Det finns två rutter från New York till Burlington i Vermont: den snabba och den långsamma. Under de första två tredjedelarna av färden valde vi den snabba rutten, en väg som inbegrep sådana trafikleder i staden som Flatbush Avenue, Bronx-Queens Expressway, Grand Central Parkway och Route 678. Efter att ha åkt över Whitestone Bridge och kommit in i Bronx fortsatte vi norrut i flera kilometer tills vi kom till I-95, som ledde oss ut ur staden, genom östra delen av Westchester County, och vidare genom södra Connecticut. Vid New Haven tog vi av in på I-91. Det var på den vägen vi tillbringade större delen av resan, genom det som återstod av Connecticut och hela Massachusetts tills vi nådde Vermonts södra gräns. Snabbast skulle vi ha kommit till Burlington genom att stanna kvar på I-91 till White River Junction och sedan åka västerut på I-89, men i utkanten av Brattleboro sa Tom att han var trött på motorvägar och ville köra på mindre vägar med glesare trafik. Och därmed övergav vi den snabba rutten för den långsamma. Det skulle göra att resan tog en timme eller två extra, sa han, men som belöning skulle vi få se något annat än bara en framilande kortege av livlösa bilar. Skog, till exempel, och vilda blommor längs vägen, för att inte tala om kor och hästar, gårdar och ängar, gräsplaner i små samhällen och då och då ett mänskligt ansikte. Jag hade inget emot ändringen av planen. Vad gjorde det väl mig om vi kom fram till Pamela klockan tre eller klockan fem? När nu Lucy slagit upp ögonen igen och stirrade ut genom fönstret där bak hade jag så dåligt samvete för det vi gjorde med henne att jag gärna sköt på framkomsten så länge som möjligt. Jag öppnade vår Rand McNally-vägatlas och studerade kartan över Vermont. ”Ta avfart tre”, sa jag till Tom. ”Vi ska hålla utkik efter Route 30, som slingrar sig diagonalt åt nordost. Efter ungefär sextio kilometer på den kan vi börja leta oss fram till Rutland, och därifrån tar vi Route 7 raka vägen till Burlington.”
Varför dröjer jag mig kvar vid dessa triviala detaljer? För att berättelsens sanning ligger i detaljerna, och jag har inget annat val än att berätta allt precis som det hände. Om vi inte bestämt oss för att ta av från motorvägen vid Brattleboro och leta oss fram till Route 30 skulle många av händelserna i den här boken aldrig ha inträffat. Jag tänker särskilt på Tom när jag säger så. Både Lucy och jag vann också på beslutet, men för Tom, den tålmodige hjälten i dessa Dårskaper i Brooklyn, var det antagligen det viktigaste beslut han någonsin fattat. Han hade ännu ingen aning om konsekvenserna, ingen vetskap om den virvelvind han dragit i gång. Precis som Kafkas docka trodde han sig bara vara ute efter nya vyer, men till följd av att han svängde av från en väg och in på en annan sträckte Fortuna helt oväntat ut sina armar och bar vår gosse in i en annan värld.
Bensintanken var nästan tom, vilket även gällde magarna, men inte urinblåsorna. Tjugofem eller trettio kilometer nordväst om Brattleboro stannade vi för att äta lunch på en sjabbig vägkrog som hette Dot’s. MAT OCH BENSIN, som vägskylten så träffande beskrev det, och det var i den ordningen vi valde att tillfredsställa våra behov. Än en gång fick vårt slumpvisa beslut att göra saker på ett sätt och inte på ett annat en avgörande betydelse för berättelsen. Om vi tankat först skulle Lucy aldrig ha lyckats med sitt fascinerande trick och vi skulle med all sannolikhet ha fortsatt till Burlington som planerat. Men eftersom tanken fortfarande var tom när vi slog oss ner för att äta fanns tillfället plötsligt där, och den lilla tösen slog till. Det kändes som en katastrof när det inträffade, men om vår tjej inte gjort det hon gjorde, hade vår gosse aldrig fallit i Fru Fortunas omhändertagande famn, och då hade det gjort detsamma att vi tagit av från motorvägen.
