TJUGOFJÄRDE KAPITLET

VEM ÄR HAN?

NILS ANDERS NYLUND

Till: p.sjolund@gmail.com

Kära Pia

Det håller på att lösa sig. Du hade rätt med frimicklarna, tusen tack. Rani har spårats. Hon var gift med en svensk sen fyra år. Han bor i Sverige och är frikyrklig pastor/förkunnare av något slag. Förnamn Rolf, kallas Broder Rolf. Mer vet jag inte.

Kan du vara snäll och höra med Framgångskyrkans huvudkontor i Lycksele om de känner till någon Broder Rolf som deltog i tältmötet på Elgö 5-8 juni förra sommaren. Men var försiktig så att ingen börjar misstänka något. Vi får inte riskera att snubbla på målsnöret. Påståendet om prostitution är helt taget ur luften.

Bästa hälsningar

Nils Anders

– Nu är det bara en tidsfråga, sade Nils Anders Nylund glatt, då han kom ut från internetcaféet på Princess Street.

– Broder Rolf ligger illa till.

Vinod Kumar stod och torkade dammet av speglarna på Toyotan.

– Ni menar, sir, att det var mannen som dödade henne? Att han blev arg för att hon reste till Sverige utan lov? frågade chauffören, då han fått situationen klar för sig.

– Arg är nog dagens underdrift, svarade Nylund. Hela hans värld måste ha gått i bitar då den indiska frun plötsligt stod på tröskeln.

– Hon var olydig, konstaterade Vinod anklagande.

Trots att det handlade om något så fruktansvärt som ett mord kunde Nylund inte låta bli att dra på munnen. Hans indiske vän var tydligen världens macho.

– Broder Rolf Vad-han-nu-heter har väl inte rätt att slå ihjäl henne heller? invände han.

– Hon var olydig, upprepade Vinod envist.

– Jag tycker att Rani agerade som en modern, självständig kvinna, kontrade Nylund.

Vinod Kumar började recitera ur minnet:

– En hustru, en dotter och en slav, dessa tre äger ingenting. Som barn måste kvinnan lyda sin far, i ungdomen sin man och då hennes härskare dör ska hon lyda sina söner; hennes liv tillhör inte henne. Försummar hon sina plikter mot maken ska hon bli vanhedrad för världen, och efter döden som straff ta plats i buken på en sjakal, där alla hennes sinnen ska plågas.

– Det där skulle du aldrig våga säga i Sverige, skrattade Nylund. Kvinnfolket skulle skära öronen av dig.

Det dröjde ett antal sekunder innan Vinod Kumar insåg att det sista var ett skämt. Han ändrade inte en min, man skojade inte om Vedaskrifterna med en hindu, allra minst med en nair.

– Hos muslimerna är det också mannen som bestämmer, påpekade han syrligt.

Nils Anders Nylund lät bli att svara. Det var inte värt att ta en match om jämlikhet med en så hjälpsam och trevlig person som vännen Vinod.

Dessutom fanns det inga sjakaler i Sverige.

Thomas Krabbans andra avslöjande hade gällt medicinfabriken.

– Tror du verkligen på upplägget? frågade Nylund. Att indiska politiker stjäl u-hjälp från fattiga? Med hjälp av en kriminell typ från Sverige?

Vinod nickade.

– Naturligtvis. Våra politiker är landets största tjuvar.

Han berättade om två korruptionsskandaler som fyllde tidningarnas förstasidor den här hösten. Landets tele-minister satt häktad för att ha sålt licenser för miljarder dollar under bordet till ledande mobiloperatörer. Ordföranden i Högsta domstolen fick sluta sedan det uppdagats att hans fattiga släktingar plötsligt börjat köpa upp stora landområden i Kerala.

– Finansministern säger att hälften av alla pengar till infrastruktur försvinner i mutor. Och då ska vi inte tala om vad alla små tjänstemän stjäl av allmänheten.

– Det är ju tragiskt, sade Nils Anders Nylund. Hur har det blivit så där?

Vinod log åt svenskens intresse. För honom var detta vardagsmat.

– Politiker måste köpa röster. Annars skulle ingen rösta på dem.

– Men då håller ju inte påståendet om att Indien är världens största demokrati, invände Nylund.

Indiern gned med tummen mot pekfingret och låtsades räkna sedlar.

– Indien är den bästa demokrati man kan köpa för pengar.

De hade lämnat Thomas Krabban på Vypen för att åka fram och tillbaka till stan för att hämta en kamera som Vinod Kumar skulle få låna av en bekant. Nils Anders Nylund ville ha tiggarens berättelse på video som bevis då han återvände till Sverige.

Termometern i Toyotan visade på fyrtio grader. Nylund vevade ner rutan för att känna fartvinden men fick bara in en massa oljud och avgaser i kupén.

