Hawthorn Street eller Hawthorne Street?

Månaderna gick. I mitten av oktober var juristerna klara med arbetet med Harrys dödsbo, och Tom och Rufus blev ägare till Brightman’s Attic och därtill byggnaden som hyste rörelsen. Tom och Honey var vid det laget redan gifta, och Lucy, som fortfarande inte sa något om var hennes mor höll hus, gick i femte klass i en allmän skola i närheten, P.S. 321. Rachel var fortfarande tillsammans med Terrence. En vecka efter bröllopet mellan Wood och Chowder ringde hon för att berätta att hon var i tredje månaden.

Jag fortsatte att arbeta i bokhandeln, men efter Honeys dramatiska entré i slutet av juni delade hon och jag på jobbet, vilket betydde att jag bara behövde vara där halva tiden. På mina lediga dagar fortsatte jag att krafsa ner anekdoter till Den mänskliga dårskapens bok, och precis som Lucy föreslagit hoppade jag in som barnvakt varje gång Tom och Honey gick ut på kvällarna. Under deras första månader tillsammans visade det sig bli ofta. Honey hade känt sig svältfödd ute på landsorten, och när hon nu hamnat i New York ville hon ta del av allt storstaden hade att erbjuda: teater, film, konserter, dansföreställningar, poesiuppläsningar, utflykter i månskenet på Staten Island-färjan. Det gladde mig att se hur den maklige, långsamme Tom blommade upp under sin nyfunna frus energiska påverkan. Redan några dagar efter Honeys ankomst slutade han vela angående vad han skulle göra med arvet och bestämde sig för att bjuda ut huset till försäljning. Med deras halva av vinsten skulle de ha mer än nog för att köpa en tre- eller fyrarumslägenhet någonstans i närheten och ändå ha lite över så att de klarade sig tills de hittat andra jobb – förmodligen som lärare i privatskolor under nästa skolår. Månaderna gick, och när vi nått mitten av oktober hade Tom gått ner nästan tio kilo och var därmed halvvägs tillbaka till att likna den unge doktor Tummeliten från fordom. Hemlagad mat var tydligen bra för honom, och trots hans förutsägelser var han inte alls less på Honey efter en månad. Hon varken kuvade honom eller gjorde honom nedstämd. Tvärtom gjorde hon undan för undan om honom till den man han alltid varit ämnad att bli.

Med så många positiva utvecklingar på kärleksområdet kan läsaren luras att tro att allomfattande lycka rådde i vår lilla del av Brooklyn. Men tyvärr överlever inte alla äktenskap. Det vet varje människa, men vem av oss kunde ha gissat att den minst lyckliga personen i grannskapet under de månaderna skulle bli Toms gamla flamma, den Vackra perfekta modern? Visst hade jag fått ett negativt intryck av hennes man i skogsdungen i Prospect Park, men inte på hundra år hade jag kunnat tro att han skulle vara dum nog att ta en fru som den han hade för given. Det finns inte många Nancy Mazzucchelli i den här världen, och om en man har turen att vinna ett Mazzucchellihjärta är det hans uppgift från det ögonblicket att göra allt som står i hans makt för att behålla det. Men män (vilket jag har gett rikliga bevis på i tidigare kapitel i den här boken) är dumma varelser, och snyggingen James Joyce visade sig vara dummare än de flesta. Eftersom Nancys mor och jag började umgås den sommaren (mer om det senare), åt jag ofta middag med dem, och det var hemma hos dem på Carroll Street som jag fick höra om Jimmys tidigare snedsprång och se hans äktenskap med Nancy falla sönder. Dumheterna hade börjat redan innan det fanns en sådan person som V.P.M. – hela sex år tidigare, när Nancy var gravid med sitt första barn, Devon. När hon fick kännedom om sin mans kärleksaffär med en barflicka i Tribeca sparkade hon ut honom för en tid, men när barnet var fött hade hon inte styrka nog att motstå hans tårdrypande löften om att det aldrig skulle hända igen. Men ord har inte mycket värde i sådana angelägenheter, och vem vet hur många hemliga kärleksförbindelser som följde? Enligt Joyces uppskattning var det inte färre än sju eller åtta, om man räknade engångsligg och snabba knull i det bakre trapphuset på jobbet. Nancy, som alltid var generös och förlåtande, ville aldrig tro på ryktena. Men sedan föll Jim för en tramparkollega vid namn Martha Ives, och så var det med den saken. Han sa att han var förälskad, och den 11 augusti 2000, två månader efter min första anblick av honom på Harrys begravning, packade han väskorna och gav sig av.

