Tack vare min vänskap med Joyce Mazzucchelli, som ägde huset på Carroll Street där hon bodde med sin V.P.M.-dotter och sina två barnbarn, hittade jag en bostad åt Aurora och Lucy. Det fanns nämligen ett tomt rum på tredje våningen i huset. Tidigare hade det tjänat som verkstad och studio åt Jimmy Joyce, men när nu Nancys trampare till exmake var borta, då kunde de väl bo där, föreslog jag. Rory hade varken jobb eller pengar, men jag stod gärna för hyran tills hon kommit på fötter igen, och när nu Lucy var gammal nog att hjälpa till med Nancys barn någon gång ibland skulle arrangemanget kunna vara till glädje för alla.
”Jag tar inte ut hyra, Nathan”, sa Joyce. ”Nancy behöver en assistent i smyckesverkstaden, och om Aurora inte har något emot att hjälpa till med städning och matlagning kan hon bo här gratis.”
Gamla kära Joyce. Vid det laget hade vi haft ihop det i närmare ett halvår, och även om vi bodde på var sitt håll var det sällan det gick en vecka utan att vi tillbringade åtminstone två eller tre nätter i samma säng – hennes eller min, beroende på humöret och omständigheterna. Hon var några år yngre än jag, vilket betydde att hon var något av ett gammalt fruntimmer, men vid femtioåtta femtionio års ålder var det fortfarande tillräckligt mycket liv i henne för att det skulle bli intressant.
Sex mellan äldre kan ha sina pinsamheter och komiska longörer, men det har också en ömhet som ofta undflyr de unga. Brösten må hänga, kuken må sloka, men huden är fortfarande hud, och när någon man tycker om rör vid en med handen eller håller en i sin famn eller kysser en på munnen kan man fortfarande bli alldeles hänförd, på samma sätt som när man trodde att livet skulle vara för evigt. Joyce och jag hade inte nått december i våra liv, men det rådde inget tvivel om att maj sedan länge låg bakom oss. Det vi var tillsammans var en eftermiddag i mitten eller slutet av oktober, en sådan där klar höstdag med en intensivt blå himmel och en frisk kyla i luften och miljoner blad som fortfarande hänger kvar på grenarna, de flesta av dem bruna, men tillräckligt många röda och gyllengula för att man ska dröja sig kvar utomhus så länge man kan.
Nej, hon var inte den skönhet hennes dotter var, och att döma av tidiga fotografier som jag såg av henne hade hon aldrig varit det heller. Joyce ansåg att Nancys utseende kom från hennes framlidne make, Tony, en byggnadsentreprenör som dött i en hjärtinfarkt 1993. ”Han var den stiligaste man jag någonsin träffat”, sa hon en gång till mig. ”Han såg ut precis som Victor Mature.” Ur hennes mun, med kraftig Brooklynaccent, lät skådespelarens namn som något i stil med Victa Mattjua, som om bokstaven r hade förtvinat så till den grad att den alldeles utplånats ur alfabetet. Jag älskade den där jordnära proletariatrösten. Den fick mig att känna mig trygg hos henne, och i lika hög grad som någon av hennes övriga egenskaper visade den att hon var en opretentiös kvinna som inte behövde låtsas vara någon annan än den hon var. Hon var ju när allt kom omkring mor till Vacker perfekt mor, och hur skulle hon ha kunnat få en dotter som Nancy om hon inte förstått sig själv?
