J ag vaknade av att någon ruskade mig. Kate såg vettskrämd ut. ”De pratar om Galina på radion”, sa hon med en halvhög viskning. ”Och om en pistol. Jag tror … jag fattar inte.”
Jag klev ur sängen och vacklade ut i köket, där Kate hade lagat frukost och lyssnat på Echo Moskvy, landets bästa nyhets- och pratradiostation. Det var en lördagsmorgon, osedvanligt ljus och frisk för Moskva i november. Och jag oroade mig inte: Kates rädsla gjorde inget djupare intryck på mig. Det hon hade hört – eller feltolkat med sina bristande kunskaper i ryska – skulle mycket väl kunna vara början på ytterligare en fantastisk historia. I min egenskap av chefskorrespondent på Itogi, Rysslands ledande nyhetsmagasin, ansåg jag att alla fantastiska historier var mitt revir. Och det fanns hur många fantastiska historier som helst. I ett land som var i färd med att uppfinna sig självt befann sig varenda stad, varenda familj och varenda institution i någon mening på okänt territorium. Året var 1998. Sedan början av 1990-talet hade praktiskt taget alla mina artiklar varit berättelser som ingen tidigare hade hört: jag tillbringade ungefär halva tiden utanför Moskva, reste till konflikthärdar och guldgruvor, barnhem och universitet, övergivna byar och blomstrande oljestäder – och skrev om dem. Magasinet, som ägdes och finansierades av samma magnat som stod bakom Echo Moskvy, belönade mig genom att ofta ge mina artiklar en prominent plats och genom att aldrig ifrågasätta mina extravaganta resor.
Jag var med andra ord en av dessa unga människor som hade dragit en vinstlott under 1990-talet. Många människor som var yngre eller äldre än jag hade förlorat nästan allt under denna övergångsperiod. Den äldre generationen hade förlorat sina besparingar på grund av hyperinflationen och sin identitet när alla de sovjetiska institutionerna raserades. Den yngre generationen växte upp i skuggan av föräldrarnas fruktan och, ofta, misslyckanden. Men jag hade varit tjugofyra år gammal vid Sovjetunionens sammanbrott och jag och mina jämnåriga hade ägnat 1990-talet åt att skapa våra karriärer och åt det vi menade var metoder och institutioner lämpade för ett nytt samhälle. Vi kände oss trygga, trots att våldsbrotten spred sig likt en epidemi i Ryssland: vi observerade och beskrev ibland den kriminella undre världen utan att någonsin uppleva att den kunde påverka våra liv. Och jag var dessutom säker på att saker och ting bara kunde bli bättre. Jag hade nyligen köpt en vanvårdad före detta kommunalägd lägenhet i hjärtat av Moskva och jag var nu i färd med att renovera den. Sedan skulle jag flytta dit från hyreslägenheten jag delade med Kate, en brittisk redaktör för en facktidning i oljebranschen. Jag såg framför mig hur jag skulle bilda familj i den nya lägenheten – och just den här lördagen skulle jag ut och titta på badrumsinredningar tillsammans med byggnadsentreprenören.
KATE PEKADE PÅ BERGSPRÄNGAREN som om den vore en livsfarlig smittkälla och kastade en frågande blick på mig. Galina Starovoitova, vars namn nyhetsuppläsaren repeterade om och om igen, var ledamot av statsduman, det ryska parlamentets underhus, en av Rysslands mest kända politiker, och en av mina vänner. I slutet av 1980-talet, när imperiet vacklade på sammanbrottets rand, blev Starovoitova – som egentligen var antropolog – en prodemokratisk aktivist och den främsta talespersonen för befolkningen i Nagorno-Karabach, den armeniska enklaven i sydvästra Azerbajdzjan som nu var indragen i den första av de många väpnade etniska konflikter som skulle komma att kanta upplösningen av östblocket. Det var som om hon, i likhet med flera andra akademiker som blivit politiker, helt plötsligt bara hade uppenbarat sig i strålkastarljuset. Trots att hon hade bott i Leningrad sedan hon var barn nominerade armenierna henne som sin kandidat till det första kvasi-demokratiskt valda Högsta sovjet och år 1989 valdes hon in med överväldigande majoritet. I Högsta sovjet blev hon en av ledarna för den Interregionala gruppen, en prodemokratisk minoritetsfraktion i vars ledarskikt både Andrej Sacharov och Boris Jeltsin återfanns. Så snart Jeltsin år 1990 hade valts till Rysslands president – ett vid den här tiden företrädesvis representativt men ändå åtråvärt ämbete – blev Galina hans närmaste rådgivare, officiellt i etniska frågor och inofficiellt i allting annat, inklusive tillsättningen av regeringsledamöter. Två år senare tänkte Jeltsin utse Galina till försvarsminister – en utnämning, av en kvinna och en civilist, som skulle ha varit en grandios gest i Jeltsins stil under det tidiga 1990-talet, och en fingervisning om att inget någonsin skulle bli detsamma i Ryssland och kanske inte ens i hela världen.
