På lördagar och söndagar sov Tom till sent. Harry höll öppet på helgerna, men Tom behövde inte arbeta, och eftersom skolorna var stängda de dagarna vore det meningslöst att stiga upp tidigt. Han skulle ändå inte ha fått se V.P.M. sitta på trappan utanför sitt hus i väntan på att bussen skulle hämta hennes barn, och då han inte hade detta motiv att lämna sängvärmen brydde han sig inte om att sätta väckarklockan. Med fördragna gardiner och kroppen innesluten i lägenhetens mörka livmoder sov han tills ögonen slogs upp av sig själva – eller, vilket ofta hände, tills han plötsligt väcktes av något ljud i huset. På söndagen, den fjärde juni (tre dagar efter min katastrofala sammandrabbning med Roberto Gonzalez och det oroväckande samtalet med Harry Brightman), var det ett ljud som ryckte upp min systerson ur sömnens djup – i detta fall ljudet av en liten hand som lätt och försiktigt knackade på dörren. Klockan var några minuter över nio, och när Tom väl förstått vad det var för ett ljud, när han väl stigit upp och stapplat fram till dörren, tog hans liv en ny och häpnadsväckande vändning. För att uttrycka sig rakt på sak förändrades allt för honom, och det är bara nu, efter mycken mödosam förberedelse, efter att ha lagt den erforderliga grunden, som min krönika över Toms äventyr verkligen börjar ta fart.
Det var Lucy. En tyst, nio och ett halvt år gammal Lucy med kort mörkt hår och sin mors runda ljusbruna ögon, en lång flicka i förpuberteten, klädd i slitna röda jeans, nötta vita tygskor och en t-shirt som det stod Kansas City Royals på. Ingen väska, ingen jacka eller tröja hängd över armen, inget annat än kläderna på kroppen. Tom hade inte sett henne på sex år, men han kände genast igen henne. På vissa sätt var hon helt och hållet förändrad, och samtidigt var hon precis som förut – trots en helt ny uppsättning tänder, trots att ansiktet blivit långsmalare, trots att hon blivit mycket längre. Där stod hon utanför dörren och log mot sin rufsige, sömndruckne morbror och granskade honom med den uppmärksamma, orubbliga blick han mindes så väl från tiden i Michigan. Var fanns hennes mor? Var fanns hennes mors man? Varför var hon ensam? Hur hade hon tagit sig dit? Tom var tyst en stund efter varje fråga, men från Lucys läppar kom inte ett ord. Ett ögonblick undrade han om hon inte tappat hörseln, men när han frågade om hon mindes vem han var nickade hon. Tom höll ut armarna, och hon lät sig villigt omfamnas och tryckte pannan mot hans bröst och kramade honom tillbaka så hårt hon kunde. ”Du måste vara utsvulten”, sa Tom till sist och slog upp dörren på vid gavel och släppte in henne i den dystra sarkofag han kallade sitt hem.
Han gav henne en tallrik flingor och hällde upp ett glas apelsinjuice, och innan han hunnit brygga en kanna kaffe åt sig själv var både glaset och tallriken tomma. Han frågade om hon ville ha något mer. Hon nickade och log, så han stekte ett par fattiga riddare, som hon dränkte i lönnsirap och glufsade i sig på en och en halv minut. Först hade Tom trott att tigandet berodde på att hon var utmattad, ängslig, hungrig eller något annat, men Lucy såg faktiskt inte trött ut, hon tycktes känna sig hemma, och när hon nu slukat maten kunde även hunger strykas från listan. Och ändå fortsatte hon envist att tiga, trots hans frågor. Några nickningar och skakningar på huvudet, men inga ord, inga ljud, inte minsta försök att använda tungan.
”Har du glömt hur man pratar, Lucy?” frågade Tom.
En huvudskakning.
”Den där t-shirten, betyder den att du kom hit från Kansas City?”
Inget svar.
”Vad vill du att jag ska göra med dig? Jag kan inte skicka tillbaka dig till din mor om du inte berättar var hon bor.”
Inget svar.
”Ska jag ta fram penna och papper? Du kan kanske skriva svar om du inte vill prata.”
En huvudskakning.
”Har du slutat prata för alltid?”
Ytterligare en huvudskakning.
”Bra. Det var skönt att höra. Och när får du börja prata igen då?”
Lucy tänkte efter ett ögonblick och höll sedan upp två fingrar.
