Jag vill berätta om glädje och välbefinnande, om de sällsynta, oväntade ögonblick när rösten i huvudet tystnar och man känner sig som ett med världen.
Jag vill berätta om vädret i början av juni, om harmoni och ljuv återhämtning, om rödhakar och steglitsor och blåsångare som hoppar bland trädens gröna blad.
Jag vill berätta om sömnens goda verkan, om matens och alkoholens njutningar, om vad som händer med hjärnan när man stiger ut i solen klockan två på eftermiddagen och känner luftens varma omfamning.
Jag vill berätta om Tom och Lucy, om Stanley Chowder och de fyra dagar vi tillbringade på Chowder Inn, om de tankar vi tänkte och de drömmar vi drömde på den där kullen i södra Vermont.
Jag vill minnas de djupblå skymningarna, de stilla, rosenskimrande gryningarna, björnarna som hördes i skogen om nätterna.
Jag vill minnas alltihop. Om alltihop är för mycket begärt, i så fall en del av det. Nej, mer än bara en del. Nästan allt. Nästan allt, med tomrum lämnade för de bitar som fattas.
Den tystlåtne men ändå sällskaplige Stanley Chowder, rutinerad gräsklippare, pokerhaj och pingisfenomen, hängiven beundrare av gamla amerikanska filmer, veteran från Koreakriget, fader till en trettiotvåårig dotter med det osannolika namnet Honey som är lärare i fjärde klass och bor i Brattleboro. Stanley är sextiosju men i god form för sin ålder, med yvig kalufs och klarblå ögon. Drygt en och sjuttio lång, kraftigt byggd och med stadigt handslag.
Han kommer körande nedför kullen för att hämta oss. Efter att ha hälsat på Al Junior och Al Senior presenterar han sig för oss och hjälper oss att flytta över väskorna från bagageutrymmet i min bil till hans Volvo kombi. Jag lägger märke till att han rör sig snabbt och nästan springer mellan de två fordonen. Det finns en kvick, nervig färdighet i rörelserna. Stanley är ingen sölkorv. Sysslolöshet föder tankar, och tankar kan vara farliga, vilket alla som bor ensamma har lätt att förstå. Efter att ha hört Al Seniors redogörelse för Pegs död ser jag Stanley som en vilsen och plågad människa. Han är tillmötesgående, närmast överdrivet generös, men trivs inte med sig själv, en krossad man som försöker samla ihop spillrorna.
Vi säger hej då till far och son Wilson och tackar dem för hjälpen. Al Junior lovar att dagligen underrätta mig om hur det går med bilen.
En brant grusväg kantad av skog på ömse sidor, ojämn terräng; när vi kör uppför kullen sveper emellanåt en lågt hängande gren över vindrutan. Stanley ber på förhand om ursäkt för alla eventuella olägenheter på värdshuset. Han har ägnat de senaste två veckorna åt att ensam ställa det i ordning, men än återstår mycket att göra. Han hade tänkt öppna till den fjärde juli, men när Al Junior ringde och berättade om vår belägenhet skulle det inte ”ha känts rätt” att inte låta oss bo där i några dagar. Ingen personal har anställts än, men han ska bädda åt oss och se till att vi får det så bekvämt som omständigheterna tillåter. Han har redan pratat med sin dotter i Brattleboro, och hon ska komma till värdshuset varje dag och laga middag åt oss. Han försäkrar att hon är duktig i köket. Tom och jag tackar för hjälpsamheten. Upptagen som han är med alla dessa angelägenheter lägger Stanley inte märke till att Lucy ännu inte har sagt något.
Ett vitt trevåningshus med sexton rum och en stor veranda på framsidan. På skylten i änden av uppfarten står det The Chowder Inn, men någonstans inom mig förstår jag redan att vi kommit till Hotell Existens. Jag bestämmer mig för att tills vidare inte säga något om detta till Tom.
Innan vi visas till våra rum ringer Tom till Pamela från salongen på entréplanet för att förklara vad som hänt. Stanley är där uppe och bäddar. Lucy går till soffan, och ett ögonblick senare står hon på knä och klappar Stanleys hund, en gammal svart labrador som heter Spot. Utan att vilja det kommer jag att tänka på Harry och de fåniga ord jag haft i skallen under de gångna två veckorna: X är det kryss som markerar platsen. Platsen – the spot. The spot har nu blivit ett fyrbent djur, och medan jag tittar på hunden som slickar Lucy i ansiktet håller jag mig nära Tom, för den händelse att jag måste växla några ord med Pamela. Det behöver jag inte, men medan jag lyssnar till Toms sida av samtalet förvånas jag över hans styvsysters irriterade reaktion på nyheten om att vi blir försenade till Burlington. Som om det var vårt fel att bilen brakat ihop. Som om det inte jämt och ständigt hände oförutsedda saker. Men Pamela har just tillbringat en och en halv timme i livsmedelsaffären och står nu i köket och ”sliter för fullt” för att hinna få klart middagen innan vi ska komma. Som ett tecken på gästfrihet hade hon tänkt välkomna oss med en raffinerad flerrättersmiddag med allt från gazpacho till hembakad pekannötspaj, och hon blir irriterad, för att inte säga rasande, när hon får veta att hon har ansträngt sig i onödan. Tom ber gång på gång om ursäkt, men Pamela fortsätter ändå att skälla. Är detta den nya och bättre Pamela som jag har hört så mycket om? Om hon inte kan hantera en liten besvikelse utan att gå upp i limningen, hur ska hon då bli som vikarierande mor åt Lucy? Det sista flickan behöver är en neurotisk, kälkborgerlig kvinna som otåligt ställer omöjliga krav.
Tom har inte ens hunnit lägga på innan jag bestämmer mig för att Burlingtonlösningen är avskriven. Jag stryker Pamelas namn från listan och utser mig själv till Lucys tillfällige målsman. Är jag bättre skickad än Pamela att ta hand om Lucy? Nej, på de flesta sätt är jag antagligen inte det, men i magen känns det som om jag har ansvar för henne – vare sig jag vill det eller inte.
Tom lägger på och skakar på huvudet. ”Den bruden var bra jävla sur”, säger han.
”Glöm Pamela”, svarar jag.
”Vad menar du?”
”Jag menar att vi inte åker till Burlington.”
”Nähä? När bestämdes det?”
”Just nu. Vi stannar här tills bilen är lagad, och sedan åker vi hem till Brooklyn, allihop tillsammans.”
”Och vad tänker du göra med Lucy?”
”Hon får bo hos mig.”
”När vi pratade om det i går sa du att du inte var intresserad.”
”Jag har ändrat mig.”
”Så vi har kört hela vägen hit upp i onödan.”
”Egentligen inte. Se dig omkring, Tom. Vi har hamnat i paradiset. Ett par dagars vila och avkoppling, och sedan åker vi hem och känner oss som nya människor.”
Lucy befinner sig inte mer än tre meter från oss under vårt samtal, och hon hör vartenda ord vi säger. När jag vänder mig om och ser på henne ger hon mig slängkyssar med båda händerna – med armarna utsträckta efter varje smack, som en stolt primadonna på premiärkvällen. Det gläder mig att se henne så glad, men jag blir orolig också. Har jag någon aning om vad jag ger mig in i?
Plötsligt kommer jag att tänka på en replik från en film som jag såg i slutet av sjuttiotalet. Titeln minns jag inte, och både handlingen och personerna har jag glömt, men orden klingar fortfarande i huvudet, som om det var i går jag hörde dem. ”Barn är trösten för allt – utom för att ha barn.”