Och det var det faktum att inget skulle förbli sig likt som var det stora problemet med Galinas agenda, som var radikal även mätt med de prodemokratiska aktivisternas mått under det tidiga 1990-talet. Hon ingick i en liten krets av jurister och politiker och hon försökte, utan framgång, att ställa det sovjetiska kommunistpartiet inför rätta. Hon skrev ett förslag till en lag om lustratsija, eller lustration, ett koncept som går tillbaka till den klassiska grekiskans ord för rening, reningsoffer eller reningsceremoni och som vid den här tiden började användas i det forna östblocket för att utestänga före detta partifunktionärer och hemliga poliser inom säkerhetstjänsten från offentliga tjänster.1 År 1992 fick hon veta att KGB hade återupprättat en intern partiorganisation2 – ett direkt brott mot Jeltsins dekret efter den misslyckade kuppen i augusti 1991 som förbjöd det ryska kommunistpartiet.3 Galina försökte konfrontera honom med detta faktum vid ett offentligt möte i juli 1992, men han avfärdade henne tämligen bryskt och förebådade därmed både slutet på Galinas karriär inom administrationen och sin egen alltmer försonliga inställning till säkerhetstjänsten och de många inbitna kommunister som fortfarande fanns kvar i makteliten eller dess omedelbara närhet. När hon nu blivit bortkopplad från administrationen gjorde hon ett nytt, misslyckat, försök att få lustrationslagen antagen, varefter hon lämnade den ryska politiken helt och hållet och flyttade till USA, först till en tjänst på U.S. Institute of Peace (det amerikanska fredsinstitutet) i Washington och därefter till en lärartjänst vid Brown University.
FÖRSTA GÅNGEN JAG TRÄFFADE GALINA kunde jag inte se henne: hon skymdes av de hundratusentals människor som den 28 mars 1991 samlats på Majakovskijtorget i Moskva för att visa sitt stöd för Jeltsin, som nyligen fått en offentlig utskällning av den sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov. Gorbatjov hade dessutom utfärdat ett dekret som förbjöd protestdemonstrationer i staden.4 Stridsvagnar rullade in i Moskva på morgonen den 28:e och intog positioner som skulle göra det så svårt som möjligt för folk att ta sig till den förbjudna prodemokratiska demonstrationen. Organisatörerna kontrade med att splittra upp demonstrationen i två delar, för att underlätta för folk att ta sig till åtminstone en av dem. Det var mitt första besök i Moskva efter tio år i förskingringen och det slumpade sig så att jag bodde i min mormors lägenhet inte långt från Majakovskijtorget. Den stora Tverskajagatan var avstängd så jag snitslade mig fram via diverse innergårdar och när jag kom ut ur ett av portvalven hamnade jag mitt i en enorm folksamling. Det enda jag kunde se var ett hav av nackar och bakhuvuden och nästan identiska grå och svarta yllekappor och -rockar. Men över demonstranternas sorl hörde jag en dånande kvinnoröst tala om den okränkbara, konstitutionellt garanterade mötesfriheten. Jag vände mig till mannen vid min sida, som höll ett barn i ena handen och en gul plastpåse i den andra. ”Vem är det som talar?” frågade jag. ”Starovoitova”, svarade han. Just då stämde kvinnan, och demonstranterna, upp ett slags femstavig hejaramsa som tycktes eka genom hela staden: ”Ros-si-ja! Jelt-sin!” Inom mindre än sex månader skulle Sovjetunionen falla sönder och Jeltsin skulle bli ledare för ett nytt, demokratiskt Ryssland. Att detta var oundvikligt stod klart för mig, och för många andra, den där marsdagen då Moskvas befolkning trotsade den kommunistiska regeringen och dess stridsvagnar och propsade på att få göra sin röst hörd på offentlig plats.
