Onani råkade vara ett av de ämnen som Tom och jag diskuterade under lunchen dagen därpå (på en japansk restaurang, eftersom det var Marinas lediga dag). Det började med att jag frågade honom om han fått kontakt med sin syster igen. Såvitt jag visste hade ingen i släkten sett skymten av henne sedan en tid före Junes död, då hon kommit hem till New Jersey för att ta tillbaka sin lilla dotter Lucy. Det var 1992, gott och väl åtta år tidigare, och eftersom Tom inte nämnt henne dagen innan antog jag att min systerdotter på något sätt försvunnit från jordens yta och aldrig mer hörts av.
Icke. I slutet av 1993, mindre än ett år efter min systers begravning, hade Tom och ett par av hans studiekamrater kommit på ett sätt att tjäna lite snabba pengar. Det fanns en klinik för konstgjord befruktning i utkanten av Ann Arbor, och de tre hade tillsammans bestämt sig för att erbjuda sina tjänster som spermadonatorer. Det var bara en kul grej, sa Tom och ingen av dem hade tagit sig tid att begrunda konsekvenserna av det de gjorde: fylla provrör med ejakulerad sädesvätska för att befrukta kvinnor som de aldrig skulle få se eller hålla i sin famn, som i sin tur skulle föda barn – deras barn – vars namn, liv och öde de aldrig skulle få veta något om.
De leddes in i var sitt litet, avskilt rum, och för att de skulle komma i rätt stämning för uppdraget hade kliniken varit omtänksam nog att tillhandahålla en trave porrtidningar – bild efter bild av unga nakna kvinnor i förföriska, erotiska poser. På grund av mannens natur är det sällan sådana bilder misslyckas med att framkalla hårda, pulserande erektioner. Tom, som alltid tog varje uppgift på stort allvar, satte sig på sängen och började flitigt bläddra i tidningarna. Efter en minut eller två hade han byxorna och kalsongerna kring vaderna och högerhanden kring kuken, och eftersom vänsterhanden fortsatte bläddra i tidningarna var det bara en tidsfråga innan jobbet skulle vara avklarat. Då, i en tidning som han senare fick veta hette Midnight Blue, såg han sin syster. Det rådde inget tvivel om att det var Aurora – det räckte med en enda blick för att Tom skulle känna igen henne. Hon hade inte ens brytt sig om att byta ut sitt namn. Bildsviten upptog tre hela uppslag med över ett dussin bilder och hade rubriken ”Härliga Rory”. Hon visades upp i olika stadier av avkläddhet och i allt mer utmanande poser: utstyrd i ett genomskinligt nattlinne på en bild, i strumpebandshållare och svarta strumpor på nästa, i knälånga lackstövlar på en tredje, men från fjärde sidan var det bara Rory från topp till tå. Hon smekte sina små bröst, rörde vid könsdelarna, stack ut häcken, särade benen så brett att inget lämnades åt fantasin, och på alla bilderna log hon stort, på vissa skrattade hon till och med, och blicken sken av en översvallande glädje och öppenhet, utan minsta spår av olust eller ängslan. Hon såg ut att roa sig kungligt.
”Jag var helt förstörd”, sa Tom. ”På två sekunder var kuken mjuk som en marshmallow. Jag drog upp byxorna, knäppte skärpet och stack därifrån så fort jag kunde. Jag blev alldeles omtöcknad, Nathan. Min lillasyster vek ut sig i en porrtidning. Och att upptäcka det på ett så vidrigt sätt – helt plötsligt då jag satt på den där förbannade kliniken och skulle runka. Jag mådde illa, jag mådde verkligen illa. Inte bara för att det var hemskt att se Rory på det viset, utan också för att jag inte hade hört av henne på två år, och bilderna tycktes ju bekräfta mina värsta mardrömmar om hur det hade gått för henne. Hon var bara tjugotvå år, och hon hade redan sänkt sig till det lägsta, mest förnedrande jobb som finns: att sälja sin kropp för pengar. Det var så ledsamt att jag kände för att gråta i en månad.”