Stanley visar oss till våra rum på översta våningen och förklarar att Peg, den framlidna mrs Chowder (”det är fyra år sedan hon gick bort”) är den som valt hela möblemanget: sängen, sängkläderna, tapeterna, persiennerna, mattorna, lamporna, gardinerna och vartenda ett av de många små föremål som står på borden och byråerna: de virkade små dukarna, askfaten, ljusstakarna, böckerna. ”En kvinna med oklanderlig smak”, säger han. Själv tycker jag att inredningen är lite överlastad, ett nostalgiskt försök att återskapa atmosfären från ett svunnet New England som egentligen var mycket bistrare och kargare än de ombonade, flickaktiga rum han visar oss. Men det gör detsamma. Allt är rent och bekvämt, och det finns en räddande detalj som underminerar den i övrigt allenarådande tonen av kitsch och plottrig gullighet: bilderna som hänger på väggen. Tvärtemot vad man hade kunnat vänta sig finns där inga broderier, inga dåligt utförda akvareller av Vermont i snöskrud, inga reproduktioner från Currier & Ives. Väggarna pryds av svartvita fotografier, tjugo gånger tjugofem centimeter stora, av gamla komedistjärnor från Hollywood. Detta är Stanleys enda bidrag till rummens möblering, men det är precis vad som behövs; en dos kvickhet och skämtsamhet ingjuten i den gammalmodiga miljön. Av de tre rum han gjort i ordning åt oss är ett ägnat åt bröderna Marx, ett åt Buster Keaton och det sista åt Helan och Halvan. Tom och jag låter Lucy välja först, och hon tar Helan och Halvan i änden av korridoren. Tom väljer Buster, och jag får bo mellan dem hos Groucho, Harpo, Chico, Zeppo och Margaret Dumont.
Första titten på markerna. Så fort vi packat upp går vi ut för att beskåda Stanleys berömda gräsmatta. Under flera minuter genomfars jag av en stadig ström av olika sinnesförnimmelser. Känslan av den mjuka, välskötta gräsmattan under fötterna. Ljudet av en broms som surrar förbi örat. Doften av gräs. Doften av kaprifol och syren. De klarröda tulpanerna som planterats runt huset. Luften börjar vibrera, och ett ögonblick senare smeker en lätt bris min kind.
Jag vandrar mållöst omkring med mina tre följeslagare plus hunden och funderar över absurda ting. Stanley berättar att egendomen omfattar över fyrtio hektar, och jag tänker på hur lätt det skulle vara att bygga fler hus om antalet boende på Hotell Existens blev fler än vad som får plats i huvudbyggnaden. Jag drömmer Toms dröm och frossar i möjligheterna. Tjugofem hektar skog. En damm. En vildvuxen äppelträdgård, en samling övergivna bikupor, ett skjul i skogen för indunstning av lönnsirap. Och Stanleys gräsmatta – det härliga, ändlösa gräset som breder ut sig omkring oss åt alla håll.
Det kommer aldrig att bli av på riktigt, säger jag till mig själv. Harrys projekt kommer säkert att gå i stöpet, och även om det inte gör det har jag ingen anledning att tro att Stanley skulle vilja sälja huset. Å andra sidan skulle Stanley kunna bo kvar och bli delägare. Är han den sorts person som kan förstå vad det är Tom hoppas kunna skapa? Jag bestämmer mig för att jag måste lära känna honom bättre, att jag måste tillbringa så mycket tid som möjligt i hans närhet.
Efter tjugo minuters promenad börjar vi svänga av tillbaka mot huset. Stanley skyndar in i garaget för att hämta solstolar åt oss, och när vi slagit oss ner ursäktar han sig och går in inomhus. Han har saker att ta itu med, men de första betalande gästerna i Chowder Inns historia får sitta och slöa i solen så länge de vill.
Under ett par minuter ser jag på Lucy som springer över gräsmattan och kastar pinnar åt hunden. Till vänster om mig sitter Tom och läser en pjäs av Don DeLillo. Jag höjer blicken och ser på molnen som driver förbi. En hök seglar in i mitt synfält och försvinner igen. När höken kommer tillbaka sluter jag ögonen. Efter bara några sekunder sover jag.
Klockan fem visar sig Honey Chowder för första gången. Hon stannar utanför huset med bilen full av livsmedel och två lådor vin. Vid det laget har Tom och jag flyttat från solstolarna till verandan och sitter och pratar politik. Vi avbryter våra fördömanden av Bush II och Republikanska partiet, går nedför trappstegen till den vita Hondan och presenterar oss för Stanleys dotter.
Hon är en stor, fräknig kvinna med kraftiga överarmar och ett handslag som kunde krossa ben. Hon tycks till brädden fylld av självförtroende, humor och välvilja. En aning övermodig, kanske, men vad kan man vänta sig av en lärarinna som undervisar i fjärde klass? Rösten är stark och något hes, men jag tycker om att hon verkar ha så nära till skratt och inte räds sin stora personlighet. Hon är en kompetent och redig flicka, konstaterar jag, och utan tvivel rolig i sängen. Inte snygg, men inte icke-snygg heller. Strålande blå ögon, fylliga läppar, en tjock man av rödblont hår. Medan vi hjälper henne att lasta ur matkassarna ser jag henne granska Tom med mer än bara likgiltig nyfikenhet. Den fårskallen märker ingenting, men jag börjar undra om den här kaxiga, klyftiga, unga kvinnan inte är svaret på mina böner. Inte ännu en överjordisk V.P.M., utan en ogift kvinna som vill ha en karl på kroken. En ångvält. En tornado. En hungrig brud som är slängd i käften och som kan tvinga vår gosse att underkasta sig.
För andra gången den eftermiddagen bestämmer jag mig för att hålla mina tankar för mig själv och inte säga något till Tom.
Precis som Stanley lovade är middagen hon lagar utsökt. Soppa på vattenkrasse, fläskstek, skärbönor med mandlar, brylépudding till efterrätt, och rikligt med vin. Jag känner ett styng av medkänsla med Pamela när jag tänker på den inställda festmåltiden hon varit i färd med att laga åt oss, men jag betvivlar att maten i Burlington hade kunnat överträffa den som står på bordet på Chowder Inn.
Den segerrika Lucy, som nu sluppit fri från den hotande fångenskapen, kommer till bordet iklädd den rödvitrutiga klänningen, de svarta lackskorna och de vita ankelsockorna med spetskant. Jag vet inte om Stanley helt enkelt inte lägger märke till hur andra människor beter sig eller om han bara är överdrivet finkänslig, för han har fortfarande inte kommenterat Lucys tigande. Men när middagen har varat i tio minuter börjar hans rättframma, skarpsynta dotter ställa frågor.
”Vad är det med henne?” frågar hon. ”Kan hon inte prata?”
”Det är klart att hon kan prata”, svarar jag. ”Men hon vill inte.”
”Vill inte?” säger Honey. ”Vad ska det betyda?”
”Det är ett test”, förklarar jag, för det är den första lögn som dyker upp i huvudet. ”Häromdagen pratade jag och Lucy om saker som är svåra, och vi kom fram till att något av det svåraste man kan göra är att låta bli att prata. Så vi gjorde en överenskommelse. Lucy lovade att inte säga ett enda ord på tre dagar, och om hon klarar det har jag lovat att ge henne femtio dollar. Eller hur, Lucy?”
Lucy nickar.
”Och hur många dagar är det kvar?” fortsätter jag.
Lucy håller upp två fingrar.
Då så, tänker jag, då vet vi den saken. Ungen har äntligen klämt fram med det. Om två dagar är det slut på den här tortyren.
Honey kisar och ser både misstrogen och bekymrad ut. Hon arbetar ju faktiskt med barn, och hon anar oråd. Men jag är en främmande människa, och i stället för att ställa fler frågor om den besynnerliga och osunda lek jag utsätter den lilla flickan för närmar hon sig ämnet ur en annan vinkel.
”Varför är flickan inte i skolan?” frågar hon. ”Det är måndag. Den femte juni. Sommarlovet börjar inte förrän om tre veckor.”
”För att …” säger jag och anstränger mig för att hitta på ytterligare en liten lögn, ”Lucy går i en privatskola … och de har ett kortare skolår än i allmänna skolor. Hennes sista dag var i fredags.”