På ytan hade vi knappt någonting alls gemensamt. Vi hade helt olika bakgrund (katolik i storstaden, jude i förorten), och våra intressen skilde sig åt på nästan varje punkt. Joyce hade inte tålamod med böcker och läste överhuvudtaget ingenting, medan jag skydde all fysisk aktivitet och åtrådde orörlighet som det bästa tillståndet i ett gott liv. För Joyce var motion inte bara en plikt, det var ett nöje, och helgens höjdpunkt var att stiga upp klockan sex på söndagsmorgonen och cykla genom Prospect Park. Hon arbetade fortfarande, och jag var pensionerad. Hon var optimist, jag var cyniker. Hon hade varit lyckligt gift, och mitt äktenskap – men nog om det. Hon följde inte med i nyheterna, medan jag läste tidningen grundligt varje dag. Som barn hade hon hejat på Dodgers och jag på Giants. Hon tyckte om fisk och pasta, medan jag föredrog kött och potatis. Och ändå – och vad kan vara mer gåtfullt i människolivet än detta ändå – kom vi överens som de bästa vänner. Jag hade blivit attraherad med en gång den morgonen vi blivit presenterade för varandra (ute på Seventh Avenue med Nancy), men det var inte förrän under vårt första längre samtal, vid Harrys begravning, som jag förstod att det kunde finnas en gnista mellan oss. I ett anfall av blygsel sköt jag på att ringa henne, men veckan därefter bjöd hon hem mig på middag, och det blev inledningen på kurtisen.
Älskade jag henne? Jo, jag älskade henne nog. I den mån jag förmådde älska någon var Joyce kvinnan för mig, den enda kandidaten på min lista. Och även om det inte var den himlastormande passion som ska definiera ordet älska var det inte heller långt ifrån – det var så nära att distinktionen blev meningslös. Hon fick mig ofta att skratta, och det påstår medicinska experter är bra för den mentala och fysiska hälsan. Hon accepterade mina småfel och min ombytlighet, uthärdade mina dystra stunder, blev inte upprörd över mina rasande utgjutelser över Republikanska partiet, CIA och Rudolph Giuliani. Hon roade mig med sitt fanatiska hejande på Mets. Hon förbluffade mig med sin encyklopediska kunskap om gamla Hollywoodfilmer och förmågan att identifiera varenda liten bortglömd birollsinnehavare som skymtade förbi på skärmen. (Titta, Nathan, där är Franklin Pangborn … där är Una Merkel … där är C. Aubrey Smith.) Jag beundrade henne för att hon var modig nog att låta mig läsa för henne ur Den mänskliga dårskapens bok, och för att hon sedan, i godsint okunnighet, bemötte mina futtiga historier som om de vore litteratur av högsta klass. Ja, jag älskade henne så långt lagen tillät (min läggnings lag), men var jag redo att slå mig till ro och tillbringa resten av livet med henne? Ville jag tillbringa varje dag i veckan tillsammans med henne? Var jag tillräckligt besatt av henne för att fria? Jag var inte säker. Efter den utdragna katastrofen med (namn struket) var jag förståeligt nog tveksam till att ge mig in i det äkta ståndet igen. Men Joyce var kvinna, och eftersom den överväldigande delen av alla kvinnor tycks föredra tvåsamhet framför att vara ensamstående tänkte jag att hon förtjänade att få veta att jag menade allvar. I en av den höstens mörkaste stunder – två dagar efter Rachels missfall, fyra dagar efter det att Bush i strid mot lagen utsetts till vinnare i valet och tolv dagar innan Henry Peoples hittade den försvunna Aurora – föll jag till föga och gjorde det. Till min enorma förvåning möttes mitt frieri av ett skrovligt gapskratt. ”Å, Nathan”, sa Joyce, ”var inte en sådan fårskalle. Vi har det bra som vi har det. Varför trassla till det och komplicera saker och ting? Äktenskapet är till för de unga, för ungdomar som vill skaffa barn. Vi har ju redan klarat av allt det. Vi är fria. Vi kan tumla runt som ett par tonåringar utan att någonsin bli med barn. Du behöver bara kalla på mig, så har du ju min stora italienska bak i sängen. Du får min bak, och jag får din härliga jiddish-du-vet-vad. Du är min första jude, Nathan, och när du nu har kommit till mig tänker jag inte släppa taget om dig. Jag är ju din, älskling. Men glöm det där om att gifta oss. Jag vill inte bli hustru igen, och faktum är, min käre, rolige karl, att du skulle vara usel som make …”
Trots dessa rättframma ord började hon ett ögonblick senare gråta – plötsligt rörd och utan kontroll över sina känslor för första gången sedan jag träffat henne. Jag trodde att hon tänkte på sin döde Tony och mindes den man hon sagt ja till när hon inte varit mycket mer än en flicka, den make hon förlorat när han varit endast femtionio, hennes livs kärlek. Det gjorde hon kanske också, men det hon sa till mig var något helt annat. ”Tro inte att jag inte blir glad, Nathan. Du är det bästa som har hänt mig på länge, och nu, nu får jag det här av dig. Jag kommer aldrig att glömma det, min ängel. En gammal käring som jag blir friad till. Jag vill inte gråta, men oj, oj, oj, att veta att du tycker så mycket om mig, det känns verkligen i hjärteroten.”