När man har levt så länge som jag är det lätt att tro att man har hört allt, att det inte längre finns någonting kvar som kan göra en överraskad. Man blir självbelåten och tror att man vet så mycket om världen, men någon gång då och då råkar man ut för något som sliter sönder den snäva kokongen av överlägsenhet, något som får en att minnas att man egentligen inte vet ett dyft om livet. Min stackars systerdotter. Hon hade blivit alltför lyckligt lottad i det genetiska lotteriet; vartenda nummer hade hon prickat in. Till skillnad från Tom, som ärvt sin figur från Woodsidan, var Aurora en Glass rätt igenom, och i vår släkt är vi alla smala, rent av spinkiga, och långa. Hon hade utvecklats till en kopia av sin mor – en långbent, mörkhårig skönhet – och blivit lika smidig och spänstig som June själv. Natasja i Krig och fred, till skillnad från broderns storfotade, klumpige Pierre. Alla människor vill naturligtvis se bra ut, men för en kvinna kan skönhet ibland vara en förbannelse, särskilt för en ung kvinna som Aurora, som varken hade high school-examen eller man, men däremot en treåring att försörja samt en vild och rebellisk sida och en önskan att räcka lång näsa åt hela världen och våga sig på vartenda äventyr på livets väg. Om man saknade pengar och om ens utseende var ens största tillgång, varför skulle man då tveka inför att ta av sig kläderna och blotta sig framför kameran? Så länge man hade situationen under kontroll kunde ett sådant erbjudande betyda skillnaden mellan att äta och att inte äta, mellan att leva väl och att knappt leva alls.
”Hon gjorde det kanske bara en enda gång”, sa jag i ett valhänt försök att trösta Tom. ”Tänk dig själv, hon kunde inte betala räkningarna, och en dag kom en fotograf och erbjöd henne jobbet. En dags arbete för en rejäl summa pengar.”
Tom skakade på huvudet, och hans nedstämda min visade att min kommentar bara varit en gagnlös övning i önsketänkande. Tom kände inte till alla fakta, men så mycket visste han att det varken börjat eller slutat med fotograferingen för Midnight Blue. Aurora hade varit toplessdansös i Queens (på Garden of Earthly Delights, av alla ställen, just den klubb där Tom släppt av de berusade affärsmännen natten efter sin trettioårsdag), hon hade varit med i mer än ett dussin porrfilmer och hade poserat för porrtidningar sex eller sju gånger. Hennes karriär i sexbranschen hade varat i ett och ett halvt år, och eftersom hon fått bra betalt för sitt arbete skulle hon nog ha fortsatt ett bra tag till om det inte varit för något som hänt bara nio eller tio veckor efter det att Tom fått syn på henne i Midnight Blue.
”Inget hemskt, väl”, sa jag.
”Värre än hemskt”, svarade Tom och fick plötsligt tårar i ögonen. ”Hon blev gruppvåldtagen vid inspelningen av en film. Av regissören, kameramannen och halva filmteamet.”
”Herregud.”
”De körde hårt, Nathan. När det var över blödde hon så att hon fick åka till sjukhus och bli inlagd.”
”Jag skulle kunna döda de svinen som gjorde så med henne.”
”Jag också. Eller åtminstone se till att de hamnade i fängelse, men hon vägrade anmäla dem. Hon ville bara komma därifrån, sticka från New York. Det var då hon hörde av sig. Hon skrev ett brev till mig på engelska institutionen, och när jag förstod hur det låg till med henne ringde jag och sa att hon skulle komma till Michigan med Lucy och bo hos mig. Hon är en fin människa, Nathan. Du vet det. Jag vet det. Alla som någonsin har lärt känna henne vet det. Det finns inget ont i henne. Hon är lite oregerlig, kanske, lite egensinnig, men hon är både oskuldsfull och tillitsfull. Hon har inte minsta spår av cynism i sig. Det var väl förmodligen tur för henne att hon inte skämdes för att arbeta i porrbranschen. Hon tyckte att det var kul. Kul! Kan du tänka dig? Hon förstod inte att branschen är full av avskum, de vidrigaste kräken i världen.”
