist och allt oftare sitt anseende på spel, inte bara genom att lova att ”knäppa dem” under alla omständigheter, utan också genom att förlita sig på terroristernas hänsynslöshet.
Handlade det alltså om en rad omsorgsfullt uppgjorda planer för att stärka Putins ställning i ett land som mådde bäst av en politik som baserades på fruktan? Inte nödvändigtvis, eller inte riktigt. Jag tror att de som organiserade gisslandramat på Dubrovkateatern respektive skolan i Beslan hade andra motiv än de som gjorde händelserna möjliga: några av de tjetjenska rebellerna ville skrämma ryssarna så att de förstod vilken mardröm deras krig var; några av dem som hjälpte dem att genomföra attentaten på den ryska sidan hade sannolikt pengar som bevekelsegrund, andra, på båda sidor, var ute efter att göra upp gamla mellanhavanden, medan vissa utan tvekan ägnade sig åt politiska intriger som kanske, eller kanske inte, sanktionerades av den allra högsta toppen. En sak är säker: när gisslandramerna inträffade gjorde regeringens specialtrupper, som stod under Putins direkta överinseende, allt de kunde för att kriserna skulle få ett så bloddrypande slut som möjligt – för att rättfärdiga fortsatta krigshandlingar i Tjetjenien, en allt större statlig kontroll över medierna och oppositionen i Ryssland och för att undertrycka eventuell kritik i Väst, som efter 11 september-attackerna var förpliktigat att betrakta Putin som en bundsförvant i kampen mot den islamistiska terrorismen. Det finns en förklaring till att ryska trupper i både Moskva och Beslan agerade på ett sådant sätt att blodsutgjutelsen maximerades: deras mål var att skapa största möjliga fruktan och skräck. Detta är terroristernas klassiska tillvägagångssätt, och i den meningen kan man tveklöst hävda att Putin och terroristerna agerade i samförstånd.
DEN 20 MARS 2006 lämnade Marina Litvinovitj jobbet strax efter klockan nio på kvällen. Hon arbetade nu för Garri Kasparov, schackvärldsmästaren som blivit politiker. De höll låg profil i centrala Moskva, arbetade bakom en anonym dörr där två av Kasparovs åtta livvakter stod. På kvällarna åkte Kasparov och livvakterna hem i Kasparovs stadsjeep och de andra i den lilla gruppen körde, eller gick till fots, eller tog tunnelbanan, hem. Litvinovitj bodde relativt nära kontoret och promenerade oftast.
Ungefär en timme efter det att hon lämnat jobbet slog Litvinovitj upp ögonen och fann att hon låg på ett skärmtak ovanför en källaringång och att en person lutade sig över henne för att kontrollera om hon var okej. Det var hon inte: hon hade uppenbarligen fått ett eller flera slag i huvudet och förlorat medvetandet. Hon hade blivit svårt misshandlad, hade blåmärken över hela kroppen och saknade två framtänder. Hennes väska låg bredvid henne; den lilla bärbara datorn, mobiltelefonen och pengarna fanns kvar i den.
Hon fick tillbringa tre fyra timmar på akuten den natten och ytterligare tre fyra timmar på polisstationen följande dag. De var osedvanligt omtänksamma på stationen, men vidhöll envist att hon inte hade blivit misshandlad. Kanske hade den trettioettåriga kvinnan svimmat på gatan och fallit så olyckligt att hon fått alla dessa blåmärken? Hon påpekade att hon hade en stor blodutgjutning på ena benet som, enligt vad läkaren hade sagt, förmodligen förorsakats av ett slag med en gummibatong. Aha, då har hon nog blivit påkörd av en bil. Litvinovitj framhöll att det inte fanns en fläck på hennes kläder: hon bar fortfarande samma byxor och samma dräktjacka och hade alltså inte blivit påkörd av någon bil. Och detta var dessutom ett av flera tecken på att hon blivit överfallen av proffs: hon hade hållits fast medan hon misshandlades och sedan försiktigt placerats på skärmtaket där hon kom till sans.
