Jag tog ännu inte hans prat på allvar. Tom var nedstämd, och Harry försökte helt enkelt muntra upp honom, ge honom lite vind i seglen för att få loss honom ur stiltjen. Jag måste säga att jag uppskattade att Harry spelade med i Toms ogenomförbara fantasi, men att Harry verkligen skulle flytta från Brooklyn till en avlägsen koloni ute på landet tycktes mig som rent nonsens. Den karln hörde hemma i staden. Han behövde folksamlingar och umgänge, fina restauranger och dyra kläder, och även om han bara till hälften var homosexuell hade hans närmaste vän visat sig vara en svart transvestit som kom till jobbet med strassörhängen och rosa fjäderboa. Om en man som Harry Brightman flyttade till någon lanthåla skulle grannbönderna jaga honom från byn med högafflar och knivar.
Å andra sidan var jag tämligen övertygad om att Harry talade sanning när han sa att han hade ett projekt på gång. Den gamle skurken hade en ny affär i görningen, och jag brann av nyfikenhet att få veta vad det rörde sig om. Även om han inte ville prata om det inför Tom hoppades jag att han skulle göra ett undantag för mig. Mitt tillfälle kom just som vi beställt efterrätt, för då ursäktade sig Tom och gick till baren för att röka en cigarett (hans senaste taktik i den ständiga kampen för att gå ner i vikt).
”Storkovan”, sa jag till Harry. ”Det låter spännande.”
”Det är mitt livs chans”, sa han.
”Någon särskild anledning till att du inte vill prata om det?”
”Jag är bara rädd att göra Tom besviken. Några smärre detaljer måste fortfarande klaras ut, och innan affären är i hamn är det bäst att inte hetsa upp sig för mycket.”
”Jag har ju en del extra pengar. En hel del, faktiskt. Om du behöver någon som vill investera i projektet kan jag kanske hjälpa till.”
”Det är mycket generöst av dig, Nathan. Som tur är behöver jag ingen partner. Men det betyder inte att jag inte skulle sätta värde på dina råd. Jag är någorlunda säker på att de jag gör affärer med är renhåriga – men inte fullständigt säker. Och det är tungt att leva med tvivel, särskilt när så mycket står på spel.”
”Ska vi träffas igen och äta middag, i så fall. Bara vi två. Du kan berätta om alltihop, så ska jag säga vad jag tror om det.”
”Någon gång nästa vecka?”
”Välj en dag bara, så kommer jag.”