FJORTONDE KAPITLET

MÖRDADE ELGÖ-KVINNAN

ARBETADE SOM

INTERNATIONELL CALL GIRL

Av Valter Ångström

UMEÅ-HELSINGFORS (NN-TT) Den indiska kvinnan som hittades mördad på Elgö i början av oktober var prostituerad.

Det slås fast i en rapport från den federala polisen CBI i Indien.

– Vi misstänker att hon kom till Skandinavien för att engagera sig i könshandeln, bekräftar länspolismästare Stefan Thorsell i Umeå.

I rapporten som förmedlats av Interpol sägs att den 23-åriga indiska medborgaren Madhavi Thuruthi Rani – med senast kända adress 235/1864 Thuruthi, Kochi 682 001, delstaten Kerala – rymde från sin familj för flera år sedan för att arbeta som prostituerad. Släktingar och vänner har tagit avstånd från henne och hon har fört ett kringflackande liv. Fadern är avliden och hon saknar syskon. I rapporten påpekas att könshandel i Indien är ett brott som bestraffas med fängelse. Landets federala polis CBI (Central Bureau of Investigation) undersöker flera fall av organiserad prostitution, där ligor skickar unga kvinnor utomlands, främst till länderna runt Persiska viken. Även i England, Tyskland och USA finns nätverk av indiska call girls.

Enligt vad Norrlands Nyheter erfar har kvinnan tagit sig till Finland under falska förespeglingar. En mobiljätte ordnade med visum till ett seminarium där hon aldrig infann sig.

– Hon utgav sig för att vara expert på telecom, bekräftar länspolismästare Stefan Thorsell.

Det finns ingenting i den finska polisens utredning som säger att M.T. Rani varit på väg till Elgö där hennes kropp senare skulle påträffas. En teori är att hon stämt möte med personer på finska sidan och att hon blivit mördad där. Den döda kroppen har sedan drivit över till Sverige.

I Finland arbetar ca 8 000 prostituerade räknat under ett helår. Hälften uppges vara utlänningar. Av de utländska kvinnorna kommer största delen från de forna sovjetstaterna.

– Kan du inte sova, Nils Anders?

– Nej. Jag tänker.

– Jag förstår, men om du sover känns det bättre.

Nils Anders Nylund satte sig upp i sängen och rättade till kudden. I månskenet lystes hela gården upp av den första snön. Allt skulle naturligtvis smälta bort under dagen men första snöfallet gav ändå en försmak av vad som väntade. Snön hjälpte människorna att orka genom vintern, brukade han tänka. På de här breddgraderna var kölden inte det tyngsta oket utan mörkret, ett segt, ondsint mörker som tryckte ned människors livslust. I norr kom snön som en befriare.

– Hon var ingen hora, sade han bestämt.

– Nej, det var hon inte, replikerade Pia Sjölund.

– Det var någonting med hennes leende, fortsatte han.

– Ja, du sa det.

– Horor ler på annat sätt.

– På vilket sätt log hon? frågade Pia. Hemlighetsfullt som Mona Lisa eller rart som Roslins Damen med slöjan. Eller som Zorns Kärleksnymf? Eller som någonting mitt emellan?

Nils Anders Nylund kom inte ihåg hur Damen med slöjan såg ut. Någon Mona Lisa hade hon inte varit. Och Kärleksnymf var Anders Zorns porrigaste målning.

– Nej, sade han bestämt. Hennes leende liknade inget annat. Det kom djupt inifrån henne. Det var ett milt leende, innerligt liksom. Mera då som ikonmåleri.

Pia tände lampan. Sedan tidningen haft nyheten om prostitutionen hade hon flera gånger hört honom återkomma till den blåsiga överfärden, då han fått lugna en ung vettskrämd kvinna, som sett utländsk ut. De nya uppgifterna hade gjort honom upprörd. Klockan var bara kvart över fyra på morgonen och det var på tok för tidigt att göra någonting ännu. Men det kändes skönt att bara ligga i värmen från bådas kroppar, tänkte hon. I en egen grop men i deras gemensamma värme.

– Hur ler en hora? frågade hon.

– Jag har inte så stor erfarenhet, svarade han undvikande.

– Försök, bad hon.

– Det går inte att le ärligt och ljuga på samma gång, slog han fast.

– Men hallå, alla män och kvinnor i tv-reklamen då? invände Pia. Dom ljuger helt medvetet. Ändå kan dom se så himla lyckliga ut.

