NITTONDE KAPITLET

– Jag har hittat henne.

Stoltheten frambringade ett nytt kroppsspråk hos den kortväxte indiern. Axlarna åkte bakåt och huvudet hamnade i samma obekväma vinkel som hos folk med nackspärr.

– Jag hittade Madhavi, förkunnade Vinod Kumar och skyndade sig att förtydliga: Mamman.

Det var snudd på sensation. Nils Anders Nylund borde ha klappat i händerna eller dunkat chauffören i ryggen, vad som helst, för att visa hur mycket han uppskattade sin nye vän. Men han höll sina känslor för sig själv, det hade varit olämpligt att bli alltför personlig med en person som han knappt visste någonting om.

– Hon finns på ett vägbygge i Amrathi Smaraka Junction. Det är bara en mil dit, fortsatte Vinod.

– Hur kom du på det? frågade Nylund.

– Enkelt, sir. Jag åkte tillbaka till Thuruthi. Då ni inte var med gick det lättare.

Det lät märkligt. Människorna i slummen hade visserligen varit på sin vakt men ingen hade visat tecken på fientlighet.

– Det är enkla människor, förklarade Vinod överslätande. Bara en massa trumslagare.

– Vad då trumslagare?

Nils Anders Nylund förstod inte.

Den stela nacken hindrade inte chauffören från att skratta.

– En liknelse, sir. En trumslagare trummar på en trumma. Ratta tatta bom, bom. Människor stannar till och lyssnar, de tycker det låter vackert och ger honom pengar. Trumslagaren tar pengarna och ger dem genast till honom som äger trumman.

– De tror att jag kommit hit för att förslava dem, utbrast Nylund.

– Rätt, sir. Ni är vit och rik och dom är svarta och fattiga.

Även om Vinod såg ut att ha roligt åt sin liknelse fanns det spår av uppgivenhet i hans röst. Samma resignation hade Nylund också mött hos rektor Lalitha; båda stod maktlösa inför landets enorma klasskillnader. Han borde fråga om den indiska underdånigheten hade något med själavandringen att göra; varje människa måste återfödas ett antal gånger i olika skepnader innan hon blev mogen för den eviga saligheten. Ju bättre en hindu betedde sig på jorden desto kortare blev hans väg till paradiset. De kristna hade rationaliserat bort hela återfödandet, för dem gällde bara att hålla sig väl med Gud under ett och samma jordeliv. Som Joe Hill sjöng: ”Det blir kalvstek i himmelens höjd”, ”You get pie in the sky when you die”.

– Fick du veta nåt mer? frågade Nylund. Vad sysslade Rani med?

Huvud och axlar återgick i normalläge.

– Ingen visste, svarade han.

Om Nils Anders Nylund i sina tankar rört sig mellan hinduiska himlar och kristna paradis steg han tre kvart senare ur Toyotan i en omgivning som kunnat stå motiv för vilken helvetesmålare som helst. Ett rykande asfaltkokeri på ena sidan gatan, ett berg av singel och grus på den andra och i mitten en blandare, stor som en lada. Ingenstans en förlåtande skugga, bara hetta, sot och damm. Trehjuliga minilastbilar köade för påfyllning med sina skrälliga tvåtaktsmotorer igång.

Om det inte varit för kläderna hade Nils Anders Nylund aldrig upptäckt kvinnan. På tio meters håll såg de sexton gatuarbetarna ut som klonade kopior av varandra; människor uppstigna ur underjorden med ansiktsmasker mejslade i svett och lort. Männens nakna överkroppar hade samma färg som deras lungis, tygstycket som de virat runt höfterna. Madhavi bar en kappa som slutade vid knäna. Hon var enda kvinnan i arbetslaget.

Nylund väntade med att ge sig till känna. Han ville inte skrämma henne, det var bättre att hon fick lägga märke till honom först. Några tröttögda karlar hängde i skuggan under ett träd, påfallande lik en förvuxen svensk rönn. Tigande följde de arbetet vid helvetesgrytan. Han gick över gatan och ställde sig bland dem.