”Två. Men två vadå? Två timmar? Två dagar? Två månader? Säg något, Lucy.”
Inget svar.
”Är allt väl med din mor?”
En nickning.
”Är hon fortfarande gift med David Minor?”
En nickning till.
”Varför har du rymt i så fall? Är de inte snälla mot dig?”
Inget svar.
”Hur kom du till New York? Med buss?”
En nickning.
”Har du kvar kvittot på biljetten?”
Inget svar.
”Får jag se vad du har i fickorna. Vi hittar kanske några svar där.”
Lucy gjorde honom till viljes genom att stoppa händerna i alla fyra jeansfickorna och dra fram det hon hade i dem, men där fanns inget av betydelse. Hundrafemtiosju dollar i kontanter, tre tuggummin, sex tjugofemcentsmynt, två tiocentare, fyra encentare och en lapp med Toms namn, adress och telefonnummer – men ingen bussbiljett, inget som visade var resan påbörjats.
”Då så, Lucy”, sa Tom. ”Vad tänkte du göra när du nu har kommit fram hit? Var ska du bo?”
Lucy pekade på sin morbror.
Tom skrattade misstroget till. ”Men ser du inte hur här ser ut?” sa han. ”Det finns nätt och jämnt rum för en person. Var tänkte du att du skulle sova, lilla gumman?”
En axelryckning åtföljd av ett brett, ännu vackrare leende – som för att säga: Det löser vi.
Men det gick inte att lösa, åtminstone inte för Tom. Han visste inget om barn, och om han så bott i en herrgård med tolv rum och tjänstefolk skulle han ändå inte ha haft minsta lust att bli sin systerdotters surrogatförälder. Det skulle ha varit besvärligt nog med ett vanligt barn, men ett barn som teg och envist vägrade ge honom upplysningar om sig själv var helt enkelt omöjligt. Men vad skulle han göra? Tills vidare var han så illa tvungen att ta hand om henne; om han inte kunde förmå henne att tala om var modern höll hus kunde han inte bli av med henne. Visst tyckte han om Lucy, och visst brydde han sig om vad som hände med henne, men han visste att hon hade kommit till fel person. Av alla människor som hade minsta band till henne var han den som var sämst lämpad för uppgiften.
Jag hade inte heller lust att ta hand om henne, men jag hade åtminstone ett extra rum, och när Tom ringde senare på förmiddagen och berättade om situationen (med panik i rösten; han skrek nästan) sa jag att hon kunde bo hos mig tills vi hittat en lösning på problemet. De kom hem till mig på First Street strax efter elva. Lucy log när Tom presenterade henne för hennes gammelmorbror Nat, och hon tycktes ta emot min välkomstpuss på hjässan med glädje, men jag blev snart varse att hon inte var mer benägen att prata med mig än med honom. Jag hade hoppats att jag skulle lyckas lirka ur henne några ord, men hon utsatte mig bara för samma nickningar och huvudskakningar som hon plågat Tom med. En besynnerlig liten människa. Jag var ingen expert på barnpsykologi, men det tycktes mig uppenbart att det inte var något fysiskt eller mentalt fel på henne. Ingen utvecklingsstörning, inga tecken på autism, inget grundläggande som hämmade henne i kontakten med andra människor. Hon såg en rakt i ögonen, förstod allt man sa till henne och log lika ofta och tillgivet som vilket barn som helst. Vad var det då? Hade hon genomlidit ett hemskt trauma som berövat henne talförmågan? Eller hade hon, av skäl som vi ännu inte kunde veta något om, avlagt ett tysthetslöfte, gjort sig själv stum för att testa sin viljestyrka och sitt mod – en barnlek som hon till slut skulle tröttna på? Hon hade inga blåmärken i ansiktet eller på armarna, men vid något tillfälle under dagen tänkte jag bada henne så att jag kunde ta en titt på resten av kroppen. Bara för att förvissa mig om att hon inte hade blivit slagen eller utsatt för övergrepp.
