Tom var förvirrad. Så mycket hade hänt på så kort tid att han inte kände sig redo att ta itu med alla de möjligheter som öppnat sig för honom. Ville han ta över Harrys rörelse och ägna resten av livet åt att sitta i en affär i Park Slope och handla med sällsynta och begagnade böcker? Eller, som han föreslagit på kvällen den dag Harry dött, skulle han helt enkelt sälja företaget och dela intäkterna med Rufus? Att Rufus inget ville ha gjorde detsamma. Huset var en värdefull egendom, och om Rufus envisades med att inte ta emot sin hälft av pengarna tänkte Tom se till att hans mormor gjorde det. En försäljning skulle inbringa ett rejält belopp, åtminstone några hundra tusen dollar åt dem var, och med sin andel skulle Tom kunna göra sig till en helt ny människa och ge sig in på vilken bana han ville. Men vad ville han? Det var den stora frågan, och tills vidare var det den enda fråga som saknade svar. Var Tom fortfarande intresserad av att försöka förverkliga Hotell Existens? Eller föredrog han att återvända till den plan han haft när han lämnat Michigan och söka anställning som lärare i engelska på en high school? Och i så fall var? Ville han stanna i New York, eller var han redo att ge sig av härifrån och flytta ut på landet? Vi diskuterade de sakerna hundra gånger under de dagar som följde. Tom flyttade ut från sitt lilla rum och bosatte sig tills vidare i Harrys lägenhet ovanpå affären, men i övrigt fortsatte han att vela, att grubbla, att tjura. Lyckligtvis var han inte tvungen att fatta något beslut genast. Harrys testamente skulle just påbörja den mödosamma vägen genom testamentsbevakningen, och det skulle ta flera månader innan huset skrevs över på arvingarna. Vad gällde Harrys övriga tillgångar – det påvra bankkontot, några aktier och obligationer – var de också frysta. Tom satt på ett berg av guld, men tills juristerna hos Flynn, Bernstein, and Vallero avslutat alla affärer i Harrys dödsbo skulle han faktiskt ha det sämre ställt än tidigare. Han hade blivit av med sin veckolön och var tvungen att fortsätta driva Brightman’s Attic i full fart om han skulle få någon inkomst överhuvudtaget. Jag erbjöd mig att låna honom pengar, men han ville inte ens tänka på saken. Inte heller tilltalades han av mitt förslag att stänga affären över sommaren och följa med mig och Lucy på en långsemester. Han var skyldig Harry att hålla företaget vid liv, sa han. Det var en moralisk skuld, och han kände sig förpliktigad att hålla ut till slutet. Nåväl, sa jag. Men hur ska du driva affären på egen hand? Rufus har åkt, så du har ingen expedit. Och du har väl inte råd att anställa någon? Var skulle du få pengar till lönen ifrån?
För första gången under alla de år jag känt honom tappade Tom humöret. ”För helvete, Nathan”, sa han. ”Vem fan bryr sig? Jag hittar på något. Det angår inte dig.”
Men det som angick Tom angick även mig, och det smärtade mig att se honom i en sådan knipa. Det var då jag erbjöd honom mina tjänster – för en symbolisk lön på en dollar i månaden skulle jag ta över efter Rufus, sa jag, och så länge han hade behov av mig avstod jag från pensionärslivet och tog mig an de ansträngande plikterna som expedit på bottenvåningen på Brightman’s Attic. Om Tom ville skulle jag gladeligen kalla honom ”chefen”.
