Ingen växer upp i tron att det är ens lott att bli taxichaufför, men för Tom hade jobbet tjänat som en särskilt sträng form av botgöring, ett sätt att sörja att hans mest omhuldade ambitioner kollapsat. Han hade aldrig krävt särskilt mycket av livet, men det lilla han faktiskt velat ha hade visat sig ouppnåeligt för honom: att ta sin doktorstitel, hitta en tjänst på den engelska institutionen vid något universitet och sedan ägna de följande fyrtio eller femtio åren åt att undervisa och skriva om böcker. Det var det enda han någonsin eftersträvat, med en fru någonstans på vägen, kanske, och ett eller ett par barn på köpet. Det hade aldrig känts som för mycket begärt, men efter att ha kämpat med avhandlingen i tre år hade Tom slutligen insett att han inte förmådde skriva färdigt den. Och även om han förmådde kunde han inte längre tro på vitsen med det. Så han gav sig av från Ann Arbor och återvände till New York, en tjugoåttaårig föredetting som inte hade någon aning om vart han var på väg eller hur hans liv skulle gestalta sig.
Först var taxijobbet bara en tillfällig lösning, ett provisorium så att han fick pengar till hyran medan han letade efter något annat. Han sökte i flera veckor, men alla lärartjänster i privatskolor hade just tillsatts, och när han väl vant sig vid rutinen i de dagliga tolvtimmarsskiften förlorade han motivationen att söka något annat arbete. Det provisoriska började kännas permanent, och trots att en sida av Tom visste att han lät sitt liv gå åt helvete trodde en annan sida faktiskt att jobbet kanske var bra för honom, att om han koncentrerade sig på sysslan och skälet till att han ägnade sig åt den skulle taxijobbet skänka honom lärdomar som han inte kunde inhämta någon annanstans.
Han hade inte alltid klart för sig vad dessa lärdomar gick ut på, men när han letade efter kunder på avenyerna i sin skramlande gula Dodge från fem på eftermiddagen till fem på morgonen sex dagar i veckan rådde det inget tvivel om att han verkligen inhämtade dem. Nackdelarna med jobbet var så uppenbara, så genomsyrande, så överväldigande att man helt enkelt var tvungen att inte bry sig om dem; annars var man dömd att bli bitter och ständigt beklaga sig. De långa skiften, den låga lönen, faran för liv och lem, bristen på motion – dessa var de självklara grundvalarna, lika omöjliga att ändra på som vädret. Hur många gånger hade han inte hört sin mor konstatera detta när han var liten? ”Man kan inte ändra på vädret, Tom”, hade June brukat säga för att förklara att vissa saker var som de var och man fick bara finna sig i dem. Tom hade förstått principen, men det hade aldrig hindrat honom från att förbanna snöovädren och de kyliga vindarna som plågade hans lilla, huttrande kropp. Nu snöade det igen. Hans liv hade blivit ett enda långt slag mot elementen, och om det någonsin funnits anledning att knota över vädret var det nu. Men Tom knotade inte. Tom tyckte inte synd om sig själv. Han hade hittat ett sätt att sona sin dumhet, och om han kunde överleva denna erfarenhet utan att helt tappa modet fanns det kanske ändå hopp för honom. Att klamra sig fast vid taxijobbet var inte ett försök att göra det bästa av en svår situation. Han sökte efter en möjlighet att få något att hända, och tills han förstått vad detta något skulle vara hade han inte rätt att befria sig själv från träldomen.
