N u när jag sitter och skriver om Putins första år som president slås jag av hur snabbt och beslutsamt han agerade. Redan när jag rapporterade från dessa år i realtid tycktes allt ske i rasande fart. Putin förändrade landet snabbt, förändringarna var djupgående och de accepterades. Det verkade som om han i ett slag lyckades vända Rysslands historiska utveckling. Och under en olidligt lång period tycktes ingen märka det.
Eller nästan ingen. Efter parlamentsvalet i december 2003, då Putins parti Enade Ryssland fick hälften av platserna, medan kommunistpartiet, absurdist-nationalisterna, liberaldemokratiska partiet (sällan har ett parti haft ett så missvisande namn!) och det nya ultranationalistiska partiet Rodina (Fosterland) delade på resten och alla återstående liberaler och demokrater förlorade sina platser, rapporterade Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE): ”Många av de krav som uppställts av OSSE och Europarådet … uppfylldes inte … i valet, vilket gör att man måste ifrågasätta Rysslands beredvillighet att sträva mot en europeisk standard vad gäller demokratiska val.”1 New York Times rapporterade något helt annat och publicerade en nedlåtande men på det hela taget positiv ledare under titeln ”Ryssarna tar myrsteg mot demokrati”.2 Den ansedda tidningen nämner inte de utländska observatörernas kritik i valdagens nummer, men publicerade en artikel om kritiken dagen därpå; Washington Post och The Boston Globe nämnde inte kritikerna med ett ord, och Los Angeles Times gick ännu längre: i en stort uppslagen nyhetsartikel lyckades man bagatellisera OSSE:s slutsatser så till den milda grad att de nästan vändes till sin motsats. Tidningen citerade en tjänsteman från OSSE som skulle ha sagt att valet ”var välorganiserat och vi har inte lagt märkte till några större oegentligheter”. Tidningen lovordade också Putins ohotade ställning i det ryska parlamentet, som den såg som en möjlighet för presidenten att ”driva igenom nya reformer och inte minst att komma till rätta med den inrotade korruptionen”.3
Tidningarna utanför USA var mer kritiska. Dagen före valet publicerade National Post i Kanada en artikel vars rubrik berättade hela storyn: ”Rasister, mördare och brottslingar kandiderar till duman: Parlamentsval. Korruptionen endemisk i Ryssland två årtionden efter den dekadenta jeltsineran.”4 The Economist förkunnade demokratins död i Ryssland i en ledare en månad före valet och publicerade efter valet en speciell rapport där det nya parlamentet kallades ”demokratens mardröm” och där ultranationalisternas allt större inflytande betonades.5
Men världens mest inflytelserika nyhetsförmedlare, med det ojämförligt största antalet journalister i Moskva, hade somnat vid ratten. Varför? Delvis därför att den amerikanska politiken fick företräde. På hösten år 2000, då Putin nationaliserade den ryska televisionen, var de amerikanska medierna helt fokuserade på det ”oavgjorda” valet mellan Bush och Gore. Det var nu jag började jobba på U.S. News & World Report och jag satt mest och rullade tummarna under de första månaderna: tidskriften hade inget utrymme för Ryssland.
När presidentvalet väl var undanstökat måste de amerikanska medierna ta itu med efterdyningarna av IT-bubblan som spruckit och den första vågen av budgetnedskärningar och ekonomiska bakslag som skulle komma att dominera det följande årtiondet. Många tidningar skar ner på sin utlandsrapportering, även från Ryssland – och ibland var det Ryssland som fick stryka på foten först. Det hela blev ett slags självuppfyllande profetia: när de amerikanska medierna rapporterade att Ryssland hade gått in i en period av politisk och ekonomisk stabilitet förklarade de i princip att Ryssland inte längre hade något nyhetsvärde, skar ner på bevakningen och undergrävde därmed sina möjligheter att rapportera från landet. ABC, som hade en hel byggnad full av folk i centrala Moskva, lade ner hela redaktionen. Alla nedskärningar var inte lika dramatiska, men precis lika drastiska: redaktioner ersattes av frilansare på deltid. Det var bara några få tidningar – New York Times, Wall Street Journal och Los Angeles Times – som behöll sina redaktioner och sina heltidskorrespondenter.
I juni 2001 träffade George W. Bush Putin för första gången, ”såg mannen i ögonen” och ”bildade [sig] en uppfattning om hans själ”. De översvallande rapporterna i tidningarna ägnade ingen större uppmärksamhet åt det faktum att Putin inte bara var betydligt mindre entusiastisk över sin nye vän, utan att han faktiskt konstaterade att den långa perioden av fientlighet mellan Förenta staterna och Ryssland som hade börjat med Natos bombningar i Jugoslavien 1999 inte var över.6 Sedan inträffade 11 septemberattackerna och plötsligt kom ryssarnas krig i Tjetjenien att ingå som en del i västvärldens kamp mot den islamistiska terrorismen – vilket talade emot alla tillgängliga bevis, som till exempel Putins upphävande av en överenskommelse som nåtts under Jeltsin,7 om att Ryssland skulle sluta sälja vapen till Iran och till arabstaterna för flera miljarder dollar om året.8 Och det var kanske inte bara en geografisk tillfällighet att de stora amerikanska medierna började betrakta Moskva som ett basläger för de korrespondenter som var på väg till Afghanistan – och senare till Irak – snarare än som den Ryska federationens huvudstad. Aptiten på krigsnyheter var omättlig och Ryssland reducerades till en story som journalisterna tyckte sig kunna skriva med vänster hand, mellan de riktigt viktiga uppdragen. Deras rapportering från Ryssland bekräftade bara den berättelse som redan fanns och som formats av dem som skapat bilden av Putin som den unga, handlingskraftiga liberala reformivraren.
Att det inte fanns särskilt mycket att rapportera om just detta tema tycktes inte bekymra särskilt många amerikanska journalister och redaktörer. De slätade över nationaliseringen av medierna, framställde utnämningen av de federala sändebuden som hade att övervaka de folkvalda guvernörerna som ett försök att bringa ordning i kaos, ignorerade fullständigt reträtterna i reformeringen av rättsväsendet – och valde allt oftare att sätta fokus på ekonomiska frågor. Till skillnad från Jeltsin, som när det gällde de ekonomiska reformerna alltid verkade ta två steg framåt och ett steg bakåt, såg Putin till att omge sig med uttalat liberala ekonomer både i sin egen stab och i regeringen. Hans premiärminister var den före detta finansministern, en apparattjik av den gamla traditionella sovjetiska modellen som likafullt var inställd på att bygga vidare på de reformer som faktiskt kommit till stånd under 1990-talet – och det passade naturligtvis Putin alldeles utmärkt att han koncentrerade sig så till den grad på denna uppgift att han inte fick särskilt mycket tid över till något annat regeringsarbete. Redan innan han blev tillförordnad president – medan han fortfarande bara var Jeltsins handplockade efterträdare – hade Putin bildat en tankesmedja som fått i uppdrag att utforma en plan för Rysslands ekonomiska utveckling, och utsett en liberal ekonom, som tidigare jobbat för Sobtjak, att leda den.9 Efter valet blev tankesmedjans chef minister för ekonomisk utveckling, en tjänst som skräddarsytts åt honom.
Det som är mest anmärkningsvärt är att Putin utsåg Andrej Illarionov till sin ekonomiska rådgivare. Det var den tilltänkta presidentens första utnämning och den var menad som en iögonenfallande gest. Illarionovs åsikter var välkända: medlemmen av den ekonomiska klubben i Sankt Petersburg på 1980-talet hade utvecklats till en fullfjädrad och vältalig frihetsivrare. I USA skulle han ha betecknats som ultrakonservativ (och det är kanske inte så förvånande att han med tiden började jobba på den nyliberala tankesmedjan Cato Institute i Washington D.C.), men i Ryssland hamnade han på den liberala kanten på den politiska skalan. Illarionov trodde inte på den globala uppvärmningen, men trodde desto mer på marknadens gränslösa potential att reglera sig själv. Han var dessutom känd för sin knivskarpa analytiska förmåga och sin snarstuckenhet, en olägenhet som förpassat honom ut i periferin under många av de viktigaste händelserna under 1990-talet. Utnämningen kom som en stor överraskning för alla, inte minst för honom själv.
PÅ EFTERMIDDAGEN DEN 28 FEBRUARI 2000 satt Illarionov och jobbade på sitt kontor på Institutet för ekonomisk analys, den lilla tankesmedja han hade i Moskva. Den låg vid Staraja Plosjad (Gamla torget), mitt emot presidentens kansli och mindre än en kilometer från Kreml, men den låg så långt från makten som den kunde ligga, i synnerhet om man betänker att Illarionov fortfarande stod på vänskaplig fot med de flesta av dem som under åtskilliga år hade dragit upp de övergripande ekonomiska riktlinjerna i landet. Illarionov kallades då och då in för att hålla föredrag för dessa ”policymakers” – som till exempel då han varnade dem för den katastrof som väntade när betalningen av utlandslånen ställdes in 1998 – men de råd han gav uppfattades mest som akademiska övningar. Frustrationen hade varit hans status quo i åratal: hans mäktiga likar respekterade honom, men han hade inget inflytande över dem.