Jag satte henne framför tv:n i vardagsrummet och slog på en kanal som visade tecknade filmer dygnet runt. Ögonen sken upp när hon såg figurerna som hoppade omkring på skärmen – så till den grad att det slog mig att hon inte var van vid att titta på tv, vilket i sin tur fick mig att börja tänka på David Minor och hans stränga religiösa tro. Hade Auroras man förbjudit dem att ha tv? Var hans tro så stark att han ville skydda sin adoptivdotter från den amerikanska populärkulturens vilda karneval – den där ogudaktiga, regellösa världen av glitter och skräp som vartenda bildrör i landet ständigt spyr ut? Kanske. Vi skulle inte få veta något om Minor förrän Lucy talade om var hon bodde, och än sa hon inte ett knyst. Tom hade gissat på Kansas City, med tanke på t-shirten, men hon hade varken bekräftat eller förnekat, vilket betydde att hon inte ville att vi skulle få veta – av den enkla anledningen att hon var rädd att vi skulle skicka tillbaka henne. Hon hade ju faktiskt rymt hemifrån, och lyckliga barn rymmer inte. Den saken var säker, vare sig det fanns en tv i hemmet eller inte.
Medan Lucy satt på golvet i vardagsrummet och åt pistaschnötter och såg på ett avsnitt av Inspector Gadget gick Tom och jag in i köket, så att hon inte skulle höra vårt samtal. Vi diskuterade i en halvtimme eller tre kvart, men det ledde bara till att vi blev än mer förbryllade och oroliga. Så många gåtor och obestämbara faktorer att räkna med, så lite material att basera ett rimligt scenario på. Hur hade Lucy fått tag på pengar till resan? Hur hade hon fått Toms adress? Hade hennes mor hjälpt henne att ge sig av, eller hade hon rymt på egen hand? Och om Aurora var inblandad, varför hade hon då inte kontaktat Tom i förväg eller åtminstone skickat med Lucy ett brev? Kanske hade det funnits ett brev, kom vi fram till, ett som Lucy tappat. Hur det än förhöll sig med den saken undrade vi vad flickans rymning sa om Auroras äktenskap. Var det den katastrof vi båda fruktade, eller hade Toms syster till sist sett ljuset och anslutit sig till sin mans syn på världen? Men om hemmet var harmoniskt, vad gjorde då deras dotter i Brooklyn? Vi gick runt i cirklar, och diskuterade, diskuterade, diskuterade utan att komma fram till något svar på en enda fråga.
”Tiden får utvisa”, sa jag till slut, för jag ville inte dra ut på våndan längre. ”Men vi får ta saker i tur och ordning. Vi måste hitta någonstans där hon kan bo. Hon kan inte bo hos dig och inte hos mig heller. Så vad ska vi göra?”
”Jag tänker inte skicka henne till ett fosterhem, om det är det du menar”, sa Tom.
”Nej, naturligtvis inte. Men det måste finnas någon vi känner som kan ta hand om henne. Bara en tid, menar jag. Tills vi har spårat Aurora.”
”Det är mycket begärt, Nathan. Det kan ta flera månader. Vi kanske aldrig hittar henne.”
”Din styvsyster då?”
”Du menar Pamela.”
”Du sa att hon hade det rätt bra ställt. Stor villa i Vermont, två barn, och mannen är jurist. Om du säger att det bara är över sommaren går hon kanske med på det.”
”Hon avskyr Rory. Det gör hela familjen Zorn. Varför skulle hon anstränga sig för Rorys barn?”
”Av förbarmande. Generositet. Du sa ju att hon hade blivit bättre med åren, eller hur? Om jag lovar att stå för Lucys kostnader kan hon kanske se det som ett gemensamt släktprojekt. Vi hjälps alla åt för den goda sakens skull.”
”Du var då en övertalande gammal gubbe.”
”Jag försöker bara ordna upp en svår situation, Tom. Det är bara det.”
”Okej, jag ska kontakta Pamela. Hon kommer att säga nej, men det skadar ju inte att försöka.”
”Så ska det låta. Bred på ordentligt. Smickra henne av bara helvete.”
Men han ville inte ringa från min lägenhet. Inte bara för att Lucy var där, sa han, utan för att han besvärades av min närvaro. Den försiktige, kinkige Tom, den känsligaste människan i världen. Inget problem, svarade jag, men han behövde ju inte gå hem till sig. Lucy och jag kunde gå ut, så att han kunde prata ostört med Pamela. På så sätt skulle han dessutom slippa betala för rikssamtalet. ”Du såg ju hur hon var klädd”, sa jag. ”De där trasorna till jeans och utslitna gymnastikskor. Det duger inte. Om du ringer till Vermont, går jag ut och köper lite nya kläder åt henne.”
