Jag betraktade det som mord. Det hade ingen betydelse att ingen slog honom, att ingen sköt honom eller högg honom i bröstet, att ingen körde över honom med bil. Trots att mördarnas enda vapen varit ord hade han utsatts för en våldshandling som var lika fysisk som ett hammarslag mot huvudet. Harry var inte ung. Han hade genomgått två hjärtinfarkter på tre år, han hade högt blodtryck, artärerna var utslitna. Hur stor smärta kan en kropp i det skicket uthärda? Inte mycket, skulle jag säga. Inte mycket alls.
Det fanns bara ett vittne till nidingsdådet, men trots att Rufus hört vartenda ord hade han bara förstått en mycket liten del. Det berodde på att Harry inte brytt sig om att berätta för honom om den plan han kläckt med Gordon Dryer, och när Dryer tidigt den eftermiddagen stegade in i affären med Myron Trumbell antog Rufus att de var kolleger i bokhandelsbranschen. Han visade dem upp till Harrys kontor, och eftersom Harry inte alls var sig lik utan verkade bli ytterst spänd och uppjagad när han öppnat dörren och ivrigt skakade hand med sina besökare som en uppdragbar docka började Rufus bli orolig. I stället för att gå tillbaka ner till kassan bestämde han sig för att stanna kvar och lyssna till samtalet genom att lägga örat mot dörren.
De lekte med Harry i några minuter innan de närmade sig med dolkarna och började möra upp honom inför mordet. Vänskapliga hälsningar, vardagliga kommentarer om vädret, inställsamma komplimanger om Harrys smak vad gällde kontorsmöbler, beundrande kommentarer om den prydliga samlingen förstaupplagor som stod uppradade på hyllorna. Det lättsamma småpratet till trots måste Harry ha varit förbryllad. Metropolis var inte klar med manuskriptet än, och han kunde inte förstå varför Gordon valt att titta in nu, innan de hade en fullständig förfalskning att överlämna till Trumbell.
”Det är alltid trevligt att träffas”, sa han, ”men jag vill inte göra mr Trumbell besviken. Manuskriptet ligger inlåst i ett bankvalv hos Citibank på Fifty-third Street på Manhattan. Om ni hade ringt i förväg kunde jag ha haft det här i dag. Men om jag inte missminner mig skulle vi inte träffas förrän på måndag eftermiddag.”
”I ett bankvalv?” sa Gordon. ”Så det är där du har gömt min upptäckt. Det visste jag inte.”
”Jag trodde att jag hade sagt det”, fortsatte Harry, som hittade på vartefter han pratade. Han kunde fortfarande inte förstå vad Gordon gjorde där tillsammans med Trumbell fyra dagar tidigare än det var meningen att de skulle träffas.
”Jag har börjat bli tveksam”, sa Trumbell.
”Ja”, lade Gordon till innan Harry hann svara. ”Ni förstår, mr Brightman, en sådan här affär får man inte slarva med. Inte när det handlar om så mycket pengar.”
”Det förstår jag”, sa Harry. ”Det var därför vi lät de där experterna analysera första sidan. Inte bara en expert, utan två.”
”Inte två”, sa Trumbell. ”Tre.”
”Tre?”
”Tre”, sa Gordon. ”Man kan aldrig vara nog försiktig, eller hur? Myron visade den för intendenten på Morgan Library också. En av de bästa i branschen. Han meddelade sin åsikt nu i förmiddags, och han är övertygad om att det är en förfalskning.”
”Tja”, stammade Harry, ”två av tre är väl inte så illa. Varför skulle man tro mer på honom än på de andra två?”
”Han var mycket övertygande”, sa Trumbell. ”Om jag ska köpa manuskriptet får det inte finnas något tvivel. Inget tvivel alls.”
”Jag förstår”, sa Harry och försökte ta sig ur den fälla de arrangerat för honom, men säkerligen började han tappa hoppet och var redan ohyggligt bedrövad. ”Jag vill bara att ni ska veta att jag har handlat i god tro, mr Trumbell. Gordon hittade manuskriptet på sin mormors vind och kom med det till mig. Vi lät undersöka det och fick höra att det var äkta. Ni blev intresserad av att köpa det. Om ni har ändrat er kan jag bara säga att det var tråkigt. Vi kan ställa in affären nu med en gång.”
”Du glömmer de tio tusen dollar som du har fått av Myron”, sa Gordon.
”Nej, det gör jag inte”, svarade Harry. ”Jag betalar tillbaka pengarna, och sedan är vi kvitt.”
”Jag tror inte att det blir riktigt så lätt, mr Brightman”, sa Trumbell. ”Eller ska jag kalla er mr Dunkel? Gordon har berättat en hel del om dig, Harry. Chicago. Alec Smith. Över tjugo förfalskade målningar. Fängelse. En ny identitet. Du är en mästerlögnare, Harry, och med tanke på din meritlista ser jag lika gärna att du behåller de tio tusen dollarna, så att jag kan polisanmäla dig. Du tänkte lura mig, eller hur? Jag tycker inte om när folk försöker ta mina pengar ifrån mig. Det gör mig irriterad.”