Klockan fyra på eftermiddagen den 28 februari, mindre än en månad före presidentvalet, ringde hans telefon och han ombads att sammanträffa med Putin samma kväll. Mötet pågick i tre timmar. Någon gång under mötet kom en av Putins assistenter in och berättade för den blivande presidenten att federala trupper just hade intagit staden Sjatoj i Tjetjenien. ”Putin blev alldeles till sig av glädje”, berättade Illarionov senare. ”Han gestikulerade och sa: ’Vi visade dem, vi krossade dem.’ Och eftersom jag inte hade något att förlora talade jag om för dem exakt vad jag tyckte om kriget i Tjetjenien. Jag sa att jag ansåg att de ryska trupperna begick ett brott under hans befäl. Och han envisades med att påstå att alla var banditer där nere och att han skulle radera ut dem och att det var hans uppgift att se till att Ryska federationen förblev intakt. Det han sa till mig i enrum var exakt det han alltid sa om saken offentligt: det var vad han faktiskt tyckte och tänkte. Och jag ansåg faktiskt att kriget var ett brott.” Meningsutbytet pågick i en knapp halvtimme och blev allt hetsigare. Den föga diplomatiske Illarionov visste exakt hur den här sortens diskussioner alltid slutade: han skulle aldrig få någon ny inbjudan och ytterligare en dörr till den verkliga maktens korridorer skulle stängas därför att han, med sina obekväma åsikter, inte passade in.
Men då hände något häpnadsväckande.10 Putin tystnade, nollställde sina anletsdrag och sa: ”Nu räcker det. Nu pratar ni och jag inte mer om Tjetjenien.” Under de följande två timmarna samtalade de båda männen om ekonomin – eller snarare: Putin lät Illarionov ge honom en lektion om ekonomin. När de skulle skiljas åt föreslog Putin att de skulle träffas igen följande dag. Illarionov satte genast ytterligare två plumpar i protokollet: han sa att han inte kunde och angav skälet till att han måste tacka nej – han skulle fira årsdagen av sin amerikanska frus ankomst till Ryssland. Hon hade flyttat till Moskva under ett skottår och följaktligen kunde de bara fira detta vart fjärde år. I stället för att bli förnärmad föreslog Putin helt enkelt att de skulle träffas en annan dag. Illarionov gav honom ytterligare en lektion om ekonomin och två veckor efter valet, den 12 april 2000, utsågs han till den nye presidentens rådgivare.
Det råder ingen tvekan om att Illarionov lät sig förföras. Han hade i flera år ansett att de ryska ekonomiska reformerna hade genomförts på ett omdömeslöst och kanske till och med skadligt sätt, men han hade inte kunnat påverka beslutsfattarna. Nu skulle han få fritt tillträde till landets statsöverhuvud, som verkade genuint intresserad av vad han hade att säga – och inte verkade bli det minsta avskräckt av hans originella sätt att kommunicera. När Illarionov hos andra människor konfronterades med karaktärsdrag som han själv saknade, tenderade han – som man ofta gör – att se dem som uttryck för någon enastående förmåga eller färdighet. När han talade med mig elva år efter utnämningen menade han fortfarande att Putin var en ”mycket, mycket speciell person”, och framhöll inte minst Putins förmåga att kontrollera sina känslor. Vid det här laget fanns det oräkneliga belägg för motsatsen; Putin hade till exempel förlorat humöret åtskilliga gånger i offentliga sammanhang. Men eftersom Illarionov själv inte begåvats med förmågan att hålla tand för tunga kunde han inte låta bli att imponeras av Putins sätt att bara ”knäppa av” diskussionen om Tjetjenien – och till och med av hans nollställda ansikte. Det var i princip omöjligt för Illarionov att föreställa sig att han blev systematiskt förd bakom ljuset – och det var just därför han lät sig föras bakom ljuset under en ganska lång period.
Illarionov och de andra ekonomerna i Putins innersta krets sände genom sin blotta närvaro omisskännliga signaler till den amerikanska pressen. Men de amerikanska journalisterna tycktes framför allt missa själva poängen med Putin, helt enkelt därför att några av deras viktigaste källor inte heller förstod vad Putin egentligen handlade om – eller så blundade de för det. Storfinansen var nöjd och belåten med Putin. Ekonomin hade vuxit stadigt sedan den slog i botten 1998, när rubeln blev så lite värd att den inhemska produktionen, trots att den var så ineffektiv, äntligen blev lönsam. Oljepriserna började stiga i början av 2000-talet, men ännu inte så mycket att den inhemska industrin skulle bli irrelevant (det hände senare). Investerare som hade satsat på den ryska marknaden när den slog i botten började nu göra icke föraktliga vinster.
EN NYCKELFIGUR BLAND DESSA investerare var William Browder, sonson till en tidigare ordförande i det amerikanska kommunistpartiet. Browder var gift med en ryska och en sann ideolog: han hade kommit till Ryssland för att bygga kapitalism. Han var helt övertygad om, att om han kunde skapa vinster åt sina investerare så skapade han en ljus kapitalistisk framtid åt landet han fått i arv att älska.
Browders strategi var lika enkel som den var effektiv. Han köpte en mindre, men inte oansenlig, aktiepost i ett stort företag, till exempel i gasmonopolet eller en oljejätte, genomförde en undersökning som ofrånkomligen avslöjade maktmissbruk och sjösatte sedan ett reformprogram. Korruptionen var endemisk och relativt lätt att påvisa. De flesta stora koncernerna var konglomerat av företag som privatiserats under de senaste tre till fem åren, med chefer som mer eller mindre avsiktligt motarbetade varandra och som ofta var öppet fientliga mot de nya ägarna. De så kallade röda direktörerna hade stulit från sina arbetsgivare under sovjeteran och såg ingen anledning att sluta nu; några av de nya ägarna plundrade sina företag på deras tillgångar. Browders avslöjanden stötte på olika grader av motstånd, men han kunde likafullt ofta genomföra vissa förändringar – och som ett resultat ökade värdet på aktierna, som givetvis köpts när kursen var som lägst, exponentiellt.
Den nya administrationen visade stort intresse för Browders undersökningar. Hans medarbetare besökte med jämna mellanrum Kreml, där deras PowerPoint-presentationer alltid gjorde intryck. Browder var övertygad om att han hade flyt. Varje gång han lyckades övertala en domstol eller tillsynsmyndighet att fatta ett beslut som tvingade ytterligare ett ryskt företag att bli lite laglydigare steg jublet i Hermitage Funds lokaler. ”Ingen annan arbetsplats hade en sådan kåranda”, berättade han, vemodigt, för mig flera år senare, ”för det är väldigt sällsynt att man kan tjäna pengar och samtidigt göra gott.”11 När det gick som bäst hade fonden, som hade startat med investeringar värda tjugofem miljoner dollar, fyra och en halv miljard dollar investerade i den ryska ekonomin, vilket gjorde den till den största utländska investeraren i landet. Så stark var Browders tro på sin strategi och på landet att han jublade även när Rysslands rikaste man arresterades – i synnerhet när Rysslands rikaste man arresterades: det tydde enligt Browder på att den nye presidenten inte skulle sky några medel för att införa och upprätthålla lag och ordning.
RYSSLANDS RIKASTE MAN befann sig på resande fot. Michail Chodorkovskij, född 1963, hade ett utmärkande karaktärsdrag gemensamt med både Illarionov och Browder, ett drag som gjorde dem till helt andra människor än Putin men samtidigt innebar att de hamnade i underläge gentemot honom: deras agerande drevs av idéer. Chodorkovskijs föräldrar, båda ingenjörer i Moskva som under hela sitt yrkesverksamma liv jobbade på en fabrik som tillverkade mätinstrument, hade valt att inte visa sin politiska skepsis för familjens ende son. Deras dilemma var långt ifrån unikt: Säg vad du tycker och du löper risk att göra ditt barn olyckligt med de eviga osanningarna, halvsanningarna och undanflykterna, eller satsa på att fostra barnet till en förnöjd konformist. De lyckades över all förväntan: de lyckades fostra en patriotisk sovjetmedborgare som brann för kommunismen, en människa av det slag man i allmänhet trott var utdöd. När Chodorkovskij utbildat sig till kemiingenjör valde han att arbeta inom ungdomsorganisationen Komsomol. Han hade inga dolda avsikter, men under den senare delen av 1980-talet gjorde hans karriärval att han fick goda möjligheter att utnyttja kvasiofficiella och inte sällan olagliga möjligheter att göra affärer. Innan han fyllde tjugofem hade han börjat importera datorer till Sovjetunionen och – vilket var viktigare – hittat på olika sätt att mjölka den sovjetiska planekonomin på pengar.12 Han var ekonomisk rådgivare i Jeltsins första regering medan Ryssland fortfarande var en del av Sovjetunionen. Under den misslyckade kuppen i augusti 1991 stod han på barrikaderna framför Vita huset i Moskva och försvarade sin regering.
