TOLFTE KAPITLET

Madhavi Thuruthi Rani.

Länspolismästare Stefan Thorsell uttalade namnet för sig själv. Så hette mordoffret.

Det genombrott i utredningen som tidningarna spekulerade i var ett faktum. Från att ha ingått i en anonym människomassa i södra Indien där individerna förenades av några gemensamma gener, framträdde en tjugotre år gammal kvinna med allvarsamma ögon och håret kammat i fläta. På passbilden var hon klädd i sari. Inga smycken syntes, inget smink heller.

Någonstans i denna kvinnas förhistoria gömde sig en gärningsman och ett mordmotiv.

Länspolismästaren kände sig nästan uppspelt då han körde till flygplatsen i Umeå. Det mesta var naturligtvis rättsläkaren Johannes Lagerborgs förtjänst. I ärlighetens namn kunde inte Thorsell påstå att han själv skulle ha uträttat särskilt mycket för att driva arbetet framåt. För att använda en idrottsterm: han hade spelat bollen till rättsmedicinen. Även om ingen polis gillade att ledas av folk utanför kåren var Lagerborg den bäste icke-polis att ha med i de här sammanhangen. Efter docentens trolleritrick med huden på den döda kvinnans deformerade pekfinger hade resten gått på rutin. En matchning mot sjuttio miljoner visumhandlingar i Schengenländernas databas hade givit mordspanarna rätt person. Det var hennes fingeravtryck.

Denna kvinna hade sökt och beviljats visum till Finland, förkunnade Schengens datorer. Hon hade inte haft Sverige som resmål utan det blåvita grannlandet i öster. Bättre kunde det inte bli, tänkte länspolismästaren. Han hade haft rätt hela tiden. Detta var ingen svensk affär.

Pylonerna på Kolbäcksbron stod i stram givakt på båda sidor om körbanorna, då den civila polisbilen passerade. Även om vägsträckningen över älven på sin tid väckt protester hade staden begåvats med en ståndsmässig trafikled. Problemet var bara att det tagit så lång tid att besluta om vägen att en nytt bostadsområde hunnit växa upp där den skulle dras fram. I praktiken betydde det att Umeå begåvats med två motorleder genom tätt bebyggda områden istället för en och dubbelt så dålig luft.

Varför det stod ett konstverk med springande ben i brorondellen förstod Thorsell inte. Alla som sysslat med grova våldsbrott såg ingen estetik i avskurna kroppsdelar.

Länspolismästaren skulle möta en finländsk mordspanare som kom med eftermiddagsplanet. Centralkriminalpolisen i Helsingfors ville diskutera den fortsatta utredningen. Det var första gången de två polischeferna träffades och de hade kommit överens om att Thorsell skulle vänta vid sin Mercedes på korttidsparkeringen. Då högtalarna meddelade att Stockholmsplanet landat fick han en stark lust att skoja till situationen. För att se om han kunde identifiera den obekante kommissarien Markku Björkman i trängseln, bara med ledning mannens utseende och hur han rörde sig, gick Thorsell in i ankomsthallen och ställde sig vid insläppet. Länspolismästaren som tagit sig den akademiska vägen till sin chefsposition, hade aldrig sysslat med polisiärt vardagsarbete på egen hand; till skillnad från sina långväga medarbetare på Krim hade han aldrig fått lära sig att skugga misstänkta brottslingar.

Det blev finländaren som kände igen Thorsell. Trots att polischefen stod mitt i klungan av mötande klev kommissarie Björkman rakt fram till honom och hälsade med en kraftig handtryckning.

– Morjens. Markku heter jag, sade finländaren.

Thorsell stammade fram ett yrvaket Välkommen och frågade hur kollegan lyckats träffa så rätt.

– Google, svarade Markku Björkman. Du finns på två fotografier från i år. På båda har du den där skjortan.

Det var inte bra. Thorsell förstod att Helsingfors skickat en superpolis på honom.

– Vad säger du om en sen lunch, sade han i ett försök att återta initiativet.

Framåt eftermiddagen brukade den bruna såsen i polishusets personalmatsal uppvisa samma rynkor som nosen på amerikanska FBI:s blodhundar. Stefan Thorsell ångrade att han inte valt något trevligare ställe men den finske kommissarien såg ut att äta sin pannbiff med god aptit. Finländaren manövrerade kniv och gaffel lika energiskt som om han varit ute och gått med stavar.

– Vi har rätat ut några frågetecken, inledde finländaren.

Utan att stödja sig på några minnesanteckningar fortsatte han; den indiska kvinnan anlände till Helsingfors Vanda från Mumbai med Finnair den tredje juni i år. Hon hade sannolikt rest ensam. Det hade polisen kommit fram till genom att studera passagerarlistan. Rani hade suttit omgiven av en grupp tyska turister som i sista minuten bokats om från en inställd Lufthansa flight. Om hon haft ressällskap skulle den personen med stor sannolikhet suttit bredvid henne.

