KAPITEL 1

Vägen till Ardenneroffensiven – mot avgrunden

“Om vår framryckning fortsätter i samma takt som under de senaste veckorna, kommer vi att vara i Berlin den 28 september.”
- General John Kennedy, operationschef i brittiska War Office i London,
6 september 1944.1

Regnet vräkte ned när de sovjetiska stormkompanierna lämnade sina ställningar och skyndade fram mellan tyskarnas ställningar. Understödda av minröjare och pansarvärnskanonvagnar kastade de sig över sin motståndare. Den ena tyska ställningen efter den andra nedkämpades.

Det var sen eftermiddag torsdagen den 22 juni 1944. Operation “Bagration”, Röda arméns största offensiv – de allierades största offensiv under hela andra världskriget – hade just börjat, och tyskarna märkte ingenting av detta! Striderna fortsatte under hela natten, då sovjetiska förband som blivit särskilt tränade för strid i mörker sattes in. Under tiden dånade omkring ettusen sovjetiska flygplan in över de tyska linjerna. Dessa kunde fokusera på tyska artilleriställningar och starkare försvarsgrupperingar, då de vitryska partisanerna redan klarat av uppgiften att slå ut en stor del av järnvägsnätet bakom den tyska fronten.² För staben i tyska armégrupp Mitten, Heeresgruppe Mitte – en av den tyska krigsmaktens starkaste armégrupper, den som motstått Röda arméns attacker längre än någon annan styrka – såg det emellertid inte ut som något annat än en utvidgning av de djupa spaningsframstötar som Röda armén ägnat sig åt i flera månader. Enligt “regelboken” inleddes ett storanfall av stora stridsvagnskoncentrationer, men här fanns mest infanteri med pansarvärnskanonvagnar och endast några få medeltunga stridsvagnar.

Klockan fem på morgonen den 23 juni gav general Ivan Bagramjan, chefen för sovjetiska 1. Baltiska fronten, artilleriet order om eld. Men det sattes inte in över hela linjen, utan bara på de punkter där infanteriframstötarna hejdats framför tyska motståndsnästen. Inte ens när ryssarna skickade in starka pansarförband – inklusive två regementen med de nya tunga Josef Stalin 2-stridsvagnarna – i de bräscher som infanteriet slagit upp i de tyska försvarslinjerna, gick det upp för den tyska ledningen vad som stod på.

Norr och söder om den vitryska staden Vitebsk, knappt femton mil sydost om gränsen till Lettland, utkämpade tyska 3. Panzerarmee en förtvivlad strid. Varhelst tyskarna lyckades hejda sin motståndare, dök attack- eller bombflygplan ned ur molnen och bombade de tyska ställningarna sönder och samman. Under loppet av den 23 juni genomförde de sovjetiska 1. och 3. luftarméerna nära sjuttonhundra individuella flyguppdrag för att understödja Röda arméns marktrupper i Vitebsk-sektorn. Av det tyska flyget syntes nästan ingenting – den tyske flygvapenchefen i området var fortfarande av uppfattningen att det rörde sig om ett sovjetiskt “avlastningsanfall”.³

Så skickligt hade man på den sovjetiska sidan maskerat sina anfallsförberedelser att tyskarna var fullkomligt ovetande om vilken enorm styrkekoncentration som byggts upp mot Armégrupp Mitten: 1,67 miljoner man med 4 000 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar, samt 24 000 artilleripjäser och granatkastare.

Det var först på den sovjetiska offensivens tredje dag, den 24 juni, som det gick upp för den tyska ledningen att Röda armén satt in ett storanfall som syftade till inget mindre än att förgöra hela Heeresgruppe Mitte.⁴ Men då var det för sent. Pansaret i 1. Baltiska och 3. Vitryska fronterna hade redan åstadkommit djupa inbrytningar. Vid Vitebsk blev en styrka på 38 000 man ur 3. Panzerarmee omringad och till största delen förintad. Längre söderut, vid Bobrujsk, blev stora delar av tyska 9. Armee omringad.

Från första stund hade det sovjetiska flyget ett totalt luftherravälde, och anfall från luften spelade en helt avgörande roll för det hastiga sammanbrott för Heeresgruppe Mitte som nu följde. Den 2 juli slöt sig Röda arméns kniptång om 105 000 tyska soldater ur 4. Armee vid den vitryska huvudstaden Minsk. Några dagar senare kollapsade 4. Armees motstånd. Sextiotusen man gick i sovjetisk fångenskap. Vid det laget hade Heeresgruppe Mitte förlorat 350 000 av de 490 000 soldater som stått till förfogande bara drygt två veckor tidigare. Under de följande veckorna skulle ytterligare 100 000 man adderas till den tyska armégruppens förluster.

Efter slaget vid Kursk sommaren 1943 hade tyskarna pressats tillbaka bit för bit av Röda armén, men med undantag för kollapsen på Krimhalvön våren 1944, hade det varit med i stort sett sammanhållna tyska linjer. Fram till operation “Bagration” hade det funnits en förhoppning om att någonstans kunna “låsa” Röda armén längs kraftiga försvarsställningar på östfronten. Det totala sammanbrottet för Heeresgruppe Mitte de första dagarna i juli 1944, gav den tyska ledningen den smärtsamma insikten att kriget mot Sovjetunionen oåterkalleligen var förlorat.

Den 13 juli utvidgades den sovjetiska offensiven i och med att marskalk Ivan Konjevs 1. Ukrainska front gick till anfall mot Heeresgruppe Nordukraine i nordvästra Ukraina. Även här spelade det sovjetiska övertaget i luften en avgörande roll för markstridernas förlopp. Genom ett kraftfullt sovjetiskt flygunderstöd lyckades Konjevs trupper omringa och tillintetgöra en stor tysk styrka vid Brody. Fram till den 29 juli tillfogade 1. Ukrainska fronten Heeresgruppe Nordukraine en förlust av 198 000 man mot 37 400 egna personförluster. Medan Konjevs styrkor drev ut tyskarna ur Ukraina och bröt förbindelsen mellan Heeresgruppe Nordukraine och Heeresgruppe Mitte, flydde de sargade resterna av den senare tyska armégruppen i mer eller mindre panik västerut. I slutet av juli 1944 hade Röda armén nått fram till Rigabukten och skar därmed av ytterligare en tysk armégrupp – Heeresgruppe Nord – i Estland och norra Lettland, medan 1. Ukrainska fronten närmade sig Warszawa.

Det var först genom hastigt insatta tyska förstärkningar – inklusive sådana som kallats in från Normandie, där tyskar och västallierade låsts i ett ställningskrig sedan landstigningen den 6 juni – som Röda armén, som vid det laget dessutom för tillfället kört slut på sin offensivkraft, kunde hejdas alldeles öster om Warszawa. Förbindelsen till Heeresgruppe Nord kunde också med nöd och näppe återställas.

Tyska fallskärmsjägare i Normandie sommaren 1944. Vid den här tiden var Tyskland hårt ansatt på alla fronter och det var ganska uppenbart att kriget var förlorat, vilket även avspeglade sig i stridsmoralen på såväl öst- som västfronten. Detta var dock en insikt som inte skulle stå sig på den tyska sidan året ut. (BArch, Bild 101I-586-2225-11A/Slickers)

De sovjetiska genombrotten var kulmen på den allvarliga kris som tyskarna kastats in i när det efter de första dagarna av den allierade invasionen i Normandie i nordvästra Frankrike stod klart att det brittisk-amerikanska brohuvudet inte skulle kunna elimineras. De västallierades tunga fartygsartilleri som kontrollerade området runt landstigningsstränderna, deras massiva luftöverlägsenhet – mot i runda tal 10 000 allierade jakt- och bombflygplan stod i medeltal drygt ettusen tyska flygplan på västfronten – och de allierades snart allt större numerära överlägsenhet på marken, gjorde det uppenbart för envar att det bara var en tidsfråga innan tyskarna förlorat kontrollen över Frankrike. Under hela juli månad 1944 väntade sig den tyska ledningen att de västallierade vilken dag som helst skulle åstadkomma ett strategiskt genombrott.5 Styrkeförhållandet i Normandie var den tredje veckan i juli ungefär som vid operation “Bagration” – det stod omkring 1,5 miljoner allierade soldater mot cirka 380 000 man på den tyska sidan.⁶ En skillnad bestod emellertid däri att de västallierade i Normandie hade en mer än dubbelt så stor styrketäthet – alltså soldater per kilometer – som Röda armén i “Bagration”.