I början av 1990-talet hade den forne komsomolfunktionären alltså genomgått en total förvandling. Tillsammans med sin vän och affärskompanjon, en systemutvecklare vid namn Leonid Nevzlin, skrev han ett långt kapitalistiskt manifest med titeln Tjelovek s rubljom (”Mannen med rubeln”). ”Lenins mål var att utrota inte bara de rika, utan själva välståndet – och han skapade en regim som förbjöd själva möjligheten att bli rik”, skrev de och avslöjade den ideologi som Chodorkovskij en gång hade förpliktigat sig att upprätthålla. ”De som ville tjäna mer pengar likställdes med simpla brottslingar. Det är hög tid att sluta leva i enlighet med Lenin! Vår ledstjärna är Profiten, erhållen på fullt laglig väg. Vår herre är Hans Majestät Pengarna, för det är bara Han som kan göra välståndet till livets norm. Det är hög tid att överge Utopien och att hänge sig åt Affärsverksamheten, som kommer att göra oss rika!”13 När manifestet publicerades 1992 hade Chodorkovskij sin egen bank och köpte, i likhet med de andra nya entreprenörerna, upp privatiseringsvouchrar i syfte att få kontroll över ett antal tidigare statsägda företag.
Under åren 1995–96 bad den ryska regeringen landets rikaste män om lån. Som säkerhet ställde regeringen stora aktieposter i Rysslands största företag, aktieposter som de, enligt överenskommelsen, skulle få behålla när regeringen – inte oväntat – inte kunde betala tillbaka lånen. Chodorkovskij kom på så vis att bli ägare av Yukos, en nybildad oljekoncern vars oljereserver var bland de största i världen.
År 1998 ställde han om kompassen igen. Chodorkovskijs bank överlevde inte finanskrisen och oljebolaget befann sig i en minst sagt prekär situation: priset på olja på världsmarknaden låg på åtta dollar per fat, men Yukos omoderna utrustning gjorde att det kostade bolaget tolv dollar att producera ett fat. Yukos hade inga pengar att betala sina hundratusen anställdas löner med. ”Jag brukade åka till våra oljeriggar”, skrev Chodorkovskij mer än tio år senare, ”och de som jobbade där skällde inte ens på mig. De gick inte i strejk: de visade förståelse. Det var bara det att de svimmade av hunger. I synnerhet de unga som hade småbarn och ingen liten jordplätt att odla grönsaker på. Och sjukhusen – tidigare köpte vi mediciner och vi skickade i väg folk till andra sjukhus för behandling om det behövdes, men nu hade vi inte råd. Men det värsta var alla dessa förstående ansikten. Folk sa bara: ’Vi förväntade oss aldrig att det skulle bli bra. Vi är bara tacksamma för att ni kommer och pratar med oss. Vi ska vara tålmodiga.’”14
Vid trettiosju års ålder upptäckte en av Rysslands rikaste män konceptet socialt ansvar. Ja, han föreställde sig antagligen att han hittade på det alldeles själv. Det visade sig att kapitalismen inte bara kunde göra människor rika och lyckliga, utan också fattiga, hungriga, olyckliga och maktlösa. Så Chodorkovskij bestämde sig för att bygga det civila samhället i Ryssland. ”Fram till dess”, sa han, ”betraktade jag affärsverksamheten som ett spel. Det var ett spel man ville vinna i, men det fanns alltid en risk att man kunde förlora. Det var ett spel i vilket hundratusentals människor gick till jobbet på morgonen, för att spela med mig. Och på kvällen återvände de till sina egna liv, som inte hade något med mig att göra.”15 Han hade satt ribban högt – men på en höjd som, för en av den handfull män som ansåg att de hade skapat en marknadsekonomi från ingenting, inte var otagbar.
Chodorkovskij bildade en stiftelse och kallade den Otkrytaja Rossija, ”Öppna Ryssland”. Han startade internetkaféer ute på landsbygden så att folk fick möjlighet att inhämta kunskaper och att kommunicera med varandra. Han startade kurser för journalister runt om i landet och gav de duktigaste tevereportrarna möjlighet att komma och studera i Moskva i en månad. Han startade en internatskola för mindre bemedlade barn – där många av de överlevande från tragedin i Beslan blev elever. Det dröjde inte länge förrän han tog över där västerländska stiftelser och regeringar hade dragit sig ur; Ryssland betraktades nu trots allt som en stabil demokrati. Vissa menade att han bekostade verksamheten i hälften av Rysslands icke-statliga organisationer; andra hävdade att det rörde sig om åttio procent av dem. År 2003 utfäste sig Yukos att donera tio miljoner dollar per år i tio år till Ryska Statliga Humanistiska Universitetet, det bästa av sitt slag i landet – och det var första gången ett ryskt privatägt företag hade donerat en så stor summa pengar till den högre utbildningen.
Chodorkovskij var dessutom angelägen om att förvandla Yukos till ett företag av ”västerländsk” modell, med full insyn. Han gav McKinsey & Company, det multinationella managementkonsultbolaget, i uppdrag att göra de organisatoriska förändringarna, och Pricewaterhouse-Coopers (i dag: PwC), en annan multinationell jätte, att rekonstruera systemen för bokföring och redovisning från grunden. ”Innan vi tog in Pricewaterhouse satt Yukos kamrerer bara och stampade med fötterna och stal lite i taget”, berättade Chodorkovskijs före detta skattejurist för mig. ”De måste läras upp från grunden.”16 Hans kompanjoner knorrade – de menade att Chodorkovskijs åtgärder var missriktade – men han var fast besluten att förvandla Yukos till Rysslands första multinationella företag och därför anlitade han en pr-byrå i Washington D.C. ”Vi bokade in fem intervjuer i New York och avverkade den ena efter den andra under en dag”, berättade konsulten som Chodorkovskij samarbetade med. ”Det finns inte många verkställande direktörer som är beredda att satsa så mycket av sin tid. Vi fick en förstasidesartikel i Fortune. Han var en omslagspojke för allt det folk hoppades skulle hända i Ryssland.”17 Yukos börsvärde ökade exponentiellt, delvis på grund av stigande oljepriser, delvis på grund av nya, moderna borrnings- och raffineringsmetoder som sänkte produktionskostnaderna kraftigt, och delvis på grund av den nya insynen. Chodorkovskij var den rikaste mannen i Ryssland och uppenbarligen på god väg att bli den rikaste mannen i världen.
Den 2 juli 2003 arresterades Platon Lebedev, styrelseordföranden i Yukos moderbolag, holdingbolaget Menatep. Några veckor senare satt Yukos säkerhetschef, en före detta KGB-officer, bakom lås och bom. Initierade personer och personer som helt enkelt såg den logiska fortsättningen på det som redan hade hänt, varnade Chodorkovskij för att han själv kunde bli arresterad när som helst. Någon skrev till och med en PM om vad Chodorkovskij skulle göra för att undvika arrestering. Dokumentet var beställt av en av Chodorkovskijs pr-strateger, men Chodorkovskij fick aldrig tillfälle att läsa det eftersom det revs sönder av en annan, rasande, pr-strateg. Det rådde hur som helst ingen tvekan om vad Chodorkovskij borde göra: han borde lämna landet. Hans affärskompanjon och medförfattaren till det kapitalistiska manifestet, Leonid Nevzlin, gjorde just det: han utvandrade till Israel. Chodorkovskij tillbringade en kort tid i USA, men återvände till Ryssland – och gav sig ut på turné.
Chodorkovskij hade ett anförande som han vid det här laget hade hållit i olika sammanhang sedan drygt ett år tillbaka. Jag hade själv hört det när han vid ett tillfälle talade inför en grupp unga författare som han hade bjudit in.18 Kärnpunkten i talet var att Ryssland borde ansluta sig till den moderna världen: man måste sluta att driva sina företag som om de, i bästa fall, var medeltida fögderier och, i värsta fall, fängelser; man måste styra om ekonomin till en som var baserad på export av kunskaper och expertis snarare än på olja och gas; sätta värde på landets intelligenta, välutbildade medborgare – på oss författare, till exempel – och betala dem bra. Chodorkovskij var aldrig någon speciellt bra talare: han var stel och hans röst mjuk och häpnadsväckande ljus och passade inte alls en man som var så pass högväxt, stilig och rik. Men hans brinnande övertygelse och goda renommé gav tyngd åt hans ord; folk ville i allmänhet veta vad han hade att säga.
Så i stället för att lämna landet eller falla på knä inför Putin – vilket var exakt vad den sönderrivna promemorian hade rått honom att göra – bestämde sig Chodorkovskij för att ge sig ut på föredragsturné. Han anlitade Marina Litvinovitj, Putins före detta imageskapare, som coach. Hon tyckte att han överarbetade sina idéer även efter det att han fått över åhörarna på sin sida, och det gjorde att han tappade tempo. Chodorkovskij, några medarbetare och åtta livvakter flög runt i flera månader med ett chartrat plan. Chodorkovskij höll föredrag för studenter och arbetare, och vid ett tillfälle även värnpliktiga (men just det arrangemanget var tydligen ett misstag från organisatörernas sida). Litvinovitj satt på första bänkraden med en liten skylt på vilken det stod ”Tempo”, och så fort Rysslands rikaste man började upprepa sig höll hon upp den.
