Jag tar familjen med på en halvdålig amerikansk komedi på en biograf i ett elegant köpcentrum i centrala Moskva. Snön låter vänta på sig den här vintern och det känns som om staden är försänkt i ett evigt vått mörker. Den starka belysningen längs Trädgårdsringen, den åttafiliga ringleden runt stadskärnan, förmår inte lätta upp stämningen. Men då får jag syn på något jättelikt och strålande ljust. Man skulle kunna kalla det en poster eller en affischtavla, men ingen av dessa benämningar gör rättvisa åt dess dimensioner. Den är placerad på taket till en tvåvåningsbyggnad från 1700-talet och den verkar högre än byggnaden. Den har bakgrundsbelysning och är dessutom starkt belyst runt kanterna, som något slags mastodontisk digital fotoram. Innanför ramen blickar Putin och Medvedev, den ene i röd slips, den andre i blå, resolut förbi varandra över bildtextens väldiga bokstäver: ENADE RYSSLAND. TILLSAMMANS KOMMER VI ATT SEGRA.
I morgon är det parlamentsval. Det betyder enligt gällande vallagar att lördagen är en ”tyst dag”, alltså en dag då ingen kampanjverksamhet får bedrivas; det får inte ens finnas någon utomhusreklam. Jag stannar till i en gatukorsning och tar en bild på det strålande ljusmonstret med min mobiltelefon och lägger upp den på Facebook. På mindre än en timme ger den upphov till sjutton kommentarer – inget världsrekord, men fler reaktioner än jag hade förväntat mig en lördagskväll. Vad som är ännu mer förvånande är att det inte är mina gamla vanliga politiskt engagerade vänner som kommenterar. ”Svin!” skriver en marknadsföringschef. ”Man skulle tro att vi har sett allt, men det här får en att vilja spy, inte sant?” skriver en före detta politisk reporter som gav upp journalistiken för fjorton år sedan.
Jag har inte röstat i parlamentsvalen på mer än tolv år, eftersom Putins lagar gjort valen meningslösa: politiska partier har inte kunnat ställa upp utan godkännande från Kreml, parlamentsledamöterna utses inte längre i direkta val och resultaten är i vilket fall som helst riggade av de ansvariga tjänstemännen.
Men för några månader sedan, när en grupp välkända liberala författare, konstnärer och politiska aktivister uppmanade folk att gå till vallokalerna och skriva något oanständigt på valsedeln, kritiserade jag taktiken på nätet och hävdade att den motverkade sitt syfte. Regeringen hade förvandlat valen till ett dåligt skämt, menade jag, och att kontra med skämt var bortkastad möda när det gällde dessa cyniker. Vad vi i stället behövde var ett meningsfullt alternativ – som till exempel ett gott skäl att gå och rösta. Under den diskussion som sedan fördes i olika medier fanns det faktiskt folk som bidrog med skäl till varför man borde bege sig till vallokalerna: för det första: för att försäkra sig om att Skurkarnas och tjuvarnas parti inte röstade i ens namn; för det andra: för att rösta på ett av de kvasioppositionella partierna så att Putins Enade Ryssland inte fick egen majoritet i parlamentet. Häpnadsväckande nog fick dessa nördiga uppmaningar stor spridning i de sociala medierna.
Min flickväns doktorsavhandling handlade om de ryska valen och en av hennes benhårda principer är att man alltid ska rösta. Härom morgonen vaknade hon och sa: ”Har jag drömt det här, eller sa du att du tänker rösta den här gången?”
”Ja, jag tänker rösta.”
”Varför?” frågade hon.
”Det kan jag inte riktigt förklara”, svarade jag. ”Men jag känner på mig att något kommer att hända.”
Jag svarade så därför att jag under de senaste dagarna har haft flera diskussioner med mina vänner, som också tänker gå och rösta: vi har försökt bestämma oss för vilket så kallat parti vi ska lägga våra röster på. Och tusentals människor, många av mina vänner, till exempel, har snabbutbildat sig till frivilliga valobservatörer. Antingen agerar de helt på egen hand eller ingår de i en grupp som kallas Medborgarobservatören, som organiserats av den framstående statsvetaren Dmitrij Oresjkin (som dessutom råkar vara min flickväns far). De kommer att tillbringa morgondagen i vallokalerna för att försöka förebygga olika former av valfusk. Och folk diskuterar bilden på Putin och Medvedev på min Facebooksida som om de alla plötsligt verkligen brydde sig.
Jag går till vallokalen en halvtimme innan den stänger – som nördarna sa att jag skulle göra – så att jag kan ta rösttjuvarna på bar gärning om de redan har röstat i mitt namn. Men nej, varken jag själv eller min nittioettåriga mormor – vi är registrerade på samma adress – har röstat. Och jag kan inte upptäcka några andra försök till fusk heller. Jag fyller i min valsedel utan att det händer något, och innan jag lägger den i valurnan fotograferar jag den och lägger upp den på min Facebooksida för att det ska bli lättare att avslöja eventuellt fusk under röstsammanräkningen (ytterligare ett av nördarnas förslag). Sedan går jag på en av mina vänners fyrtioårskalas.