Och så inleddes en ny era i våra liv. Jag anmälde Lucy till en konstkurs vid Berkeley Carroll School på Lincoln Place över sommaren, och varje morgon gick jag först med henne de sju och ett halvt kvarteren från min lägenhet till kursen och sedan promenerade jag tillbaka längs avenyn och intog min plats bakom disken i affären. Mitt arbete på Den mänskliga dårskapens bok blev lidande, men jag fortsatte i den mån jag hann; under de sena kvällstimmarna när Lucy lagt sig krafsade jag ner historier, och jag snodde åt mig en kvart här och tjugo minuter där när det var lugnt i antikvariatet. Något jag verkligen beklagade var att Tom och jag inte längre kunde äta lunch tillsammans. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med tid för att vi skulle kunna slå oss ner och äta en ordentlig måltid. I stället köpte vi med oss smörgåsar som vi åt med iskaffe i den kvava, instängda affären. Det hela var avklarat på några minuter. Klockan sexton tog Tom över bakom disken så att jag kunde hämta Lucy. Hon fick följa med mig tillbaka till affären, och tills vi stängde klockan arton sysselsatte hon sig själv med att läsa i någon av de 4 200 böcker som kantade väggarna på bottenvåningen.
Lucy var fortfarande en gåta för mig. På många sätt var hon ett exemplariskt barn, och ju bättre vi lärde känna varandra desto mer tyckte jag om henne och att ha henne hos mig. Om vi för ett ögonblick lämnar frågan om hennes mor därhän fanns det tusen positiva saker att säga om vår flicka. Livet i en storstad var helt nytt för henne, men hon anpassade sig raskt och gjorde sig tämligen omgående hemmastadd i vår stadsdel. Var Carolina Carolina än låg talades det bara engelska där. När vi nu gick fram och tillbaka längs Seventh Avenue, förbi kemtvätten, livsmedelsaffären, bageriet, skönhetssalongen, tidningsståndet och kaféet, översköljdes hon av ett hav av olika språk. Hon fick höra spanska och koreanska, ryska och kinesiska, arabiska och grekiska, japanska, tyska och franska, men inte blev hon förbryllad eller osäker, utan tvärtom fröjdades hon åt denna variation i mänskliga ljud. ”Jag vill kunna prata så där”, sa hon till mig en morgon när vi gick förbi den öppna dörren till en affär och såg en rultig liten kvinna gasta till en gammal man. ”Mira! Mira! Mira!” sa Lucy. Hennes härmande av den gamla kvinnans röst var kusligt på pricken. ”Hombre! Gato! Sucio!” En minut senare gav hon en liknande tolkning av en man som ropade något över gatan på arabiska – ord som jag inte hade kunnat uttala om det så gällde livet. Tjejen hade språköra – och ögon att se med och hjärna att tänka med och hjärta att känna med. Hon fick snabbt kompisar på kursen, och innan första veckan var över hade hon redan blivit hembjuden till tre olika flickor för att leka. Hon drog sig inte undan mina godnattpussar eller kramar, hon var inte kräsen vad gällde maten, det var överhuvudtaget sällan hon trilskades. Trots att hennes grammatik ofta var förfärlig (jag bestämde mig ändå för att inte rätta den) och trots att hon var besatt av att titta på tecknade tv-program (där sa jag ifrån och satte gränsen vid en timme om dagen) ångrade jag inte för ett ögonblick att jag låtit henne bo hos mig.
Men där fanns fortfarande hennes oroväckande vägran att säga något om sin mor. Aurora var den osynliga närvaro som dominerade vårt lilla hushåll, och hur många frågor jag än ställde, hur ofta jag än försökte lura Lucy att avslöja minsta lilla relevanta upplysning, kom jag fortfarande ingen vart. Det finns väl något beundransvärt i en sådan viljestyrka hos en så ung människa, men jag fann hennes förtegenhet fruktansvärt irriterande, och ju längre dödläget varade, desto mer frustrerad blev jag.
”Saknar du inte din mor, Lucy?” frågade jag en kväll.
”Jag saknar henne något alldeles fruktansvärt”, sa hon. ”Jag saknar henne så att det gör ont i hjärtat.”
”Men vill du inte träffa henne igen då?”
”Mer än något annat. Varje kväll ber jag till Gud att hon ska komma tillbaka till mig.”
”Det gör hon. Om du bara talar om var jag kan nå henne.”
”Jag får inte, morbror Nat. Jag har ju sagt det tusen gånger, men det är som om du inte lyssnar.”