Veckoslutet den 18 oktober 2003 var Chodorkovskij och hans lilla grupp i Saratov, en stad vid Volga. Det snöade och det var så pass kallt att snön låg kvar. Ingen visste riktigt varför, men hela gruppen tog en promenad över de vita vidderna innan den återvände till hotellet. Chodorkovskij sa ett hastigt god natt och de andra gick in i baren och söp sig fulla. Morgonen därpå bad Chodorkovskij Litvinovitj att åka hem till Moskva: hon hade inte träffat sin treårige son på flera veckor och Chodorkovskij skulle klara av nästa föredrag utan hennes hjälp.19
Telefonerna började ringa under de mörka timmarna före gryningen den 25 oktober: Chodorkovskij hade arresterats på flygplatsen i Novosibirsk klockan åtta på morgonen, lokal tid – då var klockan fem i Moskva. Så det var därför han skickade hem mig, tänkte Litvinovitj. Anton Drel, Chodorkovskijs advokat, fick ett kryptiskt meddelande genom en tredje part: ”Herr Chodorkovskij bad att få framfört att han har arresterats. Han sa att ni visste vad ni skulle göra.” Typiskt Chodorkovskij, tänkte Drel, som inte hade en aning om vad han skulle göra. Senare på förmiddagen fick han ett nytt telefonsamtal: ”Det här är Michail Chodorkovskij. Skulle det passa er att komma till riksåklagarmyndigheten nu?” frågade han med sin formella röst; han hade redan förts till Moskva. Några timmar senare åtalades Chodorkovskij på sex punkter, bland annat för bedrägeri och skattesmitning.
ARTON MÅNADER SENARE skulle Chodorkovskij befinnas skyldig, inte på sex utan sju åtalspunkter och han dömdes till nio års fängelse. Långt innan han hade avtjänat sitt straff åtalades han på nytt och dömdes igen, nu till fjorton års frihetsberövande. Lebedev, hans före detta styrelseordförande, ställdes båda gångerna inför rätta tillsammans med Chodorkovskij. Många andra anställda, bland annat den före detta säkerhetschefen, jurister, ett antal chefer på olika nivåer, inte bara i Yukos utan också i flera dotterbolag, åtalades också och dömdes till hårda straff; dussintals andra flydde från landet. Till slut skulle Amnesty International, som till en början varit ovilligt att ta sig an ett fall som rörde en miljardär, komma att klassa Chodorkovskij och Lebedev som samvetsfångar. Ingen – tydligen inte ens fångvaktarna – tvivlade efter ett tag på att domarna var orättvisa, men åtta år efter arresteringen var det ingen som riktigt visste exakt vad Chodorkovskij hade gjort som hade berövat honom både hans frihet och hans förmögenhet.
Chodorkovskij själv och många av hans anställda trodde att han straffades för de frispråkiga uttalanden han gjort om korruptionen. I februari 2003 hade Putin sammankallat Rysslands rikaste affärsmän till en diskussion som även var öppen för medierna. Chodorkovskij hade med sig en PowerPoint-presentation som bland annat innehöll åtta stordiabilder med fakta som alla de närvarande kände till, men som de låtsades som om de inte alls kände till. Bild nummer sex hade rubriken ”Korruptionen kostar den ryska ekonomin mer än 30 miljarder dollar per år” och hänvisade till fyra olika studier som hade kommit fram till i princip samma siffra. Bild nummer åtta var rubricerad ”En ny generation formas” och hade en jämförelse mellan tre olika högre utbildningar: en för blivande chefer inom oljebranschen, en annan för presumtiva taxeringsinspektörer och en tredje för offentliganställda tjänstemän. Till den tredje utbildningen gick det elva sökande på varje studieplats, till den andra fyra och till den första mindre än två – trots att ingångslönen inom oljeindustrin var två till tre gånger så hög som den inom den offentliga sektorn.20 Detta var, förklarade Chodorkovskij, bara de officiella siffrorna; när studenterna valde karriär räknade de helt kallt med inkomster i form av mutor.
I sitt anförande tog Chodorkovskij också upp den nyligen genomförda sammanslagningen av den statsägda oljejätten Rosneft och ett mindre, privatägt oljebolag. ”Alla tror att sammanslagningen har, låt oss säga, en andra nivå”, sa Chodorkovskij, varmed han menade det överpris Rosneft hade betalat. ”Rosnefts verkställande direktör är här; han kanske vill kommentera?”21 Rosnefts vd ville inte kommentera, vilket bara kunde tolkas som ett synnerligen pinsamt och offentligt erkännande av skuld.
Den som däremot kommenterade var Putin själv. Han log samma avmätta leende som när han vid presskonferensen några månader tidigare hade förslagit den franska journalisten att låta omskära sig – ett leende som antydde att han hade svårt att lägga band på sin ilska.22 ”Vissa bolag, till exempel Yukos, har enorma reserver. Frågan är: Hur kom bolaget över dem?” undrade han, samtidigt som han ändrade ställning i stolen, drog upp höger axel för att göra sig större och log på ett sätt som avslöjade att det inte var en fråga, det var ett hot. ”Och ert bolag hade egna skatteproblem. I rättvisans namn måste jag framhålla att Yukos ledning fann ett sätt att lösa problemen och sina mellanhavanden med staten. Men det kanske är det som är förklaringen till att det är så svårt att komma in på utbildningen till taxeringsinspektör?” Putin hotade alltså med att ta över Chodorkovskijs bolag och anklagade honom för att ha mutat taxeringsinspektörer.
Så fanns det de som menade att det var politiken som var förklaringen till Chodorkovskijs problem: han blandade sig i alldeles för mycket. Han donerade pengar till politiska partier, bland annat till kommunisterna. Direkt efter arresteringen av Lebedev bad han premiärminister Kasianov – som han stod på någorlunda vänskaplig fot med – att ta reda på vad som hade hänt. ”Det krävdes tre eller fyra försök”, berättade Kasianov för mig. ”Putin sa bara att åklagarmyndigheten visste vad den gjorde. Men till slut berättade han att Chodorkovskij inte bara hade finansierat [små liberala] partier som Putin gett honom tillåtelse att finansiera, utan också kommunisterna, som han inte tillät honom att sponsra.”23 Åtta år senare vidhöll Nevzlin – kompanjonen som flyttade till Israel – att bolagets donationer till kommunistpartiet ”givetvis” hade fått klartecken från Kreml.24 Några i Chodorkovskijs innersta krets började kalla partifinansieringen för ”det dubbla dubbelspelet” och menade att Chodorkovskij hade blivit lurad av någon som stod tillräckligt nära Putin för att kunna ge honom – det oriktiga – beskedet att han fått grönt ljus för sin donation till kommunisterna. Alla dessa diskussioner hölls strax före parlamentsvalet i december 2003 – det val efter vilket New York Times rapporterade att ”ryssarna tar myrsteg mot demokrati”.
En tredje grupp bedömare hade förmodligen den allra enklaste förklaringen till Chodorkovskijs öde. ”Men herregud, han hamnade inte i fängelse för skattesmitning eller för att han hade stulit olja”, sa Illarionov till mig sju och ett halvt år efter arresteringen. ”Han hamnade i fängelse för att han var – och fortfarande är – en fri och självständig människa. Därför att han vägrade att böja sig. Därför att han förblev en fri människa. Staten straffar folk för att de är självständiga.”25
Men i oktober 2003, när nyheten om arresteringen basunerades ut i medierna, var det få som var medvetna om hela den ödesmättade och absurda vidden av den. William Browder var en av dem som jublade högst. I en debattartikel i den engelskspråkiga dagstidningen The Moscow Times – de internationella investerarnas husorgan – skrev han: ”Vi bör ge … [Putin] vårt fulla stöd när han nu försöker återta kontrollen över landet från oligarkerna.”26
DEN 13 NOVEMBER 2005 återvände Browder till Moskva efter ett besök i London. Han hade bott i Ryssland i nio år och även om han inte talade ryska så kände han sig så hemmastadd i Moskva som det var möjligt att göra. Hans pengar garanterade honom en nivå på levnadsstandarden som är välbekant för de superrika i oljeproducerande länder, och från det ögonblick då han landade i Moskva flöt han fram i en gräddfil: det existerade inga tröttsamma flygplatsformaliteter, han hämtades av sin privatchaufför, en före detta lagens väktare som hade sin polislegitimation kvar och som därför var kung på infarterna till Moskva och på huvudstadens gator. Men den här gången blev Browder sittande i flygplatsens vip-lounge; hans pass hade tydligen fastnat i kontrollen. Ett par timmar senare fördes han till flygplatsens häkte, en anonym lokal med kalla plaststolar och ett antal andra människor som kvarhållits och inte visste vilket öde som väntade dem. Femton timmar efter ankomsten till Moskva sattes Browder på ett plan tillbaka till London; hans visum hade återkallats.
Det måste naturligtvis vara ett gigantiskt missförstånd. Browder ringde till ministrarna och till tjänstemännen i Kreml som hade varit så imponerade av hans PowerPointpresentationer. Deras besked var vaga, undvikande, de kunde ingenting lova. Efter ett antal telefonsamtal insåg Browder att hans viseringsproblem inte skulle få en lösning inom överskådlig framtid. Han trodde visserligen fortfarande på Putins goda vilja och avsikter, men han visste också, att om man bedrev affärsverksamhet i Ryssland så fick man absolut inte lämna den utan uppsikt. Han började flytta sin verksamhet till London. Analytikerna flyttade; fonden gjorde sig av med aktier i ryska bolag till ett värde av fyra och en halv miljard dollar, utan att någon tycktes märka det. Ett drygt halvår efter det att Browder avvisats från flygplatsen i Moskva var Hermitage Funds ryska bolag bara tomma skal med ett litet kontor i Moskva som en sekreterare då och då besökte.
