Tom körde fort, och vi kom hem till Park Slope på mindre än fem timmar och parkerade utanför affären just som solen var på väg ner. Rufus och Nancy väntade på oss i Harrys lägenhet ovanför affären, tryckta tätt intill varandra i det nedsläckta sovrummet. Det kändes rätt att hon fanns där, men innan Rufus börjat berätta vad som hänt tidigare på dagen förstod jag inte varför hon var det. Det fanns så mycket att reda ut att det aldrig ens föll mig in att fråga.
Ingen av dem hade träffat Lucy förut, så först blev det presentation. Sedan tog Tom med sig vår tjej till vardagsrummet och satte henne framför tv:n. I vanliga fall hade det varit min uppgift, men jag tror att Tom var så bestört över att träffa V.P.M. i ett så märkligt sammanhang att han var tvungen att dra sig undan ett ögonblick för att hämta sig. Hans drottning hade på ett mirakulöst sätt dykt upp igen, och utan tvivel bultade hjärtat i hans kärlekskranka bröst.
Rufus var betydligt mer samlad än han varit i telefon på eftermiddagen. Chocken hade börjat lägga sig, och han lyckades berätta vad som hänt utan alltför många avbrott. Han och Nancy satt på sängen, och varje gång han bröt samman och började gråta lade hon armarna om honom och höll honom stadigt tills tårarna gått över. Hon var rätt tårögd själv, men hjälpsamhet var hennes specialitet, och hon förstod att av alla som befann sig i lägenheten den kvällen var Rufus den som var mest förtvivlad, den som hyste störst behov av tröst. När han med sin långsamma, melodiska, jamaicanska röst berättade vad som hänt frammanades bilder av Harrys lik i mina tankar, i ett kylrum på Methodist Hospital, bara några kvarter från där vi satt.
Jag hade inte stått Harry nära, men jag hade hyst en säregen förtjusning i honom (en blandning av fascination, vördnad och misstro). Jag skulle nog inte ha känt mig lika berörd om han dött under andra omständigheter. Det jag fylldes av var inte bestörtning eller sorg i lika hög grad som vrede över det groteska angrepp han utsatts för. Det blev inte bättre av att jag förutspått Dryers dubbelspel, att jag känt på mig att Hawthornesvindleriet bara var en fint, en avancerad bluff i en bluff, och att motivet hela tiden varit hämnd. Vad hjälper vetskap om man inte använder den för att hindra att ens vänner knäcks? Jag hade försökt varna Harry, men jag hade inte stått på mig – jag hade inte lagt ner tillräckligt mycket tid och ansträngning för att få honom att förstå att han borde dra sig ur affären. Och nu var han död – kallblodigt mördad, och mördad på ett sådant sätt att mördarna aldrig skulle kunna ställas inför rätta för brottet.
När Rufus var klar med sin berättelse var min första impuls att själv utkräva en viss hämnd. Tom hade bara en mycket oklar uppfattning om vad dispyten med Dryer och Trumbell handlat om (han förstod att det hade något med Harrys affärsprojekt att göra, men det var också allt), och Rufus och Nancy visste överhuvudtaget ingenting. Till skillnad från Tom hade de aldrig ens hört talas om Gordon Dryer, och ingen av dem kände till Harrys tvivelaktiga förflutna. Jag brydde mig inte om att sätta in dem i alla detaljer. Det hade inte varit någon vits. Det enda som betydde något nu var att så fort som möjligt ringa och se till att det inte kom någon flyttbil nästa morgon. Dryer och hans pojkvän hade dödat Harry, men jag tänkte inte låta dem stjäla från honom också.
Jag bad Tom om nyckeln till kontoret där nere, och eftersom han var så innerligt omskakad (av sorg över sin arbetsgivares oväntade död, av glädje och fasa över att plötsligt befinna sig så nära V.P.M., av att göra så gott han kunde för att trösta den närapå otröstlige Rufus) tog han tankspritt upp den ur fickan och gav den till mig. Det var först när jag var på väg ut genom dörren som han återfick sansen länge nog för att fråga mig vad jag tänkte göra. ”Inget”, sa jag vagt. ”Jag måste bara kolla en sak. Jag är strax tillbaka.”
