TJUGONDE KAPITLET

För Thomas Krabban hade morgonen börjat bra. Innan färjan lade ut från Vypen hade han råkat få syn på en avlägsen släkting som lyft upp honom i baksätet på sin rickshaw och låtit honom sitta där under överfarten till fiskmarknaden. Tjugo komfortabla minuter senare hade den snälla människan satt ner honom under regnträden där nattens fångster skulle auktioneras ut. Men några pengar hade det inte blivit. Där gick gränsen.

I det svaga skenet från gatlyktorna såg det ut som om tiggaren blivit av med sin underkropp. När han hasade sig fram på rumpan och handflatorna stack de förtvinade benen upp som två hopslagna paraplyer mot vardera axeln. Fiskmånglarna på marknaden kallade honom Krabban.

Tjugoett år gammal, lockigt hår, ett brett leende. Krabba hade han varit så länge han kunde minnas. Sjukdomen hette polio eller barnförlamning som folk sade på den tiden. Han hade nyss lärt sig gå när Gud skickade prövningen på honom. Thomas, som vuxit upp med kristna föräldrar, hade aldrig begripit varför det skulle hända just honom. Jesus älskade alla barnen. Det hade han fått lära sig i Apostoliska missionens söndagsskola. ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte ty himmelriket tillhör barnen”. Ramsan hade han tvingats rabbla utantill trots att Gud tagit båda benen av honom och det skavde i stjärten varje gång han skulle ta sig till Guds hus. Ingen hade lyckats förklara varför Skaparen skapat honom på det viset. ”En prövning”, brukade de vuxna säga. ”Vår Herre prövar.” Varför måste Gud ge sig på en liten pojke från Vypen som inte ens hunnit göra något ont?

Då han blev äldre brukade han tänka att Jesus bara lurats. När allt kom omkring hade han kanske inte varit någon riktig frälsare. Det kunde ha varit Jesus mamma som hittat på alltsammans. Mammor skröt ju alltid över sina söner, om barnen hade armar och ben vill säga. Guds son kunde också ha varit någon helt annan som inte velat tala om det.

Till en början hade ingen varit särskilt orolig för Thomas, i städer och byar på Malabarkusten blev folk alltid sjuka under monsuntiden, de öppna kloakdikena svämmade över och människorna hostade baciller i ansiktet på varandra. En pojke med hög feber och ont i lederna mådde bäst av att ligga still och vänta på att det skulle sluta regna. Att det handlade om polio hade ingen kunnat föreställa sig eftersom alla i Thomas by, ironiskt nog, fått ta del av regeringens vaccinationsprogram. Men tydligen hade det varit något fel på vaccinet eftersom han och ett par andra barn ändå blivit smittade.

Då pojken blev lite äldre försökte föräldrarna övertala Gud att ge honom benen tillbaka. En helbrägdagörare anlitades som befallde dem att gräva en grop och fylla den med het palmolja. Där skulle lille Thomas sitta i två dygn medan bybor och tillresta sjöng lovsånger och bad för honom. Den tillkallade vaidyanen såg till att hålla förväntningarna uppe med högljudda löften om att Den helige ande när som helst skulle sänka sig över Vypen. För en stund förenades tre konkurrerande världsreligioner i övertygelsen om att ett mirakel var på väg att ske; i största endräkt bad kristna, muslimer och hinduer till de gudar som de hade störst förtroende för.

Långt senare fick Thomas höra att det även hade spekulerats i pengar. Ett par jordägare hade sett framför sig ett nytt mål för pilgrimer. Alltid när mirakel skett någonstans började människor vallfärda dit precis som om det skulle gå att beställa fram det omöjliga i repris. Pilgrimer var lättast att ha att göra med av alla turister, de var saktmodiga resenärer som tacksamt betalade vad det kostade och aldrig klagade på servicen. Templet Sabrimala i Västra Ghatsbergen lockade trettioåtta miljoner pilgrimer under två månader varje år. En obeskrivlig trängsel rådde de sista sju kilometrarna då hundratusentals människor måste samsas om en smal väg upp och ner för en bergstopp. Alla hoppades få uppleva Makara Sankranti, höjdpunkten på pilgrimsmånaderna, då ett ljus skulle tändas på himlen. För en liten stund under en enda natt syntes ett mystiskt himlasken ovanför horisonten. De troende visste att det var guden Ayappa som kom ridande genom rymden på sin tiger. Vilken amatörastronom som helst hade kunnat berätta att skenet kom från stjärnan Sirius men det spelade ingen roll. Mot trettioåtta miljoner pilgrimers förenade övertygelse var vetenskapen chanslös. Ett år trampades etthundratvå pilgrimer till döds på en och samma gång men ingen blev ställd till svars för massakern. Mot religiös hysteri var inga lagar tillämpliga.