”Jo, jag lyssnar. Men jag vill inte att du ska behöva vara ledsen mer.”
”Jag får inte prata om det. Jag har lovat, och om jag bryter löftet får jag brinna i helvetet. Helvetet är för evigt, och jag är fortfarande en liten flicka. Jag vill inte brinna i evighet än.”
”Det finns inget helvete, Lucy. Och du kommer inte att brinna, inte ett ögonblick. Alla tycker jättemycket om din mor. Vi vill bara hjälpa henne.”
”Nej. Så är det inte alls. Snälla, morbror Nat. Fråga inget mer om mamma. Hon mår bra, och en dag kommer hon tillbaka till mig. Det vet jag, och det är det enda jag kan säga. Fortsätter du tjata får jag göra som när jag kom hit. Jag kniper igen och säger inte ett ord. Och hur skulle det vara? Vi har det ju så trevligt när vi pratar. Bara du inte frågar om mamma, så finns det inget roligare. Än att prata med dig, alltså. Du är en sådan lustig gubbe, morbror Nat. Vi ska väl inte förstöra det som är så bra?”
Utåt sett gav hon intryck av att vara den gladaste, nöjdaste flicka som fanns, men det smärtade mig att tänka på vilka kval hon måste lida för att behålla sin hemlighet. Det var ett alltför tungt ansvar för ett barn på nio och ett halvt år. Hon for illa, och jag visste inte hur jag skulle få slut på det. Jag pratade med Tom om att gå till en psykiater med henne, men han trodde att det bara skulle vara slöseri med tid och pengar. Inte skulle Lucy prata med en främling när hon vägrade prata med oss. ”Vi får ha tålamod”, sa han. ”Förr eller senare orkar hon inte längre, och då berättar hon allting. Men hon säger inte ett enda ord innan hon är redo.” Jag följde Toms råd och lade tills vidare tanken på en läkare på is, trots att jag egentligen inte satte någon större tilltro till hans åsikt. Den ungen skulle aldrig bli redo. Hon var så viljestark, så envis, så förbaskat omöjlig att knäcka att jag var övertygad om att hon skulle hålla ut hur länge som helst.
Jag började arbeta hos Tom den fjortonde, då det gått tre dagar sedan vi spridit Harrys aska i Prospect Park och Rufus åkt hem till sin mormor på Jamaica. Dagen därpå kom min dotter hem från England. Jag hade haft tankarna på den femtonde ända sedan det katastrofala samtalet med den numer onämnbara som fött mitt barn, men i malströmmen av händelser efter vår brådstörtade avfärd från Chowder Inn hade jag varit alltför upptagen för att hålla reda på datumen. Det var faktiskt den femtonde juni, men vid det laget var jag för snurrig för att komma ihåg det. Efter att ha stängt affären klockan arton åt Tom, Lucy och jag en tidig middag på Second Street Café, och sedan gick Lucy och jag hem till lägenheten, där vi tänkte ägna kvällen åt att spela Monopol eller Cluedo. Det var då jag fick höra Rachels meddelande på telefonsvararen. Hennes plan hade landat klockan ett, hon hade kommit hem klockan tre, hon hade läst mitt brev klockan fem. Att döma av tonfallet när hon sa ordet brev förstod jag att allt var förlåtet. ”Tack, pappa”, sa hon. ”Du anar inte hur mycket det betyder för mig. Det har hänt så mycket hemska saker på sistone, och det här var precis vad jag behövde höra. Om jag kan räkna med dig nu tror jag att jag orkar ta mig igenom vad som helst.”
