TJUGONIONDE KAPITLET

Västerbottensnytt i TV toppade kvällens sändning med polistillslaget i Lycksele.

”Framgångskyrkans grundare, Rolf Aronsson, och hans hustru Madeleine gripna idag för ekonomiska oegentligheter”, löd huvudrubriken.

Tittarna fick se två polisbilar med blåljus närma sig längs landsvägen och köra om en gammaldags hästfora med två personer i släden. Den ena visade sig vara sångerskan Maryelle och den andra ett barn med afrikanskt utseende. Kusken hade stigit av och höll hästen i grimman medan bilarna passerade.

Nästa bildsekvens var tagen med teleobjektiv. Polisbilarna hade stannat utanför Framgångsgårdens kontorsbyggnad, där en hel del folk stod och väntade. Det filmade inslaget avslutades med en kort intervju där ett polisbefäl i uniform förklarade att två personer skulle hämtas till förhör. Polismannen ville i övrigt inte gå in på några detaljer. I studion medverkade filmsekvensernas upphovsman, fotografen Lena Meyer. Hänvisande till anonyma källor inom eko-roteln vid Umeåpolisen berättade hon att missionärsparet Rolf och Madeleine Aronsson misstänktes ha undanhållit biståndspengar från Sida och att husrannsakan i trossamfundets lokaler höll på att genomföras. Polisen var speciellt intresserad av bokföringen i Framgångsgårdens datorer.

På frågan om vad discodrottningen Maryelle gjorde i Lyckseleskogarna med en afrikansk flicka, berättade Lena Meyer att de medverkade i ett inslag om fadderbarn som skulle sändas i TV2:s Braskväll om en månad. Sångerskan hade inte velat uttala sig om polisaktionen.

Chefsåklagare Curt Molin stängde av TV:n. Journalisterna hade nöjt sig med uppgifterna om biståndet. Det skulle förhoppningsvis ge honom och våldsroteln några timmars arbetsro. Då riksmedia om någon minut skulle kasta sig över regional-TV:s scoop fick vakthavande så gott det gick försöka svara på frågor om den ekonomiska brottsligheten. ”Jag kan bara bekräfta … Utredningen befinner sig i ett mycket känsligt skede … Därför kan vi inte …”

Vid midnatt hade åklagaren utskriften av det första förhöret på sitt bord.

Förhör med Rolf Aronsson (RA).

Umeå polishus 2013-02-11

Närvarande: Förhörsledare (FL) krisp Allan Fjällström. Krisp Max Malmqvist.

FL: Ja, jag heter kriminalinspektör Allan Fjällström och jag ska hålla förhör med dig. Du är misstänkt för att ha dödat Madhavi Thuruthi Rani från Indien på Elgö i Västerbottens län kring den 5 juni förra året. Du har rätt att be om offentlig försvarare som tingsrätten utser.

RA: Tack, men jag behöver ingen advokat. Det här måste vara ett misstag, kriminalinspektören, jag har ingen aning om vad saken gäller.

FL: Jag vill gärna att du inleder med att berätta om dig själv och din verksamhet. Du är ju van att använda språket så du kan berätta med egna ord. Bara om det blir nödvändigt kommer jag att avbryta dig. Är vi på det klara med det?

RA: Javisst. Naturligtvis. Jag hoppas vi ska få undan det här så fort som möjligt. Jag har … Nej, det hör inte hit. Alltså. Jag heter Rolf Håkan Aronsson, är fyrtioåtta år gammal och bosatt i Lycksele. Jag leder Framgångskyrkan, man kan säga att jag leder det kristna framgångsfolket i Sverige. Vi är ungefär femtusen medlemmar här hemma och utomlands. Jag kommer från Jönköping från början. Efter gymnasiet hade jag tänkt bli lärare men hoppade av, jag ville göra affärer som alla andra på den tiden och blev försäljare. Det gick riktigt bra om jag får säga det själv, jag var nog en riktig yuppie, men det var ändå någonting väsentligt som fattades.

Jag var väl en sökare, det var mycket Kirkegaard i tonårenoch i Livets Ord blev jag frälst. Där trodde jag mig ha hittat vad jag letade efter. Jag utbildade mig till pastor i Uppsala och där träffade jag Madeleine, vi gifte oss och välsignades först med Pelle och ett par år senare fick vi Anna-Stina. Som pastor var jag sedan verksam på flera platser. Det var min fru som ville norrut. Hon kommer från Lycksele, där vi bor sen elva år.