Tolv dagar senare upplyste min onkolog mig om att mina lungor fortfarande var fria från cancer.

Bara fyra dagar därefter hade Rachel, i maskopi med Tom och Honey, kokat ihop en djävulsk plan för att få mig att tro att jag skulle gå på en basebollmatch på Shea Stadium – när det egentligen var en överraskningsfest för min sextionde födelsedag. Planen var att jag skulle hämta upp Tom hos honom, men så fort jag klev in genom dörren överfölls jag av ett dussintal personer med kramar och pussar och dunkar i ryggen, för att inte tala om de vilda ropen och sången. Jag var så oförberedd på denna överrumplande välvilja att jag nästan kräktes av chocken. Festligheterna varade till långt in på natten, och vid ett tillfälle förmåddes jag resa mig och hålla tal. Jag var sedan länge rusig av champagne, och jag tror att jag pladdrade på ett tag och sa en massa strunt och drog osammanhängande vitsar, medan min halvpackade publik försökte hänga med. Jag minns knappt någonting av mitt knasiga orerande, förutom en kort sidokommentar om Casey Stengels språkliga skarpsinne. Om jag minns rätt tror jag att jag avslutade talet med ett citat av den store mästaren själv. ”Det var inte för inte som han kallades den gamla professorn”, sa jag. ”Inte nog med att han var den förste managern för våra älskade Mets; av ännu större betydelse för mänsklighetens fromma var att han författade talrika fraser som har omdanat vår uppfattning om det engelska språket. Innan jag sätter mig igen skulle jag vilja ge er denna ovärderliga, oförglömliga pärla, som summerar mina egna erfarenheter mer precist än något annat uttalande jag har stött på under de sextio år som jag har bott i den här kroppen: ’Det kommer en tid i varje mans liv, och jag har haft gott om dem.’”

Matcherna mellan New York Yankees och New York Mets kom och gick. Vädret blev svalt. Gore stod mot Bush. Jag tvivlade inte ett ögonblick på hur det skulle gå. Trots att Nader satte en käpp i hjulet framstod det som otänkbart att demokraterna skulle kunna besegras, och vart jag än gick i stadsdelen var nästan alla jag pratade med av samma uppfattning. Bara Tom, världens största pessimist när det gäller amerikansk politik, såg bekymrad ut. Han ansåg att det inte var avgjort än, och om Bush vann, sa han, kunde vi glömma de där flosklerna om ”medkännande konservatism”. Karln var inte konservativ. Ideologiskt sett var han högerextremist, och så fort han svor presidenteden skulle administrationen fyllas med galningar.

En vecka före valet dök Aurora upp – bara för att åter försvinna efter mindre än en halvminut. Kontakten kom i form av ett telefonsamtal till Tom, men ingen var hemma den förmiddagen, så allt vi fick att gå på var ett avbrutet meddelande på telefonsvararen. Jag vet inte hur många gånger jag lyssnade på det meddelandet med Tom och Honey, men vi spelade tillbaka bandet så många gånger att jag hann lägga varenda mening på minnet. Varje gång jag hörde hennes röst lät hon lite mer förtvivlad, lite spändare, lite räddare. Hon talade tyst, nästan viskande, men orden var så förbittrade att de bar samma styrka som ett skrik.

