TJUGOSJUNDE KAPITLET

– Men vad har hänt med ditt ansikte?

Pia Sjölund ropade till. Två kvinnor vid hyllan för biografier tittade förskräckt upp. På kvällarna var filialbiblioteket på Mariehem ett stillhetens hav där varje oväntat ljud kändes minst lika besvärande som en bok i fel hylla. Tillsammans med kunskap och förströelse ingick även tystnad i bibliotekens utbud.

Nils Anders Nylund tog av sig mössan.

– Det är inget att bry sig om, sade han.

Hon var redan på andra sidan disken och slog armarna om hans hals. Kvinnorna borta vid biografierna såg menande på varandra; det söndermosade ansiktet tillhörde alltså en nära vän till bibliotekarien.

– Välkommen hem skulle jag säga, sade hon. Fint att ha dig tillbaka.

– Det är fint att vara här, mumlade han.

Nylund hade ringt från Frankfurt där han hamnat efter den brådstörtade avfärden från Indien. Han hade inte tvivlat en sekund på att polischefen Malini menat allvar med hotet om häktning. I planet till Europa hade han suttit bredvid en fransk nunna som sett honom djupt i de igenmurade ögonen och frågat om han varit med om en trafikolycka. Då han svävat på målet hade hon lutat sig fram mot honom och viskat:

– Det finns inget helgon utan ett förflutet och ingen syndare utan framtid.

Karmelitersysterns ord hade kommit Nylund att fundera på vilken kategori han tillhörde. Fick han välja själv skulle det bli syndare. Som syndare behövde han inte vara så noga med att förlåta folk, speciellt som han var på väg hem för att ställa till ett helvete för några av Vår Herres utvalda.

På flygplatsen i Frankfurt hade han fått sitt pass stämplat av en fet poliskvinna som inte bevärdigat honom med en blick. På bägge sidor om EU:s stjärneport för blonda och blåögda, stod köerna med asiatiska ankommande och stampade på stället. Framför varje lucka bläddrade mörkhyade män och kvinnor nervöst med inbjudningsbrev och anställningskontrakt som om de försökte styrka sina ifrågasatta människovärden med skriftlig bevisning. Han hade sett hur en åldrig dam i sidensari, säkert ovan att resa och dödstrött efter ett halvt dygn i luften, sjunkit ihop mot en vägg men motats upp tillbaka i kön. Mynningen på den grönklädde gränspolisens automatkarbin hade hela tiden pekat mot henne. Nylund hade haft god lust och gå fram och be polisynglet ordna fram en stol åt den gamla men insett att det hade kunnat bli bråk. Då skulle han ha missat anslutningen till Stockholm.

Pia hade låtit glad i telefonen och sagt att han kunde sova över hos henne. Det passade bra eftersom han skulle ha missat färjan ändå. Han hade valt att inte berätta varför han lämnat Kochi så brådstörtat. Thomas Krabbans död och hotet om att åka in i häktet för sodomi skulle bara ha skrämt upp henne i onödan.

– Jag har en taxi som väntar, sade han.

Hon stack nycklarna till lägenheten i hans ficka.

– Det finns fläskkotletter om du är hungrig, sade hon. Jag stänger klockan nio.

– Jag ska hålla mig vaken, sa han.

Då bilen svängde in från Storgatan upptäckte han hur mycket det snöat. På tio dagar hade det hunnit bli full vinter. Det var märkligt hur så mycket kunde förändras på så kort tid.

– Det värsta är att jag inte har några bevis. Det blev ju inte ens en video med Thomas Krabban, avrundade Nils Anders Nylund.

De satt i Pias kök. Från gatan hördes bara någon enstaka bil. Att trafiken till och från lasarettet passerade förbi hennes lägenhet märktes inte på nätterna, ambulanserna körde med avstängda sirener. Någonstans i det gamla trevåningshuset slog en klocka tolv slag.

Fyra gånger hade han försökt ringa Vinod Kumar sedan han kommit hem. Melodin som ersatte ringsignalen började han kunna vid det här laget. Den nasala stämman som följde på oljudet måste komma från någon med polyper stora som plommon, tänkte han. Några svar på sina sms hade han inte heller fått.

Det betydde att Nils Anders Nylund inte hade en enda person att hänvisa till då det gällde hans stora indiska avslöjande. Ingen kunde styrka hans berättelse om äktenskapet mellan M.T. Rani och missionären Rolf Aronsson. Lika illa var det med de förskingrade biståndsmedlen och de indiska myndigheternas mörkläggning. Hans två vittnen var inte tillgängliga. Tiggaren Thomas hade drunknat och Vinod Kumar var som uppslukad av jorden.