Återigen är jag säker på att Honey inte tror mig. Men utan att gå över gränsen till oacceptabel framfusighet kan hon inte gärna förhöra mig mer ingående än så om saker som inte angår henne. Jag gillar denna bastanta, rättframma Chowderkvinna, och jag gillar hennes farsgubbe också, som sitter mitt emot mig vid bordet och tyst tuggar maten och smuttar på vinet, men jag tänker inte avslöja våra familjehemligheter för dem. Inte för att jag skäms över vilka vi är – men gode Gud, tänker jag för mig själv, vilken familj vi är. Vilken brokig skara av tilltufsade, vilsekomna själar. Vilka slående exempel på mänsklig ofullkomlighet. En far vars dotter inte längre vill ha med honom att göra. En broder som inte hört av sin syster på tre år. Och en liten flicka som rymt hemifrån och vägrar prata. Nej, jag tänker inte visa upp sanningen om vår sönderfallna, odugliga klan för Chowders. Inte i kväll, inte. Varken i kväll eller någonsin.
Tom måste tänka i liknande banor, för han skyndar till undsättning och försöker styra in samtalet kring bordet på andra ämnen. Han börjar med att fråga Honey om hennes arbete. Hur länge har hon hållit på med det, vad fick henne att bli lärare, vad anser hon om skolorna i Brattleboro och så vidare. Frågorna är menlösa och så banala att de är löjliga, och när jag betraktar hans ansikte medan han talar med Honey ser jag att han inte är intresserad av henne – inte som kvinna, inte ens som person. Men Honey är för tuff för att låta Toms likgiltighet hindra henne från att ge trevliga och intelligenta svar, och det tar inte lång stund innan det är hon som leder samtalet och bombarderar vår gosse med mängder av sina egna frågor. Hennes gåpåighet får ett ögonblick Tom ur balans, men när han förstår att hans samtalspartner är precis lika intelligent som han skärper han sig och börjar betala med samma mynt. Stanley och jag säger knappt ett ord, men vi roas båda av den verbala sparringmatch som dragit i gång inför våra ögon. Samtalet kommer oundvikligen in på politik och presidentvalet i november. Tom rasar mot högerns maktövertagande i USA. Han nämner Clinton som nästan krossades, antiabortrörelsen, vapenlobbyn, den fascistiska propagandan i pratprogram på radion, pressens feghet, förbudet i vissa delstater mot att undervisa om evolutionsläran. ”Vi är på återtåg”, säger han. ”Varje dag förlorar vi ytterligare en bit av landet. Om Bush blir vald finns det ingenting kvar.” Till min förvåning håller Honey fullständigt med. I ungefär en halvminut råder fred, och sedan tillkännager hon att hon tänker rösta på Nader.
”Gör inte det”, säger Tom. ”En röst på Nader är en röst på Bush.”
”Nej, det är det inte”, säger Honey. ”Det är en röst på Nader. Dessutom kommer Gore att vinna i Vermont. Om jag inte var säker på det skulle jag rösta på honom. Men nu kan jag tryggt utföra min lilla protest utan att Bush kommer till makten.”
”Jag vet inte hur det är med Vermont”, säger Tom, ”men jag är säker på att det blir ett jämnt val. Om tillräckligt många människor tänker som du i de delstater där utgången inte är given på förhand kan Bush vinna.”
Honey försöker att inte le. Tom är så jäkla gravallvarlig, och hon längtar efter att få knuffa ner honom från hans höga hästar med någon galen, oväntad kommentar. Jag ser att skämtet är på väg, och jag håller tummarna för att det ska vara ett bra ett.
”Vet du vad som hände senast en nation lyssnade till en bush?”
Ingen säger något.
”De fick vandra i öknen i fyrtio år.”
Tom kan inte låta bli att skratta.
Nu är turneringen över, och Honey är den klara segraren.
Jag vill inte börja hoppas för mycket, men jag anar att Tom har funnit sin jämlike. Om det sedan leder någonstans är en annan fråga; det får tiden och köttets märkliga böjelser utvisa. Jag säger åt mig själv att bara bevaka den fortsatta händelseutvecklingen.
Tidigt nästa morgon ringer jag Al Junior på verkstaden, men han har ännu inte löst gåtan med bilen. ”Jag håller på med den just nu”, säger han. ”Så snart jag vet vad det är hör jag av mig.”
Jag förundras över hur lite den nyheten bekommer mig. Om något är jag glad över att bli kvar uppe på kullen en dag till, glad att inte behöva tänka på att åka tillbaka till New York riktigt än.
Jag har en uppgift att ta itu med under förmiddagen, men det är omöjligt att få Stanley att sitta ner tillräckligt länge för att jag ska hinna dra i gång ett ordentligt samtal. Han lagar mat och serverar frukosten, men så fort han satt ner tallrikarna framför oss skyndar han ut från köket och upp på övervåningen för att bädda våra sängar. Sedan håller han sig sysselsatt med diverse projekt kring huset: skruva i glödlampor, piska mattor, laga trasiga fönsterramar. Jag kan bara hoppas på ett tillfälle senare under dagen.
Morgonluften är kylig och dimmig. Vi har tröjor på oss när vi kliver ut på verandan och blickar ut över den fuktiga, daggdränkta gräsmattan. Så småningom kommer molnen att brännas bort, men än kan man knappt ens urskönja buskarna och träden.
Lucy har hittat en bok i sitt rum, och hon tar med den ut på verandan. Det är en liten pocketbok, och eftersom hennes hand täcker titeln ber jag henne att visa mig vad det är. Purpurviddernas ryttare av Zane Grey. Jag frågar henne om den är bra, och hon nickar ihärdigt. Inte bara bra, tycks hon mena, utan ett av alla tiders stora mästerverk. Mig tycks boken ett märkligt val av en nioårig flicka, men vem är väl jag att komma med invändningar? Ungen tycker om att läsa, tänker jag för mig själv, och det ser jag som en positiv utveckling, bevis på att vår lilla rymling inte är en mental slöfock.
Tom slår sig ner i stolen bredvid min medan Lucy sträcker ut sig på hammocken med sin västern. Han tänder en cigarett och säger: ”Tror du att Al Junior någonsin får ordning på bilen?”
”Det skulle jag väl tro”, svarar jag. ”Men jag har ingen brådska härifrån. Har du?”
”Nej, egentligen inte. Jag börjar trivas här.”
”Minns du vår middag med Harry i förra veckan?”
”När du spillde rödvin i knäet? Hur skulle jag kunna glömma det?”
”Jag har tänkt på en del av de saker du sa den kvällen.”
”Vad jag minns sa jag både det ena och det andra. Det mesta av det var bara dumheter. Fullständigt idiotiska saker.”
”Du var ur gängorna. Men du sa ingenting dumt.”
”Du måste ha varit för full för att lägga märke till det.”
”Vare sig jag var full eller inte måste jag fråga dig en sak. Menade du allvar med att du vill flytta från staden – eller var det bara prat?”
”Jag menade allvar, men det var bara prat också.”
”Det kan inte vara både och. Det är antingen det ena eller det andra.”
”Jag menade allvar, men jag vet också att det aldrig kommer att bli av. Alltså var det bara prat.”
”Om Harrys affärsprojekt lyckas då?”
”Det är bara prat. Det borde du ha lärt dig om Harry vid det här laget. Om det är någon som är ’bara prat’ är det vår gamle käre vän Harry Brightman.”
”Det kan jag väl hålla med om. Men bara för diskussionens skull kan vi väl ändå försöka tänka oss möjligheten att han talar sanning. Tänk om han snart blir stenrik och är villig att lägga pengarna på ett hus ute på landet. Vad skulle du säga då?”
”Jag skulle säga: ’Kör på.’”
”Bra. Tänk nu noga efter. Om du kunde köpa en plats var som helst i världen, var skulle du då vilja att den låg?”
”Jag har inte funderat så långt. Men någonstans isolerat. En plats där man inte hade andra människor för nära.”
”Ungefär som Chowder Inn?”
”Ja. Nu när du säger det skulle det här stället passa perfekt.”
”Ska vi inte fråga Stanley om han är intresserad av att sälja?”
”Varför det? Vi har ju inte råd att köpa.”
”Du glömmer Harry.”
”Nej, det gör jag inte. Harry har sina positiva sidor, men han är den siste jag skulle räkna med när det gäller något sådant här.”
