Det tog Harry sjuttiotvå timmar att övertala Flora att börja ta sin medicin igen – och en hel vecka att få henne att resa hem till sin mor i Chicago. Dagen efter hennes avfärd frågade han om Tom ville äta middag med honom på Mike & Tony’s Steak House på Fifth Avenue, och för första gången sedan han blivit frigiven nio år tidigare berättade han öppenhjärtigt om sitt förflutna – hela den brutala, enfaldiga historien om sitt förfelade liv. Han skrattade och grät om vartannat medan han lättade sitt hjärta för sin förbluffade assistent.
I Chicago hade han till en början varit expedit på parfymavdelningen på Marshall Field’s. Efter två år hade han befordrats till den något högre positionen som assisterande fönsterdekoratör, och utan tvivel skulle han ha blivit kvar där om det inte varit för det osannolika äktenskapet med Bette (uttalat bett) Dombrowski, den yngsta dottern till multimiljonären Karl Dombrowski, även kallad kungen över blöjservicen i Mellanvästern. Det konstgalleri som Harry öppnade påföljande år byggde helt och hållet på Bettes pengar, men även om pengarna skänkte honom en bekvämlighet och en social status som han ditintills inte kunnat drömma om skulle det ha varit fel att utgå från att han gifte sig med henne bara för att hon var rik eller att han trädde in i sitt nya liv under falska förespeglingar. Han stack aldrig under stol med sin sexuella läggning, men likväl tyckte Bette att Harry var den mest åtråvärde man hon någonsin träffat. Hon var redan i trettiofemårsåldern, en alldaglig, oerfaren kvinna som raskt var på väg att bli en gammal nucka. Hon visste att om hon inte höll sig framme när det gällde Harry skulle hon få leva i sin fars hus resten av livet, en förhånad, klumpig gammal ungmö, en tant åt syskonbarnen, en flykting strandsatt mitt i sin egen familj. Lyckligtvis brydde hon sig mindre om sex än om sällskap, och hon drömde om att få dela sitt liv med en man som kunde skänka henne något av den gnista och det självförtroende hon själv saknade. Om Harry ville tillåta sig en liten kurtis eller ett diskret äventyr då och då skulle hon inte ha några invändningar. Bara hon fick vara gift med honom, sa hon, och bara han förstod hur innerligt hon älskade honom.
Hon var inte den första kvinnan i Harrys liv. Från hans tidigaste ungdom hade hans sexuella historia varit en katalog över lustar och begär som utan åtskillnad riktades åt båda hållen. Harry var glad att ha blivit skapad på det viset, glad att vara immun mot de fördomar som skulle ha tvingat honom att under hela livet försmå ena halvan av mänskligheten och dess behag, men innan Bette friade till honom 1967 hade han aldrig ens funderat över möjligheten att leva ett reguljärt familjeliv, och definitivt inte över att han skulle kunna förvandlas till äkta man. Harry hade älskat många gånger i det förflutna, men kärleken hade sällan varit besvarad, och Bettes passion förbluffade honom. Inte nog med att hon gav sig reservationslöst till honom; i samma andetag gav hon honom också fullständig frihet.
