Aurora var egentligen inte i skick att resa, men när jag föreslog att vi skulle ta in på ett hotell någonstans och vänta tills febern gått ner skakade hon på huvudet och ville prompt att vi satte oss på första bästa plan till New York.
”David är smart”, sa hon. ”Om vi stannar kvar här i några timmar kommer han att hitta oss. Stoppa i mig något febernedsättande, så klarar jag mig.”
Så jag köpte Advil, svepte in henne i min rock och skruvade upp värmen i bilen och körde raka vägen till flygplatsen. Jag hade landat i Greensboro på förmiddagen, men eftersom Minor säkerligen skulle leta efter oss där trodde Rory att vi hade störst chans att komma i väg om vi åkte till Raleigh-Durham. Det var hundrafemtio kilometer att köra, och hon sov under hela den två timmar långa bilfärden. Efter fyra Advil och den långa tuppluren kände hon sig bättre när hon vaknade. Fortfarande blek, fortfarande matt, men febern hade tydligen gett med sig, och efter ytterligare en dos piller och två glas apelsinjuice på flygplatsen orkade hon prata – och det var just vad vi gjorde under de följande timmarna: från det ögonblick vi satte oss vid gaten tills vi klev ur taxin utanför mitt hus i Brooklyn samma kväll.
”Alltihop är mitt fel”, sa hon. ”Jag anade vartåt det barkade för länge sedan, men jag var för svag för att stå på mig, för nervös för att kämpa emot. Det är så det går när man tror att den andre är bättre än man själv. Man slutar tänka, och rätt vad det är bestämmer man inte över sitt eget liv längre. Man inser det inte ens, morbror Nat, men det är kört. Det är helt jävla kört.
Det första misstaget var att jag tog avstånd från Tom. När jag kom ut från rehabiliteringen flyttade David och jag med Lucy från Kalifornien till östkusten. Vi bodde hos hans mor i Philadelphia i ett halvår, och allt var bra, i stort sett så bra som det någonsin har varit. Jag var störtkär i honom. Ingen man hade någonsin varit så snäll mot mig, och jag gick omkring med en underbar känsla av att vara skyddad, att den här intelligenta, anständiga människan faktiskt visste vem jag var. Vi var båda överlevare. Vi hade gått igenom så mycket, och efter alla turer stod vi nu tillsammans på egna ben och skulle gifta oss …
En dag åkte jag till New York för att hälsa på Tom, och jag får erkänna att jag blev lite nedslagen. Han hade gått upp så mycket i vikt och hade hoppat av studierna och körde taxi, och han var lättretlig, åtminstone i början. Inte för att jag klandrar honom. Jag hade inte hört av mig på så länge. Han hade all rätt att vara sur. Det fanns ingen ursäkt. Jag hade irrat omkring i Kalifornien hela tiden, och det hade gått utför med mig, och jag kunde inte förmå mig till att lyfta luren och ringa. Jag försökte förklara, men det hjälpte inte. Men Tom var ändå min storebror, och när jag nu skulle gifta mig ville jag att han skulle överlämna mig – precis som du gjorde med mamma när hon gifte sig. Han sa att han gärna gjorde det, och plötsligt var det som förr i tiden igen, och jag började verkligen känna mig lycklig. Jag hade fått tillbaka min bror. Jag skulle gifta mig med David, och Lucy, min fantastiska lilla Lucy, bodde hos sin mor igen – hennes dumma, unga mor som äntligen började bli vuxen. Vad mer kunde jag begära? Jag hade allt jag ville ha, morbror Nat. Allt …
Sedan tog jag bussen tillbaka till Philadelphia, och när jag talade om för David att jag skulle bjuda Tom till bröllopet sa han att det inte var att tänka på, det var fullständigt uteslutet. Han hade funderat på det hela tiden medan jag hade varit i New York, och han hade kommit fram till att min bror hade dåligt inflytande på mig. Om jag verkligen ville gifta mig var jag tvungen att klippa alla band till det förflutna. Inte bara till gamla vänner, utan till alla i min familj också. Vad snackar du om? frågade jag. Jag älskar min bror. Han är den bästa människan i världen. Men David vägrade diskutera saken. Vi skulle börja ett nytt liv tillsammans, sa han, och om jag inte bröt tvärt med allt som hade fördärvat mig i det förflutna skulle jag så småningom halka tillbaka in i de gamla vanorna. Jag var tvungen att välja. Det var allt eller inget, sa han. Tro eller uppror. Livet med Gud eller livet utan Gud. Äktenskap eller inget äktenskap. Man eller bror. David eller Tom. En hoppfull framtid eller ett bedrövligt återfall i det förflutna …