”Jag medger att det är en chans på miljonen, men bara för den händelse att han verkligen tjänar storkovan kan vi väl prata med Stanley? Bara för skojs skull. Om han säger att han är intresserad vet vi åtminstone hur Hotell Existens ser ut.”
”Även om vi aldrig kommer att bo här.”
”Precis. Även om vi aldrig kommer tillbaka så länge vi lever.”
Det visar sig att Stanley i flera år funderat på att sälja stället. Bara tröghet och apati har hindrat honom från att ”ta tjuren vid hornen”, säger han, men fick han ett bra erbjudande skulle han göra sig av med hela rasket med en gång. Han orkar inte med att leva med Pegs ande längre. Han orkar inte med de obarmhärtiga vintrarna. Han orkar inte med avskildheten. Han har fått nog av Vermont, och det enda han drömmer om är att flytta till tropikerna, till någon västindisk ö där det är varmt året om.
Varför har han då ansträngt sig så för att få ordning på Chowder Inn? frågar jag. Inget särskilt skäl, säger han. Han har inget bättre att ta sig för, och det hjälper honom att avvärja ledan.
Det är dags för lunch. Vi sitter kring bordet i matsalen alla fyra och äter kallskuret, frukt och ost. När nu dimman lättat skiner solen in genom de öppna fönstren, och vartenda föremål i rummet tycks klarare, livfullare, färgstarkare. Vår värd utgjuter sitt livs sorger över oss, men jag är märkvärdigt glad över att bara vara där, sitta i min egen kropp och titta på sakerna på bordet, andas in och ut och njuta av det enkla faktum att jag lever. Vad tråkigt det är att livet tar slut, säger jag mig själv, vad tråkigt det är att vi inte får leva för evigt.
Tom förklarar att vi inte har tillräckligt med pengar för att kunna lägga ett bud på huset nu, men att det är tänkbart att vi kommer att kunna göra det inom några veckor. Stanley säger att han inte vet vad egendomen är värd, men han kan kontakta en mäklare i trakten och ta reda på det. Ju mer vi pratar, desto mer entusiastisk blir han. Jag vet inte om han tror på ett enda ord vi säger, men att få föreställa sig ett annat liv tycks räcka för att han ska bli en ny människa.
Varför uppmuntrar jag dessa meningslösa funderingar? Alltihop hänger på försäljningen av en förfalskning av manuskriptet till Den eldröda bokstaven, och det är inte bara det att jag har moraliska betänkligheter mot Harrys brottsliga plan, jag tror dessutom inte på den. Vad viktigare är: även om jag gjorde det har jag själv ingen lust att flytta till Vermont. Jag har helt nyligen påbörjat ett nytt liv på egen hand, och jag är fullständigt till freds med beslutet att slå mig ner i Brooklyn. Efter alla åren i villaförorten trivs jag med att bo inne i staden, och jag har redan fäst mig vid stadsdelen, med dess variationsrika blandning av vitt och brunt och svart, dess mångstämmiga kör av utländska brytningar, dess barn och dess träd, dess strävsamma medelklassfamiljer, dess lesbiska par, dess koreanska livsmedelsaffärer, dess skäggprydde indiske helige man i lång vit dräkt som bugar för mig varje gång våra vägar råkar korsas, dess dvärgar och krymplingar, dess gamla pensionärer som släpar sig fram på trottoarerna, dess kyrkklockor och tio tusen hundar, dess inofficiella befolkning av ensamma hemlösa som drar sina shoppingvagnar på avenyerna och gräver efter flaskor i soptunnorna.
Jag vill inte lämna allt detta, och varför har jag då dragit in Tom i denna meningslösa diskussion om fastighetsaffärer med Stanley Chowder? För att glädja Tom, tror jag. För att visa honom att han kan lita på att jag ska stödja hans projekt, trots att vi båda förstår att det nya Hotell Existens är byggt på en grund av ”bara prat”. Jag spelar med för att visa Tom att jag står på hans sida, och eftersom Tom uppskattar gesten spelar även han med. Det är en ömsesidig övning i klarsynt självbedrägeri. Det kommer aldrig att leda någonstans, och därför kan vi fortsätta att drömma tillsammans utan att behöva bekymra oss över konsekvenserna. När vi nu har dragit in Stanley i vår lilla lek börjar den nästan kännas verklig. Men det är den inte. Det är fortfarande bara tomt prat och omöjliga fantasier, en idé lika oäkta som Harrys Hawthornemanuskript – som antagligen inte ens existerar. Men det betyder inte att leken inte är rolig. Den som har minsta gnista liv i sig tycker om att prata om fantastiska saker, och vilken plats kunde vara bättre för ett sådant samtal än toppen av en kulle mitt i ingenstans i New England?
Efter lunchen utmanar den uppiggade Stanley mig på pingis i ladan. Jag säger att jag är ringrostig, att jag inte har spelat på flera år, men han låter sig inte avvisas. Det är bra för mig att röra på mig, säger han, ”få fart på kroppen igen”, så jag går motvilligt med på att spela en match eller två. Lucy följer med till ladan för att titta på, men Tom slår sig ner på verandan för att röka och läsa.
Jag blir raskt varse att Stanley inte spelar den sorts pingis som jag är van vid. Racketarna och bollarna är likadana, men i hans händer är spelet inte ett trevligt sällskapsnöje, utan snarare en fullt utvecklad, ansträngande sport, en djävulsk miniatyrform av tennis. Han servar med en förödande överskruv som jag är chanslös emot, han står tre meter från bordet och skickar tillbaka varenda en av de få bollar jag lyckas träffa, som om jag inte spelade bättre än en fyraåring. Han slår mig i tre raka set – 21–0, 21–0, 21–0 – och när massakern är över kan jaga bara ödmjukt buga inför segraren och släpa min utmattade kropp ut ur ladan.
Genomsvettig går jag tillbaka till huset för en snabb dusch och ett klädombyte. Då jag och Lucy kommer upp på verandan säger Tom att han ringde Brooklyn för en kvart sedan. Harry är ute på något ärende, men Tom har sagt åt Rufus att be honom ringa oss. ”För att höra om han fortfarande är intresserad”, säger Tom. ”Det är ju dumt att väcka Stanleys förhoppningar om Harry har ändrat sig.”
Jag har inte varit i ladan i mer än en halvtimme, men jag känner på mig att Tom har ägnat den stunden åt att verkligen fundera. Något i hans blick säger mig att samtalet med Stanley under lunchen har ändrat hans inställning till det nya Hotell Existens. Han har börjat tro att det går att förverkliga. Han har börjat hoppas.
Händelsevis ringer telefonen just som jag kommer in i entrén. Jag svarar, och det är Brightman själv som kvittrar i andra änden. Jag berättar om våra bilproblem, om Chowder Inn och om Stanleys iver att göra affärer med oss. ”Det här är rätt plats”, fortsätter jag. ”Toms idé lät kanske lite virrig när vi satt på den där restaurangen i staden, men när man väl är här ute känns alltihop fullständigt tänkbart. Det var därför han ringde. För att fråga om du fortfarande är intresserad.”
”Intresserad?” dundrar Harry som någon halvgalen artonhundratalsskådespelare. ”Det är klart att jag är intresserad. Vi skakade ju hand på saken, eller hur?”
”Inte vad jag minns.”
”Det var kanske inte ett fysiskt handslag. Men vi var överens. Det kommer jag tydligt ihåg.”
”Ett själsligt handslag.”
”Just precis. Ett själsligt handslag. Själarnas sanna möte.”
”Men allt beror naturligtvis på hur det går med ditt lilla affärsprojekt.”
”Naturligtvis. Det är ju självklart.”
”Så du tänker gå vidare med det.”
”Jag vet att du är skeptisk, men alla bitarna håller plötsligt på att falla på plats.”
”Jaså?”
”Ja. Och jag är glad att kunna rapportera strålande nyheter. Tro inte att jag inte lyssnade till ditt råd, Nathan. Jag lät Gordon veta att jag började bli tveksam och att om han inte ordnade så att jag fick träffa den hemlighetsfulle mr Metropolis skulle jag dra mig ur.”