Så Aurora och den treåriga Lucy flyttade till Mellanvästern och slog sig ner tillsammans med Tom på de övre två våningarna i en hyresvilla. Aurora hade tjänat hyfsat med pengar innan hon gett sig av, men det mesta hade gått åt till hyra, kläder och en heltidsanställd barnflicka åt Lucy, så hennes besparingar var nästan uttömda. Tom hade sitt doktorandstipendium, men likväl var han en fattig student och fick arbeta deltid på universitetsbiblioteket för att få ekonomin att gå ihop. De diskuterade möjligheten att ringa sin far i Kalifornien och be honom om ett lån, men till slut beslöt de sig för att inte göra det. Samma sak med styvfadern i New Jersey, Philip Zorn. Under en tidigare era i livet hade den tonåriga, stridslystna Rory härjat vilt i hemmet, och nu drog de sig för att vända sig till en man som under dessa hätska strider kommit att förakta sin styvdotter. Tom sa aldrig ett ord till sin syster om saken, men han visste att Zorn i hemlighet beskyllde Aurora för deras mors död. Hon hade under lång tid belägrat June med kaos och förtvivlan, och den enda gottgörelsen för allt lidande hade varit den oväntade gåvan att få ta hand om sitt lilla barnbarn. Sedan togs även detta ifrån henne, och Zorn ansåg att det var sorgen över att skiljas från barnet som tagit kål på henne. Det må ha varit en känslomässig tolkning av historien, men vad säger att han inte hade rätt? Ska jag vara helt ärlig hade samma tanke slagit även mig den dagen hon begravdes.
I stället för att be om allmosor skaffade Rory sig arbete som servitris på den dyraste franska restaurangen i staden. Hon hade ingen erfarenhet, men hon tjusade ägaren med sitt leende, sina långa ben och sitt vackra ansikte, och eftersom hon var en duktig flicka lärde hon sig snabbt, och det tog henne bara några dagar att få kläm på jobbet. Det kunde väl inte mäta sig med hennes intensiva liv i New York, men det sista Aurora var ute efter var spänning. Hon var själsligen mörbultad och ärrad av den ohyggliga handling hon utsatts för, och hon längtade inte efter något annat än ett tråkigt och händelsefattigt andrum, en chans att återhämta sig. Tom nämnde mardrömmar, plötsliga gråtattacker, långa, missmodiga tystnader. Trots det mindes han den tid då hon bott hos honom som lycklig, en tid av stark gemenskap och ömsesidig tillgivenhet, och när han nu fått tillbaka sin syster kände han åter den okuvliga glädjen i att vara storebror. Han var hennes kamrat och beskyddare, hennes vägledare och stöd, hennes klippa.
Då Aurora så småningom återfått sin forna gnista och geist började hon prata om att gå klart high school och söka in på college. Tom uppmuntrade henne och lovade att hjälpa henne med studierna om något verkade för svårt. Det är aldrig för sent, sa han alltid till henne, det är aldrig för sent att börja om, men på sätt och vis var det redan det. Veckorna gick, och Rory fortsatte att skjuta på beslutet, och Tom insåg att hon egentligen inte ville. När hon var ledig från restaurangen började hon gå på en klubb i närheten de kvällar då vem som helst fick ställa sig på scenen. Hon sjöng blueslåtar med tre musiker som hon lärt känna en kväll när hon serverat dem middag, och det dröjde inte länge förrän de fyra bestämt sig för att bilda ett band. De kallade sig Brave New World, och när Tom väl såg dem uppträda visste han att Rorys flyktiga ingivelse att återuppta studierna var bortblåst. Hans syster kunde sjunga. Hon hade alltid haft bra röst, men när hon nu var äldre och lungorna utsatts för rök och tjära från femtio tusen cigaretter hade rösten fått en ny och fängslande kvalitet – något djupt och strävt och sensuellt, en trängtande, medfaren öppenhjärtighet som grep tag i en och ruskade om en. Tom var både glad och orolig för hennes skull. Inom en månad hade hon fått ihop det med basisten, och Tom visste att det bara var en tidsfråga innan hon och Lucy skulle ge sig av med honom och de andra två till någon större stad – Chicago eller New York, Los Angeles eller San Francisco, vart som helst i USA utom Ann Arbor i Michigan. Vare sig det var självbedrägeri eller inte såg Aurora sig som en stjärna, och hon skulle aldrig bli lycklig eller känna sig självförverkligad om inte världen riktade blicken mot henne. Tom förstod det, och han gjorde bara ett tamt och pliktskyldigt försök att övertala henne att inte åka. Porrfilmer i går, blueslåtar i dag; Gud visste vad det skulle bli i morgon. Han hoppades innerligt att basisten, som också råkade heta Tom, inte var så korkad som han såg ut.