Gästerna är en brokig skara: förlagsfolk, journalister, formgivare och minst en rik företagsledare – min vän är en av dessa människor som verkar känna alla. Och alla pratar om valet. Folk i trettioåren kommer in och utbrister: ”Jag har röstat för första gången i mitt liv!” Efter en stund inser jag att alla som blev myndiga efter Putins makttillträde kommer att hojta exakt dessa ord så fort de har stigit in genom dörren. Ett par gäster som ställt upp som frivilliga valobservatörer underhåller oss med sina exempel på valfusk: unga människor som fått betalt för att gömma redan ifyllda valsedlar och sedan stoppa dem i valurnan tillsammans med sin egen; valarbetare som körde ut observatörerna när röstsammanräkningen skulle börja. (I morgon kommer vi att få veta att många rösträknare helt enkelt förfalskade slutresultatet.)
Inget av detta är något nytt för Darija och mig.
Vad som däremot är nytt är att vi pratar om det på en fest, till långt in på natten. Och att vi alla gick och röstade. En annan sak också: mina vänner berättar att det bland de andra valobservatörerna fanns en lärare, hustrun till en affärsman – hon kom i en Range Rover – och andra människor som … inte är som vi. En förskjutning har inträffat, och inte bara för oss socialmedie-nördar som sitter klistrade vid våra Facebooksidor.
”Vad tror ni krävs för att folk ska ge sig ut på gatorna?” frågar Vladimir, en ung reporter i presidentens presspool som skriver i den ledande affärstidningen, dem som samlats i köket.
”Jag vet inte riktigt”, säger jag, ”men något är på gång, det känner jag på mig.”
När jag skjutsar barnen till skolan lyssnar jag på rapporterna om de första valresultaten på bilradion. Enade Ryssland har efter vad det sägs fått strax under femtio procent av rösterna. Jag vet att denna siffra inte stämmer, men den är betydligt lägre än de förfalskade resultaten i det förra parlamentsvalet, då Enade Ryssland påstods ha fått sextiosex procent. Den här gången är kanske det verkliga antalet röster så lågt att några lokala valarbetare tyckte att de inte kunde ta till för mycket i överkant. Och det kommer att visa sig senare under dagen att vissa valdistrikt faktiskt stod emot trycket att förfalska siffrorna. Medborgarobservatörens femhundra frivilliga, som var utskickade till etthundrasjuttio röstlokaler i Moskva, kunde inte se några tecken på valfusk i trettiosex av dem. När resultaten från dessa trettiosex distrikt räknades samman hamnade Enade Ryssland på andra plats efter kommunisterna, med strax över tjugotre procent av rösterna.1 Om man utgår ifrån att dessa valdistrikt var representativa, så betyder det att det officiella antalet röster för Putins parti var mer än dubbelt så stort som det antal röster partiet i realiteten fick. Medborgarobservatören rapporterar dessutom att valdeltagandet var fyrtionio procent – betydligt högre än i något annat val i Ryssland på senare tid.
I kväll hålls ett protestmöte som jag tänker gå på. Jag vill egentligen inte; dessa manifestationer i Moskva är oftast både trista och farliga tillställningar. Den som i dag planerar att hålla ett offentligt möte eller en demonstration måste varsko myndigheterna om det tio eller femton dagar i förväg; myndigheterna kan då antingen vägra att ge tillstånd, eller bevilja tillstånd för en bestämd plats och ett bestämt antal deltagare. Om myndigheterna inte beviljar tillstånd och demonstrationen likafullt genomförs, kan deltagarna räkna med att bli arresterade och misshandlade. Om tillstånd ges spärrar polisen av ett område som är avpassat för det tillåtna antalet deltagare och placerar ut metalldetektorer som deltagarna måste passera. De bör också bereda sig på en mer eller mindre förnedrande kroppsvisitering, innan de kan hålla sitt möte innanför avspärrningarna. Jag tycker sämre om de sanktionerade evenemangen än om de osanktionerade, men en gång varannan eller var tredje månad känns det som om jag borde delta. Och nu känns det så.
Min vän Ana messar ett citat ur dagens artikel om det ryska valet i New York Times. Ana, som jag lärde känna i Kosovo, jobbade som utrikeskorrespondent i Moskva i många år och bor nu i Haag. ”’Demokratin fungerar’, sa mr Medvedev där han stod vid mr Putins sida i Enade Rysslands valhögkvarter. Båda verkade en smula skakade.”2 Hon tillägger: ”Om det inte var såååå tragiskt, skulle det vara riktigt roligt.”