Madhavi var kuli, hon bar singel i ett plåtfat. Två man med gräftor fyllde fatet och två andra svingade upp det på hennes huvud. Med samma imponerande precision som en trapetskonstnär på cirkus fångade hon bägge handtagen på samma gång, rätade på ryggen för att få in balansen och började röra sig framåt. Det behövdes åtta steg att förflytta sig mellan stenhögen och asfaltblandaren. Ingen hjälpte henne att tömma fatet. Hon rör sig som en maskin eller en robot, tänkte Nylund. Han räknade femton vändor, sen stannade hon upp ett ögonblick och förde högra handen över ryggen. Det syntes tydligt att hon hade ont. Efter femton nya vändor letade sig handen tillbaka till det onda.

– Hur gammal tror du att hon är? frågade Nylund.

– Femtiofyra, svarade Vinod. Jag frågade någon.

Omänskligt, tänkte Nylund. Femtiofyra år och redan åldring. Sju år yngre än han själv. Hon hade knappt några tänder kvar, den insjunkna munnen gav kindkotorna oproportionerligt vassa konturer.

– Ännu ett offer för trumslagarekonomin, sade han för sig själv.

– Hon har bra lön för att vara en gammal kvinna, försäkrade Vinod och nämnde en summa som motsvarade fem svenska kronor i timmen.

– Hur länge jobbar hon då? frågade Nylund och tänkte på kvinnans värkande rygg.

Vinod räknade på fingrarna.

– Åtta, tio timmar, svarade indiern. Men på söndagarna är alla lediga.

En man dök upp på cykel. Det måste vara förmannen, han föreföll mindre smutsig än de andra. Arbetet stannade av.

– Paus, förklarade Vinod. Femton minuter.

Karlarna skyndade snett över gatan till ett teställe, en kärra på fyra cykelhjul under en blå presenning. Stenmuren bakom fick fungera som sittplatser. Liknande serveringar hade Nylund sett på flera ställen i stan; för några rupies fick man te i små glas med socker och mjölk och tre slags tilltugg, vegetariska klumpar som dröp av olja. Madhavi stannade ensam kvar. Hon befriade sig från en trasa som suttit som stötdämpare ovanpå på huvudet. Det stripiga håret var nödtorftigt kammat i knut i nacken. Då hon sjönk ner i stenhögen och lätt framåtlutad började plocka med sin matsäck kom Nylund att tänka på en svensk målning som han ibland sett i reproduktioner. Det var Anders Zorns akvarell Vårt dagliga bröd. I en dikesren satt konstnärens mormor och kokade mat till skördefolket, som skymtade långt ute på åkern. Precis som den åldriga dalkullan fyllde Madhavi hela blickfånget med sin ensamhet.

Nils Anders Nylund gick fram till kvinnan. Då han räckte fram handen låtsades hon först inte om honom. När Vinod på malayalam beklagade dotterns död flyttade hon demonstrativt över sitt intresse till åskådarna, som ogenerat höll på att tränga sig fram.

– Visste fru Madhavi varför hennes dotter rest till Sverige? frågade Nylund.

Ur den tandlösa munnen vällde en kaskad av ord. Alla vände blickarna mot Nylund.

– Hon vill ha pengar, förklarade Vinod.

– Av mig? frågade Nylund förvånat.

– Ja, sir. Hon säger att hon måste ha pengar till mat och mediciner.

– Hur mycket? frågade Nylund.

Vinod visade att han inte tänkte blanda sig i några ekonomiska uppgörelser. Nylund tog upp en av de gula sedlarna i plånboken. Det var nästan två dagsförtjänster för kvinnan. Hon lät sedeln ligga kvar i sin utsträcka hand och såg uppfordrande på honom. Han gav henne en sedel till. Snabbt smusslade hon undan pengarna i kappan. Ordflödet fortsatte.

– Hon säger att Rani var en devadasi , förlåt, jag kommer inte på det rätta ordet, en som dansar. Ja sir, hon säger att hennes dotter dansade i ett tempel, en tempeldanserska.

Det hördes att Vinod hade svårt med beskrivningen.

– Men vad gjorde hon i Sverige? frågade Nylund nervöst. Börja med att fråga om Sverige. Vi måste få ordning på det här.

Madhavi tycktes ha fastnat i en högljudd monolog, hon brydde sig inte om Vinods försök att avbryta henne. Åhörarna rörde inte en min.

– Madhavi visste inte att dottern rest utomlands. Det fick hon veta först då polisen kom och berättade, sammanfattade Vinod.