Den 20 juli 1944 slog en grupp sammansvurna till med sitt attentat mot Hitler i ett sista försök att rädda en hopplös situation. Resultatet är välkänt – kuppförsöket misslyckades, och den nazistiske diktatorns redan enorma makt över krigsmakten stärktes om möjligt ännu mer.

Den 24 juli satte amerikanerna in 350 tunga bombflygplan mot de tyska ställningarna vid det sydvästra hörnet av det allierade brohuvudet i Normandie, där hörnpelaren i det tyska försvaret utgjordes av pansardivisionen Panzer Lehr under Generalleutnant Fritz Bayerlein. Denna bombning kostade Panzer Lehr en förlust av trehundrafemtio man och tio pansarfordon, men det var inte värre än tyskarna kunde tåla. Bayerlein, som räknade med att detta var inledningen till ett amerikanskt genombrottsförsök, förde fram sina reserver. Dessa gick i ställning lagom till följande dags massiva amerikanska flyganfall. Detta började klockan 09.38. I nitton minuter utsattes de tyska ställningarna på sju kilometers bredd för låganfall av jaktbombplan från åtta jaktflottiljer, Fighter Group, i amerikanska 9th Air Force. Omedelbart efteråt dånade femtonhundra tunga bombflygplan från amerikanska 8th Air Force in och fällde tretusen ton bomber över samma frontavsnitt. Dessa hade knappt gett sig av förrän ytterligare sju Fighter Group från 9th Air Force bombade och besköt de vid det laget fullkomligt upplöjda tyska ställningarna med kulsprutor, och därefter följde femtio minuters bombanfall av femhundraåttio medeltunga bombflygplan.

Tre timmars bombanfall hade, med Bayerleins ord, en fullkomligt “förödande effekt på stridsmoralen hos trupperna”, som i många fall “kapitulerade, deserterade till fienden eller flydde till det bakre området, försåvitt de överlevde bombningarna”.⁷ Andra “blev galna eller paralyserade och var helt oförmögna till någon som helst handling”.⁸ Efter kriget tillstod Bayerlein att detta flyganfall “var det värsta jag upplevde under hela kriget, och då hade jag ändå deltagit på flera av de viktigaste slagfälten på samtliga krigsskådeplatser”.9

Amerikanska soldater, understödda av M10-pansarvärnskanonvagnar, framrycker i närheten av Avranches i Frankrike i augusti 1944. (The Paul Warp Collection)

Med Panzer Lehr “fullkomligt utplånad” och andra tyska förband – exempelvis 116. Panzer-Division – hindrade från att ingripa på grund av anfall från allierade jaktbombare, lyckades de amerikanska markstyrkorna till slut åstadkomma det operativa genombrott som man eftersträvat i nära två månaders tid. Den 30-31 juli rämnade de tyska ställningarna vid Avranches.

Följande dag lyftes de amerikanska förbanden i Normandie ur den gemensamma allierade armégruppen 21 Army Group, som under befäl av den brittiske General Bernard Montgomery haft det samlade befälet över alla allierade styrkor i Normandie. General Montgomery fortsatte visserligen i ytterligare några veckor att vara högste befälhavare för de allierade markstyrkorna i Frankrike, men nu bildades 12th Army Group för att under ledning av den tidigare chefen för amerikanska 1st Army, Lieutenant General Omar Bradley, leda de båda amerikanska arméerna: 1st Army, som ställdes under befäl av Lieutenant General Courtney Hodges, och den nybildade 3rd Army, som bildades genom att styrkor bröts ut ur 1st Army. Till chef för 3rd Army utsågs Lieutenant General George S. Patton.

Den allierade huvudstyrkan – 812 000 amerikanska soldater med 2 451 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar – hade dragits samman till den västra flanken.¹⁰ Tyskarna, som koncentrerat 645 av sina drygt 800 stridsvagnar vid Normandie mot brittiska 2nd Army och kanadensiska 1st Army på den östra flanken, hade ingen chans att stå emot Pattons pansarstyrkor när dessa nu kommit i rullning i väster.¹¹ Under uppvisande av en genialisk organisationsförmåga, slussade Patton inom loppet av 72 timmar sju amerikanska divisioner över den enda bron vid Avranches.¹²

Planenligt bildades även ett nytt taktiskt flygkommando inom 9th Air Force, XIX Tactical Air Command under Major General Otto P. Weyland, med uppgift att förse 3rd Army med taktiskt flygunderstöd.¹³ XIX Tactical Air Command utvecklade en ny amerikansk taktik för taktiskt flygunderstöd – Armored Column Cover-metoden, enligt vilken en flygstridsledare med direkt radiosamband med flygplan i luften färdades i de framryckande pansarförbandens tätkolonn, samtidigt som jaktbombflygplan befann sig i luften ovanför, redo att slå till mot vadhelst jaktstridsledaren kallade dem till.

Pattons 3rd Army stötte solfjäderformigt åt väster, söder och sydost från “luckan” vid Avranches och kunde genomföra en blixtsnabb framryckning där Weylands flygare dessutom täckte pansarförbandens flanker. I själva verket mötte Major General Middletons VIII Corps ur 3rd Army knappt något motstånd. “Svepet” genom Bretagne i väster genomfördes i ett område som huvudsakligen evakuerats av tyskarna och där byar och städer redan övertagits av den franska motståndsrörelsen.¹⁴ Spillrorna av fyra tyska divisioner som befann sig i detta område drog sig hastigt undan för att istället bita sig fast i Atlanthamnarna Brest, Lorient och Saint-Nazaire. På detta frontavsnitt hade det amerikanska flyget dessutom ett i det närmaste totalt luftherravälde.

Inte heller mot Pattons framryckning åt sydost kunde tyskarna uppbåda styrkor som kunde bjuda något organiserat motstånd, och den 8 augusti befriades Le Mans, fjorton mil söder om de tyska ställningarna vid Caen på den östra flanken vid Normandie. Därmed hotades Heeresgruppe B, den tyska armégruppen i Normandie, av att bli avskuren väster om floden Seine. Generalfeldmarschall Günther von Kluge, som den 2 juli efterträtt Generalfeldmarschall Gerd von Rundstedt som chef för denna armégrupp, föreslog en reträtt från Normandie för att bygga upp en ny försvarslinje från Seines mynning i Engelska kanalen och vidare till den schweiziska gränsen.

En formation amerikanska Douglas A-20-bombflygplan ur 9th Air Force på väg in mot Frankrike för att understödja striderna vid Normandie. Det allierade flyget spelade en utslagsgivande roll på västfronten 1944. (US Army)

Men Hitler gav istället order om ett motanfall mot Avranches i syfte att skära av Pattons armé i söder. Ett sådant motanfall kunde kanske ha haft utsikter att lyckas om det inte varit för det allierade luftherraväldet. För von Kluge och dennes generaler stod det klart att företaget var dömt att misslyckas, men i skräcken för den våg av förföljelse som följde på 20-juliattentatet vågade ingen opponera sig.

De tyska befälhavarna är tämligen överens om att det var det allierade flyget som satte stopp för den tyska motoffensiven innan denna ens kommit igång. “De kom flera hundra åt gången, avfyrande sina raketer mot koncentrationerna av stridsvagnar och fordon. Vi var oförmögna att göra någonting mot dem och kunde inte göra några ytterligare framsteg”, skrev exempelvis chefen för 2. Panzer-Division, Generalleutnant Heinrich von Lüttwitz.15 Därefter gick de allierade till anfall från norr och söder för att fånga hela Heeresgruppe B i en “säck” vid Falaise söder om Caen. Mitt i detta dramatiska slag – den 17 augusti – lät Hitler avskeda von Kluge och ersatte denne med Generalfeldmarschall Walter Model.*

När Model anlände till Frankrike, befann sig 100 000 tyska soldater i den så kallade “Falaise-fickan”. Deras ytterst smala förbindelsekorridor österut var utsatt för oupphörliga flyganfall; en allierad flygare rapporterade att “hela området står i lågor”.16 Men Model åtnjöt – som en av få höga tyska befälhavare vid den här tiden – Hitlers odelade förtroende. Han anlände precis från östfronten, där han bidragit till att hejda den stora sovjetiska offensiven. Därför kunde han tillåta sig att ge trupperna order om att evakuera Falaise-fickan.