Jag borde ha slagit näven i bordet. Jag borde ha sagt att jag inte gick på den där jävla skiten, och om han trodde att han kunde gifta sig med mig utan att Tom fick komma på bröllopet skulle det inte bli något bröllop – punkt slut. Men det gjorde jag inte. Jag kämpade inte emot, och när jag lät honom få sin vilja fram var det redan början till slutet. Man får aldrig ge ifrån sig makten över sig själv, inte ens när man tror på den andre, inte ens när man tror att den andre vet vad som är bäst. Det var det jag torskade på. Det var inte bara att jag var rädd att förlora David. Det riktigt otäcka var att jag tänkte att han antagligen hade rätt. Jag älskade Tommy, men hade jag någonsin varit till någon glädje för honom? Jag hade bara orsakat honom en massa problem och bedrövelse. Kanske vore det bättre om jag klippte banden och lät honom vara i fred. Kanske vore det bättre för honom om jag aldrig träffade honom mer …
Nej, David slog mig aldrig. Han slog aldrig Lucy, och han slog aldrig mig. Han är ingen våldsam människa. Hans grej är att snacka. Snack, snack, snack. Och sedan ännu mera snack. Han tröttar ut en med sitt resonerande, och eftersom han har en så vänlig och förnuftig röst och eftersom han uttrycker sig så väl suger han liksom in en i sin egen hjärna – nästan som om han hypnotiserade en. Det var det som räddade mig på rehabiliteringskliniken i Berkeley: hans sätt att fortsätta att prata med mig och se mig i ögonen med sin omtänksamma min och mjuka, stadiga röst. Han är svår att motstå, morbror Nat. Han tränger sig in i skallen på en, och efter ett tag tror man inte att han kan ha fel om någonting …
Jag vet att Tom var orolig. Han var rädd att jag skulle bli en sådan där pånyttfödd fanatiker, men det ligger inte för mig. David fortsatte att tjata på mig, men jag låtsades bara att jag höll med. Om han ville tro på den där skiten, så var väl det okej för mig. Det gjorde ju honom lycklig, och jag kommer aldrig att sätta mig emot något som gör någon lycklig. Jag hörde det han sa till dig i huset förut, och det är sant. Han är inte intresserad av sådant där fundamentalistiskt gormande och skrikande. Han tror på Jesus och livet efter detta, men i jämförelse med vad en del människor tror på är det inte så farligt. Hans problem är att han tror att han kan vara ett helgon. Han vill bli felfri …
Så, visst, jag gick i kyrkan med honom varje söndag. Jag hade ju inte mycket val. Men det var inte så farligt, åtminstone inte så länge vi var kvar i Philadelphia. Jag sjöng i kyrkokören, och du vet hur mycket jag älskar att sjunga. Psalmerna är bland de smörigaste låtar som någonsin har skrivits, men jag fick åtminstone öva lungorna en gång i veckan, och så länge David inte ansträngde sig alltför mycket med att försöka proppa i mig Jesus kan jag inte påstå att jag var direkt olycklig. Ibland tänker jag att om vi hade stannat i Philadelphia skulle allt ha ordnat sig. Men vi hade svårt att hitta ordentliga jobb, både han och jag. Jag hade ett deltidsjobb som servitris på ett uselt matställe, och det bästa David hittade efter att ha sökt jobb i månader var arbete som nattvakt på ett kontor på Market Street. Vi gick till våra möten hos Anonyma Narkomaner och höll oss i skinnet. Lucy trivdes i skolan. Davids mor var lite rubbad fast hon var rätt okej ändå – men vi kunde helt enkelt inte tjäna tillräckligt med pengar i den staden. Sedan dök det upp ett ledigt jobb i North Carolina, och David tog chansen. En järnhandel. Vi fick det bättre, och sedan, för ungefär ett och ett halvt år sedan, träffade David pastor Bob, och plötsligt blev allt mycket sämre …