När det oundvikliga ögonblicket kom klev Brave New World in med sin lilla maskot i en begagnad skåpbil av märket Plymouth som hade gått tretton tusen mil och satte kurs mot Berkeley i Kalifornien. Det gick sju månader innan Tom hörde av henne igen. Ett telefonsamtal mitt i natten. Rösten i andra änden sjöng ”Happy Birthday”, lika rar och oskyldig som någonsin.
Sedan ingenting. Aurora försvann lika fullständigt och mystiskt som hon hade innan hon dykt upp i Michigan. Tom kunde för sitt liv inte förstå varför. Var inte han hennes vän? Kände hon inte att hon kunde räkna med honom vad hon än råkade i för knipa? Han blev sårad, sedan arg, sedan bedrövad. De långa månaderna blev till över ett år, och bedrövelsen blev till en ständigt djupare misströstan, en övertygelse om att hon råkat ut för något hemskt. Hösten 1997 övergav han slutligen doktorsavhandlingen. Kvällen innan han gav sig av från Ann Arbor samlade han alla anteckningar, alla diagram och listor, alla de otaliga utkasten till nederlaget i tretton kapitel, och brände bladen ett efter ett i ett oljefat i trädgården. Så snart det stora melvilleska bålet slocknat kördes han av en av dem han delade huset med till busstationen, och en timme senare var han på väg till New York. Tre veckor efter hans ankomst började han köra taxi, och sedan, bara sex veckor därefter, ringde Aurora helt oväntat. Varken desperat eller upprörd, sa Tom, inte heller i knipa eller i behov av pengar – hon ville bara träffas.
Dagen därpå åt de lunch ihop, och under de första tjugo eller trettio minuterna kunde han inte slita blicken från henne. Hon hade nu fyllt tjugosex och var fortfarande vacker, lika vacker som någon annan kvinna på jorden, men hennes sätt att föra sig hade förändrats i grunden. Hon såg fortfarande ut som Aurora, men det var en annan Aurora som satt framför honom, och Tom kunde inte komma fram till om han föredrog den nya versionen eller den gamla. Förut hade det överdådiga, lockiga håret varit långt, hon hade sminkat sig och burit stora smycken, ringar på vartenda finger, och klätt sig i uppfinningsrika, okonventionella plagg: gröna läderstövlar och kinesiska tofflor, motorcykeljackor och sidenkjolar, spetshandskar och fantastiska sjalar, en halvpunkig, halvglamorös stil som tycktes uttrycka hennes ungdom och oförvägna dra-åt-helvete-anda. I jämförelse med hur hon sett ut på den tiden såg hon nu rent av prydlig ut. Håret var bobbat, hon var osminkad, sånär som på en aning rött på läpparna, och hon var överdrivet konventionellt klädd, i blå plisserad kjol, vit kaschmirtröja och enkla, bruna skor med klack. Inga örhängen, bara en ring på högerhandens ringfinger, och ingenting alls kring halsen. Tom drog sig för att fråga, men han undrade om hon hade kvar den stora tatueringen av en örn på vänstra axeln – eller om hon för att rena sig, för att utplåna alla spår av sitt tidigare liv, genomgått den smärtsamma behandlingen för att ta bort den sirliga, mångfärgade fågeln.
