Den kvällen (torsdag) träffade jag Harry för att äta middag på Mike & Tony’s Steak House på hörnet Fifth Avenue och Carroll Street. Det var samma restaurang där han ett par månader tidigare avslöjat sin betänkliga bakgrund för Tom, och jag tror att han valde den för att han kände sig trygg där. Avdelningen närmast dörren var en kvartersbar där cigarett- och cigarrökning aktivt uppmuntrades och där sportevenemang kunde beskådas på en stor tv på väggen. Men om man gick längst in i rummet och öppnade pardörrarna med de tjocka glasrutorna kom man in i en helt annan miljö. Restaurangdelen på Mike & Tony’s var ett litet rum med heltäckningsmatta på golvet och bokhyllor längs en vägg, några svartvita fotografier på en annan, och inte mer än åtta tio bord. Med andra ord en tyst, intim och enkel restaurang som dessutom hade så god akustik att man hörde varandra även om man talade med låg röst. För Harry måste denna plats ha känts lika avskild och skyddad som ett biktbås. Hur som helst var det där han föredrog att berätta öppet om sig själv – först inför Tom och nu inför mig.
Såvitt Harry visste inskränkte sig min kännedom om hans liv före Brooklyn till några få basala fakta: född i Buffalo, tidigare gift med Bette, far till Flora, en fängelsevistelse. Han visste inte att Tom redan gett mig en mängd detaljer, och jag tänkte inte tala om det. Jag låtsades därför inte veta något när Harry redogjorde för den historia jag redan hört om lurendrejeriet kring Alec Smith och brytningen med Gordon Dryer. Först förstod jag inte varför han gick igenom allt detta. Vad hade det att göra med det nya affärsprojektet? undrade jag, och när jag blivit tillräckligt förbryllad frågade jag Harry rakt på sak. ”Låt mig bara berätta klart”, sa han. ”Snart kommer du att begripa alltihop.”
Under början av måltiden sa jag inte mycket. Jag var rejält omskakad efter scenen på dinern under lunchen, och medan Harry berättade sin historia förirrade sig mina tankar till Marina och hennes idiot till man och hela kedjan av omständigheter som lett fram till att jag köpt det där förbaskade smycket från V.P.M. Men Toms chef var i god form, och med hjälp av whiskyn jag drack före maten och vinet till ostronen blev jag så småningom på lite bättre humör, och jag började koncentrera mig på det ämne vi träffats för att diskutera. Harrys redogörelse för de brott han begått i Chicago stämde överens med Toms skildring, men där fanns en påtaglig och lustig skillnad. Inför Tom hade Harry brutit samman och gråtit. Han hade varit överväldigad av ånger och klandrat sig själv för att han raserat äktenskap, utkomstkälla och rykte. Men inför mig lät han inte det minsta botfärdig; han skröt rent av om den märkvärdiga bluff han lyckats driva i två hela år och såg tillbaka på sitt äventyr i konstförfalskningens värld som en av de mest strålande perioderna i sitt liv. Hur kunde man förklara denna ändring i tonläge? Hade han bara spelat teater inför Tom för att få medkänsla och förståelse? Eller hade den där första bekännelsen, som kommit alldeles efter Floras katastrofala besök i Brooklyn, varit ett äkta hjärteskri? Kanske. Alla människor har flera olika personer inom sig, och de flesta av oss hoppar från en till en annan utan att någonsin veta vem vi är. Upp ena dagen och ner nästa, dyster och tyst på morgonen, glad och skämtsam på kvällen. Harry hade varit nedstämd när han talat med Tom, men när han nu hade ett affärsprojekt på gång svävade han högt i det blå med mig.
Våra T-benstekar kom, vi gick över till en flaska rött, och sedan, äntligen, fick jag höra resten av historien. Det var uppenbart att Harry lade grunden för att avslöja en överraskning, men om han så gett mig hundra chanser skulle jag aldrig ha kunnat gissa mig till den förbluffande nyhet som han sedan helt lugnt presenterade.
”Gordon är tillbaka”, sa han.
”Gordon”, upprepade jag bestört. ”Menar du Gordon Dryer?”
”Gordon Dryer. Min gamle kamrat i synd och förlustelse.”
”Hur i all världen hittade han dig?”
”Du får det att låta som en olycka, Nathan. Det är det inte. Jag är mycket, mycket glad över det.”
”Med tanke på vad du gjorde mot honom hade jag föreställt mig att han skulle vilja döda dig.”