”Ja”, svarar jag. ”Något är i görningen, men det har svårt att komma ur startblocken.”
Jag går på protestmötet. Det är fortfarande varmt för årstiden i Moskva, det vill säga kallt och eländigt: temperatur runt noll och ösregn. Vilka vågar trotsa vädrets makter för att kämpa för demokratin?
Alla.
Åtminstone alla jag känner. Jag går till parken där mötet hålls tillsammans med mina vänner Andrej och Masja, och andra vänner och bekanta ansluter längs vägen: en av Andrejs yngre bröder och sedan en till, två av mina forna kolleger – journalisterna som turades om att ringa in rapporter från gisslandramat på Dubrovkateatern för nio år sedan. En av dem, Anton, är nu en radikal aktivist och har suttit inne flera gånger för sina fräcka protestaktioner. Den andre, Grisja, slutade nyligen sitt jobb som redaktör på grund av en dispyt om censuren i rapporteringen inför valet: han hade fått order om att inte ta med kritiska artiklar i sin sammanställning av de utländska mediernas rapportering från Ryssland. Det har samlats så mycket folk att vi inte ens kan se metalldetektorerna när vi närmar oss parken. En uppgift når oss snabbt: det avspärrade området är fullt och polisen kommer inte att släppa in mer folk. Det betyder att minst femhundra människor befinner sig i parken – och det är, med moskvamått mätt, en enorm massa människor.
Vi går längs gatan i utkanten av parken och tittar in över det låga staketet. Det handlar inte om hundratals utan om tusentals människor. Vi hamnar i en grupp, där vi går tio i bredd. Utefter gatan står de bussar parkerade som poliserna kommit i, och flera fångtransportbilar. ”Vi blockerar trafiken”, säger Andrej. ”De kommer att gripa oss.” Poliserna tittar likgiltigt på när ett femtontal i vår grupp klättrar över staketet och ansluter sig till demonstranterna. Regnet faller, mitt hår är blött och fötterna har domnat bort. Men jag är glad över att jag får stå här och huttra och heja på folk som dyker upp från alla håll och kanter.
Nu kommer min vän fotografen som reste runt tillsammans med mig på olika krigsskådeplatser under 1990-talet. Och nu kommer hans son, som går andra året på universitetet och som föddes ett år efter Sovjetunionens sammanbrott. Och här är Tatjana, som var min redaktör för mer än femton år sedan. ”Jag klarar det inte längre”, säger hon. ”Minns du hur vi brukade räkna deltagarna i demonstrationerna på 90-talet? Hur vi delade upp folkmassan i kvadranter, i huvudet? Jag klarar det inte längre.” Det gör inte jag heller: jag minns inte hur vi bar oss åt, och jag kan inte urskilja något i den täta folksamlingen, i mörkret, i regnet. Men jag är säker på att det måste röra sig om mer än femtusen människor – tiotusen, enligt vissa uppskattningar – och det betyder att det är det största protestmötet i Ryssland sedan början av 1990-talet.
När demonstranterna börjar skingras bjuder jag hem gruppen till mig, eftersom jag bor alldeles i närheten. Kvinnorna tackar ja, men männen säger att de tänker delta i en marsch till Centrala valkommitténs lokaler. Marschen är givetvis inte sanktionerad och jag fruktar att de kommer att arresteras. Och mycket riktigt: det kommer att gå våldsamt till och ungefär trehundra personer kommer att gripas. Men det är en annan sak också: ungefär en timme senare, när jag lagar en sen middag och gästerna värmer sig med ett glas konjak i min lägenhet, twittrar Grisja att Andrej just har släpat ut sina båda yngre bröder ur en av fångtransportbilarna. En timme senare kommer sex unga män – Grisja, Andrej och hans båda bröder och två män som jag inte har träffat förut – hem till mig, tilltufsade men mycket belåtna med sig själva på ett romantiskt, revolutionärt sätt. Fritagningen ur fångtransportbilen blir mer dramatisk för var gång de berättar om den.
Jag tänker: Jag har varit med om det här förut. Det här är det ögonblick då fruktan släpper. En ung man tränger sig in i en fångtransportbil för att rädda sina bröder och kravallpolisen går åt sidan och låter honom göra det. En bagatellartad incident – men en stor förändring.
De unga männen äter och ger sig sedan av till polisstationen där deras mindre lyckosamma vänner hålls i förvar.
När jag skjutsar barnen till skolan väljer jag att köra förbi polisstationen dit några av gårdagskvällens demonstranter fördes. Utanför stationen står en liten folksamling: ett hundratal personer har stått där hela natten, i regnet och kylan, och utan framgång krävt att advokater ska få besöka de gripna.
