Om mäns dumhet (2)

Klockan elva nästa förmiddag gick jag till en guldsmedsaffär i närheten för att köpa ett nytt halsband åt Rachel. Jag ville inte störa V.P.M. genom att ringa på hos henne en söndagsförmiddag, men jag bad uttryckligen expediten att få se allt de hade av Nancy Mazzucchelli. Kvinnan log och sa att hon och Nancy kände varandra sedan många år. Hon öppnade ett glasskåp och tog fram åtta tio smycken och lade upp dem på disken, ett i taget. Det slumpade sig så att det sista halsbandet var nästan precis likadant som det som numer tillbringade nätterna i kassaapparaten på Cosmic Diner.

Jag hade tänkt gå raka vägen hem till lägenheten. Ett par anekdoter hade dykt upp i huvudet på vägen till affären, och jag var angelägen om att få sätta mig vid skrivbordet och lägga dem till den ständigt allt mer omfattande Mänskliga dårskapens bok. Jag hade inte brytt mig om att räkna de historier jag skrivit dittills, men det måste ha närmat sig hundra, och att döma av hur de fortsatte att visa sig vid alla tider på dygnet (ibland till och med i mina drömmar) fanns det säkerligen mer än nog med material för att jag skulle kunna fortsätta med projektet i åratal. Men vem stötte jag ihop med mindre än tjugo sekunder efter att ha lämnat affären om inte Nancy Mazzucchelli, V.P.M. själv? Jag hade bott i stadsdelen i två månader, hade gått långa promenader varje för- och eftermiddag, hade besökt otaliga affärer och restauranger, hade suttit utomhus på Circle Café och sett hundratals människor stega fram på avenyn, men jag hade aldrig sett henne tidigare. Jag menar inte att jag inte lagt märke till henne. Jag tittar på alla jag möter, och om jag någonsin lagt ögonen på henne skulle jag ha kommit ihåg henne (hon var ju faktiskt drottningen av Park Slope). Sedan vi blivit bekanta utanför hennes hus på fredagen hade mönstret plötsligt ändrats. Som ett ord man lägger till sin vokabulär sent i livet – och som man sedan ständigt hör – fanns Nancy Mazzucchelli plötsligt överallt. Det började med sammanträffandet på söndagen, och därefter gick det knappt en dag utan att jag sprang på henne på banken eller posten eller på någon gata i grannskapet. Så småningom blev jag presenterad för hennes barn (Devon och Sam), hennes mor Joyce och hennes man, tramparen Jim, den James Joyce som inte var James Joyce. Från att ha varit en helt främmande människa blev V.P.M. raskt en av de fasta punkterna i mitt liv. Även om hon sällan nämns på de återstående sidorna i denna bok finns hon alltid där. Titta efter henne mellan raderna.

Den där första söndagen blev inget viktigt sagt. Hej Nathan, hej Nancy, hur är det med dig, bara bra, hur är det med Tom, vackert väder, trevligt att träffas, och så vidare. Småstadsprat mitt i storstaden. Om någon detalj var viktig nog att rapportera var det att hon inte hade overall. Dagen var ovanligt varm, och Nancy var klädd i blåjeans och en vit bomulls-t-shirt. Eftersom t-shirten var instoppad innanför jeansen såg man att magen var platt. Det bevisade ju inte att hon inte var gravid, men även om hon befann sig precis i början av en graviditet var det inte för att dölja magen hon haft overall på fredagen. Jag lade på minnet att jag måste nämna det för Tom nästa gång vi träffades.

Det första jag gjorde på måndagen var att skicka halsbandet till Rachel, med ett kort meddelande (Jag tänker på dig – din tillgivna pappa), men vid niotiden på kvällen började jag bli bekymrad. Jag hade skickat brevet på tisdagskvällen. Om man antog att det gått i väg tidigt på onsdagsmorgonen borde det ha nått henne senast på lördagen – eller allra senast på måndagen. Min dotter hade aldrig varit mycket för att skriva brev (hon meddelade sig huvudsakligen via mejl, vilket jag inte hade tillgång till), och därför utgick jag ifrån att hon skulle ringa. Lördagen och söndagen hade kommit och gått utan ett ord, vilket betydde att hon borde ha ringt på måndagen. När som helst efter klockan sex, då hon kom hem från jobbet och läste mitt brev. Hur illa jag än förolämpat henne fann jag det otänkbart att Rachel inte skulle svara på det jag skrivit. Jag satt i lägenheten och väntade på att telefonen skulle ringa, men när klockan blivit nio hade ännu inget hänt. Hon hade kanske beslutat sig för att vänta med att ringa till efter middagen, men klockan nio måste middagen gott och väl ha varit över. Lite förtvivlad, lite rädd, och mer än bara lite generad över att jag var så förtvivlad och rädd, tog jag slutligen mod till mig och slog hennes nummer. Ingen hemma. Telefonsvararen gick igång efter fjärde signalen, men jag lade på före pipet.