”Vem är det där, Gordon?” sa Harry, som plötsligt darrade på rösten och höll på att tappa fattningen.
”Myron Trumbell”, svarade Gordon. ”Min välgörare. Min vän. Den man jag älskar.”
”Så det är han”, sa Harry. ”Den där andra personen fanns aldrig.”
”Det finns bara han”, svarade Gordon. ”Det har bara varit han hela tiden.”
”Nathan hade rätt”, stönade Harry. ”Nathan hade rätt hela tiden. För helvete, varför lyssnade jag inte på honom?”
”Vem är Nathan?” frågade Gordon.
”En man jag känner”, sa Harry. ”Det gör detsamma. Någon jag känner. En spåman.”
”Du har aldrig lyssnat till goda råd, eller hur, Harry?” sa Gordon. ”Det är du för jävla girig för. För jävla självgod.”
Det var då Harry började bryta samman. Grymheten i Gordons röst var för mycket för honom, och han kunde inte längre låtsas att han pratade affärer, att han diskuterade de olika sidorna av en uppgörelse som gått i stöpet. Det här var kärlek som gått i stöpet, bedrägeri i en skala han aldrig tidigare varit med om, och smärtan detta ledde till tillintetgjorde all eventuell förmåga han hade att sätta sig till motvärn.
”Varför, Gordon?” sa han. ”Varför gör du så här mot mig?”
”För att jag hatar dig”, sa hans före detta älskare. ”Har du inte listat ut det vid det här laget?”
”Nej, Gordon. Du älskar mig. Du har alltid älskat mig.”
”Allt hos dig äcklar mig, Harry. Din dåliga andedräkt. Dina åderbråck. Ditt färgade hår. Dina usla skämt. Din tjocka mage. Dina knotiga knän. Din ynkliga kuk. Allt. Varenda del av dig gör mig illamående.”
”Varför har du då kommit tillbaka efter alla dessa år? Kunde du inte bara ha låtit det vara som det var?”
”Efter det som du gjorde mot mig? Är du inte klok? Du förstörde mitt liv, Harry. Nu är det min tur att förstöra ditt.”
”Du övergav mig, Gordon. Du förrådde mig.”
”Tänk efter nu, Harry. Vem var det som angav mig för polisen? Vem var det som såg till att komma lindrigt undan genom att skylla ifrån sig på mig?”
”Så nu tänker du ange mig för polisen. Man kan inte utplåna en orätt genom att begå en ny, Gordon. Du är åtminstone i livet. Du är åtminstone tillräckligt ung för att ha något att se fram emot. Gör du så att jag åker i fängelse igen är det ute med mig. Jag är dödens.”
”Vi vill inte att du ska dö, Harry”, sa Trumbell, som plötsligt lade sig i samtalet igen. ”Vi vill göra en överenskommelse med dig.”
”En överenskommelse? Vadå för överenskommelse?”
”Vi är inte ute efter blod. Vi vill bara ha rättvisa. Gordon har fått lida för din skull, och nu tycker vi att han förtjänar någon form av kompensation. Rätt ska ju faktiskt vara rätt. Om du samarbetar med oss säger vi inte ett ord till polisen.”
”Men ni är ju rik. Gordon har alla pengar han behöver.”
”Vissa medlemmar av min familj är rika. Tyvärr är jag inte en av dem.”
”Men jag har inga pengar. Jag kan skrapa ihop de tio tusen jag är skyldig, men det är i stort sett allt.”
”Du har andra tillgångar som vi kan tänka oss att ta i stället för pengar.”
”Andra tillgångar? Vad pratar ni om?”
”Se dig omkring. Vad ser du?”
”Nej. Ni kan inte göra så. Ni skämtar bara.”
”Jag ser böcker, Harry. Gör inte du det? Jag ser hundratals böcker. Och inte vilka böcker som helst, utan förstaupplagor, till och med signerade förstaupplagor. För att inte tala om det som ligger i lådorna och skåpen därunder. Manuskript. Brev. Autografer. Ge oss allt som finns i det här rummet, så anser vi att saken är utagerad.”
”Jag blir ruinerad. Jag blir utblottad.”
”Tänk på vad du har att välja mellan, mr Dunkel-Brightman. Vilket skulle du föredra: att gripas för bedrägeri, eller ett tyst och stilla liv som innehavare av en bokhandel för begagnade böcker? Tänk efter noga. Gordon och jag kommer tillbaka i morgon med en flyttbil och ett gäng flyttkarlar. Det tar bara ett par timmar, och sedan är du av med oss för alltid. Men om du försöker hindra oss lyfter jag helt enkelt på luren och ringer polisen. Du får välja själv, Harry. Livet eller döden. Ett tomt rum – eller en tid på kåken igen. Du går ju miste om böckerna i vilket fall som helst. Det förstår du väl? Var smart nu, Harry. Gör inte motstånd. Du gör alla en tjänst om du ger upp utan strid – särskilt dig själv. Vi kommer någon gång mellan elva och tolv. Jag önskar att jag kunde vara mer exakt, men det är så svårt att säga med trafiken nuförtiden. À demain, Harry. Adjö, adjö.”