Därmed var saken avgjord. Efter en rask lunch på tomatsoppa, äggröra och korvsmörgåsar gav Lucy och jag oss ut på en shoppingtur. Trots att hon inte sa något verkade hon tycka om expeditionen lika mycket som vilken annan ung flicka som helst skulle ha gjort under liknande omständigheter: fullständig frihet att välja precis vad hon ville. Först tog vi itu med grunden (strumpor, underkläder, långbyxor, shorts, pyjamas, en tröja med huva, en vindtygsjacka i nylon, nagelklippare, tandborste, hårborste och så vidare), men sedan blev det ett par neonblå gymnastikskor för hundrafemtio dollar, en Brooklyn Dodgers-basebollkeps i ylle och, till sist och något till min förvåning, ett par skinande lackskor utan klack och en röd och vit bomullsklänning – den gamla klassikern, rundhalsad och med skärp som knöts där bak. När vi kånkade in bytet i min lägenhet var klockan redan över tre, och Tom var inte kvar. En lapp låg på köksbordet.
Käre Nathan,
Pamela säger ja. Fråga inte hur jag bar mig åt, men jag fick bearbeta henne i över en timme innan hon äntligen gav med sig. Ett av de kämpigaste, mest påfrestande samtal jag någonsin haft. Tills vidare är det bara ”på prov”, men den goda nyheten är att hon vill att Lucy kommer upp dit i morgon. Det hade något att göra med Teds schema och något partaj på deras country club. Vi åker väl med din bil? Jag kan köra om du inte känner för det. Jag går till bokhandeln nu för att be Harry om ledigt. Jag väntar på dig där. Vi ses snart.
Tom
Det hade inte slagit mig att det skulle kunna gå så fort. Naturligtvis var jag lättad att vi lyckats lösa problemet så snabbt och effektivt, men en del av mig blev ändå besviken, kanske sörjde jag till och med. Jag hade börjat tycka om Lucy, och under vår shoppingrunda i området hade jag undan för undan börjat tilltalas av tanken att ha henne boende hos mig en tid – några dagar, hade jag tänkt, kanske till och med några veckor. Jag hade inte alls ändrat uppfattning om situationen (hon kunde inte bo hos mig i min lägenhet för alltid), men en kort period skulle faktiskt inte ha varit något problem. Jag hade gått miste om så många tillfällen med Rachel när hon varit liten, och nu fanns här plötsligt en flicka som behövde tas om hand, som behövde någon som köpte kläder åt henne och såg till att hon fick mat i magen, som behövde en vuxen som hade tid att ägna sig åt henne och försöka locka fram henne ur det förbryllande tigandet. Jag hade inget emot att ta på mig den rollen, men pjäsen skulle tydligen dra vidare från Brooklyn till New England, och jag hade blivit ersatt av en annan skådespelare. Jag försökte trösta mig med tanken att det skulle vara bättre för Lucy att vara ute på landet hos Pamela och hennes barn, men vad visste jag om Pamela? Jag hade inte sett henne på flera år, och de få gånger vi träffats i det förflutna hade det varit kyligt mellan oss.
Lucy ville ha den nya klänningen och lackskorna på sig när vi gick till bokhandeln, och jag sa ja på villkor att hon tog ett bad först. Jag var van vid att bada barn, sa jag, och som bevis tog jag fram ett fotoalbum från bokhyllan och visade henne några bilder på Rachel – av vilka ett, som av ett mirakel, visade min sex- eller sjuåriga dotter sittande i ett bubbelbad. ”Det där är din mammas kusin”, sa jag. ”Visste du att hon och din mamma föddes med bara tre månaders mellanrum? De trivdes så bra ihop.” Lucy skakade på huvudet och fyrade av ett av dagens största leenden. Jag kände att hon började lita på morbror Nat, och ett ögonblick senare stegade vi fram i korridoren till badrummet. Jag fyllde karet, och Lucy klädde fogligt av sig och klev i. Förutom en liten torr sårskorpa på vänstra knäet hade hon inte en skråma. Ren, slät rygg, rena, släta ben, och inga svullnader eller skrubbsår kring könet. Det var bara en snabb granskning med blotta ögat, men vad det än fanns för skäl till hennes tigande såg jag inga tecken på att hon blivit slagen eller utsatt för sexuella övergrepp. För att fira den upptäckten sjöng jag hela ”Polly Wolly Doodle” för henne medan jag tvättade och sköljde hennes hår.