”Och?”
”Nu har jag träffat honom. Gordon kom till affären med honom, och vi har träffats. En synnerligen intressant man. Han sa knappt ett ord, men jag kände att jag hade med ett riktigt proffs att göra.”
”Hade han med sig några arbetsprover?”
”Ett kärleksbrev från Charles Dickens till sin älskarinna. Ett vackert arbete.”
”Jag önskar dig lycka till, Harry. Om inte för din skull, så i alla fall för Toms.”
”Du kommer att bli stolt över mig, Nathan. Efter vårt samtal häromkvällen bestämde jag mig för att jag var tvungen att vidta vissa säkerhetsåtgärder. Bara för den händelse att något går snett. Det kommer det inte att göra – men när man har levt så länge som jag är man dum om man inte tar alla eventualiteter i beaktande.”
”Jag hänger nog inte riktigt med.”
”Det behöver du inte göra heller. Inte nu, i alla fall. Om och när det blir aktuellt kommer du att förstå allting. Det är antagligen det bästa drag jag har gjort i hela mitt liv. En grandios gest, Nathan. Överdådets överdåd. Ett svanhopp ner i den eviga storheten.”
Jag har ingen aning om vad han pratar om. Harry är i full, svulstig fart och skrävlar på i gåtfulla ordalag bara för att få njuta av sin egen röst, och jag ser inget skäl att dra ut på samtalet längre. Tom står nu bredvid mig. Utan att bry mig om att säga ett enda ord till ger jag honom luren och går upp för att duscha.
Nästa morgon öppnar Lucy äntligen munnen och börjar prata.
Jag väntar mig svar och uppdaganden, förklaringar på mångahanda mysterier, en kraftig ljusstråle som ska lysa upp mörkret. Jag borde ha vetat bättre än att räkna med att språk skulle vara ett effektivare kommunikationsmedel än nickar och huvudskakningar. Lucy har motstått våra försök att lirka ur henne något i tre hela dygn, och när hon nu tillåter sig att prata är hennes ord inte till större hjälp än hennes tigande var.
Jag börjar med att fråga var hon bor.
”I Carolina”, säger hon och uttalar stavelserna med samma släpiga sydstatsaccent som jag fick höra på måndagsmorgonen.
”I North Carolina eller South Carolina?”
”I Carolina Carolina.”
”Det finns inget som heter så, Lucy. Det vet du. Du är en stor flicka. Det är antingen North Carolina eller South Carolina.”
”Bli inte arg, morbror Nat. Mamma sa att jag inte fick tala om det.”
”Var det din mors idé att du skulle åka till morbror Tom i Brooklyn?”
”Mamma sa åt mig att åka, så jag åkte.”
”Var du ledsen över att åka ifrån henne?”
”Jätteledsen. Jag älskar mamma, men hon vet vad som är bäst.”
”Och din far då? Vet han vad som är bäst?”
”Absolut. Det finns ingen på jorden som är klokare än honom.”
”Varför pratade du inte, Lucy? Vad fick dig att tiga i så många dagar?”
”Det var för mammas skull. Så att hon ska veta att jag tänker på henne. Det är så vi gör hemma. Pappa säger att tystnad renar själen, att den gör oss i stånd att ta emot Guds ord.”
”Älskar du din far lika mycket som din mor?”
”Han är inte min far på riktigt. Jag är adopterad. Men jag kom ur mammas mage. Hon bar på mig i nio månader, så det är hon jag hör till.”
”Sa hon varför hon ville att du skulle åka norrut?”
”Hon sa åt mig att åka, så jag åkte.”
”Tycker du inte att Tom och jag borde prata med henne? Han är ju hennes bror, och jag är hennes morbror. Min syster var hennes mamma.”
”Jag vet. Mormor June. Jag bodde hos henne förut, men hon är död nu.”
”Om du ger mig ert telefonnummer blir det mycket enklare för oss. Jag skickar inte tillbaka dig om du inte vill. Jag vill bara prata med din mor.”
”Vi har ingen telefon.”
”Va?”
”Pappa gillar inte telefoner. Vi hade en förut, men han lämnade tillbaka den till affären.”
”Jaha. Er adress då. Den måste du kunna.”
”Ja, det är klart att jag kan. Men mamma sa att jag inte får säga något, och jag gör alltid som mamma säger.”
Detta enerverande första ordentliga samtal äger rum klockan sju på morgonen. Lucy har väckt mig med en knackning på dörren, och hon sitter bredvid mig på sängkanten medan jag gnuggar mig i ögonen och påbörjar den gagnlösa utfrågningen. Tom sover i Buster Keaton-rummet bredvid mitt, och när han kommer ner till frukosten en timme senare lyckas han inte få ur henne mer information än jag. Tillsammans grillar vi henne under halva förmiddagen, men ungen är som gjord av stål och ger inte efter. Hon vägrar till och med att berätta vad hennes far arbetar med (”Han har ett jobb”) eller om hennes mor har kvar tatueringen på vänstra axeln (”Jag ser henne aldrig utan kläder”). Det enda hon är villig att berätta har vi ingen nytta av: hennes bästis är en flicka som heter Audrey Fitzsimmons. Audrey har glasögon, får vi veta, men hon är den bästa armbryterskan i fjärde klass. Hon slår inte bara alla flickorna, utan är starkare än alla pojkarna också.
Till slut ger vi frustrerat upp, men inte förrän Lucy påminner mig om att jag har lovat henne femtio dollar så fort hon började prata igen.
”Det har jag aldrig sagt”, säger jag.
”Jo, det gjorde du visst”, svarar hon. ”I förrgår kväll. När Honey frågade varför jag inte pratar.”
”Jag försökte skydda dig. Jag menade det inte.”
”Då är du en lögnare. Pappa säger att lögnare är de lägsta krypen i universum. Är du det, morbror Nat? Ett uselt kryp?”
Tom, som ett ögonblick tidigare var redo att vrida nacken av henne, brister plötsligt ut i skratt. ”Det är bara att betala”, säger han. ”Du vill väl inte att hon ska tappa respekten för dig, Nathan?”
”Nej, just det”, instämmer Lucy. ”Du vill väl att jag älskar dig, morbror Nathan?”
Motvilligt tar jag fram plånboken och ger henne femtio dollar.
”Du är slug du, Lucy”, mumlar jag.
”Jag vet”, säger hon och stoppar sedeln i fickan och skänker mig ett av sina enorma leenden. ”Mamma har sagt att man måste stå på sig. Har man kommit överens, så har man. Om jag lät dig bryta ditt löfte skulle du inte tycka om mig längre. Du skulle tycka att jag var en mes.”
”Vad får dig att tro att jag tycker om dig?” frågar jag.
”Att jag är så söt”, säger hon. ”Och du har ändrat dig om Pamela.”
Alltihop må vara mycket lustigt, men när hon springer i väg för att leka med hunden vänder jag mig till Tom och frågar: ”Hur fan ska vi få henne att prata?”
”Hon pratar ju”, säger han. ”Det är bara att hon inte säger rätt saker.”
”Jag borde kanske pröva med hot.”
”Det är inte din stil, Nathan.”
”Jag vet inte. Jag kan ju säga att jag har ändrat mig igen. Om hon inte svarar på våra frågor kör vi till Pamela och släpper av henne och därmed basta.”
”Lycka till.”
”Jag är orolig för Rory, Tom. Om ungen inte säger något får vi aldrig veta vad som har hänt.”
”Jag är också orolig. Jag har inte gjort annat än att oroa mig i tre år nu. Men att skrämma upp Lucy kommer inte att vara till glädje för någon. Hon har redan gått igenom tillräckligt.”
Klockan elva samma förmiddag ringer Al Junior från verkstaden och säger att problemet är löst. Socker i tanken och i bensinrören, säger han. Detta gör mig så förbryllad att jag knappt begriper vad han talar om.
”Socker i tanken”, upprepar han. ”Någon har hällt i säkert femtio Colaburkar. Det finns inget snabbare och enklare sätt att sabba en bil på.”
”Herregud”, säger jag. ”Menar du att någon har gjort det med flit?”