Överfallet var ett budskap, en varning. Det professionella tillvägagångssättet och det faktum att Litvinovitjs värdesaker fanns kvar tydde på det. En annan ung politisk analytiker, en av Litvinovitjs gamla kolleger, som hade gjort en lysande karriär i Putins administration, förklarade vad budskapet betydde på sin blogg: ”Kvinnor ska inte ägna sig åt sådant här … Marina har gripit till vapen och ingen har någonsin påstått att det här kriget skulle utkämpas enligt reglerna.”17 Det här var med andra ord vad de som tog upp kampen mot Kreml kunde räkna med att utsättas för.
LÖRDAGEN DEN 7 OKTOBER 2006 sköts Anna Politkovskaja ihjäl i hissen i det hus där hon bodde i Moskva.
Vem höll i pistolen? Det kunde ha varit vem som helst. Politkovskaja kunde vara fruktansvärt otrevlig: hon var en människa som kunde visa nästan gränslös empati, men hon hade samtidigt en benägenhet att bli rasande över minsta provokation. Det är inget bra karaktärsdrag hos en journalist vars källor ofta var tungt beväpnade män som var vana vid att använda våld, men helt ovana vid att bli emotsagda av kvinnor. Hon kunde vara gemen mot sina källor, vilket hon var mot Chanpasj Terkibajev, som hon fått att framstå som fåfäng och dum när han bara försökte imponera på henne. Hon var partisk, vilket kan vara ytterst riskabelt i ett klankrig. Men hon var framför allt känd för sin kritiska inställning till Putins regim. Alexander Litvinenko var övertygad om att det var det som dödade henne. ”Anna Politkovskaja mördades av Putin”, var titeln på dödsrunan han skrev samma dag. ”Vi hade olika uppfattning om vissa saker, det hände att vi grälade”, skrev han. ”Men på en punkt var vi helt överens: vi ansåg båda att Putin var en krigsförbrytare, att han gjort sig skyldig till folkmord i Tjetjenien och att han därför måste ställas inför en öppen och oberoende krigsförbrytartribunal. Anja visste att Putin kunde tänkas mörda henne för det hon trodde på, och hon föraktade honom av just den anledningen.”18
Vladimir Putin fyllde femtiofyra samma dag som Anna Politkovskaja mördades. Journalisterna var inte sena att kalla mordet hans födelsedagspresent. Putin sa inget om Politkovskajas död. Dagen efter mordet skickade han gratulationer till en konståkare som fyllde sextio och en populär skådespelare som fyllde sjuttio, men han yttrade fortfarande inte ett ord om mordet som hade skakat huvudstaden och landet. Tre dagar senare befann han sig i Dresden, staden som en gång hade varit hans hem, för ett möte med förbundskansler Angela Merkel. När han steg ur bilen i Dresden möttes han av ett trettiotal demonstranter som bar plakat där det stod MÖRDARE och MÖRDARE ÄR INTE VÄLKOMNA HIT LÄNGRE.19 På presskonferensen efter mötet med Merkel tvingade journalisterna – och Merkel själv, verkade det som – honom att äntligen göra ett uttalande om Politkovskajas död. Och Putin visade återigen att han inte kunde behärska sig när han pressades att uttala sig inför kameror och bandspelare om något som väckte starka känslor. Det verkade som om han kokade inombords:
”Just den där journalisten var förvisso starkt kritisk mot den sittande ryska regeringen”, sa han. ”Men jag tror att journalister vet – experterna gör det i alla fall – att hennes politiska inflytande i landet var obetydligt, om ens det. Hon var känd i journalistkretsar och bland människorättsaktivister och i Väst, men hennes inflytande på politiken i Ryssland var minimalt. Mordet på en sådan person – det kallblodiga mordet på en kvinna, en mor – är i sig ett angrepp på vårt land. Det här mordet skadar Ryssland och dess regering, och den sittande regeringen i Tjetjenien, mycket, mycket mer än någon av hennes artiklar.”20
