Lördag kväll. Den 27 maj 2000. En fransk restaurang på Smith Street i Brooklyn. Tre män sitter vid ett runt bord i inre vänstra hörnet: Harry Brightman (tidigare känd som Dunkel), Tom Wood och Nathan Glass. Servitören har just tagit beställningen (tre olika förrätter, tre olika huvudrätter, två flaskor vin – ett rött, ett vitt), och de har återgått till att smutta på sina aperitifer, som de serverades strax efter att ha satt sig. Tom har bourbon i sitt glas (Wild Turkey), Harry läppjar på en vodka martini, och Nathan tar ännu en klunk av sin outspädda singlemaltwhisky (tolvårig Macallan) och funderar över om han inte ska ta en till innan maten kommer. Det är allt om scenen. När samtalet väl påbörjas hålls vidare scenanvisningar till ett minimum. Författaren är av uppfattningen att endast det som de ovan nämnda personerna säger har betydelse för berättelsen. Därför finns det ingen beskrivning av deras klädsel, inga kommentarer om maten, inga pauser när någon av dem reser sig för att gå på toaletten, inga avbrott från servitören, och inte ett ord om det glas rödvin som Nathan spiller på sina byxor.
TOM: Jag pratar inte om att rädda världen. Nu vill jag bara rädda mig själv. Och en del av de människor jag älskar. Som dig, Nathan. Och dig också, Harry.
HARRY: Varför är du så dyster, käre gosse? Du ska just få avnjuta den bästa middag du har ätit på flera år, du är yngst vid bordet, och såvitt jag vet har du ännu inte drabbats av några allvarligare sjukdomar. Titta på Nathan. Han har haft lungcancer, trots att han aldrig har rökt. Och jag har två hjärtinfarkter bakom mig. Sitter vi och knotar för det? Vi är de lyckligaste människorna på jorden.
TOM: Nej, det är ni inte. Ni är lika olyckliga som jag.
NATHAN: Harry har rätt, Tom. Så illa är det faktiskt inte.
TOM: Jo, det är det. Det är snarast ännu värre.
HARRY: Var snäll och definiera ”det”. Jag vet inte ens vad vi pratar om längre.
TOM: Världen. Det stora svarta hål som vi kallar världen.
HARRY: Jaså, världen. Ja, det förstås. Det är ju självklart. Världen är usel. Det vet ju alla. Men vi gör ju så gott vi kan för att undvika den, eller hur?
TOM: Nej, det gör vi inte. Vi befinner oss mitt i den, vare sig vi vill det eller inte. Den finns ju överallt omkring oss, och det räcker att jag höjer blicken och verkligen ser på den för att jag ska fyllas av avsky. Sorg och avsky. Man kunde ju tro att saker och ting skulle vara utredda efter andra världskriget, åtminstone för ett par hundra år framöver. Men vi hugger fortfarande varandra i bitar, eller hur? Vi hatar fortfarande varandra lika mycket som någonsin tidigare.
NATHAN: Så det är det vi pratar om. Politik.
TOM: Bland annat, ja. Och ekonomi. Och girighet. Och den hemska plats som det här landet har blivit. Dårarna i den kristna högern. De tjugoåriga IT-miljonärerna. Golfkanalen på tv. Knullkanalen. Spykanalen. Den segrande kapitalismen som inte längre möter något motstånd. Och vi är alla så egenkära, så nöjda med oss själva, medan halva jordens befolkning svälter till döds utan att vi lägger två strån i kors för att göra något åt det. Jag står inte ut med det längre, mina herrar. Jag vill sticka härifrån.
HARRY: Sticka härifrån? Och vart hade du tänkt bege dig? Till Jupiter? Pluto? En asteroid i granngalaxen? Stackars Tom, som är så ensam i världen, som Lille prinsen som är strandsatt på sin klippa mitt i tomma rymden.
TOM: Du kan väl rekommendera något ställe, Harry. Jag är öppen för alla förslag.