Tom. Det är jag, Rory. Jag ringer från en telefonautomat, och jag har inte mycket tid på mig. Jag förstår att du säkert har fått nog av mig, men jag saknar Lucy så mycket, och jag ville bara veta hur det är med henne. Tro inte att det var roligt, Tommy. Jag funderade och funderade, men du var den ende jag kunde lita på. Hon kunde inte bo kvar här längre. Allt går åt helvete. Jag har det för jävligt. Jag har också försökt ta mig härifrån, men det är för svårt, jag är aldrig för mig själv … Skriv till mig, är du snäll. Jag har ingen telefon, men du kan nå mig på åttiosju Hawthorn Street i … Fan. Jag måste sluta nu. Förlåt. Jag måste lägga på.

Luren slamrade på, och det samtal som vi väntat på så länge avbröts tvärt. Våra mörkaste farhågor hade visat sig vara sanna, och vi hade fortfarande ingen aning om var hon befann sig. Tom hade varit med om liknande ögonblick med sin syster i det förflutna, och även om han var precis lika orolig som jag blandades hans oro med leda, med irritation, med åratal av besvikelse och sorg. ”Hon är den mest ansvarslösa person jag någonsin har träffat”, sa han. ”Lucy har äntligen börjat känna sig hemma hos oss, och nu, efter hur många jävla månader är det egentligen, ringer hon och säger att hon saknar henne. Vad ska det vara för slags mor? Hon vill att jag ska skriva till henne, men hon säger inte ens vilken stad hon bor i. Det är inte rättvist, Nathan. Honey och jag gör allt vi kan för att hjälpa till, och det sista vi behöver är mer förvirring, mer dramatik. Nu får det vara nog.”

”Du kan ha rätt i att det inte är rättvist”, sa jag, ”men Rory befinner sig i något slags knipa, och vi måste hitta henne. Vi är så illa tvungna. Du får spara din kritik till senare.”

Hela min värld förändrades. Samtalet kom bara några dagar före valkatastrofen 2000, men medan Tom och Honey under de följande fem veckorna satt förfärade framför tv:n och såg på medan Republikanska partiet kallade in sina huliganer för att ifrågasätta resultatet i Florida och sedan manipulera Högsta domstolen till att iscensätta en juridisk kupp å deras vägnar, medan det amerikanska folket utsattes för detta brott och min systerson och hans fru gick i demonstrationer, skickade brev till sin kongressledamot och skrev under otaliga namnlistor, var jag bara upptagen av en enda sak: att leta rätt på Rory och få tillbaka henne till New York.

Åttiosju Hawthorn Street. Eller kanske var det Hawthorne Street, uppkallad efter en person och inte efter haggtornsbusken – kanske till och med Nathaniel Hawthorne, en sedan länge död romanförfattare som utan egen förskyllan orsakat vår stackars olycksalige väns död. Ett bittert sammanträffande, som inte betydde mycket och kanske inget alls, men likväl var det kusligt, som om namnets uppdykande i två olika sammanhang skapade en underjordisk länk mellan Harry och Aurora: den ene borta för alltid, den andra alldeles utom räckhåll, båda invånare i osynligheten. Vi hade bara en enda ledtråd; allt annat var rena gissningar, men eftersom Lucy pratade med sydstatsaccent och eftersom hon placerat sin mor i det icke existerande landet Carolina Carolina beslöt jag mig för att börja spaningarna i de riktiga Carolina, North och South. Det tråkiga var att Aurora och hennes man inte hade telefon. Om de stått i telefonkatalogen hade man kunnat ringa nummerupplysningen i varenda stad, stor som liten, i båda delstaterna och hitta dem genom att fråga efter David Minor på 87 Hawthorn(e) Street. En mödosam uppgift, men en som med all säkerhet skulle ha lyckats. Eftersom den möjligheten inte stod till buds hade jag inget annat val än att gå till väga på motsatt sätt. En söndag tog jag tåget till Princeton Junction och tillbringade tolv timmar framför en datorskärm med min gravida dotter och hennes undergivne, tuktade man. Terrence må ha saknat charm, men när det gällde teknik var han en superhjälte, och när jag kom hem nästa morgon hade jag en utskrift på varenda Hawthorn Street och Hawthorne Street i båda Carolinadelstaterna. Till min bestörtning fanns det flera hundra. Alltför många. Om jag ville besöka varenda nummer 87 på listan skulle jag få köra omkring i ett halvår.