Hon var där med en kollega på blixtvisit från London när tjugofem man från skattepolisen anlände och vände upp och ned på kontoret. Det dröjde inte länge förrän samma kontingent, anförda av samma överste, gjorde en razzia mot Hermitage Funds advokater, tydligen på jakt efter stämplar, sigill och certifikat för de tre holdingbolag genom vilka Hermitage Fund hade skött sina investeringar. När en av advokaterna påpekade att skattepolisen inte hade någon husrannsakningsorder knuffades han helt sonika in i ett sammanträdesrum och misshandlades.
Fyra månader senare fick Browder veta att en domstol i Sankt Petersburg hade dömt hans bolag till böter på flera miljoner dollar. Hans indragna visum och skattepolisens razzior hade skrämt honom, men nu gjorde detta händelseförlopp, till vilket det inte kunde finnas någon rimlig förklaring, att han faktiskt började frukta för sitt liv. Varför var skattepolisen intresserad av skalbolagens registreringsdokument, sigill och stämplar? Hur kunde dessa bolag bötfällas utan att deras representanter ens fått veta att målet hade prövats i rätten? Browder bad sina jurister i Moskva att undersöka saken närmare.
Det var inte en advokat utan en ung revisor som efter ett års detektivarbete lyckades rekonstruera en serie absurda, näst intill otroliga, men likafullt logiska händelser. Sergej Magnitskij fann att skalbolagen registrerats om i andra personers namn och att alla dessa personer var dömda brottslingar. Därefter hade bolagen blivit stämda av andra bolag som hänvisade till kontrakt som påstods visa att de stulna bolagen var skyldiga dem pengar. Misstänkt snabba huvudförhandlingar hölls i tre olika domstolar i tre olika ryska städer, och de tre holdingbolagen som tidigare tillhört Browder dömdes att betala en miljard dollar, vilket råkade vara exakt den vinst som de tre bolagen hade rapporterat för föregående beskattningsår. Sedan hade bolagens nya ägare vänt sig till skattemyndigheterna och begärt återbetalning av all den skatt de betalat: det var uppenbarligen, åtminstone på papperet, en helt rimlig begäran eftersom bolagen inte längre gjorde någon vinst. Återbäringen uppgick till tvåhundratrettio miljoner dollar och det tog bara en enda dag i december 2007 att ombesörja den: pengarna fördes över till de nya ägarna och försvann ur det ryska banksystemet.
Magnitskij hade uppenbarligen avslöjat ett fall av storskalig förskingring där inte bara skattemyndigheterna, utan också domstolarna i minst tre städer var inblandade: om domarna inte hade varit införstådda med planen skulle de knappast ha avkunnat sina identiska domar så lättvindigt och så snabbt. Och skattemyndigheterna skulle inte ha varit så snabba med att betala ut återbäringen – de skulle faktiskt inte ha betalat ut den alls, eftersom Browders advokater redan hade lämnat in sex stämningsansökningar med anledning av stölden av hans bolag – om planen inte hade utarbetats på allra högsta nivå inom myndigheten.
Ideologen Browder tyckte sig nu se en öppning. Vid det här laget var han säker på att någon i den absoluta toppen hade sett till att han förvisats och inte var välkommen tillbaka. Han visste fortfarande inte varför, men han kunde föreställa sig att någon vars tår han hade trampat på kunde ha övertygat presidenten, eller någon i dennes innersta krets, om att Browder inte var önskvärd. Men nu hade Browder fått en ny chans att rädda Ryssland. ”Landets president skulle aldrig tillåta att någon bestal landet på tvåhundratrettio miljoner dollar”, resonerade han. ”Skattebrott är så cyniska. Om man försökte göra något åt dem, skulle folk bara säga att det var alldeles för långsökt. Vi förväntade oss att helikoptrar med specialstyrkor skulle svepa ner från molnen och fånga skurkarna.”
Magnitskij skrev femton olika inlagor som alla syftade till att avslöja förskingringen och få en utredning till stånd. Men i stället för helikoptrar och specialstyrkor dränktes advokaterna som Browder hade anlitat i en formlig störtflod av rättsliga åtgärder. Sju jurister vid fyra olika advokatbyråer underrättades om att de var föremål för brottsutredningar. Browder var klok nog att erbjuda alla sina advokater en fristad i Storbritannien. ”Jag utbildade mig till finansanalytiker”, berättade han för mig några år senare, för att förklara hur jobbig processen hade varit för honom, men också för att klarlägga varför det hade tagit honom så lång tid att förstå hur allvarlig situationen faktiskt var. ”Jag var ingen soldat. Jag var inte van vid att människor riskerade sina liv. Och jag gick till var och en av våra advokater och sa: ’Jag är verkligen ledsen för att allt det här har hänt. Det har aldrig varit min mening att ni skulle utsättas för fara och jag vill att ni lämnar Ryssland på min bekostnad, och att ni kommer till London på min bekostnad, och bosätter er där på min bekostnad.’ Det var inget lätt samtal att ha med någon av de här killarna. De hade alla fyllt fyrtio, de stod på toppen av sina karriärer, några av dem kunde inte ett ord engelska. Och jag bad dem att ge upp sina liv, sina yrken, sina vänner och sin stad, och gå i exil med nästan inget varsel, för att undgå den fara som hotade.”
Sex av de sju advokaterna antog Browders erbjudande och flyttade till London. Den ende som tackade nej var revisorn Sergej Magnitskij, som med sina trettiosex år var den yngste i gruppen – vilket enligt Browder var förklaringen till att han tackade nej. ”Sergej tillhörde en generation som menade att Ryssland höll på att förändras. Kanske inte ett perfekt Ryssland, men ett Ryssland som blev bättre. De grundläggande principerna för lag och rättvisa fanns – det var hans utgångspunkt. Han sa: ’Det är inte 1937 nu. Jag har inte gjort något fel och jag kan lagen. De har ingen laglig grund för att komma och arrestera mig.’”
Den 24 november 2008 arresterade Sergej Magnitskij i samband med den förskingringshärva han hade försökt avslöja. Precis som sin uppdragsgivare tre år tidigare, var han först övertygad om att det rörde sig om ett missförstånd som hans advokater snabbt skulle reda ut. Vid den inledande domstolsförhandlingen begärde han att han skulle släppas, inte minst därför att hans lille son hade insjuknat i svår influensa; han var uppenbarligen säker på att hans prövningar skulle vara över på ett par dagar.27 Men det var inte bara det att han inte släpptes, utan förhållandena under vilka han hölls häktad försämrades stadigt medan han flyttades fram och tillbaka mellan två olika fängelser i Moskva. Han fick inte träffa sin fru eller sin mor. Han blev sjuk, men fick inte den läkarvård han behövde. Den 16 november 2009 dog Sergej Magnitskij i fängelset, trettiosju år gammal.
Efter hans död överlämnade fängelseledningen ett antal anteckningsböcker till Magnitskijs fru. I dem hade han omsorgsfullt kopierat vartenda klagomål, besvär och begäran han hade skrivit: när han väl förstod att hans arrestering inte var ett missförstånd hade han börjat föra en intensiv men ensidig kamp mot myndigheterna. Under de trehundrafemtioåtta dagar Magnitskij hölls fängslad skrev han fyrahundrafemtio dokument. Han skapade en hel encyklopedi över de övergrepp han utsattes för. Han beskrev cellerna som var så överbefolkade att han tvingades sitta på sin brits och äta eller skriva. I en av cellerna fanns det inget glas i fönstret och temperaturen i cellen låg ofta runt nollstrecket. I en annan cell svämmade toaletten – eller snarare hålet i golvet som tjänade som toalett – över, med förutsägbara följder. Han beskrev hur han ständigt nekades lagad mat och hur han ofta inte fick någon mat alls på flera dagar. Men värst av allt var att han vägrades läkarvård till och med när hans magsmärtor blev så svåra att han inte kunde sova. Det hjälpte inte att han skrev brev där han dokumenterade sina symptom och framhöll att fängelsemyndigheterna faktiskt var skyldiga att tillhandahålla vård. Dödsorsaken var bukhinneinflammation.
Browder och de anställda i hans investeringsfond tvingades till slut att bli soldater. De startade en högröstad och effektiv kampanj som de kallade Rättvisa för Sergej Magnitskij. De samlade mängder med bevis mot dem som hade fängslat och torterat deras kollega och mot dem som var inblandade i förskingringshärvan han hade avslöjat. Inom några månader presenterades lagförslag i den amerikanska kongressen, Europaparlamentet och de lagstiftande församlingarna i Europeiska unionens medlemsländer om inreseförbud för dessa statstjänstemän och om frysning av deras tillgångar i utlandet.