David var bara sju år när hans far dog. Jag säger inte att det är hans fel, men jag tror att han har letat efter en ny far ända sedan dess. En auktoritetsfigur. Någon som är tillräckligt stark för att ta honom under sina vingar och leda honom genom livet. Det var nog därför han tog värvning i marinkåren i stället för att fortsätta på college efter high school. Du vet, låt pappa USA ge dig order, så ska pappa ta hand om dig. Och nog tog pappa hand om honom alltid. Skickade honom till Desert Storm och gjorde så att han blev helt jävla sjuk i huvudet. Han var rena psykfallet när de var klara med honom. David gick ner sig under flera år, och till slut körde han med heroin. Det vet du ju redan. Jag hörde honom nämna det för dig i dag, men det som jag tycker är intressant är hur han till slut lyckades göra sig fri. Inte med den där frasen från Anonyma Alkoholister om att sätta sin lit till en högre makt – utan med riktig religion. Han gick hela vägen till toppen och skaffade sig den största jävla fadern av alla. Herr Gud. Den förbannade jävla Gud, universums härskare. Men ändå räckte det inte riktigt. Man kan tala till sin gud och hoppas att han lyssnar, men såvida man inte har hjärnan inställd på schizofrenikanalen svarar han inte. Det gör detsamma hur mycket man ber, man hör ändå inte ett knyst från fadern. Man kan studera hans ord i Bibeln, men Bibeln är bara en bok, och böcker pratar ju inte. Men pastor Bob, han pratar, och när man väl har börjat lyssna till honom vet man att man har funnit rätt person. Han är den far man har letat efter, en riktig, mänsklig far av kött och blod, och varje gång han öppnar munnen blir man övertygad om att han är storpappans eget språkrör. Gud talar genom den snubben, och när han säger åt en att göra något, då är det bäst att man gör det, för annars …
Han är väl lite över femtio, skulle jag tro. Lång och mager, med lång näsa och en tjock kossa till fru som heter Darlene. Jag vet inte när han grundade Det heliga Ordets helgedom, men det är ingen vanlig kyrka som den vi tillhörde i Philadelphia. Pastorn kallar sig kristen, men han säger aldrig vad för slags kristen, och jag är inte ens säker på att han bryr sig ett jävla skit om religion. Det handlar om att styra människor, om att få dem att göra idiotiska, självdestruktiva saker och tuta i dem att de tjänar Gud. Jag tror att han är en bluffmakare, en ren skojare, men han har anhängarna i sin hand, och de älskar honom, de älskar honom allihop, och David gör det mest av alla. Det som gör dem så betagna är att han hittar på nya idéer och ändrar sitt budskap. Ena söndagen är det om materialismens ondska och att vi ska akta oss för jordiska ägodelar och leva i helig fattigdom på samma sätt som vår käre Herres son. Nästa söndag är det om hårt arbete och att vi ska tjäna så mycket pengar vi kan. Jag sa till David att jag tyckte att han var knäpp och att jag inte ville utsätta Lucy för mer av det där dravlet. Men David var redan övertygad och lyssnade inte till mig. Två eller tre månader senare bestämde pastor Bob plötsligt att det inte längre var tillåtet att sjunga under söndagsgudstjänsten. Det är en skymf mot Guds öron, sa han, och hädanefter ska vi tillbe honom under tystnad. Det var droppen för mig. Jag sa till David att jag och Lucy skulle sluta gå i kyrkan. Han kunde fortsätta gå så länge han ville, men vi tänkte aldrig mer sätta foten där. Det var första gången som jag verkligen stod på mig sedan vi gifte oss – och det hjälpte inte ett smack. Han låtsades vara förstående, men regeln var att alla familjer i församlingen skulle delta i söndagsgudstjänsten tillsammans. Om jag hoppade av skulle han bli utesluten. Men då får du väl säga att Lucy och jag är sjuka då, att vi har en dödlig sjukdom och inte kan resa oss ur sängen. David gav mig ett av sina dystra, nedlåtande leenden. Undanflykter är en synd, sa han. Vi måste alltid tala sanning för att vår själ inte ska stoppas vid himlaporten och störtas i helvetets käftar …