Putin hade rätt såtillvida att Politkovskaja var mer känd i västeuropeiska länder som Tyskland och Frankrike, där hennes böcker översattes och diskuterades, än hon var i Ryssland, där hon sedan länge var svartlistad av televisionen (trots att hon tidigare hade varit en vältalig gäst i pratshowerna), där tidningen hon jobbade på betraktades som perifer, och där undersökande artiklar skulle ha varit bombnedslag om Ryssland fortfarande hade varit en någorlunda fungerande demokrati, men där de nu helt enkelt ignorerades. Regeringen reagerade inte på hennes intervju med Chanpasj Terkibajev och inte heller på hennes rapport om att polisen hade ignorerat varningarna i Beslan. Ingen, inte ens en enkel polisassistent, hade fått sparken: ingenting hände över huvud taget. Det var som om ingenting hade sagts eller som om ingen hade hört något. Och mordet på Politkovskaja, som tvingade Putin att bevisa sin oskuld, förorsakade både honom själv och hans regering mer skada än hon hade gjort medan hon levde.
Och det var ett så utomordentligt illa formulerat uttalande, och det visade så glasklart vad Putin tyckte om journalister, att jag är böjd att tro att han var uppriktig och verkligen menade det han sa.
DEN 1 NOVEMBER 2006, bara tre veckor efter mordet på Politkovskaja, började Alexander Litvinenko känna sig dålig. Eftersom han alltid var medveten om risken att han kunde bli förgiftad drack han omedelbart flera liter vatten för att försöka skölja ut ett eventuellt toxin. Det hjälpte inte och efter ett par timmar började han kräkas våldsamt. Han hade dessutom fruktansvärda smärtor: den kändes som om svalget, matstrupen och magen brann. Det var omöjligt för honom att äta eller dricka, och kräkningarna var olidligt plågsamma. Efter tre outhärdliga dagar togs han in på sjukhus.
Litvinenko berättade omedelbart för läkarna att han misstänkte att han kunde ha blivit förgiftad av agenter som arbetade för den ryska säkerhetstjänsten. De kallade på en psykiater – så han bestämde sig för att hålla mordteorin för sig själv. Läkarna uppgav för hans hustru Marina att de misstänkte att sällsynta bakterier kunde ha förorsakat Litvinenkos allvarliga symptom. Hon trodde på dem och väntade tålmodigt på att hennes man skulle bli bättre. Men efter tio dagar noterade hon att Alexander hade blivit mycket, mycket sämre och att hans patientrock var full av hår. ”Jag strök honom över huvudet”, berättade hon senare. ”Jag hade en sådan där latexhandske på mig och den blev alldeles hårig. ’Sasja, vad är det här?’ undrade jag. Han svarade: ’Jag vet inte, jag tror jag håller på att tappa håret.’ Då reste jag mig och stod där vid hans säng och bara skrek: ’Har ni ingen skam i kroppen?’ Jag hade försökt visa tålamod, men nu kändes det som om jag inte orkade längre. Läkaren som hade ansvar för honom kom på en gång och jag sa: ’Ser ni det här? Kan ni förklara vad det är som händer?’ De kallade på någon från onkologin och på några andra specialister, och så började de rådgöra med varandra. Och onkologen sa: ’Jag kommer att flytta honom till min avdelning; han ser ut som en patient som har genomgått strålbehandling.’ Så de flyttade honom till onkologen, men de kunde ändå inte hitta något.”