Men vissa avigsidor hade arrangemanget naturligtvis. Bettes familj, för att bara nämna en av dem, och hennes skrävlige fars översitteri; med jämna mellanrum hotade han att göra dottern arvlös om hon inte skilde sig från ”den där vidriga fikusen”. Och sedan, kanske ännu mer besvärande, var det Bette själv. Inte Bette som person eller hennes själ, utan hennes kropp, Bettes yttre manifestation, med de små, skelande ögonen och de motbjudande hårstråna som täckte de fläskiga underarmarna. Harry hade ett instinktivt, högt utvecklat sinne för skönhet och hade aldrig fallit för någon som inte var vacker. Om det fanns något som fick honom att tveka till att gifta sig med henne var det hennes utseende. Men Bette var så snäll och så inställd på att ständigt behaga honom att Harry vågade språnget, i full vetskap om att hans första uppgift som äkta man skulle bli att omdana sin hustru till en avbild av en kvinna som – i rätt belysning och under rätt omständigheter – kunde tända åtminstone en gnista av begär hos honom. Vissa av förbättringarna var lätta att åstadkomma. Glasögonen byttes mot kontaktlinser, hennes garderob fräschades upp, armarna och benen utsattes med jämna mellanrum för smärtsam hårborttagning. Men det fanns andra faktorer som Harry inte kunde styra över, ansträngningar som hans nyblivna hustru skulle bli tvungen att klara av helt och hållet på egen hand. Och Bette klarade av dem. Med en självdisciplin och en självförnekelse värdig en nunna bantade hon bort närmare en femtedel av sin kroppsvikt under sitt första år som gift; hon gick ner från en formlös tant på sjuttio kilo till en slank kvinna på femtiosju. Harry blev rörd av sin viljestarka Galateas kamp, och medan Bette blommade upp under makens omsorger och vaksamma blick utvecklades deras växande ömsesidiga beundran till en stadig, bestående vänskap. Floras födelse 1969 var inte resultatet av något arrangerat engångsligg. Under de första åren av äktenskapet låg Harry och Bette med varandra tillräckligt ofta för att en graviditet skulle vara närmast oundviklig, ett aprioriskt fait accompli. Vem bland Harrys vänner hade kunnat förutspå en sådan omsvängning? Han hade gift sig med Bette för att hon lovat honom frihet, men när de väl påbörjat livet tillsammans upptäckte han att han inte hyste något större intresse för att använda sig av den.
Galleriet slog upp dörrarna i februari 1968. En gammal dröm hade gått i uppfyllelse för den trettiofyraårige Harry, och han gjorde allt han kunde för att rörelsen skulle bli en framgång. Chicago var inte konstvärldens centrum, men inte heller en alldeles undanskymd avkrok, och där fanns tillräckligt mycket pengar för att en driftig karl skulle kunna förmå en del av dem att hamna i hans egen ficka. Efter en tid av djup begrundan beslöt han sig för att kalla galleriet Dunkel Frères. Harry hade inga bröder, men han tyckte att namnet förlänade projektet en doft av Gamla världen, en antydan om mångåriga familjetraditioner av att köpa och sälja konst. Enligt hans uppfattning skulle kombinationen av det franska substantivet och det tyska bestämningsordet väcka en fängslande, helt och hållet angenäm förvirring hos kunderna. Vissa skulle tolka språkblandningen som tecken på rötter i Alsace. Andra skulle tro att han kom från en tyskjudisk familj som utvandrat till Frankrike. Åter andra skulle inte ha en aning om vad de skulle tro om honom. Ingen skulle någonsin vara säker på Harrys ursprung – och den som förmår omge sig med en air av mystik har alltid övertaget i kontakten med andra.
Han specialiserade sig på verk av unga konstnärer – huvudsakligen målningar, men även skulpturer och installationer och dessutom ett par happeningar, något som fortfarande var på modet i slutet av sextiotalet. Galleriet arrangerade poesiuppläsningar och musikaliska soaréer, och eftersom Harry drogs till skönhet av alla de slag lät han inte Dunkel Frères begränsas av snäva estetiska ställningstaganden. Popkonst och opkonst, minimalism och abstrakt konst, mönstermåleri och fotografi, videokonst och neoexpressionism – under årens lopp ställde Harry och hans låtsasbröder ut verk tillhörande varenda trend och strömning inom epoken. De flesta utställningarna föll platt till marken. Detta var att vänta, men av större fara för galleriets framtid var att de fem sex riktiga konstnärer som Harry faktiskt upptäckte övergav honom. Han gav en ung konstnär dennes första chans och lanserade verken med den entusiasm och bravur som utmärkte honom, han byggde upp en marknad, började göra hyfsad vinst, och sedan, efter två eller tre utställningar, flyttade konstnären över till ett galleri i New York. Det var problemet med att hålla till i Chicago, och Harry förstod att de som verkligen var begåvade var tvungna att lämna honom.