Inte ens nu kan jag riktigt förstå hur hon bar sig åt. Vissa tillfälligheter spelade henne i händerna, men likväl var det något närmast djävulskt över sabotagets djärvhet och effektivitet. Ja, restaurangen låg ett trettiotal meter från vägen, vilket gjorde att förbipasserande bilister inte lade märke till henne. Ja, alla parkeringsplatserna på framsidan var tagna, så vi fick parkera vid sidan av det nedgångna envåningshuset, där bilen inte syntes från de två perspektivfönstren. Och ja, hon hade dessutom turen att Tom och jag råkade sätta oss med ryggen mot fönstren. Men hur i all världen kan hon ha tänkt tillräckligt snabbt för att tolka en Coca-Cola-automat utanför (som av en händelse stod bara några meter från vår bil) som ett vapen i kampen mot Burlingtonlösningen? Vi gick in på restaurangen och raka vägen till toaletten. Sedan slog vi oss ner vid ett bord och beställde hamburgare och tonfisksallad och varma ostsmörgåsar. Så fort servitrisen tagit vår beställning visade Lucy genom att peka ner i knäet att hon hade ytterligare ett ärende att uträtta på toaletten. Gå du bara, sa jag, och när hon gick i väg såg hon ut som vilken amerikansk flicka som helst i sina paisleymönstrade shorts och neonblå gymnastikskor för hundrafemtio dollar. Medan hon var borta pratade jag och Tom om hur trevligt det var att komma ut från staden, till och med när man satt på ett mörkt och sjabbigt matställe som Dot’s, omgiven av långtradarchaufförer och bönder i gula och röda basebollkepsar med märken för företag som tillverkade verktyg och tunga maskiner. Tom pratade på för fullt, och jag rycktes med och glömde för ett ögonblick Lucy. Föga anade vi (vad som hände kom fram först senare) att vår tjej gått ut genom en bakdörr och frenetiskt matade in mynt och dollarsedlar i Coca-Cola-automaten utanför. Hon köpte åtminstone tjugo burkar av den där sötsliskiga brygden, och en efter en hällde hon varenda droppe i bensintanken på min dittills felfria Oldsmobile Cutlass. Hur kunde hon veta att socker var ett dödligt gift för förbränningsmotorer? Hur kunde den snorvalpen vara så jäkla slipad? Inte nog med att hon satte ett tvärt och definitivt stopp för vår resa, hon gjorde det dessutom på fenomenalt kort tid. Fem minuter, skulle jag gissa, sju på sin höjd. Det var i alla fall inte längre än att vi fortfarande satt och väntade på maten när hon kom tillbaka till bordet. Plötsligt var hon full av leenden igen, men hur skulle jag ha kunnat gissa skälet till hennes upprymdhet? Om jag överhuvudtaget funderat över saken skulle jag ha tänkt att det var för att hon skitit ordentligt.
När vi ätit klart och satte oss i bilen igen hostade motorn fram ett av de märkligaste ljuden i bilhistorien. Jag har suttit här och tänkt på det ljudet i tjugo minuter, men jag har fortfarande inte hittat rätt ord, den oförglömliga fras som skulle kunna göra det rättvisa. Ett hest skrockande? Ett hickande pizzicato? Ett gapflabbande skrän? Uppgiften är mig nog övermäktig – eller också är språket ett alltför klent redskap för att fånga det jag hörde. Ljudet påminde om något som skulle ha kunnat tänkas komma ur näbben på en gås som höll på att kvävas eller ur munnen på en berusad schimpans. Till slut modulerades gapflabbet och övergick i en enda utdragen ton, en kraftfull, tubaliknande utstötning som kunde ha misstagits för en mänsklig rapning. Inte precis som från en nöjd öldrickare; snarare ledde ljudet tankarna till ett långsamt, kvalfullt muller orsakat av matsmältningsbesvär, en djup utströmning av luft ur munnen på en människa med kronisk halsbränna. Tom slog av motorn och försökte igen, men andra gången han vred på nyckeln hördes bara en tyst, jämrande suck. På tredje försöket var det helt tyst. Symfonin var slut. Min förgiftade Olds hade fått hjärtstillestånd.
”Jag tror att vi har slut på bensin”, sa Tom.
Det var den enda rimliga slutsatsen, men när jag lutade mig åt vänster och tittade på bensinmätaren såg jag att vi fortfarande hade ungefär en åttondel av tanken kvar. Jag pekade på den röda visaren. ”Inte enligt den”, sa jag.
Tom ryckte på axlarna. ”Den måste vara trasig. Tur att det finns en bensinstation på andra sidan vägen.”