NATHAN: Någonstans där man kan leva på sina egna villkor. Är det inte det vi talar om? Ett återbesök i ”Edens lustgårdar i fantasin”. Men för att kunna göra ett sådant måste man vara villig att dra sig undan samhället. Det var vad du sa förut. Det var länge sedan, men jag tror att du använde ordet mod. Har du modet, Tom? Har någon av oss modet att göra det?
TOM: Så du kommer fortfarande ihåg den där gamla uppsatsen?
NATHAN: Den gjorde stort intryck på mig.
TOM: Jag studerade ju bara på grundnivå på den tiden. Jag kunde inte så mycket, men jag var nog intelligentare än jag är nu.
HARRY: Vad är det vi talar om?
NATHAN: Den inre tillflyktsorten, Harry. Den plats dit man beger sig när man inte längre kan leva i den verkliga världen.
HARRY: Å. Jag hade en sådan förut. Det trodde jag att alla hade.
TOM: Inte nödvändigtvis. Det krävs god fantasi, och hur många människor har det?
HARRY (sluter ögonen och trycker pekfingrarna mot tinningarna): Nu kommer minnena tillbaka. Hotell Existens. Jag var bara tio år, men jag minns fortfarande precis det ögonblick när idén slog mig, just det ögonblick då jag kom på namnet. Det var en söndagseftermiddag under kriget. Radion stod på, och jag satt i vardagsrummet i vårt hus i Buffalo och bläddrade i ett nummer av Life och tittade på bilderna av de amerikanska soldaterna i Frankrike. Jag hade aldrig varit inne i ett hotell, men jag hade gått förbi tillräckligt många inne i staden tillsammans med min mor för att veta att de var speciella platser, befästningar där man var skyddad från vardagslivets snusk och ondska. Jag älskade männen i blå livré utanför Remington Arms. Jag älskade glansen i mässingsbeslagen på Excelsior. Jag älskade den enorma ljuskronan som hängde i lobbyn på Ritz. Hotell var helt enkelt till för att man skulle trivas och ha det bra där, och när man väl hade skrivit in sig och gått upp till sitt rum var det bara att be om vad man ville ha. Hotellet stod för ett löfte om en bättre värld, en plats som var mer än bara en plats, den var en möjlighet, en chans att leva i sina drömmar.
NATHAN: Det förklarar hotelldelen. Var fick du ordet existens ifrån?
HARRY: Jag hörde det på radion den där söndagseftermiddagen. Jag lyssnade bara med ena örat, men någon pratade om den mänskliga existensen, och jag tyckte att det lät så bra. Existensens lagar, sa rösten, och de faror vi brottas med under vår existens. Existens var något större än bara livet. Det var allas liv sammantagna, och om man så bodde i Buffalo i New York och aldrig hade varit mer än tjugo kilometer hemifrån ingick man i pusslet. Det gjorde detsamma hur litet ens eget liv var. Det man var med om var lika viktigt som det någon annan var med om.
TOM: Jag hänger fortfarande inte med. Du uppfann en plats som hette Hotell Existens, men var låg den? Vad var den till för?
HARRY: Till för? Inget särskilt, egentligen. Den var en fristad, en värld jag kunde besöka i huvudet. Är det inte det vi talar om? En tillflyktsort?
NATHAN: Och vart tog den tioårige Harry sin tillflykt?
