KAPITEL 3

Kontrahenterna – nedräkning till det stora slaget

“Krigföring är en konstart som bygger på fri, kreativ och vetenskapligt grundad handling.” – Tyska krigsmaktens fältmanual, Truppenführung: Heeresdienstvorschrift 300.

Flertalet av de befälhavare som anförde tyskarnas styrkor i Ardenneroffensiven kan utan vidare räknas till krigets mest professionella och drivna militära ledare. De hade en förstklassig utbildning och hade fostrats i en miljö som tog till vara det bästa av såväl en långvarig militärtradition som det radikala nytänkande som framkallats av en kombination mellan de omprövningar som nederlaget i första världskriget framkallat och det faktum att Tyskland efter detta krig tvingades koncentrera en absolut elit av sina militära ledare eftersom landet endast tilläts ha en armé på 100 000 man. Det är absolut inte författarens avsikt att hylla dessa militära chefer som stod i sold hos det mest människofientliga politiska system som världen skådat, nazismen, men faktum är att dessa tyska befälhavare framträder i ganska skarp kontrast till sina motsvarigheter på den allierade sidan. Denna insikt är av betydelse för en förståelse av händelseutvecklingen före, under och efter Ardenneroffensiven.

Att den brittiska tabloidpressen redan under Ardenneroffensivens första dagar kom att kalla denna “Rundstedtoffensiven” var knappast långsökt. Generalfeldmarschall Gerd von Rundstedt, överbefälhavaren på västfronten, var en av de tyska fältmarskalker som de allierade hade störst respekt för. “Han betraktades som en av arméns mest lysande strateger; vissa skattade honom som överlägsen fältmarskalkerna von Manstein och von Kluge”, skriver Percy E. Schramm i den tyska krigsmaktens överkommando (OKW).1

Karl Rudolf Gerd von Rundstedt föddes den 12 december 1875 i en urgammal adels- och militärsläkt med anor tillbaka till högmedeltiden. Hans far, Gerd Arnold Konrad von Rundstedt, hade tjänstgjort som generalmajor i det tysk-franska kriget 1870-1871. Efter avslutad primärskola sökte sig den unge von Rundstedt vid tolv års ålder till en militär så kallad kadettskola, och han skulle för-bli i det militära fram till andra världskrigets slut i maj 1945. När första världskriget bröt ut 1914 hade von Rundstedt en examen vid generalstabsutbildningen på den berömda Preussiska krigsakademin i Berlin, och tjänstgjorde med kaptens grad (Hauptmann) som operationsofficer i en infanteridivision. Genom sina förtjänster i stabsarbetet med militära operationer avancerade von Rundstedt till en befattning i den högsta generalstaben i slutet av 1918.

I Riksvärnet – Tysklands 100 000-mannaarmé i enlighet med Versaillesfördraget – steg von Rundstedt snabbt i grader och befattning, och när Hitler kom till makten 1933 var han General der Infanterie och chef för de militära styrkorna i östra Tyskland. Två år senare, när han fyllde 60, var han den officer med flest tjänstgöringsår i hela den tyska krigsmakten. Enligt Percy E. Schramm kan von Rundstedt beskrivas som något av “personifieringen av den tradition som den tyska generalstaben ärvt från [militärteoretikerna] Moltke och Schlieffen”, vilket “innebar – frånsett medfödda anlag som aldrig kan ersättas av utbildning och träning – ett metodiskt odlande av tankeförmågan och, därigenom, en speciell förmåga att uppfatta och bedöma i en väl avvägd balans mellan fantasi och förnuft”.²

von Rundstedt gick i ålderspension strax före andra världskrigets utbrott, men återvände till aktiv tjänst i augusti 1939 och ledde – som Generaloberst – tyska södra armégruppen under invasionen av Polen. Hans dåvarande generalstabschef, Generalleutnant Erich von Manstein, beskriver i sina memoarer von Rundstedt som “en operativt glänsande soldat. Han uppfattade omedelbart allt det väsentliga och sysselsatte sig också uteslutande med väsentligheterna. Alla småsaker var honom fullständigt likgiltigt. Som person var han vad man brukar kalla en kavaljer av den gamla skolan.”³

I maj 1940 ledde von Rundstedt Heeresgruppe A som genomförde det stora genombrottet vid Ardennerna och därefter på tio dagar skar fram till Engelska kanalen för att omringa de allierade arméerna och tvinga fram evakueringen vid Dunkerque. Hans armégrupp skapade därmed förutsättningarna för en av den tyska krigsmaktens mest lysande framgångar. Själv befordrades han i juli 1940, efter Frankrikes kapitulation, till fältmarskalk. Ett år senare anförde von Rundstedt Heeresgruppe Süd i invasionen av Sovjetunionen och vann genom de dubbla förintelseslagen vid Uman och Kiev en av krigets i numerära termer största enskilda militära segrar – med resultatet att hela Ukraina föll i tyskarnas händer, med 665 000 sovjetiska krigsfångar.

Som den självmedvetna konservativa militärbefälhavare han var kom von Rundstedt ofta på kant med Hitler – det rörde sig om allt från opposition mot att den Hitlertrogne von Reichenau skulle utses till generalstabschef 1934, till kritik av invasionen av Sudetlandet 1938, ett utkastande av en Einsatzgruppe från von Rundstedts sektor i södra Polen och den otillåtna reträtten undan Röda arméns motoffensiv vid Rostov i november 1941. Det sistnämnda resulterade i att Hitler lät avskeda von Rundstedt från dennes post – det skulle inte bli den sista gången detta skedde. Men von Rundstedts höga kapacitet som militärbefälhavare gjorde att Hitler varje gång tvingades be honom att återvända för nya befäl, något som den trogne nationalisten von Rundstedt alltid accepterade. Redan i mars 1942 sattes han in som överbefälhavare i väst, OB West. I den positionen mötte han den allierade landstigningen i Normandie den 6 juni 1944, en dag då han var uppe klockan tre på morgonen för att leda försvarsstriden.

von Rundstedts erfarenhet sade honom att om de allierades brohuvuden inte utplånades före den första invasionsdagens slut, skulle slaget vara förlorat – vilket visade sig vara en helt korrekt bedömning. Efter att i trots mot Hitlers instruktioner ha tillåtit en pansarstyrka att dra sig bort från det allierade fartygsartilleriets räckvidd vid Normandie, blev von Rundstedt återigen avskedad från sin post. Men som vi sett, återinsattes han av Hitler i september 1944 som OB West. Vid det laget var von Rundstedt en åldrad man – han skulle fylla 69 – men som det skulle visa sig var hans militära kapacitet obruten. De svaga sidor som von Rundstedts relativt höga ålder medförde, uppvägdes av hans unga och energiske stabschef, Siegfried Westphal, som vid endast 42 års ålder var general.

von Rundstedts motsvarighet på den allierade sidan, den amerikanske fyrstjärnige generalen Dwight D. Eisenhower – överbefälhavare för de allierades styrkor i nordvästra Europa, Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force (SHAEF) – skilde sig i flera avseenden från den gamla blåblodige tyske fältmarskalken. Till att börja med var Eisenhower tjugofem år yngre och växte upp i en fattig Texasfamilj i “vilda västern-eran” i slutet av 1800-talet. Vid 21 års ålder började “Ike” – som han redan på den tiden kallades – på den amerikanska militärakademin West Point. Modersmål var hans bästa ämne, men i övrigt hade han medelgoda studieresultat.4

När Eisenhower i november 1942 utnämndes till allierad överbefälhavare i Nordafrika, hade han vare sig egen stridserfarenhet eller tidigare erfarenhet av att leda något större militärt förband. Han hade tjänstgjort som trupputbildare i USA under hela första världskriget och befordrades 1918 till major – en grad som han behöll i sexton år. Under mellankrigstiden tjänstgjorde han som stabsofficer åt flera olika generaler, bland annat Douglas MacArthur i Filippinerna och den blivande chefen för den amerikanska arméstaben, George C. Marshall. Men under de fjorton år som föregick USA:s inträde i andra världskriget i december 1941 hade Eisenhower bara tillbringat nio månader som chef för ett militärt förband, och då ett infanteriregemente under utbildning.

I december 1941 överfördes Eisenhower, nyligen befordrad till Brigadier General, till den amerikanska generalstaben i Washington där han anförtroddes ansvaret att utarbeta krigsplaner mot Japan och Tyskland. Den talang han härvid uppvisade gjorde att Marshall 1942 sände honom till England för att ta befälet över de amerikanska trupperna där och förbereda invasionen av Frankrike. Några månader senare utsågs han till överbefälhavare i Nordafrika, där ett motanfall av Rommel i februari 1943 tillfogade den amerikanska armén under Eisenhower ett svidande nederlag. Även om Eisenhower hade sina förtjänster när det gällde att välja ut skickliga stabsofficerare och underställda befälhavare, var förmågan att utveckla spirande talang inte hans starkaste sida. “Underställda befälhavare och stabspersonal var tvungna att leverera resultat eller avgå. Om han blev besviken på någon officer, bad han genast Marshall att skaffa fram en ersättare.”⁵ Eisenhower lät avskeda chefen för den armékår som tagit den värsta stöten från tyskarna och omorganiserade styrkorna, men vändpunkten i Nordafrika berodde mer på en växande allierad numerär överlägsenhet – inte minst i luften.

I februari 1944 utsågs så Eisenhower till den befattning vi kommer att finna honom i under Ardenneroffensiven, befälhavare i SHAEF. Chester Wilmot betecknar Eisenhower som “den mest framgångsrika allierade befälhavaren i militärhistorien”.⁶ Omar Bradley, befälhavaren för amerikanska 12th Army Group, var emellertid av åsikten att “Ikes nordafrikanska epok tydligt visar att han inte visste hur man skulle leda på ett slagfält”.⁷ Den brittiske fältmarskalken Montgomery skrev i sina memoarer:

Det stod hela tiden klart för mig att Ike och jag var motsatta poler när det gällde krigföring. Min egen militära doktrin gick ut på att försätta fienden ur balans medan jag behöll min egen balans. Jag strävade alltid efter att tvinga motståndaren att sätta in sina reserver på en bred front för att fylla luckor i sitt försvar; sedan jag fått honom dit, lät jag sätta in mina egna reserver för att utdela ett kraftfullt slag på en smal front. […] Jag hade intrycket att Eisenhowers doktrin gick ut på att alla måste anfalla hela tiden.⁸

Den amerikanske militärhistorikern Steven Metz sammanfattar sin analys av Eisenhower som strateg: “Som en produkt av den amerikanska strategiska traditionen var Eisenhower oerhört bekväm med den direkta, linjära, materialistiska formen av krigföring.” Metz menar också att Eisenhower “var försiktig, ibland på gränsen till svag”, vilket till viss del berodde på “en önskan att minimera allierade förluster”, men förmodligen också ett “bristande förtroende för oprövade amerikanska trupper och deras chefer”.⁹ Ett av många ganska förödande – om också tillspetsade – omdömen som Montgomery fällde över Eisenhowers militära förmåga, var: “Trevlig kille men knappast en general.”¹⁰ Som vi skall se, var emellertid Eisenhowers strategiska överblick inte sämre än att den skulle komma att spela en helt avgörande roll för den allierade slutsegern i Ardennerslaget; en verkligt svag och oförmögen överbefälhavare skulle snarare ha gripits av panik och handlingsförlamning, vilket är motsatsen till “Ikes” reaktioner under dagarna närmast efter det tyska genombrottet.

Något som alla verkar vara ense om är att en av de starkaste sidorna hos Eisenhower var hans förmåga att jämka samman britter och amerikaner – vilket på grund av rådande omständigheter var helt ovärderligt. Enligt Stephen Ambrose var “Eisenhowers betoning på lagarbete, hans aldrig vikande övertygelse om nödvändigheten av samarbete, den enskilt viktigaste anledningen till att han utsågs [till allierad överbefälhavare], mycket mer betydelsefullt än hans militära ledarskap, som – sanningen att säga – var både försiktigt och osäkert.”11 Detta ligger också i linje med den tyska dossiern om Eisenhower under andra världskriget, som säger att “hans starkaste sidor har sagts vara förmågan att få olika personligheter att fungera tillsammans och överbrygga motsatta ståndpunkter”.¹²

Tre av portalfigurerna på den amerikanska sidan under Ardennerslaget: Från vänster till höger Lieutenant General Omar N. Bradley, överbefälhavaren General Dwight D. Eisenhower och Lieutenant General George S. Patton. Bradley avancerade efter kriget till att bli ordförande för NATO:s militärkommitté. Han avled 1988, i en ålder av 88 år. Eisenhower gjorde efter kriget politisk karriär som det republikanska partiets presidentkandidat, och var 1953-1961 president i USA. Eisenhower avled 1969. Patton avled i en bilolycka i Tyskland några månader efter krigsslutet 1945. (NARA, US Signal Corps 199996)

Generalfeldmarschall Walter Model, befälhavaren för den tyska armégruppen Heeresgruppe B, hade i vissa avseenden mer gemensamt med Eisenhower än med sin chef von Rundstedt. Model och Eisenhower var nästan jämngamla, och som son till en enkel musiklärare i en mellantysk småstad befann han sig långt ifrån adelns sfärer. I likhet med Eisenhower var Model en djupt troende kristen, och det fanns även en viss likhet till det yttre mellan dem båda. Men förutom den militära bana de båda valt upphör likheterna där. För sina förtjänster på östfronten kallades Model “Führerns brandman”, och Hitler betecknade honom som “min bästa fältmarskalk”. Walter Model var en av de få som kunde kuva Hitler. Det berättas att under en hetsig diskussion mellan honom och Hitler om var en ny armékår lämpligast skulle sättas in, spände han ögonen i Führern och väste: “Vem är det egentligen som leder vid fronten, ni eller jag, mein Führer?” – varpå Hitler vek sig.

Models militära karriär började som stabsofficer under första världskriget och i Riksvärnet. I början av andra världskriget tjänstgjorde han som stabschef i 16. armén och under invasionen av Sovjetunionen 1941 avancerade han från divisions- till kårchef och fick i januari 1942 befälet över 9. armén. I denna position bidrog han på ett avgörande vis till att rädda krisen för den tyska krigsmakten när Röda armén genomförde sin vinteroffensiv. I övrigt har Model beskrivits i föregående kapitel. Det bör dock tilläggas att somliga hävdat att han var som mest framstående på defensiven. När allt kommer omkring hade han misslyckats totalt när han i juli 1943 gått till anfall mot Röda armén norr om Kursk, men å andra sidan var den motståndare han nu i december 1944 ställdes mot i Ardennerna inte lika stark som den på östfronten halvannat år tidigare.

Omar Nelson Bradley, befälhavaren för amerikanska 12th Army Group som stod mot Models armégrupp, var född 1893, också han som son till en skollärare. “Brad” Bradley tog en “exceptionell” examen vid West Point 1915, i den så kallade “stjärnklassen” (“the class the stars fell on”) där, förutom Eisenhower, flera av de kommande befälhavarna i Ardennerna 1944/1945 gick. Han deltog aldrig i första världskriget, men studerade under mellankrigstiden på krigshögskolan vid Fort Leavenworth och tjänstgjorde som utbildare vid infanteriskolan i Fort Benning. I Nordafrika 1942 fungerade han som Eisenhowers närmaste man och ledde II Corps under slutstriden i Tunisien på våren 1943 och under den efterföljande invasionen av Sicilien.

Omdömena om Bradleys militära kvaliteter varierar. Eisenhower kallade honom “den största frontbefälhavare jag mött under hela kriget”.¹³ Den amerikanske generalen Patton däremot beskrev Bradley som “outhärdligt försiktig, förutsägbar och ortodox”.¹⁴ Dock bör man ha i minnet att skillnaden i temperament knappast kunde vara större mellan den koleriske Patton och den mer flegmatiske, lågmälde Bradley. Den australiensiske historikern och krigskorrespondenten Chester Wilmot menar att Bradley var en skicklig taktiker men mindre framstående på det strategiska fältet. Wilmot skriver: “[Bradley] kunde leda operationer med framgång så länge som någon annan ledde slaget i stort, upprätthöll en styrkebalans, manövrerade in fienden i utsatta positioner och skapade nödvändiga styrkekoncentrationer för ett avgörande slag. Bradley kunde utdela ett slag men han var inte lika duglig när det gällde att skapa förutsättningarna för detta. Den grundläggande skillnaden mellan Bradley och Montgomery kan beskrivas som att Bradley agerade på situationen och svarade taktiskt, medan Montgomery strävade efter att forma situationen efter sitt önskemål och agerade strategiskt.”¹⁵

Field Marshal Bernard Law Montgomery, befälhavaren för den brittisk-kanadensiska 21 Army Group, föddes 1887 som prästson. Hans farfar var en känd brittisk kolonialadministratör i Indien, och denna familjebakgrund satte sin prägel på den unge Montgomery. Efter examen från the Royal Military College, Sandhurst 1908 tjänstgjorde han som officer i Indien och därefter på västfronten i första världskriget, där han blev högt dekorerad för tapperhet i fält. Efter vidareutbildning på Staff College, Camberley ledde han bland annat en infanteribrigad mot det irländska självständighetsupproret på 1920-talet. I början av andra världskriget ledde han först en division och därefter en armékår som evakuerades från Dunkerque 1940, men på grund av sin frispråkighet gentemot överordnade dröjde det innan han kunde fortsätta att avancera.

Segern över Rommel vid el-Alamein 1942 avgjorde såväl Montgomerys militära karriär som hans eftermäle. Montgomery var förmodligen den mest kompetenta av de allierade högre militära befälhavarna.* Han var definitivt den mest erfarna. Chester Wilmot sammanfattar skillnaden mellan Montgomerys och de amerikanska generalernas sätt att leda de militära operationerna som att “Montgomerys sätt var det vetenskapliga; deras [de amerikanska generalernas] sätt var mer känslomässigt”.¹⁶ Patrick Delaforce beskriver Montgomery som “en mästare på det totalplanerade slaget, vanligtvis med ett fullkomligt överväldigande understöd av artilleri, pansar och flyg”.¹⁷ Dossiern om Montgomery i von Rundstedts stab instämmer i att han var “mycket systematisk”, med tillägget – kanske inte helt utan bitterhet: “vilket går an om man förfogar över tillräckligt med resurser och tid”.¹⁸

Militärhistorikern John Ellis är starkt kritisk till Montgomery, som Ellis menar “satte sin tillit till en massiv styrka och ren materiell övervikt, som vid ett sentida Ver-dun [det ökända utnötningsslaget i första världskriget]”.¹⁹ Ellis anser att “Montgomerys aggressivitet var den hos en energisk fäktmästare, inte en general som förintar fiendens arméer, som Napoleon, Grant eller Moltke”.²⁰ Han är kritisk till Montgomerys prestationer under svepet genom Frankrike och Belgien i augusti-september 1944, om vilket han skriver: “Precis som i fallet med Patton under rusningen till Meuse, var framryckningen till Antwerpen bara fråga om att britterna följde efter tyskarna medan dessa retirerade. En befälhavare som var skicklig i rörlig krigföring skulle ha fångat in tyskarna snarare än att trampa på i deras hjulspår. Även en måttligt kompetent befälhavare skulle ha varit kapabel att stoppa [tyska] femtonde armén i säcken runt Schelde-mynningen.”²¹ Vidare, menar Ellis, visade den misslyckade operation “Market Garden” vid Arnhem “Montgomery och den armé han skapat i sämsta tänkbara ljus i det att den avslöjade allvarliga misstag i planläggningen liksom flera tillkortakommanden i den operationella och taktiska ledningen”.²²

Montgomery begick förvisso ett antal misstag, i synnerhet under förföljningsoperationen på sensommaren 1944, men den “försiktighet” han förebråddes för kunde också vara ett utslag av en realistisk bedömning av de egna truppernas förmåga gentemot sin tyska motståndare – som vi skall se i samband med Montgomerys motoffensiv i Ardennerna längre fram. Det är även författarens uppfattning att Ellis’ kritik mot Montgomery under Ardenneroffensiven är överdrivet kritisk och inte tar hänsyn till viktiga omständigheter.

Den färgstarke George Smith Patton, Jr., född den 11 november 1885, anförde amerikanska 3rd Army i Frankrike och hörde till Montgomerys fränaste antago-nister. Patton var både excentrisk och exhibitionistisk och han gjorde sig känd för sin frispråkighet. Patrick Delaforce beskriver honom som “en bullrig, svärdsvingande aristokrat, egoistisk, bombastisk och ofta vårdslös, […] men trots allt en lysande pansarbefälhavare”.²³ Som idrottsman – han representerade USA i modern femkamp vid OS i Stockholm 1912 – hade Patton en makalös fysisk och mental energi. Hans obändiga energi, stridvilja och optimism var ovärderliga verktyg när det gällde att ingjuta mod och motivation hos hans soldater – som kallade honom “Ol’ Blood and guts” (gamle blod och mod). Ingen av de amerikanska generalerna i Ardennerna kunde mäta sig med Patton i det avseendet. Han föddes i en amerikansk militärfamilj där farfadern – som gav namn åt Patton Junior – stupat som överste i sydstatsarmén under det nordamerikanska inbördeskriget. Efter att ha deltagit i “straffexpeditionen” mot den mexikanske rebellen Pancho Villa, deltog Patton Junior i striderna på västfronten i första världskriget, där han tjänstgjorde som första officer i den nya amerikanska pansarkåren.

Stationerad i Hawaii under mellankrigstiden skissade Patton en försvarsplan som förutsade det japanska flyganfallet mot Pearl Harbor – tio år innan detta inträffade, vilket säger åtskilligt om Pattons strategiska förmåga. Patton kom att spela en banbrytande roll för utvecklandet av det amerikanska pansarvapnet, och som Major General anförde han i november 1942 den amerikanska styrka som landsattes i Marocko. Under den följande invasionen av Sicilien – där han som Lieutenant General anförde 7th Army – kom Pattons bryskhet i dagen genom ett par incidenter. Inför invasionen uppmanade han sina mannar att inte visa fienden någon nåd. Några av hans soldater tog detta alltför bokstavligt, vilket resulterade i den ökända “Biscari-massakern” då amerikanska soldater dödade ett stort antal krigsfångar. “Ett stort misstag”, kallade Patton det i sin dagbok men uppmanade officerarna att “intyga att de döda männen var krypskyttar eller att de hade försökt fly elller något sådant, eftersom det annars skulle bli rena dyngan i pressen”.²⁴ För den nazistiska krigsmakten var dylikt vardagsmat, åtminstone på östfronten – exempelvis Model beskrevs som “tveklöst hård i behandlingen av ryska civila“²⁵ – men den amerikanska armén gjorde anspråk på att stå i en demokratis tjänst, och var dessutom granskad av en relativt fri press. När Patton några dagar senare överföll en amerikansk soldat som tagits in för vård av posttraumatisk stress, kom det ut i media, vilket fick till följd att han fråntogs sitt befäl.

Pattons rivalitet med Montgomery har diskuterats tidigare.** Skillnaden mellan de båda allierade befälhavarnas sätt att leda de militära operationerna beskrivs av Wilmot som bottnande i bland annat synen på reserver: “Patton menade att, då anfall alltid är bästa försvar, måste alla trupper som står till en chefs förfogande alltid befinna sig i första linjen, om möjligt under anfall. […] Montgomery, å andra sidan, lutade åt Wellingtons uppfattning att reserver är segerns grundval.”26

Amerikanska myter har vävts kring Patton, i synnerhet efter dennes tragiska död i en bilolycka i Tyskland bara några månader efter kriget. Det är ett faktum att Pattons 3rd Army vann stora segrar på västfronten 1944-1945, men i sin analys av Patton kommer John Ellis fram till slutsatsen att dennes storhet framför allt bestod i att vara “en mästerlig logistiker som på begränsade vägnät kunde uträtta saker som de flesta förband skulle behöva datorer för att räkna ut”, men menar också att Patton inte kan betraktas som “någon särskilt framgångsrik stridsledare”.²⁷ Detta är förstås ganska kontroversiellt, men Ellis förklarar: “I krigshistorien kommer general Patton alltid att bli ihågkommen som en av historiens bästa trafikpoliser, men inte på något annat vis framstår han som någon särskilt betydelsefull militär ledare”, då “de tyska styrkorna under hela Pattons framryckning genom Frankrike [i augusti-september 1944], med undantag för några få och små utposter, hela tiden lyckades hålla sig utom räckhåll för hans förband” – något som Ellis inte tvekar att kalla “ett amerikanskt misslyckande”.²⁸ Han beskriver Pattons “enorma talang gällande att storma ett försvar i upplösningstillstånd”, men anser att han hade “ett mycket svagare begrepp om hur man verkligen genomför ett framgångsrikt anfall”.²⁹

Tillfrågad av amerikanerna efter kriget om Pattons pansartaktik, liknade SS-Brigadeführer Max Simon (som ledde XIII. SS-Korps mot Patton i Lorraine i november 1944) denna vid att “riva en mur genom att plocka bort en sten i taget”. Simon berättade att Patton spred ut sina stridsvagnar “på ett flertal lokala anfall istället för att koncentrera dessa till en punkt”, och menade att “om ni hade genomfört sådana anfall (med mellan fem och tjugo stridsvagnar med åtföljande infanteri) på östfronten, där våra pansarvärnskanoner var grupperade på djupet, så hade samtliga era stridsvagnar blivit förstörda”.³⁰ Som vi kommer att se litet längre fram, måste dock dylika skildringar av motståndaren alltid betraktas med viss skepsis, och Ellis kan vara överdrivet stark i sin kritik av Patton. Förvisso begick Patton en del taktiska och strategiska misstag, men han vann också några av den amerikanska arméns största segrar i Europa under andra världskriget, och det står höjt över varje tvivel att personen Patton i flera avseenden spelade en mycket betydelsefull roll för de amerikanska trupperna på västfronten 1944-1945.

En motsvarande roll för tyskarna i Ardenneroffensiven spelade General Manteuffel, chefen för 5. Panzerarmee. Hasso-Eccard Freiherr von Manteuffel föddes den 14 januari 1897 i en gammal pommersk adels- och krigarfamilj. Om än kortväxt – han mätte inte mer än 158 cm – hade han en kolossal pondus. von Manteuffel började, som så många andra tyska adelssöner, i kavalleriet och deltog i första världskriget där han blev sårad. Efter kriget lockades han till det nya pansarvapnet och tjänstgjorde under många år som utbildare i pansartrupperna, bland annat i Heinz Guderians 2. Panzer-Division.

När andra världskriget bröt ut var han Oberstleutnant. Två år senare ansökte han om att få bli placerad vid ett frontförband, och deltog som bataljonchef i 7. Panzer-Division i invasionen av Sovjetunionen. Som adelsman med lägre militär rang och långvarig stabstjänstgöring bakom sig, var von Manteuffel som ett rött skynke för sin överordnade på östfronten, Walter Model. Det skar sig ordentligt mellan dessa två diametralt motsatta personligheter när von Manteuffel vid ett tillfälle vägrade efterkomma en order från Model om att genomföra ett anfall som han ansåg var rena självmordet. Om det inte varit för ingripandet från en överordnad skulle von Manteuffel ha ställts inför krigsrätt.

Efter att ha anfört en pansarstyrka mot amerikanerna i Tunisien på våren 1943, återvände von Manteuffel till östfronten för att återigen leda 7. Panzer-Division, och därefter elitdivisionen Grossdeutschland. Under 1943 och 1944 genomförde von Manteuffel flera imponerande framgångsrika motanfall mot Röda armén i Ukraina, Moldavien och Litauen. I februari 1944 utilldelades han svärden till riddarkorset med eklöv – som en av dittills bara femtio tyska soldater. Även om von Manteuffel inte gjorde någon hemlighet av att han inte delade den nazistiska världsåskådningen, blev han en av Hitlers favoriter, och i september 1944 befordrade Führern honom på stående fot till General der Panzertruppen och satte honom att leda 5. Panzerarmee på västfronten.

General der Panzertruppen Hasso von Manteuffel, chefen för 5. Panzerarmee under Ardennerslaget. Efter kriget gjorde von Manteuffel politisk karriär i det tyska liberala partiet FDP, som han representerade i den tyska förbundsdagen 1953-1957. I början av 1953 spelade han en viktig roll när det västtyska Bundeswehr bildades. von Manteuffel avled 1978.
(BArch, Bild 146-1976-143-21)

När von Manteuffel inställde sig hos Model som sin överordnade på västfronten, kunde spänningen i luften kännas. Model betraktade honom kylslaget och sade: “Vi hade problem på östfronten.” von Manteuffel nickade. “Nåja, det är ett avslutat kapitel”, fortsatte Model, “nu har vi en gemensam uppgift och måste hålla sams.” Därmed var konflikten ur världen. Det var ett uttryck för professionaliteten hos de båda befälhavarna. I sin nya befattning bidrog von Manteuffel på ett avgörande vis till att stabilisera den tyska västfronten.

Kontrasten mellan von Manteuffel och chefen för 6. SS-Panzerarmee, Josef “Sepp” Dietrich, kunde inte vara större. Född i Bayern 1892 gick Dietrich i unga år i lära för att bli slaktare. Efter att ha deltagit som frontsoldat i första världskriget gick han med i en av de högerextrema miliserna, en så kallad frikår, och deltog i krossandet av den bayerska rådsrepubliken 1919. Dietrich hoppade mellan många olika jobb – bland annat som kypare, lantarbetare och tulltjänsteman – och gick 1928 med i nazistpartiet. Där blev han chef för Hitlers personliga SS-livvakt. Utan någon egentlig officersutbildning utsågs Dietrich till chef för det första SS-frontförbandet, Leibstandarte SS Adolf Hitler, som gjorde sig ökänt för åtskilliga bestialiska övergrepp. På Hitlers födelsedag den 20 april 1942 befordrades Dietrich till SS-Oberstgruppenführer (motsvarigheten till krigsmaktens Generaloberst).

“Under normala omständigheter skulle han ha blivit en hygglig förstesergeant, en bättre sergeant och en förtsklassig korpral”, är ett omdöme som fälldes om Dietrich av SS-generalen Paul Hausser, som tjänstgjorde tillsammans med Dietrich på både öst- och västfronten.31 SS-Obergruppenführer Wilhelm Bittrich, som anförde en av pansarkårerna i Dietrichs 6. SS-Panzerarmee, berättade: “Vid ett tillfälle ägnade jag en och en halv timme åt att försöka förklara en situation för Sepp Dietrich med hjälp av en karta. Han förstod ingenting över huvud taget.”³² Model och von Rundstedt var bekymrade över att Hitler av politiska och sentimentala skäl placerat en man som von Rundstedt beskrev som “hygglig men korkad” i ledningen för den kraftfullaste pansararmén i Ardenneroffensiven.³³ Vid den här tiden var Dietrich dessutom bara skuggan av sitt forna, energiska jag. Percy E. Schramm skriver om hur Dietrich mest ägnade sig åt “skräniga fester och massor av drickande […] Han hade på senare tid förlorat all entusiasm för någonting som innebar det minsta av självuppoffring. Nu prioriterade han sig själv och sin familj. Av den anledningen hade han inte längre förmågan att inspirera sina divisioner med den entusiasm som tidigare varit så karaktäristiskt för honom.”³⁴

Lieutenant General Courtney Hodges, chefen för amerikanska 1st Army, som skulle ta emot stöten från det tyska anfallet i Ardennerna, skilde sig från samtliga dessa befälhavare. Född 1887 var Courtney Hicks Hodges varken särskilt välutbildad eller någon färgstark personlighet. Han beskrivs som en tystlåten och tillbakadragen man. Mustaschprydd och med ett sorgset, nästan pessimistiskt ansiktsuttryck såg han snarare ut som en handelsresande än en armégeneral. Som chef var han “inte särskilt känd bland sina soldater, trots ansenliga ansträngningar för att förbättra sin popularitet”.³⁵ Hodges togs in vid militärakademin West Point 1904 men klarade inte av att fullfölja kursen på grund av dåliga provresultat.³⁶ 1906 gick han in i USA:s armé som menig, tjänstgjorde under Patton i Mexico och både dekorerades och befordrades för tapperhet i fält under första världskriget. Under mellankrigstiden arbetade sig Hodges upp “den långa vägen” och befordrades 1941 till Major General. När Bradley i augusti 1944 utsågs till chef för 12th Army Group, övertog Hodges den vakanta befattningen som befälhavare för 1st Army.

Om någon av generalerna på den tyska sidan i Ardenneroffensiven motsvarar Hodges’ relativt anonyma framtoning, var det General Erich Brandenberger, chefen för 7. Armee på den södra flygeln. Tunnhårig och försedd med en pincené motsvarade den 52-årige Brandenberger till det yttre schablonbilden av den tyska generalstabsofficeren. Efter att ha deltagit som frontsoldat i första världskriget och som stabsofficer under mellankrigstiden, ledde Brandenberger en pansardivision på östfronten. Innan han i augusti 1944 sattes in som chef för 7. Armee, hade han anfört en armékår på östfronten sedan våren 1943.

Percy E. Schramm beskriver Brandenberger som “den typiske generalstabsofficeren, utomordentligt utbildad och van vid att följa givna order; hans attityd påminde om den hos en vetenskapsman, och han var en otrolig arbetsmyra.”³⁷ Men Brandenberger var också i ständig kontakt med sina frontsoldater, hade “en god förståelse för deras bekymmer och vardagsliv, och vann erkännande för sitt personliga mod”.³⁸ Att placera en man som den nitiske Brandenberger under den bryske fältmarskalk Model vitt-nar emellertid inte om någon särskilt god personkännedom; dessa två diametralt motsatta personligheter drabbade snart samman, och konflikten dem emellan fördjupades tills Model i februari 1945 fick Brandenberger avskedad.³⁹ I beaktande av de tillgängliga resurserna uppnådde dock ingen av de olika armébefälhavarna – på båda sidorna – bättre resultat än Brandenberger och dennes 7. Armee under Ardennerslaget vintern 1944/1945.

På kårnivå hade tyskarna också samlat alldeles utmärkta chefer för “Herbstnebel”. Den monokelprydda 48-årige General Heinrich friherre von Lüttwitz – chefen för XLVII. Panzerkorps på 5. Panzerarmees södra flank – var en veteran från första världskriget som tjänstgjorde som förbandschef under hela andra världskriget, bland annat för 2. Panzer-Division i Normandie 1944. LVIII. Panzerkorps i mitten av 5. Panzerarmees front anfördes av den med von Lüttwitz jämnårige General Walter Krüger, som hade en snarlik militär karriär. De hade båda överförts till 5. Panzerarmee på begäran av von Manteuffel, som skrev: “De var de lämpligaste pansarcheferna på den västliga krigsskådeplatsen och medförde dessutom väl inarbetade staber.”⁴⁰

Den tio år äldre General Walther Lucht anförde LXVI. Armeekorps på 5. Panzerarmees norra flank. Lucht tjänstgjorde som generalstabsofficer i första världskriget och deltog som artillerichef i Kondorlegionen i spanska inbördeskriget. I andra världskriget fortsatte han inom artilleriet innan han utnämndes till chef för en infanteridivision där han utmärkte sig väl under försvarsstriden väster om Stalingrad vintern 1942/1943. LXVI. Armeekorps hade tidigare fungerat som en reservkår i södra Frankrike, under Luchts befäl sedan november 1943.

SS-Oberstgruppenführer Josef “Sepp” Dietrich, chefen för 6. SS-Panzerarmee, här tillsammans med några av sina SS-soldater under Ardennerslaget vintern 1944/1945. Efter kriget dömdes Dietrich till 20 års fängelse för att ha beordrat avrättningen av krigsfångar, men frigavs. Han ställdes dock på nytt inför rätta 1955 för sin medverkan i de Långa knivarnas natt och dömdes till 18 månaders fängelse. Dietrich avled i Stuttgart 1966. (BArch, Bild 183-J28625/Roeder)

Omedelbart till vänster (söder) om von Lüttwitz’ pansarkår stod den nordligaste kåren i 7. Armee, LXXXV. Armeekorps under General Baptist Kniess (Knieß). Rent styrkemässigt motsvarade denna, med 24 000 man, endast en och en halv division på den amerikanska sidan. Den 59-årige Kniess hade en karriär som liknade den hos kårbefälhavarna i 5. Panzerarmee. Efter att ha lett en infanteridivision i väst 1940 och på östfronten 1941-1942 tjänstgjorde Kniess som kårchef i det ockuperade Frankrike. Inte heller LXXX. Armeekorps, den andra armékåren i 7. Armee och den sydligaste anfallsstyrkan i “Herbstnebel”, var mycket starkare än ett par divisioner. Kårchefen, den 52-årige General Franz Beyer, tjänstgjorde som marinofficer i första världskriget och avancerade från regements- till kårchef på östfronten 1941-1944. Han tilldelades riddarkorset för sina bedrifter som förbandchef. 7. Armee hade dessutom LIII. Armeekorps i reserv. Denna anfördes av General Edward Graf von Rothkirch und Trach, som vunnit sina överordnades uppskattning för sin duglighet som divisions- och kårchef på östfronten 1942-1943.

Den sektor som de sex kårerna i dessa två tyska arméer var satta att anfalla, bemannades av en enda kår ur amerikanska 1st Army – VIII Corps. Kårchefen, den 55-årige Major General Troy H. Middleton – med stabsplatsen förlagd till Heintz-barackerna i Bastogne – var en veteran från både kriget mot Pancho Villa och västfronten under första världskriget. 1937 hade han pensionerat sig från armén och tog istället anställning som administrativ chef på en universitetsfakultet. Han återkallades dock till militärtjänst 1942 och ledde en infanteridivision på Sicilien och i Italien 1943-1944. När så chefen för VIII Corps i England i mars 1944 degraderades till divisionchef, kallades Middleton att leda denna kår, som öronmärkts för invasionen i Normandie.* Omdömena om Middletons militära förmåga varierar starkt. När allmänna omdömen fälls om honom, är det oftast i positiva ordalag. Chefen för amerikanska XVIII Airborne Corps, Major General Matthew B. Ridgway, samarbetade med Middleton under Ardennerslaget och kallade honom “en strålande soldat med fantastiska stridsmeriter i två krig”.41 Patton lär ha beskrivit Middleton som “en man som vet hur man strider”.⁴² I april 1945 skrev Patton ett brev till Middleton där han berömde dennes insats för slaget om Bastogne. “Ditt beslut att hålla Bastogne var ett genidrag”, skrev Patton, som också kallade detta Middletons beslut – vilket Patton själv vid den tiden, i december 1944, inte förstod det kloka i – för “taktiskt förutseende”.⁴³

Major General Troy Houston Middleton var chef för VIII Corps i amerikanska 1st Army på Ardennerfronten. Här syns han under en inspektionstur i januari 1945. (NARA/Mallinder, US Signal Corps)

Utan tvekan var Middletons beslut att hålla ut i Bastogne, trots att flera förband vid fronten på detta avsnitt blivit svårt sargade, ett av de viktigaste besluten på den amerikanska sidan under hela Ardennerslaget; det var i princip avgörande för slagets utgång. Senare överlämnade Middleton det direkta befälet över Bastognes försvar åt Brigadier General Anthony McAuliffe i 101st Airborne Division (som kallats in från XVIII Airborne Corps i reserven) – ett mycket kompetent befäl som satte en personlig prägel på försvarsstriden.

Vissa andra av Middletons beslut som befälhavare för VIII Corps, mötte dock hans överordnade Pattons skarpa kritik.

Trots att Middletons kår utgjorde spjutspetsen i det amerikanska genombrottet ur Normandie vid Avranches månadsskiftet juli/augusti 1944, och trots att han förfogade över den amerikanska arméns två kanske bästa divisioner i Europa – 4th Armored och 6th Armored Division – ledde han operationerna på ett vis som Patton ansåg var alldeles för försiktigt.⁴⁴ När Middleton i augusti 1944 hejdade 6th Armored Divisions blixtframryckning mot den franska hamnstaden Brest, för att istället sätta in denna mot en tysk “motståndsficka” vid Dinan, tjugo mil längre österut, gick Patton fullkomligt i taket. “Bry dig inte om [Middletons] order”, meddelade han chefen för den amerikanska pansardivisionen, Major General Grow: “Sätt bara fart framåt och fortsätt tills du når Brest!”⁴⁵

Enligt en militär analytiker blev Middleton “ibland överväldigad när han ledde förföljelseoperationer”.⁴⁶ Både Eisenhower och Patton betygade emellertid Middletons “extraordinära” kapacitet som kårbefälhavare. Efter Ardennerslaget ledde han VIII Corps tvärs igenom Tyskland, varvid kåren nådde ett av koncentrationslägren vid Buchenwald, det första koncentrationslägret att bli befriat av amerikanska trupper. Med 480 dagar i strid under andra världskriget tjänstgjorde Middleton längre tid i fält än någon annan amerikansk general.

Den kanske mest kompetenta av samtliga högre befälhavare på den allierade sidan under Ardennerslaget var chefen för V Corps, Major General Leonard T. Gerow. Född 1888 utexaminerades Gerow som en av de bästa studenterna från the Virginia Military Institute. Efter att ha deltagit i första världskriget gick han ut som kursetta vid U.S. Army Infantry School i Fort Benning 1925.* Därefter började han studera vid U.S. Army Command and General Staff school (med bland andra Eisenhower som kurskamrat) och gick ut som kurselva bland 245 studenter.

Gerow spelade en betydelsefull roll i planläggningen av invasionen i Normandie, och den 6 juni 1944 var han den förste kårchefen att sätta sin fot på landstigningsstranden. Han hade fler tjänsteår i armén än både Bradley och Eisenhower, och under Ardennerslaget visade han prov på en militär omdömesförmåga som överträffade samtliga hans överordnade. Gerow har dock kommit relativt i skymundan i den amerikanska militärhistorien, och det verkar som om hans militära kapacitet inte riktigt kommit att uppskattas i hans eftermäle – något som kan bero på att han aldrig vann Marshalls fulla gillande och inte heller var särskilt publicitetsmedveten. I ett personligt brev till Gerow skrev dock Eisenhower: “I varje avseende har du gjort dig förtjänt av ett långt större erkännande än vad jag själv har gjort.”⁴⁹

På den sektor som V Corps höll, den norra flanken av den tyska Ardennerfronten, befann sig också den minst kompetenta tyska ledningen. Chefen för 6. SS-Panzerarmee, Sepp Dietrich, har vi redan studerat. SS-Gruppenführer Hermann Priess (Prieß) förde befälet över I. SS-Panzerkorps – den ojämförligt starkaste av de kårer som tyskarna satte in i “Herbstnebel”. Den 43-årige Priess hade tjänstgjort tolv år i Riksvärnet när han gick in i SS 1934. Priess ledde olika Waffen-SS-förband i strid under nästan hela andra världskriget, och hade således en gedigen militär erfarenhet. Han begränsades av sin överordnade Dietrich. Oberst Heinz Kokott, som förde befälet över Wehrmachts 26. Volksgrenadier-Division under Ardennerslaget, beskrev i en starkt kritisk rapport den “absoluta brist på disciplin” och “rena dumhet” som präglade I. SS-Panzerkorps.⁵⁰

II. SS-Panzerkorps utgjorde reserven i 6. SS-Panzerarmee. Dess chef, SS-Obergruppenführer Wilhelm Bittrich, hade deltagit i första världskriget och även tjänstgjort i Riksvärnet innan han gick över till SS. Sepp Dietrich hade ett mindre inflytande över II. SS-Panzerkorps där denna sattes in – bland annat genom att pansarkåren arbetade i nära samarbete med 5. Panzer-armee, varvid Model deltog mer aktivt i samordningenn dem emellan – och därför kom denna att operera med större framgång än Priess’ kår.

Längst i norr stod LXVII. Armeekorps under Generalleutnant Otto Hitzfeld – ännu en mycket erfaren och högt dekorerad tysk förbandschef. Denna armékår skulle dock komma att neutraliseras av Gerows V Corps redan innan det tyska anfallet kommit igång, vilket vi skall se längre fram.

Militärhistorikern Martin van Crevelds slutsats efter en djupgående analys av den amerikanska armén i andra världskriget är att dess officerskår “knappt ens kunde betraktas som medelmåttig”. van Creveld ser det följande som en viktig förklaring till detta förhållande:
“Till viss del utan tvekan beroende på tidspress, var de metoder som tillämpades för att sortera ut och utbilda officerskåren inte särskilt framgångsrika. Alldeles för många officerare hade bekväma positioner i det bakre området, alldeles för få ledde vid fronten. De som ledde vid fronten gjorde sig, vilket den officiella historien uppriktigt erkänner och förlustsiffrorna bekräftar, ofta skyldiga till ett riktigt dåligt ledarskap. Mellan dem och deras tyska motsvarigheter finns det helt enkelt ingen jämförelse.”51

Statistik visar att under Ardennerslaget befann sig 40,7 procent av officerarna i den amerikanska (lant-) armén i Army Service Forces (ingenjör- och sjukvårdstrupperna, signalkåren, underhållskåren, militärpolisen, avdelningen för kemisk krigföring och transportkåren), medan motsvarande andel i Wehrmacht år 1944 var 17,4 procent.⁵²

Detta ledde förstås till en ofta betydande skillnad mellan de båda sidornas trupper i fält, där tyskarna i allmänhet reagerade med större snabbhet och effektivitet än sin amerikanske motståndare. Detta berodde inte enbart på generellt bättre kvalificerade officerare på den tyska sidan, utan förklaras även av en överlägsen tysk doktrin och militärfilosofi. Preussens och Tysklands militära erfarenheter under 1700- och 1800-talet ledde fram till utvecklandet av det som kom att kallas Auftragstaktik (ledarskapstaktik), vilket myntades på 1890-talet.⁵³ Med detta avses inte en särskild slags taktik, utan det handlar om en ledningsfilosofi. Auftragstaktik innebär att man noggrant inviger trupperna – inklusive förbandschefer på lägre nivåer och även meniga soldater – i uppdragets syfte och målsättning, och därefter är minsta förband vid fronten relativt fritt att vara flexibelt för att uppnå detta. I grund och botten bygger det på djupgående psykologiska och sociologiska insikter, som intressant nog ligger till grund för mycket av den i vår tid allra mest framskridna ledarskapssynen.

Den amerikanska krigsmakten utvecklade dock aldrig något som liknade Auftragstaktik. Martin van Creveld påpekar att “Amerika trots allt var det land som skapade taylorismen – det företagsledarsystem som sökte förutse och diktera industriarbetarnas varje rörelse med syfte att förvandla dem till mänskliga maskiner lika tillförlitliga som de maskiner de arbetade vid”.⁵⁴

Amerikanska soldater framrycker i skydd av en Sherman-stridsvagn i en belgisk stad i september 1944. (NARA, 111-SC-193903/Spangle)

Den filosofi som låg till grund för Auftragstaktik genomsyrade den tyska krigsmaktens fältmanual, Truppenführung (Heeresdienstvorschrift 300), som slog an tonen redan i den inledande paragrafen: “Krigföring är en konstart som bygger på en fri, kreativ och vetenskapligt grundad handling.”⁵⁵ Den ungefärliga amerikanska motsvarigheten till Truppenführung var U.S. Army Field Manual FM 100-5, som gavs ut 1941 och reviderades i juni 1944. Den senare upplagan av FM 100-5 föreskrev visserligen att “varje individ måste skolas till att med energi och djärvhet utnyttja de situationer som uppstår, och måste genomsyras av inställningen att framgång beror på hans initiativ och aktiva handling”.⁵⁶ Detta var tydligt inspirerat av, om än inte lika tydligt som, Truppenführung, som fastslog att “självständigt handlande, när det utförs väl, är ofta grunden till stora framgångar”.57 Men FM 100-5 klargjorde också att beslutsfattandet låg hos chefen och enbart hos chefen:

“Beslut om en viss handlingsinriktning åligger enbart chefen. Han kan ta emot råd och förslag från vilken underordnad som helst, men han bär ensam ansvaret för vad hans förband förmår eller inte förmår.”⁵⁸ 1941 års FM 100-5 hade samma ordalydelse.⁵⁹ Truppenführung däremot betonade att “chefen måste ge sina underställda handlingsfrihet”.⁶⁰

Den tyska militären uppmuntrade egna initiativ på grundval av den skiftande situationen på slagfältet till den grad att till och med ordervägran i vissa situationer uppmuntrades, vilket kommenteras av militärhistorikerna English och Gudmundsson: “I en utsträckning som är otänkbar i andra arméer, förväntades den tyske soldaten att göra vadhelst situationen krävde. […] I extrema fall, innebar denna filosofi att en soldat kunde vägra att åtlyda order som stred mot den uppkomna situationen.”⁶¹ Detta innebar exempelvis att tyska “förband som stötte på motstånd […] förväntades lämna det avsnitt de tilldelats och istället förena sig med vilket som helst grannförband som hade större framgång” – något som, poängterar English och Gudmundsson, “i andra arméer kunde resultera i ett krigsrättsförfarande”.⁶²

Detta innebar emellertid inte någon allmän befälsupplösning; dessa självständiga initiativ måste ovillkorligen rymmas inom, och befordra, den allmänna målsättningen. Truppenführung understryker att chefen skall ge sina underställda handlingsfrihet endast “i den utsträckning som det inte äventyrar hela planen” och understryker att chefen “inte får överlåta åt dem att fatta beslut som endast han är ansvarig för”.⁶³ Tvärtom betonar Truppenführung befälets roll som “ledare och lärare” och inpräntar hos befälen att de måste söka vinna sina underställdas förtroende genom inte endast “sin överlägsna kunskap och erfarenhet, sin uppriktighet och sitt stora mod”, utan även genom att förstå och beakta sina underordnades “känslor och tankar” och “visa en aldrig upphörande omsorg om dem och deras behov”.⁶⁴ En nyckelmening lyder: “Ömsesidigt förtroende är den säkraste grunden till disciplin.”⁶⁵

Efter kriget gjorde en grupp tyska officerare under ledning av den tidigare tyske generalstabschefen Franz Halder, en analys av amerikanska FM 100-5, som de jämförde med den tyska fältmanualen. Deras slutsats var att “i en jämförelse med den tyska uppfattningen om krigföring, visar den amerikanska fältmanualen en tendens att försöka förutse situationer och skapa otroligt detaljerade handlingsmönster för truppernas agerande i dessa situationer. Detta begränsar förbandschefernas handlingsfrihet eftersom det gör dem oförmögna att handla i enlighet med den faktiska situationen, och berövar dem därigenom en mycket viktig förutsättning för framgång på slagfältet.”⁶⁶

Den amerikanske militärhistorikern Steven Metz menar självkritiskt att “amerikaner tenderar att förknippa strategi med en formell plan. De betraktar denna som något som skapas genom en komplicerad process av koordination och analys som skall godkännas av behöriga myndigheter som förser planen med ett dokumentnummer och därefter lämnar den vidare för distribution. På de lägre nivåerna tar man så emot detta nya, heliga dokument, skapar miniatyrkopior av detta, och tillämpar sedan dessa. Denna attityd är en tydlig återspegling av vår politiska kultur och vårt byråkratiserade sätt att närma oss planläggning i allmänhet.”⁶⁷

Kamratskapen i primärgruppen var A och O i den tyska krigsmakten. Det var också en av anledningarna till uthålligheten hos många tyska förband under andra världskriget. (Krigsarkivet)

Amerikanska FM 100-5 talade visserligen om “en vilja att acceptera ansvar” som “ett gott ledarskaps främsta egenskap”.⁶⁸ Men den tyska krigsmakten fostrade sina soldater, underofficerare och officerare till vad som kallades “ansvarsglädje” (Verantwortungsfreudigkeit) – en ständig strävan efter att ta eget ansvar för situationen på slagfältet.⁶⁹ Tyska “underofficerare fick en utbildning som i andra arméer vanligtvis gavs åt officerare. Häri ingick taktiska krigsspel med oväntade scenarier som tvingade spelaren att snabbt bedöma situationen, fatta ett beslut och sedan omsätta detta till en order”.⁷⁰

Över huvud taget utgick den tyska soldatutbildningen och behandlingen av de enskilda soldaterna från psykologiska insikter i långt större utsträckning än vad som var fallet i den amerikanska armén. Sociologiska undersökningar visar att soldater tenderar att slåss mer för sina kamrater i skyttevärnet bredvid än för “högre” målsättningar som nation eller ideologi. Därför lade den tyska krigsmakten större vikt än någon annan på att skapa så kallade primärgrupper av soldater. I största möjliga utsträckning strävade man efter att sätta samman soldater från samma region i samma förband. Amerikanska militära förband var däremot sammansatta av, med van Crevelds ord, “män som inkallats från vilken del som helst av landets 7,7 miljoner kvadratkilometer utan hänsyn till geografisk härstamning”.71 Efter fullbordad utbildning placerades tyska rekryter i upp till tusen man starka så kallade marschbataljoner, som var och en var avsedd för en och samma division. Betoningen på att behålla primärgrupper var så stark att tyskarna istället för att löpande låta ersätta förluster hos frontförbanden, tillät dessa att hamna långt under sin tilldelade styrka innan en ny marschbataljon anlände. Denna genomgick därefter en omsorgsfull integrationsprocess i frontförbandet. Idealet – vilket påfallande ofta också uppnåddes – var att skapa en känsla av “familjetillhörighet” i de tyska soldatgrupperna.

I den amerikanska armén såg det helt annorlunda ut, vilket beskrevs i en kritisk amerikansk rapport efter kriget: “Ersättningar anlände till regementsområdena i ett tillstånd av trötthet och förvirring, efter att ha skyfflats från den ena ersättningsdepån till den andra, ledda av officerare som tillfälligtvis anvisats konvoj- eller eskortuppdrag, och som också själva var mer eller mindre brydda. Fältträningsbivacker låg ofta inom hörhåll från kanondånet vid fronten, vilket gjorde rekryterna oroligt medvetna om att deras första stridsinsats var omedelbart förestående. De visste ofta inte hur de skulle ta hand om sig själva.”⁷²

De olika sätten att behandla rekryterna avspeglades direkt i dessas mentala hälsotillstånd. Mellan juni och november 1944 omhändertogs 26 procent av soldaterna i amerikanska frontförband på den europeiska kontinenten för psykiatrisk vård. I de tyska arméerna på västfronten under samma period var andelen soldater som omhändertogs för psykiatrisk vård endast tiondelen så stor.⁷³ En stor andel av de amerikanska soldater som omhändertogs för psykiatrisk vård var just sådana som bröt samman inom de fem första dagarna efter det att de anlänt till divisionen.

De tyska rekryterna fick inte bara en bättre soldatutbildning än sina amerikanska motståndare, utan i likhet med soldaterna i Röda armén fick de en noggrann ideologisk skolning – som inte enbart uppfattades som “floskler”, vilket man med dagens ögon kanske kan lockas att tro; tvärtom gav det de unga rekryterna en känsla för vad de satte sina liv på spel för. Efter att ha vuxit upp i ett totalitärt samhälle där en likriktad skola och Hitlerjugend formade deras världsbild enligt nazistiska riktlinjer, var många tyska tonåringar mer än mottagliga för “kallet” till fronten. “Ideologi, idealism och förstahandserfarenheter bidrog kraftigt till soldaternas enastående uthållighet, eftersom många trodde att de stred för själva den tyska gemenskapens överlevnad”, skriver Stephen G. Fritz.⁷⁴ Därtill bibringades de unga tyska pojkarna uppfattningen att de tillhörde en “utvald generation” som skulle lägga grunden till ett nästan messianskt tusenårsrike. Strax före Ardenneroffensiven visade en undersökning bland tyska soldater i amerikanska fångläger att två tredjedelar uttryckte ett obrutet förtroende för Hitler.⁷⁵ Sammantaget bidrog detta till att skapa en uthållighet – även under ytterst svåra omständigheter – som deras motståndare ofta uppfattade som obegriplig.* När Ardenneroffensiven inleddes var de tyska soldaterna påtagligt påverkade av åratal av bristande näringstillskott – ett resultat av Tysklands isolering – vilket hade en långsiktig inverkan på soldaternas fysiska styrka och hälsotillstånd.⁷⁶ Usel soldattobak, surrogatkaffe, konstfiberuniformer som varken höll eller skyddade ordentligt mot kyla och andra bristande bekvämligheter skapade en bister “krismedvetenhet” hos de tyska soldaterna. I den amerikanska armén, däremot, var manskapet i större utsträckning än i någon annan krigsmakt försett med en riklig förplägnad, cigarretter av bästa kvalitet, kaffe, uniformer och skodon av yppersta kvalitet.

Men umbärandena för de tyska soldaterna – Landser, som de kallades – bidrog till att ytterligare stärka deras behov av den värme och gemenskap som de kunde finna i primärgrupperna. Det finns åtskilliga vittnesmål om att stridsmoralen på den tyska sidan var skyhög i december 1944 – till och med “bättre än i början av kriget”, enligt vad Oberst Joachim Gutmann, regementschef i 2. Panzer-Division under Ardenneroffensiven, berättade.⁷⁷ Operationsofficeren i Heeresgruppe B, Oberstleutnant Reichhelm, genomförde en flera dagar lång inspektion av samtliga kår- och divisionsstaber i Heeresgruppe B, och även vid flera regements- och bataljonsstaber, och kunde konstatera att “beslutsamheten hos förbandsledarna och manskapet att framtvinga ett avgörande, nu eller aldrig, var i högsta grad närvarande, och anfallsdivisionernas stridsmoral var alldeles utomordentlig.”⁷⁸

Chefen för 5. Panzerarmee, von Manteuffel, kan knappast beskyllas för att ha hyst några sympatier för nazismen; han motsatte sig denna redan under kriget och gick efter kriget med i det tyska liberala partiet FDP. I en rapport om Ardenneroffensiven som han skrev efter kriget, intygade han att den genomsnittlige Landsern vid tiden för Ardenneroffensiven var fullt övertygad om att “Hitler ‘skulle ordna det på något vis’”.⁷⁹ von Manteuffel fortsätter:

“Detta berodde till viss del på att de officiella kommunikéerna hela tiden talade om de nya vapnen, om en massinsats av nya tyska flygplanstyper samt mängder av nya ubåtar på världshaven, om industrins växande produktionssiffror och så vidare. Han – den enskilde soldaten – hade heller inget mer att förlora. På hösten 1944 fanns det knappast någon familj i Tyskland som inte hade förlorat minst någon av sina närmaste. Den enskilde soldaten trodde på propagandan som sade att det var så gott som säkert att det tyska folket skulle förslavas om fienden segrade. I fråga om egna uppoffringar ville mannen vid fronten heller inte vara sämre än hemmafronten, där gammal som ung dagligen gjorde stora uppoffringar – till priset av hälsa och ibland också liv under de vidrigaste arbetsförhållanden.”80

Den vanlige amerikanske soldaten, däremot – G.I.*, som han kallade sig själv – hade inte en lika klar, åtminstone inte lika allmänt omfattad, uppfattning om varför han riskerade livet i krig mot Tyskland. Att amerikanerna skall ha stridit framför allt för att befria Europa från det nazistiska oket, för att sätta stopp för det nazistiska folkmordet, är i stor utsträckning en efterhandskonstruktion.

HUR UNGA VAR SOLDATERNA ?

En schablonuppfattning om soldaterna i Ardenneroffensiven som bitit sig fast i det allmänna medvetandet är att undermåligt utbildade tyska tonårssoldater – varav många skall ha varit i 16-17-årsåldern – ställdes mot bättre utbildade och mognare amerikanska soldater. Detta stämmer i viss mån i fråga om stridsflygarna (även om det knappast fanns ens tyska stridsflygare under 18 års ålder), men i fråga om marktrupperna får det avfärdas som en myt. De tyska soldaterna i Ardennerna var definitivt inte yngre än sina motståndare, utan flertalet av dem var i “normal” soldatålder. Ett slumpmässigt urval av 440 tyska soldatgravar på den tyska krigskyrkogården vid Recogne norr om Bastogne, där 6 807 stupade tyska soldater ligger begravda, visar det följande:

- Ingen var under 17 års ålder

- 6,4 procent var av årgång 1927 (dvs 17 år gamla 1944)

- 17,3 procent var av årgång 1926

- 8,6 procent var av årgång 1925

Således var 32,4 procent av dessa stupade tyska soldater tonåringar i åldern 17-19 år

- 131 av dessa 440 stupade soldater – 29,8 procent – var 30 år eller äldre (årgång 1914 och äldre; den äldsta av årgång 1897)

- Den största gruppen stupade soldater, cirka 38 procent, var i åldern 20-29 år (årgång 1915-1924).

Faktum är att den genomsnittlige amerikanske soldaten i Ardennerna var yngre än sin tyske motståndare. En statistisk undersökning av manskapet i 75th Infantry Division i Ardennerslaget visar att hela 65 procent av soldaterna var tonåringar i åldern 18-19 år.⁸⁵ Michael Collins, författare till boken Voices of the Bulge samt dokumentärfilmen med samma namn, sammanfattar situationen i Ardennerna: “Tjugoåriga amerikaner ledde plutoner av 18- och 19-åringar genom köld och dimma.”⁸⁶

Paul Fussell, själv soldat på västfronten 1944-1945, menar att för den genomsnittlige amerikanska soldaten var kriget helt enkelt “ett tufft jobb som måste göras”.⁸¹ Detta gällde i synnerhet kriget mot Tyskland. Fussell fortsätter: “För de flesta amerikanska soldater och sjömän handlade kriget enbart om att försvara sig mot de monster som utan förvarning hade bombat Pearl Harbor. […] För de flesta amerikaner handlade det om att ge igen på japanerna, och anledningen till att den europeiska delen av kriget måste avslutas först var att det därefter skulle vara möjligt att sätta in en maximal ansträngning på vad det verkligen handlade om, att krossa japanerna.”⁸² Men ett kanske ännu vanligare motiv att utkämpa kriget var för amerikanska soldater helt enkelt “för att komma hem, och för att kunna komma hem måste kriget avslutas, vilket var anledningen till att de utkämpade kriget”.⁸³ Detta ledde till att många kom att betrakta fienden helt enkelt som “ett hinder på vägen hem”.⁸⁴

De amerikanska soldaterna var knappast bättre utbildade än sina tyska motståndare. Fram till 1943 erhöll amerikanska rekryter inte mer än tretton veckors grundutbildning innan de skickades till fronten. Tyska infanterister hade inte bara en kvalitativt bättre grundutbildning, utan under större delen av kriget var den dessutom längre än i USA. Först 1944 skars den ned från sexton till mellan tolv och fjorton veckor, men inom pansartrupperna låg grundutbildningen kvar på tjugoen veckor genom hela kriget. Utöver detta skolades rekryterna av erfarna veteraner i frontförbandens ersättningsbataljoner innan de skickades ut i första linjen.⁸⁷ Det är dock ett ofrånkomligt faktum att en stor del av de tyska infanteristerna i Ardenneroffensiven var otillräckligt utbildade, men situationen var snarare värre på den amerikanska sidan.

I USA fanns visserligen ambitionen att öka infanteriträningen till sjutton veckors grundutbildning, men denna var inte alls av samma kvalitet som den tyska, utan syftade – med van Crevelds ord – endast till att “producera män som kunde bruka sina vapen automatiskt, utan att tänka”.⁸⁸ Under hela kriget prioriterade den amerikanska armén kvantitet framför kvalitet.**

Detta medförde bland annat att amerikanska infanterister, vilket visades genom en undersökning som gjordes i U.S. Army, “i de flesta fall hade ganska låga tankar om den egna vapengrenens betydelse”.⁸⁹

Därtill saknade den amerikanska armén en regelrätt infanterireserv, vilket påpekats av den amerikanske militärhistorikern S. L. A. Marshall.⁹⁰ När förlusterna i Normandie sommaren 1944 och därefter också vid Västvallen den följande hösten vida översteg de nivåer som de amerikanska planerarna räknat med, framtvingades en ny drastisk nedkortning av rekrytutbildningen. Det gav ofta rent katastrofala resultat, och inte vid något annat tillfälle var detta mer påtagligt än just under Ardennerslaget, där fyra femtedelar av de amerikanska soldaterna var rekryter med ofta inte mer än en rudimentär soldatutbildning.⁹¹ George Wilson, som tjänstgjorde som Lieutenant och kompanichef i amerikanska 4th Infantry Division under Ardennerslaget, minns att han vid ett tillfälle erhöll etthundra rekryter, varav ingen varit på skjutbanan mer än en gång, och samtliga saknade erfarenhet av hur man kastar handgranater eller avfyrar en Bazooka, en granatkastare eller en kulspruta.92 Belton Cooper, en Captain i 3rd Armored Division tog ungefär samtidigt emot en sändning rektyter som kategoriserades som “stridsvagnsbesättningar”, men där flertalet aldrig befunnit sig i eller ens i närheten av en stridsvagn.⁹³

Paul Warp, som senare tjänstgjorde i 6th Armored Division och deltog i Ardennerslaget vintern 1944/1945, under sin militära grundutbildning i USA. (The Paul Warp Collection)

Sammantaget resulterade allt detta i en viss skill-nad mellan soldaterna på båda sidor. Till de erfarenheter som de tyska soldaterna gjorde av sin motståndare i fält, kom den effekt som den nazistiska propagandan hade på de tyska soldaternas självbild och bild av motståndaren. Genom hela andra världskriget frodades uppfattningen inom den tyska krigsmakten att de tyska soldaterna nästan naturgivet var överlägsna sina motståndare. Personliga erfarenheter i fält men också ideologisk indoktrinering gjorde att de tyska soldaterna kände en viss respekt för sina brittiska motståndare, men för amerikanerna – Amis som de kallade dem – hade de, som Paul Fussell uttrycker det, inte särskilt stor respekt.⁹⁴ Detta kommer till uttryck i många tyska skildringar, exempelvis den nedanstående som är hämtad från Ardennerslaget:

Den amerikanske soldaten kämpade, när det verkligen kom till strid, utan tvekan med stor seghet. Men han var också medveten om att den egna sidan förfogade över en oerhörd materiell överlägsenhet både på marken och i luften. Därtill var han, i motsats till den tyske soldaten, utvilad, och var i fysiskt hänseende på samma nivå som Tysklands soldater under krigsåren 1939-1941, men som sedan dess i det stora flertalet fall stupat. Den amerikanske soldaten tog ofta ‘det säkra före det osäkra’ – vilket innebar att när han saknade stridsvagnsunderstöd, kunde det ibland räcka med några tyska automatkarbiner för att fördröja hela kompanier tills en ridå av eld hade drivit bort de tyska skyttarna.⁹⁵

Sådana uttalanden måste tas med en stor nypa salt, då de faktiskt säger mer om de tyska attityderna än om den faktiska beskaffenheten hos deras motståndare. De tyska soldaterna var både utsatta för och mottagliga för en stark politisk indoktrinering som påverkade dem att känna sig överlägsna motståndaren, som de lärde sig att se ned på – också på ett överdrivet vis.* Förvisso förelåg det på grund av ovan nämnda olikheter i soldatträningen en viss skillnad mellan tyska och amerikanska soldater, framför allt gällande rekryter, men efter en tid i fält tenderade dessa skillnader att utjämnas. Att amerikanska soldater ofta blev mindre villiga att sätta sina liv på spel under striderna vid Västvallen i september 1944 – vilket gav näring åt de tyska soldaternas självförhärligande myter – är i själva verket inte särskilt anmärkningsvärt. Det är ett välkänt fenomen att soldater som känner att den egna sidan i princip har segern i kriget säkrad, blir mindre villiga att utsätta sig själva för risker än annars. Den tyska krigsmakten drabbades exempelvis själv av detta framför Moskva på hösten 1941.

Den vanlige amerikanske soldaten var i själva verket lika tapper som alla andra under omständigheter som fordrade detta – vilket vi skall se i skildringen av Ardennerslaget. Han var framför allt ofta plikttrogen och utmärkt på att följa givna order till punkt och pricka; hade han instruerats att hålla en viss ställning, gjorde han i de flesta fall så tills alla möjligheter var uttömda. Det var något tyskarna skulle bli smärtsamt varse redan den första dagen av “Herbstnebel”. Den underskattning av motståndaren som bland annat propagandan skapat hos tyska soldater, ledde till att vissa tyska förband tillfogades onödigt höga förluster under Ardenneroffensivens första dag.

Man får komma ihåg att andra världskriget utspelades i en tid då århundraden av triangelhandel och kolonialism skapat en hel serie rasistiska klichébilder, vilket inspirerade till modernistiska schablonbilder av skilda “nationskaraktärer”. Motsättningar mellan grupper av människor – där krig är den yttersta konsekvensen – skapar och förstärker helt naturligt schablonbilder av “den andre”. Under andra världskriget, liksom i alla krig, skapade – och skapades åt – soldaterna på båda sidor en schablonbild av motståndaren. Även amerikanerna hade sin schablonbild av sin tyske motståndare, eller Kraut som de ofta nedlåtande kallade honom. Paul Fussell sammanfattar den amerikanska schablonbilden av de tyska soldaterna under andra världskriget: “En pervers typ; kall, beräknande, pedantisk, fantasilös och alltigenom ondskefull”.⁹⁶ En vanlig uppfattning var också att de tyska soldaternas “instinkt för disciplin gjorde deras grymhet särskilt effektiv”.⁹⁷

Rent organisatoriskt var de båda antagonistiska arméerna ganska lika varandra. Grundenheten var divisionen, som var uppdelad i vanligtvis tre regementen (Regiment på både tyska och amerikanska) – eller tre Combat Command i flertalet amerikanska pansardivisioner – samt diverse understödsförband. Den amerikanska divisionen var i de flesta fall påtagligt starkare än sin tyska motsvarighet. Den nominella styrkan hos en amerikansk infanteridivision var 14 253 man, medan de tyska divisionerna inför Ardenneroffensiven låg på en styrka på vanligtvis tio till tolvtusen man. Dessutom förfogade den amerikanska in- fanteridivisionen, till skillnad från sin tyska motsvarighet, vanligtvis över en pansarbataljon med 76 stridsvagnar.

DET TYSKA JÄRNVÄGSMIRAKLET

En av dem som bidrog mest till den tyska Ardenneroffensiven var General der Infanterie Rudolf Gercke, den tyska arméns transportchef. Allt hängde nämligen i grund och botten på möjligheten att föra fram det som behövdes för offensiven till västfronten, och för detta syfte kunde inget annat transportmedel än järnvägståg komma i fråga. Därför blev Gercke en av de första att invigas i anfallsplanen.

Hans uppgift var verkligen grannlaga. Det gällde att transportera en kvarts miljon man, tusentals fordon och artilleripjäser samt enorma mängder drivmedel, ammunition, reservdelar och förplägnad till uppmarschområdet. Detta medan massiva flygbombningar riktades mot det tyska järnvägsnätet och tågtrafiken ständigt utsattes för låganfall från de allierade jaktbombare som i hundratal svepte fram över det tyska landskapet. Redan den 17 september 1944 satte Gercke igång med att omorganisera väg- och järnvägsnätet i Tyskland. Nödsystem skapades och ett omfattande nätverk av kontroll- och reparationsstationer bildades.

Då Rhen skilde det övriga Tyskland från frontområdet vid Ardennerna, började Gercke – redan i september – mobilisera tusentals byggnadsarbetare för att förstärka bropelare och broräcken så att dessa skulle bli mer motståndskraftiga mot bomber. Varje bro försågs med en egen reparationsstyrka, och i närheten placerades brospann och annan reparationsutrustning så att skadade broar snabbt skulle kunna återställas. Åtskilliga vägbroar förstärktes och försågs med järnvägsräls. I oktober blev många broar förstärkta för att kunna bära de 70 ton tunga Königstiger-stridsvagnar som Hitler planerade att sätta in i Ardennerna. Tolv flodfärjor byggdes också om så att de skulle kunna bära lokomotiv över floden. Gercke planerade till och med att utvidga två gruvtunnlar som löpte under Rhen så att trupper skulle kunna ta sig över till flodens andra sida genom dessa. På Rhens östra flodstrand anlades ett stort antal välmaskerade arméförråd.

Erfarenheten visade att allierade jaktbombare ofta lyckades stoppa tåg genom att med sina kulsprutor döda eller såra lokbesättningen, medan lokomotivet som sådant klarade sig ifrån att bli förstört. Därför monterades pansarplåtar runt förarhytten på lokomotiven, vilket snabbt fick väntad effekt. Dessutom utrustades hundratals flakvagnar med snabbskjutande lätt luftvärn.

Omfattande defensiva åtgärder vidtogs också för tågtrafikens vidkommande. För det första genomgick trafikkontrollsystemet en avsevärd effektivisering, och sattes i förbindelse med luftbevakningen. Därigenom blev det möjligt att så snart allierat flyg rapporterades i området, leda in tåg till skydd i järnvägstunnlar eller på stickspår där de kunde maskeras. Dessutom begränsades flertalet tågtransporter inom ett avstånd av 15-20 mil från fronten till dygnets mörka timmar eller dagar med dåligt flygväder. Även den mest obetydliga tyska järnvägsstation i området försågs löpande med väderleksrapporter, så att det skulle vara möjligt att snabbt utnyttja en hastigt försämrad väderlek till att sätta tåg i rullning. I klart väder dagtid ställdes tåg på platser där de var dolda från upptäckt från luften, och i positioner med exakt beräkning, så att de nattetid och under dagar med dåliga siktförhållanden kunde sättas in omlott, enligt kugghjulsprincipen. Då utnyttjades linjer med dubbla spår till att köra tåg parallellt åt samma håll – allt för att utnyttja frånvaron av allierat flyg maximalt.

Mellan den 9 september och den 15 december 1944 åstadkom det allierade flyget 125 avbrott på järnvägslinjer som ledde till uppmarschområdet, varav 60 i nyckelområdet mellan Koblenz och Köln. Trots detta lyckades Gerckes transportapparat fram till den 11 december föra fram 1 500 trupptransporttåg och ungefär 500 tåg med bland annat nära 145 000 ton underhåll och 7 500 kubikmeter drivmedel till offensivens uppmarschområde. Gerckes järnvägsorganisation var så effektiv att vissa armédivisioner till och med kunde lastas ur på järnvägsstationer bara någon mil från fronten.

I nära samarbete med Jodl, Keitel och rustningsministern Albert Speer åstadkom Generalmajor Alfred Toppe, arméns generalkvartermästare, storverk med att skaffa fram de behövliga kvantiteterna ammunition och drivmedel. De 50 järnvägståg med ammunition som beräknades åtgå för offensiven levererades i tid.1 Den 13 december rapporterade Generalfeldmarschall Keitel att 15 099 ton ammunition – motsvarande åtta dagars behov – hade levererats, och att en lika stor kvantitet var på väg.²

I fråga om drivmedlet för Ardenneroffensiven, är detta kringgärdat av några av många missuppfattningar kring Ardenneroffensiven. Det hävdas ofta att offensiven var “dömd att misslyckas på förhand” eftersom förbanden inte skulle ha försetts med den nödvändiga kvantiteten drivmedel – beräknad till 17 000 kubikmeter – samt att anfallsplanen byggde på att allierade drivmedelsförråd skulle erövras. Inget av detta håller streck.

Att den tyska planen skulle ha byggt på förutsättningen att amerikanska drivmedels- eller ammunitonsförråd erövrades, avfärdas av von Manteuffel som en myt: “Att erövrat drivmedel skulle ha räknats med i planläggningen stämmer inte, eftersom vi av erfarenhet från östfronten, Afrika, Italien osv visste hur snabbt sådana förråd kan förstöras av motståndaren. Dessutom kände vi inte till var det fanns sådana depåer.”³

Dessutom levererades ansenliga kvantiteter drivmedel. Faktum är att på kvällen före anfallet hade 12 000 kubikmeter drivmedel levererats till anfallsförbanden.⁴ Ytterligare 8 000 kubikmeter var på väg att levereras, och OKW hade lovat 3 000 kubikmeter till ett reservlager. Det uppskattades att det skulle behövas mellan 12 000 och 15 000 kubikmeter för att rycka fram från Meuse till Antwerpen.⁵

General Horst Stumpff, inspektören för pansartrupperna i den tyska Ersatzheer, intygade efter kriget att de tyska förband som inledde Ardenneroffensiven “hade tillräckligt med drivmedel för att färdas avsevärda sträckor – tre förbrukningsenheter per stridsvagn”.⁶ Detta var precis den målsättning som OKW haft när anfallsplanen förbereddes i oktober 1944.⁷ SS-Brigadeführer Fritz Kraemer, stabschefen i 6. SS-Panzerarmee, bekräftar för sin del att tyskarna “hade tillräckligt med drivmedel för en inledande framryckningsetapp på 200 kilometer”.⁸

Men på grund av dels ansträngningarna att dölja anfallsförberedelserna, och därefter faran för allierade flyganfall, lagrades merparten av drivmedlet längs floden Rhen. Det tyska underhållssystemets akilleshäl var att allt underhåll – inte minst drivmedlet – var tvunget att transporteras till fronten från urlastningsstationerna i det bakre området med lastbilar på småvägar genom den kuperade terrängen. von Manteuffel skriver: “Det var inte i första hand drivmedlet som sådant som saknades [i tillräckliga kvantiteter], utan de otillräckliga transportmöjligheterna.”9

SS-Brigadeführer Kraemer berättade efter kriget för sina amerikanska förhörsledare: “Allt bränsle fanns inte hos divisionerna; en del fanns i depåer väster om Rhen och en del var på väg till fronten […] Vi förväntades erhålla en förbrukningsenhet per dag från våra egna depåer. […] Det faktum att vi inte erhöll denna ytterligare förbrukningsenhet per dag, berodde på ert flygvapen, på tillståndet hos vägarna och vissa andra svårigheter.”¹⁰ General Stumpff fyller i: “När det började snöa, kunde [drivmedelsreserverna] inte föras fram på grund av vägarnas oacceptabla tillstånd. Därför kunde vi bara använda en liten del av de stridsvagnar som stod till förfogande, och förlorade dessutom många stridsvagnar på grund av bränslebrist; men det ingick aldrig i våra planer att vi skulle använda erövrat drivmedel.”¹¹

Det tyska arméöverkommandot misslyckades emellertid inte med att anskaffa de nödvändiga kvantiteterna. “När allt kommer omkring gick det att anskaffa de 17 000 kubikmeter [drivmedel] som hade utlovats”, konstaterar Percy E. Schramm, som förde OKW:s krigsdagbok.¹² Så sent som den 19 januari 1945 noterades i den tyska krigsmaktens överkommandos krigsdagbok de “stora bensinförråd som finns tillgängliga”.¹³

1 Schramm, The Preparations for the German Offensive in the Ardennes (Sep to Dec 1944). A-862, s. 237.

2 Toland, Battle: The Story of the Bulge, s. 22.

3 von Manteuffel, Die 5. Panzer-Armee in der Ardennen-Offensive (16. Dezember 1944 bis 25. Januar 1945). B-151, s. 130.

4 Schramm, A-862, s. 241.

5 Ibid.

6 Stumpff, Tank Maintenance in the Ardennes. FMS #61, s. 2.

7 Reichhelm, Report of Colonel (GSC) Reichhelm of the General Staff, concerning his activity as operations officer of Army Group B during operations in the West from fall 1944 to Spring 1945. A-925, s. 12.

8 Kraemer, Sixth Panzer Army in the Ardennes. ETHINT-021, ss. 4-5.

9 von Manteuffel, B-151, s. 128.

10 Kraemer, ETHINT-021, ss. 4-5.

11 Stumpff, FMS # 61, s. 2.

12 Schramm, A-862, s. 240.

13 Schramm (red.), Kriegstagebuch des Oberkommandos der Wehrmacht, vol. 8, s. 1024.

Tyskt militärtåg i närheten av Ardennerna. Illustration av den tyske konstnären Horst Helmus, som tjänstgjorde som soldat i 26. Volksgrenadier-Division under Ardenneroffensiven.

VAD VISSTE DE ALLIERADE?

Det är inte ovanligt att litteraturen om Ardenneroffensiven gör upp långa listor på “tidiga förvarningar” som de allierades ledningar förebrås för att ha “ignorerat”. Exempel på sådant är den handfull av tyska krigsfångar och desertörer samt civilpersoner som under dagarna före den 16 december 1944 informerade de allierade om “en förestående offensiv” och/eller grupperingen av stora tyska arméförband vid Ardennerfronten. Att den allierade militärledningen inte lät sig påverkas av detta till att omgruppera förstärkningar till Ardennerna, är emellertid inte särskilt anmärkningsvärt; planterandet av falska rapporter genom “desertörer”, falska “anfallsplaner”, etc är legio i krig. Från de allierade generalernas horisont var det helt logiskt att tyskarna försökte förmå de allierade att överföra förband från norr och söder, där tyskarna befann sig under hård press från de allierades anfall.

Näst efter Pearl Harbor i december 1941, är Ardenneroffensiven i december 1944 den underrättelsemiss som fått störst konsekvenser för den amerikanska krigsmakten under andra världskriget. Därför är det inte särskilt förvånande att ansträngningar gjorts efter kriget för att teckna en bild av att de allierades underrättelseorganisation “egentligen” upptäckte vad som förestod, och att det “bara” var de allierade generalerna som underlät att lyssna på varningarna. Detta slags resonerande bortser emellertid från flera viktiga fakta och omständigheter, varav den viktigaste är denna: En av de viktigaste uppgifterna för militära staber är att resonera kring tänkbara handlingsalternativ hos fienden, och det vore under alla omständigheter helt otänkbart att allierade militära staber på senhösten och början av vintern 1944 inte skulle ha ägnat en viss uppmärksamhet åt möjligheten av ett tyskt anfall vid Ardennerna. Men dessa funderingar var bara en liten del av alla allierade antaganden av tyska alternativa handlingsmöjligheter vid denna tid. Totalt sett fanns det faktiskt inte särskilt många synliga tecken på den tyska sidan som före den 16 december 1944 kunde ha gett de allierade anledning att omgruppera styrkor till Ardennerna för att möta en väntad tysk offensiv.

Det påpekas ofta att Eisenhower när han färdades i bil genom Ardennerna den 7 december 1944 och såg hur tunt hållna de amerikanska ställningarna var, uttryckte oro för att VIII Corps där kunde råka ut för “ett obehagligt litet Kasserine”, med anspelning på det nederlag amerikanerna tillfogats vid denna ort i Tunisien i februari 1943.1 Men det finns ingenting som tyder på att detta var mer än en spontan och övergående reflektion; när allt kommer omkring vidtog inte Eisenhower – som hade all befogenhet därtill – några åtgärder som tyder på någon verklig oro för detta före den 16 december.

Att tyskarna dragit bort ett antal pansardivisioner från första linjen var inget som kunde döljas. Major General Kenneth W. Strong, högsta underrättelseofficer i militärstaben för de allierades styrkor i nordvästra Europa (SHAEF) drog slutsatsen att dessa kunde komma att användas på ett av tre sätt: De kunde sändas till östfronten, de kunde användas defensivt mot ett allierat genombrott, eller de kunde sättas in för ett “avlastningsanfall i Ardennerna”. Men detta innebar inte heller någon särskilt dramatisk insikt; Strong angav sannolikheterna för dessa i ovan nämnd ordning, och antog således att det mest troliga var att de skulle omgrupperas österut. Antagandet att de skulle användas defensivt var precis det tyskarna ansträngde sig för att få de allierade att tro. Det Strong antog var det minst troliga alternativet, ett avlastningsanfall i Ardennerna, var per definition någonting helt annat än Hitlers och von Rundstedts mäktiga offensiv. Som vi skall se, var det just avfärdandet av det tyska anfallet som “bara ett avlastningsanfall” som kom de allierade staberna att reagera så långsamt under den första anfallsdagen.

Lieutenant General Bradley, chefen för amerikanska 12th Army Group, sade sig vara medveten om att tyskarna kunde anfalla i Ardennerna, men avfärdade det som mindre sannolikt: “När någon går till anfall”, sade han, “är han antingen ute efter att tillintetgöra fientliga förband eller att erövra terräng”, och menade att inget av detta kunde uppnås i ett “bergigt område, nästan utan vägar”, som i Ardennerna.²

I sin lägesrapport nr 18 från den 12 december 1944 beskrev underrättelseofficeren i Bradleys stab, Brigadier General Edwin L. Sibert, de tyska infanteridivisionernas “dödliga svaghet”, som han menade kunde leda till ett snart sammanbrott för den tyska krigsmakten i väster. Den slutsats han presenterade, löd: “Med en fortsatt allierad press i söder och i norr kan sammanbrottet komma plötsligt och utan förvarning”.³ Tydligare än så kan inte framgången för den tyska Verschleiungs-operationen uttryckas.

I de ansatser som gjorts för att hävda att man på allierat håll “egentligen” insåg att en tysk offensiv förestod, tillmäts rapporten av den 10 december 1944 från 1st Armys underrättelsechef, Colonel Benjamin A. Dickson, en central roll. I denna gjorde Dickson bedömningen att tyskarnas stategi gick ut på att “uttömma vår offensivkraft, varefter [de] sätter in ett stort motanfall mellan Roer och Erft med pansar, understött av varje vapen de kan sätta in”.⁴ Denna enda mening har tagits till intäkt för att de allierade ledningarna faktiskt blev varnade i förväg, men detta bortser från grundläggande fakta.

För det första var denna bedömning endast en av många, och det fanns inget som gav de allierades generaler någon anledning att tillmäta Dicksons rapport någon alldeles särskild betydelse. (Tvärtom hade Dickson komprometterat sig genom att i september 1944 storma in i Hodges’ sovrum med den “fantastiska nyheten” att von Rundstedt genomfört en statskupp mot Hitler och SS; i själva verket hade Dickson bara hört en falsk allierad radioutsändning som var avsedd att utså förvirring på den tyska sidan.) Men framför allt var det inte den tyska Ardenneroffensiven som Dickson “förutsåg”; det område där han bedömde att ett anfall kunde äga rum, ligger väster om Köln, mellan två och åtta mil norr om det avsnitt där tyskarna den 16 december satte in sitt anfall.

Den 14 december konstaterade Dickson att flera tyska krigsfångar talat om ett anfall som skulle sättas in “mellan den 17 och 25 december”, men flera av dessa hävdade att offensiven syftade till att “återta Aachen som en julgåva åt Führern” – alltså återigen i ett avsnitt som ligger norr om Ardennerna.5 I den rapport Dickson avfattade följande dag finns inga tecken på någon större oro för en tysk offensiv. Han skrev visserligen om möjligheten av en tysk “offensiv av begränsat omfång”, men menade att en sådan förmodligen bara skulle ha ett propagandasyfte – för att höja civilbefolkningens stridsmoral. Det enda han nämnde om Ardennerna, var att de rapporter som inkommit från förbanden i första linjen om tyska truppförflyttningar förmodligen inte handlade om något annat än “en nyligen anländ Volksgrenadier-division som kom för att avlösa 212. Volksgrenadier-divisionen”.⁶ Dickson var inte oroligare än att han samma dag gav sig av för en fyra dagar lång permission i Paris.

Vid själva Ardennerfronten hade amerikanska VIII Corps under tiden – i en rapport av den 9 december 1944 – uppskattat den tyska truppstyrkan till endast 24 000 man. Underrättelsechefen i VIII Corps, Colonel Andrew R. Reeves, skrev: “Fiendens nuvarande metod att föra fram nya divisioner […] för att skaffa sig fronterfarenhet och därefter omgruppera dem till andra frontavsnitt tyder på hans önskan att låta detta frontavsnitt förbli lugnt och inaktivt.”⁷

Det kan invändas att de allierade borde ha insett att tyskarna kunde förväntas att slå till mot en så svagt bemannad front som vid Ardennerna, och därför borde ha vidtagit åtgärder för att snabbt kunna omvandla ett sådant företag till en stor seger. Faktum är att bland de allierade generalerna var det endast Lieutenant General George Patton som – med hjälp av sin briljante underrättelsechef, Colonel Oscar W. Koch – drog denna slutsats. Den 24 november skrev han i sin dagbok: “Vidare gör 1. armén ett fruktansvärt misstag som lämnar VIII. kåren stillastående, då det är mycket troligt att tyskarna gör en kraftsamling öster om denna.”⁸

Vid sidan av framgången för tyskarnas Verschleiungs-operation var det de allierades eget övertag som gjorde att de inte kunde se den annalkande stormen. Sedan början av andra världskriget hade de britterna genom operation “Ultra” kunnat dekryptera den tyska krigsmaktens radioutsända meddelanden. Men när det på grund av den strikta tyska radiotystnaden inte inkom några radiomeddelanden som pekade på en förestående offensiv, drog man från allierat håll slutsatsen att de olika meddelandena från fronten om tyska truppförflyttningar inte gav anledning till någon oro.

Faktum är att en amerikansk vilseledande operation slog tillbaka mot de allierade själva. I början av december 1944 fick det amerikanska specialförbandet 23rd Headquarters Special Troops i uppgift att ge fienden intrycket av att 75th Infantry Division grupperats till Luxemburg, detta i syfte att hindra tyskarna från att sända förstärkningar från Ardennerna och till Roer-området, där amerikanerna satte in ett nytt anfall.* Denna operation, som gick under kodnamnet “Koblenz”, beskrivs av Jonathan Gawne, som specialstuderat 23rd Headquarters Special Troops, som “en av de mest pinsamma operationerna under hela kriget”.⁹ Framflyttningen av de tyska anfallsförbanden till detta avsnitt av Ardennerna kom nämligen att avfärdas av de allierade som en reaktion på att tyskarna låtit sig duperas av operation “Koblenz”. I verkligheten lät sig tyskarna inte luras utan insåg att den föregivna grupperingen av 75th Infantry Division i Luxemburg bara var en bluff.¹⁰ De enda som blev förda bakom ljuset genom operation “Koblenz” var alltså de allierade själva.

Slutligen spelade tyskarnas kapacitet att bygga upp stora drivmedelsförråd åt anfallsförbanden – något som de allierade inte kunnat räkna med – en avgörande roll för att de allierade faktiskt togs med sådan överrumpling av Ardenneroffensiven. Forrest C. Pogue, en av den amerikanska arméns officiella historiker, skriver: “De allierades underrättelsechefer antog att då tyskarna kände till de allierades avsikt att försöka framrycka till Ruhr, hade de byggt upp en pansarstyrka för att möta denna offensiv. Oro beträffande [dessa pansarförbands] styrka och ett eventuellt motanfall avvisades då man var övertygad om att det dåliga vädret och drivmedelsbrist skulle hindra varje sådant företag från att bli mer än ett begränsat avlastningsanfall.”¹¹

* 23rd Headquarters Special Troops, kallad “Spökarmén” (Ghost Army) var ett hemligt amerikanskt förband, bestående av 1100 man, som med hjälp av ljudinspelningar av motorfordon, uppblåsbara stridsvagnar, falska radiomeddelanden, etc, sökte ge det falska intrycket av förekomsten av starka amerikanska truppförband i syfte att vilseleda tyskarna på västfronten. Förbandets existens hemlighölls ända till 1996, och delar av dess verksamhet under andra världskriget är fortfarande hemligstämplade. En dokumentärfilm om förbandet, “The Ghost Army”, har premiär år 2013.

1 Pogue, United States Army in World War II: European Theater of Operations: The Supreme Command, s. 361.

2 MacDonald, A Time for Trumpets, s. 71.

3 Ibid., s. 73.

4 FUSA G-2 Estimate 37, 10 Dec 44; Pogue, s. 366.

5 MacDonald, s. 76.

6 Ibid.

7 Ibid., s. 74.

8 Blumenson, Patton Papers 1940-1945, s. 582.

9 Gawne, Ghosts of the ETO: American Tactical Deception Units in the European Theater 1944 – 1945, s. 165.

10 Ibid., s. 175.

11 Pogue, s. 364.

En vanlig amerikansk pansardivision (Armored Division) bestod vanligtvis av tre pansarbataljoner, tre pansarskyttebataljoner och fyra fältartilleribataljoner, samt vardera en ingenjörbataljon, pansarvärnsbataljon, luftvärnsbataljon och spaningsbataljon – med en nominell styrka på inalles 10 500 man och 263 stridsvagnar (177 Sherman och 86 Stuart). Flertalet pansardivisioner i Ardennerna var dock förstärkta till omkring 12 000 man. Dessutom förfogade amerikanerna i Ardennerna över två så kallade tunga pansardivisioner (heavy armored division), var och en bestående av sex pansarbataljoner och ett infanteriregemente med sammanlagt 14 000 man och 390 stridsvagnar (varav 252 Sherman).

Tyskarnas Panzer-Division i Ardennerna bestod av ett pansarregemente, två pansargrenadjärregementen, ett artilleriregemente och vardera en ingenjörbataljon, pansarvärnsbataljon, luftvärnsbataljon och spaningsbatal-jon – med en total styrka varierande mellan 14 400 man (2. Panzer-Division) och drygt 21 000 man (1. SS-Panzer-Division). Stridsvagnsstyrkan i en tysk pansardivision var dock lägre än hos sin amerikanska motsvarighet. Således förfogade de tre pansardivisionerna i 5. Panzerarmee i gryningen den 16 december över sammanlagt inte fler än 212 stridsvagnar (125 Panther och resten Panzer IV) – alltså mindre än styrkan hos en normal amerikansk pansardivision.

I fråga om utrustning var dock tyskarnas stridsvagnar – den tunga Königstiger (Tiger II) och de medeltunga Panther och Panzer IV – vida överlägsna amerikanernas M4 Sherman, som var standard som medeltung stridsvagn i U.S. Army vid denna tid. Båda sidor förfogade över utmärkta pansarvärnskanonvagnar; några av de tyska modellerna var klart bättre än sina amerikanska motsvarigheter, i synnerhet M10, men de amerikanska M18 Hellcat och M36 Jackson var inom sitt gebit mer än steget före Sherman. Karaktäristiskt för de tyska pansarvärnskanonvagnarna var att de saknade torn och således hade en fast monterad kanon, medan de amerikanska pansarvärnskanonvagnarna hade torn som var öppna upptill. M36 Jackson skilde ut sig från de två övriga amerikanska pansarvärnskanonvagnarna M10 och M18 genom sin starka beväpning (en 90 mm kanon) och en kraftigare bepansring; i övrigt var de amerikanska pansarvärnskanonvagnarna lättare bepansrade och snabbare än sina tyska motsvarigheter.

Eldhandvapen har redan diskuterats – tyskarnas automatkarbin Sturmgewehr utklassade totalt de amerikanska eldhandvapnen. I fråga om pansarvärn, var tyskarnas 88-millimeters och amerikanernas 90-millimeters kanoner ungefär lika effektiva – de var utan vidare kapabla att slå ut vilken som helst av motståndarens stridsvagnar. Dessutom hade båda sidor varsitt pansarvärnsgranatgevär. Modell M9 av amerikanernas Bazooka kunde med en M6A3-raket slå igenom 120-126 millimeters pansar i 30 graders frontlutning. Tyskarnas granatgevär Panzerschreck (Raketenpanzerbüchse 54) kunde slå ut en Sherman på upp till tvåhundra meters avstånd. Denna kunde kompletteras med pansarskottet Panzerfaust, som faktiskt hade större genomslagskraft (200 millimeters pansar) än granatgevären, men normalt bara en räckvidd på maximalt 60 meter. Strax före Ardenneroffensiven kom dock den utvecklade Panzerfaust 100 ut på förband; denna hade en ökad räckvidd till 100 meter.

I fråga om artilleri – den amerikanska arméns starkaste enskilda tillgång – var amerikanerna påtagligt överlägsna sin tyska motståndare. Den amerikanska 155-millimeters så kallade “Long Tom” saknade helt enkelt motsvarighet i Wehrmacht. Därtill hade amerikanerna en långt driven artilleriteknik – inklusive världens första luftbrisadgranater (utrustade med så kallade zonrör) och den så kallade Time on Target-metoden som innebar att samtliga avfyrade granater slog ned vid målet samtidigt. Den amerikanske militärhistorikern Richard C. Anderson, Jr. betecknar inte utan anledning det amerikanska artilleriet under andra världskriget som “det bästa i världen”.98

I någon mån kunde emellertid tyskarna kompensera för detta genom sina raketartillerivapen av typ Nebelwerfer, vars psykologiska verkan var minst lika stor som dess fysiska förstörelsekraft.

Ett annat område där amerikanerna var överlägsna i fråga om utrustning, var transportkapacitet. De amerikanska transporterna var helt och hållet motoriserade; U.S. Army förfogade över en väldig motorpark, medan en icke ringa del av de tyska transporterna ännu vintern 1944/1945 var hästdragna. Exempelvis var 26. Volksgrenadier-Division för sina transporter beroende av femtusen hästekipage.⁹⁹ Dessutom var de amerikanska lastbilarna i regel betydligt bättre än de tyska.

I luften var amerikanerna i alla avseenden kvalitativt överlägsna tyskarna – med undantag för de fåtaliga tyska jetflygplanen. Deras fyrmotoriga bombflygplan av typ B-17 Flying Fortress och B-24 Liberator saknade motsvarighet i Luftwaffe. De amerikanska enmotoriga jaktflygplanen av typ P-47 Thunderbolt och P-51 Mustang hade sedan flera månader tillbaka bevisat sin överlägsenhet gentemot tyskarnas standardjaktflygplan Messerschmitt Bf 109 G och Focke Wulf 190 A. Det faktum att tyskarnas bombflyg trängts tillbaka till dygnets mörka timmar medan de tvåmotoriga bomb- och attackflygplanen av typ B-26, A-20 och A-26 i amerikanska 9th Air Force kunde operera i fullt dagsljus efter eget gottfinnande, talar sitt tydliga språk. Den nya tyska Focke Wulf 190 D-9 (“långnosen”) som började tas i tjänst på hösten 1944, kunde visserligen mäta sig med de bästa allierade jaktflygplanen, men vid det laget var kvalitetsskillnaden mellan de tyska och de allierade jaktflygarna alltför stor. När Ardenneroffensiven inleddes var Luftwaffe på västfronten strategiskt besegrat sedan ett halvår tillbaka.

När väderleksförutsikten den 7 december 1944 tydde på par dagar av kallt och ganska klart väder, beslöt Hitler att ännu en gång skjuta fram anfallsdatum, den här gången till den 13 december.¹⁰⁰ Det visade sig vara ett riktigt beslut. Den 10 december, det tidigare anfallsdatumet, var amerikanska jaktbombare i livlig aktion längs hela fronten, trots gråmulet väder, och etthundratrettio B-26 Marauderbombflygplan från 9th Air Force anföll två befästa tyska städer. Den 11 december, i mulet men kallt väder, flyttade Hitler in i det så kallade “Örnnästet”, Adlerhorst på Schloss Ziegenberg, strax väster om Bad Nauheim, varifrån han avsåg att personligen hålla uppsikt över offensiven.

En besättningsmedlem målar en M36 Jackson vit under Ardennerslaget vintern 1944/1945. Den amerikanska pansarvänskanonvagnen M36 Jackson togs fram för att möta hotet från tyskarnas nya, kraftigt bepansrade stridsvagnar. Beväpnad med en 90 mm kanon sattes M36 in i strid för första gången i september 1944. (US Army)

Han lät genast kalla till sig cheferna för samtliga förband som skulle delta i “Herbstnebel”, från divisonschefer och uppåt, samt flera stabsofficerare. De delades upp så att hälften kom till Führerns informationsmöte den 11 december och den andra hälften följande dag.101 Den första gruppen fördes i kvällsmörkret med buss till ett för dem okänt ställe, där de leddes in i en barackliknande byggnad där Hitler tog emot dem. “Han trädde med långsamma steg in i konferensrummet och tog genast plats vid bordet”, skrev efteråt Oberst Ludwig Heilmann, chefen för 5. Fallschirmjäger-Division.¹⁰² von Manteuffel mindes hur chockad han blev av att se den förvandling som Hitler genomgått sedan deras senaste möte bara en dryg vecka tidigare: De höga officerarna mötte en bruten man, med sjuklig ansiktsfärg och fullständigt ihopsjunken hållning.¹⁰³

Hitler sjönk ned på en stol bakom ett skrivbord, med Generalfeldmarschall Keitel till höger om sig. Han satte på sig ett par glasögon, plockade med skälvande händer fram ett manuskript och tog till orda. Det var inget brandtal för att elda sin publik, utan ett lågmält hållet försök att övertyga förbandscheferna om nödvändigheten av den kommande offensiven. SS-Sturmbannführer Hein Springer, Generalfeldmarschall Models eskortofficer berättar att Hitler inledde med att “som så ofta när han höll tal, vandra långt ut i historien”, här med att tala om Fredrik den Store berömda seger i slaget vid Leuthen 1757, då en preussisk styrka genom att utnyttja sin rörlighet besegrade en betydligt större österrikisk armé.¹⁰⁴ Därefter övergick han till att tala om de “oerhörda uppoffringar som det tyska folket gör, och den tappra hållningen hos hemmafronten, särskilt kvinnorna där”, och förklarade att det tyska folket bevisat sin storhet genom att i fem år stå emot samtliga världens stormakter. Krigsåren hade inte heller gått honom personligen spårlöst förbi, utan hade starkt påverkat hans egen hälsa, men, förklarade han, han tänkte tjäna sitt folk till sista andetaget.¹⁰⁵

Så kom Hitler in på offensiven, som han förklarade kunde leda till en avgörande vändning av kriget ifall Antwerpen erövrades. Hitler vidgick att de deltagande anfallsdivisionerna var av högst varierande kvalitet, men å andra sidan hade motståndaren precis lika svårt åderlåtna divisioner. Han fortsatte med att teckna sin vision av anfallet: “När de fientliga ställningarna väl har brutits igenom, kommer man i det bakre området inte att stöta på något annat än amerikanska officerare som i det civila är bankanställda. Vi behöver knappast räkna med att fienden skall kunna sätta in sina reserver så snart.” Hitler fortsatte: “Om det lyckas oss att rycka fram genom Belgien, kommer jag att hitta nya reserver – det finns fortfarande en del dugliga divisioner i Norge – för att därefter marschera vidare mot Frankrike.”¹⁰⁶

En grundförutsättning för anfallet var överraskning och dåligt väder, förklarade han. Därför underströk han vikten av den strängaste sekretess. I det dåliga vädret, sade han, skulle det fientliga flyget inte kunna operera, medan den tyske soldaten, som kämpat i den ryska vintern, skulle klara vinterfälttåget i Belgien och Frankrike bättre än sin amerikanske motståndare. Luftwaffe, däremot, kunde bara sättas in i koncentrerade anfall på avgörande punkter, men det bästa vore om det i inledningsskedet gick att undvara dess insats, “så att det i ett senare läge skulle kunna sättas in med desto större kraft”. Hitler förutsåg även insatsen av jetflygplan i stor skala. “Den tyska krigsindustrin”, förklarade han, “har nu arbetat i flera månader på östfrontens bekostnad enbart för detta företag”, men att få fram all denna utrustning en andra gång skulle knappast gå.107

Om offensiven lyckades, deklarerade Führern skulle han låta generalerna få den fulla äran för detta. I annat fall skulle han själv ta på sig hela skulden. Han avslutade sitt föredrag med några ödesmättade ord: “Mina herrar, om genombrottet över Liège till Antwerpen inte lyckas, går vi mot ett mycket blodigt slut på kriget. Tiden arbetar inte för oss utan mot oss. Detta är verkligen den sista möjligheten att vända krigslyckan till vår fördel. Jag tackar er, mina herrar.”¹⁰⁸

Generalfeldmarschall von Rundstedt reste sig upp och deklarerade med hög röst: “Vi satsar nu vårt sista kort, och vi kan inte misslyckas!”¹⁰⁹ Hitler drog sig tillbaka till ett mindre konferensrum tillsammans med von Rundstedt, Model, armébefälhavarna och deras stabschefer. Där bad Sepp Dietrich om en ytterligare förlängning av fristen inför offensiven, så att styrkorna skulle hinna byggas upp ordentligt. Hitler gick med på att skjuta upp anfallet till den 15 december. Oberst Heilmann mindes hur han fick en sista skymt av Hitler i konferensrummet, och hur han slogs av kontrasten mellan de spänstiga generalerna och den sjuklige diktatorn: “Bland de markanta soldathuvudena gav Hitler inte bara intrycket av en sjuk man, utan jag kunde i honom se en massmördare i vars ansikte själen avspeglas.”¹¹⁰

Följande dag, när väderleksförutsikterna från bland annat väderspaningsubåtar långt ute på Atlanten tydde på frost och ganska klart väder den 15 december, följt av flera dagar av riktigt dåligt väder, beslöt Hitler att skjuta upp Null-Tag en sista gång – till lördagen den 16 december 1944.¹¹¹

När de tyska befälhavarna återvände till sina staber, var den successiva överföringen av anfallsförbanden till deras utgångslägen för anfall i full gång. För att inte röja sina avsikter för motståndaren, förde tyskarna inte fram sina anfallsstyrkor till sina utgångslägen förrän i allra sista stund.¹¹² Därför låg pansardivisionerna förlagda på mellan fem och sex mils avstånd från fronten, men den 8 december började artilleriet flyttas fram. Alla förflyttningar företogs under största tystnad och endast nattetid. Inga lampor fick tändas och inte ett ord yttras. Pjäserna drogs fram till sina positioner med hästar – detta av dubbla anledningar: för att spara bränsle och för att inte något motorljud skulle förvarna amerikanerna. Än så länge tilläts inga motorfordon närmare fronten än tio kilometer. Bakom varje ekipage gick en grupp soldater med kvastar och spadar och avlägsnade omsorgsfullt hjulspåren i leran och snön på de små skogsvägarna. När ekipagen närmade sig ställningarna vid fronten, draperades vagnshjulen med tyg och halm för att dämpa ljudet av förflyttningarna. Ammunitionen kördes till ett avstånd av åtta kilometer från den främsta linjen. Därifrån bars den av tyska soldater för hand den sista sträckan, vilket var oerhört påfrestande. “Soldaterna utförde emellertid villigt denna uppgift”, konstaterar Percy E. Schramm.¹¹³

Den 13 december hade så gott som hela artilleriet förts fram till sina välmaskerade ställningar. Därefter vidtog nästa fas i framgrupperingen. Under den råkalla natten mellan den 14 och 15 december förflyttade sig pansarförbanden till ett avstånd av 15 kilometer från fronten medan infanteriet marscherade fram till områden som befann sig mellan fem och åtta kilometer från första linjen.¹¹⁴ Denna omfattande förflyttning genomfördes utan någon som helst belysning och förlöpte med häpnadsväckande effektivitet. De svårigheter som kunde ha uppstått genom att 5. Panzerarmees divisioner fanns samlade i 7. Armees bakre område samtidigt som denna armés enheter förflyttades västerut, löstes smidigt genom ett nära samarbete mellan de båda arméernas staber. En mycket omfattande trafikkontrollapparat sörjde för ordningen. Reparations- och bärgningförband fanns utplacerade överallt längs marschvägarna så att fordon som drabbats av mekaniska fel eller av andra skäl blivit stående kunde forslas bort från vägen innan det blev ljust. De motorfordon som inte nått sitt etappmål strax före soluppgången, ställdes undan i noggrant maskerade positioner var de än befann sig. Särskilt utvalda officerare ansvarade för att kamouflera sådana fordon som blivit stående. De stora skogarna i området underlättade inkvarteringen av de tiotusentals soldaterna och kamouflerandet av den tunga utrustningen medan denna under dagtid väntande på nästa nattliga marsch. I varje by i området fanns en Tarnmeister (maskeringsansvarig) utplacerad som bland annat tillsåg att förbudet mot att göra upp eld efterlevdes.

Absolut radiotystnad var anbefalld och civila telefonledningar i hela området avlyssnades noggrant. Inga skyltar som kunde visa vägen eller markera telefon- eller radiostationer var tillåtna. Utöver det militärpoliskompani som ingick i varje kår och varje division, hade vardera pansararmén försetts med ett militärpolisregemente om trehundra man, och dessa patrullerade hela området och hejdade all civil vägtrafik som inte var helt oundgänglig.

Den 15 december klarnade vädret upp något, och det amerikanska jaktflyget dånade obehindrat fram över de många tusen tyska soldaterna och stridsfordonen som stod dolda i skogsdungar, små byar och bergsklyftor i regionen – utan att någon enda pilot lade märke till något särskilt. När solen gick ned klockan 16.39 hade ett omfattande lågtryck – det största på mycket länge – börjat lägga sig över området. Medan ett snöblandat regn letade sig in under kragarna och gjorde soldaternas uniformer genomvåta, tog sig anfallsstyrkorna fram till sina slutliga utgångslägen. Under tiden flög Luftwaffeflygplan på låg höjd och med varvade motorer över området för att dölja ljudet av stridsvagnsmotorerna. Dessutom lades jättelika sjok av manchestertyg, täckta av tjocka lager av halm, ut över vägarna för att dämpa ljudet från stridsvagnsbanden.

Medan detta pågick, förde ingenjörsoldater under tystnad fram mobila ramper till stridsvagnshindren – “draktänderna” – i Västvallen, så att dessa skulle kunna passeras av pansarfordonen. I huvudsak var framgrupperingen till uppsamlingsområdena vid fronten fullbordad vid midnatt den 16 december 1944.

Samtidigt pågick en annan uppmarsch till samma område, men på den andra sidan fronten. Denna tog sin början i oktober 1944, när den nybildade amerikanska 106th Infantry Division började skeppas över Atlanten. Förtruppen, under ledning av Colonel Thomas J. Riggs, chefen för 81st Engineer Combat Battalion, gick ombord på den berömda oceanångaren RMS Queen Elizabeth i New Yorks hamn den 8 oktober. Efter att ha korsat Atlanten i högsta hastighet medan hon sicksackade för att undvika ubåtar, löpte det ärevördiga brittiska fartyget fyra dagar senare in i hamnen i Greencock i Skottland. I Boston gick samtidigt, den 10 oktober, återstoden av ingenjörtrupperna, artilleriet, spaningstruppen, övriga understödstrupper samt underhållsförbandet ombord på det amerikanska trupptransporfartyget USS Wakefield och skeppades över till Liverpool, dit fartyget anlände den 17 oktober. Under tiden återvände Queen Elizabeth till New York, där hon den 14 oktober tog ombord hela 423rd Infantry Regiment samt delar av 424th. Fartyget kunde dock inte avsegla förrän efter tre dagar, men den 22 oktober anlöpte hon Gourock i Skottland. Den 20 oktober klev så resten av 424th Infantry Regiment samt hela 422nd i New York ombord på RMS Aquitania – en annan av de världsberömda brittiska Atlantångarna – och åtta dagar senare raglade de sjösjuka unga männen iland i Greencock.

106th Infantry Division var ett av nittio nya förband som hastigt sattes upp för tjänstgöring på andra sidan haven. Divisionen tilldelades namnet “the Golden Lions” – “de gyllene lejonen” – och på soldaternas uniformsärmar syddes det dit ett runt emblem i form av ett gult lejonhuvud mot en blå bakgrund, omgivet av en röd rand. Divisionchefen, Major General Alan W. Jones, var en 47-årig, litet lätt korpulent “västkustare” med en tunn mustach ovanför läppen. Jones, som kan beskrivas som en genomsnittlig amerikansk högre militär chef, hade tjänstgjort på västfronten under första världskriget och tillbringade mellankrigstiden i olika stabspositioner. Hans son, Captain Alan W. Jones, Jr., placerades som operationschef i en av bataljonerna i divisionens 423d Infantry Regiment.

Efter att ha bekantat sig med den fuktiga engelska hösten, skeppades divisionen den 1 december ut från Liverpool, Weymouth och Southampton. Hög sjögång tvingade fartygen att ligga kvar och kränga i tre hela dagar ute i Engelska kanalen, och många av soldaterna var starkt medtagna när de slutligen fick stiga iland i Le Havre. Där kördes de omedelbart ut till några stora, öppna fält, där de satte upp sina armétält och inkvarterades. Vädret var råkallt och regnet strilade ned under deras första natt på den europeiska kontinenten.

Den 6 december nåddes divisionen av en order om att omgruppera till Sankt Vith i östra Belgien. En till synes oändlig kolonn lastbilar körde fram, soldaterna beordrades upp på de presenningstäckta flaken, och sedan började färden. I hällande regn och sjunkande temperatur skumpade lastbilarna fram över östra Frankrike. Transporten tog två hela dagar, under vilka många av de unga männen insjuknade på grund av det råkalla vädret och att de satt så tätt sammanpackade på lastbilsflaken. Med soldaternas vanliga galghumor döptes snart divisionsnumret 106th – Hundred and sixth (hundrasjätte) – om till Hungry and sick (hungriga och sjuka).

Under tiden, den 7 december, sammanträdde de högsta allierade cheferna på västfronten i Maastricht. Som vanligt blev britter och amerikaner oense. Montgomery upprepade sin begäran om en kraftsamling för en koncentrerade stöt mot industriområdet Ruhr, medan Bradley ville försöka sig på ett större genombrott i Aachen-området och Patton förordade en fortsatt offensiv in i Saarområdet. Till slut enades man om att satsa på en kombinerad stöt mot Saarområdet i söder och Ruhrområdet i norr. Innan dess var man dock tvungen att ta kontrollen över Roerdammarna, så att tyskarna inte skulle kunna låta översvämma dessa och därigenom förhindra en allierad framryckning i norr under överskådlig tid. Montgomery föreslog att huvuddelen av resurserna skulle satsas på detta företag, medan andra avsnitt skulle hushålla med krafterna, vilket amerikanerna motsatte sig. “Vi kan inte sitta passiva”, sade Eisenhower, “utan måste fortsätta vår framryckning till den yttersta gränsen för vår förmåga”.115

Samma dag gav Hodges, chefen för 1st Army, Major General Gerow order om att sätta in sin V Corps i ett nytt försök att erövra Roerdammarna, som ligger i mitten av (dagens) tysk-belgiska gränsområde. Operationen planerades som ett kniptångsanfall, från Monschau i norr och från de så kallade “tvillingbyarna” Rocherath-Krinkelt halvannan mil längre söderut. 78th Infantry Division uppdrogs att genomföra det nordliga anfallet, men på den södra flanken fanns bara den oerfarna 99th Infantry Division. Därför hämtades två förband från Middletons VIII Corps litet längre söderut – den mycket erfarna 2nd Infantry Division, samt Combat Command B i 9th Armored Division.

Ända sedan slutet av september hade 2nd Infantry Division bemannat ställningar en bit in i Tyskland, på den östra sidan av floden Our, längs drygt två mil mellan samhällena Roth i norr och Grosskampenberg i söder, alldeles i närheten av den punkt där Belgiens, Tysklands och Luxemburgs gränser idag möts. Nu skulle divisionen avlösas av nykomlingarna i Sankt Vith.

I gryningen den 9 december purrades de stelfrusna soldaterna i Hungry and sick i de tält som de slagit upp på de blöta fälten längs kanten till vägen från Sankt Vith till Schönberg, en dryg mil längre österut. Under den följande natten tog de, under total mörkläggning och iakttagande av absolut tystnad, över de ställningar som dittills hållits av 2nd Infantry Division.

Det glesbefolkade område där 106th Infantry Division grupperades kallades “spökfronten”, och det av två skäl – dels därför att det var så militärt händelselöst, och dels därför att det dominerades av stora, mörka och ödsliga granskogar. Colonel Francis H. Boos, chefen för ett av regementena i 2nd Infantry Division, lämnade chefen för 423rd Infantry Regiment, Colonel Charles C. Cavender, med de uppmuntrande orden: “Det har varit lugnt här uppe, så era män kommer att lära sig på det enkla sättet.”116 J. Don Holtzmuller, på den tiden en enkel Corporal i 106th Infantry Division, minns att det var en beskrivning som verkligen tycktes äga sin giltighet: “Allt var så fridfullt. Vi fick höra att detta var ett lugnt frontavsnitt och att vi bara skulle skaffa oss fronterfarenhet.”¹¹⁷

106th Infantry Division gick i ställning med floden Our bakom sig. 422nd Infantry Regiment etablerade sig i erövrade Västvallsbunkrar uppe på Schneifel, en halvannan mil lång, skogklädd och helt obebodd ås som nästan tycks vakta Losheimer-Graben – dalgången i norr och väster som bereder en fri passage från Tyskland och in i Belgien. Regementschefen, den blott 35-årige Colonel George L. Descheneaux, Jr., var en av divisionens mest erfarna officerare. Han hade fram till alldeles innan detta tjänstgjort på den italienska fronten. Söder om 422nd Infantry Regiment, runt det lilla tyska stationssamhället Bleialf, grupperades 423d Infantry Regiment. Tre kilometer sydväst om Bleialf, från Grosslangenfeld och över de böljande åkerfält som sträcker sig över en halvmil ned till Heckhuscheid i sydsydväst, gick 424th Infantry Regiment i ställning.

Medan Major General Jones installerade sin stab i Sankt Josef-klostret i Sankt Vith, gjorde soldaterna vid fronten det så bekvämt för sig som möjligt. Major Douglas E. Post i 422nd Infantry Regiment berättade efteråt att “de första dagarna efter det att regementet flyttat fram till första linjen ägnades mer åt att göra levnadsförhållandena drägliga än att rekognoscera och patrullera”.¹¹⁸

Historieskrivningen har betonat det faktum att 106th Infantry Division var en “grön” division, men Major General Jones och dennes regementschefer var minst lika välutbildade som ledningen i flertalet amerikanska divisioner i Europa vid den här tiden. Därtill kom fördelen av att Jones varit med sin division i två hela år – den bildades officiellt i mars 1943 – och därför kände sin stab mycket väl. Vad beträffar manskapet, var det oändligt mycket bättre utbildat än merparten av de rudimentärt tränade rekryter som vid den här tiden översvämmade mer “erfarna” amerikanska förband. Efter att ha fått en ordentlig grundutbildning, deltog de mellan januari och mars 1944 i den stora militärövningen i Tennessee. Dessutom var 106th Infantry Division med sin förbandsstyrka på drygt 18 000 man, understödda av 41 pansarvärnskanonvagnar och 36 pansarvärnskanoner, 86 pansarbilar och 73 artilleripjäser den numerärt ojämförligt starkaste divisionen i hela 1st Army. Faktum kvarstår dock att divisionen – med undantag för några få individer – saknade stridserfarenhet.

Medan soldaterna vid “spökfronten” stirrade ut i den mörka, öde vinternatten, brakade stormen lös i norr. Den 13 december satte V Corps in sitt kniptångsanfall med syfte att erövra Roerdammarna. Båda sidor hamnade i ett fruktansvärt blodigt utnötningskrig utan annat än begränsade amerikanska territoriella framgångar, men i “Örnnästet” gnisslade Hitler tänder. Genom detta amerikanska anfall, bands Generalleutnant Hitzfelds LXVII. Armeekorps med dess 272. Volksgrenadier-Division och 326. Volksgrenadier-Division och hindrades därigenom från att sätta in det anfall som skulle ha skyddat 6. SS-Panzerarmees norra flank. Det var bara det första strecket i räkningen för tyskarnas planer.

Under tiden blev soldaterna i 106th Infantry Divisions första linje varse några oroväckande tecken. Natten till den 15 december var livfull på ett helt annat sätt än någon av de föregående nätterna. I mörkret hördes motorljud och det klirrande lätet av metall mot metall bortifrån den tyska sidan av fronten. Men när Major General Jones rapporterade detta till kårchefen Middleton, avfärdades hans observationer lättsinnigt: “Var inte så skraja, Fritzarna spelar bara grammofonskivor för att skrämma upp er nykomlingar!”¹¹⁹ Följande kväll dök det upp ett tyskt flygplan i luften över amerikanerna – det första som männen i 106th sett – och flög på ett märkvärdigt sätt fram och tillbaka, fram och tillbaka på låg höjd över deras huvuden, medan flygplanets motorer dånade så att karlarna knappt hörde vad de sade till varandra.

På den andra sidan frontlinjen väntade sexton tyska divisioner med sammanlagt mer än 200 000 soldater, 420 stridsvagnar och 282 pansarvärns- och infanterikanonvagnar på anfallsordern. Redan denna första anfallsvåg var numerärt överlägsen sin motståndare i Ardennerna med två mot en i soldater, och snart skulle en andra anfallsvåg följa med med ytterligare åtta divisioner och två brigader om inalles drygt 100 000 soldater, 469 stridsvagnar (70 Tiger, 218 Panther, 180 Panzer IV och en Sherman) och 335 pansarvärns- och infanterikanonvagnar. Totalt alltså en alldeles överväldigande styrka om 300 000 man och 1 500 pansarfordon.¹²⁰ De skulle slå till på det frontavsnitt där de allierade var som svagast och ingen väntade sig att någonting av allvarligare art skulle inträffa. Efter denna andra anfallsvåg väntade en tredje våg om ytterligare ett drygt tiotal divisioner – det exakta antalet kunde vid det här laget inte fastställas på grund av osäkerheten kring om de behövdes på andra frontavsnitt. Av dessa var minst fem pansar- eller pansargrenadjärdivisioner (11. och 21. Panzer-Division, 10. SS-Panzer-Division, samt 25. Panzergrenadier-Division och 17. SS-Panzergrenadier-Division).¹²¹ Dessa beräknades kunna ställa upp omkring 500 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar.

I gryningen den 16 december 1944 utfärdade Generalfeldmarschall Gerd von Rundstedt, Oberbefehlshaber West, en dagorder till sina soldater:

“Soldater på västfronten! Er stora timme har slagit! Starka anfallssarméer har idag gått till attack mot anglo-amerikanerna. Jag behöver inte säga mer. Ni känner alla att det är nu det gäller! Besinna den heliga förpliktelsen att ge allt och att prestera rent övermänskligt för vårt fosterland och vår Ledare!”¹²²

Väntans tid var över.

De amerikanska soldaterna i 106th Infantry Division visste inte vad som väntade dem när de i december 1944 gick i ställning vid den så kallade “spökfronten”. (US Army)

Styrkeförhållanden i Ardennerna 16 december 1944

Tysk personalstyrka i första linjen inför operation “Herbstnebel” 16 december 1944

Källa: Dupuy, Bongard och Anderson, Hitler’s Last Gamble.

Enhet	Personalstyrka
1. SS-Panzer-Division	21 292
12. SS-Panzer-Division	20 700
3. Fallschirmjäger-Division	12 474
12. Volksgrenadier-Division	9 517
277. Volksgrenadier-Division	7 249
SS-Panzer-Brigade 150 (“Greif”)	2 955
Kampfgruppe von der Heydte	1 200
Summa 6. SS-Panzerarmee	75 387
2. Panzer-Division	14 457
116. Panzer-Division	15 468
Panzer Lehr-Division	14 892
18. Volksgrenadier-Division	12 117
26. Volksgrenadier-Division	10 580
62. Volksgrenadier-Division	11 050
560. Volksgrenadier-Division	11 197
Summa 5. Panzerarmee	89 761
5. Fallschirmjäger-Division	16 342
352. Volksgrenadier-Division	10 595
212. Volksgrenadier-Division	11 151
276. Volksgrenadier-Division	9 320
Summa 7. Armee	47 408
Totalsumma	212 556

Amerikansk personalstyrka mot de tyska förbanden i operation “Herbstnebel” 16 december 1944

Källa: Dupuy, Bongard och Anderson, Hitler’s Last Gamble.

Enhet	Personalstyrka
VIII Corps
106th Infantry Division	18 233
28th Infantry Division	16 996
9th Armored Division	12 025
7th Armored Division*	11 950
V Corps
99th Infantry Division	16 480
2nd Infantry Division	17 176
Summa 1st Army	92 860
4th Infantry Division/3rd Army	16 843
Totalsumma	109 703

* Överförd till VIII Corps den 16 december 1944.

Tysk stridsvagnsstyrka i första linjen inför operation “Herbstnebel” 16 december 1944

Källa: Dugdale, Panzer Divisions, Panzer Grenadier Divisions, Panzer Brigades of the Army and the Waffen SS in the West Autumn 1944 – February 1945 – Ardennes and Nordwind – Their Detailed and Precise Strengths and Organisations, Volume I.

Då de tyska pansardivisionerna försetts med pansarvärnskanonvagnar som substitut för ett otillräckligt antal stridsvagnar, har dessa medräknats. Därtill förfogade övriga tyska divisioner den 16 december 1944 över följande antal pansarvärns- och infanterikanonvagnar i första linjen: 12. Volksgrenadier-Division sex; 277. Volksgrenadier-Division elva; 18. Volksgrenadier-Division, 26. Volksgrenadier-Division, 62. Volksgrenadier-Division och 352. Volksgrenadier-Division vardera fjorton; 5. Fallschirmjäger-Division trettio; 212. Volksgrenadier-Division fyra. Således förfogade de tyska styrkorna i operation “Herbstnebel” över 277 pansarvärns- och infanterikanonvagnar i första linjen den 16 december 1944.

De amerikanska förbanden redovisade följande antal pansarvärnskanonvagnar den 16 december 1944: 106th Infantry Division 41; 28th Infantry Division 17; 9th Armored Division 129; 7th Armored Division 137; 99th Infantry Division 18; 2nd Infantry Division 22; 4th Infantry Division 46 – summa 410.* Detta är dock inte jämförbart med antalet tyska pansarvärns- och infanterikanonvagnar, då de amerikanska siffrorna även inbegriper Stuart-stridsvagnar. Diskrepansen mellan sifforna ovan och tabellen nedan beror på att olika källor använts. Överlag är amerikansk statistik över militär materiel under Ardennerslaget – i synnerhet förluststatistik – fragmentarisk och motsägelsefylld, vilket kommer att diskuteras längre fram.

* Källa: Dupuy, Bongard och Anderson, Hitler’s Last Gamble.
** Varav en erövrad Sherman.

Amerikansk stridsvagnsstyrka mot de tyska förbanden i operation “Herbstnebel” 16 december 1944

Källa: Richard C. Anderson Jr., historian and analyst working for the U.S. Government.

Anmärkning: Inalles förfogade amerikanska 1st Army över 937 Sherman-stridsvagnar den 12 december 1944, men alla dessa ingick inte i förband som stod mot de tyska förband som gick till anfall den 16 december.

* Detta är dock långt ifrån oomstritt. Att Montgomery var starkt ifrågasatt, och orsakerna därtill, diskuteras längre fram, sid 124.

** Ibland kunde denna ta sig rent humoristiska uttryck, som när Patton en dag i Frankrike 1944 uppmanade en av sina officerare: “Ta den här 5-gallons bensindunken (19 liter) till Montgomery med detta meddelande: ‘Även om jag själv lider av en svår brist på drivmedel, är jag medveten om din beundran för vår utrustning och vårt underhåll, och kan gärna avstå denna bensindunk till dig. Den kommer att mer än väl räcka för att ta dig så långt som du kommer att kunna framrycka under de närmaste två dagarna.’” WW II Musings. Volume 2 Issue 7 Sep 1994. http://www.battleofthebulge.org/musings/Mus0994.pdf

* Enligt Middletons levnadstecknare, Frank James Price, lät Patton byta ut VIII Corps’ chef, Major General Emil F. Reinhardt därför att denne saknade stridserfarenhet: “‘Reinhardt?’ sade Patton. ‘Har aldrig hört talas om honom. Vad har han för stridsmeriter?’ Informerad om att Reinhardt inte hade någon stridserfarenhet, sade Patton: ‘Sparka honom. Jag vill ha någon som vet hur man strider. Ge mig Troy Middleton.’” (Price, Troy Middleton: A Biography, s. 175.)

* Omar Bradley gick samtidigt ut som kurstvåa.

* Naturligtvis kände inte alla tyska soldater på det viset. Det fanns också de som hade genomskådat kriget och de nazistiska locktonerna. “Om bara detta idiotiska krig kunde ta slut någon gång!” skrev soldaten Heinz Trammler i 18. Volksgrenadier-Division i sin dagbok i december 1944: “Vad är det vi krigar för? Det är bara för nazisternas fortlevnad. Vår fiende är så överlägsen oss att det är lönlöst att fortsätta kampen.” (Annex No. 5 to G-2. Periodic Report No. 51 106th Inf Div. Translation of Diary captured by 424 Inf Reg 106 US Inf Div. Vic Henumont (P-7297), 13 Jan 45.)

* Denna akronym – som egentligen inte kan läsas ut till hela ord i detta sammanhang – härstammade från den utrustning av galvaniserat järn, märkt G.I. (galvanized iron) som förekom i den amerikanska armén på västfronten under första världskriget.

** Detta har inte minst sitt upphov i den hastiga expansion som den amerikanska armén genomgick: Mellan 1940 och 1945 utvecklades USA från ett land inriktat på fred och med en armé bestående av 243 000 officerare och soldater till ett land på full krigsfot med över åtta miljoner man i armén. (van Creveld, s. 166.) För att åstadkomma denna gigantiska tillväxt, som man i USA saknade erfarenhet av, sökte man lärdomar från industrin med dess av löpande band-principer. Den tyska krigsmakten däremot expanderade från 3,1 miljoner man 1939 och drygt 6 miljoner man 1940 till 9,4 miljoner man 1944. (van Creveld, s. 66.)

* När allt kommer omkring bygger nazismen på ett kvasivetenskapligt svamlande om ras och “folksjäl” i allmänhet samt ett romantiskt förhärligande av den tyska nationen i synnerhet. Självklart är de uttalanden som tyska militärer under andra världskriget gjorde av sin motståndare – må vara britter, amerikaner eller ryssar – ofta starkt färgade av denna nazistiska propaganda (något som dessvärre militäranalytiker och historiker som efter kriget tagit del av högre tyska befäls uttalanden i intervjuer eller bokform många gånger inte verkar ha tagit någon större hänsyn till).