Jag minns faktiskt inte när jag träffade Galina ”på riktigt”, men vi blev vänner det år då hon undervisade på Browns. Hon var ofta gäst hemma hos min far i hans hus utanför Boston, jag pendlade mellan USA och Moskva, och Galina blev ett slags mentor för mig i den ryska politikens irrgångar, trots att hon med jämna mellanrum bestämt hävdade att hon nu hade återvänt till den akademiska världen för gott. Dessa bedyranden måste ha upphört i december 1994, då Jeltsin inledde en militäroffensiv i utbrytarrepubliken Tjetjenien: hans rådgivare övertygade honom uppenbarligen om att revolten kunde slås ned på ett för den federala centralmakten snabbt och smärtfritt sätt. Galina såg det nya kriget som den katastrof det utan tvekan var och som det dittills största hotet mot den ryska demokratin. På våren reste hon till Ural för att leda en konferens om återupprättandet av hennes politiska parti, Det demokratiska Ryssland, som några år tidigare hade varit landets starkaste politiska kraft. Jag rapporterade från konferensen i den tidens främsta ryska dagstidning, men på vägen till staden Tjeljabinsk – tre timmar med flyg och tre timmar på buss från Moskva – lyckades jag med konststycket att bli rånad. När jag anlände till Tjeljabinsk strax före midnatt, chockad och utan en kopek på fickan, stötte jag på Galina i hotellets lobby; hon hade just avslutat en lång dags intensiva förhandlingar. Innan jag hann öppna munnen släpade hon upp mig till sitt rum, satte ett glas vodka i min hand och slog sig ned vid soffbordet av glas och bredde mig några smörgåsar med salami. Hon lånade mig pengar till biljetten tillbaka till Moskva.
Jag väckte uppenbarligen Galinas modersinstinkt – jag var lika gammal som hennes son, som hade flyttat till England med sin pappa just som hans mamma blev en framstående politiker – men scenen med smörgåsarna var samtidigt något annat: i ett land vars politiska förebilder gick från kommissarier i skinnrock till skröpliga apparattjiks försökte Galina vara något helt nytt, en politiker som också var en människa. Under en konferens för ryska feminister chockerade hon åhörarna genom att lyfta på kjolen och visa upp sina ben: hon ville bevisa att en manlig politiker hade haft fel när han beskyllde henne för att vara hjulbent. Hon pratade med en av Rysslands första modemagasin om hur svårt det var för kraftigt överviktiga kvinnor – och hon var en av dem – att hitta kläder. Samtidigt arbetade hon stenhårt och envetet på sitt program för lagstiftningsreformer: år 1997 gjorde hon till exempel ett nytt försök att få igenom sin lustrationslag – och misslyckades återigen. Året därpå gav hon sig i kast med en undersökning av hur några av hennes mäktigaste politiska motståndare, bland annat statsdumans kommunistiske talman, finansierade sina valkampanjer. (Kommunistpartiet var nu tillåtet igen – och det var populärt.)5
Jag hade frågat henne varför hon bestämt sig för att återvända till politiken trots att hon var väl medveten om att hon aldrig mer skulle få det inflytande hon en gång hade haft. Hon försökte svara på min fråga vid flera tillfällen, men var alltid osäker på sina motiv. Till slut ringde hon mig från sjukhuset där hon skulle genomgå en operation: hon skulle just sövas ned och hade försökt klargöra sin syn på livet för sig själv och hittat en metafor hon gillade. ”Det berättas om harpyorna i den grekiska mytologin”, sa hon. ”De är skuggor som bara kan vakna till liv om de dricker människoblod. Akademikerns liv är ett skuggliv. När man är med om att forma framtiden, om så bara en liten del av den – och det är ju det politik handlar om – så kan den som har varit en skugga vakna till liv. Men då måste man dricka blod, till och med sitt eget.”
JAG KASTADE EN BLICK PÅ BERGSPRÄNGAREN. Den knastrade, som om dess högtalare bara motvilligt släppte ifrån sig orden. Nyhetsuppläsaren rapporterade att Galina hade blivit skjuten utanför sin lägenhet i Sankt Petersburg några timmar tidigare. Hon hade kommit med flyg från Moskva på kvällen. Galina och hennes rådgivare Ruslan Linkov hade gjort ett kort besök hos hennes föräldrar innan de fortsatte till hyreshuset vid Gribojedovkajen, en av stadens vackraste gator. Det var mörkt i trapphuset; mördarna som väntade på henne hade skruvat ur glödlamporna. När de gick uppför trapporna diskuterade de det nationalistiska parti som nyligen hade stämt Galina. Plötsligt hördes en knall och trapphuset lystes upp av en blixt. Galina tystnade mitt i en mening. ”Vad i helvete …!” vrålade Linkov och störtade uppför trappan. Han träffades av de två följande kulorna.