Men Harry hade tur. År 1976 stegade en trettiotvåårig målare vid namn Alec Smith in på galleriet med ett antal diabilder. Harry var inte där den dagen, men när receptionisten gav honom kuvertet påföljande morgon drog han fram ett ark transparanger och höll upp dem mot fönstret för en snabb titt – utan att vänta sig något, beredd på att bli besviken – och insåg att han skådade storhet. Smiths verk hade allt. Djärvhet, färg, energi och ljus. Figurer virvlade bland våldsamma, svepande färgstråk och vibrerade av ett bländande känslodån, ett mänskligt skri så djupt, så sant, så lidelsefullt att det tycktes uttrycka både glädje och förtvivlan på samma gång. Dukarna liknade inget Harry någonsin sett, och han greps så starkt att händerna började darra. Han satte sig och granskade alla de fyrtiosju bilderna på ett portabelt ljusbord, och sedan lyfte han genast på luren och ringde till Smith för att erbjuda honom en utställning.
Till skillnad från de andra unga konstnärer som Harry tagit sig an ville Smith inte ha något med New York att göra. Han hade redan tillbringat sex år i den staden, och efter att ha blivit refuserad av vartenda galleri där hade han återvänt till Chicago, bitter och arg, sjudande av ett förakt för konstvärlden och vartenda blodsugande, sniket svin som befolkade den. Harry kallade honom sitt ”vresiga geni”, men trots Smiths opolerade och emellanåt stridslystna beteende var råskinnet innerst inne en synnerligen ädel människa som visste vad lojalitet ville säga. När han väl sällat sig till Dunkel Frères stall tänkte han inte överge det. Harry var den som räddat honom från glömskan, och därför skulle Harry få förbli hans gallerist livet ut.
Harry hade hittat sin första och enda riktigt betydande konstnär, och under de följande åtta åren höll Smiths verk galleriet statt vid kassa. Efter framgången med utställningen 1976 (alla de sjutton målningarna och trettioen teckningarna såldes innan den andra veckan var över) drog Smith i väg från staden med sin fru och deras lille son och köpte en villa i Oaxaca i Mexico. Från det ögonblicket vägrade konstnären att någonsin mer sätta sin fot i USA. Han närvarade inte ens vid sin årliga utställning i Chicago och definitivt inte vid de retrospektiva utställningar som i takt med hans ökade anseende började arrangeras på museer i diverse städer runt om i landet. Om Harry ville träffa honom fick han flyga till Mexico – vilket han brukade göra två gånger om året – men huvudsakligen höll de kontakten via brev och då och då ett telefonsamtal. Detta utgjorde inget problem för föreståndaren för Dunkel Frères. Smith var mycket produktiv, och varje månad kom nya lådor med dukar och teckningar till galleriet i Chicago, och de såldes för ständigt allt högre och ljuvare summor. Det var ett perfekt arrangemang, och utan tvivel skulle det ha fortsatt i flera årtionden om inte Smith fyllt kroppen med tequila på kvällen tre dagar före sin fyrtioårsdag och hoppat ner från taket på sin villa. Hans fru hävdade med bestämdhet att det var ett upptåg som spårat ur; älskarinnan sa att det var självmord. I vilket fall som helst var Alec Smith död, och fartyget Harry Dunkel skulle kapsejsa.