Det dröjde ytterligare en vecka innan läkarna, den brittiska pressen och Scotland Yard blev övertygade om att Litvinenko hade blivit förgiftad. Läkarna hade funnit spår av tallium i hans urin, en tungmetall som brukade användas i råttgift men som länge varit förbjuden i västländerna. Upptäckten gjorde att Litvinenko, hans fru och vänner började hoppas: om det rörde sig om tallium kunde han få behandling och bli frisk. ”Jag fruktade för att han kunde bli invalidiserad – jag hade berett mig på det”, berättade Marina, ”men jag trodde inte att han skulle dö. Jag tänkte på olika möjliga behandlingar.” Upptäckten gav också de brittiska medierna anledning att intressera sig på allvar för den ”ryske spionen” (som de envisades med att kalla honom) som låg döende på ett sjukhus i London, och det gav Scotland Yard anledning att börja förhöra honom. Under sina sista dagar i livet talade den svårt medtagne, forne visselblåsaren – han kunde inte svälja och fick under hela sjukhusvistelsen all näringstillförsel via dropp – med polisen i ungefär tjugo timmar. Men diagnosen fick den framstående toxikolog som Goldfarb hade kallat in att tänka om: i hans ögon liknade Litvinenkos symptom inte talliumförgiftning.
En eller ett par dagar innan han föll i koma dikterade Litvinenko ett uttalande som skulle offentliggöras om han dog. Goldfarb skrev ned det. Litvinenko tackar inledningsvis sina läkare, Storbritannien och Marina, och sedan fortsätter han:
Medan jag ligger här känner jag klart och tydligt dödsängelns närvaro. Det är fortfarande möjligt att jag kan undgå honom, men jag är tyvärr inte lika snabbfotad som jag en gång var. Jag tror att tiden nu är inne att rikta några ord till den man som bär ansvaret för det tillstånd jag befinner mig i.
Ni kan kanske tvinga mig att hålla tyst, men ni kommer att få betala ett högt pris för min tystnad. Ni har nu bevisat att ni är den skoningslösa barbar som era oförsonligaste kritiker alltid har hävdat att ni är.
Ni har visat att ni inte har någon respekt för vare sig människoliv, frihet eller några andra av civilisationens värden.
Ni har visat att ni inte förtjänar ert ämbete, och ni är inte heller förtjänt av civiliserade människors förtroende.
Ni kan kanske tysta en människa, men all världens protester kommer att eka i era öron, herr Putin, så länge ni lever. Må Gud förlåta er för det ni har gjort, inte bara mot mig, utan mot mitt älskade Ryssland och hennes folk.21
Några timmar innan Litvinenko dog lyckades läkarna till slut identifiera ämnet som hade förgiftat honom. Det var polonium, ett mycket radioaktivt grundämne som förekommer ytterst sparsamt i naturen, men som kan framställas. Alexander Litvinenkos anhöriga fick beskedet från polisen några timmar efter hans död.
FEM ÅR EFTER DET ATT ALEX GOLDFARB träffade Litvinenko och hjälpte honom att fly började han och Marina skriva en bok om mannen som hade dött i sjukhussängen i London. Ett knappt år senare gavs den ut på flera olika språk; den engelska titeln är Death of a Dissident: The Poisoning of Alexander Litvinenko and the Return of the KGB (”En dissidents död: Förgiftningen av Alexander Litvinenko och KGB:s återkomst”. Ej översatt till svenska). Goldfarb, naturvetare, politisk aktivist och skeptiker av födsel och ohejdad vana, kunde rekonstruera historien om mordet på Litvinenko så mycket mer övertygande som han aldrig egentligen hade trott på det han kallade Litvinenkos och Politkovskajas konspirationsteorier. Men hans egen teori slog deras med flera hästlängder.