Jag var lättad över att jag lyckats röra henne till tårar. Det betydde att det verkligen fanns något mellan oss, en förbindelse som inte skulle brytas än på länge. Men jag måste också medge att jag var lättad över att Joyce sagt nej. Jag hade gjort min stora gest, men ärligt talat hade jag varit tvehågsen, och hon kände mig tillräckligt väl för att veta att, ja, jag skulle ha blivit en usel make, och vi behövde inte gifta oss. Så, för att parafrasera den odödlige doktor Pangloss: Allt slutade på bästa sätt – och för första gången i livet fick jag både äta kakan och ha den kvar.
Joyce torkade tårarna, och två veckor senare bodde Aurora och Lucy i hennes hus. Det var ett förnuftigt arrangemang för alla inblandade, men även om logiken fordrade att mor och dotter skulle återförenas får man inte glömma hur svårt det var för Tom och Honey att släppa ifrån sig sin unga skyddsling. De hade redan haft hand om Lucy i flera månader, och de tre hade hunnit bli en liten sammanhållen familj. Jag hade känt ett liknande styng på sommaren då jag överlämnat henne till dem, och då hade hon bara bott hos mig i några veckor. När jag tänkte på de fem och en halv månad som de haft hand om henne fylldes jag av medkänsla – hur glada vi än var att Aurora nu befann sig i trygghet i Brooklyn. ”Hon måste få bo hos sin mor”, sa jag till Tom och försökte tänka lugnt och sakligt. ”Men en del av Lucy tillhör fortfarande oss, var och en av oss. Hon är vår flicka också, och det kommer ingenting någonsin att ändra på.”
Även om det var svårt för dem att förlora henne hade deras korta sejour som föräldrar övertygat Tom och Honey om att de ville ha egna barn. För ögonblicket var de upptagna av en uppsjö av praktiska angelägenheter – försäljningen av Harrys hus, lägenhetsjakt, ansökandet om lärarjobb runtom i staden – men när allt detta väl var avklarat kastade Honey pessaret, och tillsammans tog de itu med de nattliga försöken att bilda familj. I mars 2001 flyttade de in i en bostadsrätt på Third Street mellan Sixth och Seventh Avenue, luftig och ljus, på fjärde våningen, med ett rejält vardagsrum mot gatan, ett enkelt kök med matrum mitt i lägenheten, och en smal korridor som ledde till tre små sovrum mot gården (av vilka Tom gjorde om ett till arbetsrum). När de flyttade in fanns Brightman’s Attic inte längre. Som ett villkor för att köpa byggnaden hade köparen krävt att lokalerna skulle tömmas på böcker, vilket tvingade Tom att ägna en hektisk tid i början av året åt att sälja ut hela Harrys lager. Pocketböcker såldes för fem eller tio cent, inbundna böcker fick man tre för en dollar, och de böcker som inte sålts före första februari skickades till sjukhus, välgörenhetsorganisationer och sjömansbibliotek. Jag hjälpte till med dessa dystra uppgifter. De sällsynta böckerna och förstaupplagorna på andra våningen inbringade en rejäl summa (trots det bottenpris som Tom accepterade för att kunna sälja hela samlingen till en enda handlare i Great Barrington i Massachusetts), men jag fann inget nöje i att vara med och riva ner Harrys imperium – särskilt inte när jag fick veta vad den nya ägaren tänkte göra med lokalerna när de väl var tömda. Böckerna skulle ge plats för damskor och handväskor, och de översta tre våningarna skulle omvandlas till dyra bostadsrätter. Fastigheter är den officiella religionen i New York, och dess gud går klädd i grå, kritstrecksrandig kostym och heter Pengar, herr Mer-och-mer Pengar. Om det fanns någon tröst för mig i denna bistra händelseutveckling var det vetskapen att Tom och Rufus aldrig mer skulle stå på bar backe. För den tvåhundrade gången sedan hans död tänkte jag på Harry – och hans svanhopp ner i den eviga storheten.