”Det är precis vad jag menar, det. Colaburkar har väl inte ben, heller? De har väl inte händer och fingrar så att de kan öppna sig själva? Den enda förklaringen är att någon ville ha sönder er bil.”
”Det måste ha hänt medan vi åt lunch. Bilen fungerade perfekt tills vi parkerade utanför restaurangen. Men varför skulle någon göra något så jävligt?”
”Hundra olika skäl, mr Glass. Det var kanske några ohängda ungar. Du vet, ett gäng uttråkade tonåringar som vill spela någon ett spratt. Det finns sådana vandaler här. Eller också var det någon som inte gillar folk från New York. Han såg nummerplåten på er bil och tänkte att han skulle lära er en läxa.”
”Det är ju inte klokt.”
”Du anar inte. Många i den här delen av Vermont tycker inte om folk från andra delstater. Särskilt inte folk från New York och Boston, men jag har till och med sett idioter mucka gräl med folk från New Hampshire. Det hände så sent som häromdagen på Rick’s Bar på Route 30. Det kom in en kille från Keene i New Hampshire, som inte ligger mycket mer än en tum från gränsen till Vermont, och en full typ härifrån – jag nämner inga namn – slog honom över huvudet med en stol. ’Vermont tillhör Vermontborna!’ gastade han. ’Packa dig i väg härifrån, ditt jävla New Hampshire-kräk!’ Det blev ett riktigt slagsmål. Av vad jag hörde kunde det ha fortsatt hela natten om polisen inte hade kommit.”
”Du får det att låta som om vi bor i Jugoslavien.”
”Ja, jag förstår vad du menar. Varenda tokfan har sitt revir som han ska försvara, och fan ta den stackars främling som inte tillhör ens egen stam.”
Al Junior pratar på i ytterligare en minut eller två och beklagar sig över tillståndet i världen i en sorglig, misstrogen ton, och jag föreställer mig att han skakar på huvudet. Till slut återgår vi till den saboterade gröna bilen, och jag får veta att han just ska börja blåsa rent motorn och bensinrören. Jag får punga ut för nya tändstift, nytt lock till fördelardosan och diverse andra reservdelar, men det enda jag bryr mig om är att få fart på den gamla rishögen igen. Al Junior förutspår att den kommer att kunna friskförklaras innan dagen är slut. Han och hans far ska köra upp till oss med två bilar och överlämna Cutlassen i kväll, om de hinner. Annars kommer de i morgon bitti. Jag bryr mig inte om att fråga hur mycket reparationen kommer att kosta. Mina tankar har fastnat i Jugoslavien, och jag tänker på hemskheterna i Sarajevo och Kosovo, på de tusentals oskyldiga som massakrerades bara för att de sågs som annorlunda än de som dödade dem.
Mörka tankar förföljer mig fram till lunchen, och jag strövar omkring ensam på ägorna och låter Tom och Lucy sköta sig själva. Det är den enda dystra stunden under min vistelse på Chowder Inn, men inget har gått som det borde på förmiddagen, och plötsligt känner jag världen tynga mig. Lucys flinka, förtegna undanmanövrar, den allt större oron för hennes mor, det illvilliga sabotaget mot bilen, de ohejdbara grubblerierna över fjärran massakrer – allt detta sköljer in i huvudet och påminner mig om att det inte går att undfly eländet på jorden. Inte ens på den mest avskilda kulle i södra Vermont. Inte ens bakom de låsta dörrarna och den reglade verandan på en ihopfantiserad fristad som kallas Hotell Existens.
Jag försöker hitta något motargument, en idé som ska få allt i balans igen, och till slut börjar jag tänka på Tom och Honey. Inget är ännu säkert, men under middagen i går började jag ana en påtaglig uppmjukning i hans hållning gentemot henne. Honey har försökt förmå sin far att flytta i flera år, och när Stanley berättade att vi eventuellt är intresserade av att köpa huset höjde hon glaset och skålade till tack. Sedan vände hon sig till Tom och frågade varför i hela världen han ville flytta från staden och ut till en grusväg i Vermont. I stället för att göra sig lustig och svara med ett skämt gav han henne en genomtänkt och uttömmande förklaring och gick åter igenom många av de saker han sagt under middagen med Harry på Smith Street i Brooklyn, men på något sätt var han mer vältalig än han varit den kvällen – mer angelägen och övertygande då han rannsakade den misströstan han hyste inför USA:s framtid. Det var Tom när han är som mest briljant, och när jag tittade på Honey som såg på honom från andra sidan bordet skymtade jag små tårar i ögonvrårna, och jag visste, utan minsta tvivel, att Stanleys yppiga, storsinta dotter var betagen i min systerson.
Men hur förhöll det sig med Tom? Jag såg att han hade börjat lägga märke till henne och inte längre var lika reserverad och aggressiv när de talade med varandra, men vad betydde det? Det kunde vara ett tecken på ett begynnande intresse, men det kunde också vara vanlig, enkel hyfs.
En liten ögonblicksbild från slutet av kvällen. Vare sig det besvarar frågan eller inte lägger jag fram den som ett sista vittnesbörd.
Innan vi var klara med efterrätten hade Lucy redan gått upp och lagt sig, och vi fyra vuxna som satt kvar var alla lite berusade. Stanley föreslog att vi skulle spela poker, i all vänskaplighet. Han blandade korten och pratade om sitt nya liv i tropikerna (sitta under en palm med en romdrink i ena handen och en Montecristo i den andra, med blicken vilande på vågorna som slog mot den vita stranden i solnedgången) och sedan spelade han raskt skjortan av oss allihop; han vann tre av fyra givar. Efter det smörj jag fått vid pingisbordet under eftermiddagen borde jag ha varit förberedd. Det var som om det inte fanns någonting karln inte var mästare på, och både Tom och Honey skrattade åt sin dumhet och satsade allt djärvare medan Stanley fortsatte att överlista oss alla. Det var en sorts skratt för de invigda, kände jag, och jag bemödade mig om att inte skratta med, utan tittade bara fram över mina kort och studerade de två ungdomarna. Sedan, när vi slutade spela, gjorde Tom något som överraskade mig. ”Åk inte tillbaka till Brattleboro”, sa han till Honey. ”Klockan är över midnatt, och du har druckit för mycket.”
Bara vanlig hyfs – eller ett slugt försök att locka henne i säng?
”Jag kan köra den vägen med förbundna ögon”, svarade Honey. ”Du behöver inte oroa dig för mig.”
Sedan förklarade hon att hon var tvungen att gå upp extra tidigt nästa morgon (det hade något att göra med ett föräldramöte), men jag såg att Toms omsorg hade gjort intryck på henne, eller åtminstone tyckte jag att det verkade så. Sedan kysste hon alla godnatt. Först sin far, sedan en lätt puss på kinden för mig, och sist av alla Tom. Inte nog med att han fick sin puss på munnen, utan dessutom fick han en kram – en rejäl kram som varade flera sekunder längre än vad situationen krävde.
”God natt, allihop”, sa Honey och vinkade åt oss och gick till ytterdörren. ”Vi ses i morgon.”
Hon kommer nästa dag klockan fyra, med fem humrar, tre flaskor champagne och två olika efterrätter. Ännu en festmåltid lagas till åt oss av vår ytterligt begåvade kock, och när nu Lucy är villig att delta i samtalet pratar fjärdeklassaren och läraren för en fjärdeklass jobbsnack under en stor del av måltiden och bollar titlarna på sina favoritböcker mellan sig. Al Junior och Al Senior har ännu inte kommit med bilen, men jag berättar att min Olds är lagad och att vi ska få tillbaka den nästa dag. I det uppspelta samtalet avstår jag från att nämna vad det var för fel på den. Jag vill inte förstöra stämningen med ett så otrevligt ämne. Vid det här laget vet Tom allt om saken, men även han drar sig för att ta upp det illvilliga streck vi utsatts för. Honey och Lucy sjunger nonsenssånger medan de knäcker sina humrar, och vad vore det för vits med att störa deras nöje med en nedslående redogörelse för klassmotsättningar och landsortsfientlighet?