Så vi fortsatte att gå varje vecka, och ungefär en månad senare hittade pastor Bob på nästa stora idé. Den sekulariserade kulturen höll på att förgöra USA, sa han, och enda sättet att avhjälpa skadan var att förkasta allt den erbjöd oss. Det var då han började utfärda sina så kallade söndagspåbud. Först var alla tvungna att göra sig av med tv:n. Sedan var det radioapparater. Sedan var det böcker – varenda bok i hela huset utom Bibeln. Sedan var det telefoner. Sedan var det datorer. Sedan var det cd-skivor, band och vinylskivor. Fattar du? Ingen mer musik, morbror Nat, inga fler romaner, inga fler dikter. Sedan tvingades vi att säga upp alla prenumerationer på magasin och tidskrifter. Sedan var det dagstidningar. Sedan fick vi inte gå på bio längre. Den galningen for fram som ett jehu, men ju fler saker han krävde att församlingen skulle avstå ifrån, desto mer verkade de tycka om det. Såvitt jag vet var det inte en enda familj som hoppade av …
Till slut fanns det inget mer att göra sig av med. Pastorn slutade att klanka ner på kulturen och mediebranschen och började tjata om det han kallade ’de grundläggande frågorna’. Varje gång vi pratade överröstade vi Guds röst. Varje gång vi lyssnade till människors babbel lät vi bli att lyssna till Guds ord. Från och med nu, sa han, skulle varje medlem i kyrkan som var minst fjorton år tiga fullständigt en dag i veckan. På så sätt skulle vi återknyta förbindelsen med Gud, så att vi fick höra honom tala inne i vår själ. Efter alla andra saker han hittat på verkade just den grejen inte så farlig …
David arbetar måndag till fredag, så han valde lördag som den dag han skulle tiga. Jag tog torsdag, men eftersom jag var ensam tills Lucy kom hem från skolan kunde jag göra vad fan jag ville. Jag sjöng, jag talade för mig själv, jag svor över den allsmäktige pastor Bob. Men så fort Lucy och David kom in genom dörren var jag tvungen att börja spela teater. Jag teg när jag serverade middagen, jag teg när jag stoppade om Lucy, och jag teg när jag kysste David god natt. Det var inget att bråka om. Men när vi hade hållit på på det viset i en månad eller så fick Lucy för sig att hon skulle göra likadant. Hon var bara nio år. Inte ens pastor Bob krävde att barn skulle delta, men min lilla flicka älskade mig så mycket att hon ville göra precis som jag. Under tre lördagar i rad sa hon inte ett enda ord. Hur mycket jag än bad henne vägrade hon att sluta tiga. Hon är så intelligent, morbror Nat, men du vet hur envis hon kan vara. Hon körde ju samma grej mot dig, och när hon väl har bestämt sig är det som att försöka knuffa omkull ett hus att få henne att ändra sig. Otroligt nog tog David parti för mig, men jag tror att en sida av honom var så stolt över att hon uppförde sig som en vuxen att han inte tog i på skarpen, så det han sa bet inte. Hur som helst hade det inget med honom att göra. Det handlade om mig. Om mig och henne. Jag sa åt David att jag var tvungen att tala med pastor Bob. Om han lät mig slippa torsdagstigandet skulle Lucy befrias från bördan och börja uppföra sig som sig själv igen …
David ville följa med mig när jag skulle träffa honom, men jag sa nej, jag var tvungen att få tala med pastorn i enrum. För att vara säker på att han inte skulle lägga sig i avtalade jag tid en lördag, den dag i veckan då David inte fick prata. Kör mig bara hem till honom, sa jag, och vänta utanför i bilen. Det borde inte ta lång stund …