NU HADE DE AMERIKANSKA MEDIERNA äntligen fått upp ögonen för vad som faktiskt hände i den Ryska federationen. Det hade tagit större delen av Putins andra presidentperiod innan den ”framväxande demokratin” sakta men säkert fick lämna plats för ”auktoritära tendenser”, som sedan övergick i en bild av vad som i allt väsentligt var en kriminell tyranni. 2003, det år då Chodorkovskij försökte diskutera korruption med Putin, rankade organisationen Transparency International Ryssland som mer korrumperat än sextiofyra procent av världens länder – det var lite mer korrumperat än Moçambique och lite mindre korrumperat än Algeriet. I organisationens rapport 2010 hamnade Ryssland mellan Papua Nya Guinea och Tadzjikistan – mer korrumperat än åttiosex procent av världens länder.28
Ryssland förbrukade till slut sitt förtroendekapital hos världens medier och multinationella företag. Browder kritiserade den ryska regimen inte bara i olika länders parlament, utan också vid det årliga världsekonomiska forumet i Davos. Andreij Illarionov hade sagt upp sig. ”Alla når sin vändpunkt”, förklarade han för mig. ”Min var Beslan. Det var då jag förstod att det här var regimens normala sätt att operera. Det fanns en uttalad möjlighet att rädda liv, men han [Putin] valde i stället att mörda oskyldiga människor, att mörda gisslan. Jag var på jobbet och kunde se och höra, och jag såg allt tydligt och på nära håll. Jag kunde se att liv skulle räddas om dödläget fortsatte ytterligare några timmar; om inte alla liv, så åtminstone de flesta. Det skulle inte bli någon fritagning, och barnen och deras föräldrar och lärare skulle räddas. Och om det var så, så kunde det bara finnas en förklaring till att de stormade skolbyggnaden när de gjorde det. Allt blev uppenbart för mig den där dagen, den 3 september 2004.”29
En av Illarionovs största framgångar hade varit att förhandla fram fullt medlemskap för Ryssland i G8, Group of Eight, men nu lämnade han posten som sherpa – Putins personliga representant – i denna sammanslutning för världens ledande industrinationer. ”Det är en sak att vara rådgivare”, förklarade han. ”En rådgivare är en rådgivare. Det är ett viktigt jobb, men det är inte samma sak som att vara någons personliga representant. Och jag talade om för min arbetsgivare att jag under rådande omständigheter inte längre kunde fullgöra mitt uppdrag som hans personliga representant.”
Sex månader senare frånträdde Illarionov även sin tjänst som Putins rådgivare. ”Vid det här laget hade situationen blivit helt absurd. Ingen lyssnade på mina råd om ekonomin, eller om något annat, för den delen. Det ryska statståget dundrade fram på ett helt annat spår.”30 Han skrev en rad skarpt kritiska artiklar, där han definierade detta ”andra spår”. Ryssland, skrev han, hade blivit raka motsatsen till en liberal ekonomi: en ofri, krigshetsande stat som styrdes av en korporativ grupp. Illarionov blev, precis som Browder, en oförtröttlig och högljudd, kringresande kritiker av Putins regim.
Michail Kasianov, premiärministern, hade också slutat. Han fick nog när Chodorkovskij arresterades. ”Det hade funnits tecken tidigare”, berättade han. ”Förstatligandet av televisionen, till exempel, och hanteringen av gisslandramat på Dubrovkateatern – de var tecken – men jag trodde inte att det handlade om en plan. Jag trodde det rörde sig om misstag som kunde rättas till. Och det fortsatte jag att tro ända tills Lebedev och Chodorkovskij arresterades. Det var då jag förstod att det inte handlade om olyckliga misstag – det var en uttalad policy, det var så han såg på livet.”
Kasianov hade samvetsgrant hörsammat Putins begäran om att han skulle hålla sig borta från presidentens utstakade ”revir” – det vill säga hålla sig borta från politiken. Han hade faktiskt varit så samvetsgrann att han försett sig själv med skygglappar och inte sett vad som hände i landets politiska liv. Kasianov fick därför en chock när Putin på sommaren 2003 avslöjade för honom att förföljelsen av Lebedev och Chodorkovskij var deras straff för att de hade donerat pengar till kommunistpartiet. ”Jag hade aldrig kunnat tro att något som faktiskt var fullt lagligt skulle kräva specialtillstånd från Kreml.” Konflikten mellan Putin och hans premiärminister blev snabbt offentlig: Kasianov kritiserade öppet arresteringarna och framhöll att de var en obefogad och extrem åtgärd. Det var uppenbart att Putin inte tänkte behålla sin frispråkiga premiärminister om han blev omvald till president, men presidentens tålamod räckte inte ens så länge: i februari 2004, en månad före valet, avskedade Putin hela sitt kabinett.31
Putin avskedade visserligen Kasianov från premiärministerposten, men planerade att behålla honom på en mer undanskymd plats. Han gav honom tre erbjudanden, och han blev mer enträgen för varje gång: Kasianov kunde välja att bli ordförande i säkerhetsrådet eller också kunde han ta ledningen för ett nytt halvstatligt bankinitiativ, ett erbjudande han fick två gånger. När Kasianov tackade nej, ändrades han forna arbetsgivares tonläge från förföriskt till hotfullt. ”Jag var redan på väg ut genom dörren när han sa: ’Michail Michailovitj, om ni någonsin får problem med skattepolisen så ska ni be om hjälp, men se till att ni ber mig personligen.’” Kasianov tolkade Putins avskedsord både som ett hot och som ett löfte om att dörren fortfarande stod på glänt. Skatteproblemen kom som ett brev på posten: den konsultfirma som Kasianov hade startat när han förlorade jobbet blev föremål för skönstaxering. Kasianov valde att inte vända sig till Putin och be om hjälp, vilket inte bara resulterade i att skönstaxeringsaffären drog ut på två år (parterna enades till slut om att firman gjort sig skyldig till ett bagatellartat bokföringsbrott; det gällde en låda papper till skrivaren), utan också i att Kasianov blev persona non grata i den ryska politiken. Under åren som följde försökte han ställa upp i olika val och registrera ett politiskt parti – och det påstods att han till och med lyckades samla in det absurt stora antalet namnunderskrifter som vallagen stipulerade – men registreringsmyndigheterna avslog hans ansökan varje gång. Eftersom han inte hade tillgång till vare sig televisionen eller de stora tidningarna förpassades Kasianov i rekordfart från den politiska huvudfåran och ut i kylan.
RÄTTEGÅNGEN I FALLET CHODORKOVSKIJ började vid halvårsskiftet 2004 och pågick i tio månader, trots att de flesta av försvarets yrkanden avslogs, vilket drastiskt reducerade antalet vittnen och korsförhör i domstolen i Basmannyjdistriktet i centrala Moskva. Strax innan domen skulle avkunnas sa juristen Igor Sjuvalov, som också var en av Putins nya medarbetare: ”Fallet Yukos var en skenrättegång, avsedd att fungera som en varning till andra bolag som på olika sätt försöker minimera sin skattebörda. Om det inte hade varit Yukos, så skulle det ha varit något annat bolag.” Till och med journalisterna i Moskva, som var vana vid att skriva om några av de mest cyniska politikerna på vår planet, blev chockerade över det helt ogenerade bruket av ett språk som hämtats från stalineran och som på det hela taget skulle tolkas på det sätt som Stalin hade avsett: domstolarnas uppgift var att avkunna domar på statsöverhuvudets begäran och att straffa dem som han fann för gott att straffa.
Faktum är att bara två av de sju åtalspunkterna mot Chodorkovskij gällde skattesmitning och det som hände i domstolen i Moskva var mer ett skådespel än en rättegång. Försvaret kallade bara ett fåtal av sina vittnen – inte bara därför att rätten avslog nästan alla dess yrkanden, utan också därför att åtalen var så illa underbyggda att de knappast krävde ett vattentätt försvar, i synnerhet som det verkade vara förenat med stora risker att vittna för de åtalade. Tio personer, bland andra två kvinnliga advokater, hade redan arresterats och ytterligare nio undgick arrestering bara genom att i all hast lämna landet; dessa nitton skulle betraktas som ett litet fåtal när dussintals människor inom kort hamnade i fängelse och hundratals begav sig på flykt.
Rättegången blev kafkaartad och försvaret valde att lägga fram sina argument på ett balanserat och sakligt sätt, att hellre ta till i underkant än att överdriva. I sin slutplädering lät Chodorkovskijs huvudförsvarare Genrich Padva mer som en folkskollärare än som en passionerad part i en juridisk tvekamp. Padva tog tre dagar på sig att lägga fram sina argument och att metodiskt redogöra för åklagarsidans alla fel och misstag, i akt och mening att visa att åklagarna inte hade presenterat några dokument som ens bevisade att de åtalade på något sätt varit involverade i de bolag som åtalet gällde, och än mindre att de faktiskt hade gjort sig skyldiga till några brott. ”Och jag tänker inte ens gå in på det faktum att de lagar som åberopas som stöd för åtalspunkterna började gälla först flera år efter det att dessa brott påstås ha begåtts”, var en för Padva typisk sidoreplik. Hans tonfall avslöjade att han inte hyste några illusioner om att kunna övertyga domarna om någonting över huvud taget, men det var viktigt att alla hans argument protokollfördes, inte bara för eftervärlden, utan också därför att de kunde bli avgörande i eventuella framtida överklaganden i internationella domstolar. Domarna, tre överviktiga kvinnor i fyrtioårsåldern, alla med blankt, svart bakåtkammat hår, satt orörliga med missbelåtet plutande munnar. Hela deras uppträdande tycktes säga: Beslutet har fattats för länge sedan och ert propsande på ett klanderfritt förfaringssätt och riktiga diskussioner är ett skandalöst slöseri med allas tid.