Snabbt marscherat, tänkte Stefan Thorsell. De finländska kollegerna hade namn om sig att få dörrar att öppna sig bara genom att titta på dem. Det berodde på att polisen i Finland alltid haft högre status än kollegerna i Sverige. Allmänheten ryade heller inte om integritetskränkningar så fort farbror polisen behövde lite hjälp.

– Kan du förklara hur indiskan bar sig åt för att få visum till Finland? Era regler är ju betydligt tuffare än våra? frågade Thorsell.

– Okontrollerad invandring är nog ingen finsk gren, det håller jag med om. Men här har något inte fungerat, svarade Markku Björkman. Denna Rani, det är tydligen tilltalsnamnet, lurade till sig ett inbjudningsbrev från en av våra mobiljättar.

– Vad gjorde Rani? frågade Thorsell förvånat.

Finländaren förklarade att telefonikoncernen Tango i Helsingfors försett henne med en personlig inbjudan som öppnat porten till Festung Europa, den europeiska fästningen, ett annat namn för den europeiska unionen. Ett par gånger varje år arrangerade Tango seminarier för att värva unga och hungriga it-människor speciellt från tillväxtekonomierna i Asien. Finländarna bjöd på en tre dagars introduktion med inkvartering i Helsingfors förutsatt att de handplockade deltagarna själva stod för sina resor.

– En expert på telecom, utbrast länspolismästaren.

Markku Björkman skakade på huvudet.

– Nej, det är där skon klämmer. Hon deltog aldrig i seminariet. Inte heller använde hon sitt hotellrum på Scandic Marski. Det var tydligen bara inbjudan som intresserade henne.

Smart kvinna, tänkte Thorsell. Samtidigt förvånade det honom att ingen på förhand upptäckt hennes avsikter.

– Jag förstår vad du tänker, sade Björkman. Vi ville också veta hur Tango kontrollerar sina gäster. Svaret blev det väntade, om jag får uttrycka mig på det sättet.

– Vad menar du? frågade Thorsell.

– I detta fallet ingen kontroll alls, svarade Björkman.

Enligt förhör med bolagets ledning krävs att

alla som vill delta i seminarierna sänder in en meritförteckning. Rani hade inte gjort det men blivit uttagen ändå.

– Dom erkänner att det var ett misstag, sammanfattade Björkman. För egen del tror jag Tango handlat helt medvetet: Rani kom från en delstat i Indien som är känd för unga, välutbildade och framför allt billiga datamänniskor. Och hon var snygg, det syns på fotot. Mer behövdes tydligen inte.

– Vad menar du?

– Efter Kina är Indien världens största marknad för mobiltelefoner. Unga vackra kvinnoansikten är bra för affärerna. Och att titta kostar som bekant ingenting.

Stefan Thorsell skrattade till.

– Får jag bli din tangokavaljer?

Kommissarien såg oförstående ut. Thorsell insåg att hans tango-skämt fallit platt. Superpoliser från det östra grannlandet fick förmodligen inte skratta i tjänsten.

– Moment.

Stefan Thorsell plockade med sig de båda lunchbrickorna och bar dem till köksbiträdet, som belönade initiativet med ett leende. Två uniformerade eftersläntrare från Ordningen försvann ut genom dörren.

– Hon hade en returbiljett som inte gick att boka om, fortsatte Markku Björkman. Enligt Finnair borde hon ha åkt hem den sjuttonde juni. Två veckor senare alltså. Men returen använde hon alltså inte.

– Det är vad jag har att rapportera, tillade han.

Länspolismästarens föredragning blev betydligt magrare än kollegans. Han upprepade den svenska polisens inställning; med största sannolikhet hade brottet inte begåtts i Sverige. Dagarna efter likfyndet hade man lagt ner ett omfattande arbete med att höra folk med anknytning till Elgö, bofasta, sommargäster och tillfällighetsbesökare. Förutom ordinarie personal och sommarvikarier på alla tänkbara kommunikationer, hade polisen hört mängder av resenärer. Förhören hade inte givit någonting av värde.

– Nu vet vi ju betydligt mer, konstaterade Thorsell. Vi ska naturligtvis från svensk sida köra en repris på vår frågerunda. Men jag tvivlar.

Han upprepade att i utredningen fanns inte ett enda vittnesmål som band Rani till Sverige.

– Hon måste ha mördats på finska sidan. Där någonstans finns också hennes kläder och bagage.

Kommissarie Markku Björkman svarade inte. Han tänkte inte ge sig in i någon diskussion. Ville inte svenskarna klara upp sitt mord, var det deras ensak. Mot länspolismästarens amatörmässiga tvärsäkerhet skulle hans protester ändå inte ha någon verkan. Svenskar skulle alltid vara bäst. Det ingick i deras självbild eller kollektiva livslögn. De var artiga och disciplinerade men fångar i sin egen förträfflighet. För finländare gällde andra parametrar, historien hade lärt dem vikten av att vara en god tvåa.

Genom de öppna dörrarna hade Björkman utsikt över entrén till polishuset. Han såg en äldre man komma in, ta en nummerlapp och ställa sig vid disken. Sverige måste vara det enda land i världen där folk tog ett könummer utan att det fanns någon kö, tänkte han.