Tyska pansarvärnskanonvagnar av typ Jagdpanther från schwere Panzerjäger-Abteilung 654 passerar genom en fransk ort under striderna på västfronten sommaren 1944. Med sin 88 mm pansarvärnskanon av typ PaK 43/3 L/71 var Jagdpanther ett fruktat vapen som kunde slå ut allierade stridsvagnar på uppemot tre kilometers håll. Trots att det tyska pansarvapnet var påtagligt överlägset de västallierades stridsvagnar, avgjordes slaget till de senares fördel av den brittisk-amerikanska luftöverlägsenheten. (BArch, Bild 101I-301-1951-06/Kurth)

Även om tyskt pansar lyckades hindra de allierade markstyrkorna från att tillsluta “säcken”, blev evakueringen ytterst svår på grund av de massiva allierade flyganfallen. Omkring 50 000 man lyckades retirera österut, men merparten av den tyngre utrustningen blev kvar i Falaise-området – huvudsakligen ett resultat av flyganfallen.*

Hela den tyska strategin i Frankrike – som fram till dess bestått i ambitionen att driva de allierade tillbaka ut i havet – kollapsade nu. Den 15 augusti gick en allierad styrka under Lieutenant General Alexander Patch i land i södra Frankrike och kunde utan större svårigheter etablera ett brohuvud. Hitler hade inget annat val än att den 16 augusti beordra Armeegruppe G, som dittills hållit positioner i sydvästra Frankrike, att genomföra en hastig reträtt nordösterut.¹⁷ Detta sammanföll med Models evakuering av “Falaise-fickan”, som övergick i en brådstörtad reträtt från Frankrike när Pattons amerikanska 3rd Army den 20 augusti korsade floden Seine söder om Paris.

Samma dag, den 20 augusti, inledde Röda armén nästa storoffensiv på östfronten – nu riktad mot Rumänien, Hitlers trogna allierade sedan fyra år tillbaka. Trots relativt jämbördiga styrkeförhållanden – 1,3 miljoner sovjetiska soldater gick till anfall mot 900 000 man axeltrupper – bröt det tysk-rumänska försvaret hastigt samman. Även här var det i stor utsträckning ett resultat av anfallarens flygoperationer.¹⁸ Den nya tyska 6. Armee – som alltså givits samma beteckning som den armé som gick under i Stalingrad i januari 1943 – blev, liksom sin föregångare, inringad av de sovjetiska styrkorna; den enda skillnaden av betydelse var att undergången här kom betydligt snabbare. I början av september 1944 hade denna andra 6. Armee upphört att existera. Förlusterna uppgick till 200 000 tyska soldater, varav 115 000 hamnade i sovjetisk fångenskap. Därmed hade Tyskland förlorat katastrofala 1,27 miljoner soldater, varav drygt 900 000 på östfronten, inom loppet av knappt tre månader.¹⁹

Knappt hade Hitler nåtts av nyheten om att de rumänska oljefälten – som svarat för huvuddelen av Tysklands råolja – gått förlorade, förrän två av Nazitysklands tidigare allierade bytte läger. Från Rumänien fortsatte Röda armén in i Bulgarien, som den 8 september förklarade Tyskland krig. Bara fyra dagar tidigare hade Finland – hårt ansatt av den sovjetiska offensiv som satts in på Karelska näset i juni 1944 – undertecknat ett vapenstillestånd med Sovjetunionen. Detta var ett mycket hårt slag för hela den tyska strategin på östfronten, då Finland kunnat binda ansenliga sovjetiska truppstyrkor. Dessa kunde nu börja överföras till fronten mot Tyskland.

Det var bara ett frontavsnitt – det i Italien – som inte fullständigt rämnade för tyskarna under sommaren 1944. Här misslyckades de allierade, trots en betryggande numerär överlägsenhet, med att åstadkomma någonting annat än en begränsad tillbakatryckning av de tyska linjerna genom den storoffensiv som sattes in den 25 augusti 1944. Därigenom blev det möjligt för tyskarna att omgruppera styrkor från den italienska fronten och till andra mer krisartade avsnitt. Militärhistorikern John Ellis är skoningslös i sitt omdöme om den allierade militärledningen i Italien:

“Nästan samtliga allierade generaler gjorde riktigt dåligt ifrån sig och uppvisade en uppseendeväckande brist på såväl taktisk som strategisk förståelse. Ofta kunde de inte ens enas om vad som skulle göras. Hela tiden, ända från första början, hämmades hela det italienska fälttåget av en djupgående oenighet mellan amerikaner och britter.”20

Detta var förstås något som tyskarna noterade och drog viktiga slutsatser av. Faktum är att det inte såg mycket bättre ut på västfronten, där de allierade av liknande anledningar misslyckades med att fullt ut utnyttja den situation som uppstod genom det tyska nederlaget vid Falaise. Generalfeldmarschall Model, som utsetts till både chef för Heeresgruppe B vid Normandie och tysk överbefälhavare på västfronten (OB West), sammanfattade den 29 augusti situationen i Heeresgruppe B: Armégruppens elva infanteridivisionerna hade tillsammans en personalstyrka motsvarande inte mer än fyra normalstora divisioner, om man frånser det faktum att de förlorat nästan all sin tunga utrustning. De elva pansar- och pansargrenadjärdivisionerna förfogade inte över mer än vardera i genomsnitt mellan fem och tio stridsvagnar.²¹ I beaktande av dessa omständigheter, meddelade Model Hitler, fanns det ingen annan möjlighet än att genomföra en hastig reträtt tillbaka till Tyskland.

“Kriget kunde mycket lätt ha avslutats i september 1944”, konstaterar den brittiske militärhistorikern Basil H. Liddell Hart.²² Med nära tretusen stridsvagnar, halvannan miljon soldater och fjortontusen stridsflygplan till sitt förfogande, hade de allierade teoretiskt sett möjligheten att redan på hösten 1944 tillintetgöra de sista resterna av den tyska västarmén – vilket fullkomligt misslyckades.

Att den tyska västhären inte bara överlevde, utan dessutom under den första hälften av september kunde stabilisera fronten, beskrevs – inte helt utan fog – av den tyska krigspropagandan som ett slags militärt under. I mitten av september 1944 hade de allierades arméer i stort sett blivit fastlåsta längs en linje från en punkt strax söder om den holländsk-belgiska gränsen, och vidare ungefär längs den (nuvarande) tyska gränsen mot Belgien och Luxemburg och nästan rakt söderut längs floden Moselle.*

Förklaringen till denna abrupta vändning kan till icke ringa del sökas hos den tyska ledningen. Nu var Hitler långt ifrån den “tidernas störste fältherre” som en av hans lismande underhuggare en gång kallat honom – den tyska katastrofen i Falaise orsakades t.ex. av Hitlers omdömeslösa anfallsorder – men bland hans generaler fanns några av krigets skickligaste befälhavare. En av dem var Generalfeldmarschall Walter Model, som tidigare räddat åtskilliga svåra situationer för den tyska krigsmakten på östfronten. I januari 1942, när Röda armén var i färd med att riva upp tyska 9. Armee väster om Moskva, hade Models personliga ingripande vänt hela situationen. Den tyske militärhistorikern Paul Carell (Paul Karl Schmidt) skriver:

“Model dök personligen upp överallt. […] Han hoppade plötsligt ur en lednings-Kübelwagen framför en bataljons ledningsplats, kom sättande på en häst genom den djupa snön i främsta linjen, eldade på manskapet, delade ut lovord eller kritiserade, och gick till och med, viftande med sin pistol, i spetsen för en bataljon till anfall mot en fiendestyrka som åstadkommit ett genombrott. Denna mycket energiska general var överallt. Och där han inte befann sig för tillfället, kände man hans anda.”²³