Det var då jag vände mig till Henry Peoples, min gamle kollega på Mid-Atlantic Accident and Life. Han hade varit en av företagets bästa utredare, och under årens lopp hade vi arbetat ihop på ett antal fall. Det mest spektakulära var den så kallade Dubinskyaffären, som gjort Henry till något av en smärre legend inom fältet. Arthur Dubinsky hade fejkat sin egen död vid femtioett års ålder genom att mörda en uteliggare i New York och låta dennes kropp gälla för Dubinskys egen i en våldsam bilolycka vid ett stup i Klippiga bergen. Maureen, hans tjugoåttaåriga tredje hustru, fick ut 1,6 miljoner dollar på livförsäkringen, och blott en månad senare sålde hon sin bostadsrätt på Manhattan och försvann. Henry, som varit misstänksam mot Dubinsky redan från början, hade fortsatt att hålla ögonen på Maureen, och när hon plötsligt bröt upp och gav sig av från New York överlämnade han en rapport till avdelningschefen, som gav honom lov att försöka spåra henne. Efter nio månaders mödosamt slit hittade han mrs Dubinsky – som bodde med sin fullständigt helskinnade man på ön Saint Lucia. Vi lyckades ta tillbaka åttiofem procent av pengarna. Arthur Dubinsky åkte i fängelse för mord, och Henry och jag belönades med stora bonusar.

Jag arbetade ihop med Peoples i mer än tjugo år, men jag ska inte låtsas att jag någonsin tyckte om honom. Han var en märklig, otrevlig karl, strikt vegetarian och lika varm och personlig som en släckt lyktstolpe. Skrynkliga polyesterkostymer (företrädesvis bruna), tjocka hornbågade glasögon, ständig mjäll och en osympatisk motvilja mot allt slags småprat. Man kunde komma till kontoret med armen i mitella och en lapp över ögat, och Henry sa ändå inte ett ord. Han stirrade en stund och registrerade skadorna, och sedan, utan att fråga hur man gjort sig illa eller om man hade ont, lade han helt lugnt sin rapport på ens skrivbord.

Men han hade trots allt talang för att åla sig in i hål och skrämma fram försvunna personer, och när han nu gått i pension undrade jag om han inte skulle vara villig att ta sig an uppdraget. Lyckligtvis hade han inte flyttat ifrån den lägenhet i Queens som han delade med sin syster, som var änka, och fyra katter. När jag ringde svarade han efter andra signalen.

”Säg bara hur mycket du vill ha”, sa jag. ”Du får vad du ber om.”

”Jag vill inte ha pengar av dig, Nathan”, svarade han. ”Stå bara för kostnaderna, så är vi överens.”

”Det kan ta flera månader. Jag vill inte att du ska behöva lägga ner så mycket tid utan att få ut något av det.”

”Det är ingen fara. Jag har ju inte precis något bättre att ta mig för nuförtiden. Jag svingar mig upp i sadeln igen och får återuppleva den gamla storhetstiden.”

”Storhetstiden?”

”Visst. Allt skoj vi hade tillsammans, Nathan. Dubinsky. Williamson. O’Hara. Lupino. De fallen minns du väl?”

”Det är klart att jag minns dem. Men jag visste inte att du var så sentimental av dig, Henry.”

”Det är jag inte. Eller åtminstone trodde jag inte att jag var det. Men du kan lita på mig. För gamla tiders skull.”

”Jag förmodar att det är i North Carolina eller South Carolina. Men jag kan ha fel.”

”Var inte orolig. Om Minor har haft telefon tidigare hittar jag honom. Det kan du vara säker på.”

Sex veckor senare ringde Henry mig mitt i natten och muttrade fyra stavelser i mitt öra: ”Winston-Salem.”

Nästa morgon satt jag på ett plan och flög söderut till tobakslandets hjärta.