Kvällen därpå satt Tom barnvakt åt Lucy medan jag åt middag med Rachel i Midtown på Manhattan, inte långt från mitt gamla kontor hos Mid-Atlantic Accident and Life. Så snabbt världen förändras kring oss, så snabbt ett problem ersätts av ett annat. Det går så fort att man knappt hinner ägna ett ögonblick åt att gassa sig i sina segrar. Under nästan en månad hade jag bekymrat mig över det brev jag skickat min arga dotter som inte längre ville ha med mig att göra, och jag hade innerligt hoppats att min krypande ursäkt skulle lyckas tränga genom åratal av harm och att hon skulle ge mig en ny chans. Som genom ett mirakel hade brevet åstadkommit allt jag hoppats. Vi stod åter på stadig, gemensam grund, och när nu den gamla bitterheten var bortglömd borde middagen ha varit en glädjefylld återförening, en tid för skämt och skratt och lustiga minnen. Men just som jag återupprättat mig själv som Rachels far blev jag tvungen att stötta henne i den värsta situation hon befunnit sig i under sitt vuxna liv. Min flicka hade ”problem”. Hon befann sig i kris, och vem skulle hon vända sig till om inte sin gamle far – låt vara att han var ett odugligt fån.
Jag reserverade ett bord på La Grenouille, samma omåttligt dyra, pråligt inredda franska restaurang i gammal New York-stil dit (namn struket) och jag tagit med henne för att fira hennes artonårsdag. Hon hade på sig halsbandet jag skickat henne, det som var nästan likadant som det som ställt till en sådan olycka på Cosmic Diner. Jag gladde mig åt att det klädde henne så väl och var så vackert mot hennes mörka ögon och hår, men jag kunde inte låta bli att samtidigt tänka på det andra halsbandet, och jag fick samvetskval då jag i tanken återupplevde katastrofen jag utsatt Marina Gonzalez för. Så många unga kvinnor i trettioårsåldern, tänkte jag för mig själv, så många unga kvinnoliv som virvlade omkring mig. Marina. Honey Chowder. Nancy Mazzucchelli. Aurora. Rachel. Av alla de kvinnorna framstod min dotter som den mest balanserade och framgångsrika, den rejälaste, den som löpte minst risk att överväldigas av svårigheter, och ändå satt hon nu på andra sidan bordet med tårar i ögonen och berättade att hennes äktenskap höll på att rasa samman.
”Jag förstår inte”, sa jag. ”Sist vi sågs var allt toppen. Terrence mådde jättebra. Du mådde jättebra. Ni hade just firat er bröllopsdag, och du sa att de två åren ni hade varit gifta hade varit de lyckligaste i ditt liv. När var det? I slutet av mars? I början av april? Äktenskap rasar inte samman så snabbt. Inte när man är förälskade i varandra.”
”Jag är fortfarande förälskad”, svarade Rachel. ”Det är Terrence jag oroar mig för.”
”Killen jagade dig halvvägs kring jorden för att övertala dig att gifta dig med honom. Minns du inte det? Det var han som uppvaktade dig. I början var du inte ens säker på om du tyckte om honom.”
”Det var länge sedan. Det är annorlunda nu.”
”Men senast vi pratade om hur det är nu sa du att ni funderade på att skaffa barn. Du sa att Terrence verkligen längtade efter att bli far. Inte far i allmänhet – utan far till ditt barn. Män säger så när de är förälskade i den kvinna de bor med.”
”Jag vet. Det trodde jag också. Men sedan åkte vi till England.”
”USA, England. Vad har det för betydelse? Man är samma människa var man än är.”
”Kanske det. Men Georgina finns inte i USA. Hon finns i England.”
”Å. Så det är det saken gäller. Varför sa du inte det med en gång?”
”Det är så svårt. Det knyter sig i magen bara jag nämner hennes namn.”
”Om det är till någon tröst tycker jag att det är ett fånigt namn. Georgina. Det får mig att tänka på en fnittrig viktoriansk flicka med gyllene lockar och köttiga, rosiga kinder.”
”Hon är en liten trist brunett med flottigt hår och dålig hy.”
”Det låter inte som mycket till konkurrens.”
”Hon och Terrence pluggade på universitetet tillsammans. Hon var hans första stora kärlek. Sedan föll hon för någon annan och dumpade honom. Det var då han flyttade till USA. Han var så deprimerad, pappa. Han sa att han funderade på att begå självmord.”