En torsdagskväll i början av juni meddelade Honey att hon var gravid. Tom kramade henne och böjde sig sedan fram över middagsbordet och frågade om jag kunde tänka mig att bli gudfar. ”Det finns ingen annan som är aktuell”, sa han. ”För god tjänstgöring, Nathan, långt utöver vad plikten kräver. För enastående mod i stridens hetta. För att ha riskerat liv och lem för att rädda din sårade kamrat under intensiv beskjutning. För att ha hjälpt samme kamrat upp på fötter och ha förmått honom att ingå detta äktenskap. Som ett erkännande av dessa heroiska bedrifter och till gagn för vår framtida avkomma förtjänar du en titel som stämmer bättre in på din roll än gammelmorbror. Därför dubbar jag dig härmed till gudfar – om du vill hörsamma vår ödmjuka bön och åta dig den börda som detta ansvar medför. Nå, hur blir det, min herre? Med bultande hjärta avvaktar vi svaret.” Svaret var ja. Ett ja åtföljt av en lång radda frammumlade ord, av vilka jag inte kan återkalla några nu. Sedan höjde jag mitt glas för att skåla, och oförklarligt nog fylldes mina ögon av tårar.
Tre dagar senare kom Rachel och Terrence med bil från New Jersey för att äta söndagsbrunch hemma hos mig. Joyce hjälpte mig att göra i ordning maten, och när vi satt alla fyra i trädgården på baksidan och åt bagel och gravlax lade jag märke till att min dotter såg ljuvligare och lyckligare ut än någon gång under de senaste månaderna. Missfallet under hösten hade varit en brutal besvikelse, och hon hade varit skakig ända sedan dess – och hade dolt sorgen genom att arbeta för hårt och laga avancerade gourmetmiddagar åt Terrence för att bevisa att hon var en värdig maka trots att hon inte lyckats föda barn. Hon hade tröttat ut sig på alla de sätt. Men den dagen i trädgården hade hennes blick återfått den gamla glansen, och trots att hon vanligtvis var reserverad i sällskap pratade hon lika mycket och ofta som vi andra. Vid ett tillfälle ursäktade sig Terrence för att gå på toaletten, och ett ögonblick senare skyndade Joyce in i köket för att hämta en ny kanna kaffe. Rachel och jag var ensamma. Jag gav henne en puss på kinden och nämnde hur vacker hon var, och hon besvarade komplimangen genom att ge mig en puss också, och sedan lutade hon huvudet mot min axel. ”Jag är med barn igen”, sa hon. ”Jag tog testet i morse, och det var positivt. Ett litet barn växer inne i mig, pappa, och den här gången ska det klara sig. Det lovar jag. Jag ska göra dig till morfar, om jag så blir tvungen att ligga till sängs i sju månader.”
För andra gången på mindre än tre dygn fylldes mina ögon helt oväntat av tårar.