In på scenen träder en ung konstnär vid namn Gordon Dryer. Harry hade gett honom en första utställning bara ett halvår före katastrofen med Smith – inte för att han blivit imponerad av målningarna (stränga, alltför teoretiska, abstrakta verk som inte ledde till en enda försäljning eller en enda positiv recension), utan för att Dryer själv var en oemotståndlig gestalt, en trettioåring som inte såg ut att vara äldre än arton, med ett känsligt, feminint ansikte, smala, alabastervita händer och en mun som Harry ville kyssa så fort han såg den. Efter sexton års äktenskapligt liv med Bette hade Toms framtida arbetsgivare slutligen drabbats. Inte bara av en liten, förstulen förälskelse, utan av en rasande, fullt utvecklad berusning, en ofattbar, brännande kärlek. Och den ambitiöse Dryer, som var så angelägen om att få ställa ut på Dunkel Frères, lät sig förföras av den satte, femtioårige Harry. Eller kanske var det tvärtom och Dryer den som förförde. I vilket fall som helst begicks handlingen då galleristen besökte konstnärens ateljé för att beskåda de senaste dukarna. Den vackre pojkmannen anade sig raskt till Harrys avsikter, och efter tjugo minuter av tomt småprat om den geometriska minimalismens förtjänster gick han helt lugnt ner på knä och drog ner konsthandlarens gylf.
Efter det svala mottagande som Dryers utställning fick drogs gylfen ner fler gånger, och snart tittade Harry in i målarens ateljé flera gånger i veckan. Dryer var rädd att Harry skulle sparka ut honom ur sitt stall, och det enda han hade att erbjuda var sin kropp. Harry var alltför betagen för att förstå att han blev utnyttjad, och även om han förstått hade det förmodligen inte gjort någon skillnad. Sådan är det mänskliga hjärtats dårskap. Han höll kärleksaffären hemlig för Bette, och eftersom den femtonåriga Flora redan uppvisade de första begynnande tecknen på schizofreni tillbringade han så mycket tid han kunde hemma. Eftermiddagarna ägnades åt Gordon, men på kvällen iklädde han sig åter rollen som plikttrogen make och far. Sedan kom nyheten om Smiths död, och Harry kände paniken närma sig. Det fanns fortfarande flera osålda verk, men lagret skulle bara räcka ett halvår eller högst ett år. Och sedan? Dunkel Frères gick bara nätt och jämnt runt som det var, och Bette hade redan investerat alltför mycket i rörelsen för att Harry skulle vilja be henne om hjälp. När Smith nu plötsligt var borta var det oundvikligt att galleriet skulle gå omkull. Om inte i dag, så i morgon, och om inte i morgon, så dagen därpå. För sanningen var den att Harry aldrig lärt sig företagandets själva grunder. Han hade förlitat sig på den vresige Smith för att bekosta extravagans och onödigt dyra arrangemang (de överdådiga festerna och middagarna för två hundra gäster, de privata jetplanen och limousinerna med chaufför, de enfaldiga chansningarna på andra och tredje rangens begåvningar, de månatliga arvodena till konstnärer vars verk ingen köpte), men gåsen hade gjort ett svanhopp i Mexico, och nu skulle det inte bli fler guldägg.
Det var då Dryer lade fram sin plan för att rädda Harry. Att suga och knulla skulle inte räcka hur länge som helst, insåg han, men om han lyckades göra sig oumbärlig skulle hans karriär som konstnär vara säkrad. Trots den kyliga intellektualism som präglade hans verk hade Dryer en enorm medfödd begåvning som tecknare och kolorist. Han hade undertryckt den för en idés skull, en inställning till konsten som värdesatte stränghet och precision över allt annat. Han avskydde Smiths översvallande romantik, de yppiga gesterna och de pseudoheroiska impulserna, men det betydde inte att han inte skulle kunna imitera stilen om han så ville. Varför inte fortsätta att skapa Smiths verk när denne nu var död? De sista målningarna och teckningarna av den unge mästaren som mist livet i sina bästa år. Att hålla en offentlig utställning vore naturligtvis alltför riskabelt (Smiths änka skulle få höra talas om den och avslöja dem), men Harry kunde diskret sälja verken direkt till Smiths ivrigaste samlare utan att ställa ut dem, och så länge Valerie Smith inte fick nys om saken skulle bluffen ge en ren vinst på ett hundra procent.