”Och nu är ’någon annan’ ute ur bilden.”
”Jag vet inte riktigt. Det enda jag vet är att när vi var i London åt vi middag tillsammans alla tre, och Terrence kunde inte slita blicken från henne. Det var som om jag inte fanns. Sedan kunde han inte sluta prata om henne. Georgina är så intelligent. Georgina är så rolig. Georgina är en så god människa. Två dagar senare åt han lunch med henne ensam. Sedan åkte vi till Cornwall för att hälsa på hans föräldrar, men efter tre eller fyra dagar tog han tåget tillbaka till London för att träffa sin förläggare och diskutera den bok han har hållit på att skriva. Det är i alla fall vad han sa. Jag tror att han åkte tillbaka för att vara med det där fånet Georgina Watson, hans livs kärlek. Det var hemskt. Han bara lämnade mig ute på landet hos sina högervridna, antisemitiska föräldrar, och jag var ju tvungen att låtsas att jag hade jättetrevligt. Han låg med henne. Det är jag säker på. Han låg med henne, och nu älskar han inte mig längre.”
”Har du frågat honom?”
”Det är klart jag har. Med en gång när han kom tillbaka till föräldrarna. Vi hade ett hemskt gräl. Det värsta grälet sedan vi träffades.”
”Och vad sa han?”
”Han nekade. Han sa att jag var svartsjuk och inbillade mig saker.”
”Det är ett gott tecken, Rachel.”
”Gott? På vilket vis är det ett gott tecken? Han ljög för mig, och nu kommer jag aldrig mer att kunna lita på honom.”
”Anta det värsta. Anta att han låg med henne och att han sedan åkte tillbaka och ljög för dig. Det är ändå ett gott tecken.”
”Hur kan du säga så?”
”För det betyder att han inte vill förlora dig. Han vill inte att äktenskapet ska ta slut.”
”Vad är det för ett slags äktenskap? Om man inte kan lita på den man är gift med är det som om man inte är gift alls.”
”Du, gumman, jag borde inte ge dig några råd. När det gäller äktenskap finns det ingen som är sämre kvalificerad än jag att säga vad någon borde göra. Du bodde i samma hus som jag under dina första arton år i livet, och jag behöver inte påminna dig om hur jag klantade till det med din mor. Det fanns ögonblick när jag var så less på henne och jag faktiskt hoppades att hon skulle dö. Jag fantiserade ihop bilolyckor, tågurspårningar, fall ner för långa trappor. Det här är en hemsk bekännelse, och jag hoppas verkligen att du förstår att jag inte är stolt – men det är viktigt att du inser vad ett dåligt äktenskap är. Din mor och jag hade ett dåligt äktenskap. Vi älskade varandra en tid, men sedan surnade det mellan oss. Men vi höll ihop ett bra tag ändå, och trots att vi passade varandra så illa lyckades vi skapa dig. Du var det lyckliga slutet på hela den tragiska historien, och eftersom du är den du är ångrar jag ingenting. Förstår du vad jag säger, Rachel? Jag känner inte Terrence tillräckligt väl för att kunna ha någon åsikt om honom. Men jag vet vad ett dåligt äktenskap är. Folk gör misstag. Man gör dumma saker. Men Georgina är på andra sidan havet nu, och såvida du inte har fått ihop det med en oförbätterlig kvinnokarl skulle jag gissa att den där lilla historien är över. Håll ut ett tag och se vad som händer. Gör inget förhastat. Han sa att han var oskyldig, och det är ju faktiskt tänkbart att han talar sanning. Det är svårt att glömma en gammal kärlek. Hon kanske förvred huvudet på Terrence under några ögonblick, men nu är han tillbaka i USA med dig, och om du älskar honom så mycket som du säger är det stor chans att alltihop ordnar sig. Så länge han inte blir en lika usel make som din far var finns det hopp. Stort hopp. Hopp om en lycklig framtid tillsammans. Hopp om barn. Hopp om katter och hundar. Hopp om träd och blommor. Hopp för USA. Hopp för England. Hopp för världen.”