Med merparten av motorfordonen övergivna på den västra sidan av Seine, förföljda av fiendens mångdubbelt starkare pansarförband och utsatta för ständiga allierade flyganfall, övergick den tyska reträtten på västfronten i slutet av augusti 1944 snabbt till kaos och panik. Stridsmoralen rämnade. Några rader som nedtecknades av en tysk artillerist under dessa dagar ger uttryck för den rådande stämningen: “Jag kommer inte att stanna kvar särskilt länge till. Jag vet inte varför vi fortfarande krigar. Mycket snart kommer jag att gå över till Tommies, om jag inte har blivit dödad innan dess.”²⁴

I de tyska återtågskolonnerna spreds den galghumoristiska parollen heim ins Reich - tillbaka till Riket, alltså Tyskland.** De allierades underrättelsekommitté i Washington drog slutsatsen att de tyska arméerna skulle falla samman en efter en och att det var “osannolikt att något organiserat motstånd under det tyska överkommandots befäl kommer att vara möjligt efter den 1 december 1944 … Det kommer kanske att upphöra tidigare än så.” Utan tvekan vilade denna bedömning, när den gjordes, på en realistisk grund – men den hade inte tagit med två faktorer i beräkningen: Den allierade militärledningens missgrepp och den tyska ledningens förmåga att vända en svår situation.²⁵

Model skickade fram särskilt utvalda stabsofficerare för att tillsammans med fältgendarmer – den särskilda arméstyrka vars huvuduppgift var att upprätthålla militär ordning genom att bland annat jaga desertörer – och militärpoliser stoppa paniken, samla ihop splittrade förband och stoppa in enskilda eller grupper av flyende soldater i nyuppsatta frontförband.

Under tiden stampades en tysk försvarslinje i praktiken fram ur jorden längs den tyska västgränsen, från gränsen mot Schweiz i söder till Roermond mittemot nederländska Maastricht. Bygget av denna den så kallade Västvallen – som av de allierade döpts till “Siegfriedlinjen” – hade visserligen påbörjats redan 1936, men när de tyska arméerna satte in sitt blixtkrig i väster i maj 1940 var den fortfarande inte komplett. På grund av den hastiga tyska segern över Frankrike tilläts försvarsverket förfalla under de följande åren, och när Västvallen nu, på sensommaren 1944, åter visade sig behövas, var den allt annat än tillräcklig. Stridsvagnshindren – de så kallade “draktänderna” – var alltför små för att kunna hejda 1944 års stridsvagnar, bunkrarna var alltför tunna för att stå emot den nya tidens flygbomber, och deras skottgluggar var inte anpassade för 1944 års grövre pansarvärnskanoner.26 Men den 20 augusti 1944 gav Hitler order om att Västvallen skulle förstärkas genom “ett folkuppbåd”, och på kort tid mobiliserades 211 000 arbetare för detta syfte.²⁷

Samtidigt omvandlades ett hundratal garnisons- och fästningsbataljoner i det bakre området, liksom flera utbildningsregementen och officersskolor, till frontförband. Det stukade Luftwaffe och den tyska marinen – vars ytfartyg huvudsakligen låg inaktiva i hamn – formligen dammsögs på “överflödigt manskap”. Alla dessa sattes samman i ett nytt slags infanteridivisioner – folkgrenadjärdivisioner.*

Beteckningen Volksgrenadier-Division anknöt till det tysknationalistiska/nazistiska begreppet völkisch, som innebar ett slags mytologisering av det tyska folket. Inspiratören till detta var SS-ledaren Heinrich Himmler, som utsetts till chef för den så kallade ersättningsarmén sedan dess tidigare befälhavare, General Friedrich Fromm, arresterats för att ha känt till konspirationsplanerna mot Hitler utan att ingripa.** Tanken var att med dessa folkgrenadjärdivisioner skapa ett nytt slags förband, ännu lojalare till Führern och utan band till vad som uppfattades som gamla konservativa värderingar hos den tyska krigsmakten. Folkgrenadjärdivisionerna underordnades dock den reguljära tyska krigsmakten, Wehrmacht, och byggdes upp kring en kärna av erfarna veteraner från någon division som tidigare blivit praktiskt taget utplånad. Ofta kom en folkgrenadjärdivision att få samma sifferbeteckning som en tidigare uppriven infanteridivision haft. Så till exempel bildades 26. Volksgrenadier-Division runt en kärna av överlevande veteraner från 26. Infanterie-Division, som till största delen utplånats på östfronten. Det nya med dessa folkgrenadjärdivisioner var framför allt att de bantats ned till vardera sex bataljoner istället för nio, som varit standard i tyska infanteridivisioner – alltså med en nominell personalstyrka på omkring 10 000 man istället för 17 000.

Utöver dessa nya förband förfogade Luftwaffe över sex nybildade fallskärmsjägarregementen med sammanlagt tjugotusen man. Dessa tillfördes tiotusen utmönstrade mannar från olika flygförband och skickades i ilfart till västfronten som 1. fallskärmsjägararmén – 1. Fallschirmarmee under ledning av den tyska fallskärmsjägarkårens befälhavare, General Kurt Student.

Samma dag som 1. Fallschirmarmee bildades – den 4 september 1944 – återvände den 68-årige veteranen Generalfeldmarschall Gerd von Rundstedt till västfronten som ny Oberbefehlshaber West (OB West). Hitler hade avskedat honom från denna post två månader tidigare, men när nazistledaren nu insåg sitt misstag, ställde von Rundstedt villigt upp. Därigenom kunde Model koncentrera sig helt på ledningen av armégruppen Heeresgruppe B.

Totalt sett var emellertid det tyska försvaret i väster i september 1944 ytterst bräckligt. Den 10 september meddelade von Rundstedt att det skulle krävas ytterligare fem till sex veckors intensivt arbete innan Västvallen restaurerats så pass att den skulle kunna stå emot ett allvarligt anfall av en modern krigsmakt.²⁸ Att 1. Fallschirmarmee kunde betecknas som en armé trots att den inte kunde mönstra mer än 30 000 man – alltså knappt ens motsvarande en normal kårstorlek – är ganska talande för situationen. I mitten av september 1944 förfogade Heeresgruppe B över inte mer än tolv divisioner med sammanlagt endast åttiofyra operationsdugliga stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar för att försvara en frontbredd på fyrtio mil – längs vilka Montgomery och dennes amerikanska stödtrupper marscherat upp med över en miljon man och 1 700 stridsvagnar.²⁹ De flesta av de tyska förbanden lämnade mycket i övrigt att önska. Så till exempel bemannades den ännu ofärdiga Västvallen i brist på tillgängliga reservstyrkor av andra klassens soldater, män som i vanliga fall fick frisedel. Dessa indelades i särskilda så kallade Magen-Bataillon (mag-bataljoner) och Ohren Bataillon (öron-bataljoner); i de förstnämnda förbanden placerades män med kroniska magsjukdomar och erhöll specialkost, i de sistnämnda placerades män med grava hörselskador, och uppgifterna de tilldelades anpassades därefter. Därigenom kunde mellan 70 000 och 80 000 man mobiliseras till den tyska västgränsens försvar.³⁰ Att denna svaga styrka lyckades hejda de västallierades storoffensiv är högst anmärkningsvärt.

Den viktigaste enskilda anledningen till att britter och amerikaner misslyckades med att fullt ut utnyttja sitt väldiga styrkeövertag på västfronten på hösten 1944 var underhållssvårigheterna. De styrkor som landsatts i Normandie hade fram till september 1944 endast en inskeppningshamn till sitt förfogande, den i Cherbourg. Därtill rådde brist på transportkapacitet i land, vilket berodde på flera samverkande faktorer – varav den viktigaste var att hela det nordfranska järnvägsnätet fortfarande låg i spillror på grund av allierade flygbombningar. Ovanpå detta hade militärhögkvarteret för de allierades styrkor i nordvästra Europa – Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force (SHAEF) under den amerikanske generalen Dwight D. Eisenhowers befäl – underlåtit att föra i land mer än etthundrasextio transportkompanier, trots att den amerikanska transportkåren räknat ut att det skulle behövas minst femtio procent fler.³¹ Dessutom blev fjortonhundra brittiska lastbilar stående på grund av felaktigt tillverkade kolvar.³²

Av dessa anledningar skulle det ha varit nödvändigt att fokusera underhållet till drivmedel så att de motoriserade förbanden skulle kunna förfölja, skära av och förinta den retirerande tyska västhären. Men så skedde inte. Istället slösade de allierade mycket transportutrymme på att komplettera sina ammunitionsförråd, vilket var helt överflödigt med en fiende som vid denna tid – i slutet av augusti och början av september 1944 – befann sig i upplösningstillstånd.* Ovanpå detta präglades de allierades krigföring på västfronten, liksom i Italien, av rivalitet och avundsjuka mellan amerikaner och britter. Medan amerikanen Eisenhower innehade befattningen som högste befälhavare i nordvästra Europa, hade engelsmannen Montgomery – segraren vid el-Alamein – utsetts till chef för markstridskrafterna i Normandie. Men som vi sett lyftes de amerikanska styrkorna i samband med genombrottet vid Avranches ut till den helamerikanska armégruppen 12th Army Group under Lieutenant General Omar Bradley. Montgomery fortsatte ännu ett tag att vara chef för samtliga allierade markstridskrafter i norra Frankrike, men befälsordningen var vag och ostrukturerad.