HARRY: Å. Det är en komplicerad fråga. Det fanns nämligen två Hotell Existens. Det första, det som jag hittade på den där söndagseftermiddagen under kriget, och det andra, som öppnade först när jag gick i high school. Jag får erkänna att nummer ett bara var ren smörja och barnslig sentimentalitet. Men jag var en liten pojke på den tiden, och kriget fanns överallt, alla pratade om det jämt och ständigt. Jag var för ung för att strida, men liksom de flesta tjocka, dumma småpojkar drömde jag om att bli soldat. Usch. Å, usch och usch igen. Vilken enfaldig träskalle människan kan vara. Så jag hittade på en plats som hette Hotell Existens, och jag gjorde genast om hotellet till ett hem för föräldralösa barn. Jag menar barn i Europa, förstås. Fäderna hade blivit skjutna i strid, mödrarna låg under ruinerna av raserade kyrkor och andra hus, och barnen vandrade runt i vinterkylan bland spillrorna av sönderbombade städer, de letade efter mat i skogarna, ensamma barn, barn i par, barn i grupper om fyra eller sex eller tio, med trasor bundna kring fötterna i stället för skor, med utmärglade ansikten nedstänkta med lera. De bodde i en värld utan vuxna, och eftersom jag var en sådan djärv och osjälvisk människa utsåg jag mig själv till deras räddare. Det var mitt uppdrag, min uppgift i livet. Varje dag under resten av kriget hoppade jag fallskärm ner i något raserat hörn av Europa för att rädda hjälplösa och hungriga pojkar och flickor. Jag kämpade mig nedför brinnande bergssluttningar, simmade över exploderande sjöar, sköt mig med kulspruta in i fuktiga vinkällare, och varje gång jag hittade ännu ett föräldralöst barn tog jag honom i handen och ledde honom till Hotell Existens. Det gjorde detsamma vilket land jag befann mig i. Belgien eller Frankrike, Polen eller Italien, Holland eller Danmark – hotellet låg aldrig långt borta, och jag lyckades alltid få dit barnet innan det blev mörkt. När jag väl hade hjälpt honom med formaliteterna kring att skriva in sig i receptionen vände jag på klacken och gick därifrån. Det var inte min uppgift att driva hotellet – bara att hitta barnen och föra dem dit. Hjältar vilar sig väl förresten inte. De får inte sova i mjuka sängar med duntäcken och tre kuddar, och de hinner inte slå sig ner i hotellköket och äta en tallrik lammgryta med de där saftiga potatisarna och morötterna som ligger och ångar i skålen. De måste ge sig ut i natten igen och göra sitt jobb. Och mitt jobb var att rädda barn. Tills den sista kulan hade avfyrats, tills den sista bomben hade släppts, var jag tvungen att fortsätta att leta efter dem.
TOM: Vad hände när kriget var över?
HARRY: Jag övergav mina drömmar om mannamod och ädel självuppoffring. Hotell Existens slog igen portarna, och när de öppnades igen några år senare låg hotellet inte längre på en äng någonstans på den ungerska landsbygden, och det såg inte ut som ett barockslott från boulevarderna i Baden-Baden. Det nya Hotell Existens var en mycket mindre och sjabbigare historia, och för att hitta dit fick man åka till en av de stora städer där det riktiga livet börjar på allvar först efter mörkrets inbrott. New York, kanske, eller Havanna, eller någon ruffig bakgata i Paris. Hotell Existens hörde samman med ord som frottera sig, klärobskyr och ödet. Där fanns män och kvinnor som diskret iakttog en i lobbyn. Där fanns parfym och sidenkostymer och varm hud, och alla gick alltid omkring med en grogg i ena handen och en tänd cigarett i den andra. Jag hade sett det i alla filmer, och jag visste hur det skulle se ut. Stamgästerna där nere i pianobaren som smuttar på en dry martini. Spelhallen en trappa upp med roulettbordet och tärningarna som dämpat studsar på den gröna filten, given vid baccaratbordet som viskar med en lismande utländsk brytning. Balsalen en trappa ner med vräkiga läderbås och sångerskan som står i strålkastarskenet i glänsande silverklänning och sjunger med beslöjad röst. Det var den rekvisita som krävdes för