För femton år sedan kallade Herren mig. Han sade:

– Rolf Aronsson. Du ska grunda en kyrka som visar vägen till fullkomlighet. De som vandrar den vägen ska bli belönade både i himlen och på jorden.

I Framgångskyrkan säger vi att ett fullkomligt mänskligt liv inte bara innebär hälsa och trygghet utan även ett ekonomiskt välstånd. Gud välsignar sina trogna med hälsa och materiella ting som försmak av det som väntar i paradiset.

Allt lidande på jorden är Satans verk. För att människorna ska vända Gud ryggen skickar Satan sjukdomar och ondska på oss. Men alla Satans vedervärdigheter, krig, fattigdom, hungersnöd, onda andar, pandemier, jordbävningar kan övervinnas med levande tro och böner. Gud vill att människan ska vara frisk och framgångsrik. Det säger ju sig självt; Han har ju skapat dig och mig till sin avbild.

Gud talar ofta till mig. Oförstående människor tror att jag ljuger då jag säger det. Gud kan väl inte prata med människor, säger de, inte som du och jag, Allan, då vi sitter här och samtalar med varandra? Det har till och med hänt att man frågat mig vilken dialekt Gud har. Är han smålänning? Bryter han på något främmande språk? Jag kan bara säga att jag inte vet. När Gud talar till mig finns bara Hans budskap, allt annat saknar relevans just då. Det här kan vara svårt för utomstående att förstå men känslan är så mäktig att man skulle kunna jämföra den med hur det är att förlora medvetandet för en stund.

Varje människa som blir frälst ger Gud ett uppdrag att missionera för sina medmänniskors frälsning. Framgångskyrkans budskap kan förändra inte bara enskilda individer utan hela samhällen och kulturer. Vi minns Matteus 28:18-20.

”De elva lärjungarna gick till Galiléen, till det berg Jesus hade befallt dem att gå. När de fick se honom tillbad de honom, men några tvivlade. Då trädde Jesus fram och sade till dem: Jag har fått all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör allt folk till mina lärjungar; döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag befallt er.” Slut på citatet.

Detta är ju en direkt order, som Gud ger oss. En befallning, inte sant? Hur ska vi lyda den? frågar vi oss. Alla har vi ju jobb och familjer här i Sverige. Vardagspussel. Vi kan inte invänta monsunvindarna på Indiska oceanen och sätta segel.

Inom Framgångskyrkan har vi löst detta på följande sätt: Vi

låter vår generositet och människokärlek representera oss bland hedningarna. Jag säger hedningar, Allan, människor som tillber apor och nötkreatur lever i mörkret.

Våra bidrag ger tusentals barn i utvecklingsländerna en tryggad uppväxt och lägger därmed grund till ett framgångsrikt vuxenliv i Kristus.

FL: Jag måste avbryta här. Vi håller på att glida från ämnet. Kan du beskriva dina kontakter med Indien?

RA: Ja visst, Allan. På vissa ställen i världen är behoven så stora att det måste till ett förändrat hälsoläge innan befolkningen kan bli mottaglig för frälsningen. Lever du på tillvarons yttersta spets ser du bara bråddjupet, inte himlen ovanför. I Indien avlider två och en halv miljoner människor varje år för att det saknas läkare och mediciner. Då talar vi om människor med sjukdomar som låter sig botas. Det är skrämmande. Tänk, Allan, en fjärdedel av Sveriges befolkning dör varje år bara för att samhället inte lyckats bygga upp ett system med sjuk- och hälsovård. Av den multinationella läkemedelsindustrin ska vi inte vänta oss någon hjälp. Vi vet ju att aktieägarnas intressen alltid måste gå i första hand och bland de fattiga i världen finns inga pengar till mediciner. Så enkelt är det. Det är här vi gör en insats. I Guds namn driver Framgångskyrkan i den indiska delstaten Kerala sedan några år ett projekt tillsammans med den lokala regeringen. Den svenska biståndsinsatsen förser de fattigaste bland hedningarna med antibiotika, penicillin, och andra viktiga läkemedel.

Vi brukar säga att St Marys Pharma är den moderna människans möjlighet att lyda Herren Jesus missionsbefallning.

FL: Hur mycket reser du i jobbet?

