Rufus ville inte ha något med huset eller affären att göra. Han ville inte ha något med Brooklyn att göra, inget med New York att göra, inget med USA att göra. Det enda USA han trodde på var det som Harry Brightman bodde i, och när nu Harry lämnat landet kände Rufus att det var dags för honom att åka hem.
”Jag ska bo hos min mormor i Kingston”, sa han. ”Hon är min vän, den enda vän jag har i hela världen.”
Sådan var hans överraskande reaktion på nyheten om Harrys testamente. Vad Tom beträffar satt han bara tyst och visste inte vad han skulle tänka.
Jag gick tillbaka upp till lägenheten lite efter klockan tio på kvällen. Nancy hade redan gått hem till sina barn. Lucy hade somnat framför tv:n och hade därefter flyttats till Harrys säng, där hon låg ovanpå täcket med kläderna på och öppen mun, stillsamt snusande i den varma New York-natten. Tom och Rufus satt i fåtöljer i vardagsrummet och rökte. Tom såg tankfull ut där han satt och blossade på sin Camel med filter. Rufus, som bolmade på något som såg ut som en joint, såg rätt borta ut.
Men vare sig han var hög eller inte uttryckte han sig med stor klarhet när jag läst upp Harrys testamente för dem. Han hade bestämt sig, och det gjorde detsamma vad Tom sa: han tänkte inte ändra sig. Det enda han ville var att prata om Harry, vilket han gjorde både länge och väl. Det blev en långdragen, känslosam redogörelse för hur de träffats – Rufus hade gråtit efter att just ha blivit utslängd från den lägenhet han delat med sin vän Tyrone, och Harry hade stigit fram ur mörkret och lagt armen om hans axlar och frågat om han kunde hjälpa honom på något sätt – och sedan berättade han om de tusentals osjälviska tjänster som Harry gjort honom under de gångna tre åren, i synnerhet att han gett honom jobb, men också att Harry betalat för de kläder och smycken som Rufus använde när han uppträdde som Tina Hott, för att inte tala om Harrys aldrig sviktande generositet när läkarräkningarna skulle betalas och hans villighet att bekosta de dyra mediciner som höll Rufus vid liv. Hade det någonsin funnits en människa som var lika god som Harry Brightman? frågade han. Inte vad han visste, besvarade han sin egen fråga, och sedan, för jag vet inte vilken gång i ordningen den kvällen, bröt han samman och grät.
”Du har inget val”, sa Tom, som slutligen bröt sitt omtumlade tigande. ”Vare sig du stannar här eller inte tillhör pengarna oss båda. Vi är partner, och jag tänker inte stjäla din andel. Hälften var, Rufus. Vi delar precis lika på alltihop.”
”Skicka mig bara pengar till mina mediciner”, viskade Rufus. ”Det är allt jag vill ha.”
”Vi säljer huset och affären”, sa Tom. ”Vi gör oss av med allting och delar på pengarna.”
”Nej, Tommy”, sa Rufus. ”Behåll dem du. Du är så intelligent, du kommer att bli rik om du behåller dem. Jag passar inte här. Jag kan inget om böcker. Jag är bara ett freak, ett litet färgat freak som inte hör hemma här. En flicka i en pojkes kropp. En döende pojke som vill åka hem.”
”Du kommer inte att dö”, sa Tom. ”Du är vid god hälsa.”
”Vi ska alla dö”, sa Rufus och tände en ny joint. ”Ta det inte så hårt. Det känns okej. Min mormor kommer att ta hand om mig. Kom bara ihåg att ringa någon gång ibland, okej? Lova mig det, Tommy. Om du glömmer min födelsedag förlåter jag dig aldrig.”