”Det trodde jag också först, men vi har lämnat allt det där bakom oss. Hatet, bitterheten. Den stackaren kastade sig i mina armar och bad mig att förlåta honom. Kan du tänka dig? Han ville att jag skulle förlåta honom.”
”Men det var ju du som gjorde så att han åkte i fängelse.”
”Ja, men det var Gordon som hade hittat på bluffen. Om han inte hade dragit i gång alltihop skulle ingen av oss ha åkt i fängelse. Det är det han klandrar sig för. Han har rannsakat sig själv under årens lopp, och han sa att det hade gått så långt att han inte längre stod ut med tanken på att jag kanske trodde att han fortfarande var arg på mig. Gordon är inget barn längre. Han är fyrtiosju år, och han har mognat en hel del sedan den gamla tiden i Chicago.”
”Hur länge satt han inne?”
”I tre och ett halvt år. Sedan flyttade han till San Francisco och började måla igen. Utan större framgång, måste jag tyvärr säga. Han försörjde sig på att ge privatlektioner i teckning och på tillfällighetsarbeten här och där, och sedan föll han för en karl som bor i New York. Det är därför han är i staden nu. Han flyttade ifrån San Francisco och in hos honom i början av förra månaden.”
”Någon med pengar, förmodar jag.”
”Jag känner inte till alla detaljer. Men jag tror att han tjänar tillräckligt för att de båda ska kunna leva på det.”
”Gordon har tur, han.”
”Inte precis. Inte om man tänker på allt han har fått utstå. Och dessutom är det mig han älskar. Han är mycket fäst vid sin vän, men det är mig han älskar. Och jag älskar honom.”
”Jag menar inte att snoka i ditt privatliv, men Rufus då?”
”Rufus är mitt hjärta, men vårt förhållande är helt och hållet platoniskt. Under alla de år jag har känt honom har vi inte tillbringat en enda natt tillsammans.”
”Men med Gordon är det annorlunda.”
”Helt annorlunda. Han är inte ung längre, men han är fortfarande vacker. Jag kan inte nog bedyra hur snäll han är mot mig. Vi träffas inte så ofta. Du vet hur det är med hemliga kärleksaffärer. Så många lögner som ska dras, så mycket att arrangera. Men när vi lyckas få till det finns den gamla gnistan där. Jag trodde att det var slut med sådant för min del, att livet bara skulle gå nedför i fortsättningen, men Gordon har fått mig att känna mig yngre. Naken hud, Nathan. Det är det enda som är värt att leva för.”
”En sak, åtminstone, det medger jag.”
”Om du kommer på något bättre, då får du tala om det.”
”Jag trodde att vi skulle diskutera affärer.”
”Det är just det vi håller på med. Gordon är nämligen inblandad. Vi samarbetar.”
”Igen?”
”Det är en otrolig plan. Så genialisk att jag får gåshud bara jag tänker på den.”
”Det kan väl aldrig vara så att ni håller på med ett nytt bedrägeri? Är projektet lagligt eller olagligt?”
”Olagligt, naturligtvis. Vad är det för skoj om man inte tar en risk?”
”Du är oförbätterlig, Harry. Efter allt du har varit med om trodde jag att du skulle hålla dig i skinnet resten av livet.”
”Jag har försökt. I nio långa år har jag försökt, men jag kan inte. Det finns en liten djävul inne i mig, och om jag inte låter honom ställa till med ofog någon gång ibland känns världen helt enkelt för jäkla trist. Jag avskyr att vara butter och uttråkad. Jag är en entusiast, och ju farligare livet är, desto lyckligare blir jag. Vissa spelar kort. Andra bestiger berg eller hoppar ut från flygplan. Jag tycker om att lura folk. Jag tycker om att se vad jag kan komma undan med. Redan som barn drömde jag om att publicera ett uppslagsverk där alla uppgifter var falska. Fel datum för alla historiska händelser, fel platser för alla floder, biografier över människor som aldrig har funnits. Jag är väl lite galen, men herregud, vad jag brukade skratta när jag tänkte på det. När jag låg i flottan var det nära att jag ställdes inför krigsrätt för att jag hade märkt några sjökort fel. Jag gjorde det med flit. Jag vet inte varför, det var bara en ingivelse, men jag kunde inte låta bli. Jag lurade i befälhavaren att det var ett misstag, men det var det inte. Det är sådan jag är, Nathan. Jag är generös, jag är snäll, jag är lojal, men jag är en upptågsmakare också. För ett par månader sedan nämnde Tom en teori som någon hade hittat på om den klassiska litteraturen. Den var bara en bluff, menade han. Aischylos, Homeros, Sofokles, Platon, hela bunten. Uppfunnen av någon driven italiensk poet under renässansen. Är inte det det märkvärdigaste du någonsin har hört? Den västerländska civilisationens stöttepelare, och varenda en av dem är påhittad. Ha! Som jag skulle ha älskat att vara med på det lilla skämtet.”