RA: Jag tror att rekordet är tvåhundra resdagar på ett år. Som ledare för Framgångskyrkan är det viktigt att jag syns.

Det kan vara på ett barnhem i Valparaiso, hos kristna bibelsmugglare i Teheran eller på en missionsstation i Ulan Bator. En ledare måste vara närvarande.

FL: I Kerala träffade du Madhavi Thurithi Rani. Hur gick det till?

RA: Den stackars flickan. (Lång paus.) Både min hustru och jag blev mycket bedrövade då vi hörde nyheten. Att hon blivit mördad. Här hos oss. På den underbart vackra Elgö.

FL: Jag ställde frågan …

RA: Ja, ja. Vi måste setts redan för fem sex år sedan. Jag minns faktiskt inte. Vi var i varje fall ganska nya där nere då. Hon fanns väl där i mängden av människor kan jag tänka. Jag har faktiskt inget minne av att jag talat med henne någon gång.

FL: Hur vill du beskriva ditt förhållande till henne?

RA: Som jag säger, Allan. Det finns inget förhållande att beskriva. Flickan var en av de många konvertiter som lämnat hinduismen och döpts i den kristna tron. I själva omvändelsen ligger föga dramatik. Det är ju vår uppgift på Apostoliska missionen att leda in hedningarna på den rätta vägen.

Då det gäller Rani och det tragiska som skulle hända henne vill jag tala om en sak. Hon hade alltså varit hindu. Hinduerna är i själ och hjärta naturmänniskor trots att deras städer växer med våldsam hastighet. Nationen söker nya vägar men hinduernas religion genomgår ingen förändring. Även om folk söker sig till städerna tar de sina gamla beläten med sig. Varje kväll sitter de och följer sina gudar i TV. Kanal efter kanal sänder gamla gudasagor som moderna såpor. Etablerade stjärnor och halvnakna pinuppor gestaltar Shiva och Parvati och allt vad de heter i filmer och serier som ohämmat exponerar våld eller oförlöst sexualitet. Anrättningarna serveras med avbrott för mer mjukporr i form av TV-reklam.

Varför berättar jag det här?

Indiska kvinnor lever ut sin sexualitet i den fiktiva avgudavärlden. Unga och gamla kvinnors mest populära gud heter Krishna, en vacker flöjtspelande herre som kan underhålla hundratals sexuella förbindelser på samma gång. Guden har nämligen en förmåga att mångfaldiga sig så att varje kvinna tror att det är hon och ingen annan som är den utvalda. Till Krishnas locktoner blir det legitimt att lämna sin äkta man och familj för att dansa i den månljusa natten som det så vackert heter. På morgonen har tiden vridits tillbaka, omgivningen uppfattar det som om kvinnan varit hemma hela tiden. Men djupt i sitt medvetande kan hon rekapitulera allt som utspelades mellan henne och guden.

Avguden Krishnas avskedsord måste ses som en uppmaning

till fortsatt synd, självbefläckelse, den styggelse som Onan i bibeln fått ge namn till:

– Om du mediterar på mig, som yogis gör, kommer jag alltid att vara nära dig.

FL: Jag måste avbryta dig här igen. Min fråga gällde ditt förhållande till Rani. Kan du beskriva det?

RA: Förlåt, men jag kommer dit. Eftersom Rani tillhörde Apostoliska missionen bör hon ha sett mig många gånger. Jag är ju där nere varje år, ibland två gånger. Hon var säkert med på mina gudstjänster. Vi kanske talade med varandra, men det har jag som sagt inget minne av. Om hon gått i skola kunde hon engelska.

Rani hade alltså bytt religion. Det är viktigt i detta sammanhang. Jag vet inte hur hon reagerade efteråt. För en del konvertiter är övergången lika lätt som att byta sandaler, för andra är den en kamp. Mycket av det gamla måste värka bort. För en ung kvinna blir det kanske för mycket känslor och det är troligt att Rani hållit allting för sig själv. Det har helt enkelt blivit för tungt för henne. I en sådan situation kan det vara lätt att blanda ihop begreppen. Kristendomens kärleksbudskap i kombination med hennes gamla översexualiserade avgudadyrkan fick henne att tro att jag var hennes älskare. Jag blev hennes Krishna.

FL: Vad finns som skulle tala för det?

