Åttiosju Hawthorne Street var ett ruckligt tvåvåningshus vid en väg i ett område som var ett mellanting mellan landsbygd och förort, ungefär fem kilometer från stadens centrum. Jag körde vilse flera gånger innan jag hittade rätt, och när jag parkerade min hyrda Ford Escort på den grustäckta uppfarten lade jag märke till att alla persiennerna på framsidan var neddragna. Det var en grå och mulen söndag i mitten av december. Den logiska slutsatsen var att ingen var hemma – eller också levde Rory och hennes man i huset som om det vore en grotta och skyddade sig mot dagsljuset och omvärldens intrång, de enda medlemmarna i ett samhälle om två personer. Det fanns ingen ringklocka, så jag knackade. När inget hände knackade jag igen. Ända sedan Rory lämnat meddelandet på Toms telefonsvarare hade vi väntat oss att hon skulle ringa igen. Men vi hade inte hört av henne mer, och när jag nu stod utanför det som föreföll vara ett tomt hus började jag misstänka att hon inte bodde där längre. Alla möjliga slags hemska tankar for omkring i huvudet när jag knackade för tredje gången. Tänk om hon försökt ge sig av och Minor fått tag på henne. Tänk om han fört henne till en annan stad, en annan delstat, och vi tappat spåret efter henne för alltid. Tänk om han slagit henne och av misstag haft ihjäl henne. Tänk om slutet redan kommit och jag anlänt för sent för att hjälpa henne, för sent för att föra henne tillbaka till den värld hon hörde hemma i.
Dörren öppnades, och där stod Minor i egen person, en lång, stilig man i fyrtioårsåldern, med mörkt, välkammat hår och vänliga blå ögon. I tanken hade jag under de senaste månaderna gjort honom till ett sådant monster att jag blev bestört då jag såg hur ofarlig han såg ut, hur normal. Om det var något som var märkligt med honom var det att han var klädd i långärmad vit skjorta och blå slips, åtdragen i halsen. Vad för slags man gick omkring hemma i vit skjorta och slips? undrade jag. Det tog ett ögonblick innan jag kom på svaret. En man som varit i kyrkan, konstaterade jag. En man som helgade sabbaten och tog sin religion på allvar.
”Ja?” frågade han. ”Kan jag hjälpa till med något?”
”Jag är Rorys morbror”, sa jag. ”Nathan Glass. Jag råkade vara i närheten och tänkte att jag kunde titta in och hälsa på henne.”
”Jaså? Väntar hon er?”
”Inte vad jag vet. Vad jag förstår har ni ingen telefon.”
”Det stämmer. Vi tror inte på dem. De uppmuntrar till för mycket tomt prat. Vi föredrar att spara våra ord till viktigare saker.”
”Mycket intressant … mr … mr …”
”Minor. David Minor. Jag är Auroras man.”
”Det var väl det jag trodde. Men jag ville inte ta någonting för givet.”
”Stig på, mr Glass. Tyvärr mår Aurora inte bra i dag. Hon är där uppe och sover en stund, men ni får gärna komma in. Vi är mycket fördomsfria här i trakten. Vi anstränger oss att behandla alla med värdighet och respekt, även dem som inte delar vår tro. Det är ett av Guds heliga bud.”
Jag log men sa ingenting. Han var hyfsat trevlig, men han pratade redan som en fanatiker, och det sista jag behövde var en teologisk dragkamp. Låt honom ha sin gud och sin kyrka, sa jag till mig själv. Jag var bara där för att ta reda på om Rory var i fara eller inte – och om hon var det, få henne ur huset så fort som möjligt.
Med tanke på utsidans tillstånd (flagnande färg, trasiga fönsterluckor, ogräs som trängde upp ur betongtrappan), var jag beredd på en sjaskig röra av trasiga, omaka möbler inomhus, men hemmet visade sig vara högst presentabelt. Rory hade ärvt Junes talang för att göra mycket av lite och hade gett vardagsrummet en stram men tilltalande inredning, dekorerat det med krukväxter, handsydda bomullsgardiner och en stor affisch för en Giacomettiutställning på väggen mittemot. Minor visade med en gest att jag skulle slå mig ner i soffan, så jag satte mig. Själv tog han plats i en fåtölj på andra sidan soffbordet av glas, och under några ögonblick sa ingen av oss någonting. Jag var frestad att gå lös på honom – kräva att få gå upp på övervåningen och tala med Aurora, fråga ut honom ordentligt om Lucy, tvinga honom att förklara varför hans fru inte vågade ringa sin egen bror – men jag insåg att den metoden antagligen inte skulle ge önskad effekt, så jag tassade in i samtalet så finkänsligt jag kunde.