När jag går upp med Lucy för att lägga henne inser jag att jag är för trött för att ännu en kväll på raken sitta uppe till sent och tillsammans med de andra hälla i mig glas efter glas med vin. Far och dotter Chowder är båda duktiga på att dricka, och med sin stora kropp och ofantliga aptit är inte Tom heller särskilt lättpåverkad, men jag är en skinntorr före detta cancerpatient med låg toleransnivå, och jag vill inte vakna bakfull nästa morgon.
Jag sätter mig på Lucys sängkant och läser för henne ur romanen av Zane Grey tills hon sluter ögonen och somnar. När jag går till mitt eget rum, bredvid hennes, hör jag skratt komma från matsalen där nere. Jag hör Stanley säga något om att vara ”helt utkörd”, och sedan lägger Honey till något om ”Charlie Chaplin-rummet” och ”det vore kanske inte någon dum idé”. Jag kan inte veta precis vad de pratar om, men det här är en möjlighet: Stanley tänker gå och lägga sig, och Honey har druckit för mycket för att köra hem och tänker stanna på värdshuset över natten. Om jag inte tar miste ligger Charlie Chaplin-rummet bredvid Toms.
Jag kryper ner i sängen och börjar läsa Italo Svevos Farväl till ungdomen. Det är den andra roman av Svevo jag läser på mindre än två veckor, men Zenos bekännelser gjorde så starkt intryck på mig att jag beslöt mig för att läsa allt av Svevo jag kunde få tag på. Originaltiteln på italienska är Senilità, och jag tycker att det är en perfekt bok för en gammal gubbstrutt som jag. En äldre herre och hans unga älskarinna. Kärlekens bedrövelser. Krossade förhoppningar. Efter vart och vartannat stycke hejdar jag mig ett ögonblick och minns Marina Gonzalez, och det värker i mig när jag tänker på att jag aldrig mer kommer att få se henne. Jag får lust att onanera, men jag motstår frestelsen, för sängens rostiga fjädrar skulle säkert avslöja mig. Likväl sticker jag då och då in handen under täcket och rör kort vid kuken. Bara för att försäkra mig om att den sitter kvar, för att bekräfta att jag fortfarande har min gamle gode vän hos mig.
En halvtimme senare hör jag fotsteg komma uppför trappan. Två par ben, två viskande röster: Tom och Honey. De närmar sig mitt rum och stannar sedan. Jag försöker uppfatta vad de säger, men de pratar för lågt för att jag ska kunna tyda orden. Till slut hör jag Tom säga ”god natt”, och ett ögonblick senare öppnas och stängs dörren till Charlie Chaplin-rummet. Tre sekunder senare sker samma sak med dörren till Buster Keaton-rummet.
Väggen mellan mig och Tom är tunn – den klenaste sortens gipsskivevägg – och jag hör vartenda ljud. Jag hör honom ta av sig skorna och knäppa upp skärpet, jag hör honom borsta tänderna vid handfatet, jag hör honom sucka, jag hör honom nynna, jag hör honom krypa ner under täcket i den knarriga sängen. Jag ska just slå igen boken och släcka, men när jag sträcker mig mot lampan hör jag en tyst knackning på Toms dörr. Honeys röst säger: ”Sover du?” Tom säger nej, och när Honey frågar om hon får komma in säger vår gosse ja, och genom att han säger ja håller den dolda betydelsen av att vi körde av från motorvägen och tog Route 30 på att visa sig.
Det är så lyhört att jag inte har någon svårighet att följa varje detalj i det som utspelar sig på andra sidan väggen.
”Få inte för dig någonting nu”, säger Honey. ”Det här är inget jag gör jämt och ständigt.”
”Jag vet”, svarar Tom.
”Det är bara att det var länge sedan.”
”För mig också. Väldigt länge sedan.”
Jag hör henne lägga sig hos honom i sängen, och jag hör allt som händer därefter. Sex är en så märklig och slafsig historia, så varför återge de smackningar och stön som följde? Tom och Honey förtjänar att få ha sitt privatliv i fred, och därför avslutar jag nu redogörelsen för händelserna under kvällen. Om någon läsare misstycker är det bara att sluta ögonen och använda fantasin.
Nästa morgon har Honey för länge sedan åkt när vi andra slutligen tar oss upp ur sängen. Ännu en strålande dag, kanske den vackraste dagen den våren, men den visar sig också bli en dag fylld av överraskningar, och till slut kommer dessa oväntade händelser att tränga bort landskapets skönhet och det underbara vädret och ge mig annat att tänka på. I den mån jag alls minns den dagen är det bara som ett olagt pussel, en röra av enskilda intryck. Ett stycke blå himmel här, en masurbjörk med näver som glänser i solen där. Moln som ser ut som människoansikten, som kartor över länder, som tiofotade drömdjur. En plötslig skymt av en snok på väg genom gräset. En härmtrasts fyrtoniga klagosång. De tusen bladen på en asp som fladdrar likt skadade nattfjärilar när vinden drar genom lövverket. En efter en träder alla bitarna fram, men helheten saknas, bitarna hänger inte samman, och jag kan inget annat göra än att söka efter kvarlevorna från en dag som inte riktigt finns.
Det börjar med att Al Junior och Al Senior kommer klockan nio. Tom är fortfarande uppe i Buster Keaton-rummet, i koma efter att ha brottats med Honey hela natten. Lucy och jag har varit uppe sedan klockan åtta, och vi ska just ta en promenad när far och son Wilson kommer i en konvoj bestående av två bilar: en röd Mustang cabriolet och min limegröna Cutlass. Jag släpper Lucys hand för att hälsa på dessa duktiga gentlemän. De säger att bilen är som ny, Al Senior ger mig en räkning för reparationen, och jag skriver genast ut en check. Sedan, just som jag tror att affären är avslutad, släpper Al Junior dagens första bomb.
”Grejen är, mr Glass”, säger han och klappar på biltaket, ”att det var tur att den där slyngeln hällde något i bensintanken.”
”Vad menar ni?” frågar jag, för jag begriper inte hur detta märkliga påstående ska tolkas.
”Efter att vi hade pratat med varandra i går morse tänkte jag att jobbet skulle vara klart på ett par timmar. Det var därför jag sa att vi nog kunde komma med bilen i går kväll. Ni minns väl?”
”Ja, jag minns. Men ni sa redan då att det kanske inte skulle bli förrän i dag.”
”Ja, jag sa det, men det jag tänkte på då var inte det som är skälet till att vi inte kunde komma förrän i dag.”
”Jaså? Vad är det som har hänt då?”
”Jag körde en liten tur med er gamla Olds. Bara för att kolla att allt var som det skulle. Det var det inte.”
”Nähä?”
”Jag gasade upp i hundra hundratio, och sedan försökte jag bromsa. Men det inte så lätt när bromsarna är slut. Det var rena turen att jag inte körde ihjäl mig.”
”Bromsarna …”
”Ja, bromsarna. Jag körde tillbaka till verkstaden, och vi tog en titt på dem. Bromsbeläggen var tunnslitna, mr Glass, det fanns knappt något kvar av dem.”
”Vad menar ni?”
”Jag menar att om ni inte hade råkat ut för problem med bensintanken skulle ni aldrig ha fått veta att det var fel på bromsarna. Om ni hade kört ett tag till skulle det ha kunnat gå riktigt illa. En olycka. En dödsolycka. Riktigt riktigt illa.”
”Så den där skitstöveln som hällde Coca-Cola i tanken räddade faktiskt livet på oss.”
”Det verkar så. Märkligt, va?”
När far och son Wilson har kört i väg i sin röda cabriolet börjar Lucy dra mig i ärmen.
”Det var ingen s-stövel som gjorde det, morbror Nat”, säger hon.
”S-stövel?” svarar jag. ”Vad pratar du om?”
”Du sa ett fult ord. Jag får inte prata på det viset.”
”Å, jag förstår. S. En förkortning av vi-vet-vad.”
”Ja. Ordet som börjar på S.”
”Du har rätt, Lucy. Jag borde inte prata på det viset när du hör på.”