Jag hade ingen aning om vad jag sa. Orden strömmade bara ur mig, en ohejdad störtflod av nonsens och överkokta känslor, och när jag nådde slutet på mitt fåniga tal såg jag att Rachel log, hon log för första gången sedan vi kommit till restaurangen. Kanske var det allt jag kunde hoppas åstadkomma. Att låta henne veta att jag stöttade henne, att jag visste att hon skulle klara sig och att situationen antagligen inte var så mörk som hon utgick ifrån. Om inget annat sa hennes leende att hon kände sig lugnare, och när jag fortsatte att prata styrde jag långsamt bort från ämnet, för jag visste att den bästa medicinen var att glömma Terrence för en stund, att sluta älta det problem som plågat henne de senaste veckorna. Kapitel för kapitel berättade jag vad som hänt sedan senast vi setts. I grund och botten var det en förkortad version av allt det jag hittills har skrivit i den här boken. Nej, inte riktigt allt – eftersom jag redigerade bort historien om Marina och det andra halsbandet (för dystert, för förnedrande), inte sa någonting om mitt obehagliga telefonsamtal med den onämnbara och besparade henne de plågsamma detaljerna i bluffen med Den eldröda bokstaven. Men nästan allt annat berättade jag om: Den mänskliga dårskapens bok, kusin Tom, Harry Brightman, lilla Lucy, färden till Vermont, Toms lilla historia med Honey Chowder, innehållet i Harrys testamente, Tina Hott som mimade till ”Can’t Help Lovin’ That Man”. Rachel lyssnade uppmärksamt och gjorde sitt bästa för att ta till sig all denna överraskande information medan hon svalde maten och drack av vinet. Vad mig beträffade trivdes jag allt bättre ju mer jag pratade. Jag gick in i rollen som den gamle sjömannen, och jag kunde ha fortsatt att dra mina historier hela natten. Rachel var särskilt angelägen om att få träffa Lucy, så vi bestämde att hon skulle komma hem till mig påföljande söndag, med eller utan man, beroende på vad som kändes bäst för henne. Hon såg även fram emot att träffa Tom, sa hon, och sedan ställde hon den stora frågan: ”Och Honey då? Tror du att det blir något?”
”Jag betvivlar det”, sa jag. ”Tom gav fadern sitt telefonnummer och bad honom ge det till henne, men hon har inte hört av sig. Och såvitt jag vet har Tom inte ringt henne. Om jag skulle slå vad, skulle jag satsa på att vi inte kommer att få se mer av Honey. Det är synd, men den affären verkar vara avslutad.”
Som vanligt hade jag fel. Precis två veckor efter min middag med Rachel, sista fredagen i månaden, kom Honey Chowder instegande i bokhandeln, iklädd vit sommarklänning och en stor halmhatt med svajande brätte. Klockan var fem på eftermiddagen. Tom satt bakom disken och läste en gammal pocketutgåva av The Federalist Papers. Jag hade redan hämtat Lucy på kursen, och vi två höll till längst in i affären där vi ordnade upp böckerna i historieavdelningen. Det hade inte varit en kund i affären på två timmar, och det enda ljud som hördes var det dämpade surret från en elektrisk fläkt.
Lucys ansikte sken upp när hon fick se Honey komma in. Hon skulle just springa fram till henne, men jag lade en hand på hennes arm och viskade: ”Inte än, Lucy. Låt dem prata lite med varandra först.” Honey, som hade blicken fäst på Tom, lade inte märke till oss. Som två hemliga agenter gömde sig vår flicka och undertecknad bakom bokhyllorna och bevittnade följande samtal.
”Hej Tom”, sa Honey och satte ner handväskan på disken. Hon tog av sig hatten och skakade ut det långa hårsvallet. ”Hur är det med dig?”