att det skulle börja hända saker, men ingen kom dit bara för att dricka eller spela eller ens för musikens skull, trots att sångerskan den kvällen var Rita Hayworth, vars dåvarande man och manager, George Macready, hade flugit in henne från Buenos Aires för ett enda framträdande. Man var bara tvungen att komma i stämning, få sig ett par glas innanför västen innan man tog itu med allvaret. Allvar är väl fel ord; det var snarare en lek, den outsägligt angenäma lek som gick ut på att bestämma vem man skulle gå upp till rummet med senare på kvällen. Den första kontakten togs alltid med blicken – aldrig med något annat än blicken. Man lät den vandra från den ene till den andre i några minuter medan man lugnt smuttade på det man hade i glaset och blossade på cigaretten och kände sig för vad det fanns för möjligheter och letade efter någon som såg åt ens håll. Kanske försökte man till och med locka till sig en blick med ett litet leende eller en markering med axeln. Man eller kvinna, det gjorde detsamma. Jag hade ännu inte lyckats förlora svendomen, men jag visste redan tillräckligt mycket om mig själv för att veta att jag var öppen för både och. En gång slog sig Cary Grant ner bredvid mig i pianobaren och började stryka mitt knä. En annan gång kom den döda Jean Harlow tillbaka från graven, och vi älskade passionerat i rum fyrahundratjugosju. Men där fanns även min lärarinna i franska, mademoiselle Des Fôrets, den slanka quebeciskan med de snygga benen och det illröda läppstiftet och de klara, bruna ögonen. För att inte tala om Hank Miller, quarterbacken i universitetslaget. Han gick i sista årskursen och hade stor framgång hos tjejerna. Hank skulle säkerligen ha slagit ihjäl mig om han visste vad jag gjorde med honom i mina drömmar, men det visste han ju inte. Jag gick bara andra året på college, och dagtid skulle jag aldrig ha vågat ens hälsa på en så upphöjd person som Hank Miller, men på nätterna kunde jag träffa honom i baren på Hotell Existens, och efter några glas och lite trevligt småprat tog jag med honom upp till rum trehundraett och lärde honom hemligheterna om världen.
TOM: Ungdomliga runkfantasier.
HARRY: Det skulle man kunna säga. Men jag föredrar att tänka på dem som alster från ett rikt inre liv.
TOM: Det här leder ingenstans.
HARRY: Vart är det du vill, käre Tom? Vi sitter här och väntar på nästa rätt och dricker en utmärkt flaska sancerre och roar oss med meningslösa historier. Det är inget fel i det. På de flesta håll i världen skulle det ses som höjden av civiliserat beteende.
NATHAN: Grabben är nere, Harry. Han behöver prata.
HARRY: Det vet jag väl. Jag har ju ögon att se med. Om Tom inte tycker om mitt Hotell Existens, då borde han kanske berätta något om sitt eget. Alla människor har ju ett. Och precis som det inte finns två människor som är likadana är alla Hotell Existens olika.
TOM: Förlåt mig. Jag menar inte att vara grinig. Vi skulle ju ha en trevlig kväll, och jag förstör den för er två.
NATHAN: Det gör inget. Svara bara på Harrys fråga.
TOM: (en lång tystnad, sedan ett lågt ljud, som om han talade för sig själv): Jag vill leva på ett nytt sätt, det är allt. Om jag inte kan förändra världen kan jag åtminstone försöka förändra mig själv. Men jag vill inte göra det ensam. Jag tillbringar redan för mycket tid ensam, och även om det kanske är mitt eget fel har Nathan rätt: jag är nere. Sedan jag berättade om Aurora häromdagen har jag inte kunnat sluta tänka på henne. Jag saknar henne. Jag saknar min mor. Jag saknar alla jag har förlorat. Ibland blir jag så ledsen att jag tror att jag ska falla död ner under allt som tynger mig. Du frågade vad som är mitt Hotell Existens, Harry. Jag vet inte, men det kanske har något att göra med att leva med andra, att ge sig av från det här råtthålet till stad och dela mitt liv med människor jag älskar och respekterar.
HARRY: Ett kollektiv.
TOM: Nej, inte ett kollektiv – mer som en koloni. Det är inte riktigt samma sak.