”Du borde aldrig prata på det viset. Det spelar ingen roll om jag hör på eller inte.”
”Du har nog rätt. Men jag var arg, och när man är arg kan man inte alltid behärska sig. En elak man försökte förstöra vår bil. Helt utan anledning. Bara för att vara dum, för att göra oss illa. Du får förlåta att jag använde det där ordet, men du måste förstå att jag var upprörd.”
”Det var ingen elak man. Det var en elak flicka.”
”En flicka? Hur vet du det? Såg du när det hände?”
Ett ögonblick återfaller hon i sitt gamla tigande och nickar till svar. Redan börjar ögonen tåras.
”Varför sa du inget?” frågar jag. ”Om du såg när det hände borde du ha sagt till mig, Lucy. Vi kunde ha tagit flickan och sett till att hon sattes i fängelse. Och om männen på verkstaden hade vetat vad det var för fel kunde de ha lagat bilen med en gång.”
”Jag var rädd”, säger hon med nedböjt huvud, som om hon inte vågar se mig i ögonen. Tårarna har börjat rinna, och jag ser dem landa på marken – salta, glänsande, kortlivade droppar som mörknar ett ögonblick och sedan försvinner.
”Rädd? Vad var du rädd för?”
I stället för att svara tar hon mig i högra armen och pressar ansiktet mot mina revben. Jag börjar stryka henne över håret, och när jag känner hennes kropp darra mot min förstår jag plötsligt vad det är hon försöker berätta. Under ett ögonblick är jag fullständigt bestört, sedan drar en våg av ilska genom mig, men när vågen väl passerat är den borta. I ilskans ställe kommer medömkan, och jag inser att om jag börjar skälla på henne nu kan jag förlora hennes tillit för alltid.
”Varför gjorde du det?” frågar jag.
”Förlåt”, säger hon och håller hårdare i mig och snyftar mot min skjorta. ”Förlåt, förlåt. Jag blev bara helt galen, morbror Nat, och innan jag visste vad jag höll på med hade jag redan gjort det. Mamma har berättat om Pamela. Hon är elak, och jag ville inte åka dit.”
”Jag vet inte om hon är elak eller inte, men det slutade ju faktiskt lyckligt. Du gjorde fel, Lucy. Det var verkligen fel, och du får aldrig göra något sådant igen. Men den här gången – bara den här gången – visade det sig att det som var fel också var rätt.”
”Hur kan något som är fel vara rätt? Det är som att säga att en hund är en katt eller att en mus är en elefant.”
”Hörde du inte vad Al Junior sa om bromsarna?”
”Jo, jag hörde. Så jag har räddat ditt liv?”
”Och ditt eget också. Och Toms.”
Så småningom tar hon bort ansiktet från skjortan, torkar tårarna och ger mig en intensiv, tankfull blick. ”Säg inte till morbror Tom att det var jag.”
”Varför inte?”
”Då tycker han inte om mig längre.”
”Det är klart att han gör.”
”Nej, det gör han inte. Och jag vill att han ska tycka om mig.”
”Men jag tycker ju fortfarande om dig, eller hur?”
”Du är annorlunda.”
”På vilket vis?”
”Jag vet inte. Du tar inte lika hårt på allt som morbror Tom. Du är inte lika allvarlig.”
”Det är för att jag är äldre.”
”Men säg inget till han, snälla. Lova att du inte säger något till han.”
”Okej, Lucy. Jag lovar.”
Då ler hon, och för första gången sedan hon dök upp på söndagsmorgonen ser jag en skymt av hennes mor som ung flicka. Aurora. Den försvunna Aurora, vilsen någonstans i sagolandet Carolina Carolina, en skuggkvinna, oåtkomlig för de levande. Om hon finns någonstans nu är det bara i sin dotters ansikte, i den lilla flickans lojalitet till henne, i Lucys hållna löfte att inte berätta för oss var hon håller hus.
Tom stiger upp till slut. Jag har svårt att tolka hans sinnesstämning, som tycks pendla mellan dyster belåtenhet och en rastlös, tafatt förlägenhet. Vid lunchen säger han inte ett ord om nattens händelser, och jag avhåller mig från att fråga, trots att jag är nyfiken på att höra hans sida av historien. Har han fallit för den översvallande miss C., undrar jag, eller tänker han avfärda henne som ett engångsligg? Är det bara sex och inget annat än sex, eller finns det känslor med i ekvationen? Efter lunchen travar Lucy i väg med Stanley för att åka traktor och hjälpa honom att klippa gräset. Tom slår sig ner ute på verandan för att röka efter maten, och jag sätter mig i stolen bredvid.
”Har du sovit gott, Nathan?” frågar han.
”Hyfsat”, svarar jag. ”Med tanke på hur lyhört det är kunde det ha varit mycket värre.”
”Jag var rädd för det.”
”Det är inte ditt fel. Det är inte du som har byggt huset.”
”Jag sa åt henne hela tiden att försöka vara tystare, men du vet hur det är. Man tappar behärskningen och rår inte för det.”
”Det gör inget. Ärligt talat blev jag glad. Jag blev glad för din skull.”
”Jag också. Under en natt var jag glad.”
”Du kommer att få fler nätter, gamle gosse. Det där var bara början.”
”Hur vet du det? Hon åkte tidigt i morse, och vi pratade ju inte särskilt mycket medan hon var här. Jag har ingen aning om vad hon vill.”
”Den stora frågan är väl snarast vad du vill.”
”Det är för tidigt att säga. Allt gick så fort att jag inte har hunnit fundera.”
”Inte för att du har frågat mig, men jag tycker nog att ni två passar bra ihop.”
”Ja. Två tjockisar som kolliderar i natten. Jag begriper inte att sängen höll.”
”Honey är inte tjock. Hon är det man brukar kalla ståtlig.”
”Hon är inte min typ, Nathan. För hårdför. För självsäker. För många åsikter. Jag har aldrig tänt på sådana kvinnor.”
”Det är därför hon skulle vara bra för dig. Hon kunde se till att du fick anstränga dig lite.”
Tom skakar på huvudet och suckar. ”Det skulle aldrig fungera. Jag skulle vara less på henne efter en månad.”
”Så du tänker ge upp efter en enda natt.”
”Det är inget fel med det. En härlig natt, och sedan är det slut.”
”Och vad händer om hon kryper ner i din säng igen? Sparkar du ut henne då?”
Tom tänder sin andra cigarett och är tyst en lång stund. ”Jag vet inte”, säger han till slut. ”Vi får se.”
Tyvärr får varken Tom eller någon annan en chans att se.
En sista överraskning väntar oss, och den visar sig vara så väldig, så svidande, så enorm till sin omfattning, att vi inte har något annat val än att sätta oss i bilen och åka därifrån samma eftermiddag. Vår semester på Chowder Inn får ett plötsligt och förbryllande slut.
Adjö kulle. Adjö gräsmatta. Adjö Honey.
Adjö till drömmen om Hotell Existens.
När Tom säger ”Vi får se” är klockan ungefär ett. När Lucy är klar med att åka traktor med Stanley följer jag med henne till dammen så att hon får ta sig ett dopp. När vi kommer tillbaka till huset fyrtio minuter senare berättar Tom nyheten. Harry är död. Rufus har just ringt från Brooklyn. Han grät för häftigt för att kunna berätta mer än att Harry är död, att Harry inte finns längre. Vi förstår ingenting. Förutom det att vi genast måste åka från Vermont förstår vi ingenting.
Jag betalar Stanley det vi är skyldiga. Då jag med darrande hand undertecknar checken talar jag om att vår affärspartner är död och att vi inte längre kommer att kunna köpa huset. Stanley rycker på axlarna. ”Jag visste att det inte var på allvar”, säger han. ”Men det betyder inte att jag inte tyckte om att prata om det.”
Tom ger honom en lapp med sin adress och sitt telefonnummer. ”Var snäll och ge den till Honey”, säger han. ”Och hälsa henne att jag är ledsen.”
Vi packar väskorna. Vi sätter oss i bilen. Vi åker.