Han bodde i en etta i hörnet Eighth Avenue och Third Street, en andrahandslägenhet som han fått överta från en polares polare som flyttat från New York till en annan stad – Pittsburgh eller Plattsburgh, Tom kunde aldrig komma ihåg vilket. Det var en sjabbig liten cell med bara en garderob och en duschkabin i metall i badrummet, ett par fönster som vette mot en tegelmur och ett kokskåp i miniatyr med ett hotellkylskåp och en gasspis med två brännare. En bokhylla, en stol, ett bord och en madrass på golvet. Det var den minsta lägenhet han någonsin bott i, men eftersom hyran bara var 427 dollar i månaden kände sig Tom lyckligt lottad. Under det första år han bott där hade han hur som helst inte tillbringat mycket tid hemma. Han hade varit ute och letat rätt på gamla high school- och collegevänner som hamnat i New York, och han hade lärt känna nya vänner genom de gamla och hade lagt sina pengar på barer och på att gå ut med tjejer när tillfälle gavs och på att i största allmänhet försöka skapa sig ett liv – eller något som påminde om ett liv. För det mesta slutade dessa försök till sällskapsliv i pinsam tystnad. Hans gamla vänner, som mindes honom som en briljant student och en ruskigt kvick konversatör, blev förskräckta då de såg vad det blivit av honom. Tom hade förlorat sin plats bland de lovande, och hans fall verkade skaka deras tro på sig själva och öppna dörren till en ny pessimism inför de egna framtidsutsikterna. Inte gjorde det saken bättre att Tom gått upp i vikt och att hans tidigare knubbighet nu gränsade till en genant fetma. Men mest besvärande var att han inte tycktes ha några planer, att han aldrig sa något om hur han skulle resa sig och klättra upp ur den grop han grävt ner sig i. När han nämnde sitt nya jobb beskrev han det alltid i märkliga, närmast religiösa termer och spekulerade över sådana frågor som andlig styrka och vikten av att med tålamod och ödmjukhet finna sin väg, och vännerna blev förbryllade och skruvade på sig. Jobbet hade inte trubbat av Toms intelligens, men ingen var längre intresserad av att höra vad han hade att säga, särskilt inte de kvinnor han pratade med, som förväntade sig att unga män skulle vara fulla av djärva idéer och storslagna planer om att erövra världen. Tom skrämde bort dem med sina dubier och sin självrann-sakan, sina svårbegripliga utläggningar om verklighetens beskaffenhet, sitt tvekande sätt. Det var illa nog att han försörjde sig som taxichaufför, men en filosofisk taxichaufför som klädde sig i gamla militärkläder och hade ölmage, det var bara för mycket. Han var trevlig, javisst, och ingen tyckte direkt illa om honom, men han var inte en tänkbar kandidat – inte för äktenskap, inte ens för en tillfällig kärleksaffär.
Han började allt mer hålla sig för sig själv. Ytterligare ett år gick, och så djup blev Toms isolering att han kom att tillbringa sin trettioårsdag ensam. Sanningen var att han fullständigt glömt bort den, och eftersom ingen ringde för att gratulera eller lyckönska honom var det inte förrän klockan två på natten till nästa dag som han slutligen kom att tänka på saken. Vid det laget var han ute i Queens någonstans, efter att ha släppt av ett par berusade affärsmän vid en strippklubb som hette Garden of Earthly Delights, och för att fira inledningen till sitt fjärde årtionde på jorden körde han till Metropolitan Diner på Northern Boulevard, satte sig vid disken och beställde en milkshake med chokladsmak, två hamburgare och en tallrik pommes frites.
Om det inte vore för Harry Brightman vet ingen hur länge han hade stannat kvar i denna skärseld. Harrys antikvariat låg på Seventh Avenue, bara några kvarter från Toms lägenhet, och Tom hade tagit för vana att titta in på Brightman’s Attic varje dag. Det var sällan han köpte något, men han tyckte om att tillbringa en timme eller en halvtimme med att bläddra i de begagnade böckerna på bottenvåningen. Tusentals volymer stod inklämda på hyllorna – allt från gamla lexikon till bortglömda bästsäljare och Shakespeareutgåvor i skinnband. Tom hade alltid känt sig hemma i sådana pappersmausoleer, där han kunde leta i högarna med utrensade böcker och andas in den gamla dammiga doften. Under ett av sina första besök frågade han Harry något om en viss Kafkabiografi, och de två började samtala. Det var den första av många små pratstunder, och även om Harry inte alltid var där när Tom kom in (han tillbringade större delen av tiden på övervåningen), talades de vid tillräckligt många gånger under de månader som följde för att Harry skulle få veta namnet på Toms hemstad och ämnet för hans övergivna avhandling (Clarel – Melvilles gigantiska och oläsliga dikt) och för att förlika sig med det faktum att Tom inte var intresserad av att gå i säng med män. Trots denna sista besvikelse förstod Harry snart att Tom skulle vara den perfekta assistenten som kunde hjälpa honom med de sällsynta böckerna och manuskripten på övervåningen. Han erbjöd honom jobbet, han erbjöd honom det minst tio gånger, och trots att Tom fortsatte att tacka nej gav Harry aldrig upp hoppet om att han till sist skulle säga ja. Han förstod att Tom hade gått i ide och att han brottades i blindo med förtvivlans mörka ängel och att den kampen inte skulle vara för evigt. Det var han säker på, även om Tom själv inte var det än, och så snart Tom insett det skulle allt struntprat om taxiyrket framstå som gårdagens avlagda kläder.