Ett nytt illegalt protestmöte har utlysts till kvällen. Hela dagen överväger jag med mig själv om jag ska delta, men bestämmer mig till slut för att inte gå. Jag har varit med på dessa olagliga protestmöten förut och alltid lyckats undgå att bli arresterad (en gång genom att åla mellan benen på en kravallpolis). Men min flickvän är gravid i sjunde månaden och det är ingen lysande idé att utsätta sig för risken att dömas till femton dagar i ”administrativ arrest”, vilket är det öde som väntar många av dem som grips.
Hela dagen bär jag på en känsla som är omöjlig att definiera. Jag går på gymmet och sedan till ett kafé där jag träffar chefen för det förlag jag ska börja arbeta på nästa vecka. Kaféet ligger inte långt från torget där kvällens demonstration ska gå av stapeln och det förklarar varför mottagningen på min mobiltelefon är okej ena minuten för att sedan försvinna: det påstås att de mobila näten är utsatta för avsiktliga störningar. På hemvägen passerar jag pansarfordon och polisbussar, som nu tycks stå parkerade vid varje öppen plats i centrum. Enligt nyhetssändningen på radion har tiotusentals poliser kommenderats till Moskva från andra städer.
Jag vet inte varifrån jag får informationen – från en vän, Facebook, radion – men ett nytt, sanktionerat protestmöte ska hållas på lördag. Det får soldaterna och mobilnätsstörningarna att kännas spännande snarare än olycksbådande: måndagens möte var inte en engångsföreteelse. Det kanske blir något av det här, trots allt.
Men jag oroar mig över att den jäsande revolutionen inte har någon enande symbol, ingen klar och tydlig paroll. Klockan 02:43 skriver en reklamman vid namn Arsen Revazov på Facebook:
Snörevolutionen, eller Börja om på nytt
Om och när flera miljoner människor fäster vita band runt armen eller på rockslaget, eller knyter fast dem på bilen, handväskan etc., så kommer det att bli omöjligt att fuska och förfalska. Allt kommer att ske öppet och alla kommer att veta allt.
Det kommer att snöa. Hela staden kläs i vitt. Medborgarna sätter på sig vita band. Först är det tio procent, sedan trettio, sedan femtio, sedan sjuttiofem. När det blir mer än trettio kommer ingen att vara rädd längre. Och plötsligt älskar och respekterar alla – eller nästan alla – varandra på grund av det …
Vi måste fortsätta med det här till april. Då kommer Gud att bestämma. Jag är övertygad om, att när flera miljoner människor sätter på sig vita band (eller bara pappersservetter) i vår stad så kommer allt att förändras till det bättre, snabbt och utan våldsamheter.
Inom loppet av några timmar har tusentals människor ”gillat” hans meddelande och över sjuhundra har skickat det vidare. Det visar sig dessutom att en annan vita-bandetkampanj började några timmar tidigare. Revolutionen har nu en symbol.
Ytterligare trehundra deltagare har arresterats i samband med den illegala protestaktionen. En vän bildar en Facebookgrupp för att koordinera hjälpinsatserna till dem som gripits. Jag, och hundratals andra, går med. Från och med i morgon kommer mat att levereras, genom vänligt tillmötesgående från kaféet där jag träffade min nye arbetsgivare, sovsäckar kommer att inhandlas och delas ut till de arresterade, som nu tvingas stå eller i bästa fall sitta på hårda träbänkar. Gruppen kallas ”HELP-Revolution” och nu, klockan tre på morgonen, är jag sprickfärdig av stolthet över att ha utsetts till en av dess administratörer.
Innan jag gick till sängs i går kväll var det närmare tretusen människor som hade klickat på ”Jag kommer” på Facebooksidan till lördagens demonstration. Nu på morgonen är det drygt femtusen. Den åttioårige före detta presidenten Michail Gorbatjov har krävt att valet görs om.3 På International Herald Tribunes opinionsblogg – där jag bidrar regelbundet – beskriver jag måndagens protestmöte och försöker i ord ge uttryck för vad som vid det här laget är en otvetydig känsla av att Ryssland har passerat en vändpunkt.
Problemet med sovjetregimen – och med den regim Vladimir Putin har skapat till dess avbild – är att de är slutna system vars undergång inte går att förutsäga. Det finns inget självklart orsak-och-verkan-samband mellan gatuprotesterna och regimens slutgiltiga fall, eftersom det saknas en mekanism som gör regeringen ansvarig inför folket.
Inte ens den mest närliggande parallellen under de senaste åren, Ukrainas orangea revolution 2004, är någon bra modell: där löstes konflikten mellan demonstranterna på gatorna och regeringen som hade stulit ett val av landets högsta domstol, som beordrade att rösterna skulle räknas om och att valet skulle göras om. Men i Ryssland är rättsväsendet inte skilt från maktens verkställande gren. Och varken en omräkning av rösterna eller en repris på valet skulle fungera, eftersom vallagarna sedan länge är riggade så att bara partier som sanktionerats av Kreml får sitt namn på valsedlarna.