En kvart efter det att jag fått upp henne ur badkaret ringde det. Det var Tom som var i bokhandeln och undrade var vi blivit av. Han hade talat med Harry (som gett honom ledigt några dagar) och var otålig att komma därifrån.
”Förlåt”, sa jag. ”Det tog längre tid än jag hade trott att handla, och sedan tänkte jag att Lucy behövde ett bad. Glöm den lilla trashanken, Tom. Vår tjej ser ut som om hon skulle på födelsedagskalas på Windsor Castle.”
En kort diskussion följde om hur vi skulle göra med middagen. Eftersom Tom ville att vi skulle komma i väg tidigt nästa morgon tyckte han att det vore bäst om vi åt vid sextiden. Dessutom, lade han till, hade Lucy en så glupande aptit att hon säkert skulle vara hungrig som en varg redan så dags.
Jag vände mig till Lucy och frågade om hon tyckte om pizza. Till svar slickade hon sig om läpparna och klappade sig på magen, så jag sa åt Tom att möta oss på Rocco’s Trattoria – där de hade den bästa pizzan i området. ”Klockan sex”, sa jag. ”Under tiden går jag och Lucy till videobutiken och väljer ut en film som vi kan titta på allihop tillsammans efter middagen.”
Filmen visade sig bli Moderna tider, vilket jag tyckte var ett besynnerligt och intressant val. Det var inte bara det att Lucy aldrig sett eller hört talas om Chaplin (ytterligare ett bevis på det amerikanska utbildningsväsendets förfall), utan detta var dessutom den första film där luffaren pratade. Även om orden bara var pladder kom det likväl ljud ur hans mun, och jag undrade om det ögonblicket inte skulle väcka något hos Lucy, kanske få henne att fundera över vitsen med sitt eget envisa tigande. I den bästa av världar tänkte jag att hon kanske till och med plötsligt skulle börja prata.
Fram till middagen på Rocco’s hade hon hela tiden varit snäll och glad. Allt jag bett henne om hade hon villigt och lydigt gjort, och inte en enda gång hade hon rynkat på pannan. Men Tom uppvisade en tanklöshet som inte alls var lik honom och började utan vidare tala om vår nära förestående färd till Vermont så fort vi slagit oss ner vid bordet. Inget förarbete, ingen propaganda med lovsånger till det underbara Burlington, ingen utläggning om varför det skulle vara bättre för henne att bo hos Pamela än hos sina två morbröder i Brooklyn. Det var då jag såg henne rynka pannan för första gången, sedan gråta för första gången, sedan tjura under större delen av måltiden. Hon måste ha varit hungrig, men hon rörde inte pizzan när den sattes framför henne, och det var bara min oupphörliga svada som räddade oss från det som kunde ha trappats upp till ett fullt utvecklat nervkrig. Jag började med att göra det förarbete som Tom hade försummat: lovsångerna och panegyriken, diplomatins steppdans, det utdragna prisandet av Pamelas omtalade snällhet. När dessa utläggningar inte gav önskat resultat bytte jag taktik och lovade att Tom och jag skulle stanna kvar tills hon kände sig hemma där, och sedan gick jag ett steg längre och tog en enorm risk genom att försäkra henne att beslutet helt och hållet låg i hennes händer. Om hon inte trivdes skulle vi helt enkelt packa hennes saker igen och köra tillbaka till New York. Men hon var tvungen att ge det en ärlig chans, sa jag, åtminstone tre fyra dagar. Var vi överens? Hon nickade. Och sedan, för första gången på en halvtimme, log hon. Jag kallade på kyparen och frågade om det vore för mycket besvär att ta ut hennes pizza i köket och värma på den. Tio minuter senare kom han tillbaka med den till bordet, och Lucy högg in.
Experimentet med Chaplin blev bara en halv framgång. Lucy skrattade, vilket var det första ljud vi hört från henne på hela dagen (till och med tårarna under middagen hade rullat nedför kinderna under tystnad), men flera minuter innan vi kom till restaurangscenen, det ställe i filmen där Charlie bryter ut i sin minnesvärda nonsenssång, hade hon redan slutit ögonen och somnat. Vem kunde klandra henne? Hon hade kommit till New York samma morgon, efter att ha rest Gud vet hur många hundra kilometer, vilket betydde att hon under en stor del av den föregående natten – ja, kanske hela – hade suttit på en buss. Jag bar in henne i gästrummet medan Tom slog upp bäddsoffan, som redan var bäddad, och vek filten och överlakanet åt sidan. Ingen sover bättre än den som är ung, särskilt den som är ung och utmattad. Inte ens när jag lade ner henne i sängen och stoppade om henne öppnade hon ögonen.