Chodorkovskij och Lebedev dömdes båda till nio års fängelse; tre månader senare förkortade appellationsdomstolen deras straff med ett år. Männen fördes till olika anstalter, som båda låg långt bortom all ära och redlighet. För att besöka sin klient måste Chodorkovskijs advokater först resa nio timmar med flyg och därefter femton timmar med tåg.32 Enligt då gällande rysk lag skulle interner placeras i fängelser som låg nära deras hem – lagen måste alltså ändras retroaktivt för att gälla Chodorkovskij och Lebedev.
I sex månader efter arresteringen försökte Chodorkovskij driva sitt företag från häktet. När han till slut insåg att det var ogörligt skrev han över sina aktier på Nevzlin, affärskompanjonen som hade flyttat till Israel. Men bolaget, vars ryska tillgångar staten hade konfiskerat för länge sedan, sviktade under ett formligt bombardemang av olika processer och krav på kvarstad. Mindre än ett år efter Chodorkovskijs arrestering riskerade Rysslands största och mest framgångsrika oljebolag – som en gång i tiden hade stått för fem procent av den federala regerings skatteintäkter – att försättas i konkurs. Bolagets främsta tillgång, ett företag som hette Yuganskneftegaz och som ägde några av Europas största oljereserver, skulle säljas på auktion. Det statliga gasmonopolet, där Putins gamla viceborgmästare i Sankt Petersburg numera var chef, förväntades ”vinna” auktionen.33 För att om möjligt förhindra detta ingav Yukos sin konkursansökan till en domstol i Texas och lämnade in en formell begäran om uppskov av försäljningen av Yuganskneftegaz. Gazprom, det ryska gasmonopolet, hade självfallet inte en tanke på att rätta sig efter en amerikansk domstol, men nu råkade det förhålla sig så att det planerade att köpa Yuganskneftegaz för pengar som lånats i amerikanska och västeuropeiska banker. Lånen frös inne och det verkade under en kort tid som om övertagandet kunde avstyras, åtminstone temporärt. Då dök ett nyregistrerat företag vid namn Baikalfinansgrup upp från ingenstans och anmälde sitt intresse. Journalisterna var inte sena att notera finansgruppens adress i Tver, en gudsförgäten håla ungefär tre timmars resa från Moskva; adressen visade sig gå till en liten byggnad där inte mindre än etthundrafemtio bolag var registrerade – och inget av dessa bolag tycktes ha några tillgångar.
Baikalfinansgrup hade inte heller några pengar. Enligt stiftelseurkunden, som lämnats in två veckor innan auktionen skulle hållas, uppgick dess börsvärde till tiotusen rubel, eller ungefär trehundra dollar. Men nu trädde det statsägda oljebolaget Rosneft – vars verkställande direktör ett år tidigare hade vägrat att svara på Chodorkovskijs frågor om korruption – in och lånade den nybildade finansgruppen mer än nio miljarder dollar så att den kunde köpa Yuganskneftegaz; detta var mindre än hälften av bolagets uppskattade värde. Auktionen hölls den 19 december 2004; den var över på två minuter.34
Vid ett anförande i Tyskland två dagar senare ilsknade Putin till ordentligt när det antyddes att Yukos tillgångar hade köpts av ett företag som ingen kände till. ”Jag känner aktieägarna i bolaget och de är individer”, sa han. ”De är individer som har arbetat i energisektorn under lång tid.” Ytterligare två dagar senare köpte det statliga oljebolaget Rosneft Baikalfinansgrup och tog kontroll över Yukos tillgångar – och försäkrade sig därmed om att aldrig kunna ställas inför rätta, anklagat för att förvärvat Yukos i en riggad auktion.35
Lite drygt ett år hade gått sedan Chodorkovskij arresterades och det stod nu klart att Ryssland hade passerat två milstolpar. Nu när den för inte så länge sedan rikaste mannen i Ryssland satt fängslad kunde ingen, inte ens de rika och mäktiga, kosta på sig att göra som de ville. Och genom att plundra landets största privatägda företag inför öppen ridå hade Putin tillskansat sig posten som gudfader i den maffiaklan som styrde landet. I likhet med andra maffiabossar gjorde han mycket liten, eller ingen, skillnad mellan sina egna tillgångar, klanens tillgångar och det som tillhörde dem som stod i tacksamhetsskuld till klanen. I likhet med andra maffiabossar samlade han ihop sin förmögenhet genom regelrätta stölder, som i fallet Yukos, genom att driva in så kallade skuldsedlar och genom att placera sina handgångna män på poster där de hade goda möjligheter att lägga vantarna på pengar eller andra tillgångar. I slutet av år 2007 uppskattade en politisk expert – som påstods ha goda kontakter i Kreml – att privatpersonen Vladimir Putin var värd fyrtio miljarder dollar.36
SIFFRAN FYRTIO MILJARDER DOLLAR går varken att bekräfta eller vederlägga, men en story kan jag redogöra för i detalj, en story som inte bara belyser omfattningen av Putins privata förmögenhet, utan också de metoder som använts för att skapa den. Det var en mycket modig man som berättade den, och där hade jag, som journalist, turen på min sida.
I början av 1990-talet var Sergej Kolesnikov en av hundratals sovjetiska naturvetare som blev ryska entreprenörer. Han hade doktorerat i biofysik och började tillverka, och med tiden importera, medicinsk utrustning. Under Sobtjaks tid som borgmästare startade han ett samarbetsprojekt med staden som innebar att han kunde sälja sina produkter till Sankt Petersburgs sjukhus och kliniker. När Sobtjak röstades ut ur stadshuset köpte Kolesnikov stadens andel och privatiserade företaget, som fortsatte med samma verksamhet.
Strax efter det att Putin valts till president kontaktades Kolesnikov av en av sina gamla affärsbekanta från Sankt Petersburg. Han lade fram en plan för Kolesnikov: några av Rysslands rikaste män skulle donera betydande summor som var öronmärkta för inköp av medicinsk utrustning till den ryska sjukvården. Kolesnikov skulle använda sina kunskaper på området för att anskaffa utrustningen till stora kvantitetsrabatter. Skillnaden mellan produkternas listpris, som givaren skulle informeras om, och det faktiska inköpspriset måste vara minst trettiofem procent; om Kolesnikov kunde förhandla till sig ännu bättre rabatter fick han behålla mellanskillnaden för egen del. Pengarna som motsvarades av de trettiofem procenten skulle sättas in på ett konto i en västeuropeisk bank, och de skulle med tiden användas för investeringar i den ryska ekonomin.
Kolesnikov ställde upp på planen utan några större samvetsbetänkligheter. I likhet med Browder levde han ett behagligt liv, men samtidigt gjorde han ju gott: behovet av modern medicinsk utrustning var skriande och dessutom skulle hans nya kompanjoner investera stora summor pengar i den ryska ekonomin. Visst, de skummade av grädden – mer än en tredjedel av de donerade pengarna – men de stoppade inte pengarna i egen ficka, utan investerade dem i Ryssland. Och dessutom ”visste vi att det här var pengar som inte hade tjänats ihop genom tungt och slitsamt arbete. Den här typen av pengar kommer man inte över på ett ärligt sätt”.37
Den förste som skänkte pengar var Roman Abramovitj, en hemlighetsfull rysk oligark och framtida ägare av fotbollsklubben Chelsea i London. Han donerade tvåhundratre miljoner dollar, av vilka ungefär hundrafyrtio miljoner användes för anskaffning av utrustning till militärakademins sjukhus i Sankt Petersburg (det som förestods av Putins vän hälso- och sjukvårdsministern, han som hade hjälpt till att smuggla ut Sobtjak från åklagarmyndigheten och ut ur Ryssland) och drygt sextio miljoner dollar hamnade på det europeiska bankkontot. Abramovitjs pengar följdes av en rad mindre donationer och när vi kommer till år 2005 var saldot på kontot ungefär tvåhundra miljoner dollar. Kolesnikov och hans båda kompanjoner – den ena hade varit med honom från början i Sankt Petersburg och den andra var mannen som lockat in honom i den nya verksamheten – bildade nu ett nytt bolag som hette Rosinvest, ett helägt dotterbolag till ett schweiziskt bolag, som i sin tur bedrev sin verksamhet genom ett tredje bolag. Detta tredje bolag var också registrerat i Schweiz och dess ägarskap var i form av innehavaraktier, vilket betyder att ägarna är de som, bokstavligen, har aktierna i sina händer. De tre männen fick vardera två procent av aktierna; de resterande nittiofyra procenten överlämnades till Vladimir Putin.
