ÅTTONDE KAPITLET

– Det verkar som vi fått ett mord på halsen.

Rättsläkaren Johannes Lagerborg upprepade vad han sagt i telefon samma morgon. Portföljen ställde han på golvet bredvid stolen.

– Det var som själva fan.

Länspolismästare Stefan Thorsell lät undslippa en svordom.Den annars så korrekte polischefen brukade inte krydda språket med kraftuttryck men nu var han ordentligt irriterad. Kustbevakningens larm om en illa tilltygad människokropp i strandvattnet på Elgö hade gått honom förbi. Krim i Umeå hade till en början tolkat fyndet som en drunkningsolycka av gammalt datum. Att ingen på ön eller på fastlandssidan anmälts försvunnen styrkte antagandet att olyckan inträffat någon annanstans och att vind och strömmar sett till att kroppen hamnat där den hamnat. Man hade sänt ut en förfrågan till de polisområden som kunde tänkas vara aktuella och i väntan på att fallet skulle lösa sig av sig självt hade vakthavande rutinmässigt skickat ut ett par kriminaltekniker och en rättsläkare till fyndplatsen. Ingen hade kommit sig för att informera länspolismästaren. Därför blev det Johannes Lagerborg på Rättsmedicin som fick blåsa i visselpipan.

– Nån dränkte honom?

Länspolismästarens fråga lät mest som ett besviket konstaterande.

– Henne. Det är en kvinna, rättade läkaren. Och hon drunknade inte. Hon var död då hon hamnade i vattnet. Så död man kan bli med krossad skalle.

– Det var som själva fan, upprepade Thorsell, den där gången nästan uppgivet.

För länets högste polischef kunde inte en mordutredning ha kommit mer olägligt. Våldsrotelns två bästa utredare var för tillfället satta ur spel. Rotelchefen låg på lasarettet med nyopererad höftled medan kronprinsen försökte lära afrikaner svensk förhörsteknik någonstans söder om Sahara. Biståndsjonglörerna på Sida hade fått för sig att svensk rättstillämpning skulle resultera i färre krossade knäskålar bland anklagade och vittnen i detta fjärran land. För Stefan Thorsell fanns ingenting annat att göra än att själv ta det operativa ansvaret. Det betydde att han, trots sin begränsade erfarenhet av mordutredningar, skulle få dra hela lasset.

– En kvinna, upprepade länspolismästaren och försökte samla tankarna. Och vad har du fått fram?

– Inte mycket, beklagade Johannes Lagerborg. Hon är relativt ung, kring tjugofem år. Ganska liten till växten, under medellängd. Bra tandstatus, inga lagningar faktiskt. Ansikte och hårfärg kan jag av förklarliga skäl inte uttala mig om. Det är med förlov sagt inte mycket kvar av hennes jordiska kvarlevor.

Rättsläkaren bläddrade i sina papper.

– Kraniet har som sagt en typisk kvinnlig form och är oskadat förutom i den vänstra tinningregionen där det finns ett utbrett fraktursystem. Här ses dels radierade frakturlinjer med centrum centralt i det vänstra tinningbenets fjälldel, dels koncentriska frakturlinjer.

– Och detta betyder på svenska? frågade Thorsell otåligt.

– En globusfraktur. Typisk för våldsinverkan med stor utbredning. Visar att hon bragts om livet medelst ett hårt slag med ett trubbigt föremål. Förslagsvis en sten.

– Ett enda slag? frågade polischefen.

– Förmodligen. Det finns inga andra frakturer.

– När tror du att mordet skett? frågade Stefan Thorsell.

Lagerborg skakade på huvudet.

– Den som det visste, svarade han. Inom en period mellan islossningen och fram till någon gång kring midsommar. Men detta är än så länge bara ett antagande. Kroppar som legat nedfrysta i isen en hel vinter brukar uppvisa andra skador. Vad man däremot kan se är att hon befunnit sig både i vatten och på land.

– Har kroppen flyttats? avbröt Stefan Thorsell förvånat. Hur har det gått till?

Johannes Lagerborg skakade på huvudet.