När Tom lade fram sin felaktiga diagnos av bilens tillstånd vred jag på huvudet och tittade på macken genom bakrutan – en förfallen bilverkstad med två bensinpumpar där ingenting såg ut att ha målats om sedan 1954. Jag råkade möta Lucys blick. Hon satt bakom Tom, och eftersom jag inte hade någon aning om att hon bar ansvaret för vår belägenhet blev jag något förbryllad över den fridfulla, närmast övernaturliga belåtenhet som präglade hennes ansikte. Motorn hade just utstött sitt missljudande djungelpotpurri, och under vanliga omständigheter borde detta skrattretande oväsen ha lett till någon reaktion: att hon blev skärrad, började skratta, blev orolig eller någonting. Men Lucy hade slutit sig inom sig själv – hon vilade tyngdlös på ett moln av liknöjdhet, en ren ande befriad från den egna kroppen. Jag förstår nu att hon gladde sig åt att planen lyckats och att hon i det tysta tackade den allsmäktige för att han hjälpt henne utföra ett mirakel. Men när jag satt i bilen med henne den eftermiddagen blev jag bara förbryllad.
”Är du här, Lucy?” frågade jag.
Hon gav mig en lång uttryckslös blick och nickade sedan.
”Var inte orolig”, fortsatte jag. ”Vi får snart i gång bilen igen.”
Naturligtvis hade jag fel. Det är frestande att ge en detaljerad redogörelse för den komedi som följde, men jag vill inte trötta läsaren med utläggningar om sådant som egentligen inte är av betydelse för berättelsen. Vad gäller bilen är det bara slutresultatet som räknas. Jag tänker därför inte ge mig in på den dunk med högoktanig bensin som Tom kånkade över från verkstaden på andra sidan vägen (eftersom den inte var till någon nytta) och inte ens nämna bärgningsbilen som till slut drog min Cutlass till samma verkstad (vad hade vi för val?). Det enda som behöver sägas är att de som drev verkstaden (en far och son som kallade sig Al Senior och Al Junior) inte kunde komma underfund med vad det var för fel på bilen. Junior och Senior var ungefär lika gamla som Tom och jag, men medan jag är smal och Tom kraftig såg den unge och den gamle Al ut som oss fast tvärtom: sonen smal, fadern tjock.
Efter att ha undersökt motorn i flera minuter utan att hitta felet slog Al Junior igen motorhuven. ”Jag blir tvungen att plocka isär’n”, sa han.
”Är det så illa?” svarade jag.
”Jag säger inte att det är illa. Men det är inte särskilt bra heller. Det är det verkligen inte.”
”Hur lång tid tar det att fixa den?”
”Det beror på. Det kan gå på en dag, det kan ta hela veckan. Först måste jag hitta felet. Om det är något enkelt är det ingen fara. Men annars måste vi kanske beställa reservdelar, och då kan det ta ett tag.”
Det lät som en ärlig och rimlig utvärdering, och eftersom jag själv inte kan någonting alls om bilar såg jag inget annat alternativ än att erbjuda honom uppdraget – hur lång tid det än skulle ta. Tom, som inte heller var lagd för att meka, instämde i handlingsplanen. Gott och väl så, kanske, men nu var vi strandsatta vid en liten väg ute på landsbygden i Vermont, och vad skulle vi ta oss för medan de två Al försökte återuppliva vårt krassliga fordon? En möjlighet var att hyra en bil och fortsätta till Burlington och sedan tillbringa resten av veckan hos Pamela och hämta Oldsmobilen på vägen hem till New York. En annan, enklare lösning var att ta in på närmsta hotell och låtsas att vi var på semester tills bilen var klar.
”Jag har fått nog av att köra för i dag”, sa Tom. ”Jag röstar för att vi stannar här. Åtminstone till i morgon.”
Jag var benägen att hålla med. Vad Lucy beträffar – den stumma, vaksamma Lucy – är det lätt att förstå att hon inte hade något att invända mot beslutet.
Al Senior rekommenderade ett par ställen i Newfane, en by som vi kört igenom ungefär femton kilometer tidigare. Jag gick in på kontoret och ringde båda numren, men det visade sig att inget av värdshusen hade lediga rum. När jag rapporterade resultatet såg den storvuxne mannen sur ut. ”Förbannade turister”, sa han. ”Det är bara första veckan i juni, och sommaren är redan i full gång.”
Under en halvminut eller så stod vi bara där med händerna i fickorna och såg på fadern och sonen medan de funderade. Till slut bröt Al Junior tystnaden. ”Stanley då, pappa?”
”Hmmm”, sa fadern. ”Jag vet inte. Vad får dig att tro att han har dragit i gång igen?”