Montgomery var av åsikten att det på grund av den ansträngda underhållssituationen var omöjligt att genomföra en kraftfull offensiv längs hela fronten. Den 17 augusti 1944 presenterade han sin plan, som han kallade för “en omvänd Schlieffen-plan”, för Bradley. Enligt denna skulle de båda allierade armégrupperna hållas samman i en “solid massa” av fyrtio divisioner och framrycka nordösterut över floden Seine från Paris-området. Huvudstöten skulle utföras av 21 Army Group mot Pas de Calais och västra Flandern för att säkra hamnen i Antwerpen och södra Nederländerna. 12th Army Group skulle bilda den östra flanken och tränga fram i riktning mot Ardennerna, Aachen och Köln. Lieutenant General Patchs amerikanska 7th Army, som landsatts i södra Frankrike under operation “Dragoon”, skulle avancera norrut i riktning mot Nancy i östra Frankrike och det tyska Saar-området, men de båda nordliga armégrupperna skulle inte utsträckas åt höger för att nå samband med dessa styrkor, eftersom detta skulle medföra en obalans i strategin. Huvudmålet i Montgomerys plan var att “etablera en kraftig flygstyrka i Belgien, säkra brohuvuden över Rhen före vintern, samt snabbt besätta Ruhrområdet”.³³

Även om Bradley initialt höll med Montgomery, skulle motsättningarna mellan amerikaner och britter snart fördjupas. “Därefter”, skrev Montgomery efter kriget, “fanns det alltid en viss ‘känsla’ mellan britter och den amerikaner, och denna höll i sig fram till krigsslutet. De kommentarer Patton undslapp sig då och då, bidrog inte till att förbättra situationen. När han hejdades av Bradley vid Argentan, sade han: ‘Låt mig fortsätta till Falaise så kan vi driva tillbaka britterna ut i havet i ett nytt Dunkerque’”.³⁴ Bradley å sin sida talar i sina memoarer om de “skärmytslingar” som “fortsatte under flera större sammandrabbningar och som inte upphörde förrän på våren 1945, när Eisenhower till slut släppte lös mina styrkor vid Remagen så att vi kunde omringa Ruhrområdet.”³⁵ Denna konflikt har fortsatt och pågår i viss mån än i dag i de båda ländernas respektive historieskrivningar.

Den 20 augusti höll Eisenhower ett stabsmöte i Normandie, och där beslutades det att befälssystemet skulle ändras den 1 september så att Eisenhower även tog befälet över samtliga markstridskrafter. Därigenom skulle Montgomery reduceras till enbart chef för den brittisk-kanadensiska 21 Army Group. Dessutom beslutades det att amerikanska 12th Army Group, tvärtemot vad Montgomery föreslagit, skulle avancera i riktning mot Metz i östra Frankrike och det tyska Saarområdet för att där förena sig med “Dragoon”-styrkorna. Montgomery protesterade kraftfullt när dessa beslut presenterades för honom i dennes framskjutna stabsplats samma kväll.

Den 23 augusti flög Montgomery till Bradleys stabsplats för att dryfta saken och fann då att denne bytt uppfattning och nu förordade den plan som överenskommits i Eisenhowers stab tre dagar tidigare. Montgomery begav sig då genast till Eisenhowers stabsplats och förklarade att “om denne tillämpade den breda frontens strategi, med anfall längs hela linjen hela tiden, skulle framryckningen oundvikligen dö ut, tyskarna skulle få tid att återhämta sig, och kriget skulle fortsätta genom hela vintern och en bra bit in på 1945”.³⁶

Montgomery vände sig också mot idén att överbefälhavaren skulle “sänka sig” till slagfältet och bli befälhavare för markstridskrafterna. “Överbefälhavaren”, sade han, “måste befinna sig högt ovanför alltsammans för att skaffa sig en vid översikt över hela den komplicerade situationen – som även innefattar trupperna på marken, till sjöss och i luften, civil kontroll, politiska problem, etc. Någon måste sköta markstriderna åt honom.”37 Detta har ibland tolkats som en personlig maktambition från Montgomerys sida, men faktum är att denne deklarerade att han gärna skulle tjänstgöra under Bradley om beslutet fattades att denne skulle bli samordnare av markoperationerna. Mötet den 23 augusti resulterade i vad som bäst kan beskrivas som en kompromiss. Eisenhower gick med på att ställa Hodges’ amerikanska 1st Army till förfogande för Montgomerys planerade koncentrerade anfall mot nordost, men vägrade att acceptera förslaget om att sätta stopp för Patton, vars 3rd Army ryckte fram på de allierades södra (högra) flank och därmed töjde ut underhållslinjerna både söderut och österut. General Eisenhower hänvisade till att “den amerikanska folkopinionen aldrig skulle acceptera någonting sådant [att hejda Pattons offensiv], och det är folkopinioner som vinner krig” – på vilket Montgomery svarade att “krig vinns genom segrar på slagfältet. Ge folk seger och de kommer inte att bry sig om vem som vann den.”³⁸

Under några dagar skars emellertid tilldelningen av underhåll till Pattons armé ned till tvåtusen ton om dagen, medan amerikanska 1st Army, som utgjorde den södra flygeln av Montgomerys framryckning, erhöll femtusen ton.³⁹ Följden blev att Pattons pansar stoppades av drivmedelsbrist vid den franska staden Verdun vid floden Meuse den 31 augusti – efter en blixtframryckning på tjugotvå mil på tio dagar från floden Seine söder om Paris, nästan utan att möta något motstånd. Då Patchs 7th Army ännu befann sig långt ned i söder, kunde större delen av tyska Armeegruppe G slinka igenom från sydvästra Frankrike och upprätta försvarsställningar i Lorraine i nordöstra Frankrike lagom till dess att Pattons framryckning kom igång igen.

Under tiden rusade den brittisk-kanadensiska armégruppen och amerikanska 1st Army fram längre norrut, också nästan utan att möta motstånd. Den 3 september – krigets femårsdag för britternas del – kom nyheten om att britterna befriat den belgiska huvudstaden Bryssel. Men under tiden hade tyska 15. Armee, som blivit “omkörd” av 21 Army Group i Calais-området i väster, klarat sig ganska lindrigt undan. Det finns knappast något försvar för den brittiska uraktlåtenheten den 4 september, när Antwerpen befriades, att tillåta evakueringsvägarna längre västerut att förbli öppna för tyskarna. Därigenom kunde dessa inte bara evakuera 82 000 soldater och 580 artilleripjäser från 15. Armee i Pas de Calais-området, utan de kunde dessutom bita sig fast på båda sidor om Scheldemynningen och i flera av de franska Kanalhamnarna – vilket förlängde de allierades underhållssvårigheter.⁴⁰

Två amerikanska soldater, Private First Class Lawrence Hoyle (t.v.) och Private Andrew Fachak från 357th Infantry Regiment, 90th Infantry Division, håller ställningarna nära Maizeres Les Metz i Frankrike. I september 1944 hade de allierades offensiv på västfronten i stort sett kört fast. Hoyles vapen är ett kulsprutegevär av typ Browning Automatic Rifle (BAR). Detta kunde avge automateld, men magasinet rymde endast 20 patroner och pipan kunde inte bytas ut snabbt i fält. Därför kunde inte BAR-skyttar avge understödjande eld någon längre stund. (NARA, SC 196133/ W. J. Tomko)