– Det har jag inte sagt. Obetydlig utveckling av vad som populärt kallas likvax visar att kroppen legat under vatten ett antal månader. Men fiskar och kvalster demolerar inte en kropp på det viset.

– Kustbevakarna såg en havsörn. Och korpar, inflickade Thorsell.

– Och jag tror att vi ska lägga till några rävar och allehanda gnagare också, fyllde Lagerborg i. Plus alla mikroorganismer som lever i friska luften. Här har det verkligen kalasats.

Rättsläkaren plockade fram ett par färgförstoringar. Stefan Thorsell hade svårt att känna igen vilka kroppsdelar det gällde. Han stannade för en bild av en hand som lika väl kunde ha föreställt klon på en fågel.

– Vad har hänt med fingrarna? frågade han.

– Det vanliga vad gäller kroppar som legat länge i vatten, svarade rättsläkaren. Överhud och naglar blöts upp och lossnar om handen råkar skava mot någonting hårt. Som ett par allt för stora handskar ungefär.

– Det går alltså inte att ta några fingeravtryck, konstaterade polischefen med samma uppgivna tonfall som tidigare.

Lagerborg svarade inte. Han tummade eftertänksamt på sin fluga. Thorsell tänkte att docenten var den ende han kände som alltid gick klädd i fluga, företrädesvis en tunn blå sidensak som fastnat i visarställningen tjugofem över sju.

– De får titta på hennes DNA i Linköping. Med litet tur kan vi hitta någonting den vägen. Om damen tillhör någon exotisk ras som finns representerad i vårt östra grannland. Till exempel, sade rättsläkaren.

– Vad menar du med det?

Thorsell hajade till så fort han fick höra ordet ras. Vid flera tillfällen hade han tvingats försvara enskilda polismän som anklagats för rasistiska tillmälen mot medborgare med invandrarbakgrund. Det var alltid lika motbjudande eftersom han visste att unga poliser av båda könen oftast menade vad de sade. För egen del valde han ord som etnisk tillhörighet eller folkslag även om de stod för samma sak. Men han visste att doktorn på andra sidan skrivbordet helst höll sig till den ursprungliga benämningen.

Johannes Lagerborg gjorde en gest med höger arm.

– Skåda mot öster, Stefan, sade han. Kvinnan kan komma från Finland. Från det väldiga Moder Ryssland pågår en ständig trafik av unga damer till vårt broderland. Om detta kan rättsgenetikerna ge besked, förklarade han.

Att mordet skett i Finland. Att kroppen drivit över med vind och strömmar till Elgö. Det scenariot var det mest perfekta, tänkte Thorsell. Ansvaret för utredningen skulle då automatiskt flyttas till Centralkriminalpolisen i Helsingfors medan Umeå på sin höjd behövde ställa upp med lite handräckning.

Johannes Lagerborg tog honom snabbt tillbaka till verkligheten.

– Vi vet inte vad som har hänt. Även om teknikerna inte hittar någonting på stranden kan fyndplats och mordplats mycket väl vara identiska, kvinnan kan ha mördats på Elgö och gärningsmannen har därefter dumpat kroppen i vattnet eller försökt gömma den på land.

– På stranden gräver du inte ner någonting, det är för stenigt där, fortsatte rättsläkaren. Du försöker istället täcka över kroppen med stenar och ris. En ganska vanlig reaktion för övrigt; gärningsmannen inser plötsligt vad han ställt till med och gör ett tafatt försök att dölja sitt brott. Men vad händer? Högvatten och ogynnsamma vindar raserar gömstället och den döda flyter iväg.

Surrkuse, tänkte Stefan Thorsell. En snackare är du, populär bland dina studenter på universitetet och säkert en duktig vetenskapare också, men en surrkuse är du lika väl.

– Du kan alltså inte ens säga hur länge människan varit död? frågade han surt.

– Nix. Och be mig inte komma med några data om insekter och kiselalger i döda kroppar, sade Lagerborg. Det fungerar inte i det här fallet.