Så de människor som protesterar mot det stulna valet kräver i själva verket att hela systemet monteras ner. Och det leder oss, i brist på en bättre parallell, tillbaka till Sovjetunionen.
Då tog den minst sagt haltande processen fem år. Protestaktioner tilläts, förbjöds och tilläts igen. Dissidenter släpptes ur fängelser och läger, varpå polisen vände upp och ned på deras lägenheter. Censuren avskaffades fläckvis och ryckvis. När protesterna nådde sin kulmen gick hundratusentals människor ut på gatorna och trotsade inte bara polisen utan också stridsvagnarna, och ändå var det omöjligt att avgöra om deras aktioner fick några direkta konsekvenser – eftersom folket, precis som nu, inte hade någon mekanism som gjorde regeringen ansvarig.
Men en sak står klar så här i efterhand: när processen väl hade kommit i gång var regimen dödsdömd. Ju mer hetluft den pumpade in i bubblan den levde i, desto sårbarare blev den för det allt större trycket utifrån. Och exakt samma sak händer nu. Det kan ta månader, det kan ta några år, men Putins bubbla kommer att spricka.4
Vad kommer nu att hända? Kreml tycks inte veta vare sig ut eller in. I går bussades tiotusentals ungdomar in till centrala Moskva för att fira Enade Rysslands valseger med ett massmöte. De försågs med färgglada västar och blå trummor som de helt sonika kastade bort efter mötet. Bloggosfären kryllade av bilder på de buckliga, våta och smutsiga trummorna som låg i högar på trottoarerna. Som en symbol för regimen kunde de inte ha varit mer talande: pompa och ståt och mycket väsen, sedan trummorna som föga ärofullt kastats bort i regnet och kölden. Vilka alternativ återstår nu för regeringen? De flesta av demonstranterna som greps i måndags och tisdags sitter fortfarande i polisens celler – men det är inte bara de som är överfulla: domstolarnas kapacitet är också utnyttjad till bristningsgränsen, vilket betyder att det inte kan bli tal om några massarresteringar i samband med lördagens demonstration. Våld är en möjlighet, men verkar osannolikt eftersom jag misstänker att Putin ännu inte har insett hur desperat hans situation faktiskt är. Troligare är att han kommer att försöka blidka demonstranterna genom att slänga till dem ett köttben. Vladislav Surkov, mannen som drar i trådarna i Kremls kulisser, har redan föreslagit att ett nytt parti bildas som kan tillgodose ”den uppretade urbana befolkningen”.5 Putin och hans innersta krets verkar omedvetna om att hela landet är irriterat på dem, så de föreställer sig antagligen att det ska räcka med en säkerhetsventil i form av en handplockad oppositionell surrogatkandidat på valsedlarna i presidentvalet i mars. Protesterna måste fortsätta tills de som har makten inser att de utgör en liten och föraktad minoritet – och då kommer de att reagera som ett djur, inträngt i ett hörn. Vad har de kvar i sin begränsade arsenal – en terroristattack som gör det möjligt för Putin att införa undantagstillstånd? Det kommer inte att rädda hans regim, men kan kanske skjuta upp dess fall i ett eller ett par år.
På kvällen går jag på ett möte med Rus’ Sidjasjtjaja (Ryssland bakom galler), en organisation som bildades för några månader sedan av Olga Romanova, en före detta ekonomijournalist som började slåss på heltid för de ryska fångarnas rättigheter när hennes man, en entreprenör, arresterades och dömdes till åtta års fängelse för ett förment bedrägeri. När mutor inte kunde få honom fri påbörjade Romanova en egen undersökning och fann bevis för att hennes man hade dömts på basis av förfalskade dokument – som hon tror tillhandahållits av hennes mans forna kompanjon, som dessutom fram till för ett år sedan var senator. Romanova lyckades få fallet prövat i Högsta domstolen, som upphävde domen. När den lägre instansen i Moskva inte tog någon notis om beslutet lyckades hon återigen få domen upphävd i Högsta domstolen. Sedan flög hon till det avlägset belägna fängelset där hennes man redan hade suttit inburad i tre år. Videon på deras återförening spreds snabbt via de sociala medierna.
Medlemmarna i Rus’ Sidjasjtjaja träffas på ett kafé i centrala Moskva, ett kafé av det slag där drömska unga män och kvinnor funderar över vilken av de arton utsökta tesorterna de ska välja, innan de beställer in ett av de mediokra vinerna i stället. Men till dessa möten på onsdagskvällarna kommer det mest kvinnor som ser ut som om de är chefer på mellannivå eller jobbar på någon ekonomiavdelning – medan de i verkligheten jobbar heltid med att försöka få ut sina män, ”affärsfångarna”, ur fängelse. Vid mitt bord sitter Svetlana Bachmina, en före detta jurist på Yukos som suttit fyra och ett halvt år i fängelse, och en ung, tillbakadragen, glasögonprydd kvinna som berättar att hennes man dömts för bedrägeri.