”North Carolina”, började jag. ”Senast vi hörde något bodde ni hos er mor i Philadelphia. Hur kom det sig att ni flyttade ner hit?”
”Det var flera faktorer”, sa Minor. ”Min syster och hennes man bor inte långt härifrån, och de hittade ett bra jobb åt mig. Det jobbet ledde till ett ännu bättre jobb, och nu är jag biträdande föreståndare för järnhandeln vid Camelback Mall. För er låter det kanske inte så märkvärdigt, men det är ett hederligt arbete, och jag reder mig hyfsat. När jag tänker på hurdan jag var för sju eller åtta år sedan tycks det mig ett mirakel att jag har kommit så här långt. Jag var förtappad, mr Glass. Jag missbrukade droger och levde i synd, jag var en lögnare och småbrottsling, och jag svek alla som älskade mig. Sedan fann jag frid i Herren och blev frälst. Jag vet att det är svårt för en jude, som ni själv, att förstå oss, men vi är inte bara en av alla dessa kristna sekter som predikar om helvetets kval med Bibeln i hand. Vi tror inte på apokalypsen och domedagen, vi tror inte på uppryckandet eller tidens ände. Vi förbereder oss för livet i himlen genom att leva ett gott liv här på jorden.”
”När ni säger vi, vilka syftar ni på då?”
”Vår kyrka. Det heliga Ordets helgedom. Vi är en liten skara. Församlingen har bara sextio medlemmar, men pastor Bob är en gudabenådad ledare. Han har lärt oss mycket. ’I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.’”
”Johannesevangeliet. Första kapitlet, första versen.”
”Så ni är bekant med Skriften.”
”I någon mån. Ganska väl, för att vara en jude som inte tror på Gud.”
”Menar ni att ni är ateist?”
”Alla judar är ateister. Förutom de som inte är det, förstås. Men de har jag inte mycket att göra med.”
”Ni gör er väl inte lustig över mig, mr Glass?”
”Nej, mr Minor, jag gör mig inte lustig över er. Det skulle jag aldrig drömma om.”
”För om ni gör er lustig över mig måste jag be er gå.”
”Jag är intresserad av pastor Bob. Jag skulle vilja veta vad som skiljer hans kyrka från andra.”
”Han vet vad det vill säga att göra uppoffringar. Om Ordet är Gud, då saknar människans egna ord all vikt. De väger inte tyngre än djurens grymtningar och fåglarnas skrik. För att andas in Gud och uppta hans Ord uppmanar pastorn oss att avstå från fåfängligt mänskligt prat. Det är uppoffringen. Var sjunde dag måste varje medlem i församlingen tiga under ett helt dygn.”
”Det måste vara hemskt svårt.”
”I början är det det. Men man vänjer sig, och de dagar man tiger blir så småningom veckans vackraste och mest meningsfulla. Man känner faktiskt Guds närvaro inom sig.”
”Och vad händer om någon bryter tystnaden?”
”Då får han börja om från början nästa dag.”
”Och om ens barn blir sjukt och man måste ringa efter en läkare den dag man ska tiga, vad gör man då?”
”Gifta par tiger aldrig samma dag. Man låter maken ringa.”
”Men hur kan ni ringa när ni inte har telefon?”
”Man går till närmaste telefonautomat.”
”Och era barn då? Har de också dagar då de ska tiga?”
”Nej, barn är undantagna. De inträder inte i församlingen förrän de fyller fjorton.”
”Er pastor Bob har visst tänkt på allt.”
”Han är ett geni, och hans lära gör livet bättre och lättare att leva. Vi är en lycklig skara, mr Glass. Varje dag knäfaller jag och tackar Jesus för att han förde oss till North Carolina. Om vi inte hade kommit hit hade vi aldrig fått lära känna glädjen i att tillhöra Det heliga Ordets helgedom.”