Stefan Thorsell gjorde ett snabbt överslag. Detta var verkligen en mardrömsstart. Han saknade mordplats, mordvapen och tidpunkt för brottet, grundbultar i varje utredning. Och framför allt visste han inte vem den döda kvinnan var. Eller vilket motiv mördaren haft. Han visste ingenting.

I samma ögonblick ringde telefonen. Länspolismästaren lyfte luren, gjorde några anteckningar, ställde ett par korta följdfrågor, tackade och lade på.

– Motorbåten är spårad, sade han och klickade fram ett meddelande i datorn.

– Det var föredömligt snabbt, sade Lagerborg berömmande.

– Ja, men den båten har vi ingen nytta av, fortsatte polischefen.

Han ögnade igenom mailet som kommit från kollegerna i Finland. Båtens ägare var bosatt i Vasa, alltså mitt över Kvarken på finska sidan, minkfarmare till yrket, han befann sig utomlands, närmare bestämt på golfsemester på Mallorca tillsammans med hustrun. Polisen hade varit i kontakt med sonen som gjorde lumpen vid Nylands Brigad i Ekenäs på sydkusten.

– Junior trodde att båten låg vid bryggan på familjens sommarställe. Där hade den åtminstone funnits förra veckan, då grabben var hemma på permission, refererade Thorsell.

– Jaha. Då behöver vi inte fundera mer på den saken, konstaterade läkaren.

– En praktfull båt, tillade han.

Stefan Thorsell svarade inte. Enligt Kustbevakningen hade tändningsnyckeln suttit kvar. Ingen reste på semester till Mallorca och lämnade nyckeln kvar i båten hemmavid. Framför allt inte i en sådan båt som den beskrivits för honom. Det finska försäkringsbolaget skulle säkert ha synpunkter men för mordutredningen var båtspåret iskallt.

Johannes Lagerborg reste sig ur stolen.

– Jaha, om du inte behöver mig mer för stunden … sade han. Jag sänder över protokollet så fort det blir klart.

De skakade hand.

– Kommer du på något så ringer du, sade Stefan Thorsell.

Det hade börjat regna då rättsläkaren sneddade över parkeringsplatsen. Umeås polishus måste vara stans fulaste byggnad, tänkte han. Från början hade den överdimensionerade betonglådan byggts för Landstingets administration men blivit för liten redan innan den hunnit invigas. Polisen tog över och lyckades förfula arkitekturen ytterligare genom att bygga rastgårdar för häktet uppe på taket. Att stänga in poliser i betongfästningar kunde inte vara bra för deras själsfrid, tänkte Lagerborg. Själv trivdes han alldeles utmärkt med Rättsmedicins lokaler som låg i ett prydligt litet annex på lasarettsområdet. Men polisen hade fler parkeringsplatser.

Johannes Lagerborg kände ett diskret hugg i det egna samvetet, en försiktig anmärkning om att han inte berättat allt han visste. Det var förstås lätt att försvara sig med att han inte velat väcka några förhoppningar i onödan. Han tänkte göra ett försök att återskapa den döda kvinnans fingeravtryck. Som rättsläkare hade han följt de vetenskapliga rön som hans amerikanska kolleger gjorde under arbetet med att identifiera offren från Ground Zero i New York. En upptäckt var att det kunde gå att bygga upp nya avtryck från förstörda fingrar. I kokande vatten höjde sig underhuden med fingrets papillärlinjer i negativ återgivning. Mönstret som framträdde var det rätta, enda skillnaden var att samtliga linjer låg omvända som på ett fotografiskt negativ. Lagerborg hade tillräckligt med material för att kunna göra ett försök. Det gällde bara att få tag i ett dataprogram som konverterade bilden så att den gick att använda i de vanliga registren.