”Och här har vi Irek Murtazin!” ropar Romanova, som är fyrtiofem och kraftigt bygd och har färgat rött hår.
En spenslig man som närmar sig de femtio kommer in. Han var chef på ett tevebolag i delrepubliken Tatarstan, men fick sparken i oktober 2002 för sin rapportering från gisslandramat på Dubrovkateatern. Han blev en populär bloggare och arresterades 2009 för påstått förtal av Tatarstans president. Han dömdes till tjugoen månader i fängelse för förtal och ”för att ha väckt animositet mot en specifik yrkesgrupp” – nämligen regeringstjänstemän.6
”Jag har goda nyheter och dåliga nyheter”, säger Murtazin. ”Den dåliga nyheten är att en berusad domare som körde på och dödade en ung man i somras just har blivit frikänd.”
Rummet ger ifrån sig en kollektiv suck: den dåliga nyheten är egentligen ingen nyhet, så vanliga är olyckorna där regeringstjänstemän är inblandade – och så vanliga är deras frikännanden.
”Den goda nyheten”, fortsätter Murtazin, ”är att nästan hälften av domarna som ska avgöra fallen med de demonstranter som arresterades i måndags och tisdags sjukanmälde sig i morse. Åttio domare har fått influensa.”
Se där, en verklig nyhet. Och det visar sig att polisens celler är så överfulla att en del av de arresterade måste släppas. De beordras, tämligen liknöjt, att inställa sig i domstolen vid ett senare datum. Antikorruptionsaktivisten Alexej Navalnyj ställdes däremot inför rätta tidigare i dag och dömdes till femton dagar för att han hjälpt till att organisera måndagskvällens illegala marsch.
En av kvinnorna delar ut vita band till mötesdeltagarna. På mindre än tjugofyra timmar har revolutionens symbol blivit officiell.
När jag kommer hem har mer än tiotusen människor tryckt på ”jag kommer”-knappen på Facebooksidan för lördagens protestmöte.
Nu är det fler än tjugotusen som tänker delta i lördagens demonstration.
Jag pratar med en person som står i daglig kontakt med folk i presidentens stab och i den federala regeringen. ”De är hysteriska”, säger han. ”Ingen vet vad de ska göra och de fattar beslut på basis av det humör de var på när de vaknade. I går ville Medvedev stänga ner [den oberoende kabeltevekanalen] Dozjd. Vi hade allt sjå i världen att stoppa honom.” Om några dagar kommer jag att få veta att distributören faktiskt telefonledes beordrades att ”släcka ner” Dozjd, men att de vägrade, med hänvisning till att de då skulle göra sig skyldiga till kontraktsbrott. Ingen var mer förvånad än Dozjds ägare och chef. President Medvedev har tillsvidare plockat bort Dozjd från sitt Twitterkonto.
Kommunalarbetare har i all hast påbörjat några slags reparationsarbeten på Revolutionstorget, där lördagens protestmöte ska hållas – det är ett av myndigheternas gamla beprövade knep för att hålla demonstranter borta.
Jag är orolig. När jag kör barnen till skolan lyssnar jag på radion och börjar gruva mig – trots att nyhetsuppläsaren rapporterar att mer än tjugofemtusen människor tänker delta i lördagsdemonstrationen. Det är som det där ögonblicket i början av ett passionerat kärleksförhållande då orden som yttras är desamma som dagen innan och det känns som om temperaturen har sjunkit några grader. Jag lämnar av ungarna, åker hem och går och lägger mig igen.
Men när jag vaknar ett par timmar senare pågår revolutionen ännu och känslorna är fortfarande högt uppskruvade. Lördagsmötet är formellt sett legalt, men det stora problemet nu är att organisatörerna i sin ursprungliga ansökan – som lämnades in i laga ordning för tio dagar sedan – bara angav trehundra deltagare. Tidigare har ”extra” deltagare arresterats. Men det är naturligtvis omöjligt att arrestera tusentals eller tiotusentals människor – och det skulle kunna resultera i polisvåld.
Ett par av organisatörerna – en karriärpolitiker och en tidskriftsredaktör – beger sig till stadshuset för att försöka förhandla. Mitt på eftermiddagen lägger redaktören, som heter Sergej Parchomenko, upp resultatet av förhandlingarna på sin Facebooksida: staden har föreslagit en ny plats för morgondagens möte, gett tillstånd för hela trettiotusen deltagare och utsträckt tiden för mötet från två till fyra timmar. Det dröjer inte lång stund förrän staden också går med på att de som av misstag beger sig till Revolutionstorget obehindrat ska få fortsätta till den nya mötesplatsen, dit det tar ungefär en halvtimme att promenera. Den enda dåliga nyheten är att mötet inte kan hållas på torget med det fantastiska namnet, utan på Bolotnajatorget (Träsktorget). En av mina vänner, den framstående diktaren och politiske kommentatorn Lev Rubinstein, betecknar detta som en ”lingvistisk utmaning”.