– Är det allt hon säger? Adressen? Var bodde dottern? frågade Nylund irriterat. Du måste fråga om hennes sista adress här i Kerala. Hör på nu. Det här är viktigt. Var bodde Rani? Ta den frågan, rätt upp och ner.

Vinod Kumar slog ut med armarna.

– Dom hade ingen kontakt med varandra. Inte sen Rani rymde hemifrån. Hon gick ifrån sin sjuka mor och blev devadasi. Det är en svår synd. I Indien är det barnens plikt att vårda sina föräldrar.

– Vad blev hon, sa du, en dansare? frågade Nylund.

– En devadasi. En tempeldanserska, sir.

– En hinduisk danserska? Men Rani hade ju bytt religion, protesterade Nylund.

– Madhavi menar att hon var hora. Devadasis är danserskor och horor på samma gång, sir. Pengarna för boom boom ger dom till templet.

– Men herregud, utbrast Nylund. Är det mamman som kallar sin döda dotter för hora eller hittar du bara på?

– Hon säger så, svarade Vinod med en min som visade hur han kände att bli ifrågasatt.

– Madhavi är gammal och sjuk, fortsatte han. Ändå måste hon arbeta. Detta är vad hon säger, sir, hon säger det om och om igen. Fast med olika ord.

En vit Ambassador stannade framför asfaltkokaren. Två välklädda män vinkade förmannen till sig. Åskådarna började dra sig bakåt. Nils Anders Nylund kände besvikelsen välla fram. Madhavi hade bevisligen, i lindrigt maskerade ordalag, anklagat sin döda dotter för att ha varit inblandad i könshandel. Därför kunde det ligga nära till hands att hon tänkt praktisera sitt yrke även i Skandinavien.

– Du får förklara det där med tempeldanserskor så att jag begriper, sade Nylund.

– Det finns inte så många kvar, svarade Vinod snabbt. Dom flesta har dött i AIDS.

Indiern berättade om en månghundraårig kult där unga kvinnor blev hustru till en gud, varje familj kunde skänka en av sina döttrar till ett tempel, som tog sig an flickans uppfostran. På så sätt kom fattiga föräldrar undan utgifter för bröllop och hemgift och dottern fick samma ställning i samhället som en gift kvinna. En devadasi skulle underhålla templets beskyddare med dans och spirituella samtal, hette det. Det betydde att hon skulle ligga med traktens jordägare mot betalning. Pengarna tog prästerna hand om. Barnen som avlades fick hon behålla.

– Devadasis är mycket förbjudna i lag, avslutade Vinod.

– Men dom finns alltså, fyllde Nylund i.

Indiern ryckte på axlarna.

Om den döda kvinnan på Elgö varit helgon eller hora saknade betydelse, tänkte Nylund. Det sade ju sig självt; du skall icke dräpa. Ingen hade rätt att bära hand på en annan människa, hora eller inte hora. Men om Interpol och länspolismästare Stefan Thorsell verkligen haft rätt om Ranis förhistoria betydde det att Nils Anders Nylund gjort en felbedömning. Horor kunde visst le som Rani. Detta faktum skulle i sin tur slå undan benen på hela hans expedition. Han hade störtat iväg till Indien som vilken strålkärring som helst.

– Jag tror vi väntar med Madhavi tills hon slutar för dagen, sade Nylund. Fråga om vi får köra henne hem. Vi kan stanna någonstans på vägen och köpa henne en present. Fråga vad hon vill ha.

Innan Vinod hann säga något stod förmannen där.

– Jag måste be er gå. Ni befinner er på en privat arbetsplats, sade han myndigt.

Nils Anders Nylund protesterade.

– Jag ska bara …

Han kände hur Vinod Kumar knuffade honom i ryggen.

– Kom nu. Vi kan inte vara här, sir.

Över axeln såg Nylund hur de två nykomlingarna förde en tigande Madhavi till Ambassadoren. Den mindre av männen höll henne med ett stadigt tag om armbågen.

– Vad händer nu? frågade han oroligt.

Vinod svarade inte. Han skyndade på stegen.

Tillbaka i bilen upprepade Nils Anders Nylund frågan.

– Vilka var dom där? Och varför tog dom henne?

Chauffören kastade en blick i backspegeln. Den vita

bilen hade försvunnit ur sikte.

– CBI, svarade han. Federala poliser.

