Jag höll mitt ord och sa inget till Joyce, men att jag bevarade hemligheten var i lika hög grad för att skydda mig själv som för att hjälpa tjejerna. Jag hade ingen aning om hur Joyce skulle reagera om och när hon fick veta sanningen. Jag misstänkte att hon inte skulle ta det med ro, och om det visade sig att jag hade rätt var det tänkbart att vreden skulle få henne att leta efter någon att skylla på. Och vem vore bättre som syndabock än Auroras morbror, den klantige snyltaren som lyckats få in sin otillräkneliga, fördärvliga dotter i det Mazzucchelliska hemmets hjärta, varpå hon i det fördolda gått in för att omdana den oskyldiga Nancy till en lidelsefull, passionerad flata? Jag föreställde mig att Joyce skulle sparka ut Rory och Lucy, och i det familjetumult som följde skulle jag vara tvungen att försvara min systerdotter, och detta skulle driva in en så stor kil mellan Joyce och mig att även jag skulle sparkas ut. Vi hade varit tillsammans i ett år, och Gud ska veta att en brytning var det sista jag önskade mig.
På kvällen en varm, tyst söndag alldeles efter sommarlovets slut kom hon hem till mig för att titta på film och äta thailändskt. När vi ringt restaurangen och beställt maten vände hon sig till mig och sa: ”Du kan aldrig ana vad de har haft för sig.”
”Vilka pratar vi om?” frågade jag.
”Nancy och Aurora.”
”Inte vet jag. Gjort smycken som de har sålt. Tagit hand om sina barn. Det gamla vanliga.”
”De ligger med varandra, Nathan. De har en kärleksaffär.”
”Hur vet du det?”
”Jag kom på dem. Jag sov ju här natten mellan torsdag och fredag. Jag steg upp tidigt på morgonen, och i stället för att åka direkt till jobbet gick jag hem först för att byta klänning. Rörmokaren skulle komma på eftermiddagen, och jag gick upp för att påminna Nancy. Jag öppnade dörren till hennes sovrum, och där låg de, nakna ovanpå täcket och sov djupt i varandras armar.”
”Vaknade de?”
”Nej. Jag stängde dörren så tyst jag kunde, och sedan gick jag på tå nedför trappan. Vad ska jag ta mig till? Jag är alldeles förstörd, jag vill bara skära av mig pulsådern. Stackars Tony. För första gången sedan jag förlorade honom är jag glad att han är död. Jag är glad att han slipper se det här … det här hemska. Det skulle ha krossat hans hjärta. Hans egen dotter ligger med en annan kvinna. Jag blir spyfärdig bara jag tänker på det.”
”Det finns inte mycket du kan göra åt det, Joyce. Nancy är en vuxen kvinna, och hon har rätt att ligga med vem hon vill. Det gäller Aurora också. De har haft det jobbigt, båda två. De har gått igenom skilsmässor, och de är antagligen lite trötta på karlar båda två. Det betyder inte att de är homosexuella, och det betyder inte att det kommer att vara för alltid. Är det så farligt om de lyckas finna lite tröst hos varandra en tid?”
”Det är vidrigt och onaturligt. Jag förstår inte hur du kan ta så lätt på det, Nathan. Det gör jag verkligen inte. Det är som om du inte ens bryr dig.”
”Man känner det man känner. Vad har jag för rätt att sätta mig till doms över dem?”
”Nu låter du som en gayrättsaktivist. Snart säger du väl att du har haft kärleksaffärer med män.”
”Jag skulle hellre hugga av mig högra armen än att gå i säng med en man.”
”Varför försvarar du då Nancy och Aurora?”
”För att de inte är jag, till att börja med. Och för att de är kvinnor.”
”Vad ska det betyda?”
”Jag vet inte riktigt. Jag är själv så attraherad av kvinnor att jag kan förstå att en kvinna också skulle kunna vara attraherad av en annan kvinna.”
”Du är ett svin, Nathan. Du tänder på det, eller hur?”
”Det sa jag inte.”
”Är det det du gör när du är ensam? Sitter här på nätterna och tittar på lesbiska porrfilmer?”
”Hmmm. Jag har aldrig tänkt på det. Det skulle kanske vara roligare än att renskriva min förbaskade bok.”
”Skämta inte. Jag är nära att få ett nervöst sammanbrott, och du drar vitsar.”
”För att det inte angår oss, det är bara därför.”
”Nancy är min dotter …”
”Och Rory är min systerdotter. Vad har det för betydelse? Vi äger dem inte. Vi har dem bara till låns.”