När Minor lade ut texten fick jag intrycket att han gärna fortsatt att lovprisa pastor Bobs goda egenskaper i sex eller tio timmar till, men jag fann det anmärkningsvärt att han var så noga med att inte nämna sin fru eller sin adoptivdotter. Jag hade inte rest hela vägen från New York för att snacka om järnhandlare och rubbade kyrkor. När vi nu talats vid en stund och min närvaro inte längre gjorde honom nervös tänkte jag att det var dags att byta ämne.
”Jag är förvånad över att ni inte har frågat något om Lucy”, sa jag.
”Lucy?” svarade han och såg uppriktigt häpen ut. ”Känner ni henne?”
”Det är klart att jag känner henne. Hon bor hos Auroras bror och hans nyblivna fru. Jag träffar henne nästan varje dag.”
”Jag trodde inte att ni hade kontakt med familjen. Aurora sa att ni bodde i en förort och att ingen hade träffat er på flera år.”
”Det blev ändring på det för ett halvår sedan. Jag har återupptagit kontakten. Jag har kontakt med dem hela tiden.”
Minor gav mig ett kort, tankfullt leende. ”Hur mår den lilla?”
”Bryr ni er?”
”Det är klart att jag bryr mig.”
”Varför skickade ni i väg henne då?”
”Det var inte mitt beslut. Aurora ville inte ha henne längre, och jag kunde inte hindra henne.”
”Jag tror er inte.”
”Ni känner inte Aurora, mr Glass. Hon är inte riktigt som hon ska i huvudet. Jag gör allt jag kan för att hjälpa och stötta henne, men hon visar ingen tacksamhet. Jag drog upp henne ur helvetets djup och räddade hennes liv, men hon ger ändå inte med sig. Hon vägrar fortfarande att tro.”
”Finns det någon lag som säger att hon måste tro på det ni tror på?”
”Hon är min hustru. Hustrun ska vara sin make till lags. Det är hennes plikt att rätta sig efter sin man vad det än gäller.”
Det var svårt att veta vart vi var på väg nu. Samtalet förgrenade sig åt flera olika håll, och min instinkt började svika mig. Minors lugna förfrågan om Lucy, uttalad med vänlig röst, hade blottat vad jag uppfattade som en uppriktig omsorg – såvida han inte var en rasande skicklig lögnare som inte tvekade att förvanska sanningen närhelst det tjänade hans syften. Förargligt nog hade jag börjat tycka lite synd om honom. Åtminstone hade jag gjort det under några ögonblick, och denna plötsliga, oväntade våg av sympati hade tagit mig på sängen och förvandlat det som var tänkt att bli en rå kraftmätning till något mycket mer komplext, något mycket mer mänskligt. Men sedan hade han börjat tala illa om Rory och beskylla henne för att ha övergett sin dotter och påstå att hon var mentalt obalanserad, och sedan, ännu värre, hade han hävt ur sig den där idiotiska, reaktionära åsikten om äktenskapet. Likväl var vissa fakta ovedersägliga. Han hade räddat henne från droger och förälskat sig i henne, och vem kunde, med tanke på Rorys förflutna, förneka att hon kunde vara irrationell, att hon kunde vara hopplös att leva med, att hon till viss del var förryckt? Men å andra sidan kunde kanske hela konflikten reduceras till en enda olöslig fråga: Minor trodde på pastor Bobs läror, Rory gjorde det inte. Och eftersom hon vägrade tro hade han undan för undan kommit att hata henne.
Från där jag satt i soffan hade jag fri sikt över trappan som ledde till övervåningen. Medan jag funderade över vad jag skulle säga därnäst tittade jag åt det hållet, förbi Minors vänstra axel; blicken hade dragits dit av något jag skymtat i ögonvrån – ett litet, mörkt föremål som tittat fram i mindre än en sekund, varpå det försvunnit innan jag hunnit se vad det var. Minor började tala igen och upprepade sina idéer om hur ett bra och anständigt äktenskap var beskaffat, men jag lyssnade bara med ena örat. Jag tittade mot trappan och förstod i efterhand att det jag sett antagligen var tån på en sko – utan tvivel Auroras – och om detta stämde hoppades jag att hon stått där och tjuvlyssnat ända sedan jag kommit dit. Minor var så upptagen av sina egna ord att han inte lade märke till att jag inte såg rakt på honom. För helvete, sa jag till mig själv. Nu får det vara nog med katt-och-råtta-leken. Nog med omsvep. Dags att låta ridån gå upp för andra akten.