Harry var inledningsvis avogt inställd. Han insåg att Gordons idé var strålande, men den skrämde honom – inte för att han hade invändningar, utan bara för att han inte trodde att grabben var uppgiften mogen. Och allt annat än mästerliga, fulländade kopior av Smiths verk skulle antagligen leda till att han åkte i fängelse. Dryer ryckte på axlarna och låtsades att det bara varit en flyktig tanke och började prata om något annat. Fem dagar senare, när Harry åter kom till ateljén för ett av sina eftermiddagsbesök, avtäckte Dryer sitt första originalverk av Alec Smith, och den förbluffade konsthandlaren tvingades erkänna att han underskattat sin unge protegés förmåga. Dryer hade omdanat sig till Smiths dubbelgångare, gjort sig fri från minsta drag av sin egen personlighet och trängt in i den döde mannens hjärna och hjärta. Det var ett märkvärdigt trick, en psykologisk trollkonst som fyllde stackars Harry med såväl fasa som beundran. Inte nog med att Dryer duplicerat stilen och känslan i en av Smiths dukar och härmat de grova stråken med palettkniven, den täta koloriten och de slumpmässiga färgstänken, han hade dessutom drivit Smith en liten aning längre än Smith själv någonsin gått. Detta var Smiths nästa målning, insåg Harry, den som han skulle ha påbörjat morgonen den tolfte januari om han inte hoppat ut från villataket och dött kvällen den elfte.
Under det följande halvåret målade Dryer ytterligare tjugosju dukar och gjorde därtill flera dussin bläckteckningar och kolskisser. Harry lade band på sig och bemödade sig om förtegenhet och behärskning, och sedan började han långsamt och metodiskt att lura på diverse samlare världen över de falska verken. Lurendrejeriet fortsatte i över ett år, och tjugo målningar såldes. Tillsammans inbringade de närmare två miljoner dollar. Eftersom det var Harry som skötte försäljningarna – och alltså den som satte sitt rykte på spel – kom de två bluffmakarna överens om att han skulle få sjuttio procent av vinsten och Dryer trettio. Femton år senare, när Harry bekände sina handlingar för Tom över en middag i Brooklyn, beskrev han de månaderna som de muntraste och kusligaste i sitt liv. Han var ständigt rädd, sa han, men trots rädslan, trots övertygelsen att han till slut skulle åka dit, var han lycklig, lyckligare än han någonsin varit. Varje gång han lyckades sälja ännu en fejkad Smith till en japansk företagsledare eller en argentinsk exploatör bultade hans överansträngda hjärta av glädje.
Våren 1986 sålde Valerie Smith villan i Oaxaca och flyttade tillbaka till USA med sina tre barn. Trots det stormiga och ofta våldsamma äktenskapet med kvinnokarlen Smith hade hon alltid troget försvarat hans konst, och hon kände till varenda målning han skapat från tjugoårsåldern fram till sin död 1984. I samband med den första utställningen på Dunkel Frères hade hon och hennes man blivit bekanta med en plastikkirurg vid namn Andrew Levitt, en rik samlare som köpt två målningar av Harry 1976 och som samlat på sig sammanlagt fjorton verk av Smith innan Valerie tio år senare kom hem till honom i Highland Park för att äta middag. Hur skulle Harry ha kunnat veta att hon skulle flytta tillbaka till Chicago? Hur skulle han ha kunnat veta att Levitt skulle bjuda hem henne till sig – samme Levitt som köpt en strålande fejkad Smith av honom bara tre månader tidigare? Självfallet visade den rike läkaren stolt upp nyförvärvet på vardagsrumsväggen, och självfallet såg den klarsynta änkan genast verket för det det var. Hon hade aldrig tyckt om Harry, men för Alecs skull hade hon bemödat sig om att inte döma ut honom; hon hade vetat att det var tack vare föreståndaren för Dunkel Frères som hennes mans karriär kommit i gång. Men nu var hennes man död, och Harry hade dragit i gång något fuffens, och den ursinniga Valerie Denton Smith tänkte krossa honom.