Jag slog mig ner vid Harrys skrivbord och öppnade översta lådan i mitten, för jag tänkte att det vore rimligt om han lagt Dryers telefonnummer där. Jag kunde ringa nummerupplysningen för att spåra Trumbell om det skulle behövas, men jag hoppades spara lite tid genom att titta i lådan först. För en gångs skull i livet hade jag tur. På ett avlångt kuvert allra överst satt en grön klisterlapp med två ord nedkrafsade med bläck: Gordons mobil. Därefter följde ett tiosiffrigt nummer som började med riktnumret 917. När jag tog bort klisterlappen från kuvertet för att sätta den på skrivbordet bredvid telefonen såg jag att det fanns text på kuvertet också: Att öppnas i händelse av min död.
Inuti låg tolv hopvikta, maskinskrivna sidor, ett testamente upprättat av advokatbyrån Flynn, Bernstein, and Vallero på Court Street, i laga ordning undertecknat och bevittnat den 5 juni 2000, bara en dag innan jag talat med Harry på telefon från Chowder Inn. Jag ögnade igenom innehållet, och det tog mig inte ens tre minuter att förstå vad han menat med sin storslagna gest, sitt överdåds överdåd, sitt svanhopp ner i den eviga storheten. Han hade syftat på det testamente jag nu hade i handen. Det var verkligen en storslagen handling, något helt och hållet överraskande och grandios, och jag insåg att han lagt mycket större vikt vid mina varningar än jag föreställt mig. Han hade visserligen inte följt mitt råd, men han hade ändå garderat sig mot risken att Gordon skulle svika honom. Så som han kände det skulle ett sådant svek innebära döden – om inte bokstavligen så åtminstone såtillvida att den inre ödeläggelsen skulle bli värre än han kunde stå ut med. Han hade ju faktiskt sagt det under vår middag den första juni: Om du har rätt om Gordon är det i vilket fall som helst slut på mitt liv. Att tänka sig Gordon som en dubbelspelande hämnare var också att tänka sig sin egen död. Den ena tanken ledde naturligt till den andra, och till slut var båda tankarna en och samma. Därav testamentet. Det må ha varit en överdrivet dramatisk gest, en närmast hysterisk reaktion på de kval som väckts inom honom, men vem kan klandra honom för att han velat vidta (som han uttryckte det) vissa säkerhetsåtgärder? Med tanke på det som skett tidigare under dagen hade hans handlingssätt visat sig vara enastående klokt.
De två testamentstagarna var Tom Wood och Rufus Sprague. De skulle få ärva byggnaden på Seventh Avenue tillsammans med den rörelse som gick under namnet Brightman’s Attic samt alla varor och ekonomiska medel som hörde till rörelsen. Andra, mindre, testamentariska gåvor nämndes också – olika böcker, målningar och smycken som skulle ges till personer vars namn jag inte kände igen – men större delen av Harrys kvarlåtenskap skulle gå till Tom och Rufus, som fick dela lika på alla inkomster från Brightman’s Attic. Med tanke på att huset var obelånat, och med tanke på värdet av böckerna och manuskripten i rummet där jag satt, skulle arvet utgöra en smärre förmögenhet, mer pengar än någon av dem någonsin hade drömt om. I sista stund hade Harry utfört sin storslagna gest, sitt överdåds överdåd. Han hade tagit hand om sina gossar.
Jag insåg då hur gravt jag underskattat honom. Som vuxen må han ha varit en skurk och bedragare, men en del av honom hade förblivit den tioåring som fantiserade om att rädda föräldralösa barn i Europas utbombade städer. Trots alla vanvördiga kvickheter, trots alla småsynder och osanningar, hade han aldrig slutat tro på principerna bakom Hotell Existens. Den gamle gode Harry Brightman. Den gamle lustige Harry Brightman. Om det funnits en flaska med något på skrivbordet hade jag hällt upp ett glas och höjt det och utbringat en enmansskål för hans minne. I stället lyfte jag på luren och slog Gordons nummer. I det långa loppet var det nog samma sak.
Han svarade inte, men efter fyra signaler kom ett meddelande, och jag hörde hans röst för första gången – en ovanligt sansad och reserverad röst, tyckte jag, utan mycket känsla eller melodi. Lyckligtvis uppgav han ett andra nummer där han kunde nås (jag antog att det var Trumbells), vilket besparade mig bekymret att kolla upp det själv. Jag slog det, utan att vänta mig att någon skulle vara hemma; jag föreställde mig att Dryer och Trumbell var ute och slog runt för att fira sin triumf i Brooklyn under eftermiddagen. Just som jag började fundera på om jag skulle lämna ett meddelande på telefonsvararen slutade signalerna och jag hörde Dryers röst för andra gången på en halvminut. För säkerhets skull frågade jag efter Gordon Dryer, trots att jag visste att det var han jag hade i andra änden.