Ett kvinnomord. Regndropparna trummade mot fönsterblecket utanför högste chefens arbetsrum. På andra sidan järnvägen kunde Stefan Thorsell se Norrlands Nyheters vita tryckerifasad resa sig över en ointressant omgivning av lagerlokaler och bilverkstäder. Tidningarna hade inte fått med nyheten om likfyndet i dagens upplaga men telefonerna skulle snart börja ringa, oavsett om han skulle skicka ut något pressmeddelande eller inte. Ett polishus läckte som en fisksump. Kvinnomord resulterade i våldsamma pådrag, då det gällde offer för ond, bråd död rådde ingen jämlikhet mellan könen. En ihjälslagen karl brukade bli ointressant för en bredare allmänhet redan efter ett par dagar, ett faktum som gav polisen nödvändig arbetsro. En mördad kvinna däremot kittlade fantasin hos voyeurerna i media så kraftigt att de genast satte igång att vända ut och in på hela hennes bekantskapskrets, inklusive nuvarande och före detta män och älskare, väninnor, arbetskamrater, chefer och familjer. Vem som helst förstod vilka konsekvenser en sådan kartläggning skulle få för polisarbetet. Och murvlarna förväntade sig att polisen fanns till hands med ny information närhelst de knäppte med fingrarna.

Att utse någon mindre viktig kraft i kåren till talesman hade varit populärt en tid men haft motsatt verkan. Genom sin blotta uppsyn hade dessa oinformerade informatörer sporrat journalisterna att intensifiera de egna efterforskningarna. Och en tigande länspolismästare betraktades naturligtvis som helt inkompetent.

Tre polismän skulle sändas ut till Elgö för att knacka dörr. Det fick bli Thorsells första åtgärd. Han avundades dem inte. Så här års låg ön försänkt i vinteride. Sommargäster levde utspridda mellan Umeå, Stockholm och Tjottaheiti. Några dussin kvarvarande pensionärer och veckopendlare kunde i rimlighetens namn inte minnas allt löst folk som kommit och gått under en sommar, som redan blivit historia. Men det var viktigt att länspolismästaren visade initiativförmåga. Och någonstans måste han börja.

I tankarna återvände Stefan Thorsell till det finska spåret. Det kunde onekligen ge en öppning. Ei saa peittää. Får ej övertäckas.

– Kära Rotarybröder och systrar. Låt mig presentera dagens föredragshållare, doktor Mensura Junuzovic, jag hoppas det blev rätt med uttalet. Jag tror att vi ska få höra en hel del spännande om vår arvsmassa. Mensura arbetar på Rättsmedicinalverket här i Linköping. En applåd, tack.

Mensura Junuzovic gav klubbens president ett leende och gick upp i talarstolen. Lilla matsalen var i det närmaste fullsatt. Även om Rotary redan för många år sedan öppnat sina dörrar för damer var det ändå ganska tunnsått med dem.

Idag skulle det inte bli några deckarhistorier ur det verkliga livet. Det hade hon lovat sig. Den som ville gotta sig åt rättsgenetiker som fällde seriemördare med hjälp av gärningsmännens eget DNA, frampetat under naglarna på det senaste offret, hänvisades till betalkanalerna på TV. Där fanns redan alldeles tillräckligt med schabloner från hennes verksamhetsfält; skändade och mördade kvinnor förminskades till anonyma statister medan rättsgenetikern, som märkligt nog också måste vara kvinna och påfallande sexig, geniförklarades.

Åsynen av den manliga terrylenemuren framför talarstolen gav Mensura Junuzovic lust att provocera.

– Jag tror att Gud skapade Eva före Adam, inledde hon. Om vi utgår ifrån att Gud är smart och rationell gjorde han kvinnan först. Adam fick vackert vänta.

Som stöd för sitt lilla skämt nämnde hon människans energiproduktion, som skedde i flera tusen identiska DNA molekyler i varje cell, de så kallade mitokondrierna. Det var bara kvinnan som kunde föra detta mtDNA vidare till sina söner och döttrar. Hos mannen bröts kedjan för varje generation.

– Med andra ord: det är inte bara kvinnorna som föder barnen, det är även kvinnlig arvsmassa som på det här sättet håller igång själva livet, påpekade hon.

En äldre man i publiken skrattade högt.

– Där rök den sista bastionen, konstaterade han. Så nu har vi ingenting att säga till om längre.