– Vad har dom med Madhavi att göra? frågade Nils Anders Nylund upprört. Vart för dom henne?

Vinod Kumar tänkte efter. Ratten kändes svettig. De två civilklädda poliserna hade rubbat hans jämvikt.

– Om jag får gissa gömmer dom undan henne, åtminstone så länge ni är här i Kerala, sir, svarade han. Dom vill inte att hon talar med oss.

Det lät otroligt. Varför hindrade polisen mamman till en mördad dotter att träffa några främlingar?

– Det måste finnas nån som inte vill bli inblandad, sade chauffören bestämt.

– Vad säger du? utbrast Nylund. Menar du att någon här skulle ha med mordet att göra? Någon högt uppsatt person? Då borde ju indisk polis verkligen ge järnet för att klara upp allting.

Chauffören skrattade till.

– Så fungerar det inte, sir. För det första har det aldrig funnits något likhet inför lagen i vårt land. För det andra är polisen ett redskap för dem som har makten. Poliser gör som dom blir tillsagda. Det är ett arv från kolonialtiden. Precis som järnvägen och cricket.

Nils Anders Nylund förstod vart hans indiske vän ville komma. Polisen måste redan i ett tidigt skede ha belagt Ranis mor med munkavle. Mörkläggningen hade tydligen fungerat tills en utomstående som Nylund plötsligt dyker upp och börjar ställa frågor. Inför utsikten att tjäna lite pengar lockas Ranis mor att bryta mot sekretessen för några futtiga minuter.

– Jag funderar på Ambassadoren, sir, sade Vinod Kumar plötsligt.

– Ja?

– Dom måste ha stått på vakt, sir. Annars hade dom inte kommit så snabbt.

Det lät minst sagt överdrivet, tänkte Nylund. Att avdela två man och en bil bara för att skugga en tandlös kärring på ett vägbygge.

– De visste att vi skulle komma, konstaterade Vinod. Ni hade ju varit uppe hos superintendent Malini och frågat efter Rani och min bil har synts i Thuruthi två gånger. CBI har sina ögon och öron överallt.

Nils Anders Nylund började förstå det allvarliga i situationen. Mycket pekade på att det fanns höjdare i samhällsapparaten som ville ha bort honom. Denna osynliga kraft skulle med all sannolikhet fortsätta att sätta käppar i hjulet för hans fortsatta undersökning. Det kändes obehagligt speciellt eftersom polisen tycktes ha valt sida. Nylund hade ingen erfarenhet av indisk polis men han förstod på Vinod att korruption förekom på alla nivåer i samhällsapparaten. Dagen innan hade han själv blivit vittne till hur vilt slående kravallpoliser gick till attack mot värnlösa demonstranter som ville varna för en skadad kraftverksdamm. Nu hade två civilklädda CBI agenter gripit en fattig arbeterska som sörjde sitt enda barn.

Och ingen tidning hade vågat skriva om mordet.

Nils Anders Nylund gjorde ett snabbt överslag. Hur skulle han gå vidare? Han kunde förstås göra det lätt för sig och dra sig ur. Tacka för sig och resa hem. En lika osynlig som mäktig kraft ville tydligen det. Den tanken övergav han innan han ens hunnit tänka den färdigt. Nils Anders Nylund visste att han aldrig skulle förlåta sig själv om han lät sig skrämmas.

– Ring inte på mobiltelefonen, sir, sade Vinod liksom i förbifarten. De kan lyssna på samtalen.

DIN POST

PIA SJÖLUND

Till nan@hotmail.com

Hej Nils Anders

Hoppas allt är bra med dig i Indialand och att du hittar vad du åkt för att leta efter. Jag har gått igenom din post. Du har fått samma räkning som vi andra på ön; Landhandelns intresseförening, årsavgift 200 kr. Utan lov har jag betalt den. Meddelas endast på detta sätt. Det var så mörkt hos dig förra helgen då jag var ute. Tråkigt. Jag är ju så van, eller kanske bortskämd, med att alltid se det vänliga ljuset i ditt köksfönster.

Kram

Pia

Re: DIN POST

NILS ANDERS NYLUND

Till p.sjolund@gmail.com

Hej Pia

Tack för hjälpen. Jag sätter in pengarna så fort jag kommer hem.