Gravida kvinnor dök upp överallt omkring mig, och jag började själv bli lite av en kvinna: en människa som fick tårar i ögonen bara någon nämnde små barn, en gråtfärdig fåntratt som alltid var tvungen att ha med sig ett paket näsdukar för att inte göra bort sig offentligt. Kanske bar huset på Carroll Street en del av ansvaret för detta omanliga beteende. Jag tillbringade en stor del av min tid där, och när nu Nancys man bytts ut mot Aurora och Lucy hade hushållet blivit ett helt och hållet kvinnligt universum. Den enda manliga invånaren var Sam, Nancys treårige son, men eftersom han nätt och jämnt kunde prata var hans inflytande över hushållets drift högst begränsad. Annars var det bara tjejer, tre generationer tjejer, med Joyce högst upp, Nancy och Aurora i mitten, och den tioåriga Lucy och femåriga Devon längst ner. Invändigt var huset ett levande museum över kvinnliga artefakter, med salar ägnade åt utställningar av behåar och trosor, hårtorkar och tamponger, sminkburkar och läppstift, dockor och hopprep, nattlinnen och hårklämmor, locktänger och ansiktskrämer och oräkneliga, oräkneliga par skor. Att gå dit var som att besöka ett främmande land, men eftersom jag avgudade varenda person som bodde i huset var det den plats i världen som jag höll högst av alla.
Under de månader som följde Auroras flykt från North Carolina hände ett antal märkliga saker i Joyces hem. Eftersom jag alltid var välkommen kunde jag följa dessa dramer på nära håll, och jag beskådade dem i ett tillstånd av konstant förundran och häpnad. Vad gällde Lucy stämde till exempel ingenting längre. När hon bott hos Tom och Honey hade jag varit ängslig och väntat mig att det kunde bli problem vilket ögonblick som helst. Inte nog med att hon hotat att bli ”den styggaste, elakaste, svärigaste lilla flickan i hela Guds skapelse”, utan det tycktes mig dessutom oundvikligt att den fortsatta separationen från modern i längden skulle tära på henne och göra henne tjurig, arg och missnöjd. Men icke. Hon hade trivts alldeles utmärkt i lägenheten ovanpå Harrys antikvariat, och hennes anpassning till de nya omständigheterna hade fortskridit med märkvärdig fart. Innan jag hämtat Rory till Brooklyn hade Lucys sydstatsaccent försvunnit, hon hade växt över en decimeter och tillhörde de bästa eleverna i sin årskurs. Visst, hon grät ofta efter sin mor på kvällarna, men när hennes mor nu kommit tillbaka kunde man ha trott att flickan skulle tycka att hon blivit bönhörd. Fel igen. Till en början präglades återföreningen enbart av lycka, men efter ett tag började harm och ilska komma i dagen, och när mor och dotter tillbringat sin första månad tillsammans hade vår intelligenta, livfulla, skämtsamma flicka blivit en satans plåga. Det smälldes i dörrar. Vänliga uppmaningar bemöttes med surt hån. Ilskna skrik skallade från tredje våningen. Gnällighet gick över i tjurande, tjurande i utbrott, utbrott i tårar. Fraserna nej, idiot, håll käften och det angår inte dig kom att utgöra en väsentlig del av de dagliga samtalen. Gentemot alla andra uppförde sig Lucy precis som förut. Enbart hennes mor utsattes för dessa angrepp, som ständigt blev allt obarmhärtigare.
Även om detta beteende var påfrestande för Aurora började jag se det som en nödvändig rening, ett tecken på att Lucy aktivt kämpade för sitt liv. Det handlade inte om bristande kärlek. Lucy älskade sin mor, men denna älskade mor hade ju faktiskt en förvirrad eftermiddag helt plötsligt satt henne på en buss och skickat henne till New York, och under det följande halvåret hade flickan varit övergiven. Hur kan en liten människa smälta en sådan förbryllande vändning utan att i åtminstone någon mån själv ta på sig skulden? Varför skulle modern göra sig av med barnet om barnet inte varit styggt, en varelse som inte var värdig moderns kärlek? Utan egen förskyllan hade modern skurit upp ett sår i dotterns själ, och hur skulle det såret kunna läka om dottern inte skrek för full hals och lät världen veta: Det gör ont, jag står inte ut längre, hjälp mig! Det skulle ha varit lugnare i hemmet om Lucy hållit tyst, men att stänga inne skriket kunde ha orsakat henne oöverskådliga problem senare i livet. Hon var tvungen att släppa fram det. Det fanns inget annat sätt att få stopp på blodflödet.