Under dessa veckor i september 1944, som kunnat bli krigsavgörande, var de allierade hänvisade till endast tre hamnar för allt underhåll som skeppades över från England – Cherbourg, Dieppe och Ostende. Cherbourg, långt borta i västra Frankrike, hade erövrats redan före genombrottet vid Avranches. Dieppe intogs av 1st Canadian Army den 1 september, men därifrån och till fronten vid den tyska gränsen var det en körsträcka på mellan fyrtio och fyrtiofem mil. Den lilla belgiska fiskestaden Ostende, som erövrades av kanadensarna den 8 september, var visserligen belägen mycket närmare fronten, men dess hamn hade en mycket begränsad kapacitet. Tillgången till Antwerpens stora internationella hamn blockerades, som vi sett, av att tyskarna höll Scheldemynningen. I de franska hamnstäderna Boulogne, Calais och Dunkerque i Pas de Calais-området bet sig tyska garnisoner fast medan Montgomerys styrkor hastigt svepte förbi. Det kostade britterna och kanadensarna hårda strider innan de slutligen lyckades erövra Boulogne (den 22 september) och Calais (den 30 september). Under tiden kunde tyskarna ägna sig åt att systematiskt förstöra hamnanläggningarna och blockera inloppen med bland annat sänkta fartyg. Det dröjde ända till i mitten av oktober innan de allierade kunde ta hamnen i Boulogne i bruk, och hamnen i Calais kunde inte öppnas för trafik förrän i november 1944. Antwerpens hamn kunde heller inte tas i bruk förrän tyskarna efter mycket hårda strider drivits bort från Scheldemynningen efter den första novemberveckan 1944. I Dunkerque höll en tysk styrka på 10 000 man ut ända till krigsslutet.

De misstag som begicks av den allierade militära ledningen, och de svagheter som trupperna blottlade, noterades nogsamt av tyskarna. Dessa var också väl medvetna om de växande spänningarna mellan britter och amerikaner, inte minst genom massmedia i Storbritannien och USA. Eisenhower kunde till sin bestörtning konstatera att den ändrade befälsordningen, varvid han själv övertog befälet över de allierades markoperationer från Montgomery, mottogs med “stor förargelse” i den brittiska pressen, som hävdade att Montgomery hade trängts undan på grund av sina framgångar. Samtidigt jublade den amerikanska pressen över att de amerikanska styrkorna vunnit “ verklig självständighet”.41 (För att i någon mån kompensera Montgomery befordrades denne till Field Marshal den 1 september, samma dag som Eisenhower övertog det direkta befälet för markoperationerna.)

Den 2 september, när britterna nådde den fransk-belgiska gränsen sydost om Lille, träffade Bradley och Patton Eisenhower för att försöka förmå denne att ändra på sina prioriteringar. “Mina män kan käka sina bälten, men stridsvagnarna behöver för fasen bränsle”, klagade Patton. Eisenhower gick med på att låta en av armékårerna i Hodges’ 1st Army – V Corps – ansluta sig till Pattons framstöt österut. Två dagar senare svängde Eisenhower helt och hållet över till förmån för Bradley och Patton genom att bevilja Patton samma andel av underhållet som Hodges’ 1st Army för sin framryckning österut mot Saarområdet. Med långt uttänjda underhållslinjer hos båda de allierade armégrupperna resulterade detta i att Montgomerys styrkor stannade upp i tre dagar, vilket gav Model tid att organisera sin Heeresgruppe B mot Montgomerys 21 Army Group.

Under tiden stångade sig Pattons amerikanska 3rd Army blodig mot de tyska ställningarna i området kring den franska staden Metz. Här, vid den gamla fransk-tyska gränsen (mellan 1871 och 1918) längs floden Moselle (Mosel), hade tyskarna före första världskriget låtit anlägga en sju mil lång befästningslinje, den så kallade “Moselställningen”. När Patton nu alltså återupptog sin offensiv, hade Armeegruppe G – som den 11 september omorganiserades till Heeresgruppe G – hunnit evakuera 130 000 man från sydvästra Frankrike, och dessa mötte nu Pattons styrkor i Moselställningens fästningar. Därtill hade två fullstarka tyska divisioner, 3. Panzergrenadier-Division och 15. Panzergrenadier-Division, kunnat lösgöras från den italienska fronten, och dessa spelade en viktig roll i hejdandet av Pattons anfall vid Metz.

Tyskarna häpnade över det amerikanska tillvägagångssättet. Generaloberst Johannes Blaskowitz, chefen för Armeegruppe G, är inte nådig i sitt omdöme över Pattons beslut att ränna huvudstupa rakt in i befästningsverken vid Metz: “Ett direkt anfall på Metz var onödigt. […] En sidorörelse norrut i riktning mot Luxemburg och Bitburg skulle ha rönt större framgång och kommit vår 1. armés högra flank att kollapsa, följt av vår 7. armés sammanbrott.”⁴² Den berömde militärstrategen Liddell Hart anmärker lakoniskt: “Pattons tredje armé började […] gå över Moselle redan den 5 september men hade hunnit föga längre två veckor senare – eller i själva verket två månader senare.”⁴³

Lieutenant General Hodges’ amerikanska 1st Army rönte inte större framgång när denna samtidigt passerade den tyska västgränsen längre norrut. Dess V Corps trängde den 12 september in i Tyskland och korsade floden Our strax norr om Luxemburgs nordgräns. Detta avsnitt försvarades av tyskarnas I. SS-Panzerkorps, som den 7 september rapporterade en stridsstyrka på blott 800 man och en (1) stridsvagn på en frontbredd av sju mil.⁴⁴ Personalstyrkan var så svag att den inte ens räckte till att bemanna samtliga bunkrar i Västvallen på detta avsnitt, och i de flesta av de bemannade bunkrarna fanns bara två eller tre soldater beväpnade med gevär, ibland en enstaka kulspruta eller ett pansarskott.

Även om amerikanerna erövrade den främsta bunkerlinjen i denna del av Västvallen, lyckades tyskarna – till sin egen häpnad – hejda anfallet. Vid ett tillfälle genomförde knappt åttio tyska soldater, understödda av två pansarskyttefordon med eldkastare, ett motanfall som utlöste panik på den amerikanska sidan. Det radioanrop som sändes ut av det drabbade amerikanska förbandet – ingående i 28th Infantry Division – sade tyskarna ganska mycket om tillståndet hos de amerikanska trupperna: “King Sugar till vem som helst! King Sugar till vem som helst! Hjälp! Vi utsätts för motanfall – stridsvagnar, infanteri, eldkastare!”⁴⁵

Militärhistorikern Peter Elstob skriver: “Efter två dagars strider hade 28. divisionens uttröttade soldater inte åstadkommit något annat än två små inbrytningar i Västvallen. När tyskarna gick till motanfall, tog utmattningen efter den långa framryckningen ut sin rätt, och de män som tidigare hade kämpat så tappert föll tillbaka i panik för relativt svaga motanfall.”46 Medan Brigadier General Norman D. Cota, den amerikanske divisionchefen, lät avskeda chefen för 109th Infantry Regiment för tillkortakommandet, analyserade tyskarna det amerikanska bakslaget – och noterade därvid inte minst att det ägt rum när nederbörd och låg molnhöjd hindrat det allierade flyget från att ge marktrupperna understöd. Att anfallarna saknat stridsvagnsunderstöd, samtidigt som den svåra underhållssituationen tvingat dem att ransonera artilleriunderstödet till tjugofem avlossade granater per rör och dag, förstärkte intrycket av att det amerikanska infanteriet var helt beroende av ett kraftigt eldunderstöd för att kunna fungera effektivt.