– Dom säljer ju varor eller drömmar. Det måste vara annorlunda att sälja sin egen kropp. Eller rättare sagt en del av den, protesterade han.

– Du menar att prostituerade föraktar det dom säljer? frågade Pia. Dom skulle alltså med andra ord förakta sig själva.

– Så måste det vara, sade Nylund. Åtminstone föraktar de sina kunder.

Pia var klarvaken.

– Modeller i TV som lurar oss att köpa ohälsosamma skönhetsmedel är så nära prostituerade man kan komma, hävdade hon.

Nils Anders Nylund svarade inte. Han steg upp, hittade hennes morgonrock och ställde sig vid fönstret. Ingen kunde kräva att Pia skulle förstå, tänkte han. Samma dag han träffat kvinnan på färjan hade han kommit från en förnedrande information för hjärtpatienter på lasarettet. Han hade känt sig helt tom inombords, fråntagen allt utom sin då nästan självmordsmässiga livsleda, just före sommaren hade livet känts som allra jävligast. Kvinnan på färjan hade varit rädd. Han hade lyckats lugna henne. Hon hade tackat honom med detta leende, nej, hon hade givit honom det innerligaste av leenden som han någonsin upplevt. Då de skulle gå i land hade hon försvunnit ur sikte. Snipp, snapp, snut, sen var sagan slut. Men ändå inte. I hans minne gick leendet i repris då fort han tänkte på henne.

Pia stod på hans sida. Det kände han. Men frågan var om hon trodde honom fullt ut. Då han påstod att det var samma kvinna som sedan hittades mördad på östsidan sade hon inte emot. Men köpte hon hans antagande eller ville hon bara vara snäll? Polisen trodde honom definitivt inte.

I nattljuset nådde skuggorna från vedboden ända fram till bastun. På bakväggen hade spaden hängt. Vem annan på denna ö kunde ha varit intresserad av hans spade än mördaren? På Elgö stal inte folk av varandra. De pratade en massa skit och låg med varandras fruar, speciellt sommargästerna höll på med sådant, men det var en annan sak. Ingen behövde låsa sin ytterdörr, det brukade räcka med att ställa kvasten mot dörren för att grannarna skulle se vem som åkt bort.

– Jag tror att den där Stefan Thorsell har fel, alldeles åt helsike fel, sade Nylund. Hela upplägget är snett.

– Ja, du säger det, svarade hon. Kan du inte prata med honom?

– Det är lönlöst.

Nils Anders Nylund hade inte velat berätta om sitt besök på polishuset. Efteråt hade det bara känts dumt. Nu redogjorde han i detalj för mötet med den ovilliga receptionisten och om sitt brev till Thorsell, som inte resulterat i någonting alls, allra minst en uppringning. I sitt meddelande hade han förvisso nämnt leendet.

– Även om jag skulle få audiens hos länspolismästaren blir resultatet det samma. Han skulle bara tro att jag är en ny strålkärring.

– En vad då? frågade hon.

Nylund förklarade; strålkärring var ett samlingsnamn för påstridiga personer som terroriserade polis och medier med uppgifter om att utomjordingar skickade strålar på dem. Rättshaverister tillhörde en mildare variant. De trodde bara att hela samhället konspirerade mot dem.

– Kan du inte gå till tidningen? frågade hon. Jag menar, du kan ju skriva artikeln själv och be någon reporter sätta dit sitt namn ovanför. Då har du ju koll på allt som står där.

Han svarade inte. Det var ingen garanti för att polisen skulle ändra åsikt. Dessutom ville han inte synas.

– Kom och lägg dig, sade hon. Du börjar frysa.

Klockan tre på morgonen, lokal tid, låste en tjänstvillig portvakt upp källardörren till fastigheten Bredviksvägen 17 i stadsdelen Munksnäs i västra Helsingfors. Stadsdelen räknades som en av de mer fashionabla i den finländska huvudstaden och i många fastigheter gick boende ännu samman och avlönade portvakter med tjänstebostad i samma hus. Nere vid havet, på Guldkusten, där de riktigt rika levde i sina palatsliknande villor, föll det sig naturligt med egen gårdskarl men traditionen levde även kvar i de lite mindre fina höghusen ovanför Munksnäs Allé.