Harry förnekade alltihop. Men med tanke på att sju av förfalskningarna fortfarande fanns inlåsta i galleriets lager var det inte svårt för polisen att få ihop bevisningen. Han fortsatte påstå att han inte visste någonting, men då sjappade Gordon från staden, och i efterdyningarna efter det sveket tappade Harry alldeles modet. I ett ögonblick av förtvivlan och självömkan bröt han slutligen samman och berättade sanningen för Bette. Ännu ett misstag, ännu ett felsteg i en lång rad av klantigheter och felbedömningar. För första gången under alla de år han känt henne svarade hon med ilska – en harang av smädelser som innehöll sådana ord som sjuk, girig, vidrig och pervers. Bette bad strax om ursäkt, men skadan var redan skedd, och trots att hon anlitade en av stadens bästa advokater för att försvara honom förstod Harry att hans liv låg i ruiner. Utredningen drog ut på tiden i tio månader medan bevismaterialet långsamt samlades in från sådana vitt skilda platser som New York och Seattle, Amsterdam och Tokyo, London och Buenos Aires. Sedan väckte åklagaren i Cook County åtal mot Harry för bedrägeri – trettionio åtalspunkter. Pressen basunerade ut nyheten i rubriker på förstasidorna. Om han fälldes riskerade Harry att dömas till mellan tio och femton års fängelse. På sin advokats inrådan erkände han sig skyldig, och sedan, för att ytterligare minska straffet, avslöjade han Gordon Dryers inblandning i bluffen och bedyrade att svindleriet varit Dryers idé från början och att Dryer tvingat honom att delta genom att hota att avslöja deras kärleksaffär. Belöningen för att han samarbetade med åklagaren var att straffet begränsades till högst fem års fängelse, med en garanti om rejäl strafflindring om han skötte sig. Polisen spårade Dryer till New York och grep honom på en nyårsfest i en lokal på Christopher Street, bara några minuter in på 1988. Han erkände sig också skyldig, men när det nu inte fanns någon mer att skvallra på och inget erbjudande från åklagaren dömdes Harrys före detta älskare till sju års fängelse.
Men det skulle bli än värre. Just som Harry skulle påbörja fängelsestraffet lyckades gubben Dombrowski slutligen förmå Bette att ta ut skilsmässa. Han använde sig av samma skrämseltaktik som tidigare – hot om att göra henne arvlös, hot om att sluta försörja henne – men denna gång menade han allvar. Bette var inte längre förälskad i Harry, men hon hade ändå inte tänkt överge honom. Trots skandalen, trots vanäran han ådragit sig hade hon aldrig övervägt att göra slut på äktenskapet. Problemet var Flora. Hon hade ännu inte fyllt nitton och hade redan varit inlagd på två olika privata mentalsjukhus, och det fanns inget som helst hopp om att hon skulle tillfriskna ens delvis. Den sortens vård innebar hissnande kostnader, över hundra tusen dollar för var och en av sjukhusvistelserna, och om Bette inte längre skulle få en månatlig check från sin far skulle hon nästa gång dottern bröt samman bli så illa tvungen att skicka henne till en institution bekostad av det allmänna – en tanke som hon helt enkelt vägrade att finna sig i. Harry förstod hennes dilemma, och eftersom han själv inte hade någon lösning att erbjuda accepterade han motvilligt hennes beslut att skilja sig, samtidigt som han svor att döda hennes far så fort han blev frigiven.
Han var nu en fattiglapp, en utblottad förbrytare utan tillgångar eller planer, och när han suttit av sitt straff i Joliet skulle han kastas för vinden som en näve konfetti. Märkligt nog var det den djupt föraktade svärfadern som trädde in och räddade honom – men räddningen hade sitt pris, ett pris som var så högt och obarmhärtigt att Harry aldrig hämtade sig från den skam och förnedring han kände när han godtog gubbens erbjudande. Men godtog det gjorde han. Han var för svag för att säga nej, för rädd inför sin framtid, men när han satte sitt namn på kontraktet visste han att han sålt sin själ och för evigt var förtappad.