Samma sak på tisdagen.

Samma sak på onsdagen.

I brist på bättre alternativ beslöt jag mig för att ringa Edith och fråga henne vad som stod på. Hon och Rachel höll tät kontakt, och även om jag bävade lite för att tala med min exfru fanns det ingen anledning att tro att hon inte skulle svara uppriktigt. X är det kryss som markerar platsen, som Harry så vältaligt formulerat det. Den enda kontakt jag hade med min tidigare livskamrat var de checker med hennes underhåll som jag skickade och hon löste in. Hon hade ansökt om skilsmässa i november 1998, och en månad senare, långt innan skilsmässan gått igenom, fick jag diagnosen cancer. Till hennes heder måste jag säga att Edith lät mig bo kvar i huset så länge jag behövde, vilket förklarar varför vi dröjt så med att sälja det. När det väl var sålt hade hon använt en del av sina pengar till att köpa en andelslägenhet i Bronxville – som Rachel, med sitt utsökta sinne för färgstarka uttryck, hade berättat var ”jättefin”. Edith hade även börjat gå på vuxenundervisning på Columbia, hade rest till Europa minst en gång, och om skvallret var sant hade hon fått ihop det med en gammal god vän till oss som är jurist, Jay Sussman. Hans fru hade dött två år tidigare, och eftersom han alltid haft ett gott öga till Edith (sådant uppfattar en äkta man) var det bara naturligt att han skulle sätta in en stöt när jag väl var ute ur bilden. Den glade änklingen och den nöjeslystna frånskilda kvinnan. Tja, det är väl bara att gratulera. Jay var förstås nästan sjuttio år, men vad hade jag för rätt att ha invändningar mot en tangomiddag eller två och lite pippande i mörkret? För att vara helt ärlig skulle jag inte ha haft något emot att själv få en dos av samma vara.

”Hej Edith”, sa jag när hon svarade. ”Det är Den förflutna julens ande.”

”Nathan?” Hon lät förvånad över att höra av mig – och inte det minsta glad.

”Jag är ledsen att jag stör, men det är något jag måste få veta, och du är den enda jag kan fråga.”

”Det här är väl inget av dina dåliga skämt?”

”Om så väl vore.”

Hon suckade högt i luren. ”Jag är upptagen. Så låt det gå fort.”

”Upptagen med besök, förmodar jag.”

”Du kan förmoda vad du vill. Jag är väl inte skyldig att berätta något för dig?” Hon utstötte ett märkligt, genomträngande skratt – ett skratt så bittert, så triumfatoriskt, så fyllt av pyrande, motsägelsefulla impulser, att jag inte visste hur jag skulle tolka det. En frigjord exhustrus skratt, kanske. Det sista skrattet.

”Nej, naturligtvis inte. Du har rätt att göra vad du vill. Jag försöker bara ta reda på en sak.”

”Vad gäller det?”

”Rachel. Jag har sökt henne sedan i måndags, men det verkar inte vara någon hemma. Jag ville bara höra att det inte har hänt henne eller Terrence något.”

”Du är en sådan idiot, Nathan. Vet du ingenting?”

”Tydligen inte.”

”De åkte till England den tjugonde maj och kommer inte tillbaka förrän den femtonde juni. Vårterminen är slut på Rutgers. Rachel blev inbjuden att presentera en artikel på en konferens i London, och nu hälsar de på Terrences föräldrar i Cornwall.”

”Det har hon inte berättat för mig.”

”Varför skulle hon berätta något för dig?”

”För att hon är min dotter.”

”Om du uppförde dig mer som en far skulle hon kanske göra det. Det där var uselt gjort av dig, Nathan, att snäsa av henne på det där viset. Vad har du för rätt att göra så? Hon blev så sårad … så jävla sårad.”

”Jag har ringt för att be om ursäkt, men hon lade bara på. Nu har jag skrivit ett långt brev. Jag försöker ordna upp det, Edith. Jag älskar henne ju verkligen.”

”Då får du väl falla på knä och be om förlåtelse. Men räkna inte med hjälp från mig. Jag tänker inte medla längre.”

”Jag ber inte om din hjälp. Men om hon råkar ringa från England skulle du kanske kunna nämna för henne att det ligger ett brev och väntar hemma. Och ett halsband också.”

”Glöm det, hör du. Jag tänker inte säga ett ord. Inte ett förbaskat ord. Är det uppfattat?”