Bredviksvägen hade sett sina bättre dagar. Det hade Rektorn också. Det var hos honom ett kommando från Centralkriminalens sedlighetsrotel skulle avlägga sin nattliga visit, åtta man och två kvinnor, rotelchefen Liisa Luoma inräknad. Kommissarie Markku Björkman hade följt med som observatör

Rektorn som enligt ryktet lämnat den pedagogiska banan efter en oönskad graviditet hos en elev i sista ring, hade fått ärva en femrummare en trappa upp. Närmaste grannar var husets hiss och portvaktsbostaden och under lägenheten låg Hildéns Jourlivs. Huset hade uppförts på den tiden det ännu göts ordentliga väggar och tak, allt detta gjorde det möjligt för lägenhetens ägare att ägna sig åt sin favoritsysselsättning: att ordna vuxenunderhållning för sig själv och sina ofta rätt tillfälliga bekanta.

Synen av en naken tonårsflicka på köksgolvet omgiven av fyra lika nakna medelålders män fick kommissarie Bäckman att tänka på statyn Havis Amanda på Salutorget. Hade inte bildhuggaren Ville Vallgrens franska modell bara varit sjutton år? Och de fyra sjölejonen med sina blöta bronskäftar runt det hundraåriga konstverket gapade minst lika ointelligent som torskarna i Rektorns kök.

– Ingen lämnar lägenheten.

Liisa Luomas order blandades med kvinnoskrik och smällande dörrar. Polisens besök hade onekligen förstört den intima stämningen. Förmodligen upplevdes den synkroniserade polisaktionen i fem andra städer i södra och mellersta Finland lika besvärande.

Då kommissarie Björkman någon vecka tidigare läst den indiska polisens rekordkorta svar på hans frågor om mordoffret, hade han tagit hissen upp till Snusket, som sedlighetsroteln kallades i den nya polisborgen i Vanda. Rotelchefen Liisa Luoma hade bara behövt tio sekunder för att konstatera:

– Det här har skrivits av någon som inte vill att mordet klaras upp.

Kommissarien hade hållit med. Förmodligen var det så enkelt att indier inte brydde sig om landsmän som for illa utomlands. Särskilt inte om de råkade vara ensamstående kvinnor som ägnade sig åt könshandel. Björkman och hans kollega hade även diskuterat den svenske polischefens ointresse för utredningen.

– Svenskpellarna vill att kvinnan ska ha importerats till oss, mördats och slängts i vattnet.

– Jaha ja, hade kriminalinspektör Luoma kommenterat. Av någon svartsjuk gammelpappa kanske?

Gammelpappa var finsk polisjargong för en ny form av prostitution som efterträtt de hårt kritiserade busslasterna med horor från Murmansk. Damerna från Kolahalvön, som tidigare översvämmat stugbyar och campingplatser i norra Finland, hade inneburit en svår juridisk nöt; resenärerna var inte kriminella i lagens mening, prostitution var tillåten i Finland, lagstiftarna ville bara åt människohandel och koppleri. En historiskt intresserad kommissarie i Rovaniemi hade löst problemet genom att damma av en gammal lag om lösdriveri som marskalken av Finland, greve Carl Gustaf Mannerheim på sin tid använt mot romerna. Människor som inte såg ut att göra något nyttigt skulle buntas ihop och sättas på arbetsinrättning. Effekten blev omedelbar. Bussarna från öst stannade hemma men prostitutionen grävde sig snabbt en ny fåra. För att inte gå miste om Ludmilas och Tanjas service började ungkarlarna i ödemarken boka sina ryska kvinnor månadsvis, de ryska damerna fick mat och husrum hos torskarna, som förutom de vanliga sexuella tjänsterna också kunde räkna med hjälp i hushållsarbetet.

– Men ingen Gammelpappa skulle lägga ut vad en flygbiljett från Indien kostar, hade Liisa Luoma understrukit.

– Om vi skulle hälsa på i sexträsket. Det har kanske gjorts några nyrekryteringar, hade Bäckman föreslagit.

– För att sammanställa en lägesbild av såväl den totala som den organiserade brottsligheten, hade hon svarat.

Han hade känt igen citatet. Det stod i en cirkulärskrivelse från departementet.

– Ni trakasserar mig. Ni kan ge er fan på att jag ska anmäla er för JO.

Rektorns röst var uppe i falsett.

– Javisst. Det hinner du göra i morgon bitti, förklarade Liisa Luoma tålmodigt. Men först ska du svara på några frågor.

– Det här är hemfridsbrott. Visa papper från åklagaren att ni får tränga er in så här, gnällde han.