Jag såg till att träffa Aurora så ofta jag kunde, särskilt under de där första, svåra månaderna när hon fortfarande kämpade för att komma i balans. Hemskheterna i North Carolina hade satt sina spår i henne, och vi visste båda två att hon aldrig skulle hämta sig helt, att hur väl hon än klarade sig framöver skulle hon alltid ha kvar ärren av det som hänt. Jag erbjöd mig att betala för regelbunden terapi om hon trodde att det skulle vara till nytta för henne, men hon sa nej, hon föredrog att prata med mig. Mig. Den bittre, tillbakadragne man som släpat sig hem till Brooklyn mindre än ett år tidigare, den utkörda människa som övertygat sig själv om att han inte hade något kvar att leva för – jag, min dumskalle, Nathan den ovise, som inte kunde komma på något bättre att ta mig för än att tyst och stilla vänta på att jag skulle falla död ner, hade nu förvandlats till förtrogen vän och rådgivare, pilska änkors älskare, vandrande riddare som räddade nödställda ungmör. Aurora valde att tala med mig, för jag var den som åkt ner till North Carolina och räddat henne, och även om vi inte haft kontakt med varandra på flera år före den eftermiddagen var jag likväl hennes morbror, hennes mors ende bror, och hon visste att hon kunde lita på mig. Så vi träffades och åt lunch ihop flera gånger i veckan och pratade, bara vi två, vid ett bord längst in på New Purity Diner på Seventh Avenue, och så sakteliga blev vi goda vänner, på samma sätt som hennes bror och jag blivit vänner, och när nu båda Junes barn åter fanns i mitt liv var det som om min lillasyster kommit till liv i mig, och eftersom hon var den vålnad som alltjämt hemsökte mig hade hennes barn blivit mina.
En sak hade Aurora aldrig berättat för sin mor, sin bror eller för någon annan i familjen, och det var namnet på Lucys far. Hon hade burit på den hemligheten i så många år att det inte längre kändes meningsfullt att ta upp frågan, men under en av våra luncher i början av april slank svaret ur henne av misstag, utan att jag sagt ett ord om saken.
Alltihop började med att jag frågade om hon hade kvar tatueringen. Rory lade ner gaffeln och brast ut i ett stort leende och sa: ”Hur känner du till den?”
”Tom har berättat. En stor örn på axeln, eller hur? Vi undrade om du hade låtit ta bort den, men Lucy ville inte säga något.”
”Den sitter där den sitter. Lika stor och ståtlig som någonsin.”
”Och David tyckte att det var okej?”
”Nej, egentligen inte. Han såg den som en symbol för mitt struliga förflutna och ville att jag skulle göra mig av med den. Jag tänkte göra honom till lags, men det visade sig att det var för dyrt. När han insåg att vi inte hade råd gjorde David en av sina helomvändningar. Det är ett bra exempel på hur han tänker och det visar varför jag aldrig kunde vinna en diskussion med honom. Det kanske är bra, sa han. Vi låter tatueringen sitta kvar, och varje gång vi ser den minns vi hur långt du har kommit från din ungdoms mörka dagar. Det är typiskt David: min ungdoms mörka dagar. Han sa att den skulle vara en amulett på min egen hud som skulle skydda mig mot att fara illa igen. En amulett. Jag hade ingen aning om vad det var för något, så jag kollade upp det i ett lexikon. Ett föremål som ska jaga bort onda andar. Okej, det kan jag tro på. Den fungerade inget vidare när jag var med David, men nu funkar den kanske.”
”Jag är glad att du har den kvar. Jag vet inte varför jag är glad, men det är jag.”
”Jag också. Jag har liksom fäst mig vid den där fåniga grejen. Jag skaffade mig den i East Village för elva år sedan. För att fira att jag hade blivit gravid med Lucy. Samma förmiddag som sköterskan på kliniken sa att testet var positivt rusade jag ut och skaffade mig min tatuering.”