Tom tittade upp från sin bok och sa: ”Herre Gud, Honey. Vad gör du här?”
”Det kommer vi till senare, men först vill jag veta hur det är med dig.”
”Det är väl rätt okej. Mycket att göra, en aning stressad, men det är inte alltför farligt. Det har hänt en hel del sedan vi sågs sist. Min chef har dött, och det verkar som om jag har ärvt antikvariatet. Jag försöker fortfarande bestämma mig för vad jag ska göra med det.”
”Jag pratar inte om affärer. Jag pratar om dig. Om ditt hjärtas inre.”
”Mitt hjärta? Det slår fortfarande. Sjuttiotvå gånger i minuten.”
”Vilket betyder att du fortfarande är ensam, eller hur? Om du hade förälskat dig i någon skulle det väl ändå ha slagit lite snabbare.”
”Förälskat mig? Vad pratar du om?”
”Du har alltså inte hittat någon under den månad som har gått?”
”Nej. Naturligtvis inte. Jag har varit alldeles för upptagen.”
”Minns du Vermont?”
”Hur skulle jag kunna glömma det?”
”Och sista natten du var där. Minns du det?”
”Ja. Jag minns den natten.”
”Nå?”
”Vadå nå?”
”Vad ser du när du ser på mig, Tom?”
”Jag vet inte, Honey. Jag ser dig. Honey Chowder. En kvinna med ett fullständigt hopplöst namn. En hopplös kvinna med ett hopplöst namn.”
”Vet du vad jag ser när jag ser på dig, Tom?”
”Jag är inte säker på att jag vill veta.”
”Jag ser en stor man, det är vad jag ser. Jag ser den finaste människa jag någonsin har träffat.”
”Jaså?”
”Just det. Och eftersom det är vad jag ser när jag ser på dig har jag släppt allt och kommit hit till Brooklyn för att vara en del av ditt liv.”
”Släppt allt?”
”Precis. Terminen tog slut i förrgår, och jag har sagt upp mig. Jag är fri som fågeln.”
”Men Honey, jag är inte kär i dig. Jag känner dig knappt.”
”Det kommer.”
”Vad kommer?”
”Först lär du känna mig. Och sedan blir du kär i mig.”
”Så där utan vidare.”
”Ja. Så där utan vidare.” Hon var tyst ett ögonblick och log. ”Hur är det med Lucy förresten?”
”Lucy mår bra. Hon bor hos Nathan på First Street.”
”Stackars Nathan. Det måste vara ansträngande för honom. Den flickan behöver en mor. Från och med nu får hon bo hos oss.”
”Du är väl ändå bra jävla självsäker?”
”Det måste jag vara, Tom. Om jag inte var självsäker skulle jag inte vara här. Jag skulle inte ha alla mina väskor utanför i bilen. Jag skulle inte veta att du var mannen i mitt liv.”
Vid det laget tyckte jag att de hade sagt tillräckligt till varandra, och jag lät Lucy springa fram från vårt gömställe. Hon rusade tvärs över rummet, raka vägen till Honey.
”Där är du, min lilla gullunge”, sa den före detta lärarinnan och slog armarna om vår flicka och lyfte upp henne från golvet. När hon slutligen satte ner henne igen frågade hon: ”Hörde du vad Tom och jag sa?”
Lucy nickade.
”Och vad tycker du?”
”Jag tycker att det låter bra”, sa Lucy. ”Om jag bor hos dig och morbror Tom slipper jag äta på restaurang. Du skulle proppa i mig all den där smaskiga maten som du lagar. Och morbror Nat kunde äta hos oss så ofta han vill. Och när du och morbror Tom reser bort kan han vara barnvakt åt mig.”
Honey log brett. ”Och du ska vara en snäll flicka, eller hur? Den snällaste flickan i världen.”
”Nej”, sa Lucy och mötte hennes blick med en gravallvarlig min. ”Jag ska vara stygg. Jag ska bli den styggaste, elakaste, svärigaste lilla flickan i hela Guds skapelse.”