Med ett ansiktsuttryck som gjorde det omöjligt att avgöra om hon log eller tänkte bita ihjäl honom lutade sig poliskvinnan över kökssoffan där mannen instinktivt kröp ihop.

– Vet du, sade hon med sammetslen röst. Om jag ringer och väcker åklagaren mitt i natten kommer han att bli jävligt förbannad. Det lär inte finnas ett enda lagrum i hela Brottsbalken som den mannen inte kommer att pröva på dig. Och så illa ska vi väl ändå inte ha det?

Rektorn tystnade. Motståndet var brutet.

– Vad vill ni? suckade han.

En timme senare visste de två polisbefälen att importen av kvinnor från Nigeria, som legat nere sedan två år, var på väg att återupptas. Verksamheten som styrdes från Spanien och Italien gick ut på att smuggla in unga kvinnor i EU mot en oerhört stor kostnad, mellan trehundratusen och en halv miljon kronor per kvinna. Som papperslösa immigranter utan stöd från de europeiska trygghetssystemen tvingades nigerianskorna tjäna in pengarna på gatan eller i bordeller. En grupp som kunde röra sig fritt inom EU var de rumänska romerna. Flera kvinnor som alla råkade vara släkt med varandra höll på att ta sig in på könsmarknaden i flera finska landsortsstäder. Enligt Rektorn skickade de hem pengar till hallickar och familjer genom de finska affärsbankerna.

Ingenstans i sexträsket talades det om prostituerade från Indien. Med sina finmaskiga kontaktnät borde entreprenörer som Rektorn och hans väninnor ha känt till om någonting varit på gång. Större än så var inte Helsingfors än att den ena horan visste vad den andra gjorde även om yrket var ensamt och sammanhållningen minimal. Förutom några thailändskor som sålde sex och massage eller bägge delarna i samma obskyra krypin fanns inga prostituerade från östra Asien i Finland.

Vid tillslaget mot Bredviksvägen 17 påträffades en efterlyst sextonårig estniska, som ett halvår tidigare försvunnit från sitt hem i Haapsalu. Eftersom flickan var kraftigt undernärd och uppvisade spår av självskador skrevs hon in på ungdomspsyket vid Helsingfors universitetssjukhus.

De andra razziorna samma natt kunde inte heller sprida något ljus över fallet med den mördade indiska kvinnan Rani.

Nils Anders Nylund kom in med två rykande koppar kaffe i sovrummet.

– God morgon. Jag är ledsen om jag höll dig vaken i natt, sade han.

Pia Sjölund log mot honom.

– Vad du skämmer bort mig, sade hon.

Han satte sig bredvid henne på sängen, fortfarande klädd i hennes vita morgonrock.

– Om du vill kan jag tända en brasa. Det är första vinterdagen idag, sade han.

Pia betraktade sin vän. Nils Anders var en märklig person. För många i sin omgivning framstod han säkert som ointresserad eller direkt avståndstagande men vid det här laget hade hon upptäckt att den skrovliga ytan bara fanns där som skydd.

Hon ville testa honom på en idé.

– Du, jag har också funderat.

– På vad? frågade han och blåste på det skållheta kaffet.

– Du får inte bli arg nu, fortsatte hon. Men du kan inte gå omkring så här, dag efter dag, och ondgöra dig över alla korkade poliser och journalister som du möter. Du går sönder på insidan av huvudet, Nils Anders. Den där indiska kvinnan och hennes strålande leende håller på att bli en fix idé hos dig, snart blir du själv som de där strålkärringarna du berättade om. Men det finns en sak du kan göra.

Hon noterade hur han stelnade till.

– Du vill alltså att jag ska sluta upp med de här dumheterna, konstaterade han.

Pia noterade besvikelsen i hans röst. Eller var det kanske misstänksamhet?

– Nej, nej tvärt om, Nils Anders. Du ska skaffa fram bevis. Ta reda på hur allt förhåller sig. Åk till Indien.

– Jag? Till Indien?

Han såg häpet på henne.

– Ja, vem var hon, flickan? Ta reda på sanningen.

Nils Anders hade svårt att tro att Pia menade allvar. Vad skulle han till Indien att göra?

– Jag har ju aldrig rest särskilt mycket, invände han.