Det märktes tydligt att hon var glad att se honom, men hon var ändå påtagligt ovillig att prata om något annat än nuet. Hon bad inte om ursäkt för att hon inte hört av sig på så länge, och allt som hänt sedan hon lämnat Ann Arbor skyndade hon förbi med bara ett par meningar. Brave New World hade splittrats efter mindre än ett år, hon hade sjungit med ett par andra band i norra Kalifornien. Hon hade träffat män, sedan fler män, och hon hade börjat ta för mycket droger. Till slut hade hon lämnat Lucy hos två goda vänner – ett lesbiskt par i fyrtiofem- femtioårsåldern i Oakland – och lagt in sig på en rehabiliteringsklinik, där hon lyckats få ordning på sig själv efter ett halvår. Hela denna historia berättades på mindre än två minuter, och eftersom den passerade så snabbt kom Tom sig aldrig för att fråga efter fler detaljer. Sedan började hon prata om någon som hette David Minor, hennes gruppledare på kliniken. Han hade redan fått ordning på sitt eget liv när hon var klar med själva avgiftningen och påbörjade programmet. Det var helt och hållet hans förtjänst att hon klarat sig, sa hon; utan honom skulle hon aldrig ha orkat. Dessutom var han den ende man hon någonsin träffat som inte trodde att hon var dum, som inte tänkte på sex dygnet runt, som inte bara var ute efter hennes kropp. Förutom Tom, förstås, men syskon fick ju inte gifta sig. Det var olagligt, så hon skulle gifta sig med David i stället. De hade redan flyttat till Philadelphia och bodde hos hans mor medan de letade efter jobb. Lucy gick i en bra skola, och David tänkte adoptera henne när de gift sig. Det var därför hon kommit till New York: för att be om Toms välsignelse och fråga om han ville överlämna henne vid vigseln. Ja, sa Tom, det är klart att han skulle göra det, han kände sig hedrad. Men deras far då, frågade han, var det inte hans uppgift att överlämna dottern vid altaret? Kanske det, sa Aurora, men han brydde sig ju inte om någon av dem, eller hur? Han ägnade sig ju bara åt sin nya fru och de nya barnen, och förresten var han för snål för att punga ut för en flygbiljett från L.A. till Philadelphia. Nej, sa hon, hon ville att Tom skulle göra det. Tom och ingen annan.
Han bad henne att berätta mer om David Minor, men hon uttryckte sig vagt och i allmänna ordalag, vilket tycktes antyda att hon inte visste så mycket om sin blivande make som hon borde. David älskade henne, han respekterade henne, han var snäll mot henne, och så vidare, men inget i hennes fraser var tillräckligt påtagligt för att Tom skulle få en klar uppfattning om vad det var för en karl. Sedan sänkte Aurora rösten nästan till en viskning och lade till: ”Han är väldigt religiös.”
”Religiös? Vad för slags religion?” frågade Tom och försökte dölja sin oro.
”Kristendom. Du vet, Jesus och allt det där.”
”Vad menar du? Tillhör han något visst samfund, eller pratar vi om en pånyttfödd fundamentalist?”
”Pånyttfödd, tror jag.”
”Och du då, Rory? Tror du på allt det där?”
”Jag försöker, men jag är nog inte särskilt bra på det. David säger att jag måste ha tålamod, att en dag kommer mina ögon att öppnas och då kommer jag att se ljuset.”
”Men du är till hälften judinna. Enligt judisk lag är du helt och hållet judinna.”
”Jag vet. På grund av mamma.”
”Och?”
”David säger att det gör detsamma. Jesus var också jude, och han var Guds son.”
”Det låter som om David säger en hel del. Är det han som har fått dig att klippa håret och börja klä dig så där?”
”Han tvingar mig aldrig att göra någonting. Jag har gjort det för att jag vill själv.”
”Med uppmuntran från David.”
”Anständighet klär kvinnan. David säger att det är bra för min självaktning.”
”David säger.”
”Snälla Tommy, försök vara snäll. Jag vet att du inte tycker om sådant, men jag har äntligen fått en chans att bli lite lycklig, och jag tänker inte låta den glida mig ur händerna. Om David vill att jag ska klä mig så här, då kan jag väl göra det. Jag såg ut som ett fnask förut. Det här är bättre för mig. Jag känner mig tryggare, mer samlad. Efter alla idiotiska grejer som jag har gjort kan jag skatta mig lycklig som fortfarande är i livet.”