”Var det inte ett konstigt sätt att fira på?”
”Jag är en konstig tjej, morbror Nat. Och det var antagligen den konstigaste tiden i mitt liv. Jag hyrde ett råtthål till lägenhet vid Avenue C med två killar, Billy och Greg. Billy spelade gitarr, Greg spelade fiol, och jag sjöng. Vi var faktiskt inte så pjåkiga, med tanke på hur unga vi var. För det mesta uppträdde vi i Washington Square Park. Eller på tunnelbanestationen vid Times Square. Jag älskade ekot i de där underjordiska salarna och att sjunga mina låtar med hög röst medan folk lade mynt och dollarsedlar i Gregs fiollåda. Ibland var jag hög när jag sjöng, och Billy kallade mig sin slampiga, snurriga, sluddrande brud. Ibland sjöng jag nykter, och Greg kallade mig drottningen av Planeten X. Herregud. Det var tider det, morbror Nat. När vi inte tjänade tillräckligt på att spela gick jag in i affärer och snattade. De tyckte att jag var modig. Jag klampade fram i gångarna i affären och stoppade stekar och kycklingar under jackan. Inget var på allvar på den tiden. Ena veckan var jag kär i Greg. Nästa var jag kär i Billy. Jag låg med båda två, och så blev jag gravid. Jag visste aldrig vem av dem som var far, och eftersom ingen av dem ville bli far sparkade jag ut båda två.”
”Så det var därför du aldrig berättade för June. Du visste inte.”
”Helvete. Jag fattar inte hur jag kunde vara så klantig. Helvete, helvete, helvete. Jag svor inför mig själv att jag aldrig skulle berätta det för någon, och nu har jag gjort det.”
”Det gör inget, Rory. Greg och Billy är bara två namn för mig. Säg inte ett ord till om du inte vill.”
”Greg dog av en överdos när Lucy var ungefär två. Och Billy försvann liksom bara. Jag vet inte vad som hände med honom. Någon sa att han har åkt tillbaka hem, gått klart college och är musiklärare på en high school i Mellanvästern. Men vem vet om det är samme Billy Finch? Det kan vara en annan.”
Inte ens här i Brooklyn var det säkert att Aurora var fri från David Minor. Jag stod i telefonkatalogen, och det skulle inte vara någon konst för honom att spåra henne via mig. Jag rös vid tanken på ytterligare en sammandrabbning med den självrättfärdige skitstöveln, men jag sa inget till Rory, utan höll mina farhågor för mig själv. Minor var ett så smärtsamt ämne för henne att hon knappt kunde förmå sig att tala om honom, och jag ville inte lägga sten på börda genom att väcka en ny oro hos henne. Vartefter månaderna gick blev jag mer hoppfull, men inte förrän i slutet av juni befriades jag äntligen från min egen oro och kunde lägga hela problemet bakom mig. Ett tjockt, vitt kuvert låg i brevlådan en morgon, och eftersom jag inte lade märke till att det inte var adresserat till Nathan Glass utan till Aurora Wood c/o Nathan Glass öppnade jag det av misstag. Det korta, handskrivna meddelandet på första sidan löd
Min kära,
Det blir bäst så här.
Lycka till – och må Gud vara barmhärtig mot dig.
David
Fogat till brevet fanns ett sjusidigt dokument som visade sig vara en dom om äktenskapsskillnad från Saint Clair County i Alabama som upplöste äktenskapet mellan David Wilcox Minor och Aurora Wood Minor med anledning av att hon förlupit hemmet.
När vi åt lunch den dagen bad jag Rory om ursäkt för att jag öppnat brevet och gav det till henne.
”Vad är det?” frågade hon.
”Ett meddelande från ditt ex”, sa jag. ”Och några officiella papper.”
”Mitt ex. Vad menar du?”
”Öppna, så får du se.”