– Nu ska du iväg, fortsatte hon, full av iver. Nils Anders Nylund. Tänk på vem du är. Du har en syn på rättvisa, ett rättvisepatos, som många fler av oss borde ha. Du kan inte tåla att man kallar en oskyldig människa för hora, framför allt inte någon som inte längre är i livet och kan försvara sig. Skaffa henne upprättelse, vet jag. Tror du inte att jag känner på mig att det är just det du vill? Go for it.

Nylund slog ifrån sig. Visserligen blev han både glad och stolt över hennes beröm men att resa till Indien för att gräva i Ranis bakgrund låg ändå så långt från hans föreställningsvärld man kunde komma. Han visste i stort sett inte mer om Indien än att landet var överbefolkat och fattigt och att det gick kor omkring på gatorna.

– Omöjligt, sade han. För det första har jag inte råd.

Pia lät sig inte stoppas.

– Kom igen nu, Nils Anders. Visst har du råd. Du har pension och lever sparsamt. Du lägger säkert undan pengar varje månad.

Hon tog ny sats:

– Det finns en annan sak som är viktigare än några pengar. Innerst inne är du en tidningsmurvel, du ger dig inte förrän du har fakta på bordet. Det är en del av din personlighet, okej? Så händer det där med att du måste sluta på Norrlands Nyheter. Då rasar någonting hos dig. Luften går ur, energi, kreativitet, rubbet. Du blir deprimerad och börjar inbilla dig att livet är slut. Det är inget ovanligt, speciellt för karlar, tänk på alla arbetslösa som sitter hemma och glor i väggen. Dom tror att Eurokriser och lågkonjunkturer är deras personliga fel. Nu har du en chans att visa alla vem du är. Ta den.

Pia gjorde det inte lätt att hitta motargument. Tanken att gräva fram den indiska kvinnans förhistoria kändes på ett sätt både rimlig och lockande. Om han hittade någon som känt Rani kunde han skriva ett personporträtt på nyhetsplats i Norrlands Nyheter eller i någon av kvällstidningarna. Då skulle länspolismästaren och alla andra få stå där med lång näsa.

Nils Anders Nylund insåg genast att hans fantasi höll på att sväva iväg med honom. Det fick inte ske. Ämnet var alldeles för allvarligt .

– Är det inte så här den ultimativa strålkärringen skulle göra? invände han. Åka till Indien.

– Inte hon, skrattade Pia. Men herr stjärnreportern Nils Anders Nylund skulle göra det.

Hon lät inte det minsta hånfull.

– Du som är bibliotekarie, sade han. Har du en kartbok?

På förmiddagen lämnade doktor Mensura Junozovic Lindköping för ett snabbt besök i Solna. I Volvons baksäte stod en behållare med lufttäta låsanordningar. Hon var på väg till Smittskyddsinstitutet för att överlämna odlingen av de bakterier som hon hittat i benresterna från Västerbotten. Som den genetiker Mensura Junozovic var kunde hon inte nöja sig med det smått sensationella beskedet att den döda varit smittad med tuberkulos. Hon hade gått vidare och undersökt de molekylkedjor som formade bakteriernas ärftliga anlag. Då hade varningsklockorna börjat ringa en andra gång. Ranis tuberkulos visade sig vara resistent mot de flesta antibiotika. För de allra flesta människor med XDR-TBC var tiden utmätt.

Även om Sverige än så länge råkade vara lyckligare lottat än många andra jämförbara länder hade dödsfall registrerats på svenska sjukhus. Vanligast var sjukdomen hos den invandrade befolkningen. Informationen hade skakat om doktor Junozovic. Hon såg framför sig hur främlingsfientligheten i Sverige skulle öka för varje nytt sjukdomsfall. För alla svenskar som inte tänkte längre än till närmaste flaggstång var utlänningarna naturligtvis de skyldiga. De främlingsfientligas liturgi handlade redan nu om hur icke-svenskar hämtade dödliga farsoter till Sverige. Och omvänt, släpptes inga svartskallar in skulle fosterlandet åter bli ett paradis på jorden. AIDS var ett typiskt exempel på oansvarig invandrarpolitik, skränade de svenska rasisterna. Negrer hade knullat med gröna apor i Afrikas djungler och därifrån hade bögpesten sökt sig via bastuklubbar i USA till trygga Sverige. Fågelinfluensan kom från thailändska kycklingfarmare och svininfluensan från svinaherdar i Mexiko.

Rädda Sverige. Ut med packet.

Mensura Junozovic från Skövde ryste till i den varma och ombonade bilen.