Tom lade band på sig och bytte tonläge, och när de skildes åt den eftermiddagen var det med rejäla kramar och ärligt menade pussar, och de svor att aldrig mer tappa kontakten. Den här gången var Tom säker på att Aurora menade det, men datumet för bröllopet närmade sig utan att det kom någon inbjudan – inget brev, inget telefonmeddelande, inga upplysningar alls. När han ringde det nummer i Philadelphia som hon krafsat ner på en pappersservett under lunchen uppgav en mekanisk röst att numret inte längre hade någon abonnent. Då försökte han spåra henne via nummerupplysningen, men ingen av de tre David Minor han talade med hade hört talas om en kvinna vid namn Aurora Wood. I vanlig ordning tog Tom på sig skulden. Hans negativa kommentarer om Minors religion hade väl sårat Rory, och om hon berättat för fästmannen om sin ateist till bror i New York hade han kanske inte låtit henne bjuda in honom till bröllopet. Av det lilla Tom hört om Minor lät han som den sortens människa: en sådan där högdragen fanatiker som ville bestämma över andra, ett skenheligt kräk.
”Några nyheter från henne sedan dess?” frågade jag.
”Ingenting”, sa Tom. ”Det är tre år sedan den där lunchen, och jag har ingen aning om var hon håller hus.”
”Telefonnumret hon gav dig då? Tror du att det var hennes riktiga nummer?”
”Rory har sina fel, men lögnare är hon inte.”
”Även om de har flyttat borde du kunna få tag på henne via modern.”
”Jag har försökt, men det ledde ingenstans.”
”Märkligt.”
”Egentligen inte. Hon hette kanske inte Minor. Det händer ju att män dör. Folk skiljer sig. Hon har kanske gift om sig och använder sin nye mans namn.”
”Jag tycker synd om dig, Tom.”
”Gör inte det. Det är ingen vits. Om Rory ville träffa mig skulle hon ringa. Jag har mer eller mindre funnit mig i det nu. Det är klart att jag saknar henne, men vad fan kan jag göra åt saken?”
”Och er far. När träffade du honom senast?”
”För ungefär två år sedan. Han hade kommit till New York för en artikel som han arbetade på, och han bjöd ut mig på middag.”
”Och?”
”Tja, du vet ju hurdan han är. Inte den lättaste mannen i världen att prata med.”
”Och familjen Zorn då? Har du fortfarande kontakt med dem?”
”Lite. Philip bjuder ut mig till New Jersey till tacksägelsedagen varje år. Jag var aldrig särskilt förtjust i honom när han var gift med min mor, men jag har så småningom börjat ändra uppfattning. Han tog hennes död hemskt hårt, och när jag förstod att han verkligen älskade henne kunde jag inte reta mig på honom längre. Så nu har vi ett ljumt, respektfyllt vänskapsförhållande. Det är likadant med Pamela. Jag har alltid tyckt att hon är en intelligensbefriad snobb, en sådan där som bryr sig för mycket om vilket college man har gått på och hur mycket pengar man tjänar, men hon verkar ha bättrat sig under årens lopp. Hon är trettiofem eller trettiosex nu och bor i Vermont med sin man som är jurist och deras två barn. Om du vill följa med mig till New Jersey den här tacksägelsedagen är jag säker på att de skulle bli glada att få träffa dig.”
”Jag får tänka på saken, Tom. Tills vidare är du och Rachel de enda släktingar jag orkar med. Kommer det en före detta släkting till, så finns det risk att jag kvävs.”
”Hur är det med min gamla kusin Rachel? Jag har inte ens frågat.”
”Ack, där är haken, min käre gosse. Vad gäller henne själv är nog allt bra. Bra jobb, hygglig karl, fin lägenhet. Men vi hade ett litet gräl för ett par månader sedan, och vi har verkligen inte rett ut det än. För att sammanfatta är det stor risk att hon aldrig kommer att vilja prata med mig igen.”
”Jag tycker synd om dig, Nathan.”
”Gör inte det. Det är ingen vits. Jag ser hellre att du låter mig tycka synd om dig.”