– Dom kommer att tro dig, sade Pia Sjölund med övertygelse. Det finns säkert förhör med pastor Aronsson efter att dom hittade kroppen. Han leder ju tältmötet varje sommar på Elgö, polisen talade säkert med andra i Framgångskyrkan också. Och vad än pastorn berättat för polisen måste han ha ljugit. Här kommer du nu, direkt från Indien, och kan koppla ihop Aronsson med den mördade indiskan. Herre Gud, förlåt ordvalet, men polisen måste bara gå i taket.

Nils Anders Nylund försökte kväva en gäspning. Han var så trött att han inte längre mindes hur många timmar han varit igång. I häktet hade han inte vågat sova och på flyget hade det bara handlat om några spridda snabbdvalor på högst en halv timme per gång.

– Det intressanta är hans svenska fru, fortsatte Pia. Vad heter hon? Madeleine. Vad vet hon? Om maken mördat en människa, låt oss säga att mordet skedde genast efter att färjan kommit, måste Madeleine som hustru ha märkt någonting. Tror du inte det?

– Vad då märkt? frågade Nylund.

– Det var tältmöte på Elgö. Försommar och trångt. Herr och fru Aronsson, den svenska fru Aronsson menar jag, hyrde kanske en stuga. Eller ett rum hos någon. De var tillsammans mest hela tiden. Om maken slagit ihjäl en annan människa har han inte kunnat maskera det så där bara. Våld fläckar av sig på psyket.

Hon tog hans hand över bordsskivan.

– En kvinna upptäcker instinktivt då nåt är på tok. Vi har längre känselspröt.

– Jag skulle inte vara så säker på den saken, invände han. Det lilla jag såg av de här framgångskristna i Indien visar hur himla manipulatoriska dom är. Broder Rolf måste vara en mästare på att dupera folk. Det är ju hans jobb.

Det ryste till i Pia Sjölund. Även om det var varmt i köket kände hon ett stråk av kyla inombords.

– Fattiga marginaliserade människor i Indien kommer för att söka hjälp och möts av en Broder Rolf som påstår att Gud talar till honom. En svensk buse som stjäl deras medicinpengar. Den arma hjorden låter sig luras för att den inte vet bättre. Men jag tror inte för en sekund att han lyckas lura sin fru.

Nylund såg tvivlande ut.

– Hur kan du vara så säker på det?

– Lappen, som du fick av mig i somras. Den som jag hittade i soporna. Det var ett slags körschema för några som i hemlighet skulle assistera Aronsson vid söndagsgudstjänsten. En av dem var Ma, Madeleine Aronsson, eller hur?

Nylund skrattade till.

– Vilket minne du har, utbrast han imponerat.

Hon skakade på huvudet.

– Inte särskilt originellt. Min mamma kallades Ma, aldrig mor eller mamma. Men de andra initialerna på pappret har jag glömt.

– Vad har det med … började han men hon avbröt.

– En hustru som frivilligt deltar i detta andliga humbug låter sig inte duperas. Hon är ju redan en del av programmet. Det hade varit en annan sak med en lättpåverkad församlingsjänta som bara suttit och lallat med då Gud den allsmäktige gjort sina nedslag i mötestältet. Men hustrun ingick själv i showen.

Nils Anders Nylund suckade.

– Okej, du har rätt. Dock har herr och fru Aronsson haft lång tid att prata ihop sig. Polisen lyckas kanske inte slå hål på deras berättelse. Och jag har inget konkret att komma med, bara en story som ingen behöver tro på.

Pia reste sig och började duka av från köksbordet. Den lilla statyetten av sandelträd som föreställde guden Ganesh fick stå kvar. Guden hade Nylund köpt till henne på Kochis flygplats mest för att den såg så gullig ut. Det var en liten krabat med ett barns kropp och en elefants huvud som sades styra över alltings början och alltings slut. Det var till honom hinduerna offrade om de ställdes inför problem. Nu du, lille vän, tänkte Pia. Även om jag inte tror ett skvatt på dig gör det ingenting om du lägger på ett kol.

– Du klarar det här, Nils Anders, sa hon.

Länspolismästare Stefan Thorsell hade inte kunnat ana vad som skulle stå i tidningen. Annars hade han hållit tyst. Den vedervärdige journalisten Ångström hade ringt i början av veckan och ställt en rad impertinenta frågor om Projekt Kalle. Thorsell hade berättat den glada nyheten att försöken med den unika trovärdighetsdetektorn skulle resultera i en doktorsavhandling vid Umeå universitet. En doktorand i klinisk psykologi hade knutits till kriminalen för att göra en utvärdering av röstanalyserna.

Artikeln som publicerades i Norrlands Nyheter pulveriserade detektorn. Den var ren och skär humbug, påstod tidningen. I artikeln hävdade landets främsta expert på fonetik att det inte fanns en enda psykologisk metod eller vetenskapligt instrument, som kunde avgöra om en person ljög eller talade sanning. ”Man kan upptäcka att folk utsätts för olika grader av stress då de förhörs. Men det betyder inte att de för den skull talar osanning”, hette det i ett citat.