Medan jag lyssnade till detta samtal mellan de två unga männen började även jag bli gråtfärdig. Jag brukar inte påverkas av stora känsloyttringar, men jag var fortfarande omskakad efter samtalet med Dryer, som tagit mycket mer på krafterna än jag räknat med. Under samtalet hade jag gått in i rollen som hårding. Jag hade angripit honom med ett ursinne som fått mig att låta som en skrovelröstad gangster ur en gammal B-film. Dryer förtjänade att bli hårdhänt behandlad, men jag hade inte vetat att jag var kapabel att vara så hård och brutal förrän orden kommit ur munnen på mig. Nu, bara några minuter efter samtalet, befann jag mig åter i lägenheten på övervåningen och hörde Rufus Sprague tacka nej till precis det som Dryer försökt stjäla från Harry. Kontrasten mellan dessa två personer var så skarp, så överväldigande, att jag inte kunde undgå att bli berörd. Och ändå hade Harry älskat dem båda, hade varit hjälplöst och passionerat lojal mot dem båda, hade visat båda samma blinda hängivenhet. Hur kunde något sådant vara möjligt? frågade jag mig. Hur kunde en människa fullständigt missbedöma en person och samtidigt helt korrekt uppfatta den sanna karaktären hos en annan? Rufus var bara tjugosex eller tjugosju år. Till det yttre såg han ut som en exotisk varelse från en annan planet, och med det lilla, fulländade huvudet, det honungsfärgade ansiktet och de slanka, långsträckta lemmarna var han själva sinnebilden för veklingen, ynklingen, fikusen. Men det fanns något intensivt hos honom också, en ovanlig sorts idealism som fick honom att försaka den egenkärlek och de önskningar som gjorde oss andra så mottagliga för världsliga frestelser. För hans skull hoppades jag att han skulle ändra sig om arvet. Jag hoppades att han skulle börja tänka som vi andra och ta emot den egendom som enligt testamentet var hans, men då jag under de följande två timmarna hörde Tom diskutera med honom insåg jag att han aldrig skulle göra det.
Dagen därpå ägnades åt praktiska angelägenheter. Telefonsamtal till Harrys vänner (ringda av Rufus), telefonsamtal till Bette i Chicago och bokhandlarkolleger i New York (ringda av Tom) och telefonsamtal till olika begravningsbyråer i Brooklyn (ringda av mig). I sitt testamente hade Harry instruerat att kroppen skulle kremeras, men han hade inte föreskrivit vad som skulle göras med askan. Efter en utdragen diskussion beslöt vi att sprida den i en trädbevuxen del av Prospect Park. I New York är det olagligt att sprida askan efter de döda på offentlig plats, men vi tänkte att om vi valde en avskild dunge dit folk sällan kom skulle ingen upptäcka oss. Kostnaden för att kremera Harrys kropp och lägga kvarlevorna i en metallurna uppgick till lite över 1 500 dollar. Eftersom ingen annan hade mycket att bidra med stod jag själv för hela kostnaden.
Den eftermiddag då vi skulle hålla ceremonin – söndagen den 11 juni – lämnade jag Lucy med en barnvakt och promenerade till parken tillsammans med Tom, som bar urnan med askan i en grön plastkasse med Brightman’s Attics logotyp. Vädret hade varit outhärdligt hela helgen, en kvävande, tryckande trettiogradig attack av fuktig luft och obarmhärtigt skinande sol, och söndagen var ännu värre än lördagen varit, en sådan där dag då man knappt kan andas och New York förvandlas till en utpost i den tropiska djungeln, den varmaste, kvalmigaste platsen på jorden. Bara man rörde sig dröp kroppen av svett.
Vädret bar antagligen skulden för den dåliga uppslutningen. Harrys vänner från Manhattan valde att stanna hemma i sina luftkonditionerade lägenheter, och vår skara begränsades därför till en handfull trogna från grannskapet. Bland dessa fanns tre eller fyra affärsinnehavare från Seventh Avenue, ägaren till den restaurang där Harry brukade äta lunch och den kvinna som färgat och klippt hans hår. Nancy Mazzucchelli var där, naturligtvis, och även hennes man, surrogat-James Joyce, vanligtvis kallad Jim eller Jimmy. Det var första gången jag träffade honom, och tyvärr måste jag rapportera att jag inte fick ett positivt intryck. Han var lång och stilig, som Tom berättat, men han klagade oupphörligen över hettan och myggen inne bland träden, vilket jag tyckte var barnsligt, opassande och självupptaget, särskilt med tanke på att han var där för att ta farväl av en man som inte längre hade förmånen att kunna klaga över någonting alls.
