Innan jag stötte ihop med Tom på Brightman’s Attic tror jag inte att jag pratat med Harry mer än två eller tre gånger – och då bara i förbifarten, helt korta, ytliga samtal. Efter att ha hört Toms berättelse om sin chefs förflutna blev jag nyfiken på att få veta mer om detta säregna original, att få träffa boven ansikte mot ansikte och med egna ögon observera honom i aktion. Tom sa att han gärna presenterade mig för honom, så när väl vår tvåtimmarsmåltid på Cosmic Diner var över beslöt jag mig för att följa med min systerson till antikvariatet för att uppfylla min önskan redan samma eftermiddag. Jag betalade notan vid kassan och gick sedan tillbaka till vårt bord och lade dit tjugo dollar i dricks åt Marina. Det var ett orimligt högt belopp – nästan dubbelt så mycket som själva lunchen kostat – men det bekymrade mig inte. Min hjärteknipare log strålande till tack, och anblicken av hennes glädje fick mig på ett sådant utmärkt humör att jag genast bestämde mig för att ringa Rachel samma kväll för att berätta att hennes sedan länge försvunne kusin hade hittats. Efter hennes trista, gräliga besök i min lägenhet i början av april tyckte min dotter fortfarande att jag var en jävla skit, men när jag nu åter fått kontakt med Tom, och den leende Marina Gonzalez just gett mig en slängkyss innan jag lämnade restaurangen, ville jag göra så att allt i världen blev bra igen. Jag hade redan ringt Rachel en gång för att be om ursäkt för att jag varit så barsk mot henne, men hon hade lagt på efter en halvminut. Nu skulle jag ringa igen, och den här gången tänkte jag kräla i stoftet tills hon tagit mig till nåder.
Bokhandeln låg fem och ett halvt kvarter från restaurangen, och under promenaden längs Seventh Avenue denna milda majeftermiddag fortsatte Tom och jag att prata om Harry, den tidigare Dunkel i Dunkel Frères, som flytt ur sitt forna jags mörka skog och trätt fram som en strålande sol på falskhetens himlavalv.
”Jag har alltid varit svag för skojare”, sa jag. ”De är kanske inte de mest pålitliga vänner man kan ha, men tänk hur trist livet skulle vara utan dem.”
”Jag är inte säker på att Harry är någon skojare längre”, svarade Tom. ”Han är alltför ångerfull.”
”En gång skojare, alltid skojare. Folk förändras aldrig.”
”Det kan man ha olika åsikter om. Jag vill mena att det händer.”
”Du har inte arbetat i försäkringsbranschen. Lockelsen att begå bedrägerier är allmänt utbredd, min käre gosse, och den som väl har fått blodad tand blir aldrig botad. Snabba pengar – det finns ingen frestelse som är större. Tänk på alla smarta typer som arrangerar bilolyckor, alla försäkringsbedrägerier med personskador, affärsinnehavare som bränner ner sina egna butiker och lager, folk som fejkar sin egen död. Jag såg sådant i trettio års tid, och jag tröttnade aldrig på det. Den mänskliga ohederlighetens stora spektakel. Man ser det överallt omkring sig, och man kan tycka vad man vill om saken, men något som är mer spännande finns bara inte.”
Tom utstötte ett kort ljud, en utströmning av luft som hamnade någonstans mellan ett fniss och ett gapskratt. ”Jag älskar att höra på dig när du snackar skit, Nathan. Jag har inte insett det förrän nu, men jag har saknat det. Jag har verkligen saknat det.”
”Du tror att jag skämtar”, sa jag, ”men jag säger precis som det är. Mina pärlor av visdom. Några upplysningar efter ett liv ägnat åt att slita i erfarenheternas skyttegrav. Bedragare och bluffmakare får jorden att snurra. Skojarna härskar. Och vet du varför?”
”Låt höra, mästare. Jag är idel öra.”
”För att de är hungrigare än vi. För att de vet vad de vill ha. För att de tror på livet mer än vi gör.”
”Tala för dig själv, Sokrates. Om jag inte var så hungrig skulle jag inte kånka omkring på den här isterbuken.”
”Du älskar livet, Tom, men du tror inte på det. Och det gör inte jag heller.”
”Nu hänger jag inte med längre.”
”Tänk på Jakob och Esau. Kommer du ihåg dem?”
”Å. Okej. Nu fattar jag.”
”Det är en hemsk berättelse, tycker du inte det?”
”Jo, verkligen hemsk. Jag kunde aldrig begripa mig på den när jag var liten. Jag var en sådan moralisk, rättskaffens liten pojke. Jag ljög aldrig, stal aldrig, fuskade aldrig, sa aldrig ett elakt ord till någon. Och så har vi Esau, en klumpig dummerjöns, precis som jag. I all rimlighets namn var det han som borde ha fått Isaks välsignelse. Men Jakob lurade honom på den – med sin mors hjälp, till på köpet.”
”Än värre: Gud tycktes samtycka till arrangemanget. Den oärlige, dubbelspelande Jakob blir judarnas ledare, och Esau lämnas utanför, en bortglömd man, en värdelös nolla.”
”Min mor lärde mig alltid att jag skulle vara snäll. ’Gud vill att du ska vara snäll’, sa hon, och eftersom jag fortfarande var så liten att jag trodde på Gud litade jag på henne. Men sedan hittade jag den där berättelsen i Bibeln, och jag förstod ingenting. Den som är stygg vinner, och Gud straffar honom inte. Det kändes inte rätt. Det känns fortfarande inte rätt.”
”Det är klart att det är. Jakob hade livsgnistan, och Esau var ett fån. Godhjärtad, javisst, men likväl ett fån. Om man ska välja en av dem att leda ens folk, då vill man ha kämpen, den som är smart och listig, den som har tillräckligt med drivkraft för att vinna även när han är i underläge. Man väljer den starke och driftige, inte den svage och snälle.”
”Det där är rätt brutalt, Nathan. Driver man det resonemanget ett steg längre kan man hävda att Stalin borde hyllas som en stor människa.”
”Stalin var en gangster, en psykotisk mördare. Det jag pratar om är överlevnadsinstinkt, Tom, viljan att leva. Hellre en förslagen skojare än en from dumbom. Han följer kanske inte alltid reglerna, men det finns liv i honom. Och när det finns människor med liv i, då finns det fortfarande hopp för världen.”