”Kom ner, Rory”, sa jag. ”Det är din gamle morbror Nat, och jag går inte härifrån förrän jag har fått tala med dig.”
Jag reste mig hastigt från soffan och gick runt Minor till trappans fot – raskt, för den händelse att han skulle försöka hindra mig från att gå till henne.
”Hon sover”, sa han bakom mig, just som jag fick min första skymt av Auroras ben ovanför trappan. ”Hon fick influensa i torsdags och har hög feber. Kom tillbaka i mitten av veckan. Ni kan tala med henne då.”
”Nej, David”, ropade min systerdotter och kom gående nedför trappan. ”Jag mår bra.”
Hon var klädd i svarta jeans och en gammal grå tröja, och det var sant att hon såg krasslig ut, inte alls i god form. Blek och mager, med mörka ringar under ögonen, och hon var tvungen att hålla hårt i ledstången då hon långsamt kom mot mig, men trots influensan och febern log hon, och det var det stora, strålande leende som hörde till den lilla Skrattflickan som hon varit så många år tidigare.
”Morbror Nat”, sa hon och höll ut armarna mot mig. ”Min riddare på en vit springare.” Hon kastade sig i min famn och kramade mig så hårt hon kunde. ”Hur mår mitt lilla barn”, viskade hon. ”Är allt väl med min lilla flicka?”
”Hon mår bara bra”, sa jag. ”Hon längtar efter dig, men hon mår bra.”
Nu stod Minor bredvid oss och såg inte alls förtjust ut över denna uppvisning av familjekärlek. ”Älskling”, sa han. ”Du borde verkligen gå upp och lägga dig. Du hade trettioåtta och tre för bara en timme sedan. Det är inte bra att vara uppe när man har så hög feber.”
”Det här är min morbror Nat”, sa Rory och höll fortfarande om mig för glatta livet. ”Min mors enda bror. Jag har inte sett honom på hemskt länge.”
”Jag vet det”, sa Minor. ”Men han kan komma tillbaka om ett par dagar – när du känner dig bättre.”
”Ja, du vet väl vad som är bäst, eller hur, David?” sa Rory. ”Du vet ju jämt vad som är bäst. Så dumt av mig att komma ner utan att be om lov.”
”Gå inte tillbaka dit upp om du inte vill”, sa jag. ”Du dör inte av att stanna kvar här nere i några minuter till.”
”Jodå, det gör jag visst”, sa hon med oförtäckt sarkasm. ”David tror att jag dör om jag inte alltid gör precis som han säger. Eller hur, David?”
”Lugna ner dig nu, Aurora”, sa hennes man. ”Inte inför din morbror.”
”Varför inte?” svarade hon. ”Vad i helvete inte det för?”
”Tänk dig för hur du uttrycker dig”, tillrättavisade Minor henne. ”Vi använder inte sådant språk i det här huset.”
”Jaså, gör vi inte det?” sa hon. ”Då är det kanske dags att jag ger mig av från det här förbannade jävla huset. Det kanske är dags att ohyran sticker så att du får vara i fred med dina rena tankar och ditt rena språk och din tigande jävla Gud. Nu räcket det, herr Helighet. För helvete, det här är sanningens ögonblick. Min lyckodag har äntligen kommit, och nu tar morbror Nat med mig härifrån. Eller hur, morbror Nat? Vi kör i väg i din bil, och innan solen går upp i morgon bitti ska jag vara hos min Lucy igen.”
”Säg bara till”, svarade jag, ”så tar jag dig precis vart du vill.”
”Jag säger till nu, morbror Nat. Jag säger till nu.”
Minor var för bestört för att veta vad han skulle göra. Jag hade väntat mig att han skulle kasta sig efter henne och göra allt som stod i hans makt för att hindra oss från att gå därifrån, men kraftmätningen hade brutit ut så plötsligt, så häftigt, att han inte så mycket som sa ett ord. Jag lade armen om Aurora, och innan hennes man begrep vad som stod på satt vi i min bil och backade ut från uppfarten och lämnade för alltid Hawthorne Street bakom oss.