Tom tyckte om att prata med Harry för att Harry var så lustig och rättfram, en man med ett så enerverande pladder och fylld av sådana omåttliga motsägelser att man aldrig visste vad som skulle komma ur munnen på honom härnäst. Dömde man efter utseendet skulle man bara ha tagit honom för ännu en ålderstigen New York-fjolla. Allt bjäfset på ytan var noga avpassat för att ge just detta intryck – det färgade håret och ögonbrynen, sidenkravatten och klubblazern, det feminina talet – men när man väl lärde känna honom en aning visade sig Harry vara en skarpsinnig och engagerande karl. Det fanns något provocerande i hans sätt att ge sig på en, en stötande, huggande sorts intelligens som gjorde att man ville komma med bra svar när han hasplade ur sig sina listiga, alltför personliga frågor. I Harrys sällskap räckte det aldrig att bara svara. Det var viktigt att det fanns en gnista i det man sa, någonting sprudlande som bevisade att man inte bara var en av alla tjockskallar som klampar fram på livets väg. Eftersom det i stort sett var vad Tom såg sig själv som på den tiden var han tvungen att verkligen anstränga sig när han talade med Harry. Det var den ansträngningen som lockade honom mest i deras samtal. Tom tyckte om att sporras till att tänka kvickt, och han fann det uppfriskande att för en gångs skull vara tvungen att låta hjärnan löpa i ovana banor, att vara nödgad att hålla sig alert. Tre eller fyra månader efter deras första samtal – då de ännu bara nätt och jämnt var bekanta och långt ifrån goda vänner eller arbetskamrater – insåg Tom att av alla människor han kände i New York fanns det ingen, varken man eller kvinna, som han talade mer öppenhjärtigt med än med Harry Brightman.
Och ändå fortsatte Tom att tacka nej till Harry. I över ett halvår avböjde han bokhandlarens erbjudande om ett arbete, och han hittade på så många olika ursäkter, så många skilda skäl till varför Harry skulle leta efter någon annan, att hans motsträvighet blev till ett stående skämt dem emellan. I början slog Tom knut på sig själv för att försvara sitt yrkes förtjänster och improviserade ihop invecklade teorier om det ontologiska värdet av att vara taxichaufför. ”Man bjuds en direkt väg till varats formlöshet”, kunde han säga medan han försökte att inte le åt denna drift med jargongen från den akademiska världen, ”en unik ingång till universums kaotiska underbyggnad. Man kör omkring i staden hela natten, och man vet aldrig vart man får åka härnäst. En kund sätter sig i baksätet och ber att bli körd någonstans, och det är dit man åker. Riverdale, Fort Greene, Murray Hill, Far Rockaway, månens baksida. Varje destination är godtycklig, varje beslut styrs av slumpen. Man flyter omkring, man kryssar hit och dit, utan att ha något att säga till om. Man är gudarnas leksak och saknar egen vilja. Man finns där bara som ett redskap för andra människors nycker.”
”Och vilka nycker”, kunde Harry säga med en illvillig glimt i ögat, ”vilka lättsinniga nycker det måste vara. Jag är säker på att du har fått se både det ena och det andra i backspegeln.”
”Allt du kan tänka dig, Harry. Onani, sex, berusning av alla de slag. Spyor och sperma, skit och piss, blod och tårar. Vid ett eller annat tillfälle har alla mänskliga kroppsvätskor utgjutits över baksätet i min taxi.”