Landets mest älskade och bästsäljande författare, Grigorij Tjchartisjvili, som skriver sina historiska deckare under pseudonymen B(oris) Akunin, skriver på sin blogg:
Jag kunde inte stanna kvar
Varför måste det alltid vara så här i vårt land?
När det är som mest olägligt för författaren måste till och med det civila samhället vakna upp.
Jag begav mig till den franska landsbygden för att kunna skriva min nya roman i lugn och ro. Men nu kan jag inte koncentrera mig. Jag reser nog hem, skulle jag tro. Det betyder femtio mil bakom ratten – och sedan måste ni hålla tummarna för att jag ska komma med ett plan.
Jag hoppas att det ordnar sig så att jag får se denna historiska händelse med egna ögon och inte på YouTube.
Men anledningen till att jag lägger upp det här meddelandet är att jag har blivit ombedd att göra alla er som ännu inte vet det uppmärksamma på detta:
PROTESTMÖTET KOMMER ATT HÅLLAS PÅ BOLOTNAJATORGET (och inte på Revolutionstorget).7
Under kvällens föräldramöte noterar jag att många av de andra barnens föräldrar bär vita band.
När jag nattar min dotter frågar hon om hon kan få följa med på demonstrationen.
”Nej, jag tror inte det. Det är nog inte så klokt att ta med sig barn riktigt än.”
”Men det är ett sanktionerat protestmöte, eller hur?” Hon vet att jag löper risk att bli arresterad annars.
Jag försäkrar henne om att mötet är sanktionerat och att hon inte behöver vara orolig. ”Jag kommer förmodligen att gå på massor av protestmöten under de närmaste månaderna”, säger jag, ”men jag kommer nog inte att kunna ta dig med. Men du ska få följa med på det allra sista, och då ska vi fira.”
”Du menar när Putin inte finns längre?” Hon drar ett djupt andetag, som om blotta tanken är overklig. Hon är tio år gammal, hon föddes efter det att Putin kom till makten och hon har kunnat lyssna på samtal om honom under hela sitt liv. När mina barn var små utsåg de Putin till vår egen privata skurk, den fula gubben som skulle komma och ta en om man inte uppförde sig ordentligt vid matbordet. Jag satte stopp för det och jag har försökt att ge dem en någorlunda nyanserad bild av den ryska politiken, men jag tror att jag har underlåtit att nämna att ingen kan sitta vid makten i evighet.
När jag kör in till stan från datjan, där Darja och barnen stannar medan jag är på protestmötet, lyssnar jag på radion och jagar upp mig. Okej att trettiofemtusen människor har uppgivit på Facebook att de tänker delta i mötet – jag har hört talas om folk som har fått sjuhundra jakande Facebook-svar på inbjudningar till fester, och inte en enda gäst. Det är trots allt helg: folk känner sig behagligt loja, de vill ligga och dra sig i sängen eller åka ut till sina datjor och de tänker: Alla andra kommer att gå på protestmötet.
När jag närmar mig Bolotnajatorget ser jag hur folk strömmar till från alla håll: i grupper, i par, ensamma; unga, gamla, medelålders. De bär vita band, vita halsdukar, vita hattar, till och med vita byxor, de har vita ballonger och vita nejlikor. Allt detta vita får kompensera för den snö som ännu inte har fallit.
Jag har stämt möte med några vänner, bland annat Andrej och två av hans bröder. Polisen vid metalldetektorerna uppträder lugnt och belevat. Vi flanerar runt på torget, på jakt efter välbekanta ansikten. Vid protestmötet i måndags visste jag att alla mina vänner var där eftersom jag kunde se dem; i dag vet jag att de är där eftersom jag inte kan upptäcka dem i trängseln. Det går inte ens att skicka sms: Moskvas mobilnät har inte kapacitet för alla våra textmeddelanden.
Vi tittar på de hemgjorda banderollerna och plakaten som folk har tagit med sig. På ett plakat finns ett stapeldiagram som visar Centrala valkommitténs officiella resultat, och över det en gausskurva (efter den tyske matematikern Carl Friedrich Gauss) som berättar en helt annan historia: den visar vad normalfördelningen skulle innebära för stödet för Enade Ryssland. ”Vi litar inte på er, vi litar på Gauss”, lyder texten på plakatet.
”Jag röstade inte på de där arslena”, förkunnar ett annat plakat som bärs av en ung man med rödlätt skägg. ”Jag röstade på de andra arslena. Jag kräver att rösterna räknas om.”
”Det är så mycket folk här!” skriker en mycket ung man i sin mobiltelefon. ”Och alla är normala! Jag måste ha hört en miljon vitsar, och alla var bra!”