– Ni behöver inte följa med hela vägen, sir. Jag kan lämna er på hotellet så länge, föreslog Vinod.

Denna man är magisk, tänkte Nylund tacksamt. Han kan till och med läsa mina tankar.

Nyduschad sträckte Nils Anders Nylund ut sig på sängen. Att överkastet blev dyngsurt brydde han sig inte om, det skulle säkert torka av sig självt. För första gången på länge kände han sig helt tillfreds med tillvaron. På lasarettets hjärtkurs hade sköterskan sagt att han måste känna att han levde. Det var lustigt att han kom att tänka på henne just nu. Då hon börjat predika om hans liv och leverne inför de andra hjärtpatienterna hade han bara blivit arg. Men nu kände han hur livet inte bara forsade fram, framtiden hade fått en helt annan, ljusare färg. Han kunde glädas åt sina förväntningar. Bara det var något storartat. Det mesta hade han naturligtvis Pia Sjölund att tacka för. Efter Indien skulle även den övriga mänskligheten upptäcka att han dög någonting till. Redan nästa dag tänkte han boka biljett hem.

Videon skulle han ha i fickan. Då gjorde det inget om bagaget hamnade på avvägar.

Rani var ingen hora. Hon hade lurats, nej tvingats, in i ett äktenskap med en svensk missionär, som vid sidan av böner och predikningar förskingrade biståndsmedel. Hennes mor, Madhavi, hade med all sannolikhet haft koll på sin dotter hela tiden. I hennes hinduiska tankevärld hade Rani blivit en devadasi då hon gift sig med en kristen präst. Det var ett begrepp som Madhavi tagit till i sin besvikelse; hon hade aldrig menat att dottern skulle ha livnärt sig på prostitution.

Broder Rolfs enda syfte med giftermålet hade varit tillgången på legitimt sex varje gång han besökte sina trosfränder i Indien. Men Rani hade inte nöjt sig med rollen som tillfällig pastorsfru. Med hjälp av vännen Thomas och hans tyska pengar hade hon lyckats ta sig till Sverige för att försöka ordna upp sin situation. Då Nylund träffade henne på färjan hade det blåst ordentligt. Hon hade verkat dödsförskräckt. Han hade tolkat det som att hon varit rädd för sjön och försökt lugna henne. Men han kunde också ha missuppfattat situationen. Rani kunde lika väl ha varit livrädd för det förestående mötet med maken. Det förstod han nu.

Så långt kom Nils Anders Nylunds i sina tankar innan det sövande ljudet från klimatanläggningen slog av strömmen till hans medvetande.

Han vaknade av att han frös, det blåste kallt från fläkten. Två timmar hade han legat där. Så lång tid kunde det bara inte ta att hämta kameran. Det var hans första tanke. Ute till havs höll solen redan på att försvinna i en molnbank vid horisonten. Om mindre än en timme skulle det bli mörkt. I Vinods telefon hördes bara en skrällig melodislinga som följdes av en automatröst; abonnenten befann sig utom räckvidd.

– Var god ring senare, pep rösten och det musikaliska oväsendet återkom i en förnyad attack.

Det verkade som den hygglige Vinod Kumar plötsligt svikit honom. Chauffören måste ha ramlat över någon utländsk dollarmiljonär som kunde betala mer för hans tjänster än en pensionär från Sverige, tänkte Nylund. Han kom ihåg att The Hindu skrivit om kryssningsfartyg från Europa och USA som hyrde in flera hundra bilar och rickshaws för att frakta runt sina passagerare bland sevärdheter och affärer. Ett strandhugg i Kochi mellan Singapore och Dubai brukade ta en halv dag; det var tillräckligt för att resenärerna skulle kunna säga att de varit i Indien. Vilken annan dag som helst hade Nylund kunnat stå ut med att bli dumpad men inte nu. Thomas Krabban satt och väntade i sitt hus men utan Vinod skulle Nylund inte hitta tillbaka dit. Att ta en annan chaufför skulle bara innebära en massa irrande runt på Vypen till ingen nytta eftersom han, dumt nog, inte skrivit upp adressen. Det var bara att hoppas på att tiggaren skulle följa sin normala tidtabell och dyka upp på Princess Street senare under kvällen.

Nylund satte sig i en fåtölj och knäppte obeslutsamt på TV:n. Det fanns nittiosju kanaler. Det enda han förstod var reklamen. De oftast återkommande inslagen handlade om skönhetsmedel som gjorde mörk hy ljusare. Fair & Lovely hette ett märke som sade sig kunna ta bort svarta prickar från kvinnors kinder. Hemma var det tvärt om, tänkte Nylund, där ville alla kvinnor bli mörkare i skinnet. Om det skulle vara ljust i Indien och mörkt hemmavid måste det, rent logiskt, finnas en plats någonstans mellan Asien och Europa där alla kvinnor var helt tillfreds med sin hudfärg.