Då Thomas svimmade i sin grop trodde alla att anden kommit över honom. Jubel och tacksägelser ville inte känna några gränser. Trollkonsterna fick ett slut då någon råkade lysa med ficklampa på pojken och man såg att han fått svåra brännskador. På Medical College Hospital sa de att den heta oljan varit nära att döda honom.

Den här morgonen var Thomas Krabban som vanligt tidigt ute. Trots att livet på fiskmarknaden i Fort Kochi var lika förutsägbart som det strömmande tidvattnet utanför strandskoningen ville han ha överblick. Trygghet för honom var att veta vad som skulle hända timme för timme.

I det första gryningsljuset ägdes stranden av de herrelösa hundarna. De hungrigaste djuren var först i rörelse. Svälten syntes i deras planlösa nosande bland skräpet som dyningen fört i land under natten. Thomas försökte undvika hundarna. En stryktäck racka som blivit skrämd gick hellre till angrepp mot en halv människa än mot en hel.

Störda av oron på marken lämnade kråkorna sina nattläger i regnträden för att sprida sig längs stranden från Mahatma Gandhi Beach i söder ända bort till kustbevakningens kaj i norr. På marmorbänkarna där kvällens sista affärer gällde bläckfisken som skulle flygas i kylcontainers till Paris och Milano började utesovarna vakna. En tändsticka flammade till, någon hostade. Som svarta skuggor uppenbarade sig de första fiskekanoterna i hamninloppet. För männen från Vypen och Mattancherry som hela natten legat ute med sina drivgarn, blev de sista paddeltagen alltid de tyngsta; i gryningen mötte dem tidvattnet med flera knops hastighet. Nattens sista svala vindar kändes som lugna eftertänksamma andetag i väntan på dagens hetta.

I minaretens uppsträckta pekfinger knastrade det till, sen kom mässandet igång i högtalarna. Från alla håll började torget fyllas av fiskmånglare och deras cyklar. Det var som om muezzin, böneutroparen, beordrat varenda gata och gränd att öppna sig för den gryende dagens förtrupper.

Fiskmånglarna trampande sina svarta Heros med plastlåda och stödtriangel; ännu hade ingen kommit på ett bättre och billigare sätt att få ut den färska fisken till de rika husen i Bishop´s Garden och Jew Town. Månglarna följdes i sin tur av en skara män med tjocka sedelbuntar och vaxdukshäften. Det var penningutlånarna. Så här tidigt ägde få handlare några kontanter och ingen fiskare av kvinna född skulle komma på tanken att sälja på kredit. Ockrarna, med räntor på hundrafemtio procent om dagen, var lika välkomna som de var avskydda. De kallades rakblad efter de uppskurna handleder som deras verksamhet allt emellanåt lämnade efter sig.

Bland penningutlånarna inledde tiggaren Thomas dagens arbete. Som vilken mäklare som helst såg han till att uppträda där pengar befann sig i rörelse. Hans affärsidé gick ut på att sälja illusioner. För det ändamålet var den deformerade kroppen ett utmärkt redskap. En mänsklig krabba väckte inte bara medlidande utan även en stark vilja att genast komma fri från sådana känslor. Illusionisten Thomas inbillade människor att de skänkte sina allmosor av godhet.

Många år i yrket hade lärt honom att tiggeri var ett precisionsarbete. Att stå någonstans och skramla med en plåtburk höll bara givarna på avstånd; ju mer det skramlade desto lägre ställdes kraven på medlidande. Som alla goda människor var även ockrarna lärda att visa barmhärtighet; folk som utnyttjade sina medmänniskors ekonomiska trångmål såg allmosor som pålitliga investeringar i karma.

Då klockan närmade sig halv åtta hade tiggaren betat av fiskmarknaden och hasade vidare uppför trapporna till strandpromenaden. Ute till havs höll de sista morgondimmorna på att förångas, osynliga fartyg kunde plötsligt framträda som flygande holländare på ingång. Med expertens tränade blick läste Thomas av morgonens andra arbetsfält. På den bilfria strandpromenaden höll turisterna till. De mest morgontidiga var alltid européer eller amerikaner från hotellen i närheten. Han räknade fyra par och tre ensamma joggare.

Joggarna var värdelösa. Det gick inte att få kontakt med andfådda människor, dessutom måste han se till att själv inte bli omkullsprungen. Indiska turister var lika omöjliga. På sin semester ville de inte veta av några tiggare, de hade alldeles tillräckligt många där hemma.