Pastor Bob satt vid skrivbordet i sitt arbetsrum och gjorde de sista korrigeringarna i den predikan han skulle hålla nästa dag. Sätt dig, mitt barn, sa han, och berätta vad du har för problem. Jag förklarade om Lucy och varför jag ansåg att han skulle göra oss en stor tjänst om han befriade mig från mitt torsdagstigande. Hmmm, sa han. Hmmm. Jag måste fundera på saken. Du ska få besked under nästa vecka. Han såg mig rakt i ögonen, och varje gång han öppnade munnen ryckte det på ett lustigt sätt i de buskiga ögonbrynen. Tack, sa jag. Jag vet att du är en vis man, och jag vet att du i ditt hjärta kommer att förstå att det är rätt att tänja på reglerna för att hjälpa ett litet barn. Jag hade inga planer på att avslöja vad jag verkligen tänkte. Vare sig jag ville det eller inte var jag medlem i hans förbannade församling, och jag var tvungen att låtsas att jag var uppriktig. Jag trodde att samtalet var över, men när jag reste mig för att gå sträckte han ut armen och visade med en gest att jag skulle sätta mig igen. Jag har haft ögonen på dig, kvinna, sa han, och jag vill att du ska veta att du sköter dig ypperligt på alla sätt. Du och broder Minor tillhör vårt samfunds stöttepelare, och jag är säker på att jag kan lita på att du lyder mig i allt, såväl i det heliga som i det världsliga. Världsliga? sa jag. Vad menar du med världsligt? Som du förmodligen vet, sa pastorn, har min fru Darlene inte kunnat få barn. När jag nu har uppnått en viss ålder har jag börjat tänka på vad jag kommer att lämna efter mig, och jag finner tanken att jag skulle lämna denna värld utan att ha frambringat en arvtagare tragisk. Ni kan ju adoptera, sa jag. Nej, sa han, det duger inte. Jag måste skapa ett barn av mitt eget kött, en ättling av mitt blod som kan fortsätta det arbete jag har påbörjat här. Jag har haft ögonen på dig, kvinna, och av alla själar i min hjord är du den enda som är värdig att bära min säd. Vad pratar du om? sa jag. Jag är gift med en annan man. Jag älskar min man. Ja, jag vet, sa han, men för Det heliga Ordets helgedoms skull ber jag att du skiljer dig från honom och gifter dig med mig. Men du är ju redan gift, sa jag. Ingen får ha två fruar, pastor Bob, inte ens du. Nej, naturligtvis inte, sa han. Självklart kommer även jag att skilja mig. Jag får tänka på saken, sa jag. Allt gick så snabbt att jag inte visste vad jag skulle säga. Det gick runt i huvudet, mina händer darrade, och jag var alldeles konfys. Var inte orolig, mitt barn, sa pastorn. Ta all tid du behöver på dig. Men bara för att du ska förstå vilka njutningar som väntar dig vill jag visa dig en sak. Pastorn reste sig från stolen, gick runt till min sida av skrivbordet och drog ner gylfen. Han stod rakt framför mig och öppnade gylfen som bara var en halvmeter från mitt ansikte. Se på den här, sa han och drog fram kuken och visade den. Ärligt talat var det en rätt enorm kuk – mycket större än man hade väntat sig hängande mellan benen på en skinntorr typ som han. Jag har sett en hel del nakna män i mina dagar, och vad gäller själva längden och omkretsen måste jag säga att pastorns utrustning hörde till de översta tio procenten. En kuk i porrstorlek, om du förstår vad jag menar, men inte det minsta lockande i mina ögon. Den var hård och lilaröd, men eftersom han hade stånd blev den alldeles ådrig, och när den hade hårdnat helt krökte den sig åt vänster. En stor kuk, men också en äcklig en, och mannen den hörde till äcklade mig ännu mer. Jag antar att jag kunde ha farit upp och sprungit ut ur huset, men någonstans längst in i bakhuvudet visste jag att svinet erbjöd mig en ovärderlig chans, och i utbyte mot några motbjudande ögonblick skulle jag kunna befria oss alla från idioterna i den där kyrkan …
Det här är det heliga benet, sa pastorn och höll erektionen i handen och viftade med den i ansiktet på mig. Gud gav mig denna underbara gåva, och säden som sprutar fram ur den kan alstra änglar. Ta den i din hand, syster Aurora, och känn elden som rusar i dess vener. Stoppa den i munnen och smaka på den utrustning som det har behagat vår gode Herre att förläna mig.
