TRETTONDE KAPITLET

Att slakta en ko i Indien var naturligtvis ett avskyvärt brott. Den som efteråt försökte skylla på missväxt och svält avslöjade bara sin egen feghet och ynkedom. Hur ofta drabbades inte landet av torka? Till delstaten Kerala i söder kom monsunen två gånger om året, i juni och november, ibland regnade det kraftigt, ibland nästan ingenting alls. Utan regn sprack risfälten upp i miljoner olikformade rutor och kokosen förkrympte i blommorna. Men inte gick folk ut och slaktade några kor för det. Kor var heliga.

Indiens historia var full av torka. I Bengalen hade engelsmännen låtit tre miljoner människor svälta ihjäl i slutet av andra världskriget. Hjälpsändningar som väntade i Australien och Argentina fick bli kvar i magasinen eftersom de forna kolonialherrarna lagt beslag på alla fartyg. Bengalernas kor hade förstås inte undgått torkan de heller, men inga djur hade för den skull behövt dö för människohand.

De två boskapstjuvarna hade varit daliter. Något annat hade man inte kunnat vänta sig heller. Adivasis och daliter i Västra Ghatsbergen betedde sig inte bättre än djur. Den äldre hade skitit på sig då de hängde honom.

Två terrorister hade alltså avrättats. Så måste man betrakta lynchningarna. Med terrorister menades fiender till det bestående samhället som ville skapa kaos för att själva ta makten. Daliterna ville göra det. I hundra år hade kristna missionärer hetsat dem att alla människor hade lika värde, en kristen irrlära som kränkte varje rättrogen hindu. Det var gudarna som bestämt i vilket förhållande människorna skulle stå till varandra. Allt stod skrivet i de heliga Vedaskrifterna; överst i samhället fanns brahminerna, forna tiders kungar och präster, sedan kom nairerna, krigarna, ezhevas, bönder och handelsmän, och lägst ner poolajas, slavarna. Stabiliteten i det indiska samhället byggde på kastväsendet. Man föddes i sin kast, man gifte sig i den, levde och dog i samma kast. I varje indiers id-kort måste det stå vilken kast han eller hon tillhörde.

Daliterna fanns inte med i systemet. Så lågt nere stod de.

Genom att sticka ihjäl en ko hade terroristerna avslöjat att de visste hur deras illgärningar skulle göra mest skada. I den heliga kon Katmandehus lekamen bodde alla gudarna. Att dräpa en ko var det samma som att göra gudarna hemlösa.

Chefsminister Anand Yogiraj inspekterade den nybyggda ladugården på egendomen Anand Nivas. För delstaten Keralas regeringschef var besöket på farmen en lyx som han unnade sig ett par gånger varje månad. Bland sina kor kunde han samla tankarna i lugn och ro utan ringande telefoner och folk som slet och drog i honom. Lantarbetarna som bodde på farmen och de många daglönarna visste att lämna Thampra, sin högt vördade herre, i fred.

Den här dagen hade ministern gjort ett litet undantag. Han hade bjudit en person på lunch för att mellan fyra ögon ventilera en fråga av mer privat natur.

Det skinande nya fähuset hade minister Yogiraj planerat själv. Mjölkkor var hans passion och lidelsen gick igen både i utrustning och arkitektur. Foderkvarnarna som malde tapioka till flis kom från Tyskland och gödselanläggningen från USA. Kraftfodret blandades ut med rester från penicillintillverkningen vid St Mary´s Pharma, alla djur utfordrades med antibiotika till skydd mot juverinflammation och tuberkulos. Hela anläggningen var en gåva till Keralas chefsminister från ett kanadensiskt byggnadsföretag som fått kontrakt på att renovera kraftverksdammarna högst upp i Periyarflodens vattensystem.

Anand Yogiraj njöt av livet på landet. Den bördiga röda jorden var ett arv från förfäderna, släkten hade redan under den brittiska tiden styrt över avsevärda jordegendomar längs kusten i sydväst. Sin politiska plattform hade han byggt upp av egen kraft. Det var han alltid mån om att framhålla.