“Denna motgång”, konstaterar Elstob, “markerade början på den branta uppgång i ‘stridströtthet’ som längre fram, när andelen icke-stridsrelaterade förluster steg till tjugofem procent, skapade stor oro bland befälhavarna.”⁴⁷

Under tiden förvärrades underhållssituationen för de allierade. Drivmedelsbeståndet dalade tidvis till två dagars reserv. Ammunitionsbristen var ännu värre. Under den första oktoberveckan kunde bara ett ammunitionsfartyg lastas av i Frankrike, medan trettiofem andra väntade utanför kusten på plats vid kajerna.⁴⁸ Den 2 oktober infördes ammunitionsransonering. I början av den andra oktoberveckan stod det klart att trots pågående ransonering, skulle ammunitionsförråden i Frankrike med den förevarande åtgången vara helt tömda runt den 7 november.⁴⁹

På den tyska sidan stöttades stridsmoralen genom en kombination av Goebbels propaganda och förhoppningar på de nya “undervapnen” – toppmoderna vapen som utklassade allt vad de allierade kunde sätta upp. De första bland dessa – de jetdrivna stridsflygplanen Messerschmitt 262 och Arado 234 och det raketdrivna jaktflygplanet Messerschmitt 163 – hade vid den här tiden redan börjat delta i striderna, om än i blygsamma antal.* Den 8 september sattes nästa “undervapen” in – den ballistiska missilbomben A 4 (Aggregat 4). Denna sköts upp i stratosfären och dök därefter med mångdubbel överljudsfart ned på sitt mål. Från en hastighet av över 1,5 km i sekunden (5 600 km/h) slog den fyra ton tunga missilen (med en stridsspets på 975 kilo sprängmedel) ned i marken med en fruktansvärd verkan. En vetenskaplig simulering som gjordes 2010 visade att en A 4 skapade en tjugo meter bred och åtta meter djup krater och slungade upp 3 000 ton materia i luften. “⁵⁰

Strax före middagstid den 8 september 1944 slog den allra första A 4:an ned i sydöstra Paris. Sju timmar senare slog två andra A 4:or ned i London. Detta utlöste bestörtning i de allierades staber. Där visste man mycket väl vilket slags vapen det handlade om – delarna av en testuppskjuten A 4 som hamnat fel och exploderat över småländska Bäckebo hade överlämnats till britterna av den svenska regeringen. Vid den här tiden hade britterna just börjat få bukt med de obemannade raketdrivna robotbomber av typ Fieseler 103 – mer känd som V 1 (Vergeltungswaffe 1, vedergällningsvapen 1) – som tyskarna satt in mot framför allt London sedan juni 1944. Då V 1:orna flög på omkring 900 meters höjd i en fart av 630 km/h kunde dessa bekämpas av jaktflyg och luftvärn, och i slutet av augusti 1944 blev 70 procent av alla inkommande V 1:or nedskjutna över södra England.

Mot A 4 fanns det däremot inget motmedel. Då det visade sig att A 4:orna avfyrades från tyska baser i Nederländerna, beslöt Eisenhower omgående att godkänna Montgomerys förslag om att luftlandsätta den gemensamma allierade flygburna armén över de nederländska flodövergångarna vid Eindhoven, Nijmegen och Arnhem. Syftet med denna operation, som fick täcknamnet “Market”, var att skapa en korridor längs vilken brittiska XXX Corps sedan skulle kunna framrycka för att bryta upp det tyska försvaret – operation “Garden”. Anfallet hade den dubbla målsättningen att erövra A 4:ornas avskjutningsramper och därefter få ny fart på den allierade offensiven och erövra Ruhrområdet för att få till stånd ett snabbt slut på kriget.

Det tyska jetflygplanet Messerschmitt Me 262 kan utan vidare räknas som andra världskrigets bästa jaktflygplan. (Creek)

Men de svårigheter som redan tidigare hämmat den allierade offensiven kvarstod, till förfång för den kombinerade operationen “Market Garden”. Montgomery meddelade Eisenhower att om ingenting gjordes åt den ansträngda underhållssituationen för 21 Army Group, skulle han inte kunna gå till anfall på nära två veckor. Eisenhower lät då omedelbart skifta tillbaka prioriteringen till den brittisk-kanadensiska armégruppen, varefter Montgomery fastställde anfallsdatum till den 17 september. Den brittiske fältmarskalken var helt övertygad om att Pattons resursslukande attacker vid Metz skulle ställas in så att merparten av den amerikanska armégruppens underhåll kunde avdelas till Hodges 1st Army, som skulle understödja “Market Garden”. Men han hade underskattat de amerikanska generalernas kreativitet.

När Bradley, chefen för den amerikanska armégruppen, den 12 september informerade Patton om Eisenhowers beslut, föreslog Patton att han skulle låta sin 3rd Army bli så kraftigt engagerad på andra sidan Moselle att det skulle bli omöjligt att beordra den att stanna upp. Bradley gav Patton två dagar att verkställa detta, och i en ny omsvängning förklarade Eisenhower att de allierades norra flank inte skulle få högsta prioritet förrän Pattons armé blivit fast etablerad på den östra sidan av floden Moselle. Det var i praktiken ett charte blanche för Patton. Chester Wilmot skriver:

“Genom sin framryckning från Marne till Meuse och därefter från Meuse till Moselle, hade Patton töjt ut den allierade fronten alldeles för långt söderut. Tredje armén hade vid det laget blivit en magnet som drog till sig trupper och underhåll från det som Eisenhower hade förklarat skulle vara huvudanfallet.”51

Den nazistiske diktatorn gav i praktiken – om än givetvis helt oavsiktligt – ett handtag åt Patton då han den 8 september lät en av de nya så kallade pansarbrigaderna gå till anfall mot 3rd Army. Det var Hitler själv som givit order om uppställandet av ett antal pansarbrigader för insats vid de krisande frontavsnitten. Med tonvikten på pansar och mindre på understödstrupper i form av pansargrenadjärer och artilleri, var det tänkt att dessa skulle vara mer lättrörliga än traditionella pansardivisioner. Denna organisationsstruktur stred mot grundtanken med pansarenheter, och följdriktigt ledde pansarbrigad-konceptet också till att stridsvagnarna lämnades åt sitt eget öde ute på slagfältet. Det första anfallet med en pansarbrigad den 8 september slutade med det tyska förbandets undergång. Fram till den 18 september sattes ytterligare tre pansarbrigader in i motanfall mot 3rd Army; samtliga blev i stort sett utplånade.* Detta ledde inte bara till att tyskarna omprövade sin idé med pansarbrigader; i slutändan blev heller inga större kvantiteter underhåll avdelade från Pattons 3rd Army till Hodges’ 1st Army – med följden att den sistnämnda inte kunde bistå “Market Garden” i Nederländerna.

I avsaknad av erforderligt understöd från pansar – på grund av otillräckligt underhåll kunde bara tre av nio brittiska divisioner sättas in under operationens första dagar – blev “Market Garden” en katastrof för den allierade luftlandsättningsarmén. Medan brittiska 1st Airborne Division blev till åtta tiondelar utraderad, förlorade amerikanska 101st Airborne Division 2 100 man; i amerikanska 82nd Airborne Division förlorade enbart 508th Parachute Infantry Regiment 796 man, och “C” Company i 504th Parachute Infantry Regiment tillfogades 50-procentiga förluster.

A 4-beskjutningen fortsatte obehindrat. Under de sista dagarna i september avfyrades upp till fjorton missiler om dagen. Från och med den 7 oktober blev även Antwerpen mål för dessa raketer, som snart döptes till V 2. När den tusende V 2:an avfyrades den 26 november, hade 556 riktats mot Antwerpen och 254 mot London.

Även om den materiella krisen för den tyska västfronten var långt ifrån hävd – i slutet av september 1944 förfogade Heeresgruppe B över endast 239 stridsvagnar eller pansarvärnskanonvagnar och 821 artilleripjäser – var den akuta militära krisen åtminstone tillfälligtvis över. Den 27 september rapporterade Generalfeldmarschall Model: “Stridsmoralen förbättras från dag till dag”. Operationsofficeren i Heeresgruppe B, Oberstleutnant Günther Reichhelm, berättade efter kriget att “möjligheterna av en kapitulation diskuterades i hemliga kretsar i armégruppens stab, men alla sådana tankar fick överges på grund av den höga stridsmoralen hos både trupperna och civilbefolkningen”.⁵²

På östfronten såg det emellertid annorlunda ut. Med underhållslederna uttänjda ebbade även kraften i den stora sovjetiska sommaroffensiven i Vitryssland och Ukraina ut, och i augusti 1944 hade Röda armén hejdats längs floden Visla i Polen och vid Ostpreussens gräns mot Litauen. Men detta kunde inte åstadkommas förrän tyskarna kallat in mycket starka förstärkningar. Enbart vid Warszawa i slutet av juli och början av augusti 1944 satte de in femhundra stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar.⁵³ I början av september 1944 uppgick de tyska styrkorna på östfronten till omkring två miljoner man mot 6,5 miljoner man i Röda armén (tre gånger fler än vad de allierade förfogade över på västfronten). Av tio så kallat tunga pansarbataljoner (schwere Panzer-Abteilung) – utrustade med de tunga Tiger-stridsvagnarna – var sju insatta på östfronten, en på västfronten och två i Italien. Dessutom hade tyskarna ett ojämförligt bättre flyg på östfronten än i väst eller Italien.