Thomas ställde sig på sitt vanliga ställe vid fästningsruinen. En rik butiksägare som hette Zubair hade tagit som sin livsuppgift att en gång i veckan fylla två svarta tavlor i muren med suror från Koranen. Den engelska texten brukade få turisterna att stanna till men bara så länge tills de begrep att det handlade om islam. Då gick de vidare.

En medelålders kvinna med handväska var den första som Thomas fick ögonkontakt med. Mannen i hennes sällskap tycktes vara mer intresserad av en fiskebåt. Thomas Krabban sträckte upp sin högra handflata. En tysk eller engelsman uppfattade gesten som ett stopptecken och slog, med sin ryggmärgsrespekt för påbud, alltid av på takten. Kvinnan tittade på honom, det märktes tydligt att hon i tankarna vägde och mätte den anskrämliga kroppen. Just så ville Krabban ha det. Med ett tydligt ”Gud välsigne er, madam” sträckte han fram sin öppna hand. Den sorgkantade tacksamheten i tiggarögonen ingick i priset.

Hundra rupies. En slät och fin hundring. Den summan brukade han få ihop under en hel arbetsdag. Han fick anstränga sig för att inte se glad ut. Det skulle ha förstört dramaturgin. Nästa västerlänning ignorerade honom helt. Ett par tjocka lår fladdrade förbi ansiktet, det var som en ridå av ljusrosa siden dragits för och slitits bort med samma ryck.

Ett gäng grabbar närmade sig, håglöst dribblande en kokosnöt mellan sig. Upptagen med européerna märkte Krabban inte att de stannade ett tiotal meter bakom honom. Ett viskande meningsutbyte följde och en av pojkarna satte fart mot tiggaren. En karatespark sände Thomas med ryggen före i stenläggningen. Smärtan briserade i den förtvinade kroppen och en främmande hand rev i hans bröstficka. Sprattlande på rygg som den krabba han var kunde han inte vända på sig, än mindre försvara sig. Han kämpade för att inte skrika. Skulle angriparen bli skrämd kunde vad som helst hända. Människor reagerade som hundar då de blev rädda. Som tiggare och krabba visste han det.

Nils Anders Nylund hade valt ut en grönmålad parksoffa som landmärke där han skulle stanna upp under sin joggingrunda men det visade sig att bänken inte gick att sitta på. Där trädkronorna sträckte sig över strandpromenaden var alla sittplatser nersölade av spillning från kråkorna.

På stenläggningen framför bänken registrerade han två manskroppar i en position som först fick honom att tänka på en staty i Stockholm. I Storkyrkan stod Sankt Göran böjd över den hjälplöst sparkande Draken. En sekund senare förstod Nylund att han bevittnade ett rån.

– Ge fan i det där, skrek han på svenska.

Rånaren satte omedelbart iväg längs stranden följd av resten av det skränande gänget som gjorde fingret åt honom. Rånarens offer, en ung man med helt vanställd kropp, försökte vända sig på sida. Nylund hjälpte honom upp, mannen tycktes inte väga någonting alls. Fega typer som gav sig på en krympling, tänkte han. Märkligt nog hade ingen annan på stranden reagerat.

– Hur gick det? frågade Nylund.

– Hundra rupies och småmynt, kanske hundratrettio sammanlagt, svarade mannen ansträngt men på nästan felfri engelska.

– Är något brutet?

Invaliden hostade.

– Förlåt, sir, men jag lugnar mig snart, sade han.

Polisen, tänkte Nylund. Han hade sett en polisbil på parkeringen tvåhundra meter därifrån. Tre polismän hade hängt över kylaren och läst en tidning.

– Jag springer och hämtar polisen, sade han.

Mannen protesterade.

– Nej, nej, sir, ingen polis, snälla ni, då blir det bara värre.

Mannen lät upprörd. I nästa andetag förklarade han att poliserna förbjudit honom att hålla till på strandpromenaden. Han var ett missfoster som skrämde turisterna. Så hade de sagt. Två gånger hade polismän spöat upp honom.

Mannen tog sig över bröstet där den rödrutiga skjortan fått en ordentlig repa.

– Det är ju inte klokt, du är ju helt skyddslös, sade Nylund, fortfarande upprörd.

Indiern svarade med ett leende.

– Den gudarna älskar får aldrig en kokosnöt i skallen, sade han med ett skratt.

Nils Anders Nylund funderade vad han skulle göra. Han kunde inte gärna bara säga hej då till krymplingen och fortsätta sin runda. Mannen som blivit av med alla sina pengar måste åtminstone få hjälp att ta sig hem.