Vid tiden för de båda morden ändrade Ryssland taktik i Tjetjenien. Utan att erkänna nederlag och utan att förhandla öppet – Putin skulle ha upplevt båda sakerna som förnedrande – drog Ryssland tillbaka sina trupper från tjetjenskt territorium och gav fria tyglar och frikostigt ekonomiskt stöd till en handplockad ung tjetjensk ledare vid namn Ramzan Kadyrov – i utbyte mot lojalitet och ett sken av fred och seger. För Tjetjeniens andra krigsherrar och rebelledare betydde detta att de hade nått vägs ände: Kadyrov visade ingen barmhärtighet mot vare sig fiender eller rivaler. Med utgångspunkt från mycket starka indicier och ett antal viktiga inofficiella intervjuer kunde Goldfarb dra slutsatsen att en av dessa rebelledare hade låtit mörda Politkovskaja i hopp om att Kadyrov skulle få skulden för mordet – vilket givetvis skulle diskreditera honom i den ryska regeringens ögon. Politkovskaja hade varit starkt kritisk och nedlåtande mot Kadyrov, men Goldfarb trodde att det var tjetjener från en annan klan som låg bakom mordet.
Putin fann sig då, enligt Goldfarb, i en position där han måste försöka bevisa att han inte var den skyldige – och han menade att någon försökte sätta dit honom. Men hans närmaste rådgivare hjälpte till att övertyga honom om att denne någon inte var Kadyrov: nej, det var Berezovskijs läger i London. Och den mest högröstade i det lägret var den trolöse FSB-agenten Litvinenko, som mycket riktigt anklagade Putin för mordet på Politkovskaja. Och därför lät Putin mörda honom.22
Logiken i Goldfarbs teori är oantastlig; samtliga huvudaktörer har både motiv och möjlighet. Själv tycker jag att teorin är alltför invecklad, eller kanske: för specifik. Det råder ingen tvekan om att mordet på Alexander Litvinenko beställdes av den ryska regeringen och sanktionerades av dess allra högsta topp. Polonium 210 framställs bara i Ryssland och tillverkningen och exporten av ämnet är hårt kontrollerad av de federala kärnenergimyndigheterna. En ”stöld” av den erforderliga dosen måste ha krävt klartecken från högsta nivå på ett tidigt stadium i framställningsprocessen. Klartecknet kan bara ha kommit från Kreml. Vladimir Putin beordrade med andra ord mordet på Alexander Litvinenko.
När giftet väl hade identifierats kunde den brittiska polisen ganska enkelt peka ut två misstänkta. Polonium är ofarligt utanför kroppen, men lämnar ett radioaktivt spår på allt det kommer i kontakt med. Detta gjorde att polisen kunde identifiera de personer som hade fört med sig ämnet till London – och exakt tid och plats för förgiftningen. De två utpekade männen var Andrej Lugovoj – tidigare säkerhetschef hos Berezovskijs affärskompanjon – som hade byggt upp ett mycket framgångsrikt privat bevakningsföretag i Moskva, och hans kompanjon Dmitrij Kovtun. Av skäl som den brittiska polisen inte vill avslöja har de utpekat Lugovoj som mördaren och Kovtun som vittne till mordet. Ryssland har vägrat att lämna ut Lugovoj, som, i sin egenskap av parlamentsledamot, åtnjuter åtalsimmunitet. Storbritannien har för sin del valt att betrakta giftmordet som ett brott vilket som helst och inte utövat några politiska påtryckningar för att få Lugovoj utlämnad.
I den långa raden av mord på journalister och politiker är det inget som är så uppenbart och entydigt. Det är förvisso möjligt att Anna Politkovskaja blev ett offer i den tjetjenska maktkampen. Det är möjligt att Jurij Sjtjekotjichin mördades av en affärsman eller politiker vars smutsiga byk han hade tvättat offentligt. Det är möjligt att Sergej Jusjenkov mördades av en politisk rival, vilket polisen senare hävdade. Det är möjligt att en hjärtinfarkt ändade Anatolij Sobtjaks liv. Även om dessa möjligheter, tagna var för sig, ter sig osannolika, så framstår de, sammantagna, som näst intill absurda. Den enkla och uppenbara sanningen är att Putins Ryssland är ett land där politiska rivaler och obekväma kritiker ofta mördas och att dessa mord åtminstone ibland beställs av Kreml.