RA: Naturligtvis har jag inga bevis. Men hon dök ju upp på Elgö, inte sant. Så utomordentligt tragiskt. Det måste ha varit tvångstankar som fått henne att resa hela vägen till Sverige. Jag har ingen aning om hur hon bar sig åt. Hur fick hon pengar till det? I tidningen stod det att hon var prostituerad.

FL: Berätta vad som hände torsdagen den 5 juni förra året.

RA: Jag var på Elgö. Det var tältmötets andra dag. Min fru och jag bor varje år inkvarterade i Gamla bysmedjan som hyrs ut till turister. Det är en kär tradition. Elgödagarna innebär full fart i tre dygn, en massa människor och åtaganden och framträdanden hit och dit och därför är det viktigt för mig att kunna dra mig tillbaka ibland för att umgås på tu man hand med Vår Herre.

Den femte juni … (paus) låt mig se … (paus) det var vackert väder, varma vindar, den första sommardagen i Norrland kan man säga, även om det var förfärligt kallt i vattnet. Jag minns att jag tänkt mig ett morgondopp men det blev nog bara lite blaskande i strandvattnet.

Programmet för tältmötet har jag inte i huvudet, det finns säkert kvar i datorn, men jag minns att min hustru, Madeleine, höll i ett seminarium med rubriken Vad Gud väntar sig av kvinnan. Jag vill komma ihåg att det var fullsatt i tältet av kvinnor som ville höra om sina starka medsystrar i Gamla Testamentet. Det hände på förmiddagen. Samtidigt ledde jag ett sammanträde i Hembygdsgården. Styrelsen för Framgångskyrkans stödförening. Även om vi alla är satta att lyda Guds befallningar följer vår kyrka svenska lagar och förordningar på det timliga planet bland annat då det gäller hanteringen av pengar och fast egendom. Stödföreningen, där jag håller i ordförandeklubban, hanterar kyrkans kamerala sida. Förra våren fick vi en omfattande donation i form att ett skogsskifte i Värmland och jag minns mycket tydligt att styrelsen diskuterade om det var läge att börja avverka eller om vi skulle vänta. Den sortens frågor drar alltid ut på tiden, jag vill minnas att vi beslöt att ta in anbud men det räckte ända fram till hösten innan vi kom till skott. Efter det blev det lunch. Vi bryter brödet tillsammans vid långbord i gröngräset. Jag vet att Hembygdsföreningen på Elgö gärna vill stå för mathållningen och det är vi naturligtvis tacksamma för men då skulle en del av sammanhållningen försvinna.

Efter lunch ledde jag dagens gudstjänst. Vi samlade in pengar till Indien. Jag berättade ju nyss om St Mary´s Pharma, läkemedelsindustrin i Kerala. Jag glömde säga att vår indiske partner, herr Zacharias Matthew, en stor människovän och donator för övrigt, nyligen fick ta emot Indiens förnämligaste hederstecken för sin medverkan i vårt samarbetsprojekt. Jag är kanske lite förvånad över att inte Framgångskyrkan hyllades vid samma tillfälle men jag tröstar mig med att våra resultat talar för sig själva. Dessutom ges medaljen förmodligen bara till indiska medborgare.

På eftermiddagen gick jag omkring på tältområdet och pratade med folk. Mingla är ett ord som brukar användas i sammanhanget. Jag gick runt och minglade. Då man som jag är en handelsresande i Guds ord träffar man så många trevliga människor och då känns det alltid fint att kunna säga: vi ses på Elgömötet i juni. Det är lite som judarnas ”Nästa år i Jerusalem” men deras uttryck beskriver ju bara en förhoppning. På Elgö sker varje sommar många kära återseenden.

Ganska tidigt på kvällen drog jag mig tillbaka till Gamla bymedjan. Jag ville vara ensam med Vår Herre i den annalkande kvällningen. Smedjan är en perfekt plats för bön. Det låga taket, de tjocka väggarna som impregnerats av hettan från forna dagars hässjor. (Paus) Där känns närvaron av Gud kanske ännu starkare än i någon jättestor katedral som kejsare uppfört till Hans ära.

Där satt jag sedan en stund och samtalade med min Skapare. Jag måste ha sovit då Madeleine kom in. Jag kommer inte ihåg att vi skulle ha bett någon aftonbön tillsammans den kvällen.

Nästa dag var det jag som hissade flaggan. Det var ju Sveriges nationaldag. Den 6 juni, då kung Gösta red in i Stockholm.