Att indiska kvinnor bar på svarta prickar i kinderna var en nyhet för honom.

Om Vinod Kumar inte ringde för att numret ramlat ur hans mobil? Det kunde också vara en möjlighet. Då låg det kanske ett meddelande på Nylunds Hotmail. Det måste han kolla. Han skyndade ut från hotellet och fångade en rickshaw i flykten. På Internetcaféet trängde han sig förbi en fet kvinna som sade någonting surt på franska. Under Inkommande fanns ett mail. Pia Sjölund hade redan hunnit svara.

RE: VEM ÄR HAN?

PIA SJOLUND

Till nan@hotmail.com

Kära vän

Jag ringde en Stina Oscarsson i Framgångskyrkan.

Grundare och överstepräst heter Rolf Aronsson. Han deltog i tältmötet på Elgö i somras med sin hustru Madeleine.

Folkbokföringsregistret uppger: Rolf Aronsson är 48 år och hustrun Madeleine 51. Adress: Framgångsgården, 115 34 Lycksele. Två barn.

En viktig detalj: Är du säker på att det är rätt Broder Rolf? Herr Aronsson är ju gift. Det finns kanske fler? Vill du så fortsätter jag att leta.

Längtar efter dig. Vill att det ska lysa i ditt köksfönster.

Din väntade Pia.

Brilliant, tänkte Nylund. Här har vi den utlösande faktorn. Broder Rolf lät bli att registrera sitt indiska äktenskap i Sverige av den enkla anledningen att han redan var gift. Officiellt har han därför bara haft summa en fru, pastorskan Madeleine Aronsson, the one and only, och med henne hade han två barn. Men borta i Indialand uppfattade sig Rani också som mannens lagvigda och bunden till de plikter och skyldigheter som tillkommer varje indisk hustru. Då sveket uppdagades kunde hon inte söka skilsmässa, maken måste alltid ge sitt medgivande, och att rymma från Missionen var heller inte att tänka på. Hon hade ju redan rymt en gång. För den stackars kvinnan återstod bara att ta sig till Sverige och försöka vädja till makens bättre jag. Om han hade något av den varan.

Pia hade fått fram precis vad han behövde. Detta var den definitiva spiken i pastorns kista. Så fort Nylund landat i Umeå skulle han lämna över sitt material till polisen. Stefan Thorsell och Norrlands Nyheter skulle få stiga fram och be om ursäkt för att de klantat till det. Få se om JK skulle ta upp fallet. I svensk lag fanns en paragraf om förtal av avliden. Man fick inte gå omkring och kalla döda människor för vad som helst. Frågan var om det också gällde för länspolismästare.

Nils Anders Nylund stannade framför ett skyltfönster. Han kunde passa på att välja en present till Pia medan han väntade. Det kändes lite högtidligt, han hade aldrig tidigare köpt en present till en kvinna. Då räknade han inte med insamlingarna till jubilerande arbetskamrater där var och en pliktskyldigast bidrog med en femtiolapp. Eftersom Pia inte ville ha någon kashmirsjal fick det bli en axelväska istället, en öppen sak av säckväv med hinduisk ornamentering. I hans ungdom, då Flower Power var inne i Sverige, gick flickorna omkring med sådana väskor.

Nils Anders Nylund var på väg att öppna dörren till affären Cottage Craft då han kände hur någon tog ett hårt tag om hans överarm. Överraskad försökte han vrida sig loss. Bakom honom, speglade i skyltfönstret, skymtade ansiktslösa män i khakiuniformer och då han handlöst ramlade i gatan visste han att han inte råkat ut för rånare utan för poliser. Någon ställde sig med foten på hans rygg, det gjorde förtvivlat ont. Han vrålade ut sin smärta i hopp om att väcka sympati hos folk som såg vad som hände. Men han upptäckte inga åskådare, alla måste ha dragit sig undan så fort polismännen kom.

– Släpp mig. Vad vill ni? snyftade han.

Foten lättade något. En hand sökte igenom hans byxfickor. En av de uniformerade petade på hans axel med en bambukäpp och befallde honom att resa sig.

– Skynda på, röt människan.

Då Nylund försökte återfå balansen kände han hur det rann från näsan. Tydligen hade han slagit huvudet mot gatan. Han torkade sig med handflatan. Den blev alldeles blodig. Flera män knuffade fram honom mot en skåpbil. Samma scen hade han sett många gånger på TV. Polisen i diktaturländer gjorde massarresteringar bland oppositionella som så småningom förvandlades till siffror i Amnestys statistik över försvunna eller avrättade. Men nu gällde det inte några suddiga nyhetsbilder utom honom själv.

