Resultatet av det sista blodprovet kom strax efter midnatt. Så dags på natten ville de inte skriva ut mig, så jag fick ligga kvar till morgonen, och jag planerade febrilt hur mitt nya företag skulle organiseras medan jag såg den utmattade Javier Rodriguez halvslumra på britsen bredvid. Jag funderade över olika namn som skulle fånga andan i det projekt jag nu hade framför mig, och till slut valde jag det neutrala men beskrivande Gränslösa biografier. Ungefär en timme senare bestämde jag att mitt första drag skulle bli att kontakta Bette Dombrowski i Chicago och fråga henne om hon skulle vara intresserad av att anlita mig för att skriva en biografi över hennes exmake. Det kändes rimligt att den första boken i samlingen skulle handla om Harry.
Sedan lät de mig gå därifrån. Jag steg ut i den svala morgonluften och var så lycklig över att leva att jag ville skrika. Ovanför hade himlen den blåaste av alla rena djupblå färger. Om jag gick raskt skulle jag hinna till Carroll Street innan Joyce var tvungen att gå till jobbet. Vi skulle sätta oss i köket och ta en kopp kaffe tillsammans och se barnen springa runt som ekorrar medan deras mödrar gjorde dem redo för skolan. Sedan skulle jag promenera med Joyce till tunnelbanan, krama henne och kyssa henne hej då.
Klockan var åtta när jag kom ut på gatan, åtta på morgonen den elfte september 2001 – bara fyrtiosex minuter innan det första planet flög in i World Trade Centers norra torn. Bara två timmar senare skulle röken från tre tusen förbrända kroppar driva mot Brooklyn och regna ner över oss i våta moln av aska och död.
Men än var klockan bara åtta, och när jag gick på avenyn under den klarblå himlen var jag lycklig, kära vänner, lika lycklig som någon människa som någonsin har levt.
(2003–2004)