När man är omgiven av tiotusentals likasinnade människor känns det faktiskt som om man hör miljoner bra vitsar på en och samma gång – i synnerhet om det i åratal har känts som om ens åsikter bara delades av ens allra närmaste vänner.
Långt borta i fjärran finns en scen. Jag kan inte se den och jag kan knappt höra några av talarna. En av mina vänner kommer plötsligt på ett knep från det tidiga 1990-talet, då folk brukade ta med sig sina bärbara radioapparater till protestmötena för att kunna lyssna på talen. Nu sätter hon på mobiltelefonens radio (mobilnätet svajar visserligen, men här på torget är det gratis att koppla upp sig på nätet) och ger oss de viktigaste punkterna i talen. Vi tittar oss omkring och då och då ansluter vi oss till den mäktiga kören som skanderar: ”Nya val!” ”Frihet!” ”Ett Ryssland utan Putin!”
Bland talarna finns bland andra Boris Akunin – han hann alltså hem i tid från Sydfrankrike – en populär och sedan länge svartlistad nyhetsuppläsare i teve och diverse aktivister. Darjas far talar om valfusket. Ingen av de så kallade oppositionella politikerna – ”de andra arslena” – är med på mötet. De har ännu inte förstått att makten har förskjutits bort från Kreml. Navalnyj sitter fortfarande i fängelse, så hans tal läses upp av en journalist. Och Michail Prochorov, miljardären som ställde in sin politiska karriär för två månader sedan, är fortfarande tyst. På måndag kommer han att tillkännage att han tänker ställa upp i presidentvalet, men vid det laget är det för sent att vinna kredd hos revolutionärerna: han kommer omedelbart att stämplas som Putins nickedocka.
Jag har tagit på mig termounderställ, dubbla jackor och moonboots, men man kan aldrig klä sig varmt nog för den ryska vintern. Efter ett par timmar känner både jag och mina vänner att vi har fått nog. Nya demonstranter strömmar fortfarande till. När vi lämnar mötet stannar jag till på en gångbro och spanar ut över torget. Det måste vara betydligt fler än trettiofem tusen människor där – senare uppskattningar talar om så många som hundrafemtio tusen.
Vi tar ett stort bord på en restaurang som, i likhet med alla matställen i kvarteren runt torget, är fullt av demonstranter som värmer sig med några glas hett, kryddat vin. Vänner och fullständigt främmande människor ropar ut senaste nytt från radion över och mellan borden. Andrej är den förste som läser upp ett par rader från en radiostations webbplats: ”Protestmötet närmar sig sitt slut. En talesman för polisen har klivit upp på scenen. Han säger: ’I dag har vi uppträtt som polisen i ett demokratiskt land. Tack ska ni ha.’ Folk applåderar.” Under några sekunder är det alldeles tyst runt vårt bord. ”Det här är fantastiskt”, säger vi sedan, med en mun, och sedan sitter vi bara där och tittar klentroget på varandra. ”Det här är fantastiskt.” Hur länge sedan var det någon av oss utan förbehåll kunde säga ”Det här är fantastiskt” om något som hände i vår stad?
Jag lämnar mina vänner på restaurangen och åker hem till datjan och familjen. Jag kör över Stora stenbron, den största bron över Moskvafloden, samtidigt som polisen lämnar Bolotnajatorget. Det är hundratals och åter hundratals poliser som går över bron, fyra eller fem i bredd. Och för första gången som jag kan minnas knyter sig inte magen av rädsla när jag ser kravallutrustade poliser. Jag blir sittande bakom en brandgul plogbil. Det har inte kommit någon snö än, så jag förstår inte riktigt vad plogbilen har där att göra, men jag noterar att en vit ballong är fastknuten i plogens ena hörn.
I dag genomfördes demonstrationer i nittionio städer i Ryssland och utanför ryska konsulat och ambassader i mer än fyrtio städer runt om i världen.8
På kvällen uppger Putins pressekreterare Dmitrij Peskov för journalisterna att regeringen inte har någon kommentar till demonstrationerna, och lovar att informera dem om och när en kommentar blir aktuell.9
Några minuter senare sänder NTV – tevekanalen som togs ifrån Vladimir Gusinskij och tämjdes för tio år sedan – ett utmärkt inslag om demonstrationen. Jag tittar på det på datorn – jag har inte haft någon fungerande teve i huset på många år – och jag känner igen något som jag har lagt märke till i andra länder när jag har rapporterat om deras revolutioner. Det kommer en dag när man slår på teven, och där sitter samma idioter som dränkte oss i propaganda så sent som i går, i samma studio, framför samma kulisser, och nu låter de plötsligt som människor. Men just nu hajar jag faktiskt till lite extra, för jag minns de här journalisterna innan de blev idioter, jag minns den senaste gången de talade människans språk, för drygt tio år sedan.
När jag närmar mig datjan börjar det snöa. I morgon kommer hela landskapet att lysa vitt.