När Röda armén gick till anfall mot Heeresgruppe Nord i de baltiska staterna den 14 september, ställdes 1,5 miljoner man och 4 400 stridsvagnar mot 700 000 man och 1 000 stridsvagnar på den tyska sidan.⁵⁴ Detta sovjetiska anfall fick de tyska ställningarna att kollapsa. Narvaställningen krossades, och när ryssarna den 22 september intog Tallinn och Pärnu hade de återtagit i stort sett hela Estland. Under tiden satte tyskarna in ett motanfall i Lettland med fyrahundra stridsvagnar, och det fem dagar långa pansarslag som följde kostade dem en förlust av nära 150 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar.⁵⁵ I början av oktober nådde de sovjetiska styrkorna fram till den litauiska Östersjökusten och isolerade därmed Heeresgruppe Nord i den så kallade “Kurlandfickan” i norr.

“Kurlandfickan” band emellertid också avsevärda sovjetiska styrkor, liksom striderna i Ungern och Jugoslavien gjorde – i september och oktober arbetade sig Röda armén framåt genom dessa båda länder – varför ryssarna för tillfället inte hade någon möjlighet att föra fram tillräckliga styrkor till Visla-fronten för en storoffensiv i Polen och mot själva Tyskland. Hitler insåg att den enda möjligheten att avvärja den annalkande katastrofen, låg i att handla under den respit på några månader som han skulle få innan Röda armén hunnit kraftsamla för en ny storoffensiv vid floden Visla, och han var ganska klar över hur han skulle gå till väga. Lärdomarna från slagfältet under de tre föregående månaderna tycktes entydigt peka åt ett håll.

* Två dagar senare begick von Kluge självmord.

* Allierade flygare gjorde sig skyldiga till våldsamma överdrifter i sina resultatrapporter efter flyganfallen vid Falaise. En undersökning genomförd en tid efter det att området erövrats av de allierade kunde konstatera att av 101 undersökta tyska stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar i Falaise-sektorn, hade endast sex förstörts direkt genom flyganfall, 44 genom beskjutning från marken och tolv av andra eller oklara orsaker. Ytterligare 22 befanns ha övergivits av sina egna besättningar. Detta har lett till missförståndet att det allierade flyget inte var så effektivt vid Falaise, men denna slutsats måste tillbakavisas. Hur många stridsvagnar som bringats att stanna genom flyganfall, vilket gjorde det möjligt för pansarvärnskanoner att få skott på dem, har aldrig klarlagts. Men framför allt bestod det allierade flygets effektivitet vid exempelvis Falaise inte i dess förmåga att direkt förstöra kraftigt bepansrade fordon, utan genom att slå ut transportkolonner på väg till eller från fronten. Samma allierade undersökning visar också att nästan hälften av övriga (icke bepansrade) tyska fordon i “Falaise-fickan” slogs ut genom flyganfall, och merparten av de övriga övergavs av sina egna besättningar – i det senare fallet i stor utsträckning som ett resultat av flyganfall. Antagligen kan merparten av de 40 000 tyska soldater som togs tillfånga i “Falaise-fickan” tillskrivas den direkta eller indirekta effekten av allierade flyganfall mot reträttvägarna.

* Vid den här tiden var, sedan maj 1940, det belgiska Eupen-Malmedy-området införlivat i Tyskland, varigenom Tysklands gräns med Belgien gick ungefär nio kilometer längre västerut än idag.

** Heim ins Reich var egentligen den nazistiska paroll som innebar att alla tyskar som bodde utanför Tyskland skulle förenas i Hitlers Tredje rike.

* Volksgrenadier-Division ska inte förväxlas med de nazistiska hemvärnsstyrkorna Volkssturm.

** Den tyska Ersatzheer organiserade trupputbildningen och ersatte förluster hos de reguljära frontförbanden.

* Såväl frontsoldater som allierade militära befälhavare lät mycket av sin frustration över denna situation gå ut över underhållsorganisationen, kallad Communications Zone (ComZ). Dess befälhavare, Lieutenant General John C. H. Lee – som dessutom var Eisenhowers ställföreträdare i SHAEF och således näst högste allierade befälhavare i Europa – utsattes för särskilt hätska anfall. Hans initialer uttyddes hånfullt som Jesus Christ Himself (“Jesus Kristus i Egen Hög person”), med en tydlig anspelning på att han skulle ha levt ett överdådigt liv på frontsoldaternas bekostnad. En amerikansk general skrev apropå Eisenhowers förmenta “överseende” med Lee att “Alexander den Store älskade [också] smickrare”. (Hastings, Harmagedon, s. 53.) Denna bitterhet – som fortplantats i sentida skildringar, där anekdoter och frontbefälhavares skarpa uttalanden kommit att spela en viktig roll i beskrivningen av ComZ – frånser emellertid det faktum att det under Lees befäl levererades 37 miljoner ton militära förnödenheter från USA och Kanada före invasionen, och efter invasionen skeppades 41 miljoner ton över till kontinenten. Den amerikanske militärhistorikern Roland G. Ruppenthal konstaterar i sin omfångsrika genomgång av den amerikanska underhållsorganisationen i Europa under andra världskriget att “det bristande förtroendet för Communications Zone knappast var något nytt fenomen. Den misstro som i Storbritannien under perioden före invasionen uppstod på grund av oenighet om organisation och planläggning, hade aldrig lagt sig, så relationerna mellan Communications Zone och förband-scheferna vid fronten var inte direkt vänskapliga. En del av denna misstro berodde utan tvekan på den traditionella och förmodligen oundvikliga känsla som frontsoldater har av att soldaterna i det bakre området var bättre försedda än de själva med sådant som persedlar och proviant.” (Ruppenthal, United States Army in World War II European Theater of Operations: Logistical Support of the Armies. Volume II: September 1944-May 1945, s. 349.) Lee var förvisso en mycket omstridd person, men till icke ringa del berodde detta på att han var den första generalspersonen i USA:s vid den här tiden segregerade krigsmakt att utmana arméns rasistiska fördomar. Fram till denna tid var möjligheten till fronttjänstgöring i princip stängd för afro-amerikaner, men ingen enskild befälhavare spelade en större roll än Lee för att bryta dessa rasistiska barriärer. Exempelvis utfärdade han en uppseendeväckande PM om att “förbandschefer på alla nivåer kommer att få ta emot ansökningar [från afro-amerikaner] om placering vid infanteriet”. (Memo from John C. H. Lee, December 26, 1944. Security Classified Records, Record Group 220: Records of the President’s Committee on Eqaulity of Treatment and Opportunity in the Armed Services. Harry S. Truman Library and Museum. http://www.trumanlibrary.org/whistlestop/study_collections/desegregation/large/documents/index.php?documentdate=1944-12-26&documentid=12-12&studycollectionid=&pagenumber=1&sortorder=. 1 november 2012.) Detta sågs inte med blida ögon av många av Lees kollegor, men som en följd av Lees ingripande kunde afro-amerikanska militära förband sättas in i Ardennerslaget, med mycket goda resultat – vilket vi skall se längre fram.

* Egentligen fanns vid den här tiden bara en reguljär flygflottilj i tjänst med Me 262-jaktbombare, I. Gruppe/ Kampfgeschwader (Jagd) 51. Ett par Ar 234 genomförde sedan början av augusti 1944 spaningsflygningar över västfronten och södra England, och några tiotal Me 163 deltog i Tysklands luftförsvar.

* Chefen för Heeresgruppe G, Generaloberst Johannes Blaskowitz, gjordes till syndabock för dessa misslyckanden, och ersattes den 21 september av General Hermann Balck. Då Balck emellertid senare misslyckades med att hålla tillbaka amerikanerna från den tyska gränsen, blev även han avsatt, och den 24 december 1944 återinsattes Blaskowitz som chef för Heeresgruppe G.