”Vad handlar det om den här gången då? Fler förfalskade målningar?”
”Nej, ett förfalskat manuskript. Jag är ju i bokbranschen nu.”
”Det var väl förstås Gordons idé.”
”Ja, jo. Han är ju så otroligt smart, och han förstår sig på mina svagheter.”
”Är du säker på att du vill berätta om det? Hur vet du att du kan lita på mig?”
”För att du är en omdömesgill hedersman.”
”Hur vet du det?”
”För att du är Toms morbror. Och han är också en omdömesgill hedersman.”
”Varför berättar du inte för Tom då?”
”För att Tom är för oskuldsfull. Han är för god, och han har inte sinne för affärer. Du har varit med förr, Nathan, och jag litar på att du med din erfarenhet kan ge mig intelligenta råd.”
”Mitt råd skulle vara att dra sig ur alltihop.”
”Det går inte. Projektet har kommit för långt för att jag ska kunna dra mig ur. Och dessutom vill jag inte.”
”Okej. Men när helvetet brakar lös ska du komma ihåg att jag varnade dig.”
”Den eldröda bokstaven. Du är väl bekant med titeln.”
”Jag läste den på engelskan första året på high school. Miss O’Flaherty, fjärde lektionen på dagen.”
”Alla har visst varit tvungna att läsa den i high school. En amerikansk klassiker. En av de mest kända böcker som någonsin har skrivits.”
”Och nu menar du att du och Gordon ska förfalska manuskriptet till Den eldröda bokstaven? Hawthornes original då?”
”Det är det som är det fina. Hawthornes original är försvunnet. Förutom titelsidan – som förvaras i ett valv på Morgan Library. Men ingen vet vad som hände med resten av boken. Vissa tror att den antingen brändes av Hawthorne själv eller brann upp i en brand i ett magasin. Andra säger att tryckarna helt enkelt kastade arken i soporna – eller att de använde dem för att tända pipan med. Det är min favoritversion. En skara oborstade arbetare på ett tryckeri i Boston som tänder sina majskolvspipor med Den eldröda bokstaven. Men vad som än verkligen hände råder det tillräckligt stor osäkerhet för att man ska kunna tänka sig att manuskriptet egentligen aldrig blev förstört. Det kom bara på avvägar, så att säga. Man kan tänka sig att Hawthornes förläggare James T. Fields tog med sig det hem och lade det i en kartong någonstans tillsammans med en trave andra papper. Så småningom hamnade kartongen på vinden. Många år senare ärvde ett av Fields barn kartongen, eller också blev den kvar i huset, och när huset såldes tillföll den de nya ägarna. Förstår du hur jag menar? Det finns tillräckligt med osäkerhet och mysterier för att man ska kunna tänka sig en mirakulös upptäckt. Det hände ju med Melvilles brev och manuskript för bara några år sedan i ett hus en bit norrut i New York. Om Melvilles papper kan hittas, varför då inte Hawthornes?”
”Vem förfalskar manuskriptet? Gordon är väl inte kompetent att göra det?”
”Nej. Han ska vara den som hittar det, men själva förfalskningen görs av en man som heter Ian Metropolis. Gordon blev tipsad om honom av någon han träffade i fängelset, och han ska visst vara den bäste som finns, ett rent geni. Han har förfalskat Lincoln, Poe, Washington Irving, Henry James, Gertrude Stein och Gud vet vilka andra, och han har inte åkt fast en enda gång under alla de år han har hållit på. Han finns inte i några register, det finns inga misstankar riktade mot honom. En skuggfigur som lurar i mörkret. Det är ett komplicerat och krävande arbete, Nathan. Först måste man få tag på rätt papper – från mitten av artonhundratalet, så att det klarar att granskas med röntgen och ultraviolett ljus. Sedan måste man studera alla Hawthornes existerande manuskript och lära sig att härma handstilen – som förresten var rätt slarvig, ibland närapå oläslig. Men att bemästra den tekniska färdigheten är bara en liten del av det hela. Man kan ju inte sätta sig med ett tryckt exemplar av Den eldröda bokstaven och skriva av det. Man måste känna till Hawthornes egenheter, de fel han gjorde, hans egenartade användning av bindestreck, hans oförmåga att stava vissa ord rätt. Ceiling blev alltid cieling, steadfast blev alltid stedfast, subtle blev alltid subtile. Varje gång Hawthorne skrev Oh, ändrade sättarna det till O. Och så vidare, och så vidare. Det krävs mycket förberedelser och hårt arbete. Men det är väl värt det, käre vän. Ett fullständigt manuskript skulle antagligen inbringa mellan tre och fyra miljoner dollar. Gordon har erbjudit mig tjugofem procent för mina tjänster, vilket betyder att det handlar om närmare en miljon. Inte illa, va?”