Kommentarer av det här slaget fick hon höra ofta. Nästan varje gång hon talade om kvinnans DNA kom det gliringar från manliga åhörare.

Hon svarade med sin standardkommentar:

– I Bibeln står att Gud skapade kvinnan som sällskap åt mannen, av hans revben gjorde han henne. Här måste vi nog vara lite kritiska. Om Skaparen strikt hållit sig till Adams genetiska uppsättning hade människan inte kunnat föröka sig. Eva hade med andra ord blivit en karl hon också.

– Det hade kanske varit kul en stund, tillade hon med ett skratt.

Sorlet från lunchgästerna visade att de var med på noterna. Mensura Junuzovic såg flera ansikten som hon kände igen. Linköping var inte större stad än att samma personer brukade dyka upp i olika sammanhang.

Hon berättade att mitokondrierna var av mycket gammalt datum, de var så gamla att de troligen funnits där då mänskligt liv uppstod på jorden. Som egna fritt existerande organismer hade de ingått i symbios med vanliga celler; det hade uppstått en bytesaffär. I utbyte mot en skyddad omgivning producerade dessa mitokondrier energi som deras värdar hade nytta av.

Hon gjorde en liten paus. Nu kom det som brukade intressera åhörarna mest.

– Alla som är intresserade av släktforskning vet hur spännande det är med anfäder som gjort avtryck i historien. I min bransch brukar vi kalla Homo Sapiens äldsta individ för den genetiska Eva. Tack vare denna obrutna kedja av nedärvt mtDNA har antropologerna kunnat placera henne i Afrika hundratusen år tillbaka i tiden. Från denna urmoder härstammar vi alla.

– I små grupper har mänskliga varelser utvandrat från Afrika och slagit sig ner på olika platser där de levt ytterst isolerat. Små mutationer i deras mtDNA över lång tid har gjort dessa varianter, haplogrupper, som de kallas, urskiljbara från varandra.

– Därför, mina vänner, kan man säga att vårt mtDNA även fungerar som en adresslapp.

Det hade blivit alldeles tyst i matsalen. Hon kände allas ögon på sig. Det var inte dumt. Så här måste en lärare uppleva det, då alla elever satt tysta och lyssnade.

– Lite hårddraget kan man påstå att alla människor på jorden delvis bär på afrikansk arvsmassa, även medlemmarna av ett visst politiskt parti som pläderar för ett etniskt rent Sverige.

Hon tittade på klockan. Inget föredrag på Rotary fick vara längre än tjugo minuter. Hon hade kunnat hålla på i timmar.

Som avslutning fick det bli några nya forskningsrön. Snart skulle det bara behövas lite blod eller några hårstrån från en gärningsman för att veta hur gammal han eller hon var. Och Erasmus-universitetet i Rotterdam, detta förnämliga lärosäte, låg långt framme för att på ett liknande sätt kunna fastställa färgen på ögon, hår och hud.

Under frågestunden efteråt ville folk veta om hennes eget ursprung. Mensura Junuzovic lät ju inte precis svenskt.

– Jag är från Skövde, sade hon.

Det brukade hon svara. Folk såg alltid roade ut då. Västgötar hette sällan någonting som lät som en nysning. Om det funnits mer tid kunde hon ha berättat om föräldrarna som kommit från Banja Luka då hon var liten och om hur hennes eget intresse för genetik börjat redan i tonåren. Som så många andra invandrarbarn hade hon haft svårt att reda ut vad som var nedärvt hos henne och vad som kom från det svenska runt omkring. Ibland hade det känts som om det ursprungligt bosniska i henne inte velat foga sig till det svenska eller tvärtom; det gamla och det nya låg och skavde mot varandra. Då hon blev äldre räckte det med att hon var europé. Det kändes ganska skönt.

I bilen såg Mensura Junuzovic att någon ringt. Det var ett 090 nummer. Hon kopplade till sitt mobilsvar. Den västerbottniska dialekten gick inte att missta sig på:

– Hej, det är Johannes. Vi har en sak här som du kommer att gilla. Ring så stillar jag din nyfikenhet.