”Det är jag”, sa han. ”Vem talar jag med?”
”Nathan”, svarade jag. ”Vi har aldrig träffats, men du har nog hört talas om mig. Harry Brightmans gode vän. Spåmannen.”
”Jag vet inte vad ni pratar om.”
”Jo, visst gör ni det. När ni och er vän hälsade på hos Harry i dag stod någon på andra sidan dörren och tjuvlyssnade. Vid ett tillfälle nämnde Harry mitt namn. ’Jag borde ha lyssnat på Nathan’, sa han, och ni frågade: ’Vem är Nathan?’ Det var då Harry sa att jag var en spåman. Kommer ni ihåg nu? Det var ju faktiskt inte särskilt länge sedan, mr Dryer. Det har bara gått några timmar sedan ni hörde de orden.”
”Vem är ni?”
”Jag är den som bringar onda bud. Jag är den som hotar och varnar, den som säger åt folk vad de ska göra.”
”Å? Och vad är det jag ska göra då?”
”Jag gillar din spydighet, Gordon. Jag hör kylan i din röst, och den stärker min uppfattning om dig. Tack ska du ha. Tack för att du gör det så lätt för mig.”
”Jag kan lägga på luren, så är det slut på det här samtalet.”
”Men du tänker visst inte lägga på, va? Du är vettskrämd, och du gör vad som helst för att få reda på hur mycket jag vet. Har jag inte rätt?”
”Du vet inte ett jävla dugg.”
”Tyvärr, Gordon. Jag ska räkna upp några namn, så får vi se hur pass mycket jag vet.”
”Namn?”
”Dunkel Frères. Alec Smith. Nathaniel Hawthorne. Ian Metropolis. Myron Trumbell. Hur låter det? Vill du att jag ska fortsätta?”
”Nåväl, du vet vem jag är. Det betyder ju inget.”
”Jo, det betyder en hel del. Eftersom jag vet det jag vet kan jag få dig att göra det jag vill.”
”Å. Så det är det saken gäller. Du vill ha pengar. Du vill ha en del av vinsten.”
”Fel gissat, Gordon. Jag är inte intresserad av pengar. Det finns bara en enda sak jag kräver av dig. En väldigt enkel sak. Det kommer knappt att ta ett ögonblick.”
”En enda sak?”
”Ring flyttfirman du anlitade för i morgon och avboka beställningen. Säg att du har ändrat dig och att du inte längre behöver en flyttbil.”
”Varför skulle jag göra det?”
”För att ditt svindleri har slagit snett, Gordon. Hela grejen gick åt helvete ungefär fem minuter efter att du gick ut från Harrys affär.”
”Vad menar du?”
”Harry är död.”
”Va?”
”Harry är död. Han satte av efter dig på Seventh Avenue då ni åkte i väg med taxin. Det blev för ansträngande för honom. Hans hjärta gav upp, och han dog mitt på gatan.”
”Jag tror dig inte.”
”Du kan lita på mig, din skurk. Harry är död, och du dödade honom. Stackars, dumme Harry. Hans enda brott var att han älskade dig, och i gengäld lurade du in honom i en lumpen utpressningsplan. Snyggt jobbat, grabben. Du måste verkligen vara stolt.”
”Det är inte sant. Harry lever.”
”Ring bårhuset hos Methodist Hospital i Brooklyn då. Du behöver inte lita på mig. Fråga killarna i vita rockar.”
”Det ska jag göra. Det är precis vad jag tänker göra.”
”Bra. Och glöm inte det där med flyttfirman. Harrys böcker blir kvar här i Harrys affär. Om du visar dig utanför Brightman’s Attic i morgon vrider jag nacken av dig. Och när jag är klar med det överlämnar jag dig till polisen. Är det uppfattat, Gordon? Jag låter dig komma lindrigt undan. Jag vet allt om den förfalskade manuskriptsidan, checken på tio tusen dollar, alltihop. Men jag vill inte se Harrys namn dras i smutsen. Han är död, och jag tänker fan inte låta någon besudla hans rykte. Men då får du vara en snäll pojke. Gör du inte som jag säger byter jag till min alternativplan och tar i med hårdhandskarna. Hör du vad jag säger? Jag ser till att du åker fast och hamnar i fängelse. Jag ska göra livet så jävligt för dig att du inte vill leva längre.”