Han hade vid det laget suttit inne i knappt två år, och Dombrowskis villkor kunde inte ha varit enklare. Harry skulle efter frigivningen flytta till en annan del av landet, och i utbyte mot tillräckligt med pengar för att starta någon ny affärsrörelse var han tvungen att lova att aldrig återvända till Chicago och aldrig kontakta Bette eller Flora igen. Dombrowski ansåg att Harry var en moraliskt fördärvad man, ett exempel på något slags usel underart som inte riktigt kunde räknas som människa, och han höll honom personligen ansvarig för Floras sjukdom. Hennes galenskap kom sig av att Harry hade befruktat Bette med sjuklig, muterad sperma, och när han nu dessutom visat sig vara bedragare och förbrytare skulle han efter fängelsevistelsen få utstå ett liv präglat av fattigdom och umbäranden, såvida han inte avsvor sig alla rättigheter som far. Harry avsvor sig dem. Han gav efter för Dombrowskis vidriga krav, och kapitulationen öppnade möjligheten till ett nytt liv. Han valde Brooklyn för att det var New York och ändå inte New York, och risken att där stöta ihop med någon av de gamla kollegerna i konstvärlden var liten. Det fanns en bokhandel till salu på Seventh Avenue i Park Slope, och trots att Harry saknade kunskaper om bokbranschen tilltalade affären en man som hyste förkärlek för gammal kuriosa och antikvarisk röra. Dombrowski köpte hela fyravåningshuset åt honom, och i juni 1991 föddes Brightman’s Attic.
Harry hade gråtit när han kommit till den punkten i historien, sa Tom, och under resten av middagen hade han talat om Flora och erinrat sig den sista, plågsamma dagen han tillbringat tillsammans med henne innan han påbörjat fängelsevistelsen. Hon närmade sig ett nytt sammanbrott och var på väg in i den maniska fas som så småningom skulle leda till att hon blev inlagd för tredje gången, men hon var fortfarande tillräckligt redig för att veta att Harry var hennes far, och hon talade med honom i begripliga meningar. Någonstans hade hon råkat se statistik över hur många människor som föddes och dog i världen varje sekund, varje dag. Siffrorna var häpnadsväckande, men Flora, som alltid varit duktig på matte, delade snabbt upp totalsummorna i grupper om tio: tio födda var fyrtioförsta sekund, tio döda var femtioåttonde sekund (eller vad det nu var för siffror). Detta var sanningen om världen, sa hon till sin far vid frukostbordet den morgonen, och för att få ett grepp om den sanningen hade hon bestämt sig för att ägna resten av dagen åt att sitta i gungstolen på sitt rum och utropa ordet fröjdas var fyrtioförsta sekund och sörj var femtioåttonde, för att minnas de tio hädangångna själarna och fira de tio nyfödda.
Harrys hjärta hade krossats många gånger, och vid det här laget hyste hålrummet i bröstet bara en hög aska. Under sin sista dag i frihet satt han i tolv timmar på dotterns säng och såg henne gunga fram och tillbaka och omväxlande ropa orden fröjdas och sörj medan hon med blicken följde sekundvisaren som taktfast vandrade över väckarklockans urtavla. ”Fröjdas!” ropade hon. ”Fröjdas för de tio som föds, som kommer att födas, som har fötts var fyrtioförsta sekund. Fröjdas för dem och sluta inte. Fröjdas oupphörligen, för detta är säkert, detta är sant, och om detta råder det inget tvivel: tio människor lever som inte levde tidigare. Fröjdas!”
Och sedan tog hon tag om armstöden och gungade snabbare, såg sin far i ögonen och skrek: ”Sörj! Sörj för de tio som har försvunnit. Sörj för de tio liv som inte längre finns, som påbörjar resan in i det stora okända. Sörj i evighet för de döda. Sörj de män och kvinnor som var goda. Sörj de män och kvinnor som var onda. Sörj de gamla vars kroppar inte orkade längre. Sörj de unga som dog i förtid. Sörj en värld som låter döden ta oss från världen. Sörj!”