Jag gjorde som han ville, morbror Nat. Jag blundade och körde in den där stora, ådriga majskolven i munnen och sög så sakteliga av honom. Det var vidrigt. Min stackars näsa gnuggade mot hans stinkande skrev, det knöt sig i min stackars mage, men jag visste vad jag gjorde, och jag var glad. Just som han skulle komma tog jag ut honom ur munnen och avslutade jobbet med handen och såg till att hans ovärderliga säd sprutade över hela blusen. Det var mitt bevis, det enda jag behövde för att få kräket på fall. Minns du Monica och Bill? Minns du klänningen? Nu hade jag min blus, och den dög lika bra som vapen, lika bra som en laddad pistol …
När jag kom ut till bilen grät jag. Jag vet inte om det var äkta tårar eller falska, men jag grät. Jag sa åt David att starta motorn och köra hem. Han såg upprörd ut, men eftersom han inte fick tala förrän nästa morgon kunde han inte fråga något. Det var då jag insåg att alltihop kunde gå på två olika sätt. Jag tänkte säga att pastor Bob hade våldtagit mig. Om David började prata då skulle det betyda att han brydde sig mer om mig än om Det heliga Ordets förbannade jävla helgedom. Vi skulle ge blusen till polisen, få den DNA-testad, och pastorn skulle kokas i en kittel med brinnande olja. Men om David inte pratade? Då skulle jag veta att jag inte betydde något för honom, att han tänkte vara trogen Bob – fadern – ända till det bittra slutet. Det var ont om tid. Om David svek mig var jag tvungen att sluta tänka på mig själv. Lucy var den jag var tvungen att rädda, och enda sättet att göra det var att få i väg henne från North Carolina. Inte i morgon eller nästa vecka, utan nu med en gång, med första bussen till New York …
När vi hade åkt ungefär hundra meter sa jag det. Det svinet våldtog mig, sa jag. Titta på blusen, David. Det är pastor Bobs sperma. Han tryckte ner mig och vägrade släppa mig. Han tvingade sig på mig, och jag kunde inte knuffa bort honom. David svängde in till kanten och stannade. En liten stund trodde jag att jag hade honom på min sida, och jag skämdes för att jag hade tvivlat och inte litat på honom. Han höll fram handen och rörde vid mitt ansikte, och han hade den där rara, själfulla blicken i ögonen, samma vackra, ömsinta blick som hade fått mig att falla för honom i Kalifornien. Det här är den man som jag gifte mig med, sa jag till mig själv, och han älskar mig fortfarande. Men jag hade fel. Även om han tyckte synd om mig tänkte han inte avbryta sitt tigande och trotsa pastor Bobs heliga påbud. Säg något, sa jag. Snälla David, öppna munnen och säg något. Han skakade på huvudet. Han skakade på huvudet, och jag började gråta igen, och den gången var det på riktigt …
Vi började köra, och efter någon minut lyckades jag samla mig tillräckligt för att säga att vi skulle skicka Lucy till min bror Tom i Brooklyn. Om han inte gjorde precis som jag sa skulle jag gå till polisen med blusen och anmäla pastor Bob, och vårt äktenskap skulle vara över. Du vill väl fortfarande vara gift med mig? frågade jag. David nickade. Då så, sa jag, då gör vi så här. Först åker vi hem och hämtar Lucy. Sedan kör vi till bankomaten hos City Federal och tar ut två hundra dollar. Sedan kör vi till busstationen och du köper en enkelbiljett till New York åt henne med ditt MasterCard. Sedan ger vi henne pengarna, sätter henne på bussen, ger henne en puss och säger hej då. Det är det du ska göra för mig. Det jag ska göra för dig är det här: i samma ögonblick som bussen åker från stationen ger jag dig blusen med din hjältes spermafläckar, och du kan förstöra bevismaterialet för att rädda honom. Jag lovar att stanna hos dig, men bara på ett villkor: att jag aldrig mer behöver sätta min fot i den där kyrkan. Om du försöker släpa dit mig är jag borta ur ditt liv, borta för alltid …