”Vad ska jag ta mig till, Nathan?”
”Du kan låtsas att du inte vet någonting och lämna dem ifred. Eller också kan du ge dem din välsignelse. Du behöver inte tycka om det, men de är de enda två alternativ du har.”
”Jag kan väl sparka ut dem också?”
”Jo, det skulle du väl kunna. Men du skulle ångra dig varenda dag under resten av ditt liv. Gör inte det, Joyce. Försök att bara finna dig i det. Upp med hakan. Låt ingen lura dig. Rösta på demokraterna i varje val. Cykla i parken. Fantisera om min fulländade gyllenbruna kropp. Ta dina vitaminer. Drick åtta glas vatten om dagen. Heja på the Mets. Titta på mängder av filmer. Slit inte för hårt på jobbet. Följ med mig till Paris. Kom till sjukhuset när Rachel får sin dotter och håll mitt barnbarn i din famn. Borsta tänderna efter varje måltid. Gå inte mot rött ljus. Försvara den svage. Låt inte folk trampa på dig. Kom ihåg hur vacker du är. Kom ihåg hur mycket jag älskar dig. Drick en whisky med is om dagen. Ta djupa andetag. Håll ögonen öppna. Akta dig för fet mat. Sov den rättfärdiges sömn. Kom ihåg hur mycket jag älskar dig.”
Hennes reaktion på nyheten var mer eller mindre vad jag hade förutspått, men hon hade åtminstone inte hållit mig ansvarig för Rorys handlingar, vilket var det enda jag varit rädd för just då. Det var synd att hon öppnat dörren, det var synd att sanningen blottats för henne på ett så chockerande, outplånligt sätt, men till slut skulle hon bli tvungen att förlika sig med situationen, vad hon än tyckte om saken. Maten kom, och för en stund slutade vi att prata om Nancy och Aurora och ägnade oss åt att äta. Jag minns att jag var alldeles ovanligt hungrig den kvällen, och på bara några minuter slukade jag förrätterna och de kryddiga räkorna med basilika. Sedan slog vi på tv:n och började titta på en film som hette Västerns äventyrare, en västern från 1950 med Joel McCrea i huvudrollen. Vid ett tillfälle satt cowboyerna kring lägerelden och snackade, och den gamle kufen i gänget (spelad av James Whitmore, tror jag) yttrade en replik som fick mig att gapskratta. ”Jag trivs rätt bra med att bli gammal”, sa han. ”Då slipper man besvära sig med att leva.” Jag kysste Joyce på kinden och viskade: ”Den där tjockskallen begriper ju ingenting”, och min älskling, som fortfarande var upprörd och olycklig, skrattade för första gången den kvällen.
Tio minuter efter det skrattet höll mitt liv på att ta slut. Vi satt i soffan och såg på filmen, och plötsligt kände jag en smärta i bröstet. Först trodde jag att det var sura uppstötningar, matsmältningsbesvär orsakade av maten, men smärtan blev allt värre och spred sig i överkroppen som om det brann inne i mig, som om jag svalt en hink smält bly, och strax hade vänstra armen domnat, och i käken stack det som av tusen osynliga nålar. Jag hade läst tillräckligt om hjärtinfarkter för att veta att det var de klassiska symtomen, och eftersom smärtan bara blev allt värre, allt mer outhärdlig, trodde jag att min stund var kommen. Jag försökte resa mig, men efter två steg dråsade jag ner på golvet och låg där och vred mig. Jag tog mig för bröstet och kippade efter andan, och Joyce höll mig i sin famn och tittade ner i mitt ansikte och uppmanade mig att inte ge upp. Någonstans långt bortifrån hörde jag henne säga: ”Å, gode Gud. Å, gode Gud, det är precis som med Tony”, och sedan var hon borta, och jag hörde henne gasta till någon att de skulle skicka en ambulans till First Street. Märkligt nog var jag inte rädd. Attacken hade fört mig in i en annan zon, och där jag befann mig hade frågor om liv och död ingen betydelse. Man accepterade bara. Man tog bara emot vad som gavs, och om döden varit det som skänkts mig den natten hade jag varit redo för den. Då sjukvårdarna lyfte in mig i ambulansen lade jag märke till att Joyce stod bredvid mig igen med tårar rinnande nedför ansiktet. Om jag minns rätt tror jag att jag lyckades le åt henne. ”Dö inte nu, älskling”, sa hon. ”Snälla Nathan, dö inte nu.” Sedan stängdes dörrarna, och ett ögonblick senare var jag borta.