I nya ladugården stod dvärgkorna, ministerns stolthet, och blänkte. Yogiraj ägde Indiens största besättning av den kraftigt utrotningshotade rasen vechur, femtio stycken kortbenta kreatur som aldrig blev högre än åttiofem centimeter. En fullvuxen ko gav bara en tiondel av vad farmens Red Sindhi och Ayreshire producerade men den extremt feta mjölken från en vechur sades besitta en rad viktiga medicinska egenskaper. Opastöriserad mjölk från dvärgkor användes i alternativa läkemedel mot autism, diabetes och plötslig spädbarnsdöd.

Som chefsminister i Keralas delstatsregering måste han fatta ett snabbt beslut om lynchningarna, juristerna hade redan blivit alltför klåfingriga. Utan att höra sig för med regeringskansliet hade överdomstolen i Kerala tagit ställning i skuldfrågan; sju bybor hade funnits skyldiga till mord på två daliter, trettiofyra personer hade friats i brist på bevis. Det betydde att Hans högvördighet, domare Marthanda Singh, i nästa vecka förväntades utmäta livstidsstraff för mördarna, kanske till och med dödsstraff för deras ledare. Det måste förhindras.

Att straffa sju hjältar, som försvarat hinduisk religion och hinduiska levnadsvärden mot barbarer, var helt otillständigt, påföljden skulle med all sannolikhet resultera i kravaller. Människornas vrede skulle gå ut över terroristernas släktingar och vänner. Fler daliter och deras kristna kollaboratörer i Västra Ghatsbergen skulle få betala med livet. Att förhindra en massaker stod därför främst på dagordningen.

Det var inte ofta chefsminister Anand Yogiraj ingrep i rättsskipningen men då det hände brukade han sända en tacksam tanke till nationens fäder, Mahatma Gandhi och Jawaharlal Nehru. De två förkämparna för ett fritt och demokratiskt Indien hade varit kloka nog att behålla den brittiska kolonialmaktens vassaste redskap, lagen som gav politiker oinskränkt makt över landets domstolar och polisväsende. I Indien kunde ingen dömas för ett brott om politikerna ville annorlunda. Regeringen i varje delstat kunde gå in och bestämma i vilket brottmål som helst, juristerna fick stå där och buga. Misstänktes en hög politiker eller statstjänsteman för ett brott måste det till att chefsministern själv gav grönt ljus för en utredning. Annars hände ingenting. Med stöd av denna utmärkta lagstiftning skulle chefsminister Anand Yogiraj därför beordra att de sju hjältarna försattes på fri fot och att deras ärende grävdes ned i något dammigt polisarkiv.

Ministern stannade vid en av dvärgkorna och kliade henne på ryggen. Han kunde känna den hårda upphöjningen mellan sina fingerspetsar. Om någon frågat honom vilken färg kon hade skulle han ha haft svårt att svara. Ur en vinkel glänste den i svart, men då han kom närmare blev den mörkröd. På så vis påminde varje ko om en ädelsten.

– Förlåt, Thampra, sir , men de ringde från porten …

Ladugårdsförmannen bugade så djupt att Anand Yogiraj bara såg duken runt mannens huvud.

Med tre män i blå uniformer springande framför kylaren rullade den vita BMW:n över stenläggningen fram mot den pompösa entrén på Anand Nivas. Superintendent Ashok Malini kom att tänka på delfiner som brukade hoppa framför fartygen i inloppet till Kochis hamn. I männens kråmanden fanns någonting som påminde om dem. Eftersom alla ovälkomna besökare sållats bort redan vid grindarna hade vakterna ingen annan uppgift än att fungera som rekvisita. Fjäskande karlar i uniform ingick tydligen i chefsminister Anand Yogirajs gestaltning av makt och rikedom.

Ashok Malinis tränade polisögon noterade summa två säkerhetsmän. Ynglingen som sopade upp vissnade blomblad från en hibiskus bar en alldeles för varm rock för årstiden. Den behövdes för att dölja ett automatvapen, med all sannolikhet en israelisk Uzi. I ett fönster i det högra annexet fladdrade det till i gardinen. Där stod säkerhetsman nummer två. Fler var tydligen inte i tjänst.