Jag vill inte prata om avskedet från Lucy. Det gör för ont att tänka på det. Jag tog farväl av henne när jag lades in på avgiftningen, men det var inte samma sak. Den här gången kändes det som världens undergång, och jag kunde bara krama henne och försöka vara stark och säga att hon skulle tala om för alla att det inte var någon fara med mig. Det var synd att hon tappade brevet som jag skrev till Tom. Jag förklarade en hel del i det brevet, och det måste ha verkat hemskt märkligt när hon bara dök upp, utan att ha något med sig. Jag försökte ringa Tom från busstationen också, men allt gick så hastigt, och eftersom jag inte hade tillräckligt med mynt var det nödvändigt att mottagaren betalade. Han var inte hemma, men jag fick åtminstone veta att han bodde kvar på samma adress. Det kan hända att jag uppförde mig som om jag inte var klok den dagen, men så rubbad är jag inte att jag skickade Lucy till New York utan att veta precis var Tom bodde …
Jag begriper inte det där med Carolina Carolina. Jag sa aldrig att hon inte skulle berätta var jag bodde. Varför skulle jag ha gjort det? Jag skickade henne till Tom – och det slog mig aldrig att hon inte skulle berätta för honom om Winston-Salem. Stackars barn. Det jag sa var: Tala bara om att det inte är någon fara med mig, att jag klarar mig. Jag borde ha vetat bättre. Lucy tar allt så bokstavligt, så hon trodde väl att när jag använde ordet bara menade jag att det var det enda jag ville att hon skulle säga. Hon har alltid varit sådan. När hon var tre lämnade jag henne på dagis ett par timmar på förmiddagarna. Efter några veckor ringde föreståndaren och sa att hon var orolig för Lucy. När barnen skulle få sin mjölk väntade Lucy alltid tills alla de andra barnen hade tagit var sitt paket innan hon själv tog ett. Föreståndaren kunde inte förstå varför. Gå och ta din mjölk, brukade hon säga till Lucy, men Lucy väntade alltid tills det bara fanns ett paket kvar. Det tog ett tag innan jag kom på det. Lucy visste inte vilket paket som var hennes mjölk. Hon trodde att alla de andra barnen visste vilket paket som var deras, och om hon väntade tills det bara fanns ett paket kvar i kartongen, då måste det vara hennes. Förstår du vad jag menar, morbror Nat? Hon är lite konstig – men konstig på ett intelligent sätt, om du fattar. Inte som någon annan. Om jag inte hade använt ordet bara skulle ni ha fått veta var jag fanns med en gång …
Varför jag inte ringde igen? För att jag inte kunde. Nej, inte för att vi inte har telefon hemma – utan för att jag satt inlåst. Jag hade lovat David att inte lämna honom, men han litade inte på mig längre. Så fort vi kom hem från busstationen tog han med mig upp till Lucys rum och låste in mig. Ja, morbror Nat, han låste in mig och lät mig vara kvar där resten av dagen och hela den natten. När han började prata igen nästa morgon sa han att det var mitt straff för att jag hade ljugit om pastor Bob. Ljugit? sa jag. Vad i helvete menar du? Det hade inte skett någon våldtäkt, sa han. Enda skälet till att jag hade krävt att få gå in till honom ensam var att jag hade planerat att förföra honom – och den stackars mannen hade inte förmått motstå min skönhet. Tack, David, sa jag. Tack för att du tror på mig och för att du förstår vilken god hustru jag har varit.