HARRY: Och var skulle din lilla utopi hålla till?
TOM: Någonstans ute på landet, tror jag. En anläggning med mycket mark och tillräckligt många hus för att det ska finnas plats för alla som vill bo där.
NATHAN: Hur många människor pratar vi om?
TOM: Jag vet inte. Jag har inte tänkt igenom det än. Men ni två är mer än välkomna.
HARRY: Det är smickrande att stå så högt upp på din lista. Men vad ska jag göra med mitt företag om jag flyttar ut på landet?
TOM: Du kunde driva det därifrån. Du tjänar ju ändå nittio procent av pengarna på försäljning via post. Vad spelar det för roll vilket postkontor du använder? Ja, Harry, det är klart att jag vill att du ska vara med. Och kanske Flora också.
HARRY: Min kära sinnessvaga Flora. Men om du frågar henne måste du bjuda in Bette också. Och hon är ju krasslig nu. Hon har parkinson och sitter i rullstol. Jag vet inte hur hon skulle ställa sig till det, men det är tänkbart att tanken skulle tilltala henne. Och sedan har vi Rufus.
NATHAN: Vem är Rufus?
HARRY: Den unge man som står bakom disken i bokhandeln. Den långe, ljushyllte jamaicanen med den rosa boan. Jag hittade honom utanför en port i West Village för några år sedan. Han satt och grät så att det skar i hjärtat, och jag tog med mig honom hem. Jag har mer eller mindre adopterat honom. Tack vare arbetet i bokhandeln kan han betala hyran, men han är dessutom en av stadens bästa dragqueens. Han arbetar på helgerna under namnet Tina Hott. En storartad artist, Nathan. Du borde se hans framträdande någon gång.
NATHAN: Varför skulle han vilja flytta från staden?
HARRY: För att han älskar mig, för det första. Och för att han har hiv och är fullständigt livrädd. Ett miljöombyte kunde kanske göra honom gott.
NATHAN: Bra. Men var ska vi få pengarna ifrån för att köpa ett gods på landet? Jag kunde bidra med lite, men det skulle inte räcka på långa vägar.
TOM: Om Bette vill vara med är hon kanske villig att lätta på plånboken och bidra.
HARRY: Det kommer inte på fråga. Man har sin stolthet, och hellre dör jag tio gånger om än jag ber den kvinnan om en enda cent till.
TOM: Men om du sålde huset i Brooklyn kunde du kanske få tillräckligt för att det skulle gå.
HARRY: Det vore bara en droppe i havet. Om jag ska tillbringa ålderns höst ute på vischan ska det vara under ståndsmässiga förhållanden. Inget bondlurksliv för min del, Tom. Blir jag inte godsägare, får det vara.
TOM: Lite här och lite där. Vi får komma på några andra som kan tänkas vara intresserade, och om vi lägger samman vad vi har räcker det kanske.
HARRY: Var inte oroliga, gossar. Farbror Harry ska ta hand om alltihop. Det hoppas han i alla fall. Om allt går som planerat kan vi räkna med ett stort penningtillskott inom en nära framtid. Tillräckligt för att förverkliga vår dröm. Det är väl det vi pratar om? En dröm, en galen dröm om att göra oss fria från sorgerna och bekymren på denna eländiga jord och skapa oss en egen värld. En chansning, kanske, men vem säger att vi inte klarar det?
TOM: Och var ska det där ”penningtillskottet” komma från?
HARRY: Vi kan väl bara säga att jag har ett affärsprojekt på gång, och sedan låter vi saken bero tills vidare. Om det lyckas kan vi förverkliga Hotell Existens. Om det inte gör det – tja, då har vi i alla fall kämpat trons goda kamp. Mer än så kan man ju inte göra. Jag är sextiosex år, och efter allt jag har varit med om under min … min något dubiösa karriär är det här antagligen min sista chans att tjäna storkovan. Och när jag säger storkovan menar jag det verkligen. Mer pengar än ni kan tänka er.