Det börjar lugna sig, tänkte polisofficeren. Ännu flera år efter den säkerhetspolitiska genomklappningen i Mumbai den 26 november 2008, skulle varenda politiker av något slags dignitet omge sig med kompanier av livvakter. Ändå hade inte katastrofen skett för att det fattats välskräddade biffmänniskor som gick omkring och talade i skjortärmarna. Tio halvt imbecilla och hjärntvättade bondtölpar från Pakistan hade lyckats ta sig iland med gummibåtar mitt i stan och mörda etthundrafemtiosju personer. I tre dygn hade de hållit världens näst största nation som gisslan bara för att Indiens underrättelsetjänst flippat ut. Militären hade känt till planerna på ett attack mot det kommersiella Indiens hjärta men inte delat med sig av kunskapen. Säkerhetsmaskineriet hade blockerats av inkompetens, kastväsende och revirtänkande.

Att Ashok Malini befordrats till chef för delstaten Keralas internationella polissamarbete hade ett direkt samband med November 26. En chefsminister som exponerade sig i alla TV-kanalerna tillsammans med delstatens mest kända mordspanare visade både omdöme och handlingskraft. Med kommissarie Malini befordrad till Förste terroristjägare skulle väljarna kunna sova gott om natten. Malini hade inte protesterat, han kunde spelets regler. Det nya ämbetet gav honom generösa möjligheter att stärka både sitt inflytande och sin privatekonomi.

– Välkommen till bondlandet, hälsade Anand Yogiraj.

Ashok Malini tänkte att något mindre lantbrukaraktigt än Keralas chefsminister fick man leta efter. Även om mannen kom direkt från ladugården följde han till punkt och pricka en politisk klädkod som föreskrev vitt höftskynke med guldrand och nystruken utanpåskjorta. Trots att det gått mer än åttio år sedan Mahatma Gandhi uppmanade de indiska hushållen att väva sin egen khadi, det vita bomullstyget, var symbolvärdet för en vit dohti minst lika högt som ett par Levi´s för polisofficerens egna tonårsbarn.

Minister Yogiraj hade sagt till om kokt smörfisk i kokosmjölk för sig och sitt lunchsällskap. Farmens eget ris var både större och kraftigare än de importerade sorterna på livsmedelsavdelningen i Big Bazaar. Ministern åt med fingrarna. Förmodligen var det en tribut till det lantliga, tänkte Malini. Själv föredrog han kniv och gaffel om det inte gällde någon snabb thali i ett gatukök.

– Vi har ett litet problem, inledde Yogiraj.

Han berättade att en ung kvinna från Kerala hittats mördad i Skandinavien. Gärningsman okänd. Polis i Sverige och Finland utredde fallet.

– Vi ska ligga lågt, sade chefsministern.

Superintendent Malini var överraskad. Dagen innan hade han själv stött på en förfrågan från Interpol om en 23-årig kvinna från Kochi. Det var hög tid att få slut på politikernas snokande i korridorerna, tänkte han, nu hade de till och med lyckats skaffa sig insyn i den inkommande posten på hans arbetsplats. Den federala polisen, CBI, Central Bureau of Investigation, kallades inte utan orsak för den sittande regeringens privata polis.

– Indisk polis ska inte röra i mordet, upprepade ministern.

Malini hade en invändning.

– Interpol förväntar sig att vi bistår med material.

Yogiraj nickade.

– Ja ja, suckade han. Hitta på något då som låter vettigt. Tvivelaktig vandel, inga familjekontakter, bla bla bla. Och vi ska inte ha några europeiska poliser rännande här.

Med en bit av den nygräddade parootan samlade han upp det sista av såsen från tallriken.

– Och håll media utanför. Ni är personligen ansvarig för att detta inte ska bli något samtalsämne.

Ashok Malini noterade att ett halvt riskorn fastnat i ministerns mustasch. Han förvånade sig över hur ett litet obetydligt skräp i en människas ansikte kunde påverka hela hennes utseende så till den grad att hon framstod som allmänt opålitlig.