Så var det med myten om tolerans och välvilja mellan frånskilda makar. När samtalet väl var över hade jag god lust att sätta mig på första bästa tåg till Bronxville och strypa Edith med mina bara händer. En annan sida av mig ville spotta. Men jag får medge att hennes häftiga vrede, det svidande fördömandet och föraktet faktiskt hjälpte mig att komma fram till ett beslut. Jag skulle aldrig mer ringa henne. Aldrig mer i hela livet. Inte under några omständigheter, aldrig någonsin mer. Skilsmässan hade upplöst det äktenskap som under så många år bundit oss till varandra juridiskt. Vi hade fortfarande en sak gemensamt: vi skulle båda förbli Rachels föräldrar så länge vi levde, och jag hade utgått ifrån att denna gemensamhet skulle hindra att vi sjönk ner i en bestående fiendskap. Men inte nu längre. Det här telefonsamtalet var slutet, och från och med detta ögonblick var Edith inte längre mer än ett namn för mig – fem små bokstäver som stod för en person som upphört att existera.

Nästa dag, torsdag, åt jag lunch ensam. Tom var på Manhattan med Harry och förhandlade med änkan efter en nyligen bortgången romanförfattare om böckerna i dennes bibliotek. Enligt Tom verkade författaren ha känt varenda betydande skriftställare under de senaste femtio åren, och hyllorna var fulla av böcker som signerats och dedicerats till honom av ryktbara vänner. ”Associationsexemplar” kallas sådana böcker i branschen, och Tom hade sagt att de var mycket eftersökta av samlare och därför alltid betingade ett högt pris. Han hade också sagt att dessa utflykter var det som var bäst med att arbeta för Harry. Han slapp ut från det lilla kontoret på andra våningen i Brooklyn, och framför allt fick han se chefen i aktion. ”Det är en riktig föreställning”, hade han sagt. ”Han slutar aldrig prata. Slutar aldrig köpslå. Han smickrar, kritiserar, lirkar – det är ständiga lister och knep. Jag tror inte på reinkarnation, men om jag gjorde det hade jag kunnat svära på att han var mattförsäljare i Marocko i sitt förra liv.”

Onsdagen hade varit Marinas lediga dag. Eftersom jag inte hade Tom att hålla mig sällskap på torsdagen såg jag särskilt mycket fram emot att träffa henne, men när jag steg in på Cosmic Diner klockan ett var hon inte där. Jag hörde med Dimitrios, restaurangens ägare, och han förklarade att hon ringt sig sjuk på morgonen och att hon nog inte skulle komma tillbaka på några dagar. Jag kände mig djupt och orimligt nedslagen. Efter den utskällning jag fått av min före detta fru kvällen innan ville jag återfå tron på det kvinnliga könet, och vem vore bättre på att bistå mig med det än den vänliga Marina Gonzalez? Innan jag gick in på restaurangen föreställde jag mig henne med halsbandet (som hon burit på måndagen och tisdagen), och jag visste att blotta anblicken av henne skulle göra mig oändligt gott. Det var därför med tungt hjärta jag satte mig i ett tomt bås och beställde av Dimitrios, som ryckte in i stället för min frånvarande älskade. Som vanligt hade jag en bok med mig i jackfickan (Zenos bekännelser, som jag köpt på Toms rekommendation), och eftersom jag inte hade någon att prata med den dagen slog jag upp Svevos roman och började läsa.

Jag hann bara två stycken innan den man jag kallat herr Trubbel gjorde entré. Det var det möte jag syftade på för femton tjugo sidor sedan, och när det nu är dags att berätta om det ryser jag av obehag inför minnet. Denna person, denna sak som jag föredrar att kalla Trubbel, denna mardröm som trädde fram ur tomma intet, uppträdde i gestalt av en trettioårig budkille med spänstig, muskulös kropp och arg min. Nej, ordet arg räcker inte för att beskriva det jag såg i hans ansikte. Rasande kommer närmare, tror jag, eller kanske ursinnig eller till och med fylld av mordisk vrede. När han kom instormande på restaurangen och frågade Dimitrios med hög, stridslysten röst om Nathan var där, Nathan Glass, förstod jag hur som helst att herr Trubbel använde sig av kodnamnet Roberto Gonzalez. Jag visste också att halsbandet inte längre låg i kassaapparaten. Stackars Marina hade glömt att ta av sig det innan hon gått hem på tisdagen. Ett oskyldigt litet misstag, måhända, men jag kunde inte låta bli att tänka på att hon använt ordet pang när hon försökt tacka nej till gåvan, och när jag länkade samman det ordet med Dimitrios upplysning att hon inte skulle komma till jobbet ”på några dagar” undrade jag hur illa det där avskummet egentligen slagit henne.

Marinas man satte sig mitt emot mig och böjde sig fram över bordet. ”Är det du som är Nathan?” frågade han. ”Kräket Nathan Glass?”