Journalisten Valter Ångström hade också spårat projektets samarbetspartner i Israel. Den så kallade vetenskapsmannen visade sig vara en fantasifull ung man utan akademiska betyg som kommit på en kärleksdetektor för att ha på fester. Det stod också i Norrlands Nyheter att en professor i Göteborg anmält samarbetet med israelen till ledningen för Umeå universitet.

– Samvetslösa skojare, skrev professorn i sin inlaga.

Det knackade på dörren. Chefsåklagare Curt Molin tittade in med en kaffemugg i handen.

– Kalle hängdes i gryningen, sade han och nickade mot tidningen.

Thorsell tyckte sig se en skymt av skadeglädje i juristens blick. Han visste att chefsåklagaren aldrig tyckt om trovärdighetsdetektorn. Som förundersökningsledare i olika brottmål använde Molin pliktskyldigast Kalles sökfunktioner men ingenting utöver det. Det skulle aldrig ha kommit på fråga att han börjat laborera med några sanningspoäng. Chefsåklagaren var säkert lika bakåtsträvande som alla andra jurister, tänkte Thorsell. Vad annat kunde man vänta sig av en mustaschprydd gentleman, påfallande lik en engelsk lantjunkare i tweed och rutig skjorta, som dessutom bara hade några månader kvar till pensioneringen.

– Ja, vi tvingas väl begrava Kalle, sade länspolismästaren trött. Det är inte så mycket att göra åt saken om universitetet inte vill vara med längre. Men synd är det, tillade han.

Det var inte för Kalles skull som Curt Molin tittat in hos polischefen.

– Har du hört något mer hur det går för våra finländska mordspanare? frågade han.

Thorsell tänkte efter.

– Nej, ingenting annat än att mysteriet med nyckeln i låset på den strandade motorbåten löste sig så småningom. Det var sonen i huset som lånat båten och åkt på någon tillställning där han slarvat med förtöjningarna. Sen hade han inte vågat tala om det för föräldrarna.

– Där ser man, sade chefsåklagaren. Nu vet man vart den veckopengen går de närmaste tio åren.

– På tal om det. Har du en femma. Till kaffeautomaten.

Då Nils Anders Nylund vaknade framåt förmiddagen snöade det för fullt. Pia hade gått sin väg utan att han hört något. Hon skulle på något möte om ett nytt bibliotekshus som man talat om i hundra år. För kommunalt anställda blev det alltid en massa möten och väldigt få beslut, den svenska förvaltningsapparaten fungerade så att politikerna visserligen styrde men tjänstemännen ställde. Det var annorlunda på en tidning där det mesta skedde på chefredaktörens order. Nils Anders Nylund upptäckte att han inte tänkt på tidningen på länge, inte på det sättet som han brukade göra. Vanan att rutinmässigt återkalla gamla händelser i minnet hade oförmärkt ramlat bort från listan över livsuppehållande funktioner. Han hade fått andra viktigare saker att tänka på.

På gården stannade han till. Någon hade tryckt in en trasig cykel och ett par kartonger bakom sopkärlen. Marodörer, tänkte han irriterat. Sekunden senare förstod han att reaktionen hade med Indien att göra. Under tio dygn hade hans sinnen registrerat så stora mängder avfall och förruttnelse att lite hushållsskräp på fel ställe hemmavid genast fått honom att reagera.

Bilen startade utan mankemang. Pia hade lånat en motorvärmare.

Nils Anders Nylund stannade och stampade av sig snön på polishusets trappa. Oron hade återvänt. Det var samma oro som brukade uppstå när han inte hade koll på situationen. Allt han kunde bevisa var att han vistats i Indien, delstaten Kerala i tio dygn, stämplarna i passet visade datum för inresa och utresa. Tog polisen honom inte på allvar visste han inte hur han skulle gå vidare. Det fanns ingen Plan B.

Receptionisten granskade hans deformerade ansikte.

– Du ska anmäla misshandel, konstaterade hon.

Han gav henne passet.

– Som du ser kom jag igår kväll från Indien, sade han myndigt. Jag har viktig information om den mördade kvinnan på Elgö.

Kvinnan granskade passet. Hon förstod.

– Vem vill du träffa? frågade hon respektfullt.

– Stefan, svarade Nylund. Stefan Thorsell.

Hon lyfte luren. Han uppfattade inte vad hon sade men hennes kroppsspråk berättade att hon förmedlade ett angeläget budskap.

Nils Anders Nylund hade bara hunnit tala i en minut då länspolismästaren avbröt.

– Om det där är sant, är det makalöst.