Min framgång har varit lite upp och ned. En fenomenal taxichaufför hjälper mig. Vi har hittat mamman. Dottern, Rani, hade varit bäst i plugget men rymt hemifrån och bytt religion för att undkomma ett arrangerat äktenskap.

Förmodligen blev hon kristen men att hitta någon som kände henne bland Keralas sex miljoner kristna kräver enorm tur.

Dessutom finns en massa konkurrerande trossamfund att välja emellan. Eftersom jag har en öppen retur stannar jag ännu några dagar. Skriv gärna om du vill ha en present. Jag har sett några riktigt vackra sjalar från Kashmir.

Med vänlig hälsning

Nils Anders

Re: Re: DIN POST

PIA SJÖLUND

Till nan@hotmail.com

Hej Nils Anders

Inte ska du betala. Du får koka fisksoppa igen. Jag skulle så gärna vilja vara nere hos dig som ditt extra öga, även om jag inte kunde uträtta så mycket. En tanke är att du bör lyssna med den pentecostala karismatiska rörelsen, (Jfr svenska pingströrelsen eller baptisterna). De lär växa snabbast av alla trossamfund i världen, kanske för att trosuppfattningen är så enkel att ta till sig. En ung konvertit letar sig kanske lättast dit.

Någon Kashmirsjal ska du inte köpa, men tack i alla fall, snälla Nils Anders. Jag säger det av politiska skäl. Britterna lovade Kashmir självständighet men svek sitt löfte och i mer än sextio år har den indiska regeringen fortsatt att bete sig lika illa som de gamla kolonialherrarna.

Den dag Indien släpper greppet om Kashmir ska jag bära en sådan sjal, tillsvidare får det duga med den gamla Palestinasjalen.

Ta väl vara på dig, Nils Anders. Jag håller tummarna.

Kram Pia

Re: Re: Re: DIN POST

NILS ANDERS NYLUND

Till p.sjolund@gmail.com

Hej Pia

I all hast. Tack för tipset. Stöder Kashmirs frihet.

Med vänlig hälsning

Nils Anders

Nils Anders Nylund vaknade av hundar som skällde. Efter en stund hade han räknat in minst fem olika läten, kanske sex. Ett av skallen kom alltid från samma håll, förmodligen från en frustrerad gårdshund som instängd bakom en grind bara kunde ana sina artfränders uppgörelser. De andra jagade fram och tillbaka i gränderna nedanför hotellet, ibland i grupp, ibland en och en. Natten var tydligen revirstridernas tid.

Hans tankar kretsade kring den bittra kvinnan i asfaltkokeriet och hennes hårda dom över dottern. Om en mor kallade sitt enda barn hora var det inte mycket han kunde göra åt saken. Men i hela situationen fanns någonting som inte stämde. Det var känt att Rani övergivit sin hinduiska tro, hon hade bytt till en annan religion för att slippa det planerade massbröllopet. Således hade hon inte kunnat uppträda som sexgudinna i något obskyrt hinduiskt tempel innan hon reste till Sverige. Dessutom var det ju föräldrarna, som enligt Vinod, skänkte sina döttrar till prästerna och det hade mamman bevisligen inte gjort. Nylund hade gått in på Wikipedia och fått det hela bekräftat. Gudinnan Yellammas danserskor hade aldrig beblandat sig med icke-hinduer och dessutom befann sig kulten kraftigt på utdöende. Vissa horor kallade sig visserligen devadasis , men det var mest för att skapa legitimitet kring de mest ovana sexköparnas bordellbesök.

Frågan var om mor Madhavis ord överhuvudtaget gick att lita på. Hon hade helt klart befunnit sig i ett chocktillstånd, hennes enda barn hade blivit brutalt mördat i främmande land och i affekt hade hon kunnat häva ur sig vad som helst. Säkert hade hon reagerat lika obalanserat, om inte mer, då polisen kommit med dödsbudet. Indisk polis hade gjort det enkelt för sig och tagit den förvirrade kvinnans svammel om dansande tempelhoror som grund för sin rapport till Interpol. Misstaget hade ytterligare vuxit i omfång då den store tänkaren Stefan Thorsell i Umeå försökt tolka otidigheterna. Att tidningarna i Sverige kritiklöst köpt polisens informationen berodde på lika delar slentrian och brist på källkontroll.

Än är slaget ej förlorat, tänkte Nylund. Om bara hundjävlarna i gränden kunde gå och skälla någon annanstans.