”Och vem torkar upp?”
”Det gör jag. Det ingår i jobbet.”
”Kom bara ihåg, unge man”, sa Harry och lade baksidan av handen mot pannan, som en diva som låtsas svimma, ”att när du börjar hos mig kommer du att upptäcka att böcker inte blöder. Och de har definitivt inga tarmtömningar.”
”Det finns fina ögonblick också”, lade Tom till, för att Harry inte skulle få sista ordet. ”Outplånliga ögonblick av nåd, små hänförelser, oväntade mirakel. Att glida genom Times Square klockan halv fyra på morgonen då alla bilar är borta, och plötsligt är man ensam i världens mitt, och neonet regnar ner över en från himlens alla hörn. Eller när man pressar upp hastighetsmätaren i över hundratio kilometer i timmen på Belt Parkway alldeles före gryningen och känner doften av havet som strömmar in genom det öppna fönstret. Eller när man åker över Brooklynbron just som en fullmåne stiger upp under valvbågen, och man ser inget annat, bara den stora, gula, runda månen, så stor att man blir rädd, och man glömmer att man lever här nere på jorden och föreställer sig att man flyger, att bilen har vingar och att man faktiskt flyger genom rymden. Ingen bok kan ge den känslan. Jag snackar om äkta transcendens, Harry. Att lämna kroppen bakom sig och träda in i världsalltets fullkomlighet.”
”Man behöver inte köra taxi för att göra det, min gosse. Det duger med vilken gammal bil som helst.”
”Nej, det är skillnad. Med en vanlig bil förlorar man aspekten av slit, och slitet är avgörande för hela upplevelsen. Utmattningen, uttråkningen, den avtrubbande slentrianen. Sedan, från ingenstans, känner man plötsligt ett litet anfall av frihet, ett ögonblick eller två av äkta, oblandad lycka. Men man måste betala för det. Utan slitet blir det ingen lycka.”
Tom visste inte själv varför han spjärnade emot. Han trodde inte på en tiondel av sina utläggningar, men varje gång Harry nämnde att han borde byta jobb körde Tom ner hälarna i marken och hävde ur sig befängda motargument och självrättfärdiganden. Tom visste att det vore bättre för honom att arbeta hos Harry, men tanken på att bli bokhandlarassistent var ändå högst måttligt upphetsande, knappast det han tänkte sig när han drömde om att förändra sitt liv. Steget var på något sätt för litet, framgången för ynklig för att räcka när han nu hade förlorat så mycket. Så uppvaktningen fortsatte, och ju mer Tom avskydde sitt jobb, desto ihärdigare försvarade han sin oföretagsamhet, och ju ihärdigare han försvarade sin oföretagsamhet, desto mer avskydde han sig själv. Chocken i att fylla trettio under så dystra omständigheter skakade om honom, men inte tillräckligt mycket för att han skulle göra något åt saken, och trots att måltiden vid disken på Metropolitan Diner utmynnat i föresatsen att han skulle hitta ett annat jobb inom en månad arbetade han fortfarande för taxibolaget 3-D när månaden gått. Tom hade alltid undrat vad D:na stod för, och nu trodde han sig veta. Dunkel, Desintegration och Död. Han sa till Harry att han skulle fundera över jobberbjudandet, men sedan gjorde han ingenting, precis som han aldrig gjorde någonting. Vem vet hur länge detta dödläge hade varat, om det inte vore för den stammande, påtända crackmissbrukare som körde ner en pistol i halsen på honom i hörnet Fourth Street och Avenue B en iskall natt i januari? Men Tom förstod äntligen vinken, och när han gick in i Harrys affär nästa morgon och sa att han bestämt sig för att tacka ja till jobbet var hans dagar som taxichaffis plötsligt räknade.
”Jag är trettio”, sa han till sin nya chef, ”och har tjugo kilos övervikt. Jag har inte legat med en kvinna på över ett år, och de senaste tolv morgnarna har jag drömt om trafikstockningar i tolv olika delar av staden. Det är möjligt att jag har fel, men jag tror att jag är redo för något nytt.”