”Det stämmer”, sa jag. ”Men jag heter inte Kräket, utan Nathan Joseph Glass.”

”Försöker du vara rolig? Tala om varför du gjorde det?”

”Gjorde vadå?”

Han stack handen i fickan och smällde ner halsbandet på bordet. ”Det här.”

”Det var en födelsedagspresent.”

”Till min fru.”

”Ja. Till din fru. Vad är det för fel med det? Marina serverar mig lunch varje dag. Hon är en jättefin tjej, och jag ville visa min tacksamhet. Jag ger ju henne dricks när jag betalar notan. Man kan väl se halsbandet som en rejäl dricks.”

”Man gör inte så. Man strular inte med gifta kvinnor.”

”Jag strular inte med henne. Jag gav henne bara en present. Jag är gammal nog att vara hennes far.”

”Du har väl kuk? Du har väl fortfarande kulor?”

”Senast jag såg efter fanns de kvar.”

”Jag varnar dig. Du låter Marina vara. Hon är min bitch, och jag dödar dig om du så mycket som kommer i närheten av henne igen.”

”Kalla henne inte bitch. Hon är en kvinna. Och du kan skatta dig jäkligt lycklig som har henne till fru.”

”Jag kallar henne vad fan jag vill, ditt jävla svin. Och det här”, sa han och tog upp halsbandet och lät det dingla framför mina ögon, ”det här jävla tingeltanglet kan du äta till frukost i morgon.” Han tog tag i det med båda händer, och med en plötslig rörelse med handlederna ryckte han sönder guldkedjan. Några av pärlorna gled av och studsade mot bordets plastskiva, andra föll ner i hans hand, och när han reste sig för att gå slängde han dem i ansiktet på mig. Hade det inte varit för mina glasögon hade jag kunnat få en i ögat. ”Nästa gång dödar jag dig!” ropade han och hötte med fingret som något slags galen marionettdocka. ”Du lämnar henne i fred, din jävel, annars dör du!”

Vid det laget tittade alla i restaurangen på oss. Det var inte varje dag man bjöds på ett sådant fängslande skådespel till lunchen, men när herr Trubbel nu skällt ut mig var väl spektaklet över. Det var i alla fall vad jag trodde. Gonzalez hade redan vänt ryggen åt mig och var på väg mot dörren, men passagen mellan båsen och borden var smal, och innan han nådde fram stod den reslige, storbukade Dimitrios i hans väg. Därmed började andra akten. Instängd, fortfarande kokande av ilska, började den exalterade Gonzalez gasta för full hals. ”Du ser till att hålla det där kräket härifrån!” sa han (med syftning på mig). ”Du ser till att hålla honom härifrån, annars jobbar inte Marina här mer! Hon slutar!”

”Då får hon sluta”, sa Cosmic Diners ägare. ”Det här är min restaurang, och ingen ger mig order i min restaurang. Jag är beroende av gästerna. Så packa dig i väg härifrån och hälsa Marina att hon är uppsagd. Jag vill inte se henne här mer. Och du – om du kommer hit igen ringer jag polisen.”

Sedan blev det lite knuffande och tampande, men trots Gonzalez muskler var Dimitrios för stor för honom, och till slut, efter ytterligare en våg av hot och mothot, gav sig Marinas man av därifrån. Den dåren hade gjort så att hans fru fått sparken. Men det som var värre – mycket värre – var att jag insåg att jag antagligen aldrig skulle få se henne igen.

När lugnet väl var återställt kom Dimitrios till mitt bord och satte sig. Han bad om ursäkt för uppträdet och erbjöd mig gratis lunch, men när jag försökte förmå honom att inte säga upp Marina vägrade han att ge med sig. Vårt lilla trick med halsbandet och kassaapparaten hade visserligen försiggått med hans goda minne, men affärer var affärer, sa han, och trots att han tyckte ”jäkligt bra” om Marina ville han inte ta några risker med hennes galning till man. Sedan sa han något som sved som ett brännjärn. ”Bekymra dig inte”, sa han. ”Det var inte ditt fel.”

Men det var mitt fel. Hela cirkusen var mitt fel, och jag avskydde mig själv för att jag utsatt den oskyldiga Marina för en sådan oförrätt. Hennes första ingivelse hade varit att tacka nej till halsbandet. Hon visste vad det var för slags man hon var gift med, men i stället för att lyssna till henne hade jag tvingat på henne gåvan, och denna dumma handling, denna dumma, dumma handling, hade bara lett till problem. Må Gud förbanna mig, sa jag till mig själv. Kasta min kropp i helvetet och låt mig brinna där i tusen år.

Det var sista gången jag åt lunch på Cosmic Diner. Jag går förbi restaurangen på Seventh Avenue varje dag, men jag har fortfarande inte haft mod att gå in där igen.