”Jag har hört att han tänkte öppna i år”, svarade den unge mannen. ”Mary Ellen sa det. Hon hade visst stött ihop med Stanley på posten i förra veckan.”
”Vem är Stanley?” frågade jag.
”Stanley Chowder”, sa Al Senior och höjde armen och pekade västerut. ”Han hade ett värdshus några kilometer härifrån, uppe på kullen.”
”Stanley Chowder”, upprepade jag. ”Det var ett jäkligt lustigt namn.”
”Ja”, sa store Al. ”Men inte gör det Stanley något. Han är nog egentligen rätt förtjust i det.”
”En gång i tiden kände jag en som hette Elmer Doodlebaum”, sa jag och insåg plötsligt att det var trevligt att prata med de två Al. ”Tänk att få dras med det namnet hela livet.”
Al Senior flinade. ”Ja, fy fan. Det vore inget vidare. Men folk skulle åtminstone komma ihåg det. Jag har hetat Al Wilson sedan jag föddes, och jag kunde väl lika gärna ha hetat N. N. Det finns inget i ett sådant namn att sätta tänderna i. Al Wilson. Det måste finnas tusentals Al Wilson bara i Vermont.”
”Jag ska nog höra med Stanley”, sa Al Junior. ”Man vet aldrig. Om han inte är ute och klipper gräset svarar han kanske …”
Medan den slanke sonen gick in på kontoret för att ringa lutade sig den trinde fadern mot min bil, tog ur skjortfickan fram en cigarett (som han satte i munnen utan att tända) och berättade den sorgliga historien om Chowder Inn.
”Det är det Stanley gör nu”, sa han. ”Han klipper gräset. Från tidiga morgonen till sena eftermiddagen kör han omkring på sin röda John Deere och klipper gräset. Han börjar när snön smälter i april och slutar inte förrän det börjar snöa igen i november. Varenda dag, i ur och skur, är han ute och kör omkring på ägorna och klipper gräset i timmar i sträck. Under vintern håller han sig inomhus och tittar på tv. Och när han inte orkar titta mer på tv sätter han sig i bilen och kör till Atlantic City. Han tar in på ett av casinohotellen och spelar blackjack i tio dagar på raken. Ibland vinner han och ibland förlorar han, men för Stanley gör det detsamma. Han har så att han klarar sig, så han slösar gärna bort några dollar då och då.
Jag har känt honom länge – i över trettio år, tror jag. Han var revisor nere i Springfield i Massachusetts. Sextioåtta eller sextionio köpte han och hans fru Peg det stora vita huset uppe på kullen och kom ut på helgerna, på sommarsemestern, över jul, ja, så ofta de kunde. Deras stora dröm var att göra om huset till ett värdshus och bo där permanent när Stanley gick i pension. Så för fyra år sedan slutade Stanley som revisor, och han och Peg sålde villan i Springfield och flyttade upp hit för att öppna Chowder Inn. Jag glömmer aldrig hur hårt de slet den där första våren för att hinna få allt i ordning till sommaren. Allt gick som planerat. De snyggade upp huset tills det glänste som en juvel. De anlitade en kock och två städerskor, och sedan, just som de skulle ta emot de första reservationerna, fick Peg ett slaganfall och dog. I köket mitt på dagen. I ena ögonblicket var hon vid liv och pratade med Stanley och kocken, och i nästa låg hon i en hög på golvet och drog sin sista suck. Det gick så fort att hon var död innan ambulansen hade åkt från sjukhuset.
Det är därför Stanley klipper gräset. Vissa tror att han har blivit lite tokig, men när jag pratar med honom är han samme gamle Stanley som jag lärde känna för trettio år sedan, samme man som han alltid har varit. Det är bara att han sörjer Peg. Vissa börjar supa. Andra letar efter en ny fru. Stanley klipper gräset. Det är väl inget ont i det?
Jag har inte sett honom på ett tag, men om Mary Ellen är rätt informerad – och det brukar hon vara – är det goda nyheter. Det betyder att Stanley har hämtat sig och vill börja leva igen. Al Junior har ju varit där inne i ett par minuter nu. Jag kan ha fel, men jag skulle kunna slå vad om att han har fått tag på Stanley och att de håller på och diskuterar hur vi ska få upp er dit. Det vore väl något? Om Stanley har öppnat blir ni de första gästerna i Chowder Inns historia. Oj, det vore väl verkligen något?”