Dörren öppnades, och Dryer och Trumbell trängde sig ut förbi Rufus, som tittade in på kontoret där Harry satt vid skrivbordet med huvudet i händerna, gråtande som ett litet barn. Om Harry bara suttit kvar där i några minuter och tagit sig tid att fundera över det just inträffade skulle han ha förstått att Dryer och Trumbell inte kunde polisanmäla honom, och att hotet bara var en klumpig bluff. Hur skulle de kunna bevisa att Harry avsiktligen försökt sälja ett förfalskat manuskript utan att erkänna sin egen inblandning? Om de erkände att de kände till bedrägeriet skulle de bli tvungna att ange förfalskaren för polisen, och hur stor chans var det att Ian Metropolis skulle medge sin del i svindeln? Om det nu ens fanns en Ian Metropolis, vilket tycktes mig föga troligt. Detsamma gällde de tre så kallade experterna som påstods ha granskat verket. Min gissning var att Dryer och Trumbell själva hade skapat arket ur Hawthornemanuskriptet. Hur svårt kunde det ha varit att lura i en godtrogen man som Harry att han hade en mästerförfalskares skrivkonst framför ögonen? Harry hade sagt att han träffat Metropolis medan vi var i Vermont, men hur kunde han veta att den han träffat verkligen var den han utgett sig för? Dickensbrevet bevisade ingenting. Det hade inte ens någon betydelse om det var äkta eller falskt. Från början till slut hade sammansvärjningen för att krossa Harry bara inbegripit två personer, med ett kort inhopp av en tredje som låtsats vara någon han inte var. Två måttligt begåvade svindlare och deras anonyme kumpan. Svin allihop.
Men Harry tänkte inte klart den dagen. Hur skulle han kunna tänka när hans hjärna nu var ett öppet sår, en varande röra av hjärnsubstans, exploderande nervceller och kortslutna elektriska impulser? Var finns förnuftet när den människa man dyrkar i livet just har skymfat en med en litania av idel fördömanden och slitit isär ens olyckliga jag med föraktets yxhugg? Var finns den mentala balansen när samme man och hans nye kumpan förklarar att de tänker stjäla allt man äger och man tror sig sakna makt att hindra dem? Kan någon klandra Harry för att han inte förmådde betrakta allt i ett större perspektiv? Kunde någon döma honom för att han drabbades av ren, djurisk panik?
När Rufus kom in på kontoret reste sig Harry från skrivbordet och började vråla. Han kunde inte längre prata, inte sätta samman en enda sammanhängande mening, och ljuden som kom utströmmande ur hans hals var så fasansfulla, sa Rufus, fyllda av ett sådant hjärtslitande kval, att han själv började darra av rädsla. Dryer och Trumbell var fortfarande på väg nedför trappan till bottenvåningen, och utan att ta notis om Rufus rusade Harry runt skrivbordet och jagade efter dem. Rufus följde efter – men långsamt, försiktigt; han var så rädd att han knappt kunde röra sig. När han kom ner på bottenplanet hade Dryer och Trumbell redan gått ut från affären, och Harry slet upp ytterdörren – alltjämt vrålande, fortfarande på jakt efter dem. En gul taxi gick på tomgång vid trottoarkanten, och de två männen hann kliva in i baksätet innan Harry kom fram. Han hötte med näven mot taxin som började rulla. Han stannade upp ett ögonblick för att skrika två ord – Mördare! Mördare! – och sedan, alldeles ifrån sina sinnen, började han springa längs Seventh Avenue, så fort benen bar. Han knuffade till fotgängare, vinglade, ramlade omkull, lyckades resa sig, och han hejdade sig inte förrän han nått hörnet och taxin försvunnit ur synhåll. Rufus såg alltihop på håll och följde Harrys suddiga gestalt med tårarna rinnande nedför ansiktet.
Just som Harry stannade vid hörnet kom Nancy Mazzucchelli runt samma hörn från andra hållet. Hon blev bestört över att se sin före detta arbetsgivare i ett så kusligt tillstånd: högröd om kinderna flämtade han efter andan. Armbågarna på kavajen hade rivits upp, och hans vanligtvis så välfriserade hår fladdrade kring huvudet.
”Harry”, sa hon. ”Vad har hänt?”
”De har dödat mig, Nancy”, svarade Harry och tog sig för bröstet och kippade efter andan. ”De har stött en kniv i mitt hjärta och dödat mig.”
Nancy lade armarna om honom och klappade honom ömt på ryggen. ”Var inte orolig”, sa hon. ”Allt ordnar sig.”
Men det ordnade sig inte, det ordnade sig inte alls. Just som Nancy sagt de orden utstötte Harry ett långt, svagt stön, och hon kände hans kropp bli slapp. Hon försökte hålla honom uppe, men han var för tung för henne, och långsamt sjönk de båda ner på marken. Så gick det till när Harry Brightman, tidigare känd som Harry Dunkel, far till Flora och tidigare gift med Bette, dog på en trottoar i Brooklyn en kvalmig eftermiddag år 2000, i famnen på V.P.M.