– Vart är vi på väg? frågade han.

Han försökte vända sig till polisen som satt närmast men mannen stirrade honom bara stint i ögonen. Ingen sade ett ord. Den stora bilen slog hårt mot groparna i asfalten. Trots att Nylund höll i sig med båda händerna i sätet kastades han hit och dit mellan sina vakter. Det värkte i hela ansiktet, han undrade hur det kändes att ha brutit näsbenet. Till all lycka blödde han inte längre.

Polisaktionen var naturligtvis kopplad till Rani, Nylund försökte tänka vad han gjort som kunde vara olagligt i Indien men kom inte på någonting. Han hade åkt runt med Vinod och ställt frågor, ingenting annat. Speciellt noga hade han varit med att uppträda så att ingen av misstag skulle ha tagit honom för svensk polis. Det hade varit mycket olämpligt.

Om det var sant som Vinod sagt att allt i Indien gick att få för pengar räckte det kanske med att någon tillräckligt hög potentat ville bli av med honom. Då kom polisen med sin buss och sina batonger. Mot makthavare som fabricerade anklagelser på beställning skulle det bli omöjligt att försvara sig.

Varför Vinod Kumar höll sig undan stod helt klart för honom; antingen hade polisen gripit honom eller beordrat honom att hålla sig ur vägen. Den svarta jeepen som varit nära att köra över Thomas Krabban ingick tydligen i samma konspiration.

Blåljuset roterade på taket men sirenen var avstängd. Nylund kunde se att de körde över en hög fyrfilig bro med ett brett vattendrag nedanför. De måste befinna sig på en av utfarterna från Fort Kochi på väg mot Ernakulam, han kände igen det stora skeppsvarvet till höger. De var inte på väg till hans hotell. Inte heller skulle de till polisstationen.

Nils Anders Nylund kände hur han darrade. Han hade aldrig varit i närheten av något liknande förut; kidnappad av sex uniformerade bifftjurar som säkert längtade efter att fortsätta att stånga honom. Avbrottet i intervjun med Thomas Krabban kändes plötsligt futtigt. Jämfört med vad polisen kunde ta sig till med honom i fortsättningen framstod en missad videointervju som någonting högst försumbart. Nylund hade bara en önskan; att komma iväg från detta land så fort som möjligt.

I rondellen bakom bron svängde bilen av mot vänster. Efter ytterligare några hårda smällar mot en nedkörd stötdämpare stannade de vid ett lågt vitmålat hus som mest liknade en ladugård. I skenet från en smutsig gatlykta syntes en rad med järndörrar men inga människor. Nylund knuffades ur bilen, batongmannen pekade mot en halvöppen dörr och han föstes in. Det gnisslade till i gångjärnen och den tunga järndörren låstes bakom honom.

Enda ljuskällan var en fönsterglugg strax under taket. Då ögonen vant sig vid mörkret uppfattade Nylund att han befann sig i ett häkte. Möbleringen i cellen inskränkte sig till en fastgjuten betongbrits med kakelplattor på ovansidan. Madrass och sängkläder saknades. En plåthink fungerade som toalett. Det var allt.

Nylund sjönk ner på betongbädden. Ansiktet värkte mer än tidigare. Han kände försiktigt på näsan och kinderna. Det hade blivit en ordentlig svullnad. Fortsatte det så där skulle ögonen snart vara igenmurade.

Det skramlade till och en ficklampa lyste in genom en lucka i dörren. En röst sade något obegripligt och en mineralvattenflaska rullade ner på golvet. Korken var obruten. Nylund kom på att han borde ta sina tabletter. Han skulle ha två varje kväll men lådan låg kvar på hotellet med hans övriga ägodelar. Ett tag övervägde han att börja skrika och sparka på dörren för att väcka vakternas uppmärksamhet. Även om de inte begrep något civiliserat språk måste de ändå förstå att han behövde sin medicin. Nylund avstod. Det var klokare att hushålla med oväsendet tills det verkligen behövdes. Under de närmaste timmarna kunde andra hälsorisker uppstå än en tillfällig avhållsamhet från blodfettssänkande läkemedel.

Kvällens bakgrundsljud av bilar och rickshaws hördes svagt genom fönstergluggen. I granncellerna var det tyst. Efter en stund insåg Nylund att det knappast skulle hända så mycket mer den kvällen. Någon tänkte bryta ner hans motstånd genom att hålla honom inlåst utan att tala om varför och hur länge. En fågel skrattade till nedanför fönstret. Det lät som björktrasten hemma.

Nils Anders Nylund ställde sig och pinkade i hinken.