Senare den dagen spikade han för fönstren i rummet. Jag menar: vad är det för vits med ett fängelse om fången kan krypa ut genom fönstret? Och sedan var min käre make så ruskigt snäll och bar upp alla de saker vi hade satt ner i källaren efter pastor Bobs söndagspåbud. Tv:n, radion, cd-spelaren, böckerna. Är det inte mot reglerna? frågade jag. Jo, sa David, men jag talade med pastorn efter gudstjänsten i förmiddags, och han har gett mig dispens. Jag vill göra det så bekvämt som möjligt för dig, Aurora. Jisses, sa jag, varför är du så snäll mot mig? För att jag älskar dig, sa David. Du begick en synd i går, men jag älskar dig ändå. För att visa hur ren den kärleken var kom han tillbaka en minut senare med en stor gryta så att jag inte skulle behöva pissa och skita på golvet. Förresten kommer du att bli glad när du får höra att du har uteslutits ur församlingen, sa han. Du är utesluten, men jag är fortfarande medlem. Jag är förkrossad, sa jag. Det här måste vara den sorgligaste dagen i mitt liv …
Jag vet inte vad det var för fel på mig, men alltihop kändes som ett skämt, och jag kunde inte ta det på allvar. Jag tänkte att det bara skulle vara i några dagar, och sedan skulle jag sticka. Jag sket i vad jag hade lovat: jag tänkte inte stanna där en minut längre än jag var tvungen.
Men dagarna blev till veckor, och veckorna till månader. David förstod vad jag planerade, och inte tänkte han låta mig sticka. Han släppte ut mig ur rummet när han kom hem från jobbet, men hur skulle jag kunna ta mig därifrån? Han hade ögonen på mig hela tiden. Hur långt hade jag hunnit om jag hade försökt springa till dörren? Två steg, kanske. Han är större och starkare än jag, och det enda han hade behövt göra var att springa efter mig och släpa tillbaka mig. Nycklarna till bilen hade han i fickan, sina pengar hade han i fickan, och de enda pengar jag hade var en massa mynt som jag hittade i en byrålåda i Lucys rum. Jag väntade och hoppades, men jag lyckades bara slinka ut ur huset en enda gång. Det var då jag försökte ringa Tom. Du minns väl? Genom något mirakel slumrade David till i vardagsrummet efter middagen. Det finns en telefonautomat två kilometer därifrån, och jag sprang så fort jag kunde. Om jag bara hade vågat stoppa handen i Davids ficka och stjäla bilnycklarna. Men jag kunde inte ta risken att väcka honom, så i stället sprang jag. David måste ha vaknat ungefär tio minuter senare, och självklart satte han av efter mig i bilen. Vilket fiasko. Jag hann för fan inte ens prata klart på telefonsvararen …
Nu vet du varför jag ser så blek och härjad ut. Jag har suttit inlåst i det där rummet i ett halvår, morbror Nat. Inlåst som ett djur i mitt eget hus i sex månader. Jag tittade på tv, jag läste böcker, jag lyssnade till musik, men det jag gjorde mest var att fundera på hur jag skulle ta livet av mig. Att jag ändå inte gjorde det var för att jag hade lovat Lucy att jag skulle hämta henne, att vi en dag skulle bo tillsammans igen. Men herregud, det var inte lätt, det var det verkligen inte. Om du inte hade kommit och hämtat mig i dag vet jag inte hur länge till jag hade stått ut. Jag skulle säkert ha dött i det där huset. Så enkelt är det, morbror Nat. Jag skulle ha dött i det där huset, och sedan skulle min man och den gode pastor Bob bära ut mig mitt i natten och dumpa kroppen i en omärkt grav.”