Jag såg på henne medan hon läste meddelandet och ögnade igenom dokumentet, och jag slogs av hur lite hennes ansiktsuttryck förändrades. Jag hade trott att hon skulle le, kanske till och med släppa fram ett skratt eller två, men hennes ansikte visade knappt någonting alls. En kort glimt av någon begravd, gåtfull känsla, men jag kunde inte avgöra vilken känsla det var.
”Jaha, ja”, sa hon till sist. ”Då var det över då.”
”Du är fri, Rory. Om du ville skulle du kunna gifta om dig i morgon.”
”Jag tänker aldrig mer låta en man röra vid mig så länge jag lever.”
”Det är vad du säger nu. Så småningom träffar du någon, och så börjar du tänka på att gifta dig igen.”
”Nej, jag menar allvar, Nathan. Den delen av mitt liv är över. När David låste in mig i det där rummet sa jag till mig själv: Nu får det vara nog, fall aldrig för en karl igen. Det ledde inte till något gott överhuvudtaget. Och det kommer det aldrig att göra.”
”Du glömmer Lucy.”
”Okej, en sak. Men jag hade redan mitt barn, och jag behöver inte ett till.”
”Är allt som det ska? Du låter så hård mot dig själv.”
”Jag mår utmärkt. Jag har aldrig mått bättre.”
”Du har varit här i ett halvår nu. Du bor i Joyces hus, du arbetar med Nancy, du tar hand om din dotter, men det är kanske dags att du börjar tänka på nästa steg. Du vet, börjar planera lite.”
”Planera vadå?”
”Det kan inte jag veta. Vad du vill.”
”Men jag trivs med allt precis som det är.”
”Att sjunga då? Är du inte lockad att börja med det igen?”
”Ibland. Men jag siktar inte på någon karriär längre. Jag skulle gärna göra det ibland på helgerna här i närheten, men inga fler resor, inga fler höga ambitioner. Det är det inte värt.”
”Tycker du om att göra smycken? Räcker det för att du ska känna dig tillfredsställd?”
”Det räcker mer än väl. Jag får vara med Nancy varje dag, och vad skulle kunna vara bättre? Det finns ingen som hon i hela världen. Jag älskar henne jättemycket.”
”Vi älskar henne allihop.”
”Nej, du förstår inte. Jag menar, jag älskar henne verkligen. Och hon älskar mig.”
”Det är klart att hon gör. Nancy är en av de mest kärleksfulla människor jag någonsin har träffat.”
”Du fattar fortfarande inte. Det jag försöker säga är att vi är förälskade. Nancy och jag är ett par.”
”…”
”Du skulle se din min, morbror Nat. Du ser ut som om du hade svalt en skrivmaskin.”
”Förlåt. Det är bara att jag inte visste. Jag har ju sett att ni kommer väldigt bra överens. Jag visste att ni gillar varandra, men … men jag insåg inte att det hade gått så långt. Hur länge har det pågått?”
”Sedan i mars. Det började när jag hade bott där i tre månader eller så.”
”Varför har du inte sagt något förut?”
”Jag var rädd att du skulle berätta för Joyce. Och Nancy vill inte att hon ska få veta. Hon tror att hennes mor skulle flippa ur totalt.”
”Varför berättar du det nu då?”
”För att jag har kommit fram till att du kan bevara en hemlighet. Du tänker väl inte förråda mig?”
”Nej, jag förråder dig inte. Om du inte vill att Joyce ska få veta säger jag inget till henne.”
”Och du är inte besviken på mig?”
”Det är klart att jag inte är. Om du och Nancy är lyckliga är jag glad för er skull.”
”Vi har så mycket gemensamt. Det är som om vi var systrar, och våra hjärnor är inställda på samma våglängd. Vi vet alltid vad den andra tänker och känner. Med de män jag har varit med handlade allt om ord – att prata, förklara, diskutera, snacka hela tiden. Men det räcker att jag tittar på henne, så är det som om jag hade henne inne i mig själv. Jag har aldrig upplevt det med någon förut. Nancy kallar det en magisk kontakt – men jag kallar det bara kärlek, ren och enkel. Äkta vara.”