”Och vad är det meningen att du ska göra för dina tjugofem procent?”
”Sälja manuskriptet. Jag är den blygsamme men respekterade handlaren med sällsynta böcker, namnteckningar och litterär kuriosa. Det ger projektet trovärdighet.”
”Har du hittat någon köpare än?”
”Det är den delen som bekymrar mig. Jag föreslog att vi skulle sälja manuskriptet direkt till ett av biblioteken i staden – Berg Collection, Morgan, Columbia University – eller låta auktionera ut det på Sotheby’s. Men Gordon tänker sig en privatsamlare. Han säger att det är tryggare att inte offentliggöra upptäckten, och det kan han väl ha rätt i. Men det får mig ändå att undra om han verkligen litar på Metropolis förmåga.”
”Vad säger Metropolis?”
”Jag vet inte. Jag har aldrig träffat honom.”
”Du är inblandad i ett bedrägeri om fyra miljoner dollar med en man du aldrig har träffat?”
”Han vill inte visa sig för någon. Inte ens för Gordon. De sköter all kontakt via telefon.”
”Jag tycker inte att det låter bra, Harry.”
”Jag vet. Lite för mycket hemlighetsmakeri för min smak också. Men planen tycks hur som helst rulla på. Vi har hittat en köpare, och för två veckor sedan gav vi honom ett ark som prov. Tro det eller ej, men han har visat det för flera olika experter, och de är övertygade om att det är äkta. Jag har just fått en check från köparen på tio tusen dollar. Som handpenning, så att vi inte ska erbjuda någon annan manuskriptet. Det är meningen att vi ska avsluta affären när han kommer tillbaka från Europa nästa fredag.”
”Vem är det?”
”En typ som håller på med aktier och obligationer som heter Myron Trumbell. Jag har kollat upp honom. En blåblodig Park Avenue-bo som formligen badar i pengar.”
”Var fick Gordon tag på honom?”
”Det är en god vän till hans vän, den man som han bor med nu.”
”Som du inte heller har träffat.”
”Nej. Och det vill jag inte heller. Gordon och jag är ett kärlekspar i det fördolda. Varför skulle jag vilja träffa min rival?”
”Jag tror att du är på väg att gå i en fälla, gamle gosse. De försöker lura dig.”
”Lura mig? Vad pratar du om?”
”Hur många sidor av manuskriptet har du sett?”
”Bara en. Den sida som jag gav Trumbell för två veckor sedan.”
”Tänk om det bara finns den, Harry? Tänk om det inte finns någon Ian Metropolis? Tänk om Gordons nye vän visar sig vara ingen annan än Myron Trumbell själv?”
”Omöjligt. Varför skulle någon göra sig sådan ansträngning …”
”Hämnd. Han vill ge igen. Lika för lika. Alla de underbara egenskaper som den mänskliga arten är känd för. Jag är rädd att Gordon inte är den du tar honom för.”
”Det är för svartsynt, Nathan. Jag vägrar att tro något sådant.”
”Har du löst in Trumbells check?”
”Jag satte in pengarna på banken för tre dagar sedan. Jag har förresten redan gjort av med hälften på nya kläder.”
”Skicka tillbaka pengarna.”
”Det vill jag inte.”
”Om du inte har tillräckligt på kontot kan jag låna dig det som fattas.”
”Tack, Nathan, men jag behöver ingen välgörenhet.”
”Du är helt jävla utelämnad åt dem, och du vet inte ens om det.”
”Du får tro vad du vill, men jag tänker inte dra mig ur. Jag fortsätter, vad som än händer. Om du har rätt om Gordon är det i vilket fall som helst slut på mitt liv. Så vad har det för betydelse? Och om du har fel – och det är jag säker på att du har – då ska jag bjuda ut dig på middag så att vi kan skåla för min framgång.”