Nils Anders Nylund kom från sitt årliga besök hos tandläkaren, det hade blivit det vanliga skrapandet av tandsten och en fyllning. Det var gott om tid tills Elgöfärjan skulle gå. Att slå ihjäl tiden på Claes Ohlson eller på något annat gubbdagis kändes meningslöst och Pia satt i ett möte med kulturnämnden hela eftermiddagen. Bedövningen var på väg att släppa då han fick en idé att köra en sväng förbi polishuset. Eftersom polisen förmodligen glömt att ringa honom kunde han på ort och ställe berätta om sin försvunna spade direkt för någon ansvarig.

Längre än till receptionen kom han inte.

– Om dom lovat ringa gör dom det, förklarade damen bakom disken.

Nylund kände irritationen bubbla fram. Här uppträdde en god samhällsmedborgare som ville göra sin plikt och delge polisen sina iakttagelser i en viktig brottsutredning. Och så skulle han bli avsnoppad redan i dörren. Om han varit kvar på Norrlands Nyheter hade detta förstås aldrig hänt.

– Förlåt, sade han spetsigt. Men du är väl inte polis?

Mer behövdes inte för att dörrarna till Umeås polishus skulle gå i baklås, åtminstone för hans vidkommande.

– Jag är civilanställd för att sköta den här disken, svarade kvinnan. Men om jag skulle be någon polis komma ner blir svaret det samma. Det kan jag försäkra dig. Om dom lovat ringa ringer dom.

Nylund fick en idé. Fick han låna penna och papper kunde han skriva ett meddelande. Det visade sig gå hur bra som helst. Han blev till och med anvisad ett litet bord längre bort i korridoren.

– Då ska du se att det ordnar sig, sade kvinnan.

Hon lät som om hon tröstade ett barn.

– Och så vill jag att meddelandet diarieförs, sade Nylund, då han överlämnade pappret.

Som mottagare hade han skrivit länspolismästare Stefan Thorsell. Stämningen vreds genast tillbaka till noll.

– Här diarieför vi ingenting, sade receptionisten.

Nylund svarade att det förstod han också. Men om hon kunde vara så vänlig och be vakthavande ta hand om hans brev skulle det nog lösa sig.

Receptionisten suckade.

Nils Anders Nylund tryckte ned kepsen och gick med snabba steg mot dörren. Nu hade han i alla fall gjort någonting. Den två nummer för stora överläppen, souveniren från Tandläkarhuset, hade hängt sig tillrätta.

I personalmatsalen kom länspolismästare Stefan Thorsell och kommissarie Markku Björkman överens om en arbetsordning.

Svensk polis skulle fortsätta att förutsättningslöst samla in vittnesmål som kunde ha anknytning till mordet. Och eftersom Rani rest med ett finskt visum skulle Centralkriminalpolisen i Helsingfors ha kvar huvudansvaret för utredningen.

– Vid de flesta kvinnomord känner offer och gärningsman varandra, det är ju välbekant, konstaterade kommissarie Markku Björkman. Det är därför troligt att svaret på några viktiga frågor finns i Indien.

– Ja, vad fick henne att resa hela vägen till Finland? sekunderade Thorsell.

Markku Björkman tittade ner i sin tomma kaffemugg. Förr spådde man i kaffesump, tänkte han. Men hemligheterna i den fosterfördrivningsvätska som Umeås polishus bjöd på måste det till en toxikolog för att tyda.

– Vi har redan skickat en rad frågor via Interpol till den indiska polisen, sade finländaren. Så vi får vänta och se.

Genetikern Mensura Junuzovic kom ett tänka på kramdjur. En kollega på Verket hade en hylla med mjukisdjur i sitt arbetsrum. De föreställde sjukdomsalstrande mikroorganismer, den ena farligare än den andra: böldpest, ebola, mjältbrand, AIDS och några till. Att en bakteriolog samlade på livshotande mikrober i plysch måste ha något med människans syn på döden att göra, brukade Mensura tänka.

Mycket i deras arbete handlade om livets slut. En professionell inställning gjorde dem till betraktare; början och slutet samsades under deras mikroskop. Döden på det privata planet räknades inte dit. Den väckte ingen nyfikenhet, innebar inget vetenskapligt mål, ingen publicering i vetenskapliga tidskrifter, men kunde göras lite mer hanterlig om den kläddes i mjukt tyg och försågs med snälla ögon.

I tusen gångers förstoring klumpade sig små mörka stavar ihop mot en blåskiftande bakgrund. Färgämnet på mikroskopets glasplatta hette kristallviolett och gjorde det möjligt för Mensura Junuzovic att klassificera bakterierna, som hon funnit i benresterna från Umeå.

Kollegan med kramdjuren skulle säkert kunna bekräfta hennes misstankar. De stavformiga mikroberna i odlingen hette Mycobacterium tuberculosis. Den mördade kvinnan hade varit smittad av tuberkulos.