Men det gjorde detsamma. Det fanns bara en sak som betydde något den dagen, och det hade inte med Nancys man eller vädret att göra. Allt handlade bara om Rufus, som kom när vi andra redan väntat i tjugo minuter. Han stegade in i den myggfyllda dungen just som vi tänkt börja utan honom. Vid det laget var den allmänna uppfattningen att han inte kunde förmå sig till att komma, att tanken på att se Harry förvandlad till aska i en urna blivit för mycket för honom och att han inte känt sig i stånd för en sådan prövning. Men vi ville ändå ge honom en chans, så vi stod och väntade i den tryckande, kvävande hettan och torkade svetten ur ansiktet och tittade på våra armbandsur och hoppades att vi hade fel. När han slutligen kom tog det några ögonblick innan någon kände igen honom. Det var inte Rufus Sprague som anslöt sig till oss – det var Tina Hott, och förvandlingen var så genomgripande, så fascinerande att någon bakom mig faktiskt drog efter andan.
Han var en av de vackraste kvinnor jag någonsin sett. Skrudad i full änkedräkt – snäv svart klänning, svarta skor med knappt decimeterhöga klackar och svart pillerburk med skirt svart flor – förkroppsligade han en fulländad kvinnlighet, en idé om det kvinnliga som överträffade allt som fanns i den naturliga kvinnlighetens sfär. Den kastanjebruna peruken såg ut som äkta hår, brösten såg ut som äkta bröst, sminket hade lagts på med skicklighet och precision, och Tinas ben var så långa och ljuvliga att se på att det var omöjligt att tro att de satt på en man.
Men där fanns något djupare i det intryck hon gav än bara den yttre grannlåten, något djupare än bara kläder och peruk och smink. Där fanns även kvinnlighetens inre sken, och Tinas värdiga, dystra hållning utgjorde en oklanderlig uppvisning av änkeståndets sorg, en rolltolkning utförd av en mycket begåvad skådespelerska. Under hela ceremonin sa hon inte ett enda ord, utan stod knäpptyst medan vi andra höll korta tal och Tom öppnade urnan och hällde ut askan på marken. Jag trodde att vi var klara, men innan vi hann vända oss om för att gå dök en knubbig svart pojke i tolvårsåldern upp i skogsbrynet och kom fram mot oss. Han höll en bärbar cd-spelare i sina framsträckta armar, som en krona på en sidenkudde. Pojken, som vi senare fick veta var Rufus kusin, ställde bergsprängaren vid Tinas fötter och tryckte på en knapp. Plötsligt öppnade Tina munnen, och då de första takterna orkestermusik strömmade fram ur högtalarna började hon mima orden i sången. Efter ett ögonblick eller två kände jag igen Lena Hornes röst i den gamla låten från Show Boat, ”Can’t Help Lovin’ That Man”. Det var så Tina Hott uppträdde under sina kabaréframträdanden på lördagskvällarna: inte som sångare, utan som låtsassångare som mimade orden till musikallåtar och välkända jazznummer sjungna av legendariska vokalister. Det var storslaget och absurt. Det var lustigt och hjärtskärande. Det var rörande och komiskt. Det var allt som det var och allt som det inte var. Och där stod Tina och gestikulerade med armarna och låtsades sjunga orden för full hals. Ansiktet var präglat av ömhet och kärlek. Ögonen var fulla av tårar, och vi stod alla som fastnaglade och visste inte om vi skulle gråta med henne eller skratta. Vad mig anbelangar var det ett av de märkligaste, mest enastående ögonblicken i mitt liv.
Fish gotta swim, and birds gotta fly
I gotta love one man ’til I die …
Samma kväll klev Rufus ombord på ett plan och flög hem till Jamaica. Såvitt jag vet har han aldrig kommit tillbaka.