Ruslan förlorade medvetandet, men återfick det länge nog för att hinna ringa till en journalist från sin mobiltelefon. Det var journalisten som kontaktade polisen. Och nu, uppgav rösten i bergsprängaren, var Galina död och Ruslan, som också var en av mina vänner, låg på sjukhus; hans tillstånd var kritiskt.
OM DEN HÄR BOKEN HADE VARIT EN ROMAN skulle den fiktiva person som är jag antagligen ha släppt allt hon hade för händer när hon fick höra nyheten om vännens död och sedan skulle hon, i vetskap om att livet hade förändrats för alltid, företagit sig något speciellt, något som gav ögonblicket den dignitet det förtjänade. Men i det verkliga livet inser vi sällan exakt när tillvaron oåterkalleligt förändras och vi vet inte hur vi ska reagera när en tragedi plötsligt inträffar. Jag åkte ut och köpte badrumsinredning till min nya lägenhet. Men när entreprenören sa: ”Har du hört vad som hände med Starovoitova?” tvärstannade jag. Jag minns att jag stirrade ned på mina stövlar och på den gråa snö som hade trampats hård av tusentals hoppfulla hus- och lägenhetsägare. ”Vi hade fått i uppdrag att bygga ett garage åt henne”, fortsatte han. Det var då, när jag tänkte att min vän aldrig skulle få användning för sitt garage, som jag insåg hur hjälplös, rädd och arg jag faktiskt var. Jag satte mig i bilen, körde till stationen och tog tåget till Sankt Petersburg för att skriva berättelsen om vad som hade hänt med Galina Starovoitova.
Under de närmast följande åren tillbringade jag många dagar och veckor i Sankt Petersburg. Här fanns ytterligare en av dessa historier som ingen hade berättat förut – men den var mycket större än någon jag någonsin hade skrivit, till och med mycket större än den om det kallblodiga mordet på en av landets mest kända politiker. Det jag fann i Sankt Petersburg var en stad – Rysslands näst största – som var en stat i staten. Det var en stad där KGB, den organisation mot vilken Starovoitova hade utkämpat sina viktigaste och mest fåfänga strider, var allsmäktigt. Lokalpolitiker och journalister misstänkte att deras telefoner och arbetsrum var avlyssnade, och det verkade som om de hade rätt. Det var en stad där framträdande aktörer på den politiska scenen och i affärslivet mördades med skrämmande regelbundenhet, en stad där affärsuppgörelser som gått snett ofta resulterade i att någon av de inblandade hamnade i fängelse. Det var med andra ord en stad som i mycket liknade det som hela Ryssland skulle komma att bli några år senare, när landet styrdes av de människor som hade styrt Sankt Petersburg på 1990-talet.
Jag lyckades aldrig ta reda på vem, eller vilka, som låg bakom mordet på Galina Starovoitova (de två männen som flera år senare dömdes för dådet var lejda). Och jag lyckades inte heller utröna motivet. Vad jag däremot fick klart för mig var, att det under 1990-talet hade funnits en parallell värld till den som vi levde i, vi som var unga och byggde våra nya liv i ett nytt land. Sankt Petersburg hade bevarat och fulländat många av sovjetstatens utmärkande särdrag: ett styrelsesätt som strävade efter att eliminera sina fiender – ett slutet system som utmärktes av paranoia och som gjorde sitt yttersta för att kontrollera precis allt och utrota allt det inte kunde kontrollera. Att det inte gick att komma fram till varför Galina Starovoitova hade mördats berodde helt enkelt på att hon i egenskap av systemfiende var en dödsdömd kvinna. Jag hade vistats på många krigsskådeplatser där granaterna slog ned kusligt nära mig, men det här var den mest skrämmande historia jag någonsin måst berätta; jag hade aldrig tidigare tvingats skildra en verklighet så grym och så renons på känslor, en verklighet så krass och så skoningslös, så totalt i avsaknad av skrupler och ånger.
Bara några år senare skulle hela Ryssland leva i denna verklighet. I den här boken ska jag berätta historien om hur det kunde bli så.