Det nybildade bolaget hade sexton olika investeringsprojekt, de flesta inom industrin. Projekten var valda med omsorg och erbjöd självfallet en rad skatteförmåner. De gick med god vinst – av vilken nittiofyra procent hamnade i Putins ficka. Det fanns dessutom ytterligare ett projekt som Kolesnikov betraktade som Putins privata lilla skötebarn, ett hus vid Svarta havet som kostnadsberäknats till sexton miljoner dollar. ”Men det tillkom nya saker hela tiden”, berättade Kolesnikov för mig. ”En hiss ner till stranden, en småbåtshamn, en separat högspänningsledning, en separat pipeline för gas, tre nya motorvägar som gick direkt till palatset och tre helikopterplattor. Själva byggnaden ändrades också: den fick en amfiteater och en teatersalong inomhus. Och så skulle det naturligtvis inredas: möbler, konstverk, silver. Det blev oerhört dyrt!” Kolesnikov reste ner till Svarta havet två gånger om året för att hålla ett öga på projektet. Sista gången han var där, på våren 2009, hade det som varit ett hus blivit tjugo byggnader och projektets totalbudget hade för länge sedan sprängt alla ramar – den låg nu på över en miljard dollar.
En annan sak hade hänt några månader tidigare. I efterdyningarna av den världsomfattande finanskrisen informerade Kolesnikovs kompanjon honom om att Rosinvest inte längre skulle ägna sig åt investeringar: det enda syftet med bolaget var nu att färdigställa palatset vid Svarta havet. Kolesnikov, som knappast hade varit någon paragrafryttare, men som var stolt över sitt arbete och helt övertygad om att han skapade välstånd åt sitt hemland, blev mycket upprörd. Han samlade ihop all dokumentation som rörde Rosinvests verksamhet, lämnade Ryssland och gav en advokatfirma i Washington i uppdrag att gå igenom papperen och verifiera hans historia. Och sedan offentliggjorde han den osannolika berättelsen om det som kom att kallas Putins palats. Historien uppmärksammades när jag skrev om den i Ryssland, men regeringen reagerade knappt: först avfärdade Putins pressekreterare storyn som ogrundad nonsens, men när Novaja Gazeta publicerade kopior på några byggnadskontrakt bekräftade Kreml att svartahavsprojektet existerade.38
ETT RIMLIGT ANTAGANDE är att svartahavsprojektet bara var ett bland många liknande upplägg för att bygga upp privata förmögenheter på Rysslands bekostnad. Frågan är: Vilken är den bakomliggande drivfjädern? Den fråga man återigen måste ställa sig är med andra ord: Vem är Vladimir Putin?
Vi har byråkraten Putin som vägrade att ta mutor – viktigt därför att det förklarar varför Boris Berezovskij kände sig så dragen till honom, vilket i sin tur var avgörande för beslutet att göra Putin till president. Berezovskijs högra hand, Julij Dubov, sedan länge en av exilryssarna i London, berättade en av de mest avslöjande historierna om den redbare och hederlige Putin. I början av 1990-talet hade Dubov vissa administrativa problem med en bilverkstad som Berezovskij skulle öppna i Sankt Petersburg. Problemen skulle enkelt kunna lösas med ett telefonsamtal från Putin och därför bjöd Dubov honom på lunch. Dubov anlände tidigt till stadshuset och det gjorde för ovanlighetens skull Putin också. Medan de väntade på att gå till restaurangen nämnde Dubov telefonsamtalet. Putin undanröjde problemet på ett par minuter, men sedan vägrade han att låta sig bjudas på lunch. ”Antingen ber ni mig att hjälpa er med er verksamhet eller också bjuder ni mig på lunch”, sa han, enligt Dubov.39 Putin var uppenbarligen inte bara en byråkrat som vägrade ta mutor: Putin var en byråkrat vars hela identitet vilade på hans omutlighet.
Och så har vi den Putin under vars vakt kontrakt värda hundra miljoner dollar bara försvann, på det sätt som Marina Salye avslöjade. Det som är mest anmärkningsvärt med den historien är inte själva stölden – det råder ingen som helst tvekan om att stölder begicks precis överallt i Ryssland under den här tiden och i situationer som liknade den i Leningrad, vilket förklarar varför ingenting hände med anledning av Salyes avslöjanden – utan snarare att hela beloppet tycks ha blivit stulet. Jag misstänker att om Putin hade nöjt sig med fem, tio, tjugo eller till och med trettio procent, så skulle han inte ha fått en fiende för livet, vilket han fick i Salye – på samma sätt som Kolesnikov inte skulle ha startat sin kampanj om palatset vid Svarta havet hade förblivit ett visserligen kostsamt projekt, men ändå jämförelsevis anspråkslöst.
Men det är som om Putin inte kan motstå frestelsen att kapa åt sig allt. Och jag tror att detta bokstavligen är sant. Putin har vid flera tillfällen – och åtminstone en gång pinsamt offentligt – uppträtt som om han var kleptoman. När Putin i juni 2005 stod som värd för en grupp amerikanska affärsmän i Sankt Petersburg stoppade han på sig den Super Bowl-ring – med hundratjugofyra diamanter! – som tillhörde New England Patriots ägare Robert Kraft.40 Han hade bett att få titta på den, han provade den och påstås ha sagt: ”Jag skulle kunna slå ihjäl någon med den här.” Varpå han stoppade ringen i fickan och lämnade rummet. Efter en rad artiklar i den amerikanska pressen lät Kraft meddela att ringen hade varit en present – och förhindrade att en pinsam situation kanske urartade.
I september samma år var Putin inbjuden till Guggenheimmuseet i New York.41 Under visningen tog hans värdar fram en artefakt som en annan ryss måste ha skänkt till museet, en kopia av en kalasjnikov, tillverkad av glas och fylld med vodka, en kitschig souvenir som man kan köpa i Moskva för ungefär trehundra dollar.42 Putin nickade till en av sina livvakter som tog automatkarbinen av glas och bar ut den ur salen, till den chockerade museiledningens oförställda häpnad.
Putins minst sagt speciella förhållande till materiellt välstånd gav sig till känna redan när han läste juridik på universitetet i Leningrad, om inte tidigare. När han tog emot bilen som hans föräldrar vunnit på lotteri, trots att priset kunde ha använts till att höja familjens levnadsstandard avsevärt, eller när han spenderade nästan alla pengar han tjänat på sitt sommarjobb på en svindyr överrock åt sig själv – och köpte en sockerkaka åt sin mor – uppträdde han på ett sätt som var mycket okarakteristiskt, för att inte säga oacceptabelt, för en ung man i hans generation och socialgrupp. Han visste mycket väl att hans skryt med dyra saker lätt kunde ha krossat önskedrömmen om en karriär i KGB. Bilden fullbordas av den historia som den före detta västtyske RAF-medlemmen berättade om hur Putin specificerade de presenter han krävde att få under åren i Dresden. Detta beteende var så mycket mer anmärkningsvärt som Putin hade satsat det mesta av sitt sociala kapital på att anpassa sig till rådande normer. Det verkar faktiskt som om han inte kunde hålla fingrarna i styr.
Den korrekta termen är kanske inte kleptomani, det tvångsmässiga stjälandet av saker man inte har något egentligt behov av, utan snarare det mer exotiska pleonexia, den omättliga lusten att äga det som tillhör andra. Om det är detta obetvingliga begär Putin lider av så kan det delvis förklara hans kluvna personlighet: han kompenserar tvånget genom att skapa bilden av en redbar och omutlig statstjänsteman.
Detta var något som Andreij Illarionov upptäckte mindre än en månad efter det att han blev Putins ekonomiska rådgivare: bara några dagar efter installationen undertecknade Putin ett dekret som samlade sjuttio procent av landets sprittillverkning i ett enda bolag, varpå han utsåg en av sina närmaste medarbetare från tiden i Sankt Petersburg till chef för det.43 Vid den här tiden hade oljepriserna ännu inte skjutit i höjden och vodkan var enligt mångas förmenande landets mest lönsamma produkt. Det visade sig snart att ingen av den nye presidentens ekonomer hade rådfrågats, eller ens informerats, om beslutet. Detta var något som Illarionov under de följande månaderna skulle få vänja sig vid: Putin lovordade marknadsekonomin offentligt och inför medierna och han tycktes lyssna på sina liberala rådgivare, samtidigt som han formligen bombarderade dem med beslut som lade landets tillgångar i händerna på hans gamla vänner och kumpaner.
Var det vad Chodorkovskij råkade ut för? Lät Putin arrestera honom därför att han ville lägga beslag på Yukos och inte därför att han i Chodorkovskij såg en politisk rival? Nej, inte riktigt. Han skickade Chodorkovskij till fångkolonin av samma skäl som han avskaffade demokratiska val och lät mörda Litvinenko: i Putins strävan att förvandla Ryssland till en mastodontmodell av KGB finns inget utrymme för dissidenter eller självständiga aktörer. De självständiga aktörerna är obekväma bland annat därför att de vägrar att acceptera maffians regler. Och när Chodorkovskij väl hade förpassats till fångkolonin yppade sig tillfället att stjäla det som tillhörde honom. Putin begagnade sig av detta tillfälle, men kunde som vanligt inte skilja mellan sig själv och landet han styrde. Girigheten är måhända inte hans främsta instinkt, men den är något han aldrig kan motstå.