Dagen därpå inleddes med en märklig och bekymrande händelse. Klockan sju gick jag in till den sovande Lucy med ett glas apelsinjuice, en tallrik äggröra och två skivor rostat bröd med smör. Jag ställde maten på golvet och sträckte ut handen och skakade henne försiktigt i armen. ”Vakna, Lucy”, sa jag. ”Det är dags att äta frukost.” Efter tre eller fyra sekunder slog hon upp ögonen och sedan, efter ett ögonblick av fullständig förvirring (Var är jag? Vem är denne främmande man som sitter och glor på mig?) kom hon ihåg vem jag var och log. ”Har du sovit gott?” frågade jag.
”Jättebra, morbror Nat”, svarade hon med något som lät som sydstatsuttal. ”Som en stock mitt ute i mörka skogen.”
Pang. Där kom det. Lucy hade pratat. Utan uppmaningar eller trugande, utan att hejda sig för att fundera över vad hon stod i begrepp att göra, hade hon helt lugnt öppnat munnen och pratat. Var tigandets välde nu officiellt över, undrade jag, eller hade hon i sitt sömndruckna tillstånd råkat glömma sig?
”Vad bra”, sa jag, för jag ville inte ta risken att kommentera det som skett.
”Ska vi fortfarande åka till det där äckliga Vermont i dag?” frågade hon.
Varje nytt ord, varje ny mening bidrog till min försiktiga känsla av hopp.
”Om ungefär en timme”, sa jag. ”Titta, Lucy, juice och rostat bröd och ägg.”
När jag böjde mig ner och tog upp maten från golvet spreds ännu ett av hennes stora leenden över läpparna. ”Frukost i sängen”, konstaterade hon. ”Precis som drottning Nefertiti.”
Vid det laget trodde jag att faran var över, men vad visste väl jag – vad visste jag om någonting? Jag höll glaset med juice i höger hand, och just som hon sträckte fram handen för att ta emot det var det som om himlen ramlade ner. Det är sällan jag har sett ett ansikte byta uttryck snabbare än hennes gjorde i det ögonblicket. Helt tvärt förbyttes leendet i en min av genomträngande, förkrossande fasa. Hon slog händerna över munnen, och efter ett par sekunder hade hon tårar i ögonen.
”Det gör inget, lilla gumman”, sa jag. ”Du har inte gjort något fel.”
Men det hade hon. Enligt hennes bästa förstånd hade hon det. Det plågade uttrycket i det lilla ansiktet visade att hon begått en oförlåtlig synd. I ett plötsligt utbrott av ilska mot sig själv dunkade hon vänster handlov mot sidan av huvudet, en våldsam pantomim som visade hur dum hon ansåg sig vara. Hon gjorde det tre gånger, fyra gånger, fem gånger, men just som jag skulle ta henne i armen och hindra henne sköt hon fram vänstra handen och höll upp ett finger och hötte det eftertryckligt mot mitt ansikte. Hon var rasande. Med blicken brinnande av avsky och självförakt daskade hon den vänstra handen med den högra, som för att tillrättavisa den för att den varit fräck nog att hålla upp det där fingret. Sedan slutade daskandet och hon höll fram vänstra handen igen. Den här gången höll hon upp två fingrar. Precis som förut hötte hon i luften med bittert eftertryck. Först ett finger, sedan två fingrar. Vad var det hon försökte berätta för mig? Jag kunde inte veta säkert, men jag misstänkte att det hade med tid att göra, med det antal dagar som återstod innan hon kunde tillåta sig att tala igen. Hon hade bara haft en dag kvar när hon vaknade, men eftersom några ord slunkit ur henne var hon tvungen att straffa sig själv med ytterligare en dags tystnad. En hade alltså blivit två.
”Är det så?” frågade jag. ”Menar du att du börjar prata igen om två dagar?”
Inget svar. Jag frågade igen, men Lucy tänkte inte förråda sin hemlighet. Ingen nickning, ingen huvudskakning, ingenting. Jag satte mig bredvid henne och strök henne över håret.
”Varsågod, Lucy”, sa jag och gav henne glaset med apelsinjuice. ”Nu är det dags att äta frukost.”