FL: Finns det någon som kan styrka din berättelse?

RA: Ja, det skulle i så fall vara min kära hustru. Och församlingsmedlemmarna förstås. Det mesta av vad jag sagt har jag dessutom berättat tidigare. En polis hörde av sig då de hittat kroppen.

FL: Var någon församlingsmedlem hemma hos dig under kvällen?

RA: Nej, då var jag ensam tills Madeleine kom.

FL: Hur länge var du ensam hemma?

RA: Vad du frågar. Jag har svårt att minnas. Två, tre timmar kanske.

FL: Såg du till Rani på ön?

RA: Nej, och även om jag skulle ha gjort det hade jag nog inte vetat vem det var. Jag kände ju henne inte.

FL: Hur reagerade du då den döda identifierats?

RA: Med bestörtning, naturligtvis. Det gjorde vi alla, menar jag. Men jag hade som sagt svårt att placera henne. Jag måste ringa mina vänner nere i Kerala för att höra vem hon var.

FL: Visste de att Rani rest till Sverige?

RA: Ryktet hade gått. Att hon rest någonstans alltså. Men inte vart.

FL: Vi går tillbaka till maj-juni förra året. Kontaktade någon av medlemmarna i Apostoliska missionen i Kerala dig och berättade att Rani var på väg till Sverige?

RA: Kontaktade mig? Nej, varför skulle dom det?

FL: Det finns en oklar detalj i din berättelse som vi måste reda ut. Du förnekar flera gånger att du kände Madhavi Thuruthi Rani. Kanske hade ni träffats i Kerala, säger du. Men du är inte säker. Du säger också att namnet först inte sade dig särskilt mycket då du fick veta vem den döda var. Men Rolf Aronsson, vi vet att du ingick äktenskap med Rani i Indien för snart fem år sedan. Hur förklarar du det?

RA: (Skratt) Förlåt Allan att jag skrattar. Det är fullständigt absurt. Gud är mitt vittne på att jag har en hustru och det är Madeleine, mor till våra två barn.

FL: Vigselförrättare var en pastor Varghese vid Apostoliska missionen på ön Vypen i staden Kochi. Är pastor Varghese bekant?

RA: Varghese? Ett lustigt namn. Nej, tyvärr. Jag har aldrig hört talas om honom.

FL: Känner du till missionsstationen?

RA: Ja, ja.

FL: Kan du tänka dig någon orsak varför denne präst talar osanning?

RA: Jag tror att jag ändå behöver en advokat. Jag vill inte svara på fler frågor.

FL: Det kommer att ordna sig i morgon på förmiddagen. Enligt beslut från åklagaren är du på sannolika skäl anhållen som misstänkt för mord på Madhavi Thuruthi Rani och kommer att överföras till häktet.

Vi slutar förhöret här.

Skönt att ha Fjällström tillbaka från Afrika, tänkte chefsåklagare Curt Molin och tittade upp från utskriften. Han är den bäste förhörsledaren i huset. Men frågan är hur långt det räcker den här gången.

– Det kan bli besvärligt, sade han högt.

Kriminalinspektör Allan Fjällström höll med.

– Han är smart. Han vet att den indiske prällen som vigde honom inte kommer att minnas ett skvatt. Vi kan alltså inte bevisa att Rani och Aronsson kände varandra, än mindre var gifta.

Fjällström med trettio år som kriminalpolis bakom sig brukade dela upp sina förhörspersoner i två grupper, förtigare och lögnhalsar. Förtigarna var besvärligast eftersom de vägrade att svara på frågor. Fjällström hade en gång haft en våldtäktsmisstänkt som tigit sig genom både förundersökning och rättegång och lyckats bli frikänd på slutet. I bästa fall kunde förhörsledaren mjuka upp dem genom att först låta dem babbla på om ovidkommande ting och så småningom styra in samtalet på det verkliga temat. Lögnhalsarna var lättare. Först fick de ljuga så mycket de orkade. Sedan vara det bara att låta dem konfronteras med sina egna osanningar.

Pastor Rolf Aronsson var en kombination av bägge.

– Jag vet att man inte får tänka på det här viset men den satans omänniskan tror att han sitter i förhörsrummet och missionerar. Efteråt tar han till och med i hand och tackar för att man lyssnat, sade polismannen.