– Jag har inte ätit frukost, sa Nylund. Har du?

Indiern såg förvånat på honom.

– Nej, sir. Faktiskt inte.

Sittande vid fönstret på Sea Shore Tea Bungalow försökte Krabban minnas när han varit på café förut. Det var flera år sedan. Claus hade tagit med honom, Claus Lück aus Hildesheim, den generöse vännen som han gjorde allt för att glömma. Alla ljusa drömmar som de vävt tillsammans låg ännu kvar som rostig taggtråd i hans medvetande.

Kyparen kom in med kaffe och frukttallrik till synes helt oberörd. Tio minuter tidigare hade samme vitklädde man haft svårt att hålla ordning på anletsdragen då han tagit emot beställningen, det hörde inte till vanligheten för en servitör att tvingas hälsa en invalidiserad tiggare välkommen, hjälpa honom upp på en stol och artigt fråga vad det fick lov att vara. I Indien skulle handikappade hållas undangömda. Vidskepliga människor trodde att krymplingar smittade ner dem med sina defekter. Bara inför den nationella folkräkningen vart tionde år plockades de vanskapta fram. Förra året hade räknarna visat upp en mongoloid flicka på TV och sagt att hon ingick i statistiken.

– Mitt namn är Thomas, presenterade sig Krabban högtidligt.

– Så du är kristen, konstaterade Nylund.

Krabban bekräftade:

– Mitt namn har jag efter Thomas Tvivlaren, aposteln som måste se spikhålen i Jesu händer innan han övertygades om att Mästaren var uppstånden.

– Ja, jag heter Nils Anders, sa Nylund och tänkte att det fick räcka med personuppgifter för hans del.

– Aposteln Thomas kom till Kerala för att missionera, sade indiern trosvisst.

– Gjorde han? frågade Nylund förvånat.

Det visste han inte. Han hade trott att Jesu lärjungar hamnat i dåtidens metropoler runt Medelhavet där de blivit avrättade den ena efter den andra. Thomas Krabban visade sig kunna sin bibliska historia. År 52 efter Kristus, den 21 november, hade hans namne landstigit på ön Vypen där judiska handelsmän köpte upp kryddor. På Malabarkusten hade aposteln omvänt hinduiska präster och byggt sju kyrkor innan han fortsatte över bergen till Tamil Nadu.

– Tyvärr hände där en olycka. En jägare kastade ett spjut i ryggen på aposteln. Tragiskt nog hade han blivit tagen för en påfågel då han satt försjunken i bön.

– Det var illa, sade Nylund och undertryckte ett skratt. En jägare som inte kunde skilja mellan en bedjande apostel och en påfågel skulle få svårt med jaktlicensen, åtminstone i Sverige.

– Var sa du att du bodde? frågade Nylund.

– Vypen, svarade tiggaren och nickade mot andra sidan sundet där en fullastad färja höll på att lägga till, piskande runt en sörja av gröna växter med propellrarna. Gattet var fullt av vattenhyacinter som fylldes på av Periyarfloden, det största vattendraget i Kerala. Här och där syntes vita hägrar leta föda ombord på de tjockaste tuvorna.

– Är ni kristna där på Vypen? frågade Nylund.

Den invalidiserade mannen nickade. Där han bodde tillhörde de flesta den pentecostala karismatiska rörelsen.

Nils Anders Nylund kände igen namnet pentecost, det motsvarade pingstkyrkan i Sverige ungefär. Pia Sjölund hade skrivit det i sitt mail.

Även om det var ett långskott skulle han göra ett försök.

– Råkar du veta någonting om en hinduisk kvinna som blev pingstvän för fem, sex år sedan. Hon hette Rani. Jag kan visa dig en bild av henne senare, jag har den inte på mig nu.

– Vad är det med henne? frågade Thomas genast.

– Nä, ingenting speciellt, sa Nylund och drog på det. Hemma i Sverige finns det folk som känner henne.

– Rani säger ni, sir, upprepade indiern. Vilken församling tillhör hon?

– Ingen aning, svarade Nylund. Bry dig inte om det. Jag tänkte bara om du visste.

Thomas hasade sig ned från stolen.

– Jag måste gå nu, sa han.

Nils Anders Nylund blev förvånad. Det var ett oväntat uppbrott. Han hade tänkt erbjuda sig att betala en rickshaw hem för krymplingen.

Den unge mannen strök med handen över sin trasiga skjortan.

– Tack för att ni ville tala med mig, sa han. Gud välsigne er, sade han och skruvade sig iväg med överraskande snabbhet,

– Ja, ja, det blir nog bra med den saken, svarade Nylund generat.