Bilen var en kvarleva från mitt gamla liv. Jag hade ingen användning av den i New York, men jag var för lat för att ta itu med att sälja den, så den stod i ett parkeringsgarage på Union Street mellan Sixth och Seventh Avenue. Jag hade inte kört den eller ens sett den en enda gång sedan jag flyttat till Brooklyn. En limegrön Oldsmobile Cutlass av 1994 års modell, ett anstötligt fult schabrak. Men den dög till det den var till för, och efter att ha stått orörd i två långa månader startade motorn på första försöket.
Tom fick köra, jag satt bredvid, Lucy där bak. Trots mitt löfte kvällen innan ville hon fortfarande inte ha något med Pamela och Vermont att göra, och hon var sur över att vi körde dit henne mot hennes vilja. Rent logiskt hade hon en poäng. Om beslutet till sist skulle ligga i hennes händer, vad var det då för vits med att köra fem hundra kilometer med henne dit, när resultatet bara skulle bli att vi fick köra ytterligare fem hundra kilometer med henne åt andra hållet? Jag hade sagt att hon var tvungen att ge experimentet med Pamela en rimlig chans. Hon hade låtsats gå med på det, men jag visste att hon redan fattat sitt beslut och inte tänkte ändra sig. Så hon satt i baksätet och såg sur och inåtvänd ut, ett tjurande, oskyldigt offer för våra grymma ränker. Hon somnade när vi passerade utkanterna av Bridgeport på I-95, och fram till dess satt hon bara och stirrade ut genom fönstret, utan tvivel försjunken i stygga tankar om sina två elaka morbröder. Som det senare skulle visa sig hade jag fel på den punkten. Lucy var mycket påhittigare än jag föreställt mig. Hon satt inte alls bara och tjurade. Hon planerade och funderade och ägnade sin ansenliga intelligens åt att hitta på en plan som skulle vända på situationen och låta henne ta kontroll över sitt eget öde. Det var en genialisk plan, om jag får säga det själv, ett riktigt tjuvstreck, och man kan bara lyfta på hatten för en påhittighet som drivits till en sådan hög nivå. Men mer om det tids nog.
Medan Lucy funderade och tog tupplurar i baksätet pratade jag och Tom där framme. Han hade inte suttit bakom ratten sedan han slutat som taxichaufför i januari, och att få köra bil igen tycktes ha en uppfriskande verkan på honom. Vi hade träffats nästan varje dag under de gångna två veckorna, men inte någon gång hade jag sett honom gladare eller lättare till sinnes än han var denna förmiddag i början av juni. Efter att ha snirklat oss fram genom trafiken i staden kom vi ut på den första av flera huvudvägar som skulle leda oss norrut, och ute på dessa lättkörda vägar började han slappna av, glömde nedstämdheten och slutade för ett ögonblick att avsky världen. En avslappnad Tom var en pratsam Tom. Det var en tumregel för den före detta doktor Tummeliten, och från ungefär halv nio på morgonen till gott och väl efter klockan tolv översköljde han mig med en strid ström av ord – en sannskyldig störtflod av berättelser, skämt och utläggningar om ämnen som var såväl väsentliga som svårbegripliga.
Det började med en kommentar om Den mänskliga dårskapens bok, mitt fåniga lilla pågående projekt. Han ville veta hur det gick för mig, och när jag berättade att jag ångade på utan något slut i sikte, att varje historia jag satte på pränt tycktes ge upphov till ytterligare en historia och ytterligare en och ytterligare en, klappade han mig på axeln med höger hand och uttalade sin förbluffande åsikt: ”Du är författare, Nathan. Du håller på att bli en riktig författare.”
”Nej, det är jag inte”, sa jag. ”Jag är bara en pensionerad försäljare av livförsäkringar som inte har något bättre att ta sig för. Det är ett tidsfördriv, inget annat.”
”Du har fel, Nathan. Du har strövat omkring i öknen i åratal, men nu har du äntligen hittat ditt sanna kall. När du nu inte längre behöver arbeta för att försörja dig kan du ägna dig åt det arbete som du alltid har varit ämnad för.”
”Struntprat. Ingen blir författare vid sextio års ålder.”
Den före detta studenten och litteraturvetaren harklade sig och tillät sig ha en annan uppfattning. Det fanns inga regler när det gällde författande, sa han. Om man tog sig en grundlig titt på poeters och romanförfattares liv hittade man kaos, en oändlig röra av idel undantag. Det berodde på att skrivandet var en sjukdom, fortsatte Tom, det man skulle kunna kalla andens infektion eller influensa, och den kunde drabba en när som helst. Unga och gamla, starka och svaga, druckna och nyktra, kloka och galna. Om man gick igenom listan med giganter och halvgiganter hittade man författare av varenda sexuell läggning, varenda politisk färg, med vartenda mänskligt attribut – från den mest högtsträvande idealism till den djupaste lastbarhet. De var förbrytare och advokater, spioner och läkare, soldater och nuckor, resenärer och hemmasittare. Om ingen kunde undantas, vad hindrade då en snart sextioårig före detta försäljare av livförsäkringar från att sälla sig till skaran? Vilken lag garanterade att Nathan Glass inte hade drabbats av sjukan?
Jag ryckte på axlarna.
”Joyce skrev tre romaner”, sa Tom. ”Balzac skrev nittio. Gör det någon skillnad nu?”
”Inte för mig”, sa jag.
”Kafka skrev sin första novell på en enda natt. Stendhal skrev Kartusianklostret i Parma på fyrtionio dagar. Melville skrev Moby Dick på sexton månader. Flaubert ägnade fem år åt Madame Bovary. Musil arbetade i arton år på Mannen utan egenskaper och dog innan den blev klar. Spelar det någon roll nu?”
Frågan tycktes inte tarva något svar.
”Milton var blind. Cervantes hade bara en arm. Christopher Marlowe höggs till döds i ett bråk på en bar innan han ens hade hunnit fylla trettio. Kniven ska visst ha trängt in genom ögat. Vad ska vi dra för slutsats av det?”
”Inte vet jag, Tom. Vad säger du?”
”Ingen alls. Ingen som helst.”
”Jag är nog benägen att hålla med.”
”Thomas Wentworth Higginson ’rättade’ Emily Dickinsons dikter. Ett uppblåst dumhuvud som kallade Strån av gräs en omoralisk bok dristade sig att fingra på den gudomliga Emily. Och stackars Poe, som dog galen och full i en rännsten i Baltimore, han hade oturen att välja Rufus Griswold till sin litteräre testamentsexekutor. Han hade ingen aning om att Griswold föraktade honom, att hans så kallade gode vän och anhängare skulle ägna åratal åt att försöka förstöra hans rykte.”
”Stackars Poe.”
”Eddie hade aldrig någon tur. Inte medan han levde, inte ens efter sin död. Han begravdes på begravningsplatsen i Baltimore 1849, men det tog tjugosex år innan han fick en gravsten. En släkting beställde en med en gång efter hans död, men uppdraget misslyckades på ett sätt som ger uttryck för en så sjuk humor att man undrar vem som egentligen bestämmer i världen. Snacka om mänsklig dårskap, Nathan. Stenhuggeriet råkade ligga precis under en högbana. Just som man höll på att avsluta arbetet på stenen spårade ett tåg ur. Tåget störtade ner i stenhuggeriet och krossade stenen, och eftersom släktingen inte hade råd att beställa en ny fick Poe ligga i en omärkt grav under det följande kvartsseklet.”
”Hur vet du allt sådant, Tom?”
”Det är allmänt känt.”
”Inte av mig.”
”Du har inte pluggat på universitet tillräckligt länge. Medan du var ute och försvarade demokratin satt jag i en forskarcell i ett bibliotek och proppade huvudet fullt av meningslösa uppgifter.”
”Vem betalade till slut för stenen?”
”En grupp lärare i trakten bildade en kommitté för att samla in pengar. Det tog dem tio år, kan du tänka dig. När minnesvården var klar grävdes Poes kvarlevor upp, forslades tvärs över staden och begravdes på nytt på Baltimores kyrkogård. Den förmiddagen stenen avtäcktes hölls en ceremoni vid något som hette Western Female High School. Ett otroligt namn, tycker du inte? Western Female High School. Varenda amerikansk poet av betydelse hade bjudits in, men Whittier, Longfellow och Oliver Wendell Holmes hittade alla på ursäkter för att inte komma. Bara Walt Whitman tog sig tid att komma. Eftersom hans verk är värt mer än de andras tillsammans ser jag det som den yttersta poetiska rättvisan. Intressant nog var Stéphane Mallarmé också där den förmiddagen. Inte i egen hög person, men hans berömda sonett ”Le tombeau d’Edgar Poe” skrevs för det tillfället, och trots att han inte hann skriva klart den till ceremonin var han likväl där i anden. Jag älskar den tanken, Nathan. Whitman och Mallarmé, den moderna poesins tvillingfäder, står sida vid sida på Western Female High School för att hedra sin gemensamme förfader, den vanhedrade och illa ansedde Edgar Allan Poe, den första riktiga författare som USA skänkte världen.”
Ja, Tom var i toppform den dagen. En aning manisk, skulle man väl kunna tycka, men utan tvivel gjorde hans lärda pladder bilfärden mindre tråkig. Han löpte i väg i en riktning ett tag, kom till ett ställe där spåret delade sig och svängde tvärt av åt andra hållet, utan att stanna upp för att fundera över om vänster vore bättre än höger eller vice versa. Alla vägar leder ju till Rom, och eftersom Rom inte var något mindre än hela litteraturen (som han tycktes veta allt om) hade det ingen betydelse vilken väg han valde. Från Poe hoppade han plötsligt vidare till Kafka. Kopplingen var den ålder de två dött vid: Poe då han var fyrtio år och nio månader, Kafka då han var fyrtio år och elva månader. Det var en förbisedd uppgift av det slag som ingen annan än Tom skulle ha lagt på minnet eller brytt sig om, men efter att ha ägnat halva livet åt att studera försäkringstekniska tabeller och fundera över dödligheten inom olika yrken tyckte även jag att det var rätt intressant.
”Alldeles för unga”, sa jag. ”Om de hade levt nu är det stor chans att de kunde ha räddats med mediciner och antibiotika. Se på mig. Om jag hade fått min cancer för trettio eller fyrtio år sedan skulle jag förmodligen inte ha suttit i den här bilen nu.”
”Du har rätt”, sa Tom. ”Fyrtio år är för ungt. Men tänk på hur många författare som inte ens blev så gamla.”
”Christopher Marlowe.”
”Dog när han var tjugonio. Keats när han var tjugofem. Georg Büchner när han var tjugotre. Tänk dig. Den största tyska dramatikern under artonhundratalet, och han dog när han var tjugotre. Lord Byron när han var trettiosex. Emily Brontë när hon var trettio. Charlotte Brontë när hon var trettionio. Shelley bara en månad innan han skulle ha fyllt trettio. Sir Philip Sidney när han var trettioett. Nathanael West när han var trettiosju. Wilfred Owen när han var tjugofem. Georg Trakl när han var tjugosju. Leopardi, García Lorca och Apollinaire alla tre när de var trettioåtta. Pascal när han var trettionio. Flannery O’Connor när hon var trettionio. Rimbaud när han var trettiosju. De två Crane, Stephen och Hart, när de var tjugoåtta respektive trettiotvå. Och Heinrich von Kleist – Kafkas favoritförfattare – dog när han var trettiofyra år i ett dubbelsjälvmord med sin älskarinna.”
”Och Kafka är din favoritförfattare.”
”Jag tror det. Åtminstone från nittonhundratalet.”
”Varför skrev du inte din avhandling om honom då?”
”För att jag var dum. Och för att det var meningen att jag skulle ägna mig åt amerikansk litteratur.”
”Han skrev ju Amerika.”
”Ha ha. Det har du rätt i. Varför tänkte jag inte på det?”
”Jag minns hans beskrivning av Frihetsgudinnan. I stället för en fackla håller den gamla tanten ett höjt svärd i handen. En otrolig bild. Man vill skratta, men samtidigt blir man helt jävla vettskrämd. Det är som något ur en mardröm.”
”Så du har läst Kafka.”
”En del. Romanerna och kanske ett tiotal noveller. För länge sedan, när jag var i din ålder. Men grejen med Kafka är att man minns honom. När man väl har smakat på hans verk glömmer man dem inte.”
”Har du smakat på dagböckerna och breven? Har du läst några biografier?”
”Du känner mig, Tom. Jag är ingen djupsinnig person.”
”Synd. Ju mer man lär sig om hans liv, desto intressantare blir hans verk. Kafka var nämligen inte bara en stor författare, han var en märkvärdig människa också. Har du någonsin hört berättelsen om dockan?”
”Inte vad jag kan minnas.”
”Å. Hör då noga på. Jag presenterar den för dig som det första beviset till stöd för min tes.”
”Jag är inte säker på att jag hänger med.”
”Det är mycket enkelt. Målet är att bevisa att Kafka verkligen var en utomordentlig människa. Varför börjar jag med just den historien? Jag vet inte. Men sedan Lucy dök upp i går har jag inte kunnat få den ur skallen. Det måste finnas någon koppling någonstans. Jag har fortfarande inte lyckats tänka ut precis vad kopplingen är, men jag tror att berättelsen vill säga oss något, ge oss något slags varning om hur vi bör handla.”
”Alltför lång inledning, Tom. Berätta historien, bara.”
”Jag pladdrar visst igen. Det är solskenet och bilarna, att fara fram i hundra hundratio kilometer i timmen. Min hjärna är nära att explodera, Nathan. Jag känner mig uppumpad, redo för allt.”
”Bra. Berätta historien nu.”
”Okej. Historien. Historien om dockan … Det är under Kafkas sista år i livet, och han har förälskat sig i Dora Diamant, en ung flicka på nitton eller tjugo år som har rymt från sin chassidiska familj i Polen och nu bor i Berlin. Hon är bara hälften så gammal som han, men det är hon som ger honom modet att lämna Prag – vilket han har velat göra i flera år – och hon blir den första och enda kvinna han bor ihop med. Han kommer till Berlin på hösten 1923 och dör nästa vår, men de där sista månaderna är förmodligen de lyckligaste i hans liv. Trots hans allt sämre hälsa. Trots de sociala förhållandena i Berlin: bristen på mat, de politiska upploppen, den värsta inflationen i Tysklands historia. Trots vetskapen om att han inte har lång tid kvar.
Varje eftermiddag tar Kafka en promenad i parken. Dora följer ofta med honom. En dag träffar de en liten flicka som gråter och snyftar högljutt. Kafka frågar henne vad som står på, och hon säger att hon har tappat sin docka. Han börjar genast hitta på en historia för att förklara vad som har hänt. ’Din docka har åkt på en resa’, säger han. ’Hur vet herrn det?’ frågar flickan. ’För hon har skrivit ett brev till mig’, säger Kafka. Flickan verkar misstänksam. ’Har herrn det på sig?’ frågar hon. ’Nej, tyvärr’, säger han. ’Jag råkade lämna kvar det hemma, men jag tar med det i morgon.’ Han är så övertygande att flickan inte längre vet vad hon ska tro. Kan det vara möjligt att denne mystiske man talar sanning?
Kafka går raka vägen hem för att skriva brevet. Han sätter sig vid skrivbordet, och Dora betraktar honom och ser samma allvar och spänning som han alltid uppvisar när han författar. Han tänker inte lura den lilla flickan. Det här är en riktig litterär uppgift, och han är mån om att få till det rätt. Om han kan hitta på en vacker och övertygande lögn kommer den att ersätta flickans förlust med en annan verklighet – må vara att den är falsk; den är ändå sann och trovärdig enligt fiktionens lagar.
Nästa dag skyndar Kafka tillbaka till parken med brevet. Den lilla flickan väntar på honom, och eftersom hon inte kan läsa än läser han brevet högt för henne. Dockan är hemskt ledsen, men hon har tröttnat på att alltid bo hos samma människor. Hon behöver få komma ut och se sig om i världen och skaffa sig nya vänner. Hon älskar fortfarande den lilla flickan, men hon längtar efter nya vyer, och därför måste de klara sig utan varandra en tid. Dockan lovar att skriva till flickan varje dag och berätta vad hon har för sig.
Det är där historien börjar krossa mitt hjärta. Det är anmärkningsvärt nog att Kafka gjorde sig bekymret att skriva det där första brevet, men nu har han förbundit sig att skriva ett nytt brev varje dag – bara för att trösta den lilla flickan, som han överhuvudtaget inte känner, ett barn som han av en händelse träffade en eftermiddag i parken. Vad för slags människa gör något sådant? Han höll på i tre veckor, Nathan. Tre veckor. En av de största författare som någonsin har levt offrade sin tid – den allt kortare, allt dyrbarare tid han hade kvar – på att skriva påhittade brev från en försvunnen docka. Dora uppgav att han skrev varenda mening med den yttersta uppmärksamhet på detaljer, att prosan var exakt, rolig och fängslande. Med andra ord var det Kafkas prosa, och varje dag i tre veckors tid gick han till parken och läste upp ett nytt brev för flickan. Dockan växer upp, går i skolan och lär känna andra människor. Hon fortsätter att försäkra flickan om sin kärlek, men hon antyder vissa komplicerande faktorer i livet som gör att hon inte kan återvända hem. Gradvis förbereder Kafka flickan på det ögonblick då dockan ska försvinna ur hennes liv för alltid. Han kämpar för att komma på ett tillfredsställande slut och oroar sig över att om han inte lyckas kommer förtrollningen att brytas. Efter att ha prövat flera olika alternativ bestämmer han sig till slut för att låta dockan gifta sig. Han beskriver den unge man som hon blir kär i, förlovningsfesten, bröllopet ute på landet, till och med huset där dockan och hennes man nu bor. Och sedan, på den sista raden, tar dockan farväl av sin gamla älskade vän.
Vid det laget saknar flickan naturligtvis inte dockan längre. Kafka har gett henne något annat i stället, och när de tre veckorna är över har breven botat hennes sorg. Hon har berättelsen, och när en människa är lycklig nog att leva inne i en berättelse, att leva i en påhittad värld, försvinner den